View tracker

Då var det dags att väcka liv i bloggen igen, efter flera månaders tystnad. Jag skriver som tidigare nämnt otroligt sällan, och enbart när jag verkligen känner mig enormt inspirerad på ett eller annat sätt, vilket fallet är idag. Även om det här inlägget inte är alls lika färgsprakande och ”roligt” som de tidigare varit.


Under förmiddagen rullade jag igenom mitt Facebookflöde och kom över en artikel från Nyheter24. Nu är jag fullt medveten om att artiklar från Nyheter24 inte vanligtvis är något man bör läsa allt för allvarligt, med tanke på det som skrivs där emellanåt, men denna artikel finner jag så otroligt sanslös, att inte ens Nyheter24 kan ha hittat på den från tomma intet.


Läs Artikeln här: www.Nyheter24.se/nyheter/utrikes/822048-miljonaren-frias-for-valdtakt-jag-foll-och-rakade-penetrera-henne


Jag rekommenderar att ni läser artikeln, men kortfattat så handlar det iallafall om en manlig multimiljonär som frikänts våldtäktsmisstankar, med försvaret ”Jag snubblade in i henne”.


Att män med position och pengar lyckas krångla sig ur situationer likt denna är tyvärr inget nytt, och givetvis inget som ska förminskas. Det är så ofantligt anskrämligt och vidrigt att det inte finns, men det till trots, så är det inte själva frikänningen rakt av som förbryllar mig. Utan det som förbryllar mig är istället att mannen i och med sin, minst sagt, bisarra ursäkt, måste indirekt erkänt sig skyldig till en hel hög med brott, eller?


Alla som bekantat sig med sexuellt umgänge någon gång vet ju att det i princip mer eller mindre krävs en penis i erektion för att kunna tränga in i en kvinna, därmed förutsätter jag att han hade det. Vidare så påstår han alltså att han snubblat in i kvinnan. Mig veterligen måste kvinnan därmed legat med benen rakt upp i luften, om inte till och med, med benen bakom sitt eget huvud, för att vinkeln skulle möjliggöra att hans snubblande skulle pricka helt rätt. Att han med slak penis snubblat över kvinnan som ligger helt normalt i soffan och ändå lyckats tränga in i henne är ju givetvis omöjligt. Att han dessutom av denna enda snubbelstöt i flickan råkat bli så upphetsad att han lämnat en mängd sperma i hennes underliv gör bara saken än mer osannolik.


Mannens historia är som sagt givetvis orimlig, men även om vi låtsas att det är sant, borde han inte dömas för något ändå? Det är ju trots allt en penetration mot hennes vilja? Skulle någon vid exempelvis en mordrättegång säga "jag snubblade och råkade sticka kniven i honom" så hade väl den åtminstone blivit dömd för dråp eller vållande till annans död?


Den omedelbara frågan jag ställer mig då är alltså om man ska dra slutsatsen av denna dom, att det är fullt lagligt att snubbla in i en kvinnas underliv?


Hade mannen varit smart, om jag får uttrycka mig så, så borde han ju hävdat att han hade samlag med den 18åriga flickan. Då hade han också kunnat mena att hon försökte sätta dit honom. Den typen av fall finns ju faktiskt, och då hade det blivit ord mot ord, att hans sperma fanns i flickans underliv hade fått en förklaring och fallet hade troligen hamnat i ett dödläge. Det han istället indirekt med sitt snubbelerkänande gör, är alltså att bekänna självmant att han trängt in i en flicka som inte önskade detta.


Hur det här kan gå obemärkt förbi, även om rätten friar till att det skulle vara en våldtäkt, är för mig helt och hållet det konstigaste och mest uppseendeväckande jag någonsin läst. Aldrig tidigare har jag läst om någon som faktiskt erkänner att han trängt in i en kvinna utan dennes tillåtelse och därefter ändå blivit friad.


Hur kan jag, som har som största bedrift hittills i livet, att jag nådde max-leveln på World Of Warcraft i de unga tonåren, se att denna mannen erkänt till brott, när de som har det som jobb, inte gör det? Eller är det så ofattbart sinnessjukt att en man faktiskt kan ”snubbla in med sin penis i en kvinna” och göra så helt lagligt?


Jag vet att den omedelbara förklaringen från många är att med pengar kan man köpa allt, men hur kan man ens med alla världens pengar köpa så många människor att INGEN reagerar? Att INGEN granskingsorganisation eller utomstående person granskar lagarna, han har ju erkänt?!


Någon mer påläst och kunnig får gärna upplysa mig om det är så, eller inte är så att detta är ett brott. I min värld står det utom alla möjliga tvivel att han erkänt till brott, så är det bara. Men tills det att någon faktiskt påpekat något annat så kan ju vi, folket som läser om fallet, inte dra någon som helst annan slutsats än följande:


Det är inte okej att råka trycka på pedalen lite för mycket och köra för fort.


Det är inte okej att råka dricka några öl innan man sätter sig i en bil.


Det är inte okej att råka sticka en kniv i någon.


Det är däremot fullt okej att som 46årig man springa runt med stånd framför en 18årig tjej och mot hennes vilja råka snubbla in i hennes underliv.


Adam Perleroth


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jahopp. Då var vi här igen. Detta inlägg lovade jag er för typ 2 månader sedan, så jag får väl börja med att be om ursäkt för att det ej blev så. Hur som haver, så är detta som sagt en blogg som uppdateras högst sparsamt, och enbart när jag måste få utlopp för min enorma lust att skriva. Vilket ofta infinner sig när jag är ohälsosamt inspirerad, eller sådär ljuvligt "efter-3-öl-full. Det gå väl dock hand i hand det där, kanske.

Men nu kör vi iallafall, Barcelona del 2. Mitt möte med Kenneth, Tommy och Paradise-Hotel Jeppe.

