Hej. Länge sedan jag skrev något. igen...
Jag känner mig tom men jag har ändå så mycket jag vill få ut. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig själv, eller ens börja.
Jag står på samma plats men jag har aldrig varit mer redo att gå vidare. Alltid fastnar jag i mig själv. OM jag skriver som jag skulle sagt det hela till mig själv kanske det blir lättare.

Hej kristoffer. jag skriver bara för att berätta hur vilsen du är. Du har gjort mycket för att kämpa dig vidare men du står fortfarande på ruta ett. Du är den personen jag så länge hoppats på ska få känna sig lycklig. På nått sätt verkar du ändå lyckas göra dig själv besviken. Du har nu bott hos din mormor i ett halvår som skulle vara en tillfällig lösning, för att du inte har kunnat fixa dig ett eget hem. Du säger till dig själv varje kväll...att ikväll är sista kvällen du ska stå ut med det här. Du ser många utvägar på ditt liv. Men du har ändå varit en av de starkaste personerna jag känner som kämpat på med dig själv och tagit dig vidare..en motgång efter den andra. Än hur mörkt allt verkat så har du ändå sett ljuset. Jag är STOLT, jag skojar inte. JAG är jätte stolt över att se att du ens lever idag. Tankarna som kretsat i ditt huvud. Mörkare än natten. hur lätt det vore att ta en väg som inte många i din omgivning skulle gilla, eller hur? du har sett nått? något som ändå har get dig glädje och lust till liv än hur mörkt allt känts? något att kämpa vidare för har alltid funnits där för dig. 

Hej kära vän. Jag vet jag har kämpat nu i många år. Jag har genomlidit min psykiska ohälsa i så många olika stadier. Vissa kvällar är det som att jag blir hemsökt av någon helt annan person som inte ens är JAG?. Någon som kryper in i mig, Någon som kryper in i mig ungefär som ett piller. Jag blir till den personen jag trodde jag hade begravt för så många år sedan. Men vet du vad det jobbigaste är?.
Den här personen verkar jaga mig. Han, hon, den, hen. Kommer till mig på kvällar när jag känner mig vilsen. när jag känner mig förlorad i livet. när jag känner att jag behöver en flykt från alla mina känslor.Det är just DÅ det känns som att det är som att det här är den ända personen som står bakom min rygg och klappar mig på axeln och dirigerar mig och säger vad jag ska gör. Som du säkert redan vet så har jag varit en väldigt självdestruktiv person. Jag är det fortfarande än idag. Än om det inte är på samma sätt som förut. Hade det inte varit för att den här rösten i mitt huvud sagt att jag skulle misshandla mig själv för att må bättre, så har den här rösten alltid hittat ett sätt för dig att ta sig igenom problemen du har. Jag vet att det här är något jag alltid kommer att få leva med. Om vi tar historien från början så kanske du förstår.

Jag var ung, väldigt ung. Det hela kan jag nog dra tillbaka ända till förskolan. Då jag för första gången fick höra att jag var en glasögonorm. Jag märker idag när föräldrar i min omgivning skrattar åt hur taskig barn kan vara mot varandra. Bara för att man säger att barn är så ÄRLIGA och säger det dom tycker. Betyder det inte att man SKA få säga vad som helst, till vem som helst. utan att det ska ha konsekvenser. Om vi säger så här. För mig har det gått från Glasögonorm i förskolan till självmordsförsök i mitt vuxna liv. Än om det gått så många år för att jag skulle inse att det är den här lilla kommentaren som någon sa till mig när jag var jätte liten så är det ändå något som ältat sig fast i mig. Det har gått från att jag har utvecklat den här kommentaren till något stort. 

