Jisses vad nyfikna ni är nu! Det plingar till hejvillt i både mailkorgen och telefonen med "VAD var det för möte ni hade!?" så jag tänkte sätta mig ner och berätta det nu..

För någon vecka sen, när jag och Jospehine precis hade bryggt morgonkaffet och öppnat mailkorgen utbrister hon "Håll i hatten nu Caroline!" varav jag direkt utbrister "VADÅ!?" halvt skräckslagen av vad det är hon just läst. "bara håll i dig!" säger hon med ett sånt där finurligt leende som bara hon lyckas med. Om jag höll i mig? Svar ja, om jag tappade balansen?..Japp.

En vecka senare befann vi hos här..

Jajamen, vi var inbjudna till självaste Bonnier huset. Hur maffigt känns inte det lixom? Vi stod utanför en bra stund och tittade förvånad på varandra med blicken "hur hamna vi här?"

Vad gjorde vi då? Exakt vad det gäller tänker vi inte gå in på nu då det är mycket som ska beslutas och fixas med bakom kulissen innan vi drar bort ridån, men jag kan säga att det är SÅ sjukt ballt. Vi är både nervösa, förväntansfulla och lite rörda faktiskt och om allt bara går smidigt nu så kommer vi självklart dela med oss exakt vad det gäller men tills dess får ni gärna gissa hejvilt precis som ni redan gjort. Några av er har rätt, några andra är inne på helt andra med intressanta spår som jag skrivit ner för framtida bruk.

När mötet var avslutat slog vi oss ner här för att samla tankarna lite. Vi båda var nog lite i chock faktiskt. Vi hade en ide om vad det kunde gälla, men vi kunde inte ana att det skulle bli såhär spännande.

Vi hade givetvis med oss Cotton Stories egna lilla cottis Jolie, som skötte sig exemplariskt och vi insåg att vi nog skulle bli ett par riktigt bra momtrepreneurs som Vanja skulle säga.

Vi passade även på att slinka in på granit och kika lite nya idéer vi har till "babys first selfie" . Vi har märkt att det är en favorit även hos andra, så vi vill givetvis utveckla den liiiite till. Vi har även insett att det snart börjar bli lite för trångt för oss att sitta intryckta i Josephines kök och har därför börjat spana lite på olika kontorslösningar så förhoppningsvis kan vi sitta någonstans där vi inte måste röja undan allting när dagen är slut.

Vem vet, fortsätter det i den här takten så kanske vi har ett litet office innan året är slut!

C & J

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hallå på er!

i detta nu sitter jag och Josephine inne på ett superspännande möte angående dessa gobitar

Super pirrigt och supertaggade givetvis så håll tummarna för oss så berättar vi mer sen :)

C & J


Likes

Comments

Helgen spenderades i småland tillsammans med Fs farmor och Farfar. Vi skulle ha sett under påsken men denna familjen åkte på magsjuka istället så vi fick hoppa det. Så trist när det är så långt avstånd så när vi väl lyckas ses brukar det vara kring jul-påsk eller sommaren. Nu blev det en blixtvisit då både jag och R jobbade i fredags så när vi väl tagit oss igenom Sthlms trafiken en fredagseftermiddag var klockan närmre 18(!?). Några timmar senare befann vi oss äntligen i småland och helgen har givit mig sovmorgon, och robert har träffat massa gamla kompisar. Plus att farmor och farfar fick rå om F själva en hel eftermiddag. ljuvligt, om du frågar mig. Vi har ätit, grillat korv,hängt med mini kusinen och lekt superhjältar.

Innan vi fick F hade ju R hund, vilket gjorde att jag också hade hund. Det livet känns så enormt långt borta. Numera bor Hugo tillsammans med Rs päron där han får möjlighet att springa ute och leva tillsammans med människor som verkligen tar hand om honom. Sista året han bodde med oss kändes det bara som vi låste in honom i lägenheten och sprang hem på lunchen för att kissa sen inlåst igen. Det är inte ett liv en hund ska ha, så beslutet att låta honom flytta till landet var nog det bästa beslutet.

