På plats i Oxelösund och väntar i skrivande stund på att min mor ska servera mig en kopp te (yeeeess jag blir ompysslad). Denna helgen ska nämligen jag lämna över Filippa för första gången sen hon föddes. Är jag nervös? Har jag ångest över det? NEJ. kan ärligt säga NEJ NEJ NEJ. Jag tycker det ska bli såååå skönt att få umgås med mitt lilla tjejgäng helt utan att behöva avbryta för att byta blöja, leka eller natta. Filippa ska nämligen spendera hela helgen med sin mormor och Benny. Kommer gå galant och jag lovar er att min mamma kommer vara heeelt slut på söndag. Men jag kommer vara sååå utvilad. Blir nästan som lite semester. Men det är ju lite "hysh-hysh" det här med att ärligt säga att man inte kommer sakna sina barn. Ungefär som att man inte förtjänar att ha dom. Själv kan jag känna att det är en sån enormt befriande känsla att faktiskt känna så. Att jag inte kommer sakna henne. Just för att jag VET att hon har det kalas hos den hon är hos. Och jag behöver ibland bara få vara lite barnfri. Det kan räcka med ett dygn sen är jag nöjd. Och som jag sagt tidigare, tycker det är skit tråkigt att hänga med mig dag ut och dag in. Så jajamen, jag tänker njuta till fullo denna helgen.

Vi har köpt massa mat, massa fika, en bra mängt Vin och diverse rus drycker och vi har samlat ihop ett fint gäng brudar som bara lyckas ses några gånger per år så det här kommer bli magiskt! Vi kommer även att befinna oss ute på en ö utan wifi, vilket betyder att vi kommer troligtvis umgås mer än vad vi brukar göra.

Let this week-end begin,

XoXo

C

PS-inlägget är ej sponsrat av Bagasi. Vi bara råkar älska deras väskor <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Nu är det höst! Bort med solblekt-typinte-orange-fast-orange utväxt! Lite mörkare och lite ljusare. Allt i ett komplett- en caroline
✋🏼😎

Det här med utväxt är något jag älskar! Varje gång jag ljusar upp hela håret så ångrar jag mig och vill bara snabbspola 2 månader så jag ser lite ball ut igen. Så denna gång la jag på si-så-där en 3 månaders utväxt direkt! Klappat och klart !
Höstfrilla ✔️


Xoxo
C

Likes

Comments

Under vissa perioder i livet så är jag sååå överkänslig. Det kan handla om simpla grejer, som att någon berättar något härligt och jag börjar gråta av lycka för den personen, eller jag ser en rörande film som gör att jag gråtet mig igenom heeeela filmen. jag grinar när det är sorgligt, när det är glatt, eller när dom bara lyckats fånga en känsla i rörlig bild. Jag är helt enkelt så enormt lätt påverkad. Samma sak med rädslor. Under dessa perioder KAN JAG INTE se crime serier, jag KAN INTE läsa nyheterna just för att jag tar så illa vid mig att jag inte kan återhämta mig på flera timmar. Det går helt enkelt inte. Och givetvis som ett brev på posten så kommer dessa katastrof tankar tillbaka lite för fort. Jag kan känna på mig redan på morgonen om det kommer bli en "utmaning" att ta sig igenom dagen och just nu är jag inne i en sån period. Jag får PANIK för så lite. I fredags skulle jag och F åka ner till min mamma och överraska hennes man som fyllde år. När vi kommer ut på E4an så tittar jag i backspegeln (jag har en sån där fiffig spegel som gör att jag kan se F när hon sitter i sin bilstol) Det jag ser får mig att stelna till. F har lutat sig framåt med huvet och stirrar med en tom och livlös blick ut i ingenting. Här börjar jag kallsvettas och toppar skräckslaget "Filippa!", jag får ingen respons. inte ens ett ryck.... Jag skriker ännu högre men hon ger mig ingen respons alls. Jag befinner mig just då i mitt-filen med en lastbild på vardera sida av bilen så jag kan inte tvärnita eller köra in mot vägkanten. Här får jag panik. Jag skriker det högsta jag kan och vänder mig om för att slå (ja slå) till mitt barn på armen för ett sista försök att få respons.. Och där rycker hon till och sätter sig tillrätta. som om ingenting hade hänt. Hon hade somnat med ögonen öppna. Det ABSOLUT VIDRIGASTE jag varit med om någonsin. Gör aldrig så igen snälla.. Jag gick på riktigt av, flera gånger om.

