Torsdag kväll.
Planerade att vara flitig och röja undan lite i hemmet efter att lilleman somnat..
Men ändå så hamnar jag i soffan och börjar bläddra i mobilen. Dumt! Nico dyker upp bland alla bilder och min hjärna får nån slags kortslutning igen. Tid och rum existerar inte. Tänker på honom och allt som varit. Ikväll lät jag mig sitta kvar och minnas. Ikväll är jag riktigt ledsen.. 

Tänker på att jag inte kan ringa honom som jag brukade eller han mig. Vi som alltid hade massa att prata om.. Han som jag kunde berätta allt för. Han som aldrig var sur eller otrevlig.. Nico var alltid så fantastiskt härlig och trevlig att ha och göra med.

Jag känner saknar hela tiden. Men ikväll har jag inte "tryckt undan" känslan.. och fy fan vad jag saknar honom. Fan att han har gjort såhär..  Fan att han inte är här mer..
älskade lillebror ♡

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

På dagen.
Idag för tre månaders sen låg jag i sängen tillsammans med sambo och bebis, vi plöjde igenom några avsnitt av en serie. Tog en titt på telefonen och ser att Nicos dåvarande hade skrivit till mig på Facebook.
Jag fick en klump i magen av det hon skrev först   - "vad händer?".. därefter så skrev hon att jag skulle ringa en vän till Nico..

Då förstod jag att allt inte stod rätt till..  Jag ringde Nico, men fick inget svar. Samma stund som jag ska ringa hans vän, så skriver hon till mig att man hittat Nico död.
Nicos vän inleder samtalet med att säga- "Jag är ledsen Ronja.." " Han va så glad igår kväll"..

Jag rasade...  Min lillebror va död. Min kropp, mitt huvud, jag befann mig i fullkomligt kaos. Fylldes av panik och ångest på ett sätt jag inte trodde var möjligt. La mig på golvet med telefonen bredvid och bara grät. Allt är dimmigt. Allt gör ont. Jag ville bara gå och dö själv.

Min första känsla var att Nico dött av en överdos. Hela min kropp värkte. Det enda jag fick ur mig var- "min lillebror e död. Jag kan inte säga det till mamma och pappa."
Om och om igen sa jag detta, varvat med skrikgråt, panik och känslan av att jag kvävs.

Jag skrev till mamma att åka hem. Åk hem mamma. Du måste hem. Skynda dig.

Hon ringde och ringde men jag kunde inte svara... Jag kunde bara inte säga det.

Tillslut ringer min storasyster.. och jag svarade.

Min syster har berättat i efterhand att jag bara grät och skrek att Nico va död.. Kommer faktiskt inte ihåg. Minns bara hennes reaktion och att hon var på jobbet.
Hon skulle ringa mamma och berätta det.
Pappa visste fortfarande inte.

Samtalet efter va från min syster igen. Hon har kommit åt polisrapporten och där framgick det att Nico tagit sitt liv under natten.
Hon grät.. - " Ronja.. han har hängt sig.."

Jag kände ren och skär panik. Känslan av att inte kunna fortsätta leva. Leva med den sorgen. Panik av att han tagit sitt liv. Min älskade lillebror. Vi som var så nära. Panik av att jag hade en liten bebis att ta hand om. Nyopererad efter en fruktansvärt hemsk förlossning. Jag trodde inte att jag skulle överleva de kaoset som pågick inom mig.

.. den förmiddagen söker mig. Tanken på den stunden och de känslorna, får hela mitt inre att sjunka ihop av ångest. Det finns aldrig bra sätt att få ett sånt besked på. Men att få ett meddelande på Facebook var nog ett av de värsta. Att vara den första i familjen och tänka att man är den som ska ge det värsta beskedet man någonsin kan få, till sina föräldrar om deras barn. Det önskar jag ingen. Ja.. den stunden var ett trauma för mig.
Idag för tre månader sen. Samma tidpunkt.

