View tracker

Vart tar tiden vägen? Vad hände med att två månader är en lång tid? Med att det är evigheter tills vi behöver diskutera vem som ska diska eller vem som ska köra vilken bil idag? Nu är det bara fyra dagar kvar innan vi är på hemmaplan med dessa vardagsproblem igen. Konstig känsloblandning, separationsångest och längtan. Två månader har alltså swishat iväg. De två mest underbara, tröttsamma, avkopplande, lärorika och intensivaste månader i våra liv. Vi är nu två månaders upplevelser och lärdommar rikare.

Många lärdommar kommer från alla poddar vi malt igenom, allt från isis till hur du kombinerar mat med vin! Poddarna har rullat på genom alla bussturer som vi otroligt nog överlevt (bara lindrigare men).
Senaste bussmenet som satt spår var turen mellan Luang prabang och Vientiene där vi kunde addera ytterligare 18 timmar till vårt bussåkarsaldo (mer om det nedan). 18 timmar istället för nio på grund av skrotfärdig buss... Därpå ytterligare elva timmar till Bangkok. Slitsamt. Klockan fem igår morse var vi i alla fall på plats. Vi ber en taxi - nisse att köra oss till något ställe i närheten av vårt hotell där det är öppet och vi kan få en kaffe och frulle rulle. Plattan i mattan dit, ordagrant, nissen måste varit full! Han kör oss till ett kvarter där han stannar och säger att här har de öppet dygnet runt. Tack tack säger vi, hoppar ut och ser oss om. Mitt på bordellgatan står vi med våra väskor. Väldigt slitna och shabbiga i och för sig, var kanske därför taxi - nissen tyckte vi passade in. Så vi fråga närmsta ladyboy vart vi kan skaffa oss lite frukost. Hen visar med plutande läppar oss till en liten vrå med röda sammetstapeter och hyfsat kaffe. Det är schysst att få se alla sidor av stan!

Det har verkligen varit en resa som gjort intryck på oss. Men vi har även gjort vissa intryck på resan! jodå, bland annat uppkallade en nisse på koh Yao noi en tam örn efter Elin, "Queen of the ochean". Det är också så att Johan har bytt kärlek. Här numera förlovad med havet kring Korong island sedan Elin tappat ringen i plurret...

Sååå mycket har vi lärt oss! Dock inte att uppskatta museum och tempel tyvärr. Fattar inte detta, det är sååå trist! Vi har gett det massor av chanser och det har visat sig att träningen i detta inte gett något. Vi är fortfarande lika ointresserade även om vi önskar att vi inte var det.

Något vi dock lärt oss är konsten att vänta. Tålamodet efter cirka100 timmars buss, båt och tågåkande borde vara oändligt. På lärorlistan kan vi också tillägga meriten "bostadsprovare", 24 olika boenden har kryssats av.

Förresten, vi glömde nästan. Nu undrar ni såklart säkert -hur tusan ska flygningen hem gå för Johan? Har han något snus kvar eller hur gick det sen?
Jo så här är det att när snusläget var som mest kritiskt och depressionen till följd av snustorkan börjat sätta in, då, då plötsligt hände det! Molnen skingrades, solen tittade fram, harporna spelade, trafiken stannade och tårarna rann. "Skandinavian bakery -local snuf", skylten bara stod där framför våra snustomma läppar.
Ja, jo kanske något dramatiserat men nästan sanningen, nästan.

Återigen, vart har tiden tagit vägen? För lite mindre än två månader sedan kom vi till ett skruttigt gest house i Bangkok. Nu är vi åter här, tillbaka i samma stad. Vi är tillbaka i älskade Bangkok! Dock inte tillbaks för att påbörja två lååånga månader av kommande upplevelser utan för att avsluta två korta månader av upplevda händelser. Vi är tillbaka där vi började, men vi har uppgraderat oss. Denna gång är det inget skruttigt gest house, nu bor vi med stil!

Jovisst, nu är livet bra! Lyxhotell de fyra sista nätterna i Asien. Sushi på frukostbuffen, våning dubbelt så stor som vår lilla stuga hemma, två badrum, cigarraffärer och champangeprovning utanför lobbyn och sist men inte minst roomservice från toa. Nästan lika service inriktat som kommande påskmiddag hos Elins mormor och morfar! Toppklass, fem stjärnor!

