Musik

Musikåret 2017 fick en relativt sval start men i takt med att våren börjar skölja över oss får vi även några riktigt saftiga löften om ett framtida storslaget musikår. Festivalsäsongen är runt hörnet och några av musikvärldens stornamn är dedikerade att få ut ny musik i tid med dess intågande. De senaste veckorna har gett oss några riktigt härliga melodier från välkända namn, här är mina fyra favoriter.

Lana Del Rey - Lust for life (feat. The Weeknd)
Lana Del Rey släppte i veckan sitt titelspår från det uppkommande albumet och med sig för att uträtta stordåd har hon The Weeknd. Detta är ett samarbete som vi fått privilegiet att uppleva förr men nu utförs det på en ny plattform, genom Lana's musik. De två utgör den perfekta mixen av Hollywoodglamour och utmanande moderniteter inom musiken. Del Rey är skyddsängeln för en utrotningshotad genre inom musik och The Weeknd blir ett perfekt komplement till detta. Deras stämmor går att likna vid en romantisk dans; de är fjäderlätta, passionerade och är en naturkraft som ej går att sätta stopp för. För ett tag sedan fick vi det första smakprovet på Del Rey's uppkommande album och spåret "Lust for life" gör mig knappast mindre nyfiken!

Harry Styles - Sign of the Times
Mina förväntningar var lägre än tänkbart när jag hörde att Styles släppt sin första solo-singel. Tankarna vandrade direkt till hans tid med One Direction och även vad Zayn Malik's soloprojekt bidragit med till musikscenen. Motsatsen till entusiasm var vad jag kände men jag fick äta upp mina egna ord och erkänna mig besegrad. Harry Styles överrumplade mig med en modern fläkt genom att använda sig av gamla välkända framgångsrecept. "Sign of the Times" är intressant och överraskande i ett musiklandskap där elektroniska och generiska toner är det som snurrar i DJ-båsen och radiostationerna. Styles för tankarna tillbaka till David Bowie's storhetstid och är ett fantastiskt exempel på en klassisk rock power-ballad, något jag tror väldigt få förväntade sig från en artist skapad ur den innersta av musikens kommersiella kammare. Styles gör något som väldigt få artister idag vågar sig på, att kliva utanför ramarna för vad populärkulturell musik kan vara.

Lady Gaga - The Cure
Ryktet om den annalkande festivalsäsongen var inte sen att nå Lady Gaga's medvetande. När hon förra helgen ställde sig på en av Coachella's scener överraskade hon publiken med en helt ny låt. "The Cure" är ett försök att överbygga gapet som uppstått i hennes musik mellan tiden som regerande popikon och dagens mer mogna country-esque toner. Frågan är om det är ett djärvt språng i en ny riktning för hennes musik eller om det är ett nödvändigt kliv tillbaka mot den pop-guru som världen kände. Vare sig det är ett nytt äventyr eller ett steg ner tillbaka på ruta 1 för Gaga så gör hon det bra. "The Cure" visar att Gaga fortfarande kan. Hennes förmåga att skapa musik är fortfarande stark och det säregna tillvägagångssättet hon ägnar sig åt i processen fungerar fortfarande på publiken.

Paramore - Hard Times
"Gammal banduppsättning, nytt sound" är det som gäller då Paramore presenterar nytt material. De för sin musik in i samtiden och ger oss en lekfull, allsångsvänlig melodi som har stor potential för att bli en av sommarens radio-dängor. "Hard Times" är den perfekta sommarlåten för sena nätter och sönderdansade festivalområden och med den föds ett begär för mer. Mersmaken ligger och gnager bak på musikpaletten och det ska sannerligen bli enormt kul att få höra mer från det ny-gamla Paramore.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Musik

Zara Larsson - Gröna Lund, 1 juni.
Även om hennes senaste album "So Good" väckte ett visst missnöje på grund av för höga förväntningar så dominerar hon scenen som få andra kan göra. Med tanke på hennes ringa ålder och erfarenheter levererar hon alltid exceptionella framträdanden med en slående närvaro. Det är på scenen Zara platsar och får leva ut sin stora personlighet och brinnande passion för sitt artisteri. När det kommer till artister som håller sig till popens mainstream scen kommer alltid diskussionen upp om skapandet och personan är genuina eller en fasad för lönsamhetens och uppmärksamhetens skull. Men med Zara finns det ingen tvekan om saken. Även om hon behöver arbeta på skapandeprocessen och kärnprodukten av sitt artisteri hör hon tveklöst hemma på scenen likt fisken i vattnet. Zara sparkar igång Sveriges musiksommar och det kommer garanterat bli en färgsprakande, sprudlande folkfest den 1 juni på stora scenen på Gröna Lund.

