Vilken långhelg det blev denna påsk. Att vara ledig nästan en hel vecka är något man egentligen borde göra minst en gång var tredje månad typ. Minus magsjukan dock, den sabbade lite för oss, men i det stora hela kändes det som man fick möjlighet att vila upp sig ordentligt så när det var dags att återgå till vardagen igår så vakna jag med en helt annan energi än tidigare.

När det väl var dags att hämta upp F från föris packade vi in oss i bilen och åkte över till Uncle Sam för att käka middag. Det här med att hitta på saker efter jobb är något inte bara jag är dålig på. Det är så lätt att inte orka göra något, eller fastna i någon form av "vardagstrans" där man inte ska kunna göra roliga saker mitt i veckan, eftersom man ska se fram emot helgen istället. Jag är verkligen inte den första som kommer med förslag om tjejmiddagar mitt i veckan, eller en mysig afterwork en tisdag, men när jag väl sparkar mig i baken och faktiskt gör något av det så blir jag lika besviken som tidigare över att jag inte gör det oftare. Det behöver inte vara så avancerat, och du behöver inte stanna uppe till midnatt, det kan räcka med en fika, eller ett glas vin och ändå hinna hem lagom till tandborstningen.



Sen är det lite av en lyx att få maten serverad. Oftast brukar vi ha folk över på middag hos oss, just för att det är smidigast med F. Då kan hon lägga sig som vanligt vid 19 tiden och vi andra kan äta en middag i lugn och ro. När F var liten och hon kunde somna var som helst när som helst, så var jag betydligt mer ute på vift med henne, men nu när hon har lite svårt att koppla av och varva ner hos andra så tycker jag det är skönare att vara på hemmaplan då det alltid är jag som får äta min mat kall, eller med ett barn i knät. ibland får jag inte äta alls för hon vill göra något annat och ingen annan duger än gamla mamman.

Måste ändå säga att det gick förvånansvärt smärtfritt denna tisdag, tror hon tyckte det var lite spännande att va hos Sam och hjälpa honom med maten, Han är riktigt duktig på att laga mat så vi alla går supermätta och belåtna därifrån och när F började bli trött rullade vi hemåt igen.

Jag ska verkligen försöka bli bättre på att göra små saker mitt i veckan. dagen förlängs verkligen och jag känner inte alls samma stress över klockan när vi gör saker som jag gör när jag "inte har tid". Märkligt det där, man kan tycka det borde vara tvärtom.

C

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Då var vi någorlunda tillbaka till livet efter en inte så lyckad påsk. F drog med sig magsjuka hem från förskolan så i onsdagskväll efter att ha varit lite väl låg kaskad kräktes hon över heeeela mig. Vi hade precis lagt på luren efter att ha pratat med Fs farmor och farfar då vi skulle åka till dom över påsken. Kändes så himla trist att hon blev sjuk nu av alla helger då vi inte träffar Rs sida av släkten mer än ett par ggr om året.

Vi valde att avvakta lite och satsa på att kunna åka ner fredagkväll istället. F brukar återhämta sig väldigt fort och va på benen redan dagen efter vilket hon även va denna gången. Dock kände vi oss inte riktigt redo att åka då varken jag eller R kände oss på topp. Tur va väl det för när fredagen väl kom så fick jag väldigt ont i magen, nästan som jag hade träningsvärk i magsäcken så jag anade att det strax va min tur.

Och mycket riktigt, vid 18 tiden började min "träningsvärk" gå över till akut illamående och sen va det igång. Jag AVSKYR att vara magsjuk, och jag blir så trött att jag alltid får det. R klarar sig alltid från magsjukan men jag brukar trilla tid ca 2 dygn efter filippa. Så vår påsk blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Då jag mådde pyton hela fredag natten och även lördag så erbjöd sig mamma att ta F då F va tillbaka till sitt vanliga jag så R körde ner henne så hon fick komma ut från sjukstugan en stund.

Kändes så knäppt at vara barnfri utan att ha något planerat. Jag saknade henne betydligt mer än jag brukar göra och ville inget hellre än åka och va med henne men samtidigt är jag väldigt tacksam för att någon ville ta hand om henne när jag inte orka. Även om R mådde bra och var hemma så funkar det inte riktigt om jag är närvarande. F förstår ju inte att mamma inte kan leka med henne just nu så natten till lördag, när jag även mådde som sämst, fick jag trösta en ledsen tjej mellan kräkningarna. Inte så härligt så för både Fs och mitt bästa kändes det otpimalt att kalla in extra hjälpa. Tack för det!