Efter att ha varit bosatt i knarkarkvarten ett par veckor, som ni kunde läsa om i förra inlägget, så fick jag möjligheten att flytta in med två nyfunna vänner i en kanonlägenhet mitt i centrum. En möjlighet jag sannerligen inte var sen att tacka nej till, trots att jag inte kände mina blivande room-mates allt för väl. Den ene, en Iransk kille bosatt i Göteborg och den andre, en Finlands-svensk herre. Och så jag då. En mammas-pojke från Borås. En härlig blandning som sinom tid skulle skapa stordåd i Barcelona.

Jag minns det fan som igår. Kenneth med sin underbara finlandssvenska hade sålt in mig på sin lägenhet totalt, och jag var redo att flytta direkt. När jag anlände till den nya lägenheten, visades jag runt, mitt rum, balkongen, och hela köret. Det var en drömlägenhet.

"Aaaaadam, jag har glömt att sääääga en sak" sade Kenneth med kraftig brytning, helt plötsligt.

"Jag odlar lite här."

Jaja tänkte jag. Det var otippat. En så ungdomlig, vältränad och snygg man från Finland som sysslar med odling. Trodde det var mest äldre som gjorde sånt.

"Haha, jaha du. Vad odlar du då? Har vi trädgård här?" Svarade jag lite klatchigt och var redo att förnedra honom för hans morots-land.

"Jaaaaaamen brushan, här inne, kom och kolla!"

Han slog upp dörren till vårt tvättrum och där inne stod en egenkonstruerad maurijana-studio på tvättmaskinen. Han hade liksom byggt upp ett litet växthus med värmelampa, fläkt och foliepapper, samt två plantor.

"Fyfan vad fina dom är brushan, men man ska inte röka av sina egna varor, dom ska man sälja", sade han och smällde igen dörren. Han rökte upp alltihop vid ett senare tillfälle.

Jag var i chock. Igen. Jag var återigen bosatt i en lägenhet där någon odlade droger. Men vad fan skulle jag göra. Skitsamma, tänkte jag.

Dagen efter gick vi till jobbet, ett callcenter i Barcelona. Ett vidrigt ställe. Jag stannade där enbart i ett par veckor, men är ändock glad att jag började där. Det var där jag träffade alla mina kompisar, som än idag tillhör mina närmsta vänner, och det var även där jag för första gången stiftade bekantskap med en man som idag är mest känd som Paradise Hotel "Jeppe".

När jag såg Jeppe i första reklamen till Paradise Hotel det året han var med, så skrev jag på twitter direkt: Den här killen kommer att vinna hela skiten. Han kommer ge er en show ni sällan skådat.

Folk tror att Jeppe spelade ett spel där inne, att han inte är alls sådär i verkligheten, men jag kan lova er en sak, den Jeppe ni såg i Paradise Hotell, är precis den personen han är i verkligheten också.

Jag glömmer aldrig första gången han dundrade in i sälj-lokalen. Han hade blodsprängda ögon och håret stod åt alla håll. Chefen var inte glad, men Jeppe, han kan snacka. Kort därefter satt han vid luren och vid slutet av dagen hade han med helt sanslös marginal sålt mest av alla där inne. Han sålde till alla. Jag hörde han en gång ropa "Är du helt dum i huvudet" till en uppringd potentiell kund, och 5 minuter senare hade han sålt det fetaste TV-paketet till samma person. Han var helt jävla otrolig,

Jeppe kom dock alltid några timmar försent, och alltsomoftast påverkad av diverse substanser när han anlände. Gång på gång lyckades han dock övertyga cheferna om att få stanna och eftersom att han otvivelaktigt var den bästa säljaren, på ett ställe som enbart brydde sig om att tjäna pengar, fick han jobba på sina egna villkor. Ett tag. Till slut av en anledning jag ej vill nämna, fick han dock sparken. Efter att inför hela företaget gapat på chefen och nästintill hamnat i handgemäng, försvann han dock ut genom dörren och sedan såg jag honom aldrig mer.

Många var livrädda för Jeppe. Kanske med all rätt i vissa situationer, för han kunde snedtända hur som helst. De gånger vi var ute i samma sällskap tyckte jag dock han var ganska snäll. Han var hård och ganska aggressiv, men ofta rolig och det märktes att det fanns en bra kille där inne också.

Hur som helst, så avlöstes Jeppe av en annan herre, som skulle hälsa på Kenneth i två veckor. Tommy. Legenden.

Tommy var även han finlandssvensk och från samma by som Kenneth. Han rökte gräs från morgon till kväll och spelade en jävla massa datorspel. Jag har ett totalt oförglömligt minne med dessa två herrar.

Klockan var typ 5 på morgonen efter en vild festnatt. Kenneth och Tommy hade bägge gått ut med förhoppningarna att dra hem var sin tjej. Det stod klart, i samband med att solen var på väg upp, att bägge hade misslyckats fatalt. Detta kunde inte tolereras och med deras kränkta självförtroenden tillsammans med enorma mängder alkohol i blodet, så bestämde dom sig för att det endast fanns en utväg. Plocka med sig två prostituerade från Las ramblas.

Tommy var riktigt het på gröten och kunde inte riktigt hålla sig. Han kastade in 15 euro extra för att få en snabbis i gränden därintill, redan innan hemfärd. Fem minuter senare var han dock tillbaka, måttligt missnöjd.

"Fiiifan Adam, hon bet på min kuken, fiiifan Adam."

Jag vill inte vara elak. Men hororna på Las Ramblas var inte direkt Creme De La Creme, så att säga. De flesta var från Ghana, av någon anledning, och minst hälften av dem var typ tandlösa. Mina älskvärda, finskvenska vänner, valde dock ut två älskarinnor, och ropade in en taxi.

"SKA DU MED AAADAM?"

"Nej tack, det är bra."

"Fuck it, LET'S KICK IT!!!"