Veronica Maggio - Dalhalla, 16 juni (?).
En av Sveriges absolut bästa live-artister på en av Sveriges mest unika scener. Det är nästan för bra för att vara sant helt enkelt. Trots en timid framtoning på scen och en ständig ödmjukhet är Maggios förmåga att sätta en publik i ett tillstånd av fullkomlig extas en av hennes största tillgångar som artist. Likt en elektrisk impuls vaknar publiken till liv och omsluts av Maggios fängslande berättelser om alla de problem och lyckostunder som möter en på livets väg. Det är få som kan mäta sig med hennes karisma och berättelseteknik genom musik, hon är en sann konstnär och sviker aldrig på scen. Med texter som sträcker sig från hjärtskärande historier om sorgsna farväl till extatiska upplevelser i drömlandskap och alltid ackompanjerat med intressanta toner och rytmer förtjänar Maggio all den beröm hon kan få. Jag vågar faktiskt påstå att se Maggio live tillhör ett kulturellt måste, så ta tillfället i akt i sommar när hon spelar på en av Sveriges mest intresseväckande scener!

Coldplay - Ullevi, 25 -26 juni.
Mycket större än så här blir det inte. Från debuten har dessa musikgiganter visat världen att de menar allvar och har i ungefär 20 år format musiklandskapet. I sommar intar Coldplay Ullevi för två spelningar där de garanterat kommer ge svenskarna en show de sent ska glömma. Färgstark, upplyftande, energisk och känslostormande är ord som kan beskriva både show och musik från Coldplay's repertoar. Coldplay är ett pågående och livfullt musikarv, de inspirerar en hel värld med sina medryckande toner. En musikalisk käftsmäll rent utsagt. Antagligen mitt största måste under musiksommaren i år!

Lana del Rey - Way Out West, 10 - 12 augusti.
Som en frisk havsbris omfamnade Del Rey det annars så hektiska musiklandskapet år 2011. Musikbiblioteket som erbjöds var på gränsen till kvävande med dess house-toner och krav på att vara så elektroniskt, hög i tempo och dansvänligt som möjligt. Som skänkt från ovan kom då Lana del Rey in med ett slags artisteri som för länge sedan anmälts som fridlyst, hon överrumplade hela industrin och satte världen i trans. Att se Del Rey handlar inte om en fantastisk show, så som det är med artister som t.ex. Coldplay, utan det handlar om att försätta sig i en symbios med del Rey själv. Det handlar om att hand i hand vandra in i ett ensamt paradis där hela spektrat av känslor upplevs. Dystopiskt, melankoliskt och lyckorus blandas hejvilt i del Rey's sagolika förmåga att omvandla sina berättelser till vackra, blida melodier.

The Killers - Bråvalla, 28 juni - 1 juli.
Från Las Vegas starka neonljus reste sig det till synes dunkla rockbandet The Killers i början av 00-talet. Med en ny infallsvinkel på vad rock- och indiescenen kunde innebära fångade de publikens uppmärksamhet. Tunga synthar, kraftiga gitarr-riff och Brandon Flowers raspiga och inte alltid självklara stämma blev deras signum, som visade sig vara början på en sann framgångssaga. The Killers har sedan debuten fyllt världsarenor, influerat, inspirerat och öppnat upp för ett nytt synsätt på indie-rock genren. I sommar är de en av akterna som kommer kliva upp på någon av Bråvallas scener. En riktigt rivig show kan utlovas med grym publikkontakt. Se till att infinna dig i publikhavet inför The Killers spelning på Bråvalla för en genuin rock-upplevelse och ett musikminne att bära med dig i många år framöver.

Andra framträdanden att se fram emot:
First Aid Kit - Borgholms slottsruin, 16 juni.
The 1975 - Gröna Lund, 12 juni.
Radiohead - Globen, 9 juni.
Norah Jones - Sofiero slott, 16 juli.

Likes

Comments

Världsdominans - vad Zara Larsson så länge strävat efter och hon har gjort klart för oss att inget mindre kommer någonsin vara bra nog för Enskedetjejen. Hon har klart och tydligt visat att hon har vad som krävs för jobbet. Med den perfekta personan för en modern popregent, naturlig utstrålning mer bländande än Las Vegas neonljus, en tydlig närvaro på sociala medier, slagkraftiga åsikter och extrem talang. "So Good" är Zaras försök att erövra modern pop men kan hennes musik verkligen leva upp till föreställningarna om Zara Larsson? Sätter hennes glödande persona onåbara mål för sophomore albumet?

Zara har en slags naturlig periferitalang, hon gör allt rätt runt om själva produkten av sitt eget artisteri men kärnan blir svårare att nå. "So Good" får svårigheter att översätta hennes glöd med rättvisa och Zara Larsson är fortfarande bättre live än i mina hörlurar. Larsson förblir större, mer strålande och håller högre kvalité än hennes faktiska produkt.
"So Good" är sannerligen musik för samtiden men den stannar där. Den är inte intressant nog och strävar inte lika bestämt som Zara själv mot att erövra popscenen. I bästa fall kanske den kan ärva den för att sedan lätt bli ersatt av nästa popfenomen som lyckas kanalisera sina förmågor mer långsiktigt. "So Good" lutar sig tungt mot Zaras persona och bönar och ber att hon ska vara stark nog att bära upp dem båda men om hon är seriös i sin jakt om dominans måste hon också rannsaka sig själv och hitta sin kreativ kärna, den som kan förändra, som är hållbar och kan lämna ett avtryck på framtidens musik. Hon är dock fortfarande väldigt ung och har antagligen helt enkelt inte kommit underfund med hur hon ska förlänga alla sina kvaliteter, brinnande drömmar och djärvhet till sin musik. Att paketera och inkludera allt som Zara Larsson är i ett album visade sig inte vara möjligt denna gång men det betyder inte att det är dålig musik hon erbjuder sin publik.