Nu mår vi ändå helt okej hela familjen, jag är fortfarande lite trött i kroppen men glad att det är över för denna gången och jag funderar starkt på om man inte ska plocka ut ungen från föris så fort magsjukemailet går ut nästa gång!

Glad Påsk hörrni <3

C

Likes

Comments

Nu är vi inne i ett "nyp mig i armen" läge på Cotton Stories. Allt vi gör nu, är lite som att dra rätt drag i schack. Vi sätter oss ner, diskuterar, planerar och flyttar oss successivt ett steg i rätt riktning. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle tycka det var så här spännande att driva detta. Jag brukar i vanliga fall vara lite av en fegis och konstant ifrågasätta min förmåga att genomföra något men när det kommer till Cotton Stories är jag nästan odödlig. Vist finns det områden där jag känner mig mindre skarp eller helt enkelt vill lägga mig ner och skita i det istället för att chansa, men jag tror nyckeln är att vi är två i detta. Hade jag inte haft Josephine så hade inget av detta varit möjligt eller ens roligt. Vi triggar igång varandra och har den ena en jobbig dag så lyckas den andra alltid vända det på något sätt.

Vi har ju gått med detta projekt i snart 6 månader. HELT GALET! Tanken slog oss första gången i oktober att vi skulle göra något ihop, något som var vårt, som ingen kunde ta ifrån oss. Sen vad det var, det fick komma senare och tro mig. Vi har inte haft en glasklar idé, det vi är idag, är inte ens i närheten av det vi trodde vi skulle göra. Jag tror det är väldigt viktigt att man inte har en för solklar bild, det är så lätt att man blir besviken när man märker att det inte håller. Sen kan det vara så att man är stensäker på något, men man märker längst med vägen att det inte riktigt håller. Där är det också väldigt viktigt att man då sätter sig ner, går igenom allting och tänker om. Flyger det inte, så flyger det inte, men det behöver inte betyda att det aldrig kommer flyga, du måste bara tänka om.



Sen får vi ju inte glömma att vi faktiskt är gröngölingar i den här branschen. Josephine har visserligen mer erfarenhet rent jobbmässigt än vad jag har, men i det stora hela är vi nya, och då är det svårt att från början veta exakt hur man ska bete sig eller hur man ska göra för att gå framåt. Vi har även 2 jäkligt involverande sambos med betydligt mer erfarenhet av förhandling och strategi som vi bollar extremt mycket med, vilket inte alls var tanken från början men det har också blivit något väldigt naturligt och framförallt väldigt givande, trots att vi ibland verkligen får sätta ner foten och säga "hörrni, vi kan det här, ta det lugnt". Vilket är väldigt roligt att känna! Både jag och Josephine har faktiskt insett att vi kan vår grej. Iallafall tillräckligt för att lita på magkänslan.

Vi gjorde även något väldigt stort denna veckan. Vi regade äntligen ett handelsbolag! DET är stort för oss och nu börjar vi sakta men säkert trycka på dom där knapparna vi så länge planerat för och det är verkligen med en skräckblandad förtjusning. Vi varvar sms med "heja heja" tillsammans med "holy...schize.#livrädd" och stundtals vet vi inte om vi ska skratta eller gråta faktiskt. Det har blivit lite halva grejen, att vara konstant nervös över något men endå hela tiden pusha oss lite mer för varje vecka. Tänk om vi viste när vi började jobba på Glammom.se att vi 1 år senare skulle göra något helt annat tillsammans?
The loop of life alltså....

C



Likes

Comments

"Hur ser du på din mammaroll idag? Är du inte lika rädd längre?"