Jag frågade Rs mamma om hon kunde skicka över lite bilder hon tagit på F under helgen och jag blev helt golvad av dessa. HUR stor ser inte hon ut att vara? Jag som är en dna/utseendes knarkande analytiker tycker mig så en skymt av det som kommer vara den unga Filippa. Hon fick helt plötsligt ett mer eget utseende och inte det där klassiska bebissöta utseendet. Mamma lilla tjej, när blev du så stor!? Eller cool för den delen....gick av även här.

Innan vi var tvungna att sätta oss i bilen tillbaka till Sthlm styrde vi upp en liten grill lunch ute på tomten. Så himla mysigt. Jag som haaaaatade att va ute som barn börjar nu tycka det är liiite mysigt att grilla korv tillsammans. Så länge det är varmt. är det kallt är jag den första som klagar, men jag jobbar på det. En dag kanske jag till och med styr upp en utflykt i minusgrader. Time will tell.

C

Likes

Comments

Denna helgen bestämde jag mig, eller nej vänta. R bestämde åt mig, att jag inte skulle göra något. Jag har egentligen en hel del att göra så när jag fint försökte avböja en tripp till Kosta Outlet, för att jag verkligen måste måla, sa han ifrån. Och ja lite rätt har han kanske. Ibland måste man försöka vara ledig på riktigt, även om man kanske inte riktigt har tid med det.

I övriga fall är jag kung på att va en slacker. Jag älskar att inte göra något, och skjuter oftast på alldeles för många saker tills det typ brinner i knutarna. Måste faktiskt säga att jag är liiite impad av mig själv när det kommer till att hela tiden pusha mig själv lite mer närmre stupet för att se efter hur högt det egentligen är, istället för att som i90% av fallen, alltid vända om och intala mig själv att det är för högt, det är ingen ide. Hänger ni med i min stupmetafor? Jag är inte självmordsbenägen, nej nej Jag är en trygghetsdyrkare till 200%, vilket ibland kan leda till ett lite för lugnt och stillsamt liv. Man behöver ibland pusha sig själv det där lilla extra för att utmana sin egen förmåga. Det behöver inte handla om jobb, det kan va att våga följa en dröm, till att boka den där resan du alltid velat göra men aldrig riktigt vågat.


Det kan va hur litet som helst, eller hur stort som helst, det har inte så mycket betydelse vad det är som utmanar dig, huvudsaken är att du gör det. En grej jag tänkte på förra veckan när jag hjälpte en vän flytta för 46355 gånger här i sthlm var att hon äntligen gjort det. I så många år har hon pratat om att hon vill flytta upp till Sthlm och börja ett liv här men det har aldrig riktigt blivit av, förens nu. Att få bära in hennes grejer i hennes egna lägenhet på Söder var en väldigt cool känsla. Hon lyckades! Hon bröt sig loss från tryggheten och det liv hon hade och gjorde något annat, den här bruden var till och med en sväng i frankrike och körde taxi innan hon hamnade på söder. Det är samma tjej som för 10 år sen sa till mig att hon bara måste ha ett badrum på minst 10kvm....nu är hela hennes lägenhet bara några kvm större.

Det är så lätt att fastna i en vision om något, att man missar hela vägen med att ta sig dit. Jag tror säkert hon fortfarande vill ha ett massivt badrum, och jag tvivlar inte en sekund på att hon en dag kommer ha det för denna tjejen har en drivkraft utan dess like, men för att komma dit så måste man ta några stopp på vägen.


Något jag försöker tänka extra mycket på i min roll som mamma, är att jag vill bygga en stark individ i mitt barn. Jag är uppvuxen i en tid där man inte skulle tro att man var något, men ändå bli nått stort. Den ekvationen går inte riktigt ihop sig i mitt huvud. Som barn är man ganska envis och självsäker i sig själv och jag tror tyvärr det är vi vuxna som bryter ner den förmågan med åren. Jag tror absolut inte att alla gör det medvetet, det vet jag att mina föräldrar inte gjorde, och säkert inte deras föräldrar heller, Men någonstans mellan förskolestarten och studenten bryts den där starka vilja ner till någon form av osäkerhet. Jag vill inte att mitt barn inte ska våga sjunga tillsammans med de andra i klassen, jag vill heller inte att hon ska avstå aktiviteter för att hon inte vågar ta plats eller sluta drömma för någon kallar henne orelastisk. Jag vill att F ska sjunga för att hon vill, och spela fotboll för att hon kan, eller läsa 100 tals böcker på sommarlovet liggandes i soffan trots att solen skiner ute, för att det är det hon är intresserad av. Men framför allt vill jag att hon ska testa sig fram och våga göra fel.