Jag är idag 25 år. Man kan tro att något som hände för cirka 15 år sedan inte ska ha så stor påvekan på en. Men jag har insett på senare år att det var här det började och det är här i från jag har utvecklat det hela i från. Jag fick höra det här så många gånger att jag tillslut insåg att jag var ful i glasögon. Började då tröstäta. i väldigt låg ålder, för jag mådde bättre då. Men vad händer när man äter för mycket? jo du blir tjock. jag gick upp jätte mycket i vikt. Jag har till och med minnen av att jag steg i vikt något fruktansvärt bara från klass ett till fyran på lågstadiet. Vad händer då? Jo jag börjar bli retad för min vikt. jag får för första gången i duschen på gympan höra att jag är en tjockis. detta tär på mig något fruktansvärt. Vad leder detta till? Jo jag vill ju så klart inte vara med på gymnastiklektionerna. Jag hittar ursäkter för att jag inte ska behöva vara med på gymnastiken. vilket leder till att jag inte rör på mig något alls i stort sett. varken på fritid eller i skolan. Vad händer när man inte rör på sig? jo man växer ännu mer och vikten stiger så in i helvetet. 
Jag har ett minne av att någonstans mellan 4:an och 6:an så är jag med på idrotten för att jag blir i stort sett tvingad av min dåvarande lärare. som säger att hon ska hålla koll på alla i klassen i omklädningsrummet så dom inte kommer att reta mig. Vad händer då? Jo då börjar det sprida sig utanför skolan.. Notera på att den här tiden fanns inte Facebook eller liknande att sprida rykten på, Man hade just så pass fått sin egna mobiltelefon typ en Nokia 3310. Som gick att skicka sms på och ringa.
Det räckte inte med att mobba mig för min vikt..utan man kommer på andra saker om mig som gör mig ännu mer sårad.
För att inte nämna något/några namn så är några av dom personerna som mobbade mig då, mina vänner idag. Jag har ett minne från att jag stog i kön på ica och skulle handla åt mina föräldrar och dom som stod framför mig var 6:e klassare som stod och sa på ett diskret sätt "där är ju han som är så tjock att inte ens kuken syns" och så vidare. Och jag då? typ 10 bast. börjar tro att min kropp är fel på så många sätt. Nu är det inte bara vikten som är fel utan kroppsdelar som är fel på också.  Vilken 10 åring hanterar detta på ett bra sätt??? ingen.

Det går några terminer och jag undviker gärna skolan om jag kan. Jag stannar hellre hemma och är "sjuk" än att kliva upp och gå till skolan. Just för att jag vet att jag kommer att komma dit och vet att jag kommer få höra nån som snackar skit om min vikt eller mitt utseende.
Jag är överviktig i många år. Tiden passerar och jag kämpar mig igenom 7-9:an. Jag minns att under dessa år så hade man ett obligatoriskt besök hos skolsköterskan då man vägde och mätte sig varje termin. Jag har ett minne av att sista gången jag klev upp på en våg var i slutet av nian på sista vägningen så väger jag 120 kilo. tro det eller ej. det är nog det mesta jag vägt i hela mitt liv. Fortsätt och lyssna det är snart det vänder för mig. till det bra eller det sämre?

Jag går ut nian med godkända betyg i nästan alla ämnen efter mycket kämpande och många timmer skolk. Man ska söka in på gymnasiet och man är liksom inte alls gammal och man ska ha koll på "vad man vill jobba med när man blir stor" jag söker in till el/data för att de flesta av mina "kompisar" som jag hade,  sökte det. Jag kommer in på programmet och går där i cirka en halv termin. Jag väger som sagt säkert över 120kg nu om inte mer. Jag hoppar för första gången av skolan på grund av att jag fått min första depression. Jag mår så enormt dåligt över min vikt och jag har inget självförtroende alls jag vet inte vad jag ska göra. 

Jag minns att jag låg hemma i sängen i flera flera dagar. Jag gör ingenting jag kliver inte upp från sängen och jag slutar äta. Jag har så mycket ångest över att ens se mat eller se något att äta att jag inte kan förmå mig själv att ens stoppa något i min egen mun för det ända som ekar i mitt huvud är "tjockis tjockis, ät inte." "du blir fet av mat" Internet har vuxit som fan under de senaste åren jag har fått min egna dator nu. Smartphones finns fortfarande inte eller är iaf väldigt nya. och dom kostar många många tusen. Men Google har just blivit en stor grej och i stort sett största sökmotorn. Jag börjar googla saker som: "Lättaste sättet att tappa vikt", "Gå ner i vikt" jag snubblar över ett forum där folk skrivit om hur dom kämpat med sin vikt och så vidare. det här är första gången jag blir familjär med begreppet "Bulimi."
Det är flera personer som skriver att dom äter och spyr upp allt dom äter, folk som trycker sina fingrar i halsen efter dom ätit föra att få upp allt dom stoppat i sig. även att räkna kalorier ska vara bra för att veta att man inte stoppar i sig för mycket. Jag fastnar för det här och undrar varför jag inte kommit på det här själv tidigare...
Jag minns att jag börjar äta lite. jag är mer aktiv vid middagarna med familjen. men det mina föräldrar inte vet är att efter så fort jag stoppat i mig något så går jag ner till min egna toa och spyr upp allt jag ätit. Jag har minne av att jag kunde äta ibland 2 knäcke bröd och insåg att jag hade stoppat i mig mer än 100 kalorier och kunde stå och spy tills jag spydde upp all galla jag hade i magen. det var bara gult äckligt slem som kom ut. det sved hela vägen från magen och upp i strupen. 