Enormt lättad över att hon faktiskt lever börjar jag störtböla i bilen samtidigt som jag ska försöka fokusera på trafiken...Det gick bra, jag lugnade ner mig relativt snabbt igen men tanken av att hon inte skulle finnas mer äter upp mig än idag. Jag kan börja böla bara av tanken. Dessa tankar om triggar igång paniken...jag kräks av dom. Bil resan hem va inte bättre. Filippa har de senaste dagarna hostat väldigt mycket på kvällarna och även kräkts upp massor av slem. Vilken gett mig en halv hjärtinfarkt de senaste nätterna för jag är så rädd att hon ska dö, i min närvaro, att jag inte kan rädda henne. Den tanken är så hemskt. Så vad händer på vägen hem? jag tajmar såklart resan med hennes sömn så att hon ska sova hela resan vilket gick galant, tills hon vaknar upp hostar extremt mycket och vad jag kan se i backspegeln så KASKAD kräks hon slem. Återigen jag är i trafiken, vad fan ska jag göra, Jag tänker inte vara orsaken att hon kommer till skada genom att agera vårdslöst i trafiken. Jag tänker heller inte vara orsaken som gör att hon kvävs på grund av att jag inte vågade stanna på motorvägen. Återigen får jag panik och börjar gråta. Jag ser att hon mår bra, hon kräks och sen somnar om. Men jag fick stanna på vägen för att se att allt var okej. vilket det var. Vilket även min mamma försökte säga till en lagom panik slagen Carrro i telefonen.

Jag känner bara ibland att nä...Jag orkar inte med dessa panik attacker, även om jag idag kan kontrollera dom väldigt snabbt. Det fanns en tid då jag blev helt handlingsförlamad men idag kan jag sansa mig och göra det jag måste göra. Men efteråt så är jag så förstörd, och jag blir så trött på att jag inte kan agera mer lugnt. Robert är den cool lugna föräldern som alltid har is i magen om det händer nånting med F. Han har till och med sagt att han inte vill säga vissa saker i min närvaro för att han vet att jag får panik. Jag vet inte om det är någonting speciellt för just mammor då jag pratar med flera av mina vänner som reagerar likadant som jag när Alarm lampan går igång., nu menar jag inte att Robert inte blir orolig för det blir han verkligen, men han har en förmåga av att agera lugnt. Vilket är en jäkligt bra kombo då jag gör allt annat än det. Där är vi verkligen yin och yang Robert och jag. Jag hoppas dock innerligt att F ärver sin pappas psyke. Nog för att jag och alla andra nervösa människor är precis lika bra som andra mindre nervösa människor, men livet kan ibland bli lite....mer rörigt än det behöver vara. Bara som det här med att testa nya saker. Robert kastar sig ut i nya projekt och verkar inte ens nervös, medan jag kan ligga på hallgolvet och hyperventilera för jag är så rädd för att misslyckas. (har jag sagt att jag har prestationsångest!?) Ni som känner mig vet att jag kan vara en riktig drama queen när det kommer till utmaningar. Jag målar upp varenda utmaning som ett stora berg och skriker mig upp på toppen och gråter mig hela vägen ner. Jag bestiger berget, men det är verkligen inte smärtfritt, varken för mig eller dom stackars människorna som går med mig. .

Men jag jobbar på det. Och jag försöker intala mig att snart, snaaaart är jag lugnare som person. Och kan njuta mer av förändring istället för att gå skräckslagen till startlinjen och kräkas mig fram till mål.

Man blir ju så himla hungrig efter kräkningarna....

Jag har i alfafall humor,

xoxoC


"Livet är inte alltid så smidigt att ta sig igenom, men stegen blir faktiskt lite lättare med snygga skor."

