View tracker

​Hej! Idag har jag avrit i skolan en snabbis, sagt hej till alla och de var jobbigt. Vill inte vara där, mår bara dåligt där men berättar mer sen. Har bara känt mig så slut idag, har ingen kraft. Jag sov 2 timmar inatt så de är ju förståndigt. Men är så trött på de mesta, är stressad  över att skolan och har ångest över allt. Nu tjatar O & H på att jag måste prata med någon. Måste. Men vet ni, jag är så jävla rädd. Rädd för att misslyckas. Rädd för att bli dömd. Rädd för att berätta saker om mig själv till någon jag inte känner. Jag vågar verkligen inte även fast jag vill. Eller nej vill inte men jag känner ju att jag kommer ge upp när som helst. Berättar mer så fort jag kommer hem, ska på träning.


// E

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Ikväll hände något som gjorde mig rädd. Jag satt i min säng som vanligt, kollade på film. Allt var precis som vanligt. Jag hade mobilen brevid mig och gjorde det vanliga, snapade lite. Skrev till någon, kollade instagram (som jag inte ger ut) Lite smått med ångest men inget märkvärdigt. Bara som det brukar. Då började jag tänka, jag ska början åttan. Kommer behöva prestera ännu mer, ännu bättre. Alltid vara grym, bäst och absolut aldrig misslyckas. Började även tänka på alla händelser jag har gått igenom, om o om igen. Alla blickar, händelser, ögonblick och meningar. Varenda ord. Allt sitter på näthinnan, så fort jag blundar så kommer allt. När jag satt i sängen så började jag tänka på en speciell händelse. Så sjukt obehagligt. Det var mörkt, inga lampor tända. Jag ställde mig vid spegeln, där stod jag i 40 minuter. Bara stirrade på där allt hände. Såg bara på alla tårar som rann, ner för min kind. Mer o mer. Ögonen blev mer o mer svullna, jag fick svårt o andas. Allt bara började snurra, jag blev helt yr. Försökte ta upp mobilen ock skriva till någon, då märkte jag att de knappt gick o skriva. Allt var suddigt, hade ingen kraft. Samtidigt som jag skakade, kände hur pulsen var uppe på 200. Kunde inte fästa blicken på något längre, orolig i blicken. Hela min värld snurrade. Jag visste ingenting, allt var borta. Jag var ingen. Samtidigt så hörde jag gräl o skrik från köket, försökte stänga avallt men det gick inte. Jag har aldrig varit med om något så obehagligt, jag blev så jävla rädd. Jag hade ingen kontroll, alla var borta. Borta. Tomt. Konstigt. Läskigt. Orka verkligen inte om de här ska hända igen.


// E

Likes

Comments

View tracker

​Nu tänkte jag berätta lite om hur och varför jag döljer allt, för det gör jag verkligen. Allt från hur det är i skolan till hur jag mår. Hur allt går till, hur jag gör på kvällarna när ingen ser. Eller hur jag känner, vad jag tänker på och till och med vilka personer jag har kontakt med  Jag döljer hur jag känner, hur de känns inombords. Döljer mitt självskadebeteende och mina ärr väldigt mycket. Ingen i min familj eller någon vuxen ska få veta det, då kommer dom sätta igång allt och så kommer jag må ännu sämre. De känns liksom pinsamt också. Jag döljer vilka jag har kontakt med, om jag skulle berätta alla så skulle jag inte få ha kvar dom. Men ingen vuxen skulle förstå att dom faktiskt hjälper mig. Väldigt mycket, o dom är i min ålder så dom förstår vad jag menar. Eftersom dom ibland känner samma sak och är med om samma saker. Det är faktiskt dom som förstår bäst, dom i samma ålder eller lite äldre. Har bara kontakt med dom i min ålder eller ett/två/tre år äldre. Vilket känns bra. Så ingen vet vad jag gör, skriver eller vem jag pratar i telefon med. Men det är ingen fara, dom skulle aldrig göra mig illa eller tvinga mig till något jag inte vill. Det är lättare o berätta för dom, dom lyssnar. Jag döljer också mitt tankesätt och vad jag vill. De känns lättare o va tyst, ta in vad andra säger och sen välja om man vill uttrycka sig eller inte. Gillar och vara tyst, även fast man ibland får skit för att man är för tyst. Men om man pratar för mycket då får man skit för det istället. Så hur i helvete ska det vara, jag vet inte. Så jag väljer iallafall att vara tyst så jag inte råkar säga fel. Hatar att göra fel men de känns som att jag gör fel hela tiden. Även fast jag brukar få förklarat för mig att de inte alls är mitt fel, ingen är perfekt och jag gör inte fler misstag än någon annan. Jag döljer allt genom att jämt vara glad, hela tiden. Positiv och engagerad, som jag var förut. De tar på mina krafter att låtas, har ju gjort de i 7 månader nu. Så därför är de extra skönt när kvällen kommer, då får jag vara ensam och bli den jag är just nu, .annars i skolan är de samma sak, verka glad, rolig och exalterad. För så var jag förut, allt för att ingen ska märka det som jag själv märker. Den mörka och hemska sanningen.

