View tracker

När Filippa äntligen kommit på banan efter alla magsjukor, feberreser och förkylningar, så är det dags för la mama att dra på sig en redig förkylning. Jag verkligen hatar att vara förkyld för jag blir som en liten barnunge och tycker så sjukt synd om mig själv. YEPP jättebebis jag vet, men man ska faktiskt tala om sina mindre charmiga sidor och detta är en av mina. Ingen kax-mops direkt.

En stor fördel med det jobb jag har idag är att jag kan jobba hemifrån om det krisar, så jag försökte göra det så glammigt som möjligt. Inte i närheten av glammiskontoret men nästan charmigt nog för att vara med i ett "hemma hos" reptoage.

Då jag varken var sugen på vanlig frukost eller kaffe så gick jag rakavägen till coop och tog tag i det jag kände minsta lilla sug till. Kan aldrig slå fel med en rejäl dos choklad.

Sen knåpade jag på med jobb prylar ett bra tag innan jag tog mig en lunchlur för att sedan vakna upp och må lite mer pyton. Hoppas innerligt att denna förkylning är snabbt överstökad och att jag är på banan redan imorrn för vi har så mycket spännande på g nu som ska rattas med...All in good time, all in good time.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Äntligen känns det som att jag kommit in i den där bebisbubblan som alla pratar om! Den senaste tiden har nämligen varit såååå mysig och jag känner ingen och då menar jag INGEN ångest över huvudtaget kring hela den där "tänk om" grejen. Ni som inte hänger med om vad jag pratar om kan läsa om det här. Det har alltså tagit nästan 1.5 år för mig att lite landa i det här med att bli mamma, att vara någons allra viktigaste försvarare, matmaskin, tröstare you name it. En ganska maffig roll helt enkelt som tydligen inte kommer sådär självklart för alla men nu när jag kan distansera mig själv lite från min verkligen och försöka se tillbaka och försöka hitta när det hela vände så kan jag ärligt säga att det började vända när jag slutade leta. När jag slutade stressa över att jag var så rädd, eller att jag inte alls upplevde det så som alla andra beskriver det. Men framförallt när jag slutade att vara avundsjuk på alla som fick barn efter mig som skyltade med den där rosa fluffbubblan. För vi är olika, vi reagerar olika och det finns säkert områden där jag har styrkan men någon annan brister. Och det är okej! Jag kan absolut fortfarande bli ledsen över att min start blev som den blev, eller min start? Vår start! Vi var ju faktiskt två i det här även om jag var den som brakade samman. Och mitt i allt det där kaoset så hade vi även en relation som inte skulle gå i kras och det var en hel del press för en ångestfylld människa som jag faktiskt är.


Vi båda förlorade någonting i samband med att jag bröt ihop, även om han aldrig säger det rakt ut så vet jag att det finns en liten sorg där i någonstans även för honom men just nu så känns det verkligen som om vi båda fått en nystart på det hela. Vi börjar hitta vår roll i vår familj och den föll också på plats när jag slutade stressa! Jag blir en bra mamma om jag bara chillar lite, och han hittar sin pappa roll om jag bara slutar försöka mata in honom i något som inte är han. Återigen, alla är olika, låt det ta tid att hitta sin plats.

En annan sak jag också märkt den senaste tiden är hur mycket bättre vi har det när vi pratar, på riktigt pratar, även om sånt som för mig är sjukt jobbigt att prata om så har vi inte alls glidit isär som var min största rädsla, snarare tvärtom, vi blir bara tajtare. Den här hösten har och är fortfarande väldigt stormig på andra plan och den senaste tiden har det verkligen gått upp för mig vilken klippa jag faktiskt lever med. Inte bara det att han är en extremt bra lyssnare utan han krigar verkligen för att jag ska må bra. För mår inte jag bra, mår inte vi bra. Låter kanske lite egoistiskt för vissa men jag är verkligen 1000 ggr känsligare än vad han är vilket blir väldigt tydligt vid motgångar. Där jag faller, tar han vid. Jag kommer gå in mer konkret på det senare men för nu vill jag bara säga tack till han som alltid står vid min sida, som får mig att le när jag knappt orkar andas, som låter mig gråta och skrika och ändå älskar mig dagen efter.