Jag kommer säkert falla på tusentals punkter under Fs uppväxt, hon kommer säkert tycka jag är jobbig som lägger mig i, irriterande som frågar för mycket, eller enormt töntig som oroar mig för allt, men jag hoppas ändå att jag någonstans på vå vägen lyckats bygga upp en självkänsla lika stadig som ett berg och ett självförtroende lika högt som trädens toppar, och att hon någonstans där inne ändå kan känna att mamma alltid står bakom henne, oavsett vad som händer.

C

Likes

Comments

Vi vill passa på och slinka in här två sekunder och säga TACK. Tack till er alla som mailar, kommenterar och skickar så mycket lyckönskningar angående Cotton Stories. Nu har vi ju "gått ut med det" på riktigt, reggat Handelsbolag och gett oss in i hela den cirkusen, i samma veva som vi känner att "jisses, vad har vi gett oss in i" så ökar följarskaran på Cotton Stories instagram, och vi känner genast ett lugn över hela situationen, det är ju så jäkla värt det! Vi vågar knappt tänka på vart vi är om 6 månader.

När Josephine öppnade upp mailkorgen igår satt vi båda med hakan nere vid knäna, ser vi verkligen rätt?! Det gjorde vi! Det har ööööst in mail så idag har vi startat dagen med att skåla ett glas ingefärajuice och ska nu sätta oss ner och ta tag i dagen.

Och vet ni vad? Om inte allt för länge kommer vi lansera lite nya godsaker och givetvis ska ni få följa med i processen även där :)

Ha en toppentisdag, det ska vi ha!

C

Likes

Comments

Jag och Josephine satt för några veckor sen och staplade upp några milstolpar för Cotton Stories. Vi tycker båda två att det är väldigt viktigt att ha visioner och små delmål på vägen just för att resan är halva grejen och ska därför firas flitigt. Vi har enormt mycket idéer och drömmar när det kommer till Cotton Stories och en av våra större milstolpar var 500 följare på instagram. Halvvägs till 1000 är faktiskt ganska mäktigt om man skulle proppa in alla följare i en tunnelbanevagn.

Vi räknade dock inte med att vi skulle passera 500 följare så snabbt som vi faktiskt gjorde. Igår satt både jag och Josephine med hakan nere vid fötterna när vi såg hur följare skaran tickade uppåt och vid midnatt klickade någon på "Följ" och vi blev med 500 följare. SÅ magiskt! Och vet ni vad? På måndag kommer vi troligtvis också bocka av ännu en stor punkt på vår "to do and vision list" men det får ni höra mer om sen.

Nu ska jag ta och bara njuta lite av den här känslan som ligger och vilar tryggt i min mage. Jag vill även passa på och tacka er alla som vill följa oss på denna resa. Vi är så taggade och vågar knappt tänka på vart vi är om en månad.

Och Hörrni! Ta tag i en vän och gör något kul ihop! Ni anar inte vart det kan ta er. Att jag tog ett stadigt grepp om Josephine är nog det bästa beslutet jag tagit någonsin.

C

Likes

Comments

såhär in i majmånad tyckte jag det var dags att inviga löparsäsongen. Tanken var egentligen att jag redan nu skulle haft rutinen inne och varit en riktig springälskare, meeeeen jag har verkligen skjutit på det in i det sista. Bättre sent än aldrig om man brukar säga så imorse knatade jag iväg med F till föris sen tog jag en väldigt kort men intensiv löptur för att se om jag fortafarande kunde springa? Det kunde jag. Men geeeez vad jag är i mitt livs sämsta form. När jag väl kom innanför dörren igen mår jag så illa att jag tror jag ska kräkas och är yr som ett hus. Ska det verkligen vara såhär ? Jag hatar att va så kass i kroppen men det är ju bara att ta tag i skiten. Hör ni hur fruktansvärt peppig jag känner mig inför detta?