Jag har fått denna frågan vid ett flertal tillfällen. En fråga som är enormt svår att ge ett bra svar på, men trots allt glasklar. Jag känner idag att jag är trygg i min mammaroll, men jag är absolut inte ångestfri och jag är verkligen inte orädd. Men jag är inte rädd på samma sätt idag som för ett år sen. Jag hade aldrig räknat med att mina rädslor för mig själv som mamma kunde bli så enormt stora som dom faktiskt blev. Jag förstod det inte själv först, att jag faktiskt var livrädd. Jag trodde bara att jag hamnat i ännu en depression som jag nu var tvungen att rida ut. Det är egentligen inte förens nu, lite mer än 1,5 år senare som jag förstod att allt grundades i att jag var rädd. Rädd för att göra fel, rädd för att känna fel saker, eller att inte känna något alls. Rädd för att förstöra allting och rädd för att inte orka leva längre.


Hur skulle jag, som aldrig mår riktigt hundra, kunna vara en trygg och stabil mamma till någon annan? Hur ska jag kunna ge henne den trygghet och kärlek hon förtjänar när jag stundtals knappt orkar andas? Det är som jag sagt så många gånger förut, att det inte är så konstigt att vi får panik över livet när vi konstant matas av hur fantastiskt allting är i socialamedier. Man förväntas känna all glädje, obegränsad kärlek och en mammaroll som var så "självklar" så fort barnet lämnade magen. Om man då är lite som jag och inte känner allt det där sekunden du får upp din lille bebis på magen så är det inte konstigt om du grips av panik! Det tog mig extremt lång tid innan jag kände allt det där som folk pratar om.

Det var verkligen en innre strid att inte tappa fotfästet om livet vissa dagar. Jag minns såväl första gången jag kände att "jag klarar inte detta" och jag tänker prata mer om det vid ett annat tillfälle för jag är stensäker på att mina tankar som for genom min skalle, är tankar som väldigt många av oss känner men inte vågar säga högt.

Något jag är enormt tacksam för idag är att jag höll ut, att jag inte gav upp och att jag vågade prata om det. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte känt mig så trygg i min mammarolls som jag gör idag. Jag vet att mitt barn får den kärlek och den trygghet hon behöver, och jag vet att jag är en bra mamma, även om jag kraschar ibland. Jag har alltid sagt att jag vill lära mina barn att alla känslor är okej, och att alla känslor måste få ta plats för att livet ska fungera. Det samma gäller för oss vuxna. Om jag inte kan vara ärlig mot mig själv, hur ska jag då kunna lära mina barn att vara det? Den insikten har gjort att jag tillåter mig själv att må precis som jag gör, ibland bra, ibland mindre bra men alltid med vetskapen om att det är okej och att jag är en bra mamma även om jag har lite ångest ibland.

C



Likes

Comments

Fredagen rullade mot sitt slut och jag var påväg hem från jobbet. Vi hade till och med slutat lite tidigare än vanligt vilken kändes som en fröjd denna soliga eftermiddag. Jag satte mig bilen körde vidare mot stan och möttes av lite ovanligt mycket kö för att vara så tidigt, tanken slog mig att jag borde gena genom city istället för att trängas med alla pendlare i södralänken. Tanken på att stå stilla i en tunnel tillsammans med hundratals andra bilister gör mig lite smått klaustrofobisk. Jag beslöt mig ändå i sista sekund för att blinka höger och köra genom länken, jag hade trots allt inte brottom och kön rullade på fint.

Väl hemma började Rs och min telefon att ringa samtidigt och vi kollade på varandra lite sådär smått förvånade men ändå med en liten glimt av oro. Sen slog vi på nyheterna. Vi båda satt chockade ett bra tag. Hände detta verkligen? I Sthlm? Mitt under shoppingruset stormade verkligen en lastbil genom folkmassan?

Det finns inga ord som inte redan är sagda, men jag blev för första gången riktigt rädd. Jag vet att detta sker runt om i världen varje dag, och att vår siffra på antal skadade är minimal i jämförelse med andra terrordåd, men vi har aldrig varit så nära tidigare. Det har alltid skett hos andra. Det händer inte oss.