Och efter den här hösten har det bara blivit så himla tydligt att han är den jag ska kriga med livet ut.

C


Likes

Comments

View tracker

Om det är någonting jag uppskattar med livet är att det ibland slängs in människor du aldrig skulle träffat om du inte befann dig just där just då och det är lite därför jag tror stenhårt på det här med "att allt händer av en anledning" eller att det finns en menig med alla bakslag man ibland kan tycka är lite väl hårda mot en. Jag hade tex aldrig träffat Robert om inte jag känt mig vilsen i Sthlm och följt med Malin ner till Halmstad en regnig oktoberkväll. Det beslutet togs över en pizza på St Eriksplan och kan vara ett av mitt livs bästa beslut. Jag hade heller aldrig träffat R om det inte var så att jag blev blixtkär i en annan kille som bodde i Malins studentkorridor men dumpade mig 3 månader innan jag skulle flytta till Halmstad "på riktigt". Jag hade inte börjat på frisörskolan några år senare i Stockholm om det inte var så att mina utbildnings möjligheter i Halmstad tog en drastiskt turn mitt i allt. Ni förstår vart jag vill komma, the list goes on and on. men det är så sjukt härligt för i varje skede av ens liv så lyckas jag plocka på mig de där människorna som lixom är liiiite mer unika än andra. Och det sker väldigt omedvetet och oplanerat faktiskt. Som den här Angelique, som inte alls var den personen jag tänkt skulle bli min vapendragare genom frisörutbildningen men som snabbt som attans var sådär självklar som vissa människor är. När folk frågar mig hur frisörutbildningen var så kommer jag på mig själv att det enda jag säger är hur bra Angelica var, och hur fruktansvärt roligt vi hade. Utbildningen är lixom lite skitsamma, för det var inte det viktigaste jag plockade med mig det året. Vist jag fick ett Diplom och det är ju roligt, men jag fick så mycket mer av den här Angelique.

Jag har nog aldrig haft så roligt för så lite som jag hade med henne. Det var så enkelt, så kravlöst och så...självklart. Jag träffade äntligen någon som delade min kärlek till att faktiskt nörda istället för att dansa, vi kunde spendera timmar tillsammans via en varsin dataskärm för vi hade bestämt att vi skulle spela The Sims ihop. Som två riktigt nördar. Och nä, det var inte många som förstod sig på oss, men det gjorde inget. För hon förstod mig och jag förstod henne. Och ärligt talat, vi hade svin roligt. på riktigt svin roligt.

Jag kommer heller aldrig glömma den dagen hon flyttade tillbaka till Avesta. Vi tog sällskap till Centralen där hon skulle ta tåget hem och jag skulle ta tåget mot Nyköping över helgen och när jag kom tillbaka till Sthlm så skulle hon inte längre vara en del av det. Jag grät som ett litet barn på tågresan och kunde inte sluta. Jag var så ledsen, inte för att vi aldrig skulle ses igen för det skulle vi givetvis göra, men jag var inte beredd på att jag skulle känna en sådan sorg över att vår tid tillsammans var över. Det var så sorgligt och jag minns så väl hur Robert försökte förklara för mig att vi skulle ju ses igen, hon bor ju bara en tågresa bort. Och ja vist han hade rätt och jag kanske var lite väl överdriven i andras ögon men på riktigt, jag kände mig så tom.

Bilderna ovan är tagna samma helg som jag plussade med Filippa och vi skojade lite om hur sjukt det skulle vara om jag var gravid så efter att jag vinkat av henne vid stationen köpte jag ett gravtest på vägen hem. 3 timmar senare ringde jag henne och berättade att jag var gravid. Hon var den första som fick veta det. JAPP inte ens Robert visste för han var på utbildning den helgen. Jag tror hennes reaktion blev "vad sjukt" och ja. lite så kändes det faktiskt.