Vrålade Kenneth över hela Las Ramblas, så att varenda människa inom 100 meter vände sig om och bevittnade denne man hiva in sina damer i taxin, som drog iväg i solnedgången.

Så jävla tragiskt tänkte jag. Även om jag inte kunde låta bli att stå där och flabba för mig själv. Vilka jävla snubbar. Kort därefter slog det mig dock att dom ju skulle till min jävla lägenhet och dra över dessa två pumor. Högst troligen i min säng. Jag ville inte vara fördomsfull, men jag hade klockor, datorer och andra saker hemma för tusentals och åter tuseltals kronor där hemma. Dom kan lätt plocka på sig detta, tänkte jag. Panik. Jag fick en taxi först 20 minuter efter och satte av hemåt.

Väl hemma, möttes jag av två besvikna män. Tommys käraste ägodel hade inte gett han den respons han hoppats på och Kenneth fick istället idka samlag för två. Han var dock djupt besviken över sina nyfunna älskarinnors engagemang och dom hade lämnat lägenheten snabbare än dom kom, 50 euro rikare per skalle. Jag upptäckte till min stora glädje att mina saker var kvar, och lade mig istället på soffan för att sova.

Dagen därefter blev jag dock varse om att mina fördomar kring att mina saker hade kunnat bli stulna, var fullt befogade. Tommy's mamma skrev till denne på Facebook, att han snarast måste leta upp en telefon och ringa henne. Han hittade inte sin egen och ringde därför från min. Det visade sig att det inte var speciellt konstigt att han inte hittade sin telefon.

Under natten och morgonen hade någon ringt 56 samtal till Afrika och beställt en osannolik mängd saker på Tommys telefonabonnemang. Telefonbolaget hade upptäckt problemet och spärrat kontot, men Tommy hade en räkning på över 150.000kr.

"Jääävlar Adam, Nu är jag i skiten", Sade han och tände en joint.

Lyckligtvis för Tommy's del behövde han i slutändan "enbart" betala 3000 Euro. Jag led med honom på ett sätt, medan en annan del av mig kände att, kanske, var det lite karma. Att om man väljer att köpa en annans kropp för sexuellt nyttjande, så var det kanske ett bra sätt att lära sig en läxa, och inte göra det igen. 

-

Jag var dock inte alltid den som handlade med förnuft. Jag hade, framförallt en, fullkomligt genom-miserabel kväll som jag aldrig glömmer. Min nyfunna iransk-svenska vän hade besök från Göteborg. En hel hord med invandrarkillar, och jag, mammas lilla pojke från Borås. 

Vi satt på en bar, minns jag. Det blev hetsigt med shots och så vidare. Sedan började dom peaka mig.

"Fyfan du dricker som en tjej" 
"Herreeeguuud, vi har hört så mycket om dig, vilken besvikelse du är"

Jag högg på spinnaren som en gädda i vassen. Rusade fram till baren och sade.

"Give me one glass of vodka, the biggest glass you have!!"
"What?" Sade bartendern
"Just give me one huge glass of Vodka, i'll give you 30 euro."

Sagt och gjort. Ett helt  glas med vodka, ett sånt där stor IKEA-glas ni vet. Och jag gick tillbaka till bordet. Nu jävla tänkte jag, i äkta fjortis-anda. Jag lät herrskapet smutta på innehållet i mitt glas, för att bevisa min överlägsenhet, när jag kort därefter halsade hela skiten rakt upp och ner.

"Herregud gubben, du kommer dö" skrattade dom och sade åt mig. 

Värt. Tänkte jag. Helvete.

Vi gick vidare till en av strandklubbarna. Opium, hette den. En av de finare klubbarna i Barcelona. Det är där "de fina folket" hänger liksom. Brudarna är uppklädda till max, leker överlägsna och var oftast ruskigt osköna.

Efter att ha smällt i mig en redbull-vodka i rekordfart började jag må dåligt. Givetvis, liksom. Jag satt en stund på uteserveringen, med tom blick i golvet och försökte hålla ner spyan. Men nej, det gick inte längre. Med panikartade, stapplande steg halvsprang jag mot toan. Man hade nog enklast kunnat likna mig som en Urukhai på språng, ni vet en såndär i Sagan Om Ringen. Oturligt nog var jag tvungen att korsa dansgolvet för att ta mig till toan, och där var det smockfullt. Jag trängde mig igenom och var högst målmedveten på att ta mig till toaletten snarast.

Halvvägs igenom stoppade någon mig med en hand på min axel. Jag lyften blicken och fick till min stora förvåning se en av de vackraste tjejerna jag någonsin sett. Hon log och lade bägge sina händer på mina axlar, och började dansa med mig. 

Hon var så jävla snygg. Var en man nu Adam, kör. Skit i toan. Skit i spyan. Den här damen ska du ha. Jag stapplade omkring som en pårökt uteliggare i mitt försök till att matcha hennes dans och innan jag förstod det själv, så var det försent. Jag spydde på henne. Hon hade en sån halvt genomskinlig, vit, väldigt urringad blus på sig, och jag träffade mitt i prick, så att säga. Jag han reflexmässigt stänga munnen efter halva spyan, så det blev inte jättemycket, men ändå. Hon var helt chockad. Jag var helt chockad. Jag vände mig och kutade rakt ut från klubben, spottade ut spyan jag lyckats behålla i min mun på trottoaren och sprang in på en närliggande klubb och väl där, av någon outgrundlig anledning, satte jag mig i fosterställning bakom en cigg-automat för att gömma mig. 

Det tog dock inte lång tid innan jag igen började må dåligt. Den här gången nådde jag till toaletten. Jag spydde som aldrig förr, och sjönk därefter ihop, på det ned-pissade golvet och somnade i toa-båset. 

Jag vaknade av att någon utanför låg på golvet och drog mig i benet. Han trodde jag hade dött. Jag vaknade till, öppnade dörren, tackade för hjälpen och klev ut från klubben. Jag vandrade hemåt, trodde jag. 