"So Good" skänker ingenting direkt normbrytande eller förändrande till musikvärlden men det är fortfarande femton smarta och välproducerade låtar. Det är ett album som återvinner de främsta elementen och tonerna från samtidens popmusik och emellanåt låter Zaras färgstarka åsikter och personlighetsdrag lysa igenom. "So Good" kommer absolut innebära ett uppskjut för karriären och framträdanden på världsscener för Zara Larsson men utan innovation och oförmåga att förmedla sin fantastiska periferitalang till kärnprodukten kommer det bli en kort visit i popens kungarike. Detta är dock bara början på någonting större vill jag tro, Zara är här för att stanna och hon har potentialen för att kunna bli en av många starkt lysande stjärnor på den svenska musikexportens himlavalv.

Albumet lever inte upp till förhoppningarna men det är tillräckligt underhållande för att kunna väcka ett initialt intresse för Larsson i resten av världen. "So Good" är ännu ett kugghjul i musikbranschens välsmorda kommersiella urverk men fastnar tyvärr inte. Dock är det en början på att bygga ett fantastiskt arv. Och vem får egentligen till den på det första (andra) försöket? Inte ens den alltid så coola Zara Larsson.

Bästa låtarna:
TG4M
Only You
Make That Money Girl

Mitt betyg:
6,5

Likes

Comments

Film, Populärkultur extra, Spel

Skräck och rysargenren anses ofta inte vara bättre än en subkultur till "riktig" kultur, det är definitionen av genre - och fulkultur. Skräck uppskattas sällan i de seriösa medierna och kretsarna för dess skapande, berättande, visuella effekter och konsten i det. En av de mest dominerande åsikterna är att genren anspelar för mycket på klyschor och människors svagheter. Men det skräcken gör med oss är precis det mycket annan kultur och konst gör, att spela med och skapa känslor och öppna upp delar i våra sinnen som vi normalt inte är i kontakt med. Skräck och rysargenren är väl omdebatterad, om den är skapande av värde eller inte platsar inom kulturbegreppet. Frågor som om den ger upphov till våld hos människor och skapar snedvridna föreställningar om världen och död blossar också upp med jämna mellanrum, kanske mindre nuförtiden dock då vi redan är så omslutna av våldskultur i tv, media och spel (med våldskultur menar jag t.ex. krigsdraman).

I min mening har skräcken absolut en värdig plats inom populärkulturen, den fascinerar och tillfredsställer ett behov som många av oss känner måste fyllas. Min teori till varför vissa människor dras till skräcken är för att hitta ett utlopp för känslor och tankar om död i vårt säkra samhälle, ett samhälle där vi sällan behöver stirra döden i vitögat. Det skapar en nyfikenhet och begär inför det, döden är en del av livets mysterier och många vill kunna utforska den på armlängds avstånd. Jag inkluderad.


Till er skräckfantaster och även nybörjare inom genren ska jag här lista, utan inbördes ordning, mina favoriter inom rysargenren inom olika konstområden.

1. Train to Busan

Denna sydkoreanska zombierulle är någonting utöver det vanliga! Min fascination för zombies är enorm och jag försöker sluka så många filmer om dem som möjligt. De flesta rinner dock ut i sanden på grund av brist på kreativitet, nytänkande och fantasi, de lyckas helt enkelt inte fängsla skräcken runt fenomenet zombie. Men Train to Busan gör jobbet så snyggt! De fångar verkligen obehaget i tanken om en framtida zombieapokalyps och gör det så pass skickligt att en framtid med blodtörstiga zombies känns verklighetstroget. En spännande, unik berättelse om mänsklighetens kamp mot de levande döda. Ett av mina hetaste skräcktips just nu!

2. World War Z

Precis som Train to Busan är detta en zombierulle som sticker ut ur mängden, snygg, hemsk, verklighetstrogen och fängslande är bra ord för att beskriva filmen med Brad Pitt i spetsen som zombiedödande hjälte. Filmen har en relativt klassisk story men gör den med en fräsch tappning och skrämmande bilder. World War Z återförde min kärlek och fascination för zombieskräck, bilderna på de enorma mängderna av zombies satt länge kvar på hornhinnan.

3. Creepypodden

I min mening herren på täppan av de svenska skräck-poddarna. Jack Werner för podden framåt med bravur. Spännande och skrämmande berättelser med stor inlevelse gör denna podd till något som inte passar de alltför känsliga. Om du inte vill kunna sova så är ett tillvägagångssätt med goda resultat att lyssna på Creepypodden i ditt kolsvarta sovrum. Avsnitten täcker olika områden av skräckgenren, med både klassiska som moderna vandringssägner och lyssnarhistorier. Creepypodden är ett av mina absolut bästa tips om du vill känna adrenalinet pumpa!

4. Reddits underforum Nosleep

Som med all skräck så ska den tas med en nypa salt, det är viktigt att inte låta den ha en inverkan på din vardag men det blir extra svårt när man läser igenom de olika trådarna på Nosleep. Skrivna av Reddits egna användare blir det påtagligt att dessa skräckupplevelser finns närmare än vad vi skulle önska.