Jag gick ner ca30 kg på 2 månader ni får tro vad ni vill. men jag har tyvärr inga bild bevis eller något sätt att bevisa på mer än mina ord. så ni får tro vad ni vill. Hur som helst så sökte jag in på hotell och restaurang programmet efter denna sommaren och kom in. jag var jätte glad och super taggad på att komma tillbaka till skolan efter att fått höra av så många kompisar att jag gått ner så mycket i vikt. och självförtroendet steg som tusan i höjd. Jag gick 2 terminer och det gick hur bra som helst. Jag hade aldrig varit så här självsäker på mig själv någonsin....tills på första terminen på andra året då var det dax för gymnastik och BAD!. 
 Ingen retade mig eller något men jag insåg ju själv att jag har inte lika fin kropp som många av mina klasskompisar. Jag ser för djävlig ut!!!
​har du vägt 120kg+ och går ner 30 kg då får du rätt mycket hud kvar som inte är så jävla vackert.
Det är nu jag börjar må dåligt igen och hamnar på konstiga forum om hur man kan få bort "överbliven hud" också vidare. 
De flesta på det här forumet har varit tvugna att göra diverse orperationer för att bli av med det
Ett band som heter Tokio hotel är jävligt populärt på den här tiden och något som heter EMO utvecklas och blir en stor "grej".
Jag är insnöad på fel sidor på ett forum där:​
Folk lägger ut bilder på när dom skurit in olika tecken, ord eller bara skurit upp armar, ben liknande för att de känt sig odugliga eller inte uppskattade som de är. Eller bara visa sitt förtroende till något band. Jag själv har noll själv förtroende igen på den här tiden. Jag vet inte, det är nått som raserar under detta år för mig och får mig att sjunka tillbaka både in i bulimin och depressionen igen. Jag slutar äta igen för att jag tycker jag är ful och fet än om man ser mina revben i spegelbilden. Jag återgår till att spy upp minsta lilla sak jag äter. Jag går ner till 80 kilo i vikt.
Jag söker saker på youtube och på google som till exemple "dying to be perfect" "Thinspo" "bones are sexy when skinny is not enough".Jag hittar även hemska videos när folk skär upp sina armar på forum jag inte borde vara på.

En dag står jag och rakar det lilla skägg jag börjat få när jag duschar en dag. Jag tänker på personerna jag sett i klippen och rakbladet i min hand. jag är livrädd för blod och jag hatar att se blod. Men jag bestämmer mig för att jag måste prova. Jag är ändå så ful att en rispa i armen eller ett ärr på låret inte skulle göra någon skillnad. Jag känner rakbladets vassa sida skära genom min hud smärtan skriker i kroppen. Jag känner samtidigt en lättnad från alla saker som kretsar i mitt huvud jag glömmer allt och bara lever i denna stund för det som händer på min överarm. Jag drar en gång 2 gånger 3. jag blöder. Jag hoppar in i duschen för att jag tänker att jag ska kunna duscha bort såren. DET SVIDER!!! Duschvattnet färgas rött av blodet som läcker ut från min sår. Jag drar handen fram och tillbaka över skärsåren i hopp om att det ska sluta blöda. Blodet fortsätter sippra ner. jag stänger av duschen drar på mig en t-shirt och gilder ner i min säng fylld av ångest och stiger nog inte upp på 2 dagar.

Min mamma börjar märka eller har märkt under en längre tid att det är något som inte är bra med mig. En dag utan att det är tänkt drar hon upp ärmen på min tröja och möts av massor av skärsår på min överarm. Jag känner mig förlorar. mamma har sett. jag har misslyckats. Jag som försökt dölja allt för att ingen ska se något.

Det tar inte många dagar innan mamma kontaktar BUP (Barn och ungdomspsyk.)
Jag får en kontaktperson någon att prata med. Jag pratar helt plötslig med en främmande person om hur jag funderat på att ta bort mig själv. Att jag inte förtjänar att finnas på denna jorden. Att jag varje dag går med tankarna i mitt huvud att jag ska ta mitt liv. 
Jag får träffa en doktor på bup som gör en hälsoundersökning på mig går igenom precis allt. det är nog här mycket vänder för mig. 

Doktorn märker att jag inte äter. Bland de första sakerna jag får höra när jag kommer in är "Hur länge sedan var det du stoppade i dig någon mat" Jag har ingen aning om doktorn varit med om det här förut och det är något av hans rutin frågor eller inte. men jag säger att jag inte ätit något på 2 dagar mer än ett par knäckemackor med smör som jag sedan spytt upp. Doktorn sa att jag har 2 dagar till att leva om jag inte äter mat. Jag blir stämplad med bulimi och ska få "Lektioner i att äta" jag får gå till bup för att äta tillsammans med personal och min mamma. Jag skäms något fruktansvärt jag minns inte riktigt hur det gick när vi åt tillsammans tyvärr. Jag har för mig att jag nekade att äta något iaf. eller att jag åt och spydde upp det direkt efter.

