Header

Låt oss få en sak jävligt klar - tjejer är inte något förolämpande. Att göra något ’som en tjej’ är inte något dåligt. Kvinnligt är inte lika med negativt.

Sexismen mot kvinnor finns överallt - i media, på krogen, i skolan, men det är inte något som man hymlar med, alla ser det. Alla vet det. Men sexismen är också så väl rotat i språket. Inte bara i svenskan, men det är ändå ett språkligt problem.

Jag tänker främst på uttrycket ’som en tjej’ och hur det - fortfarande idag, år 2017 - används för att förminska killar och i den processen, trycka ner tjejer. Kanske om vi skulle igenkänna hur fantastiskt det är att spela som tjej, typ Linnéa Claesson eller tala som en tjej, som Emma Watson som höll tal inför hela FN med HeForShe-kampanjen så skulle människor sluta använda det här irrelevanta, obsoleta uttrycket.

Ändå är uttrycket ett av de tydligaste sätten man kan se var vi idag står i kampen om jämställdhet. Medans allt manligt hyllas så ses det som något negativt att vara kvinnlig. En tjej får nästintill aldrig skit för att hon klär sig maskulint, men skulle en kille våga sig på att bära något feminint så bryter helvetet löst. För det liknar något som en tjej skulle kunna ha på sig. Och det är ju det värsta tänkbara. Man använder alltså i princip halva befolkningens existens som en förolämpning.

Så på brännbollen när killarna ropar på varandra att inte slå med ”kärringträ’t” eller skriker att någon ’slår som en tjej’ så även om dem tror att det bara är ett skämt eller att dem inte ens tänker på det så gör jag det, mina tjejkompisar gör det och vi har alltid bara accepterat det som en del av vardagen. Uttryck som t.ex ’som en tjej’ är skadliga, mot tjejer som lär sig att sättet de gör saker på är dåligt och för killar som får ett skevt sätt att se på det motsatta könet. Det enda det gör är att grunda för ett fortsatt ojämställt samhälle.

Skrev den här till skolan, tänkte att den vore kul att dela...

current playlist:: art de musique https://open.spotify.com/user/11121117497/playlist/17Ua7rr7xwmIqtyIKjPxwt

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Klockan är 22:15, jag sitter i sängen och kommer ihåg att jag faktiskt har en blogg som förtjänar att uppdateras.

För ca. 1 månad sen började jag Samhällsvetenskapsprogrammet på gymnasiet och att säga att jag har haft fullt upp är en underdrift! haha

Läser just nu fem kurser; spanska 3, samhälle 1, matte 1b, svenska 1 och idrott. Tycker om i stort sett allt men fy fan vilket tempo det är! Hahah, så olikt högstadiet. Vi har ca. två inlämningsuppgifter, en bok att läsa och tre prov inom dem närmsta par veckorna.

Men med alla uppgifter, prov osv åsidosatt så känns det verkligen bra, tycker om lärarna, materialet och skolan och trivs också med människorna vilket var något jag var ganska orolig över först.

Utöver gymnasiet så har inte så jättemycket hänt, lite på hemmaplan men annars inget typ. Fyllde år för någon vecka sedan , det var väl typ samma gamla. fick ett duntäcke till mitt rum hos pappa, älskar't!


Förstår om detta typ var det mest överflödiga inlägget du någonsin läst, my bad!<33

Current sound: Last of the real ones - Fall Out Boy

Likes

Comments

Tjo, tänkte i detta inlägg, obviously, dela med mig av mina diverse favoriter denna månaden. Kommer även inkludera lite från i Juni :))


Musik.

Lana Del Rey - Lust for Life (album)

Halsey - hopeless fountain kingdom (album)

Imagine Dragons - Evolve (album)

Fall Out Boy - Champions (singel)

Foster the People - Sacred Hearts Club (album)


Böcker.

#girlboss - Sophia Amoruso

How to be a woman - Caitlin Moran


Serier/filmer.

Glow - så sjuk, så bra.

Dear White People - Svär, världens bästa serie för att slå oss själva i ansiktet lite och fkng förstå de privilegier som vi vita människor har.

Hannibal.

House of Cards - Denna serien, alltså en avlider pga dessa intriger.

Orange is the new black.


YouTube.

Ibz Mo - världens coolaste, mest inspirerande, roligaste youtuber out there.

Grace Fit UK - such inspo, such white middle-class poshness


Inspiration.

Typ allt ovan.

Likes

Comments

Hej samtliga efter 6-7 veckors inaktivitet, wazzup? Jag har, sedan sist, inte gjort alltför mycket. Except, yes I have.

