Header

Hon gav sig aldrig och jag hatade henne för det. Varje gång jag sa att nu är det nog, du kan inte fortsätta att utsätta dig för detta, log hon bara snett mot mig och fortsatte ändå. Det hade inte varit så farligt i början; en stukad fot, en axel ur led, en spricka i armen.. Tyvärr eskalerade det. Hon hade aldrig tyckt om gränser och trots att jag på grund av min rädsla försökte hålla henne inom vettiga ramar, så lyckades hon alltid slå sig fri och göra precis som hon ville. För två år sen bröt hon benet. Jag kunde se att det gjorde ont. Nu i efterhand tror jag dock att det mest gjorde så ont för att hon kände sig så handlingsförlamad och begränsad av det.

För ett år sedan fick hon en hjärnskakning. Då var det fler än jag som reagerade och försökte komma med råd om att kanske ta det lite mer försiktigt i framtiden. Det lyssnade hon så klart inte på.

Förra sommaren spräckte hon en kota i ryggraden. Jag trodde att det skulle förlama henne för alltid. Jag var så nära på att bryta ihop totalt och aldrig någonsin vilja prata med henne igen för att hon utsatte sig själv för sådana risker när det allt som oftast slutade i otroliga smärtor. Men hon reste sig igen. Det tog lång tid, längre än det någonsin tagit innan, men till slut kröp hon, sen gick hon och sen sprang hon igen. Snabbare och snabbare. Varje gång jag kunde se henne skena iväg i sitt galna tempo och varje gång hon såg ut att vara på väg att falla så ville jag bromsa henne. Stanna henne och banka vett i henne. Fattade hon inte att hon bara utsatte sig för möjligheten att bli skadad?

Ändå kunde jag bara hopplöst se på den dagen hon helt plötsligt satte iväg i en fart jag aldrig någonsin skådat. Hon sprang med en sådan energi och glädje att jag till slut fick inse att jag istället skulle vara tvungen att försöka hålla jämn takt med henne om jag ville se hur det gick för henne. Så jag började också springa. Och det visade sig vara den bästa känslan jag någonsin upplevt. Jag sprang efter henne så fort jag bara kunde och gjorde allt för att försöka vara där hon var. Jag följde henne; jag följde mitt hjärta.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

And so we put out the lights on what we thought would be and sat together in the dark. Patently holding on to the love tying us to each other, watching as the fire of what was meant for us started to glow brighter and brighter.

Likes

Comments

Nu var det ju ett tag sedan denna hashtaggen cirkulerade på sociala medier, men ämnet är ju (tyvärr) fortfarande relevant. Denna text publicerade jag själv dessutom för några veckor sedan på min facebook och jag tyckte att den kunde få en plats här också.

...

En del av min syn på sexuella trakasserier:

Jag tycker att jag är en relativt förstående person. Jag kan se att samhället länge har haft en snedvriden bild på vad som är acceptabelt och sättet vi lite ”omedvetet” uppfostrar våra barn att följa i samma spår. Jag kan se att det är ett stort problem att unga pojkar får höra att ”kärlek startar med bråk” när de drar en liten flicka i håret och jag kan se att det är ett stort problem med vuxna som kommenterar unga flickors klädstil med orden ”du borde vara försiktigare och klä på dig lite mer”.

Men vet ni vad jag ser för fel här?
Att vi skiftar fokus. Med att titta på dessa generella normer och händelser kommer vi visserligen fram till eventuella lösningar för dessa lite halvt fiktiva personer som vi anser ha uppfört sig fel eller godkänt en felaktig handling genom att inte säga ifrån. Men i en situation där en person blir tagen på mot dennes vilja så vill jag påminna er om att det endast finns en som kan stoppa att det sker över huvud taget. Och med den här texten vill jag vända mig till just en sådan människa. Nämligen Dig. Du som läser detta just nu. Oavsett kön och oavsett sexuell läggning, så ber jag dig att tänka efter noga på ditt svar till följande frågor:

När du rör vid en annan människas kropp, oavsett situation, har du då fått den andres godkännande att göra så?
När du ber ditt barn att snällt pussa dig på kinden eller krama dig och barnet tvekar, accepterar du detta som ett tecken på att det just nu inte är ok med fysisk kontakt, även fast ni är familj och det kanske sårar dig lite?
När du kramar om någon du precis träffat eftersom att du är ”en så trevlig person av dig”, märker du då hur denna stelnar till och tar ett steg tillbaka? Fortsätter du ändå och tänker ”vad tusan, det är bara en kram”?
Och framförallt när du möter en främling som du av någon anledning och utan någon förvarning tar på och sedan ser blicken och kroppsspråket av ogillande, skam och kanske rent av skräck, vad tänker du på då?
I just detta ögonblick; vad är din tanke?

För hur mycket vi än tycker om att prata om allt som är fel i världen och vem som gjorde vad mot den och den, så finns det inget jag kan göra åt vad du gör. Jag kan predika och tala för eller emot, men i slutet av dagen kan jag endast till 100 % kontrollera vad jag själv gör.