C

Likes

Comments

​Nu börjar det blir så himla roligt att hänga med Filippa. Jag älskade visserligen bebis tiden men nu kan hon ändå sitta och ha en någorlunda konversation med mig. jag fattar inte så mycket men hon hänger med bra tycker jag. Vi får dock vänta lite med att göra kreativa verk tillsammans tror jag. Hon har lite svårt för inte tröttna....som nu. jag trodde vi skulle ha en mysig målande stund tillsammans men precis efter jag tagit den här bilden slängde hon alla grejer och vill hellre kasta boll...Så ja dags att kasta lite boll med barnet :)

Likes

Comments

Nu är inskolnings veckorna över och Filippa går nu på föris "på riktigt" och det går väldigt bra måste jag säga. Det har varit två dagar av dessa 3 veckor som hon gråtit hysteriskt när jag lämnat henne, och även när jag kommer och ska hämta. Sätter jag ner henne bara för att ta på henne skorna höll hon krampaktigt tag runt min hals. Det var lite jobbigt faktiskt. Vad är det som gör att hon blir så himla ledsen? Tror hon att jag överger henne eller det "normalt"? Som tur va så gick även det över väldigt fort och nu lämnar jag henne utan ett pip, vilket känns så himla bra! Hon är trygg min lilla tjej.

Jag måste ju dock erkänna att jag bet mig i tungan lite när jag tidigare sagt att jag inte förstod mammor som grät när dom lämna sina barn på föris. Jag kunde inte förstå hur dom inte kunde förstå att detta skulle gå över? Men det gör jag nu. Jag hajjar galoppen och ja det är svin jobbigt i mamma hjärtat när man ser ens barn gråta förtvivlat och inte vill att man ska gå, och det vi då ska göra är att GÅ?! Den känslan är så himla knepig och jag tror faktiskt inte man kan förstå den förens man får uppleva den. Hela grejen är ju rätt knepig tycker jag. Att vi lämnar bort våra barn hela dagarna för att gå och jobba. Det betyder ju att Förskolan spenderar mer tid med mitt barn än vad jag gör? Hur mycket missar då jag?! Jag märker att det händer något nytt med F varje dag när vi kommer hem. Det kan va att hon busar på ett annat sätt, eller gestikulerar "imse vimse spindel" och jag inser att SHIT hon är ingen bebis längre, hon är ett barn! Så himla märkligt, on föddes ju nyss?

Jag är så glad att jag bytte jobb för nu när man har allt svart på vitt så hade jag tyckt det va såå jobbigt att behöva jobba sena kvällar och helgen för då får jag aldrig nån tid med henne. Nu har jag möjligheten att styra lite själv och jag kan själv gå och hämta henne tidigt! LYX, sånt man inte vista man ville ha innan man begav sig in i frisör branschen. Den är rätt ball, men inget för mig insåg jag,

Ibland går man på några grund innan man lär sig navigera här i livet ;)


mammas fina lilla mimmi-mus <3 

#mönsterchock

Likes

Comments

Gårdagen va så himla mysig. Jag va ledig så F och jag satte oss i bilen för att möta om min mamma i Södertälje för en heldag hemma hos min mormors syster. Vi besökte Mary första gången när Filippa bara var en vecka gammal och sen dess har vi hållit kontakten och försöker ses varannan månad vilket har varit så himla mysigt. På något konstigt sätt så känns det som att min mormor är närvarande under dessa möten och dem är så enormt lika till sättet min mormor och Mary. Nästan lite läskigt ibland men som vi konstaterade igår så är vi Marys ända levande på hennes sida, och Mary är det ända min mamma har kvar, så på något fint vis har vi kompletterat de bitar som saknas. Kanske låter lite konstigt men det är så himla mysigt.

Vi konstaterade även att livet kan vara så orättvist. Varför kunde inte min mormor få uppleva min dotter? Hon hade älskar den lilla tjejen som Mary så fint sa. Och ja det hade hon verkligen gjort. Och som jag sagt tidigare kommer jag nog aldrig riktigt landa i att hon faktiskt är borta. Men jag jobbar på det.

Något som är väldigt svårt att greppa också är att min mamma är mormor. Hon har blivit mormor åt min tjej?! När blev jag mamma? Jag tror säkert det är fler där ute som känner igen sig i att man aldrig riktigt blir bekväm med tanken att man blivit mamma. och då menar jag inte att jag är obekväm i min roll som mamma, nej nej, tvärtom. jag älskar det, Men just titeln "mamma" känns så vuxet på något vis. Det är ju en titel min mamma hade och nu har jag fått den och hon har gått vidare till att bli "mormor". Vilket hon också tycket är jätte knepigt då hon inte alls känner sig tillräckligt gammal för att vara mormor.