Det var vår förata kväll i Bangkok. Det var snart två månader sedan. Då var de fräscha och nyinköpta. De luktade plast och oanvänt. Numera är de uttrampade och nötta. Numera luktar de fotsvett och begagnat. De kostade 150 bath stycket, inte mycket till värde. Nu är de lämnade, de kostar inget, men ett värde har de. De har under två månader fört oss från stad till stad, vidare genom tre länder.
Nu har de gjort sitt för oss och vi lämnar dem åt någon annan att hitta. Att hitta för att föra dem vidare på nya äventyr. Nya äventyr med samma utgångspunkt som där de en gång startade, Bangkok. Lycklig resa!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 126 readers

Likes

Comments

View tracker

Detta kan låta väldigt harmoniskt och flummigt men wow vad det är häftigt med språk! På något vis kan du alltid göra dig förstådd. Trots ett språk som i våra öron sammankopplas med något exotiskt från långt långt bort, som låter gungande som vågor, som bakgrundsmelodin från ett förskönat orientaliskt matlagningsprogram eller från tv-programmet när-och fjärran så finns det en mening och ett språk bakom det orientaliska lätet. Lätet har en mening för andra. Lätet betyder något som andra faktiskt kan förstå innebörden av. Ballt!

Detta med att känna igen dialekter och brytningar är också ballt. Ballt att vi i vårt hyfsat gemensamma språk engelskan kan höra på brytningen vart någon kommer från. Menar det hörs ju direkt om det är en tysk, en fransman eller en australiensare du snackar med. På många syns det också tydligt vart de kommer från. På vissa syns det mer än på andra och då ofta på ett lite komiskt vis. Där stör vi oss lite. Hur kan andra känna igen oss? Vad är det komiska med oss? Där är vi helt oförstående. Vi har funderat och klurat men fattar inte vad det är som gör att vi sticker ut så? Folk kommer jämt fram till oss på gatan utan att ha hört oss säga ett ord och fråga hur vädret är i Sverige? Hur ser dom? Menar i början var vi ju bleka och så, men nu? Vi fattar inte...

Bara för att vi är såhär impade av hur språket kan fungera och att de människor som talar ett vilt främmande språk kan förstå vad vi som likaså talar ett vilt främmande språk för dem menar så betyder inte det att det inte blir fel ibland. Vi är fortfarande kringirrande och vilsna emellanåt.

Nog om språk, nu fortsätter vi enligt det vanliga spåret och nämner något om infrastrukturen. Svårt att låta bli. Vi har milt sagt skumpat vidare till Laos. Vi trodde att vägarna var dåliga i Kambodja, vi menade det inte. De måste ha otroligt starka gummiband i detta land med tanke på att all packning som packas på taken på bussarna varenda bussresa har legat kvar. Tro oss, det är ett mirakel. Trots skumpandet så njuter vi under turerna av utsikten och naturen i detta underbara land, det är helt otroligt. Bilderna av denna vy hade vi gärna delat, dessa är dock mindre otroliga på grund av skumpandet... Soptippen på bilden ovan är från ett ställe i Sihanoukville i Kambodja där vi bodde. Vi tog med den för att visa kontrasterna så att den suddiga bilden jämte på det fina landskapet skulle förfinas lite och likna verkligheten mer.

Laos resan startade från huvudstaden Vientiane som är en fin stad men mest en passage för vidare skumpande in i landet längst Mekongfloden till Vang vieng. Vang vieng är en väldigt liten stad där du enligt invånare absolut inte behöver någon karta, du kan absolut gå genom hela staden utan problem, kommer du fel så bara följ floden. Denna metod fick vi prova redan första timmen i stan då vi irrade runt med all packning i 40 graders hetta för att hitta vårt boende, ändå slutade det med att vi fick ta taxi...
Något vi läst skulle vara ett måste i Vang vieng var Blue lagoon, skulle vara ett fantastiskt fint ställe, som en oas. Dit bara måste vi kände vi. Vi hyrde två cyklar, eller cyklar och cyklar, det var två ihjältrampade lik. Antar att vi skulle valt de lite dyrare hojjarna istället. 15 spänn kostade de iallafall, antar att du får vad du betalar för. Hyr en cykel sa dom. Det blir roligt sa dom. Dom sa ingenting om nylagt rullgrus och 40 graders hetta eller att alla snåljåpar som väljer att betala 5 kronor mindre per cykel får välja mellan fungerande bromsar eller fungerande trampor. Det är kallt i laos nu sa dom, typ 10 grader på kvällen sa dom. Dom ljög säger vi. Framme vid den omtalade blå laguen, ser vi ett blått dike med fem lianer och 100 tals orange flytvästklädda kineser... Men nu ska vi inte vara sådana, diket var fint. Diket var svalkande och det var turkost vatten precis så som vi läst på nätet. Dessutom fick vi se fin natur under cykelturen (om detta nu inte var inbillning på grund av hettan).

Något som däremot var väl värt som utflykt var tubing på floden. Fint och stillsamt framflytande bland bergen kombinerat med forsande strömmar och pauser för öl på barerna med massor av andra glada turister, grymt kul!

Idag har vi skumpat några fler timmar buss utmed bergen och är nu i Luang prabang. Vi började förresten räkna på hur många timmar vi tillbringat på bussar under denna resa och lovade oss själva att aldrig ens tänka tanken att någonsin åka buss igen. Vi har fyllt vår livskvot i bussåkning. Nej förresten tio livskvoter har vi fyllt. Åter till nuet här i Luang prabang är förväntningen att besöka verkliga motsvarigheter till the blue lagoon, inga fler turistöversvämmade diken.