Efter några minuter slår det mig även att min pappa troligtvis är mitt i kaoset. Jag får en obehaglig känsla i magen och grips nästan av panik medans jag slår hans nummer, han måste svara. R blir arg och höjer rösten för han tycker jag agerar panikartat när det säkerligen inte hänt honom något. Jag skiter i det, för i stunden är jag inte rationell, jag är rädd. Som tur är svarar pappa lagom irriterad över att sitta fast på tunnelbanan då "någon befinner sig på spåret", vilket är den infon han fått. Nej pappa, det är något mycket värre än så, ta dig därifrån. Jag har nog aldrig varit så glad över att se honom när han väl kom in genom vår dörr men tanken på att några därute inte fick se sin pappa/partner/son/dotter kliva in genom dörren får min mage att vändas ut och in. När blev världen såhär grym? har vi inte kommit längre än så? Frågorna är många, och svaren likaså och jag vet även att detta inte är något nytt, men för mig så är det det. För i fredags sprack min bubbla av att "i Sverige är vi säkra" och jag är precis som resten av världen extremt rädd för den värld våra barn tvingas växa upp i.

Jag ska aldrig mer säga att det inte händer oss. Jag ska göra så mina barn växer upp med vetskapen om att dom kan påverka den världen dom lämnar efter sig.

Love always wins in the end.

#prayfortheworld



Likes

Comments

"Vad är det bästa och viktigaste som du får ut av dina olika vänskapsrelationer?"

Jag har pratat om vikten av att ha friska vänskapsrelationer tidigare och den här frågan tycker jag ger en klar bild av hur man vill att sina vänskapsband ska se ut och känner du dig vilsen i vänskapsdjungeln kan det vara läge att ställa dig själv samma fråga.

Att skaka om sina vänskapsrelationer är något jag tror man ska göra lite då och då. Vänskap som du hade när du var 14, kanske inte är det du söker idag, eller så här det precis det du söker nu, men inte hade då. Man utvecklas ständigt som person och därmed även personen du väljer att spendera din tid med. Jag har inte många vänner kvar idag som jag var bundis med på gymnasiet men de personer som hängt med, kommer antagligen att hänga med livet ut på ett eller annat sätt. Idag är jag nog lite kräsen när det kommer till just vänskap. Jag har idag väldigt många stadiga krigare vid min sida som jag vet är där i vått och torrt. Men jag har även blivit av med några på vägen som jag kanske inte riktigt räknade med att växa ifrån, men det behöver inte heller betyda att vänskapen är dålig eller förlorad, det kan vara så enkelt att just precis nu, är vi inte på samma plats men våra vägar kanske möts längre fram. De vänner som jag anser som mina närmaste idag är personer som jag bråkat hejdlöst med genom åren och stundtals har vi inte pratat med varandra alls. Sen har jag några personer i mitt liv som jag idag har daglig kontakt med men som jag bara för något år sedan inte visste fanns. Jag tycker att vänskapsband ska kännas bra,annars kan det lika gärna vara faktiskt. Vi matas med så mycket skit (ursäkta språket) ständigt i dagens vardag så det sista jag vill känna bland mina vänner är att inte känna mig hemma. Att känna att jag inte platsar in vid bordet, eller att jag är missförstådd. Jag vill att mina vänner ska få mig att känna mig sedd, stark och trygg. Precis som jag vill att dom ska känna med mig. Allt det här armbågandet bland tjejer står mig upp till halsen. Jag är så trött på att allt ska vara en tävling på liv och död oss brudar emellan. Varför kan vi inte bara klappa varandra på axeln när något går bra, eller lyfta på luren och visa omtanke när något gick snett? Allting är ett givande och tagande helt klart och jag menar inte att jag är perfekt eller att jag alltid agerar korrekt, nej nej, jag fuckar också upp saker och ting ibland, men jag försöker verkligen att behandla mina vänner som jag själv vill bli behandlad. Madde sa en grej till mig som stannat kvar huvet. "det är inte bara i motgångar du ser vilka dina riktiga vänner är, det visas väldigt tydligt vid framgång också" och ja, det gör det verkligen och jag kan ibland blir lite sur över att jag inte tänkt så tidigare, det hade säkert sparat mig år av ohälsosamma relationer men bättre sent än aldrig och jag har i allafall börjat bli bättre på att heja på mina vänner när något flyger, eller ta emot dom när något faller. Jag börjar även känna att det här med att vara en kräsen vänskapsplockare börjar få mig att känna mig stark vid framgång och trygg vid motgång.


Too all you ladies out there, grab a friend!