Jag tycker det är så himla härligt att Filippa har min mamma som mormor! Har jag sagt att min mamma är min bästa vän? Ni som känner mig har nog inte missat det vid det här laget, men ja min mamma är min trogne vapendragare och ständiga klippa. Även om hon ibland själv inte känner sig så stadig att luta sig mot är hon alltid där. Dag som Natt. Något jag hoppas att Filippa kommer känna med åren också. Att både jag och mormor står bakom henne, hur stormigt den än må vara.


Jag har ju talat om det framför allt i podden, att min mamma var den som tog emot mig när allting rasade samman förra sommaren. Jag kommer gå in djupare i vad som egentligen hände men det tar vi då för såhär i efterhand är det något jag verkligen älskar hos min mamma.. Att hon fanns där och torkade mina tårar, kramade om mig och förklarade för mig att allting kommer att bli bra. För vi är ett Team! Och ja det är vi verkligen och det känns så fantastiskt att Filippa kommer ha så fina personer i hennes liv som kommer stå där med krigsutrustningen redo så fort hon behöver.

Hon är omringad av många härliga människor min dotter. Men just den här kvinnan, är speciell.

För det är min mamma som nu ger hon mig möjligheten att bli en lika fantastisk mamma till F som Hon var till mig.

xoxo

C

Likes

Comments

Den här helgen sprang förbi illa kvickt. Tanken var från början att vi skulle spendera helgen i Nyköping och Filippa skulle få sova över hos sin mormor då mamman och pappan skulle på 30års galejj med massa vänner. Men saker och ting blir ibland inte som man tänkt sig, och framför allt inte sen man valde att låta sitt barn gå på föris. Jag hade intalat mig själv att jag ammat fram nått form av "super-imunförsvar" hos F men hon har blivit sjuk 2 ggr på 2 veckor...woop. Så vi blev hemma i Stockholm denna helgen och fick muntert tacka nej till både barnvakt och skumpa. R passade dock på att gå ut med ett gäng grabbar lördag kväll så det var bara jag och F hemma i soffan men jag tycker det är sååååå skönt att vara själv så för mig gör det absolut ingenting om han vill gå ut några gånger i månaden. Jag nästan pushar honom ibland bara för att jag ska få chansen att krypa upp i soffan med något gott och kolla på "mina" serier. Kan erkänna att jag är en riktigt sucker för dålig tv, toppad med brittisk humor. Underbart för mig, men Robert är inte riktigt lika förtjust i mitt val av underhållning alla gånger.

Sen kändes det riktigt härligt att behöva dra upp honom sen söndag förmiddag för att jag hade bestämt att vi skulle ut på n liten utflykt för söndags shopping när han ringlade in vid sådär 03:30. Han va inte lika pepp som jag men det gick.. Han va dessutom väldigt dressad. Alltid så stilig den där Robert.


Sen har dessa 2 finisar börjat undervisa mig i "blomskola", mycket spännande då jag informerat dom om att allt grönt som kommer innanför min dörr dör. fort. väldigt fort. Men absolut, jag antar den utmaningen och slank in på ikea för att köpa såna där söta små vaser som man tydligen kan pimpa både badrum som kontor med. Och får nog erkänna att det faktiskt är lite trevligare att stiga in i både badrummet och sovrummet nu när jag placerade ut små kvistar av den fantastiska blommar jag fick förra veckan.

Vanja var dock väldigt snabb med att påpeka att den skulle överleva bättre om jag pillade ner växten liiiiite till så den faktiskt befann sig i vattnet.....You live, you learn. Jag va lite för ivrig med att visa upp min hemläxa..


As you can see....väldigt ljusigt men inte så hållbart. så jag fyllde snabbt på lite vatten och petade ner den igen så nu håller vi tummarna att den överlever.

Vi startade veckan med ett underbart höst-måndags möte på kontoret. Alla hade bidragit med nånting, det fanns plommon, tomater (som smakade som tomater ska smaka) nostalgiska tuggummin och diverse kakor. MUMS.