  • 109 readers

Likes

Comments

View tracker

Allt här är inte underbart, alla får inte allt serverat på silverfat i livet. Det knyter sig i magen när vi ser gatubarnen och de extremt fattiga, inte minst vid gränspassagen där gatubarnen låg utmed hela trotoarerna.
Det är svårt att bete sig, hur bör detta hanteras, det är svårt att veta vad som är rätt och vad som är fel. Vad hjälper och vad stjälper? Du ser små barn springa fram och tillbaka på den hårt trafikerade gatan utan någon mamma eller pappa som ser efter dem. De är smutsiga med för stora kläder och ett ansikte som ser ut att passa ett barn som skulle haft en kropp dubbelt så stor än vad den är. Turister blir varnade för att ge barnen pengar då familjerna ser lönsamheten i att de tigger och därmed försvinner deras chans att få gå i skolan. När du visar empati och att du bryr dig, ger de aldrig upp utan att du avvisar dem eller ger dem pengar. Enda sättet att hjälpa verkar vara att ignorera och istället indirekt stödja genom hjälporganisationer. Nu låter det nästan som att det är synd om de stackars turisterna som utsätts för detta. Det är INTE så vi menar! Det är bara det att det strider mot naturen att ignorera hjälpbehövande människor. Det uppstår ett dilemma då våra hjärtan säger emot det våra hjärnor tänker. Vi försöker iallafall tänka att vi förhoppningsvis kan medverka något till deras framtid bara genom att vara turister i deras land.

Från förra blogginlägget måste vi korrigera en sak. Vi skrev att khmererna ser något nedstämda ut och att vi påverkas av det. Efter att vi varit och sett killingfields har vi full förståelse för att de fortfarande är ärrade av historien!

Sist ut av städer att uppleva i Kambodja blev Sihanoukville. Eller stad, vad ska man kalla det? Det är åtminstone kärnan av ett ställe men det är mest en sönderfestad strand med mycket sletna turister och invånare. Vi hann med ett par nätter utanför staden på otres beach, det var fint och så men ärligt talat inget jättesärskilt... Därifrån anlände vi in till feststaden. Där vi äntligen återförenades med vår för en vecka borttappade Danni! Det blev två intensiva dagar i "city".
Nu är vi borta från Sihanoukville, borta från festen som aldrig tar slut! Skönt med lite välbehövlig vila för kropp och inte minst för öron och lever. Nu är det rehab med efterlängtat ö liv. Vi har bytt stimmet, groggen och den höga ljudvolymen mot oändlig vit sandstrand, vågornas brus och gecko sång! Vi ska göra en minnesanteckning att går vi in i väggen en regnig dag så finns det rehab öar kring Kambodja! Här är ytterst ovanligt med wifi, telefonmaster finns inga och elektricitet uppskattas de korta stunder det fungerar.

Imorgon irrar vi vidare tillbaka mot huvudstaden för flyg mot Vientiane i Laos medan vi åter separeras från vår äntligen upphittade Danni. VART TAR TIDEN VÄGEN?

En sak som börjar göra sig påmind och som gnager extremt hos Johan är risken att råka ut för snus slut! Det gör ont att behöva tänka tanken att sista lössnus dosan som skulle sparas till flygningen hemåt då suget är extra kraftigt skulle behöva användas i förtid. Nu blir det ransonering! Förresten är det inte nog med att snuset tar slut den naturliga vägen, förrådet råkade även ut för ett litet bad. Trötta var vi efter båttransport till paradisön från Sihanoukville, på plats på piren frågar vi vart vårt bokade boende ligger. En kille talar om att det är ytterligare 24 dollar och 45 minuters båttur iväg i en longtail. Jaja tänker vi, behöll humöret betalade och drog iväg. Argumenterandet lämnade vi till en olycklig tysk man som råkade ut för en liknande grej och kallade "båtfirman" för den kambodjanska maffian. Som sagt, vi flinade bort det. Flinet satt kvar ända tills vi kommer fram till vår strand. Där stannar "maffia kambodjanerna" femtio meter från stranden och meddelar att de kan inte köra närmre stranden i sin otympliga onödigt stora fula longtail. Just då saknade vi verkligen den lilla smidiga thailändska longtailen. Men men, åter till stunden. Vi fick glatt hoppa i doppet femtio meter från land med vatten upp till bröstet och knalla iland med genomblöt packning. Sensmoralen i detta. Blir du avsläppt av flinande maffia kambodjanerna mitt ute på havet så förvara för tusan snuset i en vattentät väska!