Nu är i allafall första passet gjort och det gick helt okej. så på måndag kanske det går skapligt och rätt vad det är så är jag tillbaka i löpspåren igen. heja heja!

C

Likes

Comments

Vi packade in oss i bilen i lördags för att åka ner till Nyköping då R skulle va iväg på festligheter och jag får lite panik av att va själv i lägenheten flera nätter. Hej Sthlms största mes?
Kommer nog aldrig gilla att va själv på natten med barn. Tanken på att något skulle hända och jag är själv kan få mig att ligga vaken 3 dygn bara för att jag inte vågar somna. Jag vet hur sjukt det låter eller att jag kanske framstår som en smula paranoid men vissa saker orkar jag inte riktigt ta tag i just nu.

Sen tycker jag väldigt mycket om att hänga med min familj så jag åker ner så ofta som möjligt. Hade vi bott i samma stad hade jag nog varit över minst 3ggr i veckan och F hade säkert åkt med mormor eller morfar hem från föris rätt ofta .

Denna helgen har det slagit mig flera gånger att F har blivit så himla stor! När hände detta? Helt plötsligt är hon mer barn än bebis, nu har hon visserligen inte varit bebis på väldigt länge but still. Time flies!

Dessutom har en otroligt charmig personlighet börjat visa sig mer och mer och jag skrattar så ofta åt hennes minspel och reaktioner nu. Som
Den här bilden. Jag frågade om hon kunde se glad ut när jag tog en bild, vilket hon också gjorde ända tills hon såg kameran. Då blev hon helt plötsligt lite mer allvarlig. Mammas knäppis.

Likes

Comments

Den senaste tiden skulle jag vilja beskriva som en konstant berg-och-dal-bana som aldrig riktigt stannat till, utan istället kört loop efter loop efter loop och lämnat mig mer snurrig än någonsin. Hajjar ni? Härligt! Ibland känner jag mig inte så tydlig i mitt skrivande som folk påstår, eller som några brukar säga "spot-on" vilket känns gött, då jag tydligen ändå får ut någon form av poäng mellan raderna. Det händer faktiskt att jag får en och en annan "aha" upplevelse under skrivandets gång. Lite som att tankarna är för många och för höga vilket gör det svårt att verkligen förstå vad det är jag känner, men när jag sätter mig ner och faktiskt försöker lyssna, så faller alla bitarna på plats. Så ni som funderat på att skriva en dagbok nångång i livet, köp den imorn! Det behöver inte hamna så alla kan läsa dina tankar, det viktigaste är att du får ut något av det och skrivandet är verkligen befriande, precis som alla författare alltid sagt.


Jag blir även lite besviken på mig själv när jag väl inser hur mycket lättare allting skulle vara om jag bara tog tag i det lite tidigare. De senaste 2 veckorna har jag varit trött, irriterad, haft kort stubin, och gråtit så fort jag varit själv. Vilket kanske låter mindre charmigt och kanske lite deppigt, men jag känner nog bara väldigt mycket nuförtiden...Och som jag sagt så många gånger förut som tycker jag det är ûber viktigt att låta alla känslor ta plats, för gör man inte det, utan att man istället pushar undan för mycket, så blir det som det alltid blir för mig i slutändan. Det går sönder. jag går sönder.