C

Likes

Comments

F var lite hängig igår när jag hämtat henne från föris så jag anade att det var något på g. Efter en horrible natt med mycket gråt från Fs sida så fick det bli en vabbdag för oss. Tyckte endå hon verkade någorlunda okej på förmiddagen så jag packade ner henne i vagnen för att bege oss ut i solen och få lite friskluft.

Det har ju varit helt magiskt väder den senaste tiden. Till och med så att innekatten Carro njöt av att få göra lite ärenden inne i stan. Nu när jag inte jobbar i stan längre så blir det inte att jag betar av små ärenden på vägen hem utan nu salmas allting på hög tills det typ brinner i knutarna och jag verkligen måste fixa det. Så idag fick vara dagen då jag fixade lite nytt material till Cotton Stories samt jämförde priser och porton. Hur fraktar man konstverk utan att förstöra dom men ändå vill få ner dom i en brevlåda? Rena rama djungeln kan jag meddela, men någonstans måste man börja så nu testar vi ett alternativ så får vi se hur vi gör längre fram.


Det var väldigt mysigt att strosa runt i vårsolen tillsammans med F även om hon inte var helt hundra så tyckte hon nog det var skönt att få lite luft. Det är så himla mysigt att man snart kan gå och fika med henne men än sålänge får det bli "trall-kaffe-fika" för oss.

Vi tog en sväng förbi parken där vi bor bör att klappa på stenfåglarna och gunga lite innan vi begav oss hem igen. Väl inne i soffan så fick F 39 graders feber så nu ligger vi lågt här hemma. Hoppas innerligt att detta passerar snabbt för henne...

C

Likes

Comments

Jisses vad handikappad jag kände mig i slutet på förra veckan. Vi skulle nämligen åka iväg till Halmstad för att surprisa en av tjejerna med en babyshower. Kruxet när man ska överraska någon och samtidigt leva via socialamedier va inte riktigt min grej. Jag har dessutom råkat avslöja en annan babyshower innan så jag valde helt enkelt att inte använda varken insta eller bloggen för att försäkra mig om att inte spoila det denna gången.

Och jag lyckades! Jossan anade nämligen ingenting och att vi faktiskt lyckades få dit alla brudar för en dag va riktigt kul! Vi bor nämligen lite utspritt i Sverige så att hitta en dag som funkar för alla inblandade är inte det lättaste.

Malin, som var den som drog det tyngsta lasset med att fixa allting hade gjort ett kalasjobb med blöjtårta, presenter och fika. Dessutom gör hennes mamma magiska virkningsprylar så på toppen av tårtan satt en urgullig nalle.

Ser ni förresten vad det är för något som kikar ut ur boken? Jajamen det är Cotton Stories första bidrag till en babyshower, "babies first selfie"!

Älskar den här bilden! Det är nämligen min mamma som sytt dressen så det känns lite extra mysigt att vi båda varit kreativa på vårt eget lilla vis. Ska bli så spännande och se om F kommer gå i våra fotspår och skapa små konstverk hon med.
C

Likes

Comments

Jag var ju hemma på blixt visit i söndags. Min mamma tyckte det skulle gå för lång tid ifrån F om vi inte sågs förens efter påsk,och ja, det har hon ju rätt i. Jag lyckades även tajma min vistelse hemma med strålande sol och en dödskär lillebror. Han har ju kilat stadigt ett tag men jag har aldrig träffat den där Jossan så det var extra roligt att även hon var där så jag äntligen fick träffa henne. F avgudade henne och ropade efter "jooossaaa" hela bilresan hem.

Eftersom vädret bjöd på solsken och enorma plusgrader passade vi på att grilla korv till Fs stora glädje. Hon älskar nämligen korvbröd. Vi kunde lika gärna skippat korven helt och hållet men för oss andra blir det lite små tradigt med bara bröd och ketchup....

Efter lunchen strosade vi ner till badet och gungade. Är det bara jag och min mor som blir sjösjuka av att gunga? Räcker med en sving,sen är jag kräkfärdig så jag står glatt och pushar på istället.

Det är så mysigt att åka ner till mamma och Benny och F älskar verkligen att vara hemifrån. Hon blir så mycket gladare när det händer lite. Plus att min mamma syr magiska barnkläder så denna gången blev det en super snygg volangtröja.