SÅ himla mysig start på denna veckan! Den här hösten kommer bli som jag sagt tidigare. SÅ BRA. jag är så taggad.

xoxo

C

Likes

Comments

Den här veckan har verkligen varit utöver det vanliga. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som orsakat att det känna så himla bra, det är säkert en kombo av många olika saker men jag tror att det egentligen är att vi gått över till September. Jag älskar September. Min mormor och jag hade så många saker gemensamt men en grej jag minns lite extra starkt är just att vi båda verkligen älskade hösten.. Vissa, eller snarare 90% av sveriges befolkning blir deppiga så fort löven trillar till marken och det börjar genast planeras inför nästa sommar. Här va vi, min mormor och jag raka motsatsen. Så fort den där ljuva sommarbrisen går över till en lite fuktig och kyligare luft så värms vi upp. Det saktas ner, det känns efter, man börjar successivt klä in sig i varma fluffiga kreationer och vi får äntligen stanna inne! Jag kommer ihåg när jag erkände det för mormor första gången, att jag egentligen inte alls gillar våren, just för att man ska vara så himla aktiv hela tiden. Och hon kände exakt samma sak. Hon var precis som jag, eller jag var precis som hon. Vi båda älskade att sitta inne med tända ljus, en varm kopp choklad och bara mysa medans hösten knackade på dörren. Min morfar va precis tvärt om, han blev deprimerad under hösten och vintern, ingenting va bra. Men så fort isen försvunnit va allt som vanligt igen och han först med att lägga i båten. Nu så här i efterhand kan jag förstå varför mormor kände som jag, På våren drog allt igång, båtar skulle sjösättas, bryggor skulle oljas, nät ska läggas och fiskar ska rensas. Och så såg det ut från April till Oktober.


Nu när man skriver om dom så känns det så himla konstigt att man inte kommer få träffa dom igen. Jag kan fortfarande komma på mig själv att jag tänker "Jag måste ringa mormor och berätta", eller "Där är ju morfar", Men det är aldrig morfar, och jag kan inte heller ringa mormor och berätta. Jag kan bli så på riktigt ledsen över tanken att Filippa aldrig kommer få se vem min mormor och morfar va. Hon kommer bara få höra små historier om den där Pelle som aldrig kunde vara stilla. Hon kommer heller aldrig få krama den kvinnan som är orsaken till varför Filippa heter Elly. Fina Underbara mormor Elly som jag än idag kan falla handfast ner i gråt för att jag saknar henne så mycket. Jag hade så gärna velat berätta för henne att jag mår bra nu, att det löste sig. Att allt kaos har lagt sig och jag har landat med en ljuvlig familj.. Hon hade blivit så lättad och så glad.

Bara några dagar innan mormor somna in pratade vi om hur fin vår relation faktiskt var och jag ville att hon skulle veta att om jag fick en dotter i framtiden så skulle hon få namnet Elly.

Och nu sitter jag här, 5 år senare med min alldeles egna Filippa Elly.

Som om allt redan var bestämt långt innan vi sa farväl. 

Xo xo

C

Likes

Comments

Okej hörrni, eftersom mitt höstlöfte detta år är att jag faktiskt ska blogg mer har jag kommit fram till att problemet är inte att jag inte har något att skriva om. Problemet har varit, som i så mänga andra områden i mitt liv, att jag är som mest kreativ när jag borde sova. Jag är en sån true artist närset kommer till den biten. Jag vet inte hur många kvällar jag ligger vaken och tänker på sånt jag ska skriva om när jag vaknar. men självklart är både glöden och ämnet totalt borta när jag vaknar.

Så ikväll/natt är det första dagen på mitt "Bryta mig ur en produktiv ovana". Jajemensan, klockan är 23:48 en onsdag kväll och istället för att jag gör som jag brukar, Nämligen sova på saken, så tänkte jag nä du vet du vad nu går du upp och skriver av dig. Så därför sitter jag här ensam i ett mörkt vardagsrum med bara en lysande data skärm som ljus. Lite creapy, lite skadligt för synen säkert, men effektivt!

Idag har nämligen varit en så märklig dag. På så många plan. Och jag är inte helt säkert att jag riktigt greppat vad som just hände men känslan är lite som att man befinner sig utanför sin egen kropp och ser ner på det som sker och tänker "händer det här verkligen?" Vad det gäller kommer jag att gå in på mer senare, men jag vill bara säga att jag är så glad att jag vågade mig ur min "comfort zone" och faktiskt började ta lite kontrollen över mitt liv för att lite se vart man kunde hamna om man bara vågade fråga sig fram lite här i livet och inte sitta på rumpan och tänka "varför skulle jag", eller "nä men det där kan jag inte". Troligtvis kan man inte det man tänkte, men jag kunde heller inte gå när jag föddes, jag kunde varken läsa eller skriva. Någon som man idag nästan tar lite för givet att föddes med ett office paket där allt redan fanns utan att man behövde kämpa för att utvecklas. Men allvarligt, hur många satt inte och rå pluggade in alla vidriga glosor och termer i skolan? För att sen kunna komma vidare, och vidare och vidare till nästa nivå.. När jag tänker efter så blev man ständigt utmanad under hela skoltiden, och det var lixom "normalt" och inget man direkt kände nån rädsla för. Det var inte förens man slutade skolan och man inte längre tvingades ut på okänd mark så där "ofrivilligt" som man började tvivla på sig själv., så var det i alla fall för mig...