Det är lite luddigt iaf men jag har för mig att jag bättrar på mig ett tag, men mitt självdestruktiva beteende fortsätter jag skär mig dagligen men jag är mer varsam än någonsin för att undanhålla det för alla i min närhet mamma, pappa eller familj överhuvudtaget. men den ända jag inte kunde lura var nog mamma i slut änden. ibland kunde jag komma ut från toan och jag såg direkt i hennes blick att hon visste att jag skadade mig själv där inne. Det tog inte länge innan jag för första gången blev inskriven på psyket ofrivilligt i skellefteå. Jag blev instängd i ett rum i 1-2 veckor hade chansen att gå ut och röka en kvart var 3:e timme ungefär.

​Under tiden jag bodde på psyket blev jag nog lite funtad ändå. En tjej som bodde där slog sönder en spegel och skär upp sin armar så mycket att det var blod på hela avdelningen. Jag vet inte hur det gick för henne och fick aldrig vet än fast jag frågade flera gånger vad som hände med henne. minns bara att hon blev bortförd i en ambulans. Jag hoppas att hon fortfarande är vid livet och att hon mår bättre idag. för ingen förtjänar att må så fruktansvärt dåligt.
Det var här jag insåg att jag kanske ändå inte har det så dåligt som vissa har det i livet.​​

Jag kan skriva hur länge som helst och hur mycket som helst om det här och min uppväxt. Hur som helst vill jag bara komma till en poäng. Att det kan gå från något så simpelt som att få höra att man är en glasögonorm i förskolan till att man slutar upp med att ta sitt liv. Det är jävligt tragiskt. Idag är det så lätt att bara mobba någon över internet. man kan vara rätt anonym på många sidor idag​​​ och jag tycker det är så jävla tråkigt att man ser så milt på näthat/nätmobbing. Fine det gäller inte bara på nätet utan även i din vardag, jobb på stan eller vart som helst. tänk på vad du säger till folk och vad du yttrar dig om. Du vet inte ett skit om hur jävla dåligt en person kanske mår eller tar åt sig av saker som du säger. Idag är svordomar och skällsord så vanligt att det flyger ut så många onödig saker ur vår munnar. Utan att vi en tänker på det. Sprid hellre kärlek till dom du tycker om än hat till dom du inte tycker om.
Jag älskar er alla. Puss och kram.​

























 
























Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hejsan, Det är långt mellan gångerna jag skriver. Jag vet...

men ibland får man sina "moments" när man känner "nu måste jag bara få spy ur mig lite saker och ting."
Vi glider in i december om inte allt för många dagar. Årets sista månad och som vanligt tänker man alltid tillbaka på det år som varit så här i slutet. Vad man gjort, vad som varit bra och dåligt. vad jag kunde gjort bättre, vad jag ska göra bättre nästa år. Vad har jag åstadkommit under året och så vidare. Man ska hitta på nått sketet nyårslöfte för att få det att verka som att man vill förbättra sig tills nästa år. Ett löfte som man sällan håller januari ut ens. Utan är mer som en gest för att följa med strömmen.
Jag säger inte att jag inte brukar ha nyårslöften. Utan jag tycker att det kan vara ett driv för att starta året mer "motiverad" och med en bättre inställning. Även om jag tycker att det är rätt fånigt.

Men vad är det för skillnad egentligen? Jag kan lika gärna skapa ett löfte idag, att imorgon ska jag kliva upp och göra dittan och dattan, om allt vad man nu lovat. kan vara från att sluta röka till att bli mer fysiskt aktiv. allt för att få bryta sina vanor. byta ut dem mot nya bättre. Men som jag sa. sällan håller man dessa löften. handen på hjärtat hur ofta har man hållit sina nyårslöften?
Det är inte många gånger. kanske talar för mig själv men det är säkert fler som känner igen sig.