5. Spöktimmen

Ett relativt nytt fynd för mig är podcasten Spöktimmen men det hindrade mig inte från att totalt sluka alla avsnitt på mindre än en dag. De skickliga berättarna Jenny och Linn täcker ämne som olösta mysterier, mordgåtor, övernaturliga fenomen och seriemördare. Absolut ett måste för dem som älskar skräckpoddar eller den som vill prova på ett nytt media inom skräckgenren

6. Buzzfeeds följetång "Unsolved" (youtube)

På ett ganska otraditionellt sätt får vi följa Buzzfeed där de i olika avsnitt med kvick humor och välinformerande berättar om olika olösta händelser. Fall av mord, försvinnanden och övernaturliga händelser i alla dess slag är vad som fyller avsnitten. På grund av bitar av humor är följetången inte på den nivå av skräck den kunde vara men den är väldigt intressant och underhållande för den som vill fördjupa sig i saker som The Black Dahlia och The Zodiac killer.

7. The Fourth Kind

Tanken på utomjordingar har varit ett av de obehagliga fenomen som jag aldrig riktigt kunnat knyta an till och låta greppa tag om mig. Min relation till det är av en skräckblandad natur skulle jag vilja säga. Tanken på okända livsformer ute i den enorma rymden skrämmer samtidigt som det logiska i mitt huvud säger nej. De framställs ofta som genialiska massmördare som kommit till jorden för att utplåna mänskligheten. Det är någonting med den traditionella Hollywood-utomjordingen som är alltför långt bort för att jag ska kunna förstå det och känna full rädsla inför det - precis som med rymden. Men The Fourth Kind skickar kalla kårar genom hela min kropp. Egentligen är den rent visuellt sett inte speciellt välgjord. Den spelar mycket på "hemma-inspelningar" likt paranormal activity filmerna, men kanske är det just det som skänker denna film sin trovärdighet och obehag. Jag har sett den här filmen ett antal gånger och jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad exakt det är som skrämmer mig så. Men en sak är säker, den lämnar spår och inte bara i form av mardrömmar.

8. The Last of Us

Jag kan utan tvekan säga att detta är mitt absoluta favoritspel någonsin, alla kategorier (tätt följt av Uncharted 4). The Last of Us är så mycke mer än en historia om mänsklighetens fall och de levande dödas uppgång. Det är en berättelse om vänskap, sorg, saknad, kärlek och känslor inom hela det mänskliga spektrumet. Det går inte i en kort sammanfattning att ge spelet rättvisa, det är helt enkelt ett spel som tar spelandet som vi kände det till en helt ny nivå. Det går inte att spela utan att bli känslomässigt engagerad och samtidigt håller det dig nästan ständigt på tå när du tar dig igenom ett skrämmande och raserat USA.



Så, är skräckgenren en berättigad del av populärkulturen? Mitt svar är, absolut! Och en viktig sådan också. Rädsla inspirerar, fascinerar och fängslar oss och talar till en del av människor som annars är svår att nå. Det skapar något och fyller ett tomrum av nyfikenhet för det vi inte riktigt kan förstå. Vad som dock är viktigt att komma ihåg är att i en viss mån distansera sig från den, låt den inte komma dig för nära. För då är det svårt att bli av med den....

Likes

Comments

Musik

Silence är Martin Scorseses nya episka historiska och religösa drama med Andrew Garfield i spetsen. Filmen rör sig kring historian om två portugisiska präster från jesuitorden som reser till Japan för att finna deras försvunne mentor och sprida den katolska tron bland det japanska folket.

Med några av dagens mest talangfulla skådespelarna och ett av världens största regissörnamn ska Silence inte vara annat än episkt fantastisk men jag kan inte sluta tänka på träsmaken jag får i munnen när jag ser den. Det är en upplevelse av skräckblandad förtjusning helt enkelt. Filmen är vacker visuellt och användningen av ljud tänjer på gränserna för hur ljud kan ge uttryck i spelfilm men har vi inte sett den här historian berättas förr? Eller i alla fall flertalet gånger vi som publik har fått någonting liknande? De flesta historiska draman är skapade enligt samma slags modell och därav blir det lite utrymme för nyskapande, nya infallsvinklar och tolkningsmöjligheter i historiska draman. Visst, de ska återspegla sanna historier, saker som har hänt och därför bör dramerna för legitimitet ej frångå det verkliga händelseförloppet alltför mycket. Men det finns ju alltid två sidor av samma mynt och i flertalet av fallen många fler aspekter till den berättade historien. Jag kan inte se Silence utan att tänka att den bör ses med ett källkritiskt öga. Det är ett praktexemplar på amerikaniserad berättarkonst, att bortse från allt annat än det västerländska perspektivet och i Scorseses Silence även enbart det manliga perspektivet. De få kvinnor som får ta plats i filmen är oftast namnlösa och hjälplösa. Med den porträtteringen av kvinnor och det sedan andra världskriget amerikanskt stereotypa sättet att avbilda japaner (de flesta av dem är råa, onda, osympatiska) blir Silence ur ett berättarperspektiv väldigt torftig och gammaldags.