  • 180 readers

Likes

Comments

Det är svårt att vidga vyerna och ge chans åt ett andra första intryck. Första intrycket av kambodja skulle kunna jämföras med det första matstället vi käkade på första kvällen i Siem reap. Vi får in en genområ smaklös burgare och på en filmduk visas en svartvit krigsfilm på storskärm. Jo ja det låter något deprimerande och det är precis vad det var också. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta när vi säger till personalen att vi vill ha köttet well done, varpå personalen i samma dystra ton som ljudet från den svartvita filmen svarar "thank you". Till detta skall också tilläggas att vi var hungriga och trötta efter nio timmars bussåkande. Vi ville bara ha vår mat, äta den och gå och lägga oss helst utan tjat från försäljare och taxiförare på gatan som här verkade otroligt ihärdiga och dessutom otrevliga.

Efter att vi till slut ändå fått burgaren bättre tillagad gick den ner och vi kunde gå och sova med beslutsamhet om att dagen därpå se något ljusare på vår tillvaro och lämna plats åt ett andra första intryck.

Trots denna inställning och upprepade försök har vi inte hittat någon inspiration i khmerernas mattraditioner, så det har vi gett upp. Nu käkar vi bara på resturanger där det står kryddor på borden så att vi åtminstone får känna någon smak. Däremot har vi upptäckt hur trevliga de flesta av lokalborna är, de verkar väldigt lugna i sitt temperament och verkar undvika konflikter (typ som svenskar). Däremot ser de ofta något sura ut. Första kvällen var det nog dock extremt, troligen mest på grund av att våra egna sura miner smittade av sig...

Vi kom till Kambodja med förväntningen att uppleva dess kultur och inte minst dess historia, och ja detta flödar det av överallt. Angkor wat var såklart ett måste i Siem reap, och det var häftigt att se och att ha varit där. Extra mäktigt ser det ut med alla Chambac träd som är enorma och som vuxit vilt bland ruinerna. Vi var på plats både vid soluppgång och vid solnedgång och ja det var mäktigt att se men därefter har vi ingen som helst förståelse för hur folk kan gå bland templen i flera dar utan att tröttna, det är en prestation. Vi pinnade igenom templen på en förmiddag. Denna effektivitet gjorde att vi här också hann se Tonle sap lake vilket var häftigt och rekommenderas till den som har planer på att besöka staden.

Detta med trafik, repris, vi vet, men måste bara lite. Det finns så mycket vi känner att vi måste ventilera om trafiken här. Vi har kunnat konstatera att i Kambodja är det högertrafik till skillnad från i Thailand, det känner vi oss bekväma med. Det skulle också kunna kännas bra att folk i allmänhet kör inte lika fort här som i Thailand, kan ju vara bra. Men förarna är försynta och tveksamma. Detta är INTE positivt, tveksamhet är inte bra. I Thailand flyter trafiken på grund av att trafikanterna tar för sig och visar vad de vill. Här blir det tuggumieffekt, flera fordon står i varsitt gathörn och smyger vilket gör att trafiken blir seg som sirap tills dess att alla förarna samtidigt bestämmer sig för att köra på en gång, ja det kan ju funderas över hur det går, oftast tvärstopp och tillbaka på noll.
Vår tuc-tuc föraren från Angkor wat är ett exempel på den något obegåvade körförmågan hos många här så som vi uppfattat det. På väg hem efter en förmiddag bland ruinerna var han nog lika trött som vi. Han brakade rakt in i en moppedist (även om han körde i krypfart) och därefter vräkte han oss in i sidan på en nypolerad Lexus. Det visade sig här att khmererna kan trots vår uppfattning av att de sällan hetsar upp bli ruggigt arga.

Igår lämnade vi Siem reap vilket kändes skönt, staden som stad imponerade inte på oss. Den känns lite som en kuliss-stad. Det mesta är riggat och påprackat. Den lilla staden har med sina sevärdheter fått turister att vallfärda dit och därgenom dragit in pengar nog för att rigga en front i stadskärnan där de till och med stänger av trafiken om kvällarna och polisen håller vakt i ändarna på gatorna för att inga tiggare ska slinka igenom och "störa" turisterna som hänger där. Nä tror denna stad haft ett levande brinnande hjärta för inte så länge sedan men att den i detta desperata behov av att dra in pengar har börjat falna och agerar nu längre inte som ett hem för lokalborna utan som ett uppehälle för turister mellan utflyktsmålen.

I Phnom pehn hamnade vi efter att vi lämnat kuliss-staden. När vi har läst om denna huvudstan har vi fått intrycket av att det ska vara smutsigt, kriminellt och hetsigt och att här rekommenderas att resa vidare snarast om du nu ändå stannar till här. Finns såklart andra åsikter om staden också men detta var den generella bilden vi fått på förhand. Kan med lättnad meddela att det är absolut inte det intryck vi fått än så länge! Här sitter vi nu och käkar frukost och laddar mentalt för att besöka the killing field Choeung Ek Memorial idag. Vi tittar ut över korsningen där tonle sap river och Mekong river möts och ser fyra munkar sitta vid kanten till floden och känner att detta är ingen kuliss-stad och hjärtat i denna stad har inte slutat glöda!

