Jag vill börja med att säga att jag INTE har varit en perfekt människa i livet och kanske inte snäll heller i alla lägen. Jag ursäktar mig inte eller försöker säga att jag har varit bättre än någon. Men behöver skriva av mig något så jävulusiskt..

Att leva med olika funktionsnedsättningar och olika svårigheter i livet gör att ibland kan det bli väldigt fel och jobbigt, inte minst i sociala situationer. Men det ger inte rätten att trycka ner och stänga ute en människa, inte minst ett barn! Ett barn som inte själv kanske i alla lägen vet att han eller hon gör fel eller säger något olämpligt. Det ger inte rätten att andra barn stöter ut och ljuger för att frysa ut denna lilla ensamma människa.

Det är inte ok att ett barn inte känner glädje inför ett lov eller känner sig utstött av sina så kallade vänner. Barn ska vara glada och bekymmerfria. Det är inte ok att ett barn ska få vara ensam dagar ut och dagar in ett helt sommarlov på grund av att de som säger att de är hennes kompisar ljuger om att de är borta och inte kan ses men sen visar det sig att de leker tillsammans hemma och inte alls var borta utan bara velat "slippa" ha med denna flicka. Att ständigt få höra att "vi bestämde detta för länge sen, och du kan inte vara med nu", att aldrig få bli tillfrågad om övernattningar eller åka och bada. De ska känna trygghet och ha vänner. Alla är vi olika på olika sätt och alla är vi underbara för att vi just är dem vi är och har blivit i livet. Jag tror att så länge det inte är ens eget barn som drabbas av mobbing så ser man inte problemet eller tror inte att det händer bland sina barns vänner. Den man minst anar kan var den som är mest elakast! Den där lilla gulliga, snälla och oskuldfulla tjejen kan väl inte göra någon illa eller vilja någon något ont, men SÅ fel man kan ha! Synd bara att föräldrarna inte ser detta...

Under min uppväxt var inte jag kanske i alla lägen en bra vän eller så fick jag känna på att vara utanför, jag vill inte skylla på min diagnos men i vissa fall tror jag att den orsakade mer skada än om jag inte hade den. Jag är hemskt ledsen för många saker jag gjort i livet men nu när man är vuxen hoppas jag att människor har gått vidare och likaså jag. Jag känner dock att man får återuppleva vissa saker genom ens barn på både gott och ont, karma kanske men fan vad jag hatar att det finns barn som är så elaka! Det blöder i hjärtat att se hur dåligt en flicka kan må så dåligt på grund av att andra tjejer är så elaka. Jag menar riktigt dåligt, jag vill bara byta plats med henne och ta bort all smärta, oron ökar varje gång något inträffar av dessa tjejer och jag känner mig maktlös.

Har berättat både för tjejerna och föräldrarna men det blir bara lugnt en stund och sen är det igång igen. Det verkar inte finnas något stopp i hur lång dessa tjejer kan gå för att mobba någon!

Återigen vill jag understryka att jag inte vill framstå som om jag varit perfekt i min barndom, jag har lärt mig den hårda vägen, det har tagit lång tid att inse hur jag fungerar och idag är jag rätt bra på att förstå mig själv.

Som sagt det kanske är KARMA som spökar och find det kan JAG ta! Men denna flicka ska inte behöva ta detta!

Fan vad jag hatar MOBBING!!!!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag känner att jag måste bli bättre på att skriva här på min blogg!! Strunt samma om ingen läser eller kollar in, bara jag får skriva om det jag brinner för.

Jag har tidigare skrivit om mina diagnoser och liknande och jag tänker nog bli mer fokuserad på detta. Jag vill att andra som kanske känner igen som i allt jag skriver om ska kunna förstå och känna att man är inte ensam och att det går att må bättre. Det är en lång väg eller kort väg, helt olika från människa till människa. Min har varit lång och är inte fullt ok än men varje dag ger mig en ny chans och det är det bästa med livet. Samt alla runt omkring mig som jag vet älskar mig för den jag är.

Jag önskar såklart att jag fick mina diagnoser som liten men nu är det som det är och jag får lära mig att ta en dag i taget och börja försiktigt älska mig för den jag är idag.

Fakta om diagnoserna:

ADHD, uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet är en funktionsnedsättning som innebär svårigheter att koncentrera sig och/eller reglera sin arbetsnivå och hämma sina impulser.

Atypisk autism, har en begränsad förmåga till socialinteration och kommunikation. Kommer senare i personens liv. Uppfyller inte alla kriterier för autism.

EDS, ärftlig bindvävsdefekt. Överröliga leder, skör hud, lätt till blåmärken och kronisk värk.

Gastic bypass överviktsoperation, ingen diagnos men dock en stor del av mitt liv

Nu när jag ser tillbaka på min kamp om varför jag har mått som jag gjort under alla mina år jag levt så kan jag idag förstå många olika beteenden och händelser i mitt liv. Att fått reda på hur jag ska lära mig att hantera livet utifrån mig är något jag får lära mig varje dag men det är betydligt lättare nu när jag vet!

Jag skäms inte för vem jag är och vad jag har, jag är den jag är och man få ta mig för den jag är! Mitt sociala nätverk idag är fantastiskt och jag vill inte byta ut någon.

Målet med min blogg är att ge min kunskap och min historia för att kanske hjälpa någon därute som är där jag var, på botten! Om bara en få må bättre är det bättre än ingen.


Likes

Comments

Har haft en lugn påsk med familjen i fokus! Laddat batterierna för veckans utmaningar 👍🏼

Får önska er en härlig veckan och hoppas på att värmen kommer inom en snar framtid ☀️💐

Likes

Comments

Nu har det gått en tid sen jag skrev här... Jag har varit nere i botten men börjat klättra uppåt igen.