Jag åkte till Stockholm på en halv weekend med mamma, min styvpappa och lillebror. Och även om det var absolutely dashing alltsammans så var det absolut bästa vårt hastiga lilla sammanförande med Edward Blom. Ah yes, the Edward Blom. Sen så vare mest skyhög mysfaktor över hela helgen, vi åkte tåg hem och jag har inte åkt tåg sedan jag var sketaliten så det var underbart.

Sen så gick jag mina sista veckor i nian. Det var kul då alla vart något mer öppnare och socialare med varandra men samtidigt sorgligt då man inser att allt aldrig riktigt kommer vara detsamma igen. Nevertheless, så har det varit 3 bra år och jag hoppas att allas kommande år kommer var minst lika bra, helst dock jävligt mycket bättre bc Jesus fucking christ att vi ens har pallat.

Sen, veckan efter skolavslutningen, så var jag, två kompisar och några till som ingen känner bc 'ugh.. people' på en entreprenörskaps-kurs i ungefär 4 dagar. Ett par föreläsningar här och där, lite workshop-aktigt osv :) Jättemys och intressant var det! (+att vi hade fri tillgång till en jobmeal-kaffemaskin.)

Sen så har det inte varit så mycket mer. jag var barnvakt i ca. en vecka, jag var pÅ GUNS N ROSES MADDARFAKKERZZZ och så har jag jobbat den här veckan med T och S, vi har i princip sovit/ätit/bakat/levt life :)

Likes

Comments

How to build a girl, jag svär vid mina tonår att skulle alla tjejer få läsa en bok mellan åldern 14-20 så skulle det vara den här boken.

Den är så brutalt ärlig, stark och rolig på ett sådant genuint dråpligt sätt. Jag älskar den av hela mitt hjärta.

Ironiskt nog så handlar det om en tjej, en tjej som skriver recensioner. *DuM, DuM DuM, DuuuuuM* Tjejen i fråga heter Johanna Morrigan, bor i Wolverhampton, England och är en relativt pinsam och go 14-åring från ett arbetarklass familj. Hon skriver poesi och har drömmar om att bli något. Under en ypperligt horrifierande situation (ja, det är ett ord nu) inser hon att hon är för pinsam för denna värld och behöver dö.

Självklart inte på riktigt, hon behöver bara dö lite metaforiskt och sedan, guess what, bygga en ny tjej. Denna tjej är Dolly Wilde - such a pretty stripper name - och Dolly är en musikrecensent och halvt alkoholiserade fashion-icon med hybris, i konstant behov av sex och synonymer för 'du suger'. Så Johanna Morrigan blir mer och mer som Dolly Wilde och under detta skapande av ett alternativt jag så lär hon sig saker om sig själv, gör misstag och allt med en fullständigt bedårande och skarp berättaröst.

Det finns inte en del av denna bok som jag inte fullständigt älskar. Jag älskar hur den är skriven, karaktärerna, den sjuka tidsramen och hur ytterst 'invektiv' rå den är.

Jag älskar den här boken och hoppas att alla som ens sneglar åt detta blogginlägg ser till att kolla upp den, och läsa den♡

Likes

Comments

En månad kvar och jag är fri från min skolplikt.
Och ja, jag menar fri.
Och nej, jag hatar inte skolan.

Eller så kanske jag gör det. Jag vet att jag älskar att lära mig saker. Att överväldigas av kunskap och komplexa teorier, begrepp och koncept och sedan förstå. Att dyka ner i något nytt och oförståeligt men sedan simma och motbevisa min egen tvekan att jag inte kan förstå.

Men skolan. Ju mer jag ägnar tanke åt detta så inser jag att skolan, skolan tömmer mig på den där kärleken. Den där viljan. Det där drivet. Att lära mig. Och jag vet inte vad andra tycker men jag kan inte hjälpa att undra; vad gick fel?
När blev skola och utbildning så omarbetat att den för de studerande saknade genuin mening längre?

Helt ärligt så min skolsituation precis just nu relativt underbar. Nationella proven är över (En helt annan diskussion, mind you.) men också i majoriteten ämnen har vi egna, individuella arbeten om saker vi vill lära oss om. Gravitationell singularitet, Bloody Sunday och creative writing, exempelvis. Och i andra ämnen har vi fortfarande annalkande prov som vi faktiskt får plugga på lektionstid inför. Men det här är mina sista fyra veckor. Av totalt tre år av högstadiet. Med alla betyg praktiskt taget redan satta och detta är endast utfyllnad av terminen, för att vara rättfram.