På strandpromenaden på väg hemåt gick jag förbi Opium igen. Där på uteserveringen satt givetvis mina kompisar, och återigen började hetset. Att jag inte pallade trycket, och så vidare. Fan tänkte jag, vad har jag att förlora. Jag vill inte kalla mig hjälte eller så, men med manligt urin i håret, och spya på kläderna, så stegade jag in och festade ytterligare två timmar, helt bekymmersfri. Hylla mig, tack. 

-

Sådär. Det var Barcelona DEL 2 det. På återhörande! 

/Adam

Likes

Comments

View tracker

Då var vi här igen. Bloggen som spåddes bli ett inlägg kort, har efter uppmaningar och en återfunnen skrivgnista, i takt med förtäringen av ett glas rödvin, återigen uppstått. Jag vet inte vart detta inlägg kommer landa. Om det blir 2 eller 200 rader långt eller om det ens någonsin blir klart. Vi får se.

Innan denna berättelse tar sin början vill jag dock bara passa på att tacka för alla glada tillrop kring mitt senaste inlägg. Trots allt är det alla de hyllningar, ja, rentav hyllningar, jag fick, som sporrat mig till ytterligare ett inlägg. 2500 unika läsare var verkligen inte vad jag hade räknat med. Tack för det.

Nåja. Som rubriken antyder är detta, en så kallad, throwback. Vi tar oss ganska exakt 3 år tillbaka i tiden, då jag var 19 år, och flyttade helt ensam till Barcelona, i hopp om att finna något roligare än mitt, för stunden, miserabla liv. Ni som följt mig på twitter har garanterat fått ett axplock av historier från min tid där, men jag känner att tillräckligt hände under min tid i Barcelona, för att faktiskt skriva ett, eller ett par. inlägg om min vistelse.

Jag hade nyss blivit dumpad av min flickvän. En flickvän jag var på tok för kär i, och på tok för snäll mot. En klassisk toffel som gjorde vad som helst för en tjej som tillbaka inte gav annat än små härliga presenter i form av elakheter, otrohet och andra mysigheter. Jag satt runt hennes lillfinger helt enkelt. Tack och lov, så befriade hon mig från detta innan gud vet vad som hade hänt, och ur detta uppbrott stormade en sargad, förkrossad och vilsen 19åring ut från Borås, från Sverige och begav sig med en one-way ticket till Barcelona, Spanien.

Jag minns det fan som igår. Jag hade landat i Barcelona och mottagit mina lägenhetsnycklar. .Jag visste att boendet var temporärt och delat med 4 stycken andra personer. 4 svenskar, hade jag fått berättat för mig. Detta blev jag snart varse om att det inte var sant. Redan vid ankomsten till lägenheten så gick startskottet för vad som skulle vara det absolut sjukaste halvåret i mitt liv, än idag.

När jag slog upp dörren möttes jag direkt av den knepigaste lukt jag någonsin känt. Jag hade ingen aning om vad det var. Det luktade starkt, fränt men ändock ganska behagligt. Maurijana, såklart. Det låg som en ånga i hela vardagsrummet där jag klev in. Direkt till höger om mig finner jag min första upptäckt. Två män totalt utslagna i en soffa, mer sliten än underlivet på "Paradisehotell Paow", och för en kort sekund trodde jag de var döda. Den enes ögon rullade som två pingisbollar och den andre såg till synes medvetslös ut. Jag blev livrädd, och gjorde en ansats för att springa därifrån. Jag vill att ni förstår, att här kommer mammas pojke, Adam 19 år raka vägen från pojkrummet i Borås, till vad som för mig såg ut att vara en mordplats. Jag hade ingen aning om vad som pågick.

Lyckligtvis hann jag inte längre än till dörren när ett nytt huvud tittade ut ur ett annat rum.

"TJEEEEEEEEEEEEEENARE, ÄR DET DU SOM ÄR ADAM?"

Oscar. Hälften chilensk och hälften Svensk. 1.67 lång, tunn som en tändsticka och snål som Joakim von Anka. Dock, en jävligt trevlig kille som jag skulle komma att umgås med ett tag. Oscar var stammis i Barcelona och hade bott i samma lägenhet, den vi befann oss i, varje gång han återkom till Barcelona om somrarna. Han förklarade situationen.

"Asså va inte rädd mannen, dom trippar bara på lite godis", sade han och pekade på de två herrarna i soffan, till synes fortfarande helt livlösa. Han såg att jag var likblev och skakis.

Trippar? Vadå trippar? Vadå godis? Vad är detta för jävla skit.

"Ja, alltså dom har skjutit heroin. Dom säljer droger. Alla Italienare här säljer droger."

Nu var det mycket att ta in. Italienare? Droger? HEROIN? Hjälp.

Adam 19 år, från Borås. En försiktig kille med toppbetyg, som på sin höjd kunde röka en cigg när han var som allra fullast, men aldrig mer än så, stod nu i en knarkfylld lägenhet, tillika mitt nuvarande hem, stirrade på två medvetslösa Italienare och lyssnade på en herre som enkelt skulle kunna förväxlas med en Sydamerikans dvärg. Det var för mycket, Jag gick in på mitt rum, stängde dörren och fann till min stora lycka att den gick att låsa. Därefter satte jag mig i fosterställning längst in i hörnet av min säng, och satt där och stirrade rakt in i väggen hela natten. Vad fan hade jag gett mig in på? Jag saknade Borås, min hund, min trygghet.

Det knackade på dörren stenhårt nästa morgon. Jag var i någon form av dvala när detta skedde. Till hälften vaken, till hälften sovandes, fortfarande sittandes i samma hörn. Helvete. Det är polisen. Nu åker jag dit så det sjunger om det. Min späda pojkstjärt i ett katalanskt fängelse. Fyfan. Det är över.