Visst är det så att kvinnor hade en nästan oväsentlig plats i samhället under den tid filmen utspelar sig men det betyder inte att de inte hade historier att berätta. Och på det sätter Scorsese framställer de katolska prästerna som gudasända, goda män är också väldigt svårsmält då berättelserna om korstågen gnager i bakhuvudet på mig. En film måste ha någon slags infallsvinkel men Scorsese gör det så ihärdigt att det nästan blir giftigt.

Det här är en konstant risk med historiska draman (och främst religösa sådana), på grund av en växande förståelse av olika människors upplevelser kan de inte undgå att mötas av källkritik. Men om jag ska bortse från det tvivelaktiga valet av berättande och se till filmen för vad Scorsese försöker sälja in sin film som, episk, så har han delvis lyckats. Den är storslagen, vacker, rå, med fantastiska insatser från Andrew Garfield och även Shin'ya Tsukamoto och lever upp till sitt namn, som anspelar på ljud, då den förlitar sig mycket på sättet den använder ljud igenom hela filmen.

Jag rekommenderar absolut filmen om tittaren förbereder sig på att följa historien med en nypa salt, ta till sig kunskap till viss del men inte släppa på det källkritiskt granskande ögat. Överlag är filmen intressant och varför Garfield blir nominerad till en Academy Award för årets bästa manliga skådespelare baserat på hans insats i Hacksaw Ridge istället för hans roll som Rodrigues i Silence förstår jag inte. Han gör sin starkaste roll någonsin i Scorseses verk, ingen tvekan om det i min mening.

Silence har svensk premiär 3 mars (såg den idag på en förhandsvisning av SF), go see it! Även om du inte har något större intresse för området filmen berör så är den klart sevärd för filmkonstens skull.

Imdb-betyg: 7,5

Mitt betyg: 6,5

Likes

Comments

Musik

Lana Del Rey - Love

Lana Del Rey är tillbaka med sitt bästa jobb på länge! Love tar Del Rey tillbaka till toppen av det gyllene berg som hon skapade i början av sin karriär men sedan långsamt vandrat nedför med allt tunnare och mindre spektakulärt material. Singeln Love för tankarna tilllbaka till hennes stortitlar som Born To Die, Video Games och Ultraviolence men är inte en kopia av tidigare skapelser. Den är intressant, vacker och Del Rey gör dess stora skönhet rättvisa med sin djupa och svävande stämma. Med Love utlovar Del Rey mycket och ger höga förhoppningar till sin trogna publikskara, kan detta vara vad som för henne tillbaka till toppen av karriären och musikbranschen? En bransch vars mainstreama utlopp i mitt tycke inte förtjänar den talang och det unika tillvägagångssätt som Del Rey tillför. Då del Rey är på topp är hon helt enkelt för fabulös för den ytligt genererande mainstreama musikbranschen, vilket är fallet med Love.

The 1975 - By Your Side

Vem trodde någonsin att Sade´s By Your Side skulle visa sig vara den perfekta låten för The 1975 att ta sig an. I och med albumet I like it when you sleep for you are so beautiful yet so unaware of it (en riktig tungvrickare va?) visade bandet upp sin musikaliska mångfald och By Your Side blir ytterligare ett bevis på detta. Med ett fast grepp om sin egen estetik gör The 1975 det klart för publiken att de skiner allra starkast när de får ta sig an musikaliska utmaningar och leka med genrer som deras publik annars inte är alltför bekanta med. Denna sköna cover med inslag av jazz och blues blandat med moderna elektroniska toner och en fjäderlätt autotune (något jag oftast är ytterst skeptisk till) blir By Your Side ännu ett tillägg till The 1975's växande katalog av fantastisk, barriärkrossande och fängslande musik.

Båda låtarna finns att hitta på såväl iTunes, Apple Music, Spotify m.m.

Likes

Comments

Film

Netflix är ett världsomspännande fenomen och ersätter alltmer traditionell tv och film så som vi känner till det. Men precis som traditionell tv är det ibland svårt att hitta något att se av värde bland allt halvdant som produceras och sådant du redan sett. Netflix är känd för dess "chill-faktor" men det finns även en hel del material av högkulturellt värde som du bör se. Här listas serier och filmer perfekta för såväl slappa dagar som de kvällar då en riktigt mäktig film krävs för att höja stämningen.

The People v. O.J. Simpson

Den första delen ur FX's (tv-kanalen bakom American Horror Story) serie American Crime Story handlar om historien och rättegången kring O.J. Simpson. Mordfallet fick hela världens uppmärksamhet och likaså denna serie. Den har blivit hyllad till skyarna och med rätta så. En perfekt serie för de lata dagarna då sinnet måste stimuleras.

Imdb-betyg: 8.5

Mitt betyg: 8,0

The Fundamentals of Caring

En upplyftande och värmande film från Netflix om vänskap, kärlek, omtanke och allas lika värde. En något ungdomligare variant av den franska komedin En Oväntad Vänskap. Med Craig Roberts och Paul Rudd i spetsen på denna komedi om medmänsklighet blir den något av en ögonöppnare om funktionsvariationer och vad vänskap och omtanke kan innebära.