Just nu sitter jag och vakar över mitt barn som sover. Vakar för att jag är rädd för att han ska sluta andas, som ett resultat av traumat. Jag är ständigt rädd för att någon ska dö. Ständig oro för att mitt barn ska dö ifrån mig. Men jag har överlevt tre månader av kaos. Jag har kunnat ta hand om mitt barn och jag kan fungera i vardagen. När vi känner och mår som värst..  så tar vårt inbyggda system hand om oss. En märklig förmåga att ta sig igenom de värsta tänkbara. Det är inte styrka. Vi bara har den förmågan. Att överleva.

Likes

Comments

Krisreaktioner. Sorg. Trauman.
Jag vet inte hur jag har gjort eller vad jag gör för att fortsätta. Men vad jag insett är väl att jag inte följer den så kallade "mallen", för hur processen av bearbetning kan se ut.

Nico finns i mina tankar hela tiden. Jag går inte vidare i tanken, för mig är tanken mer overklig än verklig, att han är död. Han finns där i periferin, mer levandes på något vis.
Det är svårt att förklara tankar och känslor för någon som inte upplevt när en nära suiciderat. Känslorna är aldrig jämna eller detsamma. Men för mig så blir det mer påtagligt och verkligt ensamma stunder i tystnad. Oftast kvällar och nätter. Som nu. Jag ser framför mig att Nico har hängt sig. Jag vet hur det såg ut.. Och ikväll har jag även tänkt på att hans kropp har legat i ett kylrum. Först i Göteborg för att sedan köras ner till Höör, där fick han ligga i kapellet några dagar innan begravningen, rätt nära där jag bor. Den tanken och känslan var svår.. Vetskapen om att min lillebrors kropp låg 5 minuters gångväg från mig. Det gör han förvisso fortfarande, men begravd.
Ja.. tankarna hoppar från den ena till den andre och varje tanke framkallar en känsla olikt den andre.
Suicid är inte bara att någon går bort. Jag har upplevt det också.. Suicid är något mer komplext och katastrofalt, ett trauma för närstående!
Det tar tid att sörja och man gör det på olika vis, inget är rätt eller fel. Även om sättet att bearbeta går utanför "processens gång". För min del så handlar det om att överleva och pausa. Jag känner mig tömd på alla resurser för att ta hand om min sorg. Mitt barn behöver få börja sitt liv så bra som möjligt och jag gör allt för att han inte ska försummas på något vis. Tack vare honom, så orkar jag. I all kaos, sorg och förtvivlan.. så är han där. Mitt ljus och livskraft.

Likes

Comments

86 dagar och nätter. 86 dagar som jag på olika sätt har försökt att hantera min brors bortgång, medvetna som omedvetna sätt. Jag har fortfarande inte börjat sörja honom riktigt. Varför gör jag inte det då? Det är bara så enkelt att jag inte kan, mitt mentala system kan inte. Det gör för ont. Jag pendlar mellan att känna mig ledsen, uppgiven, ångestfylld, tom.. Ja listan är lång. Men för det mesta utåt så bara är jag.. på autopilot av något slag.
Jag hade kunnat bryta ihop och inte orka resa mig igen.. Men jag har en son, som knappt var 3 veckor gammal, för 86 dagar sen. Han behöver mig. Varje dag.

Jag kan inte falla. Men jag måste sörja, bearbeta, ta mig igenom..
Så då får jag prova detta så länge. Att dela med mig av min/vår kris. Nicos liv och död. Ocensurerat i oordning kommer jag försöka minnas Nico, bearbeta tiden som gått, gå igenom dag för dag för att försöka acceptera och förstå.

Förstå att min lillebror dog den 1 Augusti 2017.

Förstå att vi fick begrava honom på hans födelsedag den 25 Augusti. 

Förstå att min lillebror valde att hänga sig i sitt sovrum.

1993 25/8 - 2017 1/8

Likes

Comments