  • 168 readers

Likes

Comments

En backpackers vardag är hård! Ibland lider vi. Exempelvis under och efter en13 timmars bussresa vilket resulterar i öm kropp med nackspärr samt träsmak deluxe i rumpan, dessutom tiniwini lite sömn vilket i sin tur helt oväntat leder till trötthet. Det är inte helt bekvämt att kura ihop sig på ett bra sätt på ett litet bussäte. Särskilt inte när thaiarna är så stolta över bussens aircondition att den konstant ska gå på minusgrader så att vartenda extremitet förfryser. Inte nog med detta så finns puckon som väljer säten längst fram, vi, vilket är kalasbra för åksjuka, däremot inte för psyket och hjärtat då det varje gång sömnen nästan smugit sig på görs en panikinbromsning. Det bromsas inte bara lite utan helst ska det höras ett rungande dunk från alla resenärers huvud när de bankar in i sidorutorna. Hjärtat rusar igång, ögonlocken flyger upp och blicken möts av strålkastare eller bromsljus från någon form av fordon eller varför inte av en stirrande get eller en hund 2 cm från bussfronten... Nä trafikvett det finns visst inte här. Det är lite som att åka bussen i Harry Potter filmerna, det är en något bumpy ride!

Men inte ska vi klaga och vara bittra över detta, allt har sin charm! För det första blir det ju fruktansvärt lyxigt att sova i en säng igen, det ska vi göra inatt, yaay! Dessutom är det en stor fördelen att få se allt längs vägarna, det finns mycket fint, fult och konstigt att se, alla tre kategorierna har sin charm. Bland annat har vi sett betongbilar, betongfundament, armeringskreationer och en hel del klantigt utförda gjutningsprocedurer. Allt detta har tydligen varit viktigt att föreviga i bild. Detta album finns att återse på Johans telefon...

När vi ändå är inne på transporter finns ett system här. Ett något för oss ovant system, annorlunda, ibland något virrigt, ibland genialiskt, om det är positivt eller negativt har vi svårt att bestämma, fascinerande är det i alla fall. Allt handlar om buissiness. Ibland känner vi oss som får. Får som blir kringdrivna i skock! Oftast lyder vi och låter oss vallas med. När en resa från punkt A till punkt B bokas med hjälp av någon annan än av oss själva byts en summa pengar mot en lapp. En handskriven lapp som är en biljett vilken i en och samma resa innebär en buss, en taxi, en båt och därefter buss igen för att släppa av oss mitt i ödemarken där plötsligt massa turister vallas samman och sedan fördelas ut på olika håll med andra bussar, taxibilar eller moppar. Kan kännas bökigt men fram har vi alltid kommit, kors i taket! Missas något som skulle varit inkluderat i turen är det någon ansvarstagande thailändare som tar sitt ansvar och placerar oss i sin egen bil och levererar oss sista biten. Vi bara hänger med, vi försöker förklara vår destination, mottagaren av informationen ser förbryllad ut, skrattar lite och säger okej. Svårt att tro att han förstått ett jota men plötsligt bara blir det rätt. Fantastiskt bra!

Bussfärden som ovan beskrivits tog oss tillbaka till startpunkten Bangkok för att i övermorgon åter utsätta oss för ännu en buss som tar oss till Siem riep i Kambodja.
Vi tycker det är lite trist med all framförhållning, allt som ska bokas hit och dit för varje destination. Med tanke på det trista med planerad framförhållning spekulerar vi nu inte vidare i framtiden utan vi ser tillbaka lite, det är mer konkret. Några dagar och några nätter innan fåren vallades tillbaka in i flocken bröt vi oss lös en smula. Vi gick genom stängslet, över havet och rymde bort till ett hyfsat turistfritt område, (vi hörde inte en enda Svensk). Det visade sig att gräset var grönare på andra sidan precis som vi trott. Detta grönområde vars namn är ko yao noi, där stortrivdes vi. Vilken ö! Vi var runt och såg oss om, såg det mesta av den lilla ön, testade alla vägar. Här var det de risigaste vägarna som ledde till de bästa smultronställena. Med risiga vägar menar vi risiga, typ viltstigar som går 3 km ut i vad som verkar vara ingenstans, över stock och sten, genom gummiträdodlingar, grustag och risodlingar. Ett av alla smultronställen i slutet av en sån väg såg vi från land, en liten ö, vi hyrde en kajak och paddlade ut och insåg att denna lilla ö, detta är vårt smultronställe, ko nok. Japp, jo, jajamen ringmärkning av duvorna på denna ö!

Tillbaka till nuet. Inatt ska vi som sagt sova i en säng och inte på en buss, var bara tvungna att skriva det igen, så bra känns det! Imon ska vi vara utvilade och redo för en ny fullspeckad dag med Bangkoks alla intryck som äntligen ska få delas med ett nytt får, världens bästa Danni dyker nämnligen ner under förmiddagen och ansluter sig till en början åtminstone en dag till skocken, wihoo!!