okej nog om den utsvävningen.

Jag vill nog bara poängtera att jag tycker livet är så ballt. så PÅ RIKTIGT jävla ballt. Det kan ta tusen svängar och omvägar, men det leder ju alltid nånstans.. Och om man börjar rycka lite i dom där "osäkra" trådarna så inser man att man vist kan ta lite kontrollen över ens liv, DU kan bli din egen skolplikt och ständigt ge dig nya utmaningar. As lätt för mig att säga jag vet...Bör kanske noteras ner att jag ärlige livrädd och peppad på samma gång. skräckinjagande men lite härligt....

För idag var verkligen en sån dag då jag fick sätta mig ner och nästan nypa mig lite i armen för att se om det faktiskt va på riktigt. Sitter jag verkligen här, på ett jobb jag verkligen älskar, med kvinnor jag inspireras av på aaaallla möjliga plan, som varje dag den senaste tiden har fått mig att skratta så tårarna rinner, inspirerat mig till att se både på andra som mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle kunna "high five-a" utryck som "fake it till you make it" eller "kill them with kindnes". Just det här sista uttrycket brukar poppa upp i mitt huvud när jag ser något som jag i "normala" fall skulle ha provocerat mig, eller gjort mig irriterad / avis på något plan har helt plötsligt vänt till något helt annat. Nu blir jag på riktigt GLAD när jag ser någon annan det går bra för, oavsett om jag ogillat personen innan eller inte. Jag peppar folk på ett helt annat plan idag. Detta tror jag är resultatet av att jag slutat sitta på rumpan och fokusera på vad jag inte kan istället för vad jag kan eller vad jags kulle kunna göra om jag bara vågade lite. Detta har även lätt tillätt jag varje gång jag inte vågar ta lite plats eller stå för nånting börjat upprepa minginen "fuck it" för mig själv för det är ju sååå enkelt. Vill du göra nånting GÖÖÖR det, oavsett vad andra skulle tycka eller tänka. låt dom tycka, jag är gärna deras samtals änne under en spydig kopp kaffe, för jag bryr mig inte. Jag har ett liv att bygga upp här så njut ni av eran beska kaffe. det är heeeelt okej för mig.

lite avund kommer man inte långt på, men lite rädsla det kan få dig till något jäkligt häftigt!

Det var som jag sa till R ikväll "tänk om jag inte klarar det?"och han svarade "tänk om du klarar det?"

"Mindfuck your self to the highest shelf"

xoxo

C


 ör övrigt köpte jag kanske världens godaste fikabröd idag. nämligen en Mandel långt från Bröd % Salt sååå jäääkla god vill jag lova, PLUS väldigt trevlig personal, vilket jag tycker kan avgöra om jag går tillbaka eller ej. och i detta fall kommer jag nog missbruka mandel längder en bra tid framöver.

Likes

Comments

Alltså åter igen mina vänner. Det här med att ta ett stort kliv ut i ovetande terräng för att sedan hamna i något du aldrig kunnat föreställa.

Lite så känns det idag. Jag fick precis denna sjukt fina bukett av Malin och Vanja för att jag och Josephine rattar office under sommaren. Hur fint?! Det är så härligt men människor som på riktigt uppskattar andra, och det är ju därför jag älskar mitt jobb. Vi är ett rackarns härligt gäng och det känns verkligen som att vi alla strävar efter samma sak. Ett jäkligt stabilt team och ett grymt företag som bara växer tillsammans med alla härliga preggos därute.

Löv you guys.

Passande dagen till ära hade jag min guldtröja på mig då den här tisdagen visade sig vara så himla guldig!

Nu ska jag snart smita ifrån denna bebis för att hämta min lilla bebis på föris.

xoxo

C

Likes

Comments