"Adam! Adaaam! Addaaam är du vaken?"

Oscar.

Jag öppnar dörren och in dansar, ja dansar, Oscar. Glad som en fågel.

"Åååååååhåjojoj, vilka goda muffins du har, kan man få smaka på en kanske?" Sade han och pekade på ett fyrpack extremt torra muffins jag råkat lägga på kylen.

"Absolut, ta för dig."

Det gjorde han. Han tog 3. Två i vardera ficka och en i käften. Sedan smet han in på sitt rum och ropade glatt, att idag var en bra dag, solen sken som bara den, det var varmt och livet lekte, enligt honom. Jag var skeptisk. Minst sagt. Oscar började därefter varje morgon med att knacka på hos mig. Alltid samma visa. Han hälsade glatt, kastade ur sig "Ååååhåjojoj, vilka goda.....", proppade fickorna fulla med vad det nu än var, helt obekymrad, och dansade vidare. Aningen tröttsamt och aningen osmaklig. Men vad fan skulle jag göra. För stundo var Oscar min enda vän i Barcelona.

-

Jag valde dock att härda ut. Jag hade en anställning som skulle börja bara efter några dagar, på ett callcenter i Barcelona. One Contact. Ett vidrigt ställe det också, men det visste jag ju inte då. Eller nåja, jag träffade vänner för livet där, men jobbet i sig var nog bland det smutsigaste man kan finna. Mer om det senare. Eller inte. Vi får se.

Det var iallafall dags för första jobbdagen. Jag hatar jobba, för det mesta, men satan vad glad jag var. Jag tänker inte gå in djupare på själva arbetsdagen, då det självfallet är dödstråkig läsning, men kort så hade vi säljarutbildning, man fick träffa ett gäng andra förlorade svenska själar, som alla var galet festsugna, och ganska snabbt beslutade vi oss för att dra ut ihop. Redan här, första kvällen, skulle jag komma att göra bort mig brutalt.

Vi var fulla. Allihopa. Så brutalt fulla, och brutalt lyckliga. Vi hade halkat in på en R&B & HipHop klubb, mitt på Las Ramblas i stort sätt. Musiken som rullade var i princip enbart Eminem, 50 cent osv. Orden "tung klubb" hade definierat stället vi befann oss på utmärkt.


Hur som helst. Vi dansar, vi äger, vi lever. Jag raggar på bartendern, hon var från Peru. Vacker kvinna. Jag går in på dansgolvet igen, och väl där möts jag av en dansring. En sån där vidrig jävla ring mitt på dansgolvet där dom riktig danskunniga grabbarna går in och bränner av sina fetaste moves. Av någon outgrundlig anledning som jag än idag funderar på hur det gick till, så hamnar jag i mitten av ringen helt plötsligt. Ensam. "Welcome to the candyshop" dunkade stenhårt i högtalarna. Jag fick panik. Jag var tvungen att göra något. Det blev "axlar-knä-och-tå-dansen".

Strax före mig hade 100kilos, muskulösa Afrikaner varit inne och snurrat på huvudet, fått folk att gå bananas totalt, och rakt av uttryckt både eufori och sexuella lustar mot dessa män. Jag kliver in och gör huvud-axlar-knä-och-tå-dansen. Tro mig när jag säger, att det där, det hängde med mig under hela min vistelse i Barcelona. Jag är dessutom övertygad om att mina arbetskollegor just då, efter att ha känt mig i ett par timmar, trodde jag var gravt efterbliven.

Solen gick upp, och trots mitt miserabla dans-haveri, så hade jag fått napp. En söt Svensk tjej, som troligen totalt missat mitt dansnummer, var villig att ta med mig hem. Sug på den, fitt-ex, här får kung-Adam ligga redan första veckan. Step aside motherfuckers, här kommer jag liksom.

Efter att ha följt henne hem, gångvägen, i drygt en timme, var jag redo att förgylla hennes morgon med det bästa sexet någonsin, Visualiserade hur jag skulle ta sönder hela sängen likt en överpumpad porrstjärna. Då stoppas jag i dörren. "Tack för att du följde mig hem. Hejdå."

BANG. Dörren stängs med en smäll. Misär.

Nu hade jag bara 1 timme tillbaka hem gångvägen, och utan kontanter med och med kortet bortsupet hade jag inget annat val. Jag traskade iväg i takt med att solen gick upp, och trots alla mina missöden under kvällen, så gick jag faktiskt med ett leende på läpparna hela vägen hem. Jag visste att jag den kvällen träffat människor jag skulle bli absolut bästa vänner med, och jag hade fått upp hoppet om Barcelona. Jag skulle fan inte hem. Jag skulle stanna. Axlar-knä-och-tå-danser, eller ej.

Jag tror vi stannar där. Detta får vara en liten uppvärmning för vad som komma skall. Ganska strax efter denna kvällen skulle jag nämligen stifta nya bekantskaper, med människor jag aldrig någonsin kommer glömma. De finlandssvenska killarna Tommy och Kenneth, Paradise Hotellvinnare 2013, Jesper Johansson, och många fler. Det vill ni inte missa. Jag lovar.

#cliffhangeradam

På återhörande,

Eder Adam


Likes

Comments

Jahopp. Efter en hel del påtryckningar och någon form av egen glöd att starta denna blogg, så ger jag det nu ett försök. Kanske dör den likt vår nytillsatta rödgröna regering redan innan nyår, eller så sitter jag om ett år på Stureplan och dricker drinkar med Kenza. Vem vet.

Bloggen får sin födelse från mitt hotellrum i Pattaya, Thailand, där jag precis vaknat upp från, vad som var en av mina mest händelserika dagar någonsin. Igår alltså.