Men det har ju varit dessa tre år. Tre år av dålig sömn, stress, ångest, ovilja och tårar. Och det kommer fortsätta att vara det, eller hur. För sjuorna och åttorna, det kommer inte bli annorlunda för dem. Några av dem kommer förlora all sin ambition, och vissa kommer kvävas av den. Allt för att, ja, varför har jag inte riktigt kunnat förstå. Varför kunskapskraven sätts för att endast förstöra och begränsa individen.

En månad kvar och jag är fri från min skolplikt. Sedan har jag ett välbehövligt sommarlov framför mig och sedan, sedan kommer en utbildning jag valt. Som jag vill gå och som bär genuin mening för mig. Där jag - ja, jag kommer ha mer ansvar, jag vet - men också mer frihet. Och jag längtar.

Men för de sexor, sjuor och åttor som har högstadiet framför er, jag hoppas att ni ser det goda i allt. Att ni inte tar alltför hårt på allt och att om ni, när ni kanske känner som jag gjort, börjar göra något innan det är för sent och ni spenderat tre år, helt miserabla. Jag vet att jag önskar att jag gjort något, istället för att bitit ihop. Därför att vara stark behöver inte innebära tyst lidande, ibland är det att göra något åt saken.

Likes

Comments

A diary entry I've kept in my head.


i hate the word depressed. not because i don’t ’believe’ in it or for how some use it to describe a momentary feeling of sadness, not that but because, it isn’t right. for me, i mean. at least not any longer. now, i’m in this mood of blue. down, sad, negative, not even mad, just sad. when i considered myself depressed i was angry and sad, and indifferent. always.
now, i’m just a little empty now and then, and i’m so scared. scared i’ll fall back. scared i’ll never feel repaired. scared i’ll go back to the kind of blue that is nearly black.
but blue.. i think blue is the kind of color that perhaps is the necessary one. the one everyone needs to experience, to then be able to feel as golden as they did blue.
to just be blue and say no to things.
to be blue and be alone, hearing yourself think and knowing it’s good.
to be blue, and let it be.

blue, blue is the pain. blue is waiting. blue is disappointment. blue is suffocatingly longing for something.

blue is what it is. and i hate it. and i need it. but it is what it is.

Likes

Comments

First off, I haven’t got anything bad to say of this. I found Glitter & Gold when it was still only on SoundCloud and Barnaby didn’t have any music on Spotify at all. And then he released Fire on Spotify and later, Glitter & Gold.


This EP is, to be straightforward, amazing.


Everything just fits so well together, and apart. His voice and the melodies, and the lyrics. It's all done so well. I’ve always loved this type of music; the tempo, the powerful lyrics and the indiefolk-but-still-rock feel.


The first song of the EP was Fire. And this is the song Barns Courtney's had his breakthrough with. It was the lead song in the soundtrack for the movie Burnt, starring Bradley Cooper.

I really like the song, his voice is, in lack of a better description, soul-rasping (like in a very good way) and the entire song builds up such a anticipation for the following four songs.

I really love the first "Lord give me that fire!" of the chorus, followed by the fast, energetic rest. It builds this feel of just "Yes!!". And the bridge after the second chorus is magnificent, although I would've liked the verses to be a bit longer and the bridge more defined from the verses. One thing I especially loved of this song were the samples as well.


Glitter & Gold as stated, is my so-far favorite song by Barnaby. It such a feel-good song but not in the cozy kind-of-way but more in the "I'm the baddest bitch you've ever seen" kind-of-way.

It makes you feel powerful, otherworldly and strong, and that's mostly thanks to the music but also the insanely clever lyrics. The actually-not-drums and piano works wonders on this specific track, during the 3rd verse. And then the exhaling and I'm-on- drugs drop before the last chorus - I DIE.


And then there's the Little Boy. This track is different from the others. It feels somewhat stripped down compared to the other songs. It's a wonderful feeling of hopefulness around it and his voice and lyrics really manages to paint such vivid, happy pictures in your mind. I have nothing but pure love for this track.


But Hellfire, is idk.. it's good. But not captivating like the others, it's feels a bit unsure but here too the samples are really cool and gives a unique feel to this song. This one really makes it clear that his songs are built in the same way, Little Boy excluded from that generalization.


Hands is really upbeat and the tempo and how certain parts of the song has been enhanced are really satisfying. Also what I really love about it is how personal it feels and very literal from the other songs.


And those were the songs!


The first time around that I wrote notes on this the conclusion I hurriedly wrote was, "All songs are very similar but not in a bad way. Perhaps it's his voice that makes it all so tightly cohesive. I like the feeling of 'powerful' these songs give me. And it all feels very personal too which I love as well. "


And that, a bit more than a week later, still makes sense. The songs are indeed similar but I say that as something positive because I feel as if many other artists don't have a sound anymore and that I miss. (Yes, I'm only 15 but I've listened to a lot, ok.)