Det går lite hand i hand med det här att prioritera. Jag är sämst på det, i allafall när det kommer till att prioritera mig eller R. Jag ger allt och lite till av min vakna tid till F och hennes schema, sen ger jag väldigt mycket för att R ska kunna göra allt han vill och behöver göra, då han har haft väldigt mycket mer vid sidan av än vad jag haft. Vilken lämnar mig med allt rattande för F, tvätten, städningen, föräldramöten etc, men nu när jag har Cotton Stories eller egentligen sen jag startade podden (RIP), så har jag behövt ta mer plats och faktiskt ratta om i vardagen för att få allt att gå ihop, och det är inte alltid en dans på rosor som säkert många av er känner igen. Det kan gå bra ett tag men efter en tid så faller allt liksom isär. Här hemma faller alltid jag isär, och det är verkligen samma visa varje gång vilket gör mig så trött! Hur kan jag inte ha lärt mig detta!? Jag behöver verkligen känna att jag får tid till att vara med F, att vara på jobbet, och sen att jobba ifred minst en gång i veckan. Både jag och Josephine rattar alldeles för ofta gråtande barn samtidigt som vi skriver affärsplaner, målar och läser sagor....Det blir bra, men det kunde blivit bättre, men framför allt så kunde det varit mer harmoniskt. Det går absolut att ratta familjen, jobba på ett "vanligt" jobb, bevara relationen och ändå driva eget vid sidan av, det tar bara lite (läs mycket) längre tid. Tid som jag ibland känner att jag inte har, eller framförallt inte har ork till..

Det är när tankarna går i dessa banor som tankar om ett till barn hamnar långt långt bak på priolistan. Jag förstår inte hur jag ska hinna med något av det jag gör idag, om vi skulle ha en till? Hur gör ni där ute som har 2-11 kids? En eloge till er men jag antar att man klarar det galant då allt egentligen hamnar om att vänja sig. Jag är fortfarande ganska färsk mamma skulle jag nog vilja säga, så att jag inte löst hela den här familjelivs-tårtan än är kanske inte så konstigt. Man går från att bara anpassa sig efter en själv, till att helt plötsligt anpassa sig efter en familj och samhällets alla tyglar och regler. Inte något jag lär mig på en eftermiddag direkt.... Sen vill jag bara inflika att även om tanken på att till barn, vissa dagar kan göra mig kallsvettig, så kan jag längta ihjäl mig efter ett syskon till F så bara för att man känner en extrem rädsla för något ovisst, så betyder det inte att jag aldrig kommer vilja gå på den stigen lite senare, eller typ imorn? Det beror helt enkelt på dagsformen antar jag. ;)


C



Likes

Comments

Här har jag gått i flera dagar och haft en konstant känsla av att jag har glömt något. Den känslan man vaknar upp mitt natten av eller konstant blir påmind av någon form av "vänta lite nu, något känns på tok" känsla. och mycket riktigt, vist hade jag glömt något. Bloggen. Förra veckan gick i ett och jag han inte lägga huvudet på kudden innan det var dags att gå upp igen. Vi, eller förlåta JAG hade saker att göra 24/7 och vi va nog inte ensamna en enda dag förra veckan. Vilket inte gör något alls faktiskt för vi älskar verkligen att umgås med folk även på vardagarna. Det förlänger helgen på något vis, och veckorna känns inte så långa längre. Men det blir alltid något som hamnar lite vid sidan av såklart, det är lite oundvikligt när man oavsett "to do listan" bara har 24 timmar på ett dygn.



Dessutom så har Cotton Stories tagit en brakstart och vi har helt plötsligt massor att göra! När hände detta liksom? Vi hade ju som regel att vi alltid skulle komma ihåg att fira även de mindre framstegen och det gör vi verkligen. Vi hade som mål att öppna skumpan när vi nådde 100 följare. Vi satt som på nålar och skickade "nu är det nära" sms till varandra flera gånger i veckan. Vi nådde 100 och ökade med 120 veckan efter. Denna veckan gick vi över 300 strecket. HUR KUL!?

Om jag hade vetat att min ide att måla av Fs ultraljudsbild, skulle bli startskottet för Cotton Stories hade jag nog fnissat lite. Nu känner vi bara att det är självklart produkt och ni ska bara veta vad vi har för planer här näst! All in good time...


nu har vi äntligen hittat ett Tryckeri som känns bra så håll tummarna att allt går fint nu så vi kan dela med oss om vad som kommer.

Nu ska jag slå mig ner och skissa lite innan jag hämtat F och styr bilen mot Josephine för den obligatoriska Cotton Dinner. Denna veckan korkar vi upp ytterligare en flaska och firar att handelsbolaget är reggat och klart!

Heja oss!

C

Likes

Comments