Imdb-betyg: 7,4

Mitt betyg: 8,0

Chef's Table

Netflix prisbelönta dokumentärserie om fantastiska kockar runt om i världen ger oss vackra porträtt från den kulinära världen och tänjer på gränserna för uppfattningen om vad fine dining är. Varje avsnitt följer en världsberömd kock och berättar historien om deras kulinariska resa och estetik. Lärorik, intressant, inspirerande och vackert filmad med underbar klippning och musik är detta en Netflix-serie perfekt för långsamma dagar.

Imdb-betyg: 8,8

Mitt betyg: 8,5

Denna Oscarsbelönade film är ett av kapen som går att finna på Netflix. Ett smart och roligt drama om Wall Street och den Amerikanska finanskrisen. I ett ganska snabbt tempo rör sig berättelsen kring människorna bakom finanskrisen, men den försäkrar sig om att göra sig förstådd hos oss vanliga dödliga. Så trots om finans inte är din cup of tea är detta en fantastiskt lärorik och underhållande film. Men för att den ska uppskattas till den bredden den förtjänar kräver den din uppmärksamhet. Därför är detta den perfekta titeln om du orkar lägga tid och energi på ditt tv-tittande.

Imdb-beyg: 7,8

Mitt betyg: 7,0

Santa Clarita Diet

Skräck/komedi genren är inte något för alla men Netflix gör ett tappert försök att nöja sin breda publik med denna galna, roliga, något äckligt och störande serie. Den kretsar kring en till synes helt vanlig familj i Santa Clarita som bär på en udda och blodig hemlighet. Trots att den emellanåt är relativt klyschig och rent utav bara konstig så tillför ändå Santa Clarita Diet någonting nytt och underhållande till Netflix utbud. Perfekt för slötittande och tillfällen då du inte vill aktivera alltför många hjärnceller.

Imdb-betyg: 7,9

Mitt betyg: 6,5

Modern Family

Den otroligt hyllade serien Modern Family är enligt mig en av dagens bästa komediserier som går att hitta! Den spelar i en klass för sig och särskiljer sig från resten av utbudet ur komediserie-universumet. I serien får vi följa Jay Pritchett och hans lite annorlunda familj i deras emellanåt ganska galna vardag. Serien kräver inte ett större engagemang och det går i princip att hoppa in var som helst i serien, men eftersom Netflix håller på de första 7 säsongerna finns ingen ursäkt att inte se den från början till slut. Modern Family är perfekt för binge-watching!

Imdb-betyg: 8,5

Mitt betyg: 9,5

The Hunting Ground

En fantastisk och gripande dokumentär om mörkerläggandet av våldtäkter på amerikanska universitet. Ett fruktansvärt men intressant ämne som måste belysas mer och som denna dokumentär tacklar väl. Ett must-see för alla för att få större kunskap om de hemskheter som sker bakom stängda dörrar och korrupta system och den skada det orsakar på människorna inom det.

Imdb-betyg: 7,4

Mitt betyg: 8,0

Into the Wild

En av mina absoluta favoriter finns i Netflix utbud! En underbar skildring av den verkliga historien om Christopher McCandless och hans resa genom USA för att finna inre ro. Into the Wild är en vacker historia om motstånd, drömmar och att finna sig själv genom det som de flesta andra inte förstår. Filmen spelar på större delen av känslospektrat då den rör sig genom ämnen som berör bland annat glädje, sorg, frid, lycka och ilska. En film som måste ses då den inte kan göras rättvisa i ord.

Imdb-betyg: 8,2

Mitt betyg: 8,5

12 Years A Slave

En av de Oscarsbelönt titlarna som finns att finna på Netflix är detta fenomenala drama om det amerikanska slaveriet under 1800 - talets mitt. Vi får följa Solomon Northup och hans fängslande berättelse om livet från fri man till slav. En lärorik och hjärtknipande historia som alla bör ta del av då den berör ett ämne som alltid kommer vara viktig att uppmärksamma. Är du beredd att slå på tårkanalerna och sätta dig in i hemskheterna som skedde i den amerikanska södern är detta filmen för dig!

Imdb-betyg: 8,1

Mitt betyg: 9,0

Likes

Comments

Musik

Lil Dicky's låt Molly från albumet Professional Rapper är en del av den nya hip-hopscenen. Den för samman rappens tyngd med soulful pop. Genom att sammarbeta med Panic! At the Disco's Brendon Urie på låten blir utförandet exceptionellt, känslan fångas med Urie's soul/rock-röst över en nästan hypnotiserande melodi. Med lätta fingrar på ett piano som varvas med rytmiska trummor blir låtens resa en superb sådan.

Låten påminner om Macklemore's Same Love men med ett mindre viktigt budskap, känslan uteblir dock absolut inte! Den är hjärtskärande och upprivande men det går inte att undgå likheterna som finns musikaliskt mellan Molly och Macklemore's samhällskritiska låt om sexualitet och kärlek.
Att jämföra musik vinner inte många på men det blir svårt att undvika då fakta pekar så tydligt på deras likheter. De båda artisterna tillhör samma scen och har valt rent tekniskt liknande artister att sammarbeta med på deras publikvänligaste låtar. Med det sagt betyder det dock inte att Lil Dicky's Molly blir sämre bara att jag känner en viss saknad efter någonting mer, jag förväntar mig att känna mig ännu mer berörd. Det är dock en vacker skildring av en förlorad och saknad kärlek men den fastnar en aning i musikvärldens klyschiga kärleksträsk. Utan Urie hade Lil Dicky aldrig kunnat ta sig ur det men tack vare hans kraftfulla röst och känslan han för med sig i låten så räddas budskapet från att bli en smörig rap-pop fusion.