Likes

Comments

​Tänkte berätta lite om skolan nu.. Jag ska alltså om några dagar börja 8an, går i en skola ungefär 15 minuter från där jag bor. Det finns inte många lärare som är bra, de är många som inte förstår. Inte många som bryr sig om eleverna, bara om han eller hon har lämnat in uppgiften eller lyckades på provet. I skolan är det endast 2 lärare jag trivs med, dom ska vara kvar även den här terminen och det är jag väldigt glad över. De är något speciellt med M, h*n bryr sig om alla, kan gå runt o skoja och försöker verkligen hjälpa. H*n vill att alla ska lyckas. Personen ser faktiskt om jag är ledsen/arg/sur/glad. Är faktiskt imponerad över att h*n ser det. M är den enda personen jag typ vågar be om hjälp från H*n lyssnar. Vill som sagt inte vara jobbig. Jag hoppas verkligen att M kan hjälpa mig nu, nu när allt kommer bli tuffare än någonsin. Det lär vi märka, om jag klarar pressen. Sen finns de en till lärare som iallafall är snäll, som förklarar noga och vill att alla ska lyckas. Utan dom två skulle jag byta skola, absolut. Har faktiskt redan funderat på det, de är några kompisar som vill ha mig till deras skola. Jag har verkligen funderat, men jag skulle inte orka det också. Skulle få skit om att jag är dålig. Vill bara att alla ska vraa tysta. Det får vara dåligt i skolan, 2 år kvar. Det får jag väll ta o klara, jag måste. Jag vet inte hur men jag ska! Fortsätter senare..

Likes

Comments

​Tänkte berätta lite om mina sömnproblem. Har haft svårt o sova i ett år ungefär men har inte tänkt så mycket på utan de har ju gått o somna tillslut. Har väll somnat runt ett på vardagar, ibland tidigare och ibland senare. Jag går upp 06.30 varje dag. När det är skola alltså, alltså har jag fått ungefär fem och en halv timmes sömn. Sen när alla problem började, allt hände. Då blev sömnen påverkade ännu mer. De blir bara värre o värre, har inte sovit mer än 5 timmar på en natt sen februari. Så då kanske ni förstår att min energi är helt jävla borta. Nu spelar de ingen roll om jag lägger mig i sängen vid åtta eller tolv. Somnar alltid vid fyra. De går bara inte, de känns som att jag har provat allt. Brukar ha musik i lurarna och de brukar fungera ibland. Jag har stängt av mobilen för att inte bli störd, har inte ätit något innan jag har gått o lagt mig. Har kollat film, läst böcker, gått upp o pluggat. Duschat, och framförallt verkligen försökt sova. Men hjärnan kan inte släppa saker, ligger o tänker på allt, verkligen allt! Kan inte stänga av mina tankar hur mycket jag än vill. Det blir så jävla fullt, det blir rörigt. Jag vill så gärna hålla koll på allt men de går knappt längre. Jag har inte berättat för någon om det här. Endast 2 kompisar till mig, vill att de ska vara så. Skäms ju nästan, ingen skulle tro mig om jag berättade. Skulle bara få tillbaka, "gå bara o lägg dig o sov" Som sagt ingen förstår, ingen. Om jag mot förmodan somnar så vaknar jag max en timme efter, av ingen anledning. Vaknar upp o är rädd, har ångest, panikkänslor. Har gråten i halsen men förstår inte varför. Just det här har hållt på i 4-5 månader. Nu orkar jag inte mer, är så jävla trött. Ingen i skolan märker det, inte på träningarna, inte hemma. Inte någonstans och jafg vet varför. För att jag har lärt mig hur man döljer saker, döljer allt! Så fort det kommer någon person så kopplas masken på. en gamla E. Kan bara visa de minsta lilla sanning framför H. Det har bara blivit så. Annars så lever jag i två helt olika värdar. Men de får ingen veta, alla skulle bli rädda om de förstod hur jag känner.


// E

Likes

Comments

​Tänkte fortsätta nu. Jag skrev om skolan, hur jag höll allt för mig själv. Samma hemma, inte säga ett ord. De var och är bara 3 vänner till mig som vet allt, så ska det vara. Jag kunde inte låta bli o göra det fler gånger, på natten. När allt annat är tyst, ingen hör, ingen lyssnar. Det är bara jag, musiken i mina lurar och min jävla ångest/panik/rädsla/tårar/frustration. Där sitter jag i min säng, ensam. Med musik på högsta volym i lurarna. Gråter, skakar och skadar mig själv. Det är mörkt, ingen hör mig. Ingen ser. Allt för att slippa allt inombords. Efter ett antal timmar så går smärtan över och den riktiga smärtan kommer tillbaka, sen nästa dag måste man tänka på vad man ska ha på sig så ingen ser, eller ens har någon aning. Nu har jag inte gjort något på två månader, av en enda anledning. Det är sommar, man kan knappt ha kläder på sig. Med kläder går det att dölja men med bikini, tveksamt. Så jag har klarat av o låta bli, längtar efter dåligt väder. Så jag inte behöver känna smärtan inombords. Även fast mina ärr syns ganska tydligt just nu så går de att dölja, men man måste tänka på varje steg man tar, men det går. Jag klarar det. Så snälla, vill inte ha sommar mer. Tänker tanken varje dag, flera gånger. Blir så frustrerad. Det går inte men jag vill så gärna. Jag skäms på ett sätt, alla tror att jag gör det för att jag vill ha uppmärksamhet. Men de är inte så, vill att andra ska förstå det också. Alla kommer döma mig om dom får veta så det är lika bra att ingen vet. Mer än dom som redan vet. Jag vet bara att jag mår mycket bättre för stunden av att göra det, men tyvär inte i längden.


// E

Likes

Comments

​Nu tänkte jag berätta om mitt självskadebeteende, vilket jag egentligen nästan skäms över. Första gången jag gjorde illa mig själv var för cirka 9 månader sen, det var då allt började kan man säga. Jag hade läst om folk i min ålder som hade gjort det men förstod inte varför först. Någon kväll när allt bara rasade så provade jag, jag ville förstå om det verkligen var som alla beskrev det. De kändes inte så farligt, alltså det var en smärta som inte går att beskriva. De gjorde ont men på något sätt var det skönt. Min smärta inombords försvann, de kändes so att jag mådde hur bra som helst. Allt bara släppte, en sån sjuk jävla känsla. Det går inte att förklara mer än att det inte gör ont inifrån, för en stund alltså. Smärtan som jag är så van med att känna och hålla inne. Egentligen skulle jag bara vilja ställa mig någonstans och skrika allt vad jag har, det gör så jävla ont. Men iallafall jag gjorde det, sen lyckades jag hålla mig ifrån det i kanske 3-4 månader. Men så i januari, då började jag må mycket sämre igen. De hände lite grejer som jag berättar senare. Nu började jag göra det, på allvar. Det gjode så sjukt jävla ont, men känsla av attinte behöva känna något inombords är så jävla oslagbar. Igen kan någonsin förstå vad jag menar. Jag blev nästan rädd för mig själv över hur jag vågade, men det gjorde jag. O så var de allt med o dölja dehär, det är inte det lärttaste.  Överallt behöver man tänka på vad man säger, har på sig eller gör. I skolan, idrotten, träningen, med familjen eller vad och vart som helst. Det jobbigastr var nog endå när en kille i min klass skulee sätta sig i mitt knä. Jag tappade andan av smärtan men visste inte vad jag skulle säga eller förklara. Det var bara o låtsas som ingenting. Som vanligt. Jag fortsätter snart, mitt batteri ger upp.


// E

Likes

Comments

Jag tänkte börja och berätta lite om vem jag är så du som läser får en första inblick över vem jag är. Jag är som profilen lyder en 14årig tjej. Jag bor i Stockholm och ska börja åttan om bara några dagar. Jag tränar fem gånger i veckan, vilket är det bästa jag vet, att träna. Annars har jag två syskon som bor hos min mamma, mina föräldrar är skilda så jag bor mest hos min mamma. Då o då träffar jag min pappa. Jag går i en skola som ligger nära där jag bor, som jag både trivs i och inte. Det är väldigt blandade känslor. Jag har gått igenom en del, men då kanske du som läser tänker. Vadå? 14år? Då har man väll inte haft tid för sånt? Men tro mig, jag har nog varit med om mer än de flesta 14åringar. Även fast de kanske är svårt att förstå, mer om det senare. Jag har ett antal sjukdomar och en diagnos, vad kommer jag inte berätta med de är en del, dom verkar min vardag och mitt liv rätt mycket. Anledningen till att jag skriver är för att jag inte vågar yttra mig på annat sätt. Är rädd för att folk ska döma mig och har för lågt självförtroende. Men de kommer fler inlägg om det också. Skriva är de enda som fungerar de minsta, därför bestämde jag mig för att låta andra läsa. Om de är någon som går igenom samma sak, eller om någon bara är nyfiken. Om du har några frågor så är det bara att kommentera. Jag tror att jag kommer skriva varje dag, ska försöka iallafall eftersom jag vet hur skönt det är. Skönt att få förklara på något sätt. Förut har jag haft ett block där jag skrivit i, torr jag räknade här om dagen och jag har skrivit 67 fulla A4 papper sen februari. Innan de höll jag allt inte, vilket jag gör fortfarande mycket också men de är lite bättre nu iallafall. Kommer mest skriva om hur jag mår, min historia, händelser, känslor, tankar och åsikter. Men de kan komma in något i vardagen eller vänner osv. Det lär ni märka. Hoppas du har förstått en del, ska förklara mycket mer men dehär är en start. Förhoppningsvis början på något nytt.

// E

Likes

Comments