  • 190 readers

Likes

Comments

Musarm och tennisarmbåge är ett i-landsproblem! Här lider man inte av dessa fenomen, här finns andra fenomen, tror att ett av de mer vanligt förekommande fenomenen skulle kunna vara mopperumpa! Detta är inget som kommer smygande med åren utan det kan man få erfara ganska tidigti sitt moppande, bara man är tillräckligt intensiv med att, såattde! Det blir mycket moppande och hur ont man än har i ben, rumpa och rygg efter ett tag så är ju det här med moppe fenomenale, man får ju se massor av grejer som missas annars, typ småstränder, apor och bra resturanger utmed vägarna. Just nu på koh Lanta yai exempelvis har vi moppat runt hela ön och det bästa av allt är att det går nästan inte att komma vilse! Notera nästan. Men jo det fina är att det finns i stort sett bara en väg man kan ta, huvudgatan, med bara vissa små avstickare från denna så har du sett allt som finns att se! Alltså finns här bara positiva perspektiv på att komma lite vilse, då får man se lite mer! En liten fråga på detta med att irrakring och inte alltid hitta så bra. Är det möjligt att lida av skyltdyslexi? Mena, skulle det vara möjligt att vara blind för skyltar, kanske inte just dyslexi, men kanske någon annan bokstavskombination? Elin kanske lider av detta isåfall. Ingen av oss förstår egentligen varför hon inte ser dessa skyltar, de är mitt framför näsan och det kan stå ex "please take your shoes off" och hon klampar in med skor, eller "NO PHOTOS!!" och hon knäpper ett par bilder, eller så är det någon liten skylt om hur många steg det är upp för denna byggnaden och hon frågar Johan halvvägs "undra hur många steg det är" eller så kan det vara någon form av vägskylt av mindre eller större betydelse som hon blåser förbi... Det är ibland något frustrerande för oss båda, kunde vara skönt att få en diagnos för detta. Å andra sidan kan Elin tycka att det missas för mycket runtomkring när det ska läggas märke till alla skyltar hit och dit, det finns mer än skylten att se! Detta är lite samma sak som att upplevelsen av något fint och sevärt ofta går förlorat när det ses genom en kamera. Ibland är det så mycket fokus på att ögonblicket ska förevigas i bild att du missar att uppleva det i verkligheten.

Som ovan nämnt tuffar vår resa på och vi befinner oss nu på koh Lanta yai. Hit kom vi med förväntningar att det kommer vara en turistinvaderad del av Thailand där vi troligtvis inte kommer att trivas. Ibland är det fantastiskt bra att ha fel! Vi hade fel och vi trivs! Desto längre österut du åker på ön, desto mer turistglest blir det och vi har hamnat lite mittemellan stad och ödemark eller stad och stad, den är sju kilometer bort och vi är i en liten "by" med tre resturanger och en liten förnödenhetsbutik granne till ödemarken. Fantastiskt bra, här finns ingen vidare strand där man kan njuta av värmen och de fina solnedgångarna men de har en moppe uthyrning och då kan man få sig detta vart man vill en liten tur iväg! Det man däremot kan få sig där vi bor är lugn och ro, möjlighet till promenader, kanske lite massage och dessutom favvo resturangen, den är liten och skröplig och gubbiluringen som har den är krokig och skrabbig men maten... mmmm! Frukost, lunch, middag om vi befinner oss i närheten!
Om dagarna har vi alltid något att syssla med även om vi kan känna att vi gör jäklar i att ingen nytta direkt, något ångestframkallande emellanåt! Men vi inbillar oss att vi upplever, det gör vi, och det kompenserar bristen på nytta! Vissa dagar är latare än andra men känns som att vi hittar på något nästan hela tiden. Lat-tiden fyller vi med sol, bad, böcker, p3-dokumentär och jakttidningar.
Innan vi tuffade hit var vi i Ao nang, också en positiv upplevelse trots att vi bodde ca 25 minuters rask promenad från havet, det är nyttigt att gå sägs det! Så det gjorde vi fram och tillbaka och tillbaka och fram i flip-flops, jodå! Dagarna i Ao nang minskade vi nok iaf på vår buffert av thai pancakes som vi byggt upp. Ao nang erbjöd rolig shopping och möjligheter till båtutflykter till fina öar runtom.
I övermorgon är det åter dax att tuffa vidare, då bär ut till en liten ö som heter koh yao noi efter tips från vårt privata resebollplank, det är lyxigt, tack Susanne!

Den största bilden till vänster ovan är en varning! Gå inte in på barer med hårdrocksthailändare och shotsbjudande danskar i Ao nang! Det slutar med vätskebrist och att du springer tre kilometer hem i ösregn, barfota!