Och nu sitter vi här 2 år efter att dessa bilder togs och lever två helt olika liv, i två helt olika städer. Men trots det och trots att det kan gå månader mellan besöken, så känns det alltid som det var igår vi sågs. Och det är det jag älskar med dessa små guldkorn man plockar på sig längst vägen. Att vissa vänskapsband kan se så olika ut men ändå kännas sådär in i märgen äkta!

Så tack för det Angelique, och förlåt för att jag idag lyckades försova mig delux så du fick vänta. Jag skyller på Filippas vakna nätter den senaste tiden. Och Tack för att du faktiskt tycke det var värt att vänta på. <3

C


Likes

Comments

Någonting som jag värderar extremt högt är att trivas med det man gör. Jag har i alla år alltid trott att det varit något fel på mig för att jag inte kan vara som alla andra och vara nöjd med att få lön den 25 och inte lägga så mycket vikt i vad det är för jobb utan bara...jobba? Kan säkert låta som om jag är bortskämd eller naiv som inte kan tänka mig jobba med något som är tråkigt men det är inte riktigt det jag menar. Jag menar att jag som person/individ/kvinna/mamma/hustru kan inte gå till ett arbete 5 dagar i veckan år ut och år in utan att känna att det på något sätt bidrar till min vardag. Jag KAN INTE ha ett jobb bara för att det är ett jobb. Nu kanske många av er tror att jag aldrig jobbat och där vill jag vara väldigt tydlig med att säga att jag vist har jobbat bara för att få in cash. Jag började jobba helger redan som 14åring men haft ångest varje kväll för att jag måste gå till jobbet dan därpå. Jag förstod inte då att det faktiskt var ångest jag upplevde utan trodde snarare att jag bara var onödigt nervös men idag vet jag att det jag kände var ångest. För att jag inte ville jobba, för att jag inte trivdes där. Jag strävade alltid efter något annat, något större, eller något mindre, bara det gav mig någon form av inre ro. Jag kan inte bara "skaka av mig det" och bita i det sura äpplet för jag går av inombords. Det är det enda sättet jag med ord kan beskriva känslan av att inte trivas med min vardag. Att jag går av, sakta men säkert, bit för bit, eller snabbt och dramatiskt på ett knäck.

Jag fick även en lång paus från arbetslivet i och med att jag blev sjuk 2005 och efter det har det varit ännu tydligare att jag måste värdera mig själv högre än att bara acceptera vad som helst. Jag var 20 år när en arbetsterapeut sa till mig att jag var sjuk, jag skulle inte bli bättre, jag kommer inte läka med tiden, jag måste bara acceptera att mitt liv är annorlunda nu och att jag ska sluta drömma om något jag aldrig kommer uppnå. Att höra det som 20 åring var det bästa som kunde hända mitt i all sörja. Jag blev så arg, jag blev så ledsen och jag kände mig så liten. Men jag insåg också att den här kvinnan som satt framför mig, inte kunde ge mig något av värde. Vår rehabilitering var klar där enligt mig. Avbruten av patienten enligt journalen. Det fanns inget tvivel efter den dagen. Hon skulle inte få rätt. Jag kanske inte skulle uppnå just de drömmar jag hade där och då, men jag skulle i alfafall komma någonstans. Få uppleva något nytt. Jag kanske även skulle gråta mer än vanligt, eller åka på tusen bakslag men det får det vara värt för det finns ingen utomstående som ska tala om för mig vad jag är kapabel till. Oavsett hur min journal ser ut. Samma kväll som jag avbröt min rehab tackade jag ja till Sthlms Universitet och flyttade en månad senare.

