Mina favvo dagar nuförtiden är måndag-tisdag-onsdag. Måndag för att jag alltid älskat måndagar, känns som man får en nystart varje måndag! Tisdag för att det är min första jobbdag vilket alltid är härligt då vi har så kul i bageriet och onsdag för att det oftast är då jag och Josephine sammanstrålar och jobbar tillsammans.

Idag stod det lite annorlunda uppgifter på agendan. Vi spanar fortfarande efter rätt tryckeri så innan vi har de färdiga produkterna tog vi tag i några saker som legat på hyllan ett tag, nämligen "fluffandet" som Vanja skulle säga.

Vi har en del idéer som vi än så länge väntar lite med tills tiden känns rätt men något vi högg tag i idag var något som jag började med när F låg i magen.

Nämligen denna! Jag hade varit på ett tidigt ultraljud innan Rul, och fick därför ingen bild med mig hem. Jag frågade inte ens jag var så glad att det var ett hjärta som tickade. Men på det ultraljudet så tröck F upp en liten men väldigt tydlig bebishand på skärmen, lite som att hon vinkade och jag var bara tvungen att måla ner vad jag just sett.

Detta födde idéen att föreviga den första bilden på det liv som växer så nära ens hjärta. Något som man alltid kommer vilja ha med sig, så varför inte göra det till en del av hemmet. R hatar förövrigt att ha ultraljudsbilden på kylskåpet. Men detta godkände han som tur va.

Bland alla skisser och idéer hittade jag även den första skissen på Josephines bebis Jolie. Som jag målade när hon fortfarande låg i magen men sen glömde bort i min alltid lika röriga låda av gamlal och nya verk. Jag måste verkligen gå igenom den, det ligger alldeles för mycket bra idéer där nere.
Nu hittade i allafall äntligen denna lilla loppan hem på riktigt.
C

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag har gått på minussömn den senaste veckan. Det är så mycket som kommer emellan och jag märker att jag börjar bli aningens trött mentalt. Vi har haft sån tur med F som alltid sovit bra, så de perioder hon sover dåligt kollapsar vi alla. Kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle bli så beroende av sömn som jag blivit nu. Hela förra veckan sov F väldigt oroligt. Hon vaknar upp väldigt ledsen och har vid 2 tillfällen inte velat sova i sovrummet så vi har hamnat på soffan hon och jag, där man sover sådär bra som ni kanske anar. Detta timas självklart med att jag får mer och mer ont i huvet och jag räknade det till 6 migränanfall på 5 dagar förra veckan. Det är på tok för mycket. Jag vaknade även lördagnatt av att jag hade sjukt ont på ena sidan. Det är flera år sen jag vaknade av migrän, i vanliga fall brukar det smyga sig på min första vakna timme på morgonen. När jag väl skulle gå upp och leta fram tabletter ser jag väldigt dåligt. Jag inser att det stramar enormt bakom ögonen och tinningen ska vi inte tala om. Jag har antagligen legat och spänt mig tok mycket under natten.Tillslut lyckas jag minska trycket och jag kan somna om, men hela söndagen va jag lite snurrig i huvet och när jag väl skulle sova kände jag mig helt slut. Tom och slut, ungefär som att du sprungit ett megalopp och tagit i till tusen för att komma i mål. Jag hade bara tagit en promenad? Hur trött får man lov att bli...

Jag bestämde mig därför att inte göra för mycket i måndags. Det får räcka med lite grann. När jag lämnat F på förskolan la jag mig faktiskt i sängen och somna på nån minut för att sen vakna upp och känna mig lite lättare. Jag vet inte vad det är som spökar den här gången, men något äter mig innifrån. Jag har känt flera gånger den senaste veckan att jag bara vill komma bort. Jag vill checka ut för några timmar och försöka styra upp röran som finns innanför mitt skallben. R märker direkt när det är något på tok, ibland märker han det innan mig faktiskt. Jag blir nog lite tyst och låg, plus att mitt tålamod är lika med noll, så har F en dålig dag. Då har vi andra det också snart. Jag försöker verkligen jobba på det så att det inte ska gå ut så mycket över resten av familjen men det är svårt, framförallt när vi känner varandra så bra jag och R. Den senaste tiden har jag känt mig så otrillräcklig både som partner och mamma. Det är inte så att dom ställer krav på mig alls, men då F är väldigt mammig och R väldigt kärleksfull som person så kan jag ibland känna att jag inte får andas. Det låter kanske lite konstigt och jag menar inte att dom kväver mig men just det här med att få vara själv för en stund är något jag inte riktigt får tid till förutom dagarna jag jobbar med Cotton Stories. Och lyckas jag få F i säng tidigt och diskat/städat/röjt undan allt annat har jag ungefär 1 timme att antingen kolla på en serie med R eller göra något annat. Oftast hamnar jag i soffan för att det är mysigast. Jag tycker nämligen inte om att inte va med R på en hel dag. Det är så lätt att man pushar relationen länge och längre bort om man inte prioriterar den. Och pushar man den för mycket, kan det vara väldigt svårt att ta igen.

Dock så tror jag att jag måste tagga ner även här. Det är okej att vilja vara för sig själv ibland. framförallt eftersom att jag vet hur viktigt det är för mitt välmående och det är inte farligt att säga "vet du vad, jag vill göra något annat nu", men i min värld så får jag så dåligt samvete av att välja bort någon. Det är som det här med att vara konsekvent mot barnet. Jag försöker verkligen va stenhård att ett nej är ett nej eftersom F är för liten för att hantera beslut. Hon mår bäst av ett Ja eller ett Nej. Men vaknar hon på natten och skriker efter mig kan jag inte låta R ta den striden själv även om jag sagt att jag vill måla ifred. Det blir inte värt det helt enkelt och jag slänger snabbt av mig hörlurarna och tar över. Jag värderar Fs välmående höger än min ensamtid helt enkelt och samma sak är det när R frågar om jag vill ha en kopp te och se en serie. Ja. Det vill jag såklart hellre göra eftersom jag vet hur mysigt han tycker det är, och jag med! Det är såååå svårt att finna en balans på det hela. Hur gör jag för att göra alla nöjda och inte vara för egoistiskt? Frågar ni mig nästa vecka så har jag säkert ett skit bra svar, för det brukar jag ha. Men vissa veckor är jag inte lika pepp, och där är jag nu. Jag vill bara krypa ner och dra något gammalt över mig och inte kliva upp förens jag är som vanligt igen. Som Winnerbäck så fint sagt en gång att "glada dagar skyndar aldrig på" och så är det, och jag har sagt så många gånger att man måste få lov att känna alla känslor, att låta alla känslor ta plats och inte trycka undan de mindre uppskattande känslorna i hopp om att de ska försvinna, det funkar inte. De kommer skrika högre och högre om du väljer att inte lyssna. Så jag tillåter mig själv att inte va på topp just nu, och det kanske är just i dessa tider som jag borde sätta mig själv först i fokus så jag kan va den mamman och partnern jag vill vara när jag mår som bäst och även acceptera att ibland är jag inte bäst, men det betyder inte att jag är sämst för det.

C



Likes

Comments

Det var verkligen vår i luften igår. Det är något alldeles speciellt med den där första starka vårsolen. Om ni är som mig så lever ni kanske lite Vampyr-igt de första veckorna? Jag är nämligen extremt ljuskänslig efter månader av mörker. Tack och lov är det inte så illa som för 8 år sen. Det fanns nämligen en tid då jag var tvungen att bära solglasögon året om så fort jag gick utanför dörren. Migrän hjärnan har varit betydligt sämre än den är nu så jag är väldigt tacksam att jag kan vara med och njuta lite av den första vårsolen. jag är absolut inte först ut, men jag tycker det är mysigt när jag väl tar mig i kragen.

Vi vaknade till ett härligt sms från Hanna och Jens. Dom har nämligen varit i Alperna en vecka så vi har inte setts på nästan 2 veckor! Dom kom hem sent lördagkväll och missade tyvärr Rs kalas jag styrt upp (mer om det senare) men en söndagstraditon ruckas inte i det första tagen så vi möttes upp för att ta en solig promenad längst med vattnet.

F somnade ganska snabbt så vi lyckades faktiskt ta en långlunch innan vi köpte med oss fika och traskade hemåt igen.

Vi gick till ett ställe som säljer sjukt stora och relativt billiga chokladbollar.

Ni ser ju. Galet stora. Dock åt jag inte hela själv utan vi delade på den som tur va. Men jag hade nog kunnat trycka ner hela om jag var riktigt hungrig, vilket jag tydligen är 24/7 nuförtiden.

Jag tycker det är så mysigt att umgås med Jens och Hanna. Dom har liksom blivit en del av familjen och står även med på Fs anhöriglista på förskolan. Då vi umgås med dom flera dagar i veckan kändes det som ett självklart val eftersom F är så trygg med dom. Sen pratar hon konstant om Jens vilket är super gulligt. Förra veckan frågade dom på förskolan vem Jens var då hon går till dörren och säger Jens rätt mycket. När jag hämtar henne vissa dagar och säger att vi ska gå hem kollar hon upp och säger Jens? Vi kollade även på en bild med Daniel Craig i en svart kappa och F utbrister väldigt glatt att det minsann är Jens det med. Hon gillar honom helt enkelt,

Framåt kvällen styrde vi upp den klassiska Taco-pajen och tog igen då vi inte käkat den på ett tag.

Vi hade en väldigt härlig söndag helt enkelt. Nu är familjen samlad och allt är i sin ordning.

C

Likes

Comments

Äntligen har vi lyckats sätta oss ner tillsammans igen. Jag vet inte när jag och Josephine sågs senast men det var alldeles för länge sen. Som tur är så är vi riktigt effektiva på var sitt håll så det känns ändå som att vi ses eftersom vi stämmer av med varandra minst 2 gånger i veckan.

Vi insåg även hur fruktansvärt mycket vi saktar glammiskontoret. Man behövde bara sätta sin fot innanför den dörren så var man på bra humör. Oavsett hur du mådde minuten innan. Det är något alldeles extra med så många häftiga brudar under samma tak. Men en dag så kommer vi äntligen ha vårt egna lilla office....

Tills dess så ses vi oftast såhär. På vägen hem från jobbet så passerar jag nämligen Josephines place så vi försöker jobba undan några frågetecken så ofta vi kan. Det går nämligen sjukt mycket snabbare när vi båda får sitta tillsammans istället för att man försöker jobba så fort man får en lucka.

Nu börjar det dessutom bli spännande på riktigt! Vi har nämligen 2(!!) samarbeten på G under våren. Något vi inte alls hade räknat med så snabbt in i leken men jisses vad vi är taggade. Nu sitter en av oss och letar tryckerier och allt annat man måste ha koll på och den andra försöker gestalta vår vision. Jajamen, precis lika luddigt som det låter men det kommer bli så sjukt ballt. Tills vidare får ni en liten sneakpeak på whats coming....

Älskar att göra detta med Josephine. Hon är en av de ballaste och skarpaste av brudar. Sagt det för och jag säger det igen. Livet. Jisses vad det kan kasta runt dig och ibland kan det kännas hopplöst, men mitt i allt det där kaosiga landar man oftast i något fint. Och det mina vänner. Det är magiskt.

C

Likes

Comments

Denna veckan kan klassas som den kanske jobbigaste på väldigt länge. Jag kör ju botox mot migrän ungefär var tredje månad. Jag är ju rätt ny i den världen så vi har inte riktigt hittat rätt dos än, men denna gången, vilket var min 2a gång, så har resultatet helt klart varit bättre än förra. Jag var smärtfri, håll i hatten- nästan 3 veckor! Det är magiskt. På riktigt magiskt. Jag är visserligen inte 100% smärtfri men att slippa den dagliga värken är som att få ett helt nytt liv. Jag har ork kvar som jag inte trodde fanns och jag ser så enormt mycket bättre!


Det är så himla mycket som blir annorlunda i ens liv när man återfår något man inte minns att man en gång haft. Jag har haft kronisk huvudvärk i snart 12 år. Det är sjukt. Jag minns fortfarande hur jobbig jag tyckte "vanlig" huvudvärk va innan jag blev sjuk. Ni vet när man var tvungen att ta en alvedon och sen fortsätta dagen sen va det över för den månaden typ. Idag ser mitt liv lite annorlunda ut. Jag är glad om jag bara har lite ont i huvet och slipper ta starkare grejer för att få bort den. Jag vill inte ens veta hur mycket stryk min lever tagit efter år av pillerknarkande.

Att sen efter så många år hitta en bra neurolog som faktiskt vågar testa andra grejer och verkligen förstår att alvedon är lönlöst. Vid ett kraftiga anfall hjälper inte ens 4 sprutor morfin. Vilket är galet, en spruta morfin brukar ta knäcken på mig, så när jag hamnat på akuten och dom ger mig en alvedon blir man aningens trött. Nu kan jag i allafall känna att jag har läget under kontroll och att jag inte lider lika mycket i min vardag som förut. Jag har framförallt märkt skillnad den senaste månaden. Jag har verkligen mått bra och inte haft ont på samma sätt, så när botoxen nu börjar gå ur märker jag hur jäkla ont jag faktiskt har i vanliga fall. Idag slog nog alla rekord på länge. Hela veckan har jag haft så pass ont att jag måste ta tabletter för att klara av dagen, vilket inte är någon big deal men i fredags när jag skulle köra hem kände jag att det började spåra ur. Jag skulle dessutom stanna och handla vilket inte kändes så jäkla härligt när jag började må riktigt illa. In-packa-på-sig-allt-man-behöver och ut igen sen in i bilen. När jag väl parkerar bilen här hemma hör jag ingenting. Det är ett enda stort tjut i mina öron, ungefär som effekterna på film när någonting precis smällt jäkligt högt! Jag har även ett enormt tryck i huvet vilket gör att jag måste kräkas! Det var så länge sen jag behövde kräkas av migränen. Som tur är lättar det lite när man kräkts så bara efter några timmar var jag som vanligt igen. Jag har börjat vänja mig vid att inte ha ont nu, men när det släpper så kommer allt tillbaka och jag får nästan panik över att jag inte har kontrollen. Jag vägrar ambulans och sprutor, jag är så trött på det så när klockan slår 07:00 måndag morgon är det jag som bokar nytt besök hos neurologen!

C



Likes

Comments

Jag har lite svårt för våren. Vilket man inte riktigt får säga för man ska vara glad och känna ett rus så fort solen tittar fram men jag blir genast lite trött och lite nostalgisk på ett kanske mindre bra sätt. Våren för mig rotar fram så mycket gamla känslor. Känslor som inte fått plats, känslor som tagit plats, och känslor som jag aldrig riktigt kommit över. Våren är även den tid på året då de felsta förändringarna sker. Jag tror det har att göra med att man precis lagt sig ett stadigt nyårslöfte, tillsammans med att vi kliver ur mörkret och in i en ljusare tid. Man börjar få upp hoppet om värmen igen efter månader av kyla.

Mitt i all borttöad snö och vårsol så kom jag och tänka på hur våren för mig alltid påminner mig om min första heartbreak. Jag var 22 år och hade för första gången blivit riktigt kär. Jag hade träffat någon som faktiskt fann mig intressant och fin och inte bara tyckte jag var okej för en natt. Idag vet jag, med facit i hand att han inte var kär i mig, det var så tydligt, men jag var så desperat av att få känna en tvåsamhet att jag inte såg klart. Man ser nog sällan klart när man är kär för första gången. Det går nog lite hand i hand med att den första kärleken sällan blir den sista. Jag känner inte många därute som är tillsammans med sin första kärlek än idag. Den är nog lite dömd att misslyckas och jag tror att man innerst inne alltd känt på sig att nej, det här är bara för en stund. Ens magkänsla ljuger sällan faktiskt. I mitt fall är den oftast väldigt ärlig och när man får lite distans till det hela så kan jag säga att jag från dag ett kunnat säga om det kommer bära eller brista. Det behöver inte alltid ha med kärlek att göra, det kan handla om enkla saker som intressen, rutiner eller yrken. Men det kan även handla om mer komplicerade grejer som vänskap, relationer och livsstil.



Jag tror att allting man går igenom formar en till den person man är menad att vara. Jag tror även att man måste gå på x-antal minor här i livet för att veta hur man ska leva eller vad det är man vill. Något man trodde man ville ha, kanske inte alls är det man har idag men man hade aldrig uppskattat det om du inte snubblat lite påvägen. Jag blev allvarligt sjuk när jag precis skulle fylla 18 och hela mitt liv vändes upp och ned. Att vara så ung och få ett helt annat utgångsläge till livet, var väldigt svårt att greppa. Det var hösten 2005 och jag skulle ta studenten den kommande våren. Jag hade även börjat förbereda mig på att flytta utomlands och så småningom börja studera inom modeteckning. Att jag sen skulle få Hjärn/hjärnhinneinflamation den hösten var inget man var beredd på och när våren väl kom och studenttiderna började, fightade jag fortfarande med sviter efter sjukdommen och jag började inse att jag inte var den samma som förra hösten. Jag hade gått från att ha hur mycket energi som helst, lätt i skolan och stresstålig, till att va kroniskt trött, jättesvårt att klara av de enklaste av ekvationer och skrivuppgifter och en enorm huvudvärk som aldrig tycktes ge sig. Jag var en helt annan person och jag var så arg. Arg för att jag inte orkade, arg för att jag inte fattade, och arg för att jag inte hade kontrollen över mig själv.



Nu såhär mer än 10 år efter så skulle jag nog inte ändra på något. Jag får ofta frågan om jag skulle önska att det aldrig hänt, och ja självklart önskar man aldrig att bli sjuk, men jag har nog ändå alltid varit väldigt klar med att jag tror saker och ting blir som det ska bli och idag har jag så mycket som jag troligtvis aldrig hade haft om jag inte blivit sjuk den hösten. Jag hade troligtvis inte haft en sån fin relation till min familj som jag har idag om jag inte blivit sjuk. Jag hade nog inte uppskattat den helt enkelt. Jag var väldigt hård och egoistisk förr, så jag hade troligtvis lämnat Sverige och byggt upp ett liv någon annanstans. Idag är jag lite mer hemmakär och vill helst inte vara för långt ifrån familjen. Man ser allt det positiva som något negativt gett en när man får lite distans till det och allting får en annan betydelse när man plussar ihop ett och annat. Sen kanske det är mer ett slags överlevnadstänk än ödet är ju lite upp tillvar och en. Jag och R hade en väldigt intressant diskussion om just hur man väljer att se på saker. Jag frågade honom om han trodde på ödet, och han svarade nej, medans jag svarade Ja. Han kontrade då med om jag ansåg att det var bra att barn dog för att det var ödet som bestämt det. Jag kände direkt att vi inte riktigt var på samma nivå utan jag såg der mer som en form av tröstande tilltro när livet är lite hårt. Lite som religon är för andra är ödet för mig, något jag kan hålla i när det blåser lite för mycket i livet och på såvis inte bli helt maktlös och apatisk när något inte blir som man tänkt sig. Då blir det lite lättare att resa upp igen och börja om. Sen är det lite sak samma vad det är som gjort att du hamnar där du är så länge du kommer vidare. Det är så lätt att fastna i någon form av ältande.. Man ska absolut låta ältandet ta lite plats, för utan det kommer du troligtvis aldrig komma vidare och utvecklas, istället kommer gå på liknande minor igen framöver. Men man måste även se till att försöka besegra alla små saker som gör att du fastnar. Om man vill ha en förändring så måste man även förändra saker. Låter självklart för vissa men jag kan säga att jag alldeles för ofta uttrycker att jag vill ha en förändring, men jag vill inte ändra på något för att nå dit. Då förstår ni säkert att det inte går så bra heller. Jag gav min lillebror rådet i helgen att han inte behövde ha lösningen klar, han behövde bara veta vad han inte vill och utgå ifrån det. Ibland kan det vara svårt att se klart när man är mitt uppe i något för att känslorna tar lite för mycket plats. Då kan det vara skönt att försöka sålla lite mellan tankarna och försöka styra dom i rätt riktning, och ständigt ha i bakhuvet att det är okej att ändra sig.

C


Likes

Comments

Vi har märkt att F är extremt kär i Mimmi mus och länge tänkt att vi ska försöka hitta en mimmidocka till henne. Hon har aldrig varit mycket mer snuttisar eller haft något som hon bara måste ha med sig vart hon än är, så när vi märkte att hon gillade mimmi lite mer än vanligt blev i allafall jag aspepp! Jag älskade även mimmi som barn och mammas man Benny kallar mig fortfarande för mimmi då jag tydligen enbart svarade på tilltal om man kallade mig mimmi. Envis var jag iallafall.

Det kanske börjar gå lite till överstyr här hemma men det är så sjuk gulligt ju! F brukar inte vilja ha spännen i håret, men när jag visade henne detta så lät hon det sitta. Win-win!.

Sen kom detta! När jag var iväg i helgen så hade R åkt till MOS och köpt en mimmidocka. Jag gick av. Så himla fint, så nu har vi sällskap av ytterligare en liten filur när vi ska sova.

Hon ska vara med överallt. R sa även att F hade vaknat i lördagskväll och tittat på mimmi, gett henne en puss och kramat om henne sen somnat om. Nu återstår det bara att se hur länge vi får kalla henne för Filippa innan hon bestämmer dig för att heta Mimmi.

C

Likes

Comments

Helgen blev något helt annat än jag tänkt mig. Jag har ju absolut noll koll på mitt liv längre känns det som. Veckorna springer förbi och minst en gång i veckan får jag höra "men det vet du väl?, Vi sa ju det?" för att jag glömt bort att jag ska bort, eller någon ska hit. Sorry för det, jag ska bli bättre på att anteckna saker jag lovar.

Denna helgen blev dock inte som jag hade tänkt alls, men den resulterade i att jag fick umgås väldigt mycket med min lillebror och även vara helt barnfri lördag till söndag. Jag har inte varit ifrån F så länge någonsin. Hon har sovit i ett annat rum men då har jag ändå varit en trappa ner eller i rummet intill så det räknas liksom inte. Jag kände dock att det var sååå nödvändigt. mitt tålamod och varit lika med noll den senaste tiden, och jag har verkligen känt mig lite inlåst. Jag är en person som behöver få vara själv ibland, men att vara själv när man har barn blir lite mer pusslande och jag har kanske inte prioriterat det så mycket... men det tillhör ju mitt "ta hand om mig själv" löfte som jag har i år så det är bara att börja jobba på det. Plus att det är sååå viktigt att R och F får va lite mer bara dom. F är ju väldigt mammig och vill bara vara med mig om jag finns hemma. Är jag inte hemma däremot så går det hur bra som helst att vara med pappa, så nu hoppas jag på att detta ska göra henne lite mer pappig.


Att få åka ner till min mamma i helgen utan barn kändes så himla konstigt. jag fick den där känslan av att jag glömt någonting hela tiden! Man har blivit så van vid att ha någon precis intill sig att jag inte riktigt vet vad jag ska göra när jag är helt solo. Vad gör folk? Vad gjorde jag innan? Kan säga att jag njöt enormt av att få sova en hel natt och även få sovmorgon. Jag hade bett mamma väcka mig vid 9 men jag orkade knappt öppna ögonen när hon kom ner så jag fick sova lite till. Tror dock jag inte riktigt vaknat sen igår då jag troligtvis sov alldeles för mycket.

Men Nu är det måndag igen och tillbaka till det vanliga. F firade med sovmorgon delux och vaknade inte förens klockan var 9 så vi tog en riktigt lugn morgon innan jag lämnade henne på föris och nu ska jag strax fortsätta med illustratör kursen innan jag hämtar henne igen.

. Let the games begin!

C

Likes

Comments

Jag insåg igår att jag gav mig själv ett löfte precis som alla andra människor när klockan tickade över till 2017. Jag tyckte till och med att jag hade kommit fram till ett ap-säkert löfte som inte sa för mycket eller var för mesigt. Minns ni vad det var? Nej inte jag heller.....


Sen kom jag på de!

2017 skulle ju vara året då jag började ta hand om min kropp! Inte träna inför sommaren utan på riktigt ta hand om den. Lyssna på den, börja tänka på vad jag stoppar i den och hur jag sköter den. Det gick as bra, första veckan, men om jag scrollar igenom instagram och andra personliga flöden så slinker det alldeles för ofta in bilder som dessa....

Eller låt oss för guds skull inte glömma denna...

Jag tror jag tömde halva skålen när jag va hos frisören. Sen va jag ju där två dagar i rad också så sorry Carin för att jag tog alla karameller.

Sen bytte jag jobb också, vilket inte direkt underlättade min "nya livsstil".

Jag vill ändå vara snabb att påpeka här att på jobbet väger vi ändå upp för allt mumsigt vi stoppar i oss. Från dag ett kör vi nämligen stenhårt med denna raring.

En ordentlig shot med grön gegga som är som balsam för själen tydligen. Jag har hört att om man häller i sig sånt här gojs så blir man sällan sjuk. Börjar tvivla lite dock med tanke på vår sjukdomsepedemi här hemma men jag kommer fortsätta skölja insidan med denna tills den dagen Lina får för sig att sluta tillverka den.

Sen skulle jag ju börja träna regelbundet också. Det löftet hade jag redan i september förra året men jag sket i det. Jag skaffade gymkort och gick 3 gånger sen va jag antingen för trött, för pigg, för kreativ, för ledsen, för glad men mestadels bara för dålig människa helt enkelt. Nu har jag fått för mig att det är för att det är vinter ute och att jag kommer börja träna som tusan så fort snön försvinner.. För den påverkar ju träningen inne på ett gym? jag sa inte att jag hade rätt, jag hade bara en ursäkt, sen råkar det var en jävligt dålig sådan. Vilket min PT-sambo gärna påpekar.


Det enda som jag faktiskt ärligt kan säga att jag lyckats hålla vid liv är att jag ska fokusera på sådant som jag orkar lägga energi på och försöka skita i sånt som inte ger mig något. Vissa saker måste man givetvis göra men jag har en förmåga av att åsidosätta mitt eget behov för att tillfredsställa någon annans. Man vill ju inte vara jobbig lixom. Men det funkar inte i längden, inte om du vill trivas med det du gör i livet. Jag har alltid sett mig som en stark egen person med stadiga intressen men jag tappade lite av den Carro när jag blev ett par och vi fick ett barn vilket inte är ett dugg konstigt, men jag vill nog ha tillbaka lite av den egentiden som jag en gång värderade så högt. Jag mår bäst av det, precis som R gör av sin. Så hatten av till mig själv för att jag faktiskt lyckats ge mig själv tid till att skapa vad det nu är som ska skapas och inte lagt det åt sidan som med allt annat. Livet har ju en förmåga av att kasta en åt olika håll titt som tätt och då kan det vara svårt att hålla balansen och hitta fotfästet igen. Det är så lätt att man ger upp och ser det försvinna bort och sen var det över. De senaste dagarna vet jag faktiskt inte hur jag skulle orka om jag inte haft "det här". Det har blivit lite som en extra dunk med bränsle att ta till när allt annat är slut. Och vi alla vet hur livsnödvändig den där extra dunken kan vara ibland så se till att bunkra upp med några liter medans du kan.

....sen kan det ju va bra om du börjar gå till gymmet också Carro.

C




Likes

Comments

Allvarligt. Denna förkylning som började plåga oss för snart en månad sedan, löper lixom aldrig ut! Den tar några dagar ledigt och man börjar äntligen tro att nu, NU är det över, för att sedan vakna med ännu mer ont i halsen än du hade innan. Jag vet att detta är något man får köpa när man skaffar familj, men mitt immunförsvar har aldrig varit så kasst som det är nu. Jag brukar va förkyld typ en gång per år och då är det en jäkligt skonsam sådan, men sedan F joinade oss snittar vi på typ 1 förkylning i veckan. Men okej, jag ska inte försätta mata på om alla nysningar vi gör här hemma, jag tror ni fattat galloppen så ha lite överseende med stämningen här inne at the moment. Jag har börjat se bloggen lite som mitt egna rum. Förut var det min ateljé, sen blev det mitt kontor och nu har det landat i mitt alldeles egna lilla rum. Lite som att bli barn igen då man kunde stänga in sig i någon som bara var ens eget utan att nån la sig i. Jag är nog lite av en ensamvarg även om jag kanske inte erkänner det alla gånger. Jag har absolut nemas problemas med att va själv hemma, jag tycker snarare att det är magiskt att inte behöva prata med någon på flera timmar. Nu när man bott tillsammans med en annan person i snart 8 år så minns man knappt hur det var att bo ensam. Vad gjorde jag? Vad åt jag? Och framför allt, vad gjorde jag med all den där tiden?! Lite titt som tätt kan jag drömma mig tillbaka till min första tid i Halmstad när allt var sådär härligt nytt och marken var orörd. Det fanns inga stora planer för framtiden bara en massa möjligheter. Tiden var så mycket mer uppskattat förr, innan alla plikter och måsten blev en del av ens vardag. Första gången jag begav mig till Halmstad var jag 21 år och enormt vilsen i mig själv. Jag hade jordens sämsta självkänsla och ett självförtroende som jag tappat bort någonstans på vägen. Vi satt på ett pizzahak nere vid St Eriksplan jag och Malin. Helt ovetandes om att vi några timmar senare skulle bege oss till Halmstad tillsammans, på obestämd tid. Jag hade fått nog av Sthlm och jag gillade inte den jag blivit så när Malin sa "följ med mig hem" så var det så självklart.


Den hösten var stormig, på så himla många plan men det är inte det jag ser när jag se tillbaka på den tiden idag. Tvärtom. Jag ser allt den gav mig i det långa loppet. När man väljer att se på det med andra ögon så kan man även uppskatta alla de små sakerna som liksom lite försvann mitt i all sörja. Jag minns tex köttfärssåsen Malin gjorde till oss den första dagen. Den va vattnigare än vanligt och innehöll krossade tomater. Jag är inget fan av krossade tomater men jag minns ändå den maten som något speciellt. Kanske för att jag inte ätit en ordentlig måltid på veckor då jag aldrig hade pengar över till vettig mat i Sthlm. Jag minns även hur Bolmens studentkorridor doftade när den första höstbrisen flög in och doften av en duschtvål från en lägenhet 3 trappor upp. Av någon anledning är nästan alla mina höstar stormiga. Jag vet inte varför det är så eller vad jag gör för att påverka det, men trots det så älskar jag alltid hösten. Jag tror att antingen så är man är vårmänniska som älskar när saker och ting drar igång, eller så är man en höstmänniska som jag, och tycker om att dra sig tillbaka och kanske lite götta sig i känslor som inte alltid är glada. Jag skulle tex aldrig välja bort vissa kapitel i mitt liv för att dom varit mörka, jag tror man behöver känna alla känslor för att veta hur man egentligen mår. Jag behöver få vara riktigt ledsen, för att få känna mig riktigt levande. Som jag sagt så många gånger innan så måste jag få känna, oavsett om det är rätt eller fel och det är okej. Man behöver inte förstå eller hålla med mig i vad jag känner, det är inte alls det det handlar om. Jag vill bara att de som är vid min sida ska ge mig utrymme att känna allt som gör mig till den jag är. Om jag är ledsen över något som ingen kanske förstår, så vill jag inte ha en förklaring till hur jag ska känna, jag vill att någon håller mig i handen istället tills stormen lagt sig. Det är så lätt att man försöker trösta en person med lösningar och råd när personen egentligen kanske bara vill att någon lyssnar, Jag försöker därför alltid lyssna in vad det är personen säger och inte kasta lösningar i knäet direkt, Man behöver inte alltid ha alla svaren, ibland är det kanske bäst om frågorna förblir obesvarade.

C



Likes

Comments