Hur som helst. för att sammanfatta mitt år som varit, så har det väl varit upp och ner som vanligt. En av mina förhoppningar var att detta år skulle vara, så mycket bättre än föregående år. Men det blev ju inte så som jag hade tänkt mig. Men jag kan inte neka att så här i efterhand så kan jag kolla tillbaka och se att året varit ganska givande för mig och det känns som jag vuxit som person faktiskt.
Jag har gjort många bra och dåliga val och jag har fått lära mig av mina misstag. Liksom alla andra år?
Visst kan man tycka det. Men det har varit något extra med detta år. Vet inte varför men jag har lärt mig att tycka om mig själv som person mer än vad jag någonsin gjort förut. Visst jag har världens sämsta självförtroende och självkänsla. Men det känns ändå som att jag börjat ta mig i rätt riktning jag börjar få mer klarhet på livet än fast jag står här utan varken eget tak över huvudet eller en ända krona i fickan. Så känns det ändå som jag kommit ifrån mina självskadebeteende som jag tidigare i livet haft under många år. Jag uppskattar mig själv mer och jag kan faktiskt kolla mig i spegeln utan att psykiskt trakassera mig själv. Eller på något sätt vilja trycka ner mig själv. Visst vi har väl alla våra dagar då vi inte uppskattar oss själv lika mycket som andra dar. Men jag ser mig iaf idag som en människa som är värd att vandra på denna jord.

Jag ser fram emot 2016. Och för att vara lika blåögd som alla andra år så hoppas jag att detta år ska bli det "bästa någonsin."
Men går man in med en positiv anda kanske det blir bättre än om man går in i ett nytt år med huvudet mellan knäna.
Jag vill verkligen satsa på att bli en ännu bättre person under 2016. att växa i mig själv. att lära känna mig själv bättre, att ta reda på vem jag egentligen är. Vill vi alla inte det?
Lägga om sina prioriteringar och kunna ta sig i rätt riktning.
På senaste har jag verkligen inte haft några bra prioriteringar för att jag haft en dålig period. Sökt tröst i alkohol och onyttiga beteenden. Men jag ska se till att skärpa till mig. Jag vill verkligen det. För mig själv, Jag vill visa för mig själv vilken bra människa jag egentligen kan vara och är.

Jag har försökt sätta upp lite rimlig mål för mig själv som jag ska kunna klara under 2016.
Dels så vill jag fortsätta med min träning. jag har tappat all träning på sistone. Jag vet inte riktigt vad som hände. Men jag ska se till att komma igång med gymmande när jag har råd. Jag var på så god väg mot min målvikt men har lagt på mig några kilon sedan jag slutade. Och flyttade in hos mormor. men får väl inte gräva ner sig i det. utan det är bara att ta nya tag. Försöker vara ute på promenader för att hålla igång iaf. Kan inte vara ute och springa och gå lika mycket som jag vill sedan jag lyckades paja mitt knä/ben på dansgolvet haha. Måste väl ta tag och kolla upp det också när jag har råd att uppsöka någon sjukgymnast eller doktor.
Jag vill även börja plugga. Läsa upp mina betyg för att få en komplett gymnasiekompetens. Jag har flera gånger förut börjat plugga och det har alltid slutat med att jag tappat orken och motivationen på grund av många olika motgångar och saker som kommit i min väg. Men nu känner jag verkligen att jag vill få det gjort. Jag har även kommit underfund med vad jag vill läsa till. Därför känner jag mig mer taggad än någonsin att ta tag i det hela.
Jag hoppas även på att kunna fixa mig ett extra arbete utöver så att jag ska slippa leva på något studielån som jag ska ha resten av mitt liv sedan.
Men mina första prioriteringar är väl att få sig ett eget boende, och någon form av inkomst för att kunna försörja mig själv just nu.
Sen när det är fixat så får jag ta tag i resten av mina mål. Ett steg i taget, får se till att inte ta mig vatten över huvudet igen.

Jag tänker även försöka vara mer aktiv här eller på något sätt i mitt skrivande. jag älskar att skriva och det är en sorts terapi för mig. Det är som att tala med mig själv om mina egna problem. Samtidigt som andra kan få ta del av det och kanske relatera och lära ett och annat. Jag vet inte om jag kommer skriva varje dag. Då jag anser att jag kanske inte har ett nog intressant liv för att göra det. Men om det blir en, två eller fyra gånger i veckan så räcker det gott för mig. Bara att få skriva några rader är ju helt klart skönt tycker jag. Det vore kul att en dag skriva en bok. Men jag det får bli någon annan gång när jag kanske vet vad jag ska skriva om.
Hur som helst. Jag skulle kunna pladdra på hur länge som helst genom tangentbordet. Men jag avbryter här och hoppas att alla har en bra kväll. Kram
























Likes

Comments

Kvällens arbetspass avklarat. 1 arbetspass mindre tills man flyttar. Tiden går fort och dagarna flyger verkligen bara iväg. Jag önskar att man kunde köpa lite tid ibland. Känns som att den allt för ofta bara rinner mellan fingrarna och man hinner inte med. Om man bara kunde få stanna upp för ett tag och andas ut lite och suga in stunderna lite. Men ständigt tickar sekunderna och man får försöka att ta vara på den tid man har. Ibland så går det veckor och dagar bara så fort, känns som man bara gått på autopilot ibland. Man får nypa sig själv i armen i mellan åt för att veta om det är en verklighet man går runt i. 