Ni som varit i någon form av kontakt med tidigare vet att jag älskar skoja och kan ge ett, minst sagt, oseriöst intryck. Jag tänker fortsätta med det, sån är jag liksom, men samtidig addera en betydligt mer seriös av mig själv. För den finns faktiskt. Mitt namn är Adam, jag är 22 år, brinner enormt för att resa, fota och skriva. Det här är min lilla historia, där en dag inleddes med en bisarr snorkeltur och avslutades med en än mer bisarr dejt, innehavande en homosexuell man i 50 årsåldern från San Francisco, hans toyboy, 19 år från Laos, och jag själv.

I vanlig ordning vaknade jag upp i sista sekund. 07.55 för sedan 08.00 bli upphämtad av dykfirmans private pickup, som snabbt visade sig vara en trasig lastbil med ett flak för medresenärerna att sitta på. Vi åkte i rask takt runt i pattaya och plockade upp andra dyksugna människor i alla åldrar, men det var inte för än på sista stoppet, utanför Mariott hotell, som jag för första gången träffade ett härskap bestående av 3, till synes thailändska personer, och en vit, lätt överviktig och tunnhårig, Amerikan. De var i samma sällskap och efter att ha sett tusentals och åter tusentals män likt han som just klev på, med en thailändsk familj på släp här i pattaya, så tänkte jag fördomsfullt att han självklart var tillsammans med den äldre damen i sällskapet och att de två yngre killarna, som jag uppskattade kring 18 år bägge två, var hennes söner sedan tidigare. Att de två var hennes söner var rätt, allt annat var det definitivt inte.

Första intrycket av min nya Amerikanska bekantskap var trots allt väldigt bra. Delvis för att han tidigt sprätte iväg meningen "Oh, I would never guess you are from Sweden if you didnt tell me so, you're English is absolutely perfect!", och delvis för att han helt enkelt var genuint väldigt glad och trevlig.

Vi nådde vår båt, testade utrustning och och var klara för avfärd. Jag var bra taggad kan lova. Jag fullkomligt älskar uppleva nya miljöer och få saker intresserar mig så mycket som det man inte vet något om. Typ universum, vad som finns utanför vår galax och i samma anda, vad som finns under havsytan. Det är en helt annan värld där, ett annat liv. Så jävla orimligt spännande så det är löjligt.

Ganska fort inser jag att bröderna, som presenterat sig efter enorma påtryckningar av Amerikanen, Jason, är 27 och 19 år gamla. Han som var 27 insåg jag också omgående att han var homosexuell. Han betedde sig enormt feminint och klädde sig i väldigt kvinnliga kläder. Hans kropp var faktiskt väldigt kvinnolik den också. Han såg inte ut att vara en dag över 18, men 27 var hans egna ord och jag valde att lita på detta.

Vi fortsatte konversera under den 1.5h långa båtturen om allt mellan livet för stundo och vad man varit med om tidigare. Vad som jag dock lade märke till konstant,var hur den äldre damen varje gång hon blev tilltalad av Jason, rynkade på näsan och vände sig bort från honom. Det var liksom ingen kärlek där. Tvärt om, det kändes nästan hatiskt från hennes sida. Jag tänkte för mig själv, att hur i helvete kan man vilja leva sådär tillsammans, från bägges sidor av relationen? Hur står man ut?

Vi kommer till första stoppet och tro mig, det var en minnesvärd timma. Vi möttes direkt när vi kom in i viken där vi skulle dyka av en flygfisk, som likt ett spjut gled över vattenytan och redan där hade jag fått uppleva något nytt. Därefter fick jag upptäcka det thailändska havslivet, fyllt av färglada fiskar, koraller och till och med en sköldpadda. Jag njöt. Något så in i helvete mycket. Det är sånt här jag lever för.

30 minuter senare var det avfärd mot nästa stopp, och med några Singha Beer extra i blodet så kunde jag inte hålla mig längre. Jag frågade därför rakt ut, hur han hittat sin fru och om han levde ihop med denne och hennes två söner? Hans svar höll på att blåsa mig över bord, bokstavligen.

"Oh no honey, I'm gay. You really didn't notice that? You have a very broken gaydar."

Det var inte det att han var gay som fick mig att snubbla av min stol, det har jag inga som helst problem med, utan att det på 3 sekunder gick up för mig exakt hur det låg till. Det var ingen kärlek mellan damen och denne man. Från damen var det ju troligen precis vad det såg ut som, hat. Han hade ju sex med hennes söner. Utan tvekan var det så.

Jag behövde heller inte vänta länge på att få detta fullt bekräftat.

"It's not like I'm abusing them or anything, it's absolute love from both sides, there is no money involved and they can walk way whenever they want, just like I can."

Han påkallade därefter den yngre brodern, vars engelska namn var Bert, om jag förstod saken rätt. Han gjorde detta med en klapp på sitt eget knä och ropade, "Come Bert, sit here.". Bert gjorde så, och innan jag hann säga varken bu eller bä, så kysstes denna 19åring, bosatt på gränsen mellan Laos och Thailand, med en drygt 30 år äldre man från San Francisco.

Nu blev det magstarkt även för mig. Det gick så mycket tankar genom skallen att jag nästan var tvungen att resa på mig och gå. Omedvetet vred jag på mig och kollade åt ett annat håll. Då uppenbarades nästa problem. Här skulle nämligen tre skilda världar komma att krocka på samma gång, under en snorkeltur i Pattaya. För där, på andra sidan däck satt en ENORM man från Ryssland. En sådan där man kollar på och tänker med en gång, "kolla förhelvete inte på honom, han är är en jävla galning, en sån som lever i Sibirien och dödar björnar med sina bara händer."

Kan ni se detta antiklimax framför er? En rysk homofob på 130 pannor, med enorma mängder obehagliga tatueringar, ett gaypar bestående av en mix av ovan nämnda personer som kysstes, och jag själv, en för stunden totalt vilsen 22årig Svensson? Obegripligt. Osannolikt. Intressant.