Hon hade säkert rätt på vissa punkter för jag klarade inte av universitetet men det ledde mig vidare till andra saker, som sen ledde till något annat etc etc. Och det är lite det jag försöker säga. Att man får vara kräsen, man får ställa krav och tacka nej till saker man inte känner är rätt. För du kan oftast styra livet dit man vill även om det inte går raka vägen. Det enda man behöver ha med sig i huvet är att "man behöver inte alltid veta vad man vill, man behöver bara veta vad man inte vill". Jag tror stenhårt på det. Och det är okej att ångra sig, det är okej att ändra uppfattning eller backa ett steg för att gå två steg till. Och ibland händer det att någon annat gör att du hamnar ett steg bakåt eller står och stampar en längre tid och det är tyvärr sånt man får räkna med här i livet. Jag tror faktiskt att de flesta gångerna jag fått ta ett kliv tillbaka är pga av yttre omständigheter och nej det är inte alls kul. Och jag är inte alls lika pepp i stunden, men när jag låtit det sjunka in ett tag så lugnar det ner sig lite och jag kan se ljuset smyga sig fram. Jag är i en sån sits just nu. jag har gråtit, jag har svurit, jag har vridigt och vänt på saken och försökt hitta en lösning, men jag hade inte lösningen den här gången. Men det är okej, för jag tror stenhårt på att när en dörr stängs, öppnas en annan...and so the story ends, and begins...

C

Likes

Comments

Jag blev ju faktiskt 1 helt år äldre i fredags. Något jag som vanligt inte tycker är direkt super viktigt att fira. Och framförallt inte just nu. Det är så mycket runt omkring som tar lite för mycket fokus så att stå glad och pirrig en fredag morgon va inte direkt något jag räknade med. Jag spenderade faktiskt största delen av min födelsedag gråtandes. Jag tyckte inte alls det var roligt, jag kände mig bara allmänt ledsen. Det vände som tur var framåt kvällen precis lagom tills min pappa och hans familj knackade på och skulle stanna över helgen. Jag och Robert skulle nämligen bo på hotell lördag till söndag. SÅ JÄVLA SKÖNT. Vi gjorde till och med en heldag av det och började med att bege oss till Mall Of Scandinavia där jag fick gå och små shoppa lite. Robert hade till och med lovat att han inte skulle säga en enda negativ sak om det jag plockade fram. Vi har ju inte riktigt samma tycke när det kommer till mode. Han klara sig galant kan jag meddela.

Han hade dessutom slagit på stort och bokat en svit, vilket var galet! Det hotellrummet var större än hela vår lägenhet. Vi hade givetvis med oss vår andra halva Jens och Hanna. Det här med att göra saker utan dom har blivit lite skumt. Vilka är vi om inte dom är med? Vad gör dom utan oss? Vi delade på en flaska vin uppe på rummet för att sedan gå ut och käka. Det slutade med att vi promenerade hem efter maten och hängde i hotellbaren inpå småtimmarna.
Tack för sällskapet! Vet inte hur vi skulle överleva utan er.

Väl tillbaka på rummet körde vi igång bastum och drack te i badet. Big fail då varmt på varmt blev lite väl...varmt? Men tanken va god.

Och badrummet ska vi inte tala om. Det var nämligen delat i 2 (!) delar. Ena delen var toalett och svin stor dusch och den andra delen var som ni ser här ovan. Ett kick-ass badkar, 4 varianter av dusch, och ångbastu. Robert hade kunnat spendera hela kvällen liggandes i det där badkaret. Crazy banans vilken lyx det var.

Jag brukar alltid rata Roberts alla "jag vill ha ett stort badrum" önskningar och snabbt säga Nej! Men i det här fallet får jag nog ta och ställa mig bakom honom. Det var riktigt mäktigt att klättra omkring där inne.