Bestämmer du dig trots denna varning för att gå in på denna bar och göra precis detta, vilket i själva verket var ruggigt roligt så åk dagen efter inte på utflykt till Railay beach för att prova på den omtalade bergsklättringen. Det slutar med att den klättring som blir av är enbart barnstigen genom berget...

  • 228 readers

Likes

Comments

Vi har gjort en drastisk avdramatisering senaste tiden, händer inte så mycket spännande just nu, vi håller reda på den fula magväskan, spenderar pengar på extremt mycket solkräm o.s.v. Vårt största problem är troligtvis det tre gånger dagliga bekymret om vart vi ska käka. För den som inte känner till det så är vi båda extremt känsliga för att gå för långt tid utan mat! Johan är väll i sociala sammanhang mest tydlig med detta, Elin döljer det lite bättre och kan le även om humöret är sämst, fast inte mot Johan, ögontjänare kallas det! Vet inte varför men när vi bestämmer att NU måste vi käka så går vi utmed gatorna med massor av resturanger, någon av oss säger "där ser bra ut" den andra svarar "ja" också går vi vidare... Vi lär oss aldrig! Varför inte ta stället som ser bra ut istället för att hela tiden tro att det dyker nog upp något ännu bättre, vilket det inte gör och vi får vända och gå tillbaka till stället som såg bra ut från början. På denna tiden, allt från 10 minuter upp mot 1 timme så har humöret sjunkit under gatunivå... Det bästa är ändå att när vi väl äter så smakar allt sjukt bra och humöret stiger snabbt igen, ända tills det blir dax för nästa måltid är vi lika förbryllade över hur vi kunde bli så sura över lite käk? Det fina är också att vi kompenserar varandra väldigt bra, ofta blir vi inte sura samtidigt utan vi tar lite varannan gång så att den ena kan sköta det logiska tänkandet och kommunikationen medan den andra inte säger ett ord. Vårt matberoende har till viss del gått ut över budgeten också, man vafan det hade nog inte varit någon lyckad resa för vår del om vi inte prioriterat käket!

Nä livet här är visst inte så svårt sålänge vi äter regelbundet och det går att spola på toaletten, vilket funkade sådär i bungalown på Koh phangan, det ställde till det lite, men nog om det. Säger bara våga vägra skyltarna där det står att inget papper får spolas ned i toaletterna!
Just nu njuter vi av värmen på Koh Samui, en stor ö med mycket shopping och stora folkfyllda stränder att erbjuda, dock ganska trist ö, hade inte valt att åka hit igen särskilt inte när märkena av förälskelsen i Koh phangan fortfarande sitter kvar. Och nej då menar vi inte brännmärkena från solen utan något djupare! Mycket fin ö, lite mindre, ingen vidare shopping, inget vidare resturagliv (vilket minimerar problemet att välja vart vi ska käka), men väldigt genuint, romantiskt ö-liv med fina små folktomma stränder med mysiga barer och gemenskap! Blir man uttråkad av det romantiska ö-livet så gick det bra att spica upp det med lite upptäcktsfärd på ön eller lite thaiboxning! Vilken jäkla kraft det är i dessa människor, pytteliten rosa förpackning med ett rytande grönt hulken-monster inuti! Lite som maten om man beställer "thai-style", ser inte mycket ut på tallriken, förrän det landar på tungan och den lilla portionen har plötsligt gjort vilken biffig europé som helst till en lipande barnunge!

Likes

Comments

Underbart beskriver känslan här, men för någon dag sen mitt i det underbara hände en liten grej. Vi pratade under förra veckan om att vi kanske skulle ta bort facebook. Detta kom vi på med att komma på oss själva med att under framförallt frukosten sitta helt inne i våra telefoner och inte säga ett ord till varandra! Ännu tydligare blev det när vi började tänka på det, på resturanger då turister frågar efter free wifi redan innan de ber att få se på menyn, tragiskt tänkte vi! Men efter en liten incident börjar vi ändra oss. Om det är positivt eller negativt har vi inte riktigt bestämt oss för, men iaf för att komma till saken så satt vi på en bar, nöjda och glada gick vi därifrån för att knalla hem och lägga oss. Redo för sängen säger vi till varandra, konstigt, känns som vi glömt något. Jaja, vi tänker bort den tanken och 10 minuter senare skriker vi i mun på varandra VÄSKAN!!!! Då undrar ni kanske vilken väska, jo den fula midjeväskan som innehåller hela våra liv här, pass, bankkort och pengar. Den är inte snodd, vilket hade varit enklare att förklara då det kanske inte varit vårt fel, tragiskt nog var den glömd på baren! Elins mormor säger ofta till henne att hade din näsa inte suttit fast så hade du glömt den också. Mjo ja kanske! Men jag ska skärpa mig nu! Väskan var glömd och vi skyndar med viss panikkänsla tillbaka till baren och inser att den har stängt för kvällen.