Bert var inte bra på engelska, men ändock bättre än sin äldre broder. När Jason gick på toa passade jag på att fråga honom hur han träffat sin nuvarande sexkamrat. Han berätta då att han var den som gått fram till Jason på stranden, presenterat sig och ganska snabbt frågat om Jason var gay. Olikt mig hade Bert sett detta direkt. Jag valde att tro på historian och det kändes helt plötsligt lite bättre. Kanske var det inte så illa som jag först trodde. Kanske kan detta vara okej? Eller inte okej,men det finns ju faktiskt väldigt snarlika relationer mellan man och kvinna, som aldrig hade ifrågasatts på samma vis som denna, av allmänheten.

Jag satt dock fortsatt ganska orörlig och obekväm, eftersom att vår ryska vän, vars utseende låg snubblande nära en typisk maffiaboss, tillika medresenär, inte släppt blicken från varken Bert eller Jason efter att de bägge tungkyssts 10 minuter tidigare. Om blickar kunde mörda, då hade både Bert och Jason för längesedan legat uppstyckade i var sin sopsäck i någon rysk bunker i Moskva. Det kan jag lova.

Till slut förpassade sig Ryssen med sin fru till en annan del av båten och jag kunde återigen slappna av någorlunda. Det skulle dock inte förbli så länge. Dykstopp nummer 2 kom här mycket lägligt och jag fick en minst sagt välbehövlig stund för mig själv i det grön-blå havet efter en väldigt tumult halvtimma på däck.

Direkt vid uppstigning ur vattnet frågade Jason mig rakt på sak om jag tyckte det jag såg var obehagligt. Om jag äckldes och ifall han skrämde mig. Mitt svar blev nej. Att jag accepterar människor, gay eller inte gay. Mest på grund av att jag hört Berts version av det hela strax innan. Jag tror fakriskt helhjärtat denna relation var på lika villkor. Man såg det på grabben. Han var inte olyckligt och inte tvingad.

Att jag uttryckte min liberalism och mitt accepterande för deras relation blev dock startskottet på något ännu värre. I och med detta, släppte min gode amerikanska bekantskap alla hämningar.

Ganska snabbt började komplimangerna hagla, och trappas upp.

"Du har det vackraste leendet jag sett."

"Dina ögon har sånt sug i sig att jag blir upphettsad."

"Har du någonsin experimenterat med en man?" "Nej."

"There is a first time for everything", fick jag förklarat för mig, med ett tillhörande leende och en hand på axeln.

"Vill du ha solskydd? Du ser lite solbränd ut. Jag hjälper dig."

Under tiden denna orgie av komplimanger och uppmaningar att testa mina gay-vingar flödade, så lyckades den 27årige brodern med bedriften att bli kraftigt sjösjuk/magsjuk och skita på sig. Han hade inget ombyte med sig. Det han hade på sig, var också det enda han hade. Ett par vita tighta badbyxor/kalsonger och en genomskinlig tygskjorta. Han verkade dock ganska obrydd av vad som inträffat och gled utan problem runt på båten kort därefter i samma kalsonger. Ganska osmakligt kan man tycka. Det dröjde dock inte länge innan Jason förklarat att bajsmannen även han tyckte jag var mycket vacker,och bjudit in denne att sitta bredvid mig. Nu satt helt plötsligt en kraftigt illaluktande, nedbajsad herre jämte mig, och likt Jason, tog alla möjliga chanser att beröra mig. Jag vet inte vart gränsen för sexuella trakasserier dras, men det kan inte varit långt borta.

Jag fick en lättare panikattack, skyllde på att jag skulle röka på däck i fören, lämnade dem och gick ner och gömde mig med dykguiden istället, tills dess att vi var i land.

Väl där hade jag lugnat ner mig och klev därför upp på däck igen för att hämta min väska. Direkt kom Jason igen och denna gången bad han om ursäkt. Han hade, inte helt konstigt nog, sett att jag ballat ur och medgick att han gått för långt. Istället frågade han, om han kunde få gottgöra mig genom att bjuda med mig på middag på hotellet.

Nej tack. Det är bra, svarade jag instinktivt.

"Oh comeon, I promise you i will not touch you again. I want to make it up to you."

Jag funderade. Sedan insåg jag en sak. Hur många gånger till i mitt liv kommer jag få chansen att gå på dejt med en gaykille från San Francisco och dennes toyboy från Laos igen? Svaret på den frågan är aldrig. Jag fumlade fram ett, "alright then, I'll come", och möttes av ett bredare leende, än det jag själv hade minuten efter att jag förlorat oskulden, back in the days.

Ganska snabbt stod det klart att den äldre brodern på tillbakavägen till Pattaya återigen gräddat i byxorna och att denne, tillsammans med modern, skulle åka hem till sig istället. Kvar och redo för dejt, var jag själv, Bert och Jason.

När vi anländer till hotellet blir jag omgående medbjuden upp på rummet. Återigen, mycket skeptisk, men på tok för nyfiken, så faller jag för trycket och följer med. Dumdristigt, utan tvivel. Man har ju både sett och läst historier om naiva turister som råkar ordentligt illa ut för att de inte tänkt längre än näsan räckt, inte minst på ställen likt Pattaya. Mina föräldrar hade väl troligtvis inte hyllat detta beslut, så att säga.

Allt väl dock, och jag slår mig ner i en stol på rummet,inser snabbt att karln måste ha rejält med pengar, med tanke på kvalitén på det rummet, samtidig som jag i ögonvrån bevittnar bägge mina dejter obrytt kasta av dig kläderna och byta om. Vi lämnar rummet, och Jason säger, "Soon Adam, you will experience the benefits of being a life-long traveler".

På väg ner till vad som visar sig vara Marriott hotells members club, med all you can eat and drink gratis, för "speciella" gäster, får jag förklarat för mig av Jason, att han jobbat över hela världen, under hela sitt liv, och precis sålt sitt företag. För en sekund övervägde jag att fria, kär i pengar, som jag ändå är.