SÅ himla fin och de snygga silver tightsen och också mormors skapelse <3

Ibland kan jag tycka det är så tråkigt att vi inte bor i samma stad. Det tar visserligen bara en timme till Oxelösund, men det blir ju inte det där vardags livet som man själv hade med mormor och kompani som barn. Dock så sa min mor att vi troligtvis inte hade uppskattat varandras sällskap lika mycket om vi bott grannar och det har hon nog rätt i, men ibland kan jag få sån enorm lust att bara flytta hem igen. Framförallt nu när min lillebror bor hemma för en tid. De hade fixat i ordning hans rum och det blev sådär härligt mysigt som man själv hade det när man bodde hemma, men jag nöjer mig nog med mammalyxen någon gång ibland när jag får smita hem och få lite hemlagad middag och barnpassning för att sen återvända hem till Kungsholmen med ny energi.

c



Likes

Comments

Jag känner att det snart är dags att ta sig ur den här offer-soffan jag slängt mig i. Inte för att jag egentligen tycker att jag är ett offer av något slag, så när jag tänker efter förstår jag inte ens varför jag tyckte det var en bra ide att sätta mig i den överhuvudtaget men men. De senaste veckorna, ja veckor, har det stora hela känts väldigt mörkt. Jag har verkligen fått anstränga mig för att inte gråta så fort jag är ensam. Ibland orkar jag stå emot, och ibland orkar jag inte. Jag vet ju att det blir bra och att dessa perioder ibland är lite längre än vanligt, men att även dom faktiskt ebbar ut tillslut och den där ångesten och tyngden som tidigare sittut på min bröstkorg känns inte längre så tung.

I tisdags ville jag knappt gå ur sängen, och när det väl var dags för att krypa ner, så var jag alldeles för ledsen för att kunna sova. Som alltid pushar jag bort R in i det sista. i hopp om att han inte ska märka att jag mår skit, vilket han aldrig missar och det slutar alltid med att jag gråter i hans famn. Det är alltid en liten lättnad när alla tankar får komma upp och ventileras och han är alltid min trygga sten när jag inte orkar hålla någon fasad längre. Han blir i sin tur alltid lika förbannad på mig fär att jag gång på gång försöker undvika att prata om det....jag är ju inte direkt någon mästare på poker-face direkt.

Jag ska bättra mig jag lovar.


När tisdagnatten gick över till Onsdag vaknade jag betydligt lättare än jag känt mig på länge. Det var onsdag, och det betyder en hel dag med Cotton Stories och Josephine. Jag kan inte med ord beskriva vad dessa onsdagar gör med mig, men det är som att allt grubblande, all oro och all ångest checkar ut och jag kan för första gången på flera dagar se klart. Jag hör hur flummigt det låter men det är exakt så det känns och nu är vi inne i en så sjukt spännande tid. Vi bockar av mer och mer från vår "to do list" och i onsdags firade vi för första gången!



När vi startade "Caroline och Josephine" så lovade vi oss själva att alltid drömma stort, men aldrig glömma bort att fira de små sakerna. För det är alla de där små grejerna som tillslut gör hela den där stora prylen, och därför är det värt att stanna upp och faktiskt skåla för att något roddes i land.

Vi firade att vi spikat två solklara produkter, och att vi rodde hem ytterligare spännande projekt att kicka igång under våren. Jag trodde faktiskt aldrig att något sånt härkunde vara så enormt roligt! Jag har ju i alla år alltid tyckt att allt blir jobbigt så fort det blir lite för mycket krav, men när det kommer till Cotton Stories så är det tvärtom. Jag tror till och med att jag tycker det är lite roligt med jakten på det perfekta pappret, eller visioner om hur vi vill ha det. Sen vist,vi stöter på en och annan stoppklosspå vägen, en av dom heter Jocke och är Josephines kille. Han brukar nämligen vara med oss under onsdagarna då han hjälper oss extremt mycket med allt det tekniska, och jag vet inte hur många gånger han plockar ner oss från våra moln och ber oss tänka om. Skillnaden på en realist och en två visionärer blir rätt tydligen vid frukostbordet. Thank you Jocke, för att du inte slår oss i huvet med en hdmi-kabel mellan kafferepen.

Nästa vecka gör vi något såååå sjukt spännande och vi kan knappt vänta tills vi får visa er!

C




Likes

Comments