But these songs though, they make you just feel so happy, engaged in the listening and positive but also strangely god-like and forceful. And that's what caught me from the very beginning with Barns Courtney, and I hope that statement stays true for a long time.

Likes

Comments

Musik

Denne spellista; don't listen to this yet. Gjorde den under Februari nor jag saknade sommaren. Men 'fick' börja lyssna på den nu i April. Bara mys-låtar på den.

The Neighborhood: Has alltid lyssnat på detta band men har verkligen adored them denna månad.

The Dull Drums; En EP av Barns Courtney, hans röst rör vid ens själ ungefär. Håller på med en review av den <3

Böcker

How to build a girl; Skriven av Caitlin Moran. Jätteskön bok med en sådan relaterbar och fantastisk karaktär. Rekommenderas ytterst mycket, har tänkt skriva en full review av den lite senare.

Film/Serier

Made In Dagenham; Älskade den här filmen så himla brutalt mycket. Och att den är baserad på verkliga händelser är ännu bättre <3 Handlar i stora drag om kvinnors kamp om lika lön som män på Fords fabriker.

Gotham; Började se den här för några månader sen men vart completely in love i April. Sett fram till mitten av andra säsongen bara men still, it’s so good.

Riverdale; Okej alltså glömde nästan denna. Men Riverdale, den är sååå himla GULD. Älskar allt, especially Jughead, och Cheryl.

YouTube

Rachel Aust; Allt angående minimalism, fitness, goal-setting och allt jag tycker är intressant ungefär.

muchelleb; Typ självförbättring och all sån fun stuff. Jätteskön människa.


Inspiration

Pinterest Board; personality aesthetic ☁️

min studyblr; Studyblr-Journal


Små saker

cold coffee; tydligen skitgott.

revlon 200 color cream; så nice mitt hår vart.

Helags-resan; så här i efterhand, egentligen var den skit.

goals book; en skit fin anteckningsbok jag har till mina life goals typ.

surprise partyt; vi firade den första av oss i gänget som vart sexton.

mitt anteckningssytem, det är såå nice just nu.

scones-bakning; Jag och M har börjat baka scones kontinuerligt och talat skit med varandra. Ytterst välbehövligt i dessa tider.

melina; no explanation needed.


Likes

Comments

Jag ansökte just till gymnasiet. På riktigt, jag var alldeles nyss hos vår SYV. Och jag började tänka, och tänka lite mer, lite fortare, för fort. Plötsligt kände jag den alltför bekanta känslan av hur mina luftvägar stryps åt av den där äckliga ångesten.

Jag kan ibland tycka att jag faktiskt borde kunna välja bort det där, välja att inte känna av ångesten, men det är inte lätt. Hade det varit lätt, hade ingen lidit av det.

Men jag valde ju, och jag är nöjd. Ingen alltför stor känsla av tveksamhet. Men så känner jag mig lite låst dock, även när jag vet bättre.

Hursomhelst, det jag vill medla i den här texten är kanske inte just min egen ångest utan snarare varför jag, och alltför många andra, får den i fråga om gymnasiet.


För det är sinnesrubbat, så starka och många känslor man har över detta val. Vad man vill gå i gymnasiet. Vi, 15-åringarna, driver oss själva halvgalna över ett val som, faktiskt, inte definierar något, inte egentligen. Det är felet. Och felet påverkar så mycket, så många.

Du kanske tycker att jag förminskar din ångest, dina bekymmer, att det faktiskt är ett val som avgör allt. Kanske, så har du inte lika lätt att göra ett val så som jag ändå har haft det. Men när studie- och yrkesvägledaren säger ‘välj nåt som du tycker är kul’ så skulle jag rekommendera att du gör så om du inte vet något bättre att gå efter. För du kan ändra dig, och antagligen, så kommer det du väljer på instinkt ändå vara något du älskar och är intresserad av. Och om så inte är fallet, då finns det lösningar.

Du väljer ett yrkesprogram, men kommer på att du vill plugga vidare. Lägg till ett par kurser bara.

Du vill ändra program, så prata med din SYV då.

Byta språkval? Coolt, gör det.

Och om du vill ändra gymnasium? Inte så ytterst omöjligt.

Såklart att det kan bli komplicerat men bättre än oftast så går det. För Sverige är byggt på att aldrig behöva bestämma sig. Starkt ordval, stäm mig då.


Poängen är således, ångesten, pressen, det excessiva grubblandet; den är så ytterst obefogat. Du får höra det från föräldrar, släkt osv. att det är så hemskt att du ska behöva bestämma dig över din framtid när du bara är femton men så är det verkligen inte. Därför att livet är aldrig så jävla kört som du tror att det är.

Likes

Comments