Loungen var precis så som man förställer sig ett ställe för storfräsare. Man kunde få precis vad man än bad om, och rödvinsälskare som jag är, så tog jag snabbt chansen att sluka fyra rejäla glas för att stilla den längtan efter livets röda guld, som jag haft sedan jag anlände till pattaya där det, inte helt konstigt, finns enorm avsaknad på bra viner.


20 minuter in i kalasande uttryckte Bert sin vilja för att gå upp på rummet igen, och ringa sin mamma. Sagt och gjort, han försvann. Han kom en halvtimme senare ner igen men blev snabbt uppmanad på rummet igen av Jason,som insisterade på att han borde sova istället. Varför vet jag inte, även om jag hade mina misstankar. Vid det här laget började jag dock, efter ett par rediga vinglas i snabb takt, tycka det var ganska roligt. Teasa en bög. Inte varje dag man får det. Jag minns att Jason drog något riktigt snuskigt bögskämt, varpå jag började gapflabba. Då såg jag att han stannade till. Kollade på mig. Den där typen av skämt fick mig att gömma mig under däck på båten. Nu omfamnade jag dem istället. Jason lade sin hand på mitt lår, strök mitt ben nedvändes, lyckligtvis, och sade, Adam I like you when you're drunk.

Ganska snabbt gick vi vidare ut från hotellet. Det var dags att möta upp hans vänner. Jag frågade inte ens vilka. Det kändes som det kunde bli vem som helst mellan en ny thailändsk tonåring och självaste Obama. Överraskningarna haglade tätt under hela dagen och det var bara roligt att inte veta vad som skulle ske här näst.

Vi slog oss ned på end mindre bar. Utan tvekan gayinfluerad. Återigen nytt för mig, vilket jag i vanlig ordning uppskattar. För sista gången denna kväll skulle dock lugnet utbytas mot ren panik på ett ögonblick. För även om jag var beredd på det mesta, så var jag ändå inte mentalt inställd på vad som skulle ske strax därefter.

In på baren kom två vita killar och en Sydamerikask. Alla otroligt snygga. Rippade som få och med snygga kläder och fräsiga klockor. Den Sydamerikanska mannen sparade dock inte på krutet, utan gick med raska steg fram till mig, satte sig mitt i skrevet, juckade bestämt och brummade med en grov, mycket grov, röst, "mmmmmmh un chico bonito." Jag tappade allt. Jag ballade ur.

Det ska trilläggas att jag när denna incident inträffar, redan nått väldigt högt på berusningskalan. När jag är såpass berusad tenderar jag att handla väldigt instinktivt, och speciellt när jag känner mig hotad. Min reaktion blev därför sedermera att jag knuffade bort mannen ovanpå mig och barfota satte av neråt bargatan i en hastighet som hade fått Usain Bolt att blekna i jämförelse. Jag hörde dom gapa efter mig, men innan jag visste ordet av satt jag på en tvärgata, hukad bakom Starbucks och började först då registrera vad som hänt. Jag inser fort att jag lämnat väskan kvar. Det var dock inga problem, först, då jag enbart hade flipflops och handduk där i. Dessvärre hann jag inte ta mer än två steg innan det gick upp för mig att även nycklarna till hotellet låg i väskan. Misär. Sån jävla misär. Jag var tvungen att gå tillbaka. I äkta internet och twittertorsk-anda valde jag dock att snylta fram ett wifi för att dela med mig av mitt öde,innan jag samlade mod och gick tillbaka.

Denna osannolika dag skulle dock få ett värdigt slut. Väl tillbaka flög samtliga fyra på mig och bad om ursäkt. De förklarade att Jason var upphovsmannen till det hela och att de via textmeddelanden bestämt sig för att skoja med mig. Enligt Jason kunde jag ta sånt. Kanske skulle jag också kunnat göra det med aningen mindre alkohol i blodet och lite mindre knasiga upplevelser i bagaget under dagen.

Hur som helst slog jag mig ned igen. Jag lyssnade på dessa killars livsöden. De två vita killarna var från Holland och var ett par sedan 4 år tillbaka. Alla berättade historier om hur deras familjer i flera av fallen övergivit dem totalt, fryst ut dem och lämnat sitt egna blod utanför, enbart på grund av dessas sexuella läggning. Så jävla fruktansvärt tragisk att jag faktiskt inte kan sätta ord på det. Det blev känslosamt mot slutet och när kvällen nådde sitt slut, 1.5h senare, kunde jag knappt själv ta in vad som skett under dagen. Jag glömmer er aldrig, både på gott och ont.

Har ni tagit er enda hit ner, vilket jag mot all förmodan tror, så får jag pass på att tacka för visat intresse.

Avslutningsvis vill jag bara råda er som reser runt i Thailand att besöka pattaya. Enbart av den anledningen att jag nästan kan lova att ni kommer åka härifrån med erfarenheter och minnen ni aldrig glömmer. Pattaya är fruktansvärt nedsnackat, och det med all rätt i de flesta fall. Men ibland kan det vara nyttigt att se,uppleva och ta del av något annat än full moon parties, vita paradisstränder och snygga människor.

Kommer jag glömma kvällen då jag anlände hit till Pattaya och delade några öl med jämnåriga norska killar? Förstå mig rätt här, dom var jättetrevliga, men ja. Det kommer jag glömma, troligen.

Kommer jag glömma dagen då jag hamnade i skottgluggen mellan en urrysk homofob och ett par bestående av Jason 50 från San Francisco och Bert 19 år från Laos? Och sedermera gick på dejt med dessa? Aldrig.

Om jag någonsin kommer uppdatera denna blogg igen? Vem vet. Troligen inte.

Take care.

På återörande,

Eder Adam

Likes

Comments