För så väl dig som regelbundet lyssnar på hip-hop som du som aldrig gör det, ge Molly en chans. Den passar en bred publik tack vare dess musikaliska volym.

Mitt betyg: 6,5

Likes

Comments

Musik, Populärkultur extra

Albumomslag är en artists chans att fånga publikens uppmärksamhet, döm inte boken efter omslaget heter det men det kan vara vad som skiljer en succé från mediokra framgångar. Omslaget blir en förlängning av albumet och ett sätt att förmedla dess känsla och innehåll till publiken. Att föra det kulturella skapandet längre än till bara musiken och dessutom se de omkringliggande faktorerna som en helhet visar på talang. Att förstå det visuella som en del av konsten gör även artisten mer intressant i mina ögon, precis som jag talat förut om den visuella aspekten av musik genom musikvideos. Några av tidernas största album kan delvis tacka omslaget för dess enorma framgångar. Ett iögonfallande omslag kan vara anledningen till varför publiken lyfter på just det albumet ur hyllan och ger det en chans. En chans som sedan utvecklas till en musikalisk revolution. Vissa rent musikaliskt briljanta album blir ändå ihågkomna för sina omslag, just för att de är så speciella. Frågan är då, skulle de albumen ens blivit upptäckta, ännu mindre ihågkomna, om det inte vore för omslagen?

Jag kommer här att lista några sådana klassiska album. Musikfantaster känner dem antagligen genom låtarna men för allmänheten är de igenkända för de bilder de genererar. Musikaliskt fantastiska album men som i folkminnet främst existerar genom sina omslag.

1. Fleetwood Mac - Rumours (1977), fotografi: Herbert W. Worthington, design: Desmond Strobel.

Enligt mig ett av de bästa albumen någonsin komponerade. Musik som är alstrad direkt ur den klassiska 70 - tals rocken på det mest fenomenala sättet möjligt. Men även ett album som många känner till men aldrig hört, tack vare (eller på grund av?) dess klassiska albumomslag. Bilden av en drömsk tangodans mellan Nicks och Fleetwood med inslag av mystik blir ett av de mest klassiska omslagen någonsin. Och albumets omslag representerar rättvist dess innehåll. Det är en drömlik resa genom 70 - talets rock med höjdpunkter som Dreams där lyssnaren får följa Nicks berätta om ett fallerande förhållande insvept i hennes besatthet med mystik och magi.

2. Nirvana - Nevermind (1991), fotografi: Kirk Weddle, design: Robert Fisher.

Ett av världens mest igenkända album är grungebandet Nirvanas grammynominerade Nevermind. Den ikoniska bilden av bebisen som simmar mot en dollarsedel tillhör musikhistoriens allmänbildning. Trots att meningen bakom bilden aldrig har och aldrig kommer avslöjas så är spekulationerna kring den fortfarande högaktuella. De flesta ser omslaget som ett dystert meddelande om hur vårt samhälles materialistiska fixering förs vidare till våra barn och ungdomar. Men trots den melankoliska och samhällskritiska undertonen, som går så väl ihop med albumets musikaliska innehåll, så är det ett av världens mest igenkända album.

3. The Strokes - Is This It (2001), fotografi och design: Colin Lane.

Debutalbumet från det amerikanska rockbandet The Strokes är hyllat för dess karisma och rytmer med melodiska popinfluenser likt 70-talets garagerock. Albumet har blivit en viktig del och enligt många startskottet för utvecklingen av andra alternativa rockband och musikindustrin efter milleniumskiftet. När The Strokes började dra till sig uppmärksamhet var allt med dem extremt coolt och nytt. Musiken, frisyrerna och såklart albumomslaget. Tydligen är historien bakom omslaget inte lika uppseendeväckande som bilden i sig. Enligt fotografen Colin Lane är det ett spontant taget fotografi av hans dåvarande flickvän som precis klivit ut ur duschen. Ett fotografi vars avsikt var att enbart vara sexigt beskrivs idag som ett av de coolaste och mest ikoniska albumomslagen genom tiderna.

4. Pink Floyd - Wish You Were Here (1975), fotografi: Aubrey 'Po' Powell, design: Storm Thorgerson.

Att försöka följa upp framgångar likt albumet The Dark Side Of the Moon skulle kunna ge även den mest hårdhudade tuffingen kalla kårar men Pink Floyd gör det med bravur. Inspirerad av tanken att människor ofta tenderar att dölja sina sanna jag och känslor på grund av rädsla att "brännas"/dömas (getting burned) blir Wish You Were Here en publikfavorit både genom den visuella och musikaliska konsten. Med den vackert dystra baktanken om mänsklig rädsla kan de flesta känna igen sig i Pink Floyds album. Omslaget av Wish You Were Here väcker känslor inom publiken och om något berör stannar det kvar hos oss.