Snart dags för sängen, Varva ner med lite lugn musik och en kopp te. Tack för idag. Hörs imorgon.

Likes

Comments

Hejsan allihopa.

Ny vecka då, blir en kort arbetsvecka då påsk infaller i slutet av veckan som dom flesta vet. Ska nog packa och pallra mig iväg för att hälsa på mamma. Har varit i valet och kvalet om hur jag skulle göra över påsk, stod mellan åka till Lycksele, Mamma eller stanna i Köping. Men Det kändes så tråkigt att sitta här själv under påsken. Så det får nog lov att bli att hälsa på mamma, då jag känner mig för snål för att åka hem till Lycksele då det kostar typ 1,5 tusen fram å tillbaka. till morsan blir det bara drygt 500kr fram å tillbaka. Man måste ju sätta ekonomin först ibland, men det hade varit kul att få komma hem till Lycksele en sväng träffat kompisar och syskonen och pappa. Men det är ju inte allt för länge kvar innan jag kommer befinna mig i Lycksele ändå. Bara lite mer än 2 månader nu tills jag och Emma flyttar upp till norr igen.

Hur som helst nu ska jag ta och slänga mig i duschen och sen inta soffläge tills jag ska pallra mig på jobbet.
Är ju måndag = Leg day. så man är ju rätt så slutkörd efter morgonens gympass än som jag kände mig lite halv seg på gymmet idag, Kanske för att jag sov lite halv dåligt, vaknade av tvn mitt i natten för jag hade glömt att dra ut kabeln. (våran tv startar sig själv runt 02:30 varje natt om man inte drar ut sladden.) Så jag fick mig en liten skjuts upp ur sängen när det var rätt hög volym när den satte igång.

Hur som helst ha det grymt allihopa vi hörs senare kanske! :-)

Note to self:
Mån-Ons: Kväll.
Torsdag: Förmiddag.
sen påskledigt tills på tisdag woopidoo! :)

Likes

Comments

Hejsan!

Tiden går fort när man har roligt?.. Tiden börjar dra ihop sig, snart är det dax att packa för att flytta tillbaka till Norrland igen.
Känns nästan som jag nyss anlände till Köping. Men det har gått 7 månader redan och snart ska jag åka härifrån. Tiden här nere i söder har varit väldigt givande. Jag har fått lite nya perspektiv på livet och gjort en hel del omprioriteringar.

Avslutade sommaren med att sluta röka, kanske det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag har börjat gymma minst 5 dagar i veckan. Jag har ändrat om mina matvanor. Slutat med Läsk godis chips och annat onyttigt, Börjat äta mer frukt och dricka mer vatten istället för att klämma i mig annat skräp. Försöker ha fastare mattider. När jag äter så äter jag mer lagom, Istället för att ta mer så säger jag stopp efter första portionen. Jag dricker inte alkohol lika ofta som jag gjorde förut. Jag känner mig sjukt mycket piggare och har mer ork. Muskler som en gång bara var täckt i fett börjar träda fram. Jag har tagit mig långt på bara några få månader. Men jag har så så långt kvar dit jag vill komma. men att lära mig att sätta upp del mål är något som har varit viktigt för mig. Jag får inte ställa för höga krav på mig själv. Känner jag för mycket press, då ger jag lätt upp.

Det var när jag kom tillbaka till köping efter att ha varit hemma i Lycksele och firat jul som jag fick säga stopp till mig själv. vågen visade på tok för många kilon. Vikt har alltid varit jobbigt för mig. både att prata om och att leva med. Jag har alltid fått känna mig som den tyngsta personen i rummet. Jag har under hela livet levt med ett väldigt dåligt självförtroende och har haft väldigt svårt att kunna se mig själv i spegeln utan att klanka ner på mig själv. Jag själv har nog varit den största mobbaren mot mig själv, jag har skadat mig själv både psykiskt och fysiskt för att jag mått så dåligt över mig själv och mitt utseende.

Men 13 kilo lättare börjar bitar falla på plats för mig och det går äntligen åt rätt håll. Än om jag lärt mig att allt kan vända så fort så lever jag nu mycket gladare och har mycket bättre självförtroende. Jag har till stor del min bättre hälft att tacka för att jag kommit så långt på bara det senaste halvåret. så mycket längre än vad jag skulle gjort själv på egna ben. Vore det inte för min Emma så skulle jag förmodligen sitta i Lycksele nu. Röka, spela dator, käka chips och supa mig redlös varje helg.