Lugn lugn lugn, vi gick tillbaka tidigt på morgonen när de öppnade igen och oj vad vi älskar den thailändska ärlighet vi stötte på där! De hade hittat väskan och lämnat den till sin chef som kollat igenom den, tagit kort på allt och skickat till polisen. Polisen hade gjort ett jättejobb och letat upp tror vi varenda kotte i Sverige som heter Wahlgren i efternamn och skrivit till dem! Johan fick ca 10 meddelande från olika människor på Facebook som ville hjälpa oss. Mycket positivt! Dock negativ effekt då päronen där hemma hör av sig efter att hört ryktet att vi blivit rånade!

Till våra mammor som hela tiden säger, håll i era grejer, lämna det inte utom synhåll och var försiktiga. Det är ingen fara, vi har koll, det löser sig, vi har Facebook! 

Vi har det underbart, just nu på koh phangan! Här känner vi inget större behov av att ta oss långt ifrån vår Bungalow då utsikten är magnifico! En kall Chang eller fyra härifrån gör inte ont!
Bilden på Johan är förresten en bonus och bevis på vilka turister vi är, vi såg solen, vi kände den och vi njöt av den som sig bör på semestern! Fattar inte att folk inte varna för solen...

Likes

Comments

  Första bilden ovan är från piren i Chumphon där vågorna skvätter upp så högt att vägen nästan blockeras helt! Här satt vi fast ett par timmar innan det skickades efter en taxi (grisbil) som plockade upp ca 20 st trötta, blöta och bittra backpackers för en skumpig transport ca 1,5 mil in till staden. En stad som vid första anblicken såg väldigt dyster ut och turister hade lokalfolket troligen bara sett på bild! Men negativiteten har lagt sig och positiviteten och solen har kommit! Allt är vad man gör det till! Levande exempel på detta är två andra svenskar som inte spenderar tid på att sura, fantastiskt med människor som kan se det fina i allt!
Under tiden vi spenderade här kom vi på att vi är kassa backpackers! Vi är kanske bortskämda men när det stormar och livet känns surt då hatar vi lågbudget tramset! Då unnar vi oss Lyx! Lyxhotell fick det bli dessa två nätter, eller åtminstone det lyxigaste i staden! Vad gäller Chumphon så var det något med denna stad, kråkstaden vi såg som hämtad ur en kass lågbudget westernfilm vaknade när mörkret föll, som en annan konstig film där alla som dött plötsligt återuppstår på slutet. Där fanns plötsligt en kanon matmarknad smockad med mat och folk. Vi åt den godaste maten hitintills! Från ingenstans kommer neon fram och det öppnas också en stor galleria med massor av märkeskläder osv... oväntat! Denna film visade sig vara riktigt sevärd ändå! 

Och tillslut äntligen denna morgon efter många bud fram och tillbaka dessa dagar så gick båten! Detta i sig var ingen kul upplevelse, det blåste visst ute på havet också... Elin har aldrig varit så grön i ansiktet, och aldrig mått så dåligt, så frossa på det. Men framåt eftermiddagen ordnade detta upp sig och det blev äntligen detta efterlängtade solande och badande på koh tao! Nu levererar Thailand!

Likes

Comments

Igårkväll lämnade vi Bangkok, Bangkok har varit givande, häftig stad som har ALLT att erbjuda! Allt från glammigt till skabbigt från fräsht till stinkande. När vi upptäckt detta har vi bland annat varit kringirrande i olika tämpel, på stadens kärna floden Chao praya där du kan ta dig fram snabbt och enkelt. Vilse i China town har vi varit, hela förmiddagen igår irrade vi runt där, det är enormt detta ställe och av någon anledning så lyckas vi alltid klämma in oss där det är som trängst... Men vi kände ändå att vi var något trötta på stadslivet, lantisar som vi är så skulle bli skönt att lämna för sol och bad, MEN... fortsättning följer nedan!

Konstant väntan är det hela tiden! Först måsta vi vänta på att få checka ut sen måste vi vänta på båten till stationen sen måste vi vänta på stationen för att veta vart tåget går, sen måste vi sitta på tåget och vänta, och så fortsätter det, nu vill vi ha semester!! Måste tala ut lite om Sleeping train upplevelsen från Bangkok till Chumphon med, inte så hemskt som vi först trodde. Varsin liten sovkoja fick man utmed tågets mittgång hyfsat bekväma men mycket sömn blev det inte, trots minimal risk för liggsår så som det skumpade runt! Väl framme, på tågstationen i Chumphon är det pissväder! Nej förresten pissväder är en underdrift, det var full storm och ösregn... Vi trampar på en transferbuss som tar oss till piren där en båt ska avgå till koh tao. Äntligen sitter vi på båten tänker vi ända tills klockan gått ca två timmar förbi då den skulle avgå, det visar sig att vi får ge upp, alla på båten skyfflas av och får springa in i ett trångt stationsrum och får veta att båten kan inte avgå idag, det sägs att den kanske kan gå imon eller någon av de närmsta dagarna... åååh vad gör vi nu????

Likes

Comments