Likes

Comments

Spel

Det där med rysargenren är alltid ett ganska känsligt ämne inom de flesta delar av populärkulturen. Får det räknas som ett kulturellt uttryck eller spelar den enbart på klyschor, mänskliga rädslor och är en hädelse mot konsten? Var man än beslutar sig för att placera skräcken så finns den där och kommer alltid att göra. Människor dras till vad som är okänt och skrämmer dem,. En del tar dock avstånd från den medan andra lever på adrenalinkicken från en skräckfilm eller att spela ett riktigt obehagligt spel.

Resident Evil Biohazard är den sjunde upplagan av skräckspel inom Resident Evil serien från den japanska speljätten Capcom.

Medan andra Resident Evil spel har kretsat kring människoätande infekterade odöda och monster tar Biohazard en lite annorlunda väg. Visst finns elementen av odöda och mörka äckliga monster kvar men berättelsen är något helt annat. Med Biohazard ger Capcom Resident Evil nytt liv och likt en återupplivad zombie tar den ett monstruöst kliv ut ur graven för att ansluta sig med resten av spelvärldens hits inom skräckgenren.

Biohazard tar plats i södra Louisianas sumpiga träskmarker på familjen Bakers förfallna gård. Du tar dig fram som Ethan Winters, en man som mottagit ett något kryptiskt meddelande från sin fru Mia som varit försvunnen sedan tre år tillbaka. Genom mörka korridorer, groteskt kladdiga källarutrymmen och illaluktande träskmarker försöker du ta dig fram för att rädda Mia eller vad som finns kvar av henne i alla fall.....

Capcom släppte några månader innan släppet av Biohazard en fantastiskt obehaglig demo för den hängivna publiken att prova. Sedan den dagen har jag suttit som på nålar i väntan att få spela min väg igenom demoner, monster, galna familjemedlemmar och diverse skapelser som framkallar kalla kårar även i den tuffaste av tuffa. När jag äntligen får göra det kan jag dock inte slå bort tanken att det här har jag sett förut. Skräckgenren är en värld av återanvändning och klyschor men emellanåt kommer det en titel som sätter hela genren i gungning och omdefinierar begreppet skräck. Det var någonting av den kalibern jag hade förväntat mig av Biohazard men fick nöja mig med en bladning av traditionell zombiehistoria, hemsökta småflickor och en galen familj i klass med familjen Sawyer från Motorsågsmassakern.

Missförstå mig inte! Biohazard är ett väldigt snyggt spel med en intressant berättelse men det har redan gjorts både inom spel och film. Det här är Capcoms försök att återuppliva sin döda skräckserie och det lyckas de absolut med. Biohazard har det mesta jag vill ha i ett skräckspel på den här nivån men det förvånar mig inte. Överraskningsmomenten blir allt färre och inte för att de inte försöker utan för att jag efter att ha spelat en stund lärt mig att läsa av spelet och dess tekniker för att väcka skräck i publiken.

Biohazard gör fel där även de flesta av dess systrar och bröder fallit platt. Skräckskapare tappar konceptet om vad deras mål egentligen är (eller i alla fall bör vara) och vill försöka sig på så många tekniker och monster som möjligt för att väcka mardrömmarna inom deras publik. Någonting som börjar fräscht, intressant, spännande och extremt skrämmande tappar snart övertaget över spelaren. Biohazard och dess utveckling hade kunnat skett mycket simplare än den väg Capcom bestämde sig för att gå med. Detta utan att förlora spelarens intresse och resultatet hade blivit inte bara en pånyttfödelse av Resident Evil serien utan även av skräckgenren i stort.

Trots att Biohazard har sina brister så är det en övervägande bra spelupplevelse. Det som ögat möts av är detaljrikt arbete med ett försök att bredda våra vyer av hur våra mardrömmar kan se ut. Klyschorna Biohazard snubblar över är svåra att ta sig smidigt över inom spel, film och litteratur men inte omöjliga. Biohazard faller dock aldrig handlöst utan lyckas hela vägen till slutet ta sig upp igenom och fortsätta sin kamp genom skräckgenrens snåriga och oförlåtande taggsnår. Det finns element som Capcom tack och lov håller ett hårt grepp om under hela spelupplevelsen och det är det som räddar dem. Den fortsatta tanken på en galen familj som kan lura bakom vilket hörn som helst av det enorma skräckhuset och de återkommande minnena från föredetta fångar till familjen Bakers skräckvälde gör att du aldrig riktigt slutar se dig över axeln eller smyga dig fam på tå. I takt med att berättelsens puzzelbitar faller på plats blir du även alltmer ivrig att fortsätta framåt, för vem är det egentligen som orsakar all denna skräck inom dig? Vem är källan till din höga puls och svetten på tinningen?

Biohazard kanske inte är så nytänkande och spännande som den utlovade sig för att vara vid första anblick. När Capcom försöker ta övertaget över resterande delar av skräckgenren går det inte riktigt hela vägen men ett är säkert. Nog skakade Biohazard om den sedan länge nästintill döda Resident Evil serien.

IGN-betyg: 7,7

IMDB-betyg: 9,0 (624 röster)

Mitt betyg: 7,0

Likes

Comments