Detta är en av orsakerna att jag är lite skeptisk till att flytta tillbaka till Lycksele. Att jag ska falla tillbaka till fula vanor.
Men det ska nog bli bra. Jag är starkare nu jag kan stå emot. Ha det bra allihopa och var rädd om er själva, vi är alla unika men ändå så lika.

Likes

Comments

Tack till alla er som läste och reagerade på mitt inlägg från igår. Trodde inte så många skulle läsa det. har inte heller varit speciellt uppdaterande på min blogg. men jag kanske ska försöka ha några inlägg nu och då igen. Jag har ju rätt mycket dö tid över så. Kanske lite mer sällan men mer innehållsrika inlägg än kanske varje dag och bara några rader. Mitt liv är nog inte SÅ intressant att jag har typ 2 A4 ark att skriva varje dag haha.
Men jag ska försöka skriva oftare. får väl ha några teman att skriva om och mina tankar kring detta. 
Nu ska jag iaf förbereda mig för en jobbkväll och imorgon kommer älskling hem från utlandet. Så efterlängtad!!!!
Då blir mys hela dagen lång kan jag lova! :) 


Hare gött allihopa! Hörs in dä framtid!

Likes

Comments

Hejsan allihopa!

Måste bara säga att det känns underbart skönt att ha ändrat sina dåliga livsvanor har:

-Slutat med tobak helt och hållet.

-Äter mer regelbundet, och i stort sätt slutat med snask och småätandet.

-Börjat gymma, dagligen

-Fått bättre sovrutiner. I säng före 11 varje dag oftast och upp vid 5-6 tiden för att gymma.

-Trappat ner på alkohol förtärandet oerhört mycket.

Life's good! Mycket har jag att tacka min underbara flickvän Emma för att hon får mig mer motiverad och får mig att känna mig speciell. jag vet inte vad jag skulle göra utan dig, jag menar det verkligen. Du har verkligen gett mig en ny syn på livet och du gör mig till den lyckligaste personen som vandrar på denna jord. Du får mig att uppskatta saker på ett helt nytt sätt. Jag älskar dig. Och jag vet att vi kommer ha ett underbart liv tillsammans jag lämnar dig aldrig. Älskar dig mer än luften jag andas. Jag hoppas du känner desamma. Puss på dig från din tokiga pojkvän och sambo 😘 ❤

Här nedan kan visst innehåll anses som stötande:

Tänkte även passa på att skriva några rader om mitt liv bara för att få tacka alla. som funnits för mig och haft min rygg. passa på att göra nått som vi (de flesta) gör allt för sällan tacka min familj och vänner som haft min rygg när mycket i mitt liv varit tungt för mig, så har dom alltid funnits där och klappat mig på ryggen och fått mig att vara mer motiverad för morgondagen. Speciellt till den personen som gett mig liv min älskade mamma, utan dig vore jag nog inte här idag. du har alltid lyckats peppa mig och jag har alltid känt att jag kunnat prata med dig om nästan allt mellan himmel och jord. Jag har gått igenom rätt mycket. Jag har bland annat som rätt många vet gick jag ner oerhört mycket vikt över en sommar. Jag hade ett tag i livet bulimi, som har gjort att jag har idag en helt annan syn på mat än vad jag haft tidigare. Jag mådde jätte dåligt den sommaren och jag motionerade hetsåt, spydde. Eller motionerade tokmycket, och spydde utan att jag hade ätit. Jag började räkna kalorier. ibland åt jag inte mer än 16 kalorier på en dag, och andra dagar kunde jag äta normalt men då gick jag och spydde upp allt. innan slutet av den sommaren miss jag att jag för det mesta låg i sängen och var sjukt deprimerad jag kunde ligga en hel dag och inte gå upp. det känns jätte hemskt att tänka på så här i efterhand hur illa jag behandlat mig själv. Min mamma såg på mig att jag inte mådde bra och förstod att nått var på tok. hon tog saken i egna händer och fixade så jag hamnade på BUP, där jag fick mig en liten tanke omställare. När doktorn som undersökte mig sa att om jag fortsatt med mitt beteende bara lite längre så kunde det ha kostat mig livet. Jag vet inte om doktorn sa så bara för att ställa om tänket i min hjärna eller inte. Jag ville väl inte skada mig själv utan jag var väl mer less på att vara den "tjockaste" killen i rummet. Jag tappade över 30 kilo på 2 månader. den sommaren. Jag träffade i stort sett inte en ända person den sommaren utan jag bara låg inne motionerade och spydde.