Jag hade en jäkligt bra födelsedag sådär dagen efter och jag är väldigt glad att vi inte "firade" mig på fredagen med tanke på den enorma deppen som infann sig i min kropp just då. Det här var kanon. Jag fick shoppa, jag fick äta och jag fick äta hotellfrukost med mannen som ibland gör alldeles för mycket för mig. Hälften vore nog. Helt galet att vi varit tillsammans i 7 år snart. Känns fortfarande som det var förra veckan vi träffades.

Tack för en jordens mysigaste helg!

Men bästa presenten var nog ändå Malins bebis, även om hon kom 01:45 natten till den 26 November.

Likes

Comments

Jag känner mig helt ärligt som en tickande bomb. Varje dag vaknar jag upp med ett humör som får mig att känna som om jag vore på krigsstigen. Tålamodet är sådär, min pedagogiska förmåga har jag tappat någonstans mellan Coop Nära och lägenheten och den enda "gruppaktivitet" jag kan tänkas göra är den mellan chocklad hyllan och min mage. SÅ sjukt sugen på choklad hela tiden, blir arg när jag inte får äta den, blir arg när jag äter den. Blir "mig själv" i cirkus 3 minuter och motiverar mig till att fortsätta leva men blir sen förbannad för att livet är så jäkla orättvist just nu. Jag är med andra ord en trotsig 3(0) åring här hemma. Lagom kul att bo med mig idag. Förlåt Robert.

Det kanske är det här folk kallar för pms? Om det är det så är jag så sjukt inte alls sugen på att fortsätta ha det. Det är inte alls kul, och jag finner ingen mening med det heller. Om det nu är en hormonbalans som kommit ur balans får den gärna hitta ratten igen och styra tillbaka till det luuuuugn som en gång fanns inom mig. Typ omedelbart gärna?

Förutom mitt fantastiska humör så har vi återigen åkt på magsjuka här hemma. Börjar nästan kännas som det är ett kroniskt tillstånd mer än ett virus. R har som vanligt klarat sig undan även denna gång men F har varit dålig och jag är konstant illamående. Har som tur är klarat mig från att kräkas denna gång så det är ju ett plus.

Nu hoppas vi dock att detta var sista gången för i år och att vi kan återgå till det vanliga livet redan imorgon. Ärligt talat börjar jag bli nervös för att släppa in Filippa på föris igen, det har bara gått några dagar mellan kräkningarna så med vår tur lär dom ringa mig i slutet på veckan och säga att hon är dålig igen...Hur många gånger kan man åka på det per år?

Nu håller vi tummarna för att vi får vara friska.....håll gärna en extra tumme på att allt annat löser sig också tack.

C

Likes

Comments

Jag kunde verkligen inte somna i måndags. Jag låg och vred och vände på mig i något som kändes som timmar! Hade en sån klump i magen av sorg. Kunde inte riktigt sätta fingret på vaför jag ville falla ner i gråt stup i kvarten. Jag hade en sån stark känsla av att någonting saknades. Sen slog det mig. Det var den 14 November. Det var på dagen 5 år sedan min Mormor gick bort. Sen brast det. Jag låg där i sängen och grät sådär försiktigt som bara mammor kan. Jag ville ju inte väcka varken Robert eller Filippa. Så i några minuter lät jag känslan ta över och jag kände mig som ensammast i världen. Som jag alltid gör i November månad. Jag förstår ärligt talat inte hur jag kan ha så svårt att "gå vidare" och vara tillfreds med att hon faktiskt är borta. Att hon har det bra nu. Hon har inte ont, hon mår inte illa och hon är inte rädd längre. Hon har det bra. Men kvar blev vi. Jag och min mamma. Vi som satt där bredvid henne när hon tog sitt sista andetag, vi blev kvar i någon form av vakuum. Det är inte så att jag gråter över henne varje dag, men säkert några gånger om året har jag så enormt svårt att ta in att hon inte finns mer. Det spelar ingen roll hur många år det går, jag är lika ledsen ändå. Jag viste inte att jag kunde sakna någon så mycket som jag saknar henne. Vi var så klara in i det sista. Vi viste vad som skulle komma, vi viste att det bara handlade om dagar och vi pratade. Vi pratade dag som natt om allt som snurrade innanför skallbenet. Hon var orolig för mamma, hur skulle mamma klara sig? Jag tröstade och försökte dämpa hennes dödsångest med att det kommer bli bra, det är snart över... Och det va det. Hennes sista timmar minns jag inte så mycket av mer än att jag och mamma pratade väldigt mycket. Mormor var medvetslös de sista timmarna förutom några korta uppvaknanden sen försvann hon igen. Någonstans mellan skratt och tårar pratade jag och mamma om att vi borde göra en resa när allt det här är över, när hon äntligen fått ro skulle vi se till att få ro. Mamma vänder blicken mot mormor och säger "Vist ska jag och Carro unna oss en week-end mamma?". Det är här det händer. Mormor har sen flera timmar inte sagt eller rört sig, men just då väser hon fram ett "Ja"....Någon timma senare fanns hon inte längre.

Vi kommer nog aldrig riktigt greppa exakt vad det var som hände där, men det är ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Någonsin. Det var så fint på något vis. Som att hon verkligen tog i från djupet för att säga en sista sak. När allting hade lagt sig så bokade vi en resa tillsammans den kommande våren.

Än idag får jag rysningar när jag tänker på hennes sista timmar. Inte för att det var obehagliga, men det var väldigt speciellt att vara så nära någon under flera dagar och sedan hålla hennes hand när hon tog sitt sista andetag. Fina Elly. Som jag saknar dig...

...När jag hade torkat tårarna och bytt ut min blöta kudde, så la jag mig ner och blundade igen, jag var så trött, så dränerad på all energi. Och då kom det. Som en tröstande famn känner jag doften av henne.

Som om hon ville trösta mig och visa att hon fortfarande finns vid min sida, även om jag inte kan se henne längre...


Vi gick igenom något väldigt känslosamt den vintern jag och min mamma. Utan att vi kanske riktigt förstod det själva. Min mamma gav mig namnet Anna, efter hennes farmor, och jag har gett Filippa namnet Elly efter min mormor. Ganska häftigt ändå. Att föra dem vidare till nästa generation.

Livet mina vänner....Livet.

Likes

Comments

Jag tänker börja inlägget med att säga usch... För det är exakt så jag känner nu. Denna dagen kan vi lika gärna bara stryka från livet. Men istället för att klaga av mig om någon som egentligen inte är så mycket att prata om, så tänker jag vända blicken åt ett annat håll och istället köra en bildbomb på veckan som varit, för den var, trotts allt en väldigt härlig och bra vecka fylld med små goda saker som satte lite guldkant på vardagen.

Veckan började med att förskolan ringde och meddelande att Filippa va dålig i magen igen, det var tredje gången på 3 veckor så vi fick order om att vara hemma med henne resten av veckan.

Vilket inte var så pjåkigt ändå med tanke på att vi fick jordens snökaos här i Sthlm förra veckan så vi passade på att mysa inne tills solen tittat fram och det var ett ypperligt tillfälle att "visa Filippa snön".
Varken jag eller R är särskilt mycket för att va ute och strosa i snön, men vi samlade på oss lite välbehövda päron-points när vi packade på oss vinter kläderna och begav oss mot lekparken. Jag hade även slagit på stort och gjort egen varm choklad som jag ivrigt försökte få i barnet då det skulle vara så mysigt att sitta ner och njuta av mormor Ellys varma choklad. Kan dock meddela att Filippa inte alls var särskilt imponerad av den då hon hellre ville ha vatten. Får nog jobba lite på det där receptet....