Vilket tar mig tillbaka till början. Jag tycker att jag är en förstående människa. Jag tycker att jag tänker mig för och agerar utifrån respekt för andra. Men det är väldigt svårt för mig att förstå vad som går igenom huvudet på en människa som verbalt eller fysiskt trakasserar någon annan. Så kan jag få fråga dig detta, eller snarare be dig själv att fråga dig detta; varför? Vad får du och den andra personen ut av det här? Handlar du efter vad du tror är rätt innerst inne och kan du stå för dessa handlingar om du skulle behöva berätta om det för resten av jordens befolkning? Eller kanske bara för de personer du påstår att du älskar och bryr dig om?

Det värsta med att bli ombedd att visa fysisk omtanke till någon fast än att man själv inte vill, är att man inte tror att man kan säga nej. Att ett nej är oacceptabelt eftersom att du minsann kramade farmor igår så vad är problemet idag?
Medan det värsta med att bli tafsad på mot ens vilja är det faktum att man oftast inte ens får chansen att säga nej. Och det får en att känna sig svag.
Jag tror inte att jag är svag, men efter ett möte med en främling som inte ens nödvändigtvis tar på mig utan bara säger oanständiga saker till mig, känner jag mig otroligt svag. Jag kan gå hem och somna och drömma drömmar där jag försöker fly eller slå tillbaka, men allt går i slowmotion och mina muskler känns som deg.. en rätt bra metafor kan jag tycka.
För oavsett om jag säger ifrån så är det redan skett och oavsett vad jag gör så kommer jag inte kunna ta tillbaka vad som precis hänt. Och det lustiga i allt detta är att när jag själv blivit utsatt för trakasserier så hinner jag ändå innan jag agerar på dessa oförlåtliga handlingar tänka tanken ”vad kan jag leva med imorgon?”, ”hur kan jag agera just nu och ändå vara nöjd med mig själv nästa dag?”. Så jag frågar dig: varför kan du inte göra detsamma innan du bestämmer dig för att trakassera mig?

Det finns mycket ilska kring detta ämne och det är inte konstigt. Men jag tror tyvärr inte att det tar oss så långt, för någonstans håller vi fast vid problemet i vår ilska och fortsätter att manifestera det i våra liv. Så jag vill med detta inte skälla på någon, inte berömma någon och inte heller påstå att folk inte ska hållas ansvariga för sina handlingar. Utan jag undrar helt enkelt varför inte var och en kan ta ansvar för sina egna handlingar från första början? För i verkligheten är det bara du som kan ändra på dig själv och bara du som kan tänka en gång extra innan du gör, så därför är det där jag börjar; Med mig själv och mina handlingar.

Likes

Comments

Varje dag vaknar jag.

Varje dag andas jag.

Varje dag ser jag.

Varje dag hör jag.

Varje dag rör jag på mig.

Varje dag somnar jag igen.

...

Men är jag lättad varje gång jag jag vaknar?

Är jag tacksam att jag andas?

Förstår jag hur tursam jag är som ser?

Eller hur glad jag borde vara över att kunna höra trafikbullret?

Är jag entusiastisk över det faktum att min kropp tar mig dit jag vill?

Är jag glad över att få möjligheten att drömma?

Är jag tacksam för det jag har i min strävan efter mitt bästa jag?

Likes

Comments

Kom och tänka på det där med kärlek ikväll och sätten som man kan älska någon på. Ofta känns det som det mest aktuella ämnet när man precis förlorat någon eller känner någon som gjort det. Kanske har man bara gått igenom en tuff period med någon man bryr sig om, men det känns ofta som att det där klassiska uttrycket "Visa din kärlek för dem du älskar varje dag för en dag kan de vara borta" kommer på tal framförallt i de stunderna.

Och det är ju mycket sant. Vi borde ta tillvara på kärleken och varelserna i våra liv. Men om vi vänder på det? Om de du påstår dig älska alltid skulle finnas här, om de alltid skulle finnas i din närhet och aldrig någonsin behöva försvinna på något sätt, hade du älskat de då? För det är det sättet jag vill bli älskad på. Av någon som inte endast tar tillvara på min närhet för att risken finns att jag någon dag kommer lämna de. Jag tycker att man ska ha möjligheten att vara sig själv fullt ut med någon annan så som man kanske hade varit om möjligheten inte fanns att de skulle gå då. Jag tycker att om man älskar någon på alla plan så älskar man de som mest när man lite ironsikt tänker tanken att man "är fast med de för livet". Att det är tanken som skulle göra en som mest lycklig och trygg. Även om inte livet ser ut så för oss människor, så har jag insett att det är lättare att älska och visa omtanke mot någon när man tror att man kanske ska förlora de på något sätt än när man inte ens har en tanke på att de skulle kunna förvinna ur ens liv. Så kan jag känna den känslan av kärlek för någon i de ögonblick som allting känns oändligt, då vet jag att det är kärlek på en fantastisk nivå.

Sen vill jag ju påpeka att all kärlek och omtanke är vacker så länge den är genuin och respektfull. Men detta var en tanke jag fick som jag tyckte förtjänade lite mer fundering.

Likes

Comments