Jag och många därute har varit med om att man fått kämpa med försäkringskassans demoner vad gäller ersättningar av dess olika slag. Att drabbas av detta är en fruktansvärt påfrestande situation och stressen blir så påtaglig och man kan inte riktigt fungera som person. Det svar jag fick var att jag är frisk nu när jag fått mina diagnoser så det är bara att börja jobb igen!? Jobba med vad? Jag är arbetslös och har svårt att komma tillbaka till arbetslivet pga mina diagnoser och mina tidigare situationer i arbetslivet... Jag såg bara svart, oron för min ekonomi, boende och hur min framtid skulle se ut var skrämmande. I början av 2017 skulle jag gå från 100% sjukt till att helt fungera i samhället. Jag vet om mina svårigheter idag och har hjälp men det är svårt att få det att fungera direkt på sekunden....Livrädd!!!

Jag bollade mycket men min mamma och försökte hitta lösningar till allt, a-kassa nä då måste man ha jobbat ett år i streck eller få ihop ett år så man få ersättning, gällde inte mig. Otäckt hur mycket ekonomi styr en liv.

Nä jag fick tänka om, jag tog datorn och började söka jobb och även universitet. Skola har jag haft i tankarna men tänkt att jag är för dum för att komma in och att det blir tufft för mig med mina diagnoser. Men vad fan, jag har inget val, söka kan man alltid, kan ju bara få ett nej! Jag sökte systemutveckling, samt några andra utbildningar, men systemutveckling var mitt första och det jag drömde om att komma in på. Sen sökte jag 50 jobb, men jag visste att det skulle bli svårt med tanke på att närvaro är en viktig del i ett arbete, men jag tänkte att om jag bara får komma till en intervju så skulle jag kunna förklara och de skulle få se att jag är rätt person för dem!

Julen kom och inga jobb ännu, skolan hade antagningsbesked precis innan jul och jag fick veta att jag var reserv 1, åh vad nervös jag blev, kanske, kanske kommer jag in.....

Efter nyår började jag bli riktigt stressad, nu är man inne i januari och jag har ingen inkomst alls, någon måste höra av sig gällande jobb snart! Men det var tyst, så kom andra uttagningen för universitetet, och någon dag efter den fick jag mitt mail om att jag kommit in på utbildningen jag drömde om, helt jävla otroligt! Jag ska läsa på universitet, jag med ADHD och autism m.m hahaha jo jag tackar ja! Men jag ska fan visa alla och mig själv att jag kan och detta med diagnoser är en fördel för mig (idag i alle fall, nu när jag vet om vad jag har och att jag kan förstå mig).

Jag började universitetet i januari 2017. Redan efter fyra veckor hade vi våra första tentor, som JAG klarade! Dessutom har jag träffat nya människor som ger mig stöd och faktiskt accepterar mig för den jag är, tack till er! (Yasmin, Linnea och Henrik)

Jag hade läst cirka tre veckor när jag fick samtalet, jag skulle få komma på en intervju! Detta jobb ville jag ha och jag kände mig stark, jag kände att jag skulle fixa jobb och studier denna vår. Intervjun gick bra, nu var det bara att vänta... det gick ytterligare två veckor innan ett samtal kom. Men samtalet kom inte från jobbet jag hade sökt, jag blev erbjuden en tjänst som forsknings- och utbildningssekreterare istället, de tyckte jag var överkvalificerad för det andra jobbet och tyckte jag skulle passa bättre för detta jobb?! Vilken lycka!!!! Helt otroligt, jag fick ett jobb mot alla odds.

Nu har vi kommit in i mars och jag har fullt upp, jag tar en dag i taget och jag studerar med glädje samt jobbar på en arbetsplats där jag trivs, jag har kommit så lång i livet som jag aldrig trodde jag skulle göra, är så tacksam för allt i livet just nu! Jag har verkligen varit ner i botten men tagit mig upp med hjälp av nära och kära, men framför allt har jag gjort mycket själv!

Jag vet att det är många därute som kämpar med att få det att gå ihop i livet, det är en kamp och en stress som är svår att förstå. Jag vill ge er kämpakramar och jag menar inte med detta inlägg att klanka ner på eller skryta om att jag har kommit någonstans utan jag vill mer visa att det går att ta sig uppåt när man är i botten även om vägen dit kan vara jävligt krånglig.... Men jag är stolt över mig själv idag och vart jag kommit och det kan ingen ta ifrån mig!

Likes

Comments

Då har det gått 5 år sen jag tog beslutet att göra en bypass operation och gå en väg mot ett lättare liv. För 5 år sen trodde jag att "bara jag blir smal blir jag lycklig och allt i livet blir roligare" denna förändring har ändrat mig viktmässigt men det är långt ifrån nytänk i hjärnan där det stora problemet finns, det är hjärnan och mitt tänk och min inställning till mat som måste förändras! Visst operationen har gjort så jag gått ner i vikt ( totalt 72 kg viktnedgång ) och kanske räddat mig från olika folksjukdomar såsom diabetes eller hjärt- kärlsjukdomar m.m.

Jag råder ingen till att göra denna operation om man inte är klar och välmående i hjärnan, detta är ingen genväg eller en snabb fix till ett smalare liv! Jag kämpar fortfarande med alla kompilationer som kommer med allt detta!
Jag jobbar varje dag med hur man ska äta o röra sig, att få till måltider o träning i mitt liv det är något jag kommer få jobba med livet ut och ingen operation kan fixa det åt mig....nä en dag i taget är det som gäller och börja varje morgon med att läsa din post-it på spegeln som säger att du är en fin och underbar person och att denna dag kommer bli fantastisk!!

Likes

Comments

Slog ihop en liten kvällsmat, kallar den kycklinggratäng med