Senare i livet när jag ändå hade fått lite mer kontoroll på bulimin så tog det inte länge innan jag utvecklade ett nytt skadebeteende, något jag var rätt duktig på dölja rätt länge. jag började skära mig själv och utvecklade ett skade beteende för att jag aldrig kände mig nöjd med mig själv att jag aldrig dög. utan jag var bara den där killen som kallas "klassens clown" och "tjockis". Jag kunde titta mig själv i spegeln och gråta för att jag tycket att mitt utseende var så motbjudande. Jag verkligen avskydde hur jag såg ut.

Jag minns än idag första gången jag provade att skära mig, använde rakblad som väl inte kommer som någon stor överraskning. I början så gjorde jag bara jätte småa sår för jag tyckte att det gjorde så ont. Men det tog inte länge innan jag lärde mig hantera smärtan och såren blev allt djupare och jag började njuta av smärtan. jag tyckte att det var rätt åt mig själv att jag förtjänade att bli skadad. Jag var så djupt ner i en depression att jag slutade känna smärtan. Men lika här. en dag upptäckte mamma mina sår och att jag skärde mig. Jag hamnade tillbaka på BUP eller om det var Vuxenpsyk denna gång. Dom skrev ut antidepressiv medicin. men jag vägrade att ta det för jag ansåg att jag mådde bra. Jag skar mig med jämna mellanrum i säkert över 1,5-2 år. Ska jag vara ärligt så är det nog inte mer än kanske ett år sedan jag tog mig ut ur detta beteende. Jag hamnade på psyket 2 gånger, en gång för att dom ansåg att jag var på väg att ta mitt liv. och den andra gången la jag in mig själv för jag var rädd för att jag skulle ta mitt liv. visst det nekar jag inte jag var påväg åt helt fel håll allt gick bara ner och ner och ner. och ja, jag kan erkänna att jag försökt ta mitt liv. men jag varit för feg för att genomföra det. jag är glad att jag verkligen inte vågade. jag har haft snören å kablar runt min hals ett flertal gånger, provade självstrypa mig själv för att lära mig hantera paniken som uppstår när man inte får någon luft. men sån tur är så gick det aldrig så långt att jag hann ta mitt liv. jag är glad att det förblev bara galna tankar som hade kretsat i mitt huvud om det "perfekta självmordet" jag brukade till och med läsa på internet om de minst plågsamma sätten att ta livet på.

alkoholen hade också en stor inverkan på mig när jag var deprimerad, Jag kunde dricka tok mycket och ha en as bra kväll. sedan i slutet på kvällen så mådde jag sämre än någonsin. Jag minns att jag ringde till mamma och sa att jag tänkte ta mitt liv och att jag låg på järnvägen och tänkte vänta på tåget. jag mår sjukt illa över mig själv så här i efterhand hur fan kan man göra så mot sin egen mamma. Kan inte ens tänka mig vad som gått genom hennes huvud under alla dessa år som hon hjälpt mig och stöttat mig. framför allt stått ut med allt hon fått se och hört från mig. Och som säkert min övriga familj fått höra å genom gått också. Och även vissa vänner som funnits där och stöttat mig på vägen får jag ge ett extra stort tack till. Speciellt Johan. Jag uppskattar verkligen allt som alla runt om mig gjort. Jag står i evig skuld till er. Och har er att tacka för att jag lever idag.

Hur som helst så har jag nu en helt annan inställning till livet. Jag skulle aldrig mer skada mig själv och jag är idag mycket mer positiv och njuter av varje dag som jag har i livet. jag har lärt mig mycket av mina misstag och allt som jag gjort mot mig själv har gjort mig till en starkare person. Jag vet hur jag ska hantera saker på ett bättre sätt och framförallt inte söka tröst hos alkoholen när man mår dåligt så ger man helt och hållet fan i alkoholen. det är ett tips till er alla. Något jag också kan säga är att om ni mår dåligt och känner er hopplös så prata med era föräldrar, eller annan närstående släkt/familj. eller har du svårt att prata med dem du känner så sök upp en präst en lärare, vad som helst är bättre än inget. Se bara till att den du pratar med tar dig seriöst och att det känns rätt. Jag lovar dig det kommer hjälpa och dom kommer finnas där. Till er föräldrar där ute så tveka inte på att fråga era barn hur de mår med jämna mellanrum och visa dem kärlek med att ge dom något så simpelt som en kram och säg att du älskar dem. det kan vara guld värt och ändra ett helt liv för vissa. Självklart kan även vi barn göra detta och visa att vi uppskattar våra föräldrar. 

Tack för alla som läst och hoppas att ni alla har det bra. Ta hand om varandra och var snäll mot alla i er omgivning, Sitter ni i samma sits som jag en gång gjorde så tveka inte på att prata med någon, Jag finns också!

Nu ska jag väl pallra mig i säng nattinatti alla läsare. 

Likes

Comments