Jag måste ändå erkänna att det faktiskt var en rätt så fin upplevelse att få se henne inspektera snön för första gången sådär "på riktigt". Förra vintern va hon bara 4 månader när snön kom så vi kan väl erkänna att vi inte va först ut direkt. Och jag avskyr verkligen att vara ute när det är kallt, blåsigt, regnigt eller allmänt...inte sol? Så jag får se till att gå all-in när vädret levererar som ovan. Jag vet att jag redan tidigt verkligen avskydde att vara ute, så det var lite spännande ändå att se hur Filippa skulle reagera. Tror dock att vi får ge det några gånger innan vi vet om hon är en innekatt som sin mor, eller en äventyrare som sin far. Hitills verkar hon lite både och. Jag tappade dock hoppet lite för henne när hon inte ville ha varm choklad, så jag tror hon är mer som sin far. Med andra ord kommer det att bli många kalla vintrar på avbytarbänken framöver för la mama...

Likes

Comments

Något jag absolut inte var beredd på innan jag fick barn va det här med att vabba. Jag hade en aning om att första året skulle va präglat av sjukdomar och annat obehagligt men eftersom F har varit frisk i stort sett fram till föris tänkte jag att jag hade skapat värsta super genen hos henne. Visade sig dock att jag hade fel där. Jag hade även fått för mig att jag va typ imun mot magsjuka då jag inte haft det sen jag va barn men även där fick jag en känga då jag låg och grät på hallgolvet mellan kräkningarna. Inte kaxig för fem öre längre kan jag meddela. Nu är vi inne på vår tredje vabb vecka ( med några dagars friskhet) och Jag fick order av föris att inte lämna henne förens nästa vecka då magsjukan tydligen går om och om igen för barnen. Så nu ska vi försöka få en riktigt kurerande mysig och även lite produktiv vecka då det finns liiiite för mycket saker som faktiskt måste göras även om jag vabbar. Håll tummarna för att dessa Baciller snart vandrar vidare!

Imorn ska vi starta dagen med en varm kopp choklad på mormor Ellys gamla vis.

💜

Likes

Comments

Lite så känns det faktiskt. Jag är så sjukt trött, mörbultad, slut i kroppen och alla andra dränerande uttryck du kan hitta. F åkte på något vi först trodde va magsjuka i fredags natt, men då hon bara kräktes tre gånger och var lika pigg och glad som vanligt så tänkte vi att det måste varit något hon ätit och därför tänkte vi inte så mycket på att vi kan åka på skiten själva. Men där hade jag FEL. Knappt två dagar senare börjar jag bli illamående och hela natten till måndag och alla måndagens timmar spydde och som en gris och sov på hallgolvet precis som när jag var gravid med F. Just i det läget kände jag att fy vad jag inte vill bli gravid igen, jag hade glömt hur vidrigt det var att kräkas av minsta rörelse.Hoppas verkligen jag får en mildare graviditet nästa gång.

Så med andra ord har jag varit lite avtrubbad i alla sociala sammanhang och därmed min frånvaro från instagram och bloggen. Men idag är första dagen jag känner mig okej. Inget illamående alls och jag har till och med fått i mig en smörgås på morgonen och en banan till lunch. Som tur är verkar inte R ha blivit smittad vilket är en enormt lättnad. Det här med att vara egenföretagare och sjuk är ingen bra kombo alls. Vi har jämt göra med de få gånger R tvingas hämta F på föris så att han skulle behöva vara hemma flera dagar är någon han anser som helt omöjligt. Och jag förstår honom verkligen där. Det är väldigt mäckigt att vara hemma när man är så beroende av veanda lönsam timma. Något jag insåg när jag blev gravid med F och inte kunde jobba heltid för jag kräktes så mycket. Det är som skrivit i sten för att konka direkt. Något människor med en vänlig anställning ofta har väldigt svårt att förstå.

Men nu hoppas vi att allt är på banan igen, och att R inte får en sen släng av denna vidriga magsjuka, men om det skulle hända så lovar jag att gör en precis lika äcklig smoothie av hela sortimentet på grönsaksavdelningen till dig som du gjorde till mig Robert . Den smaka skit, men det gjorde susen.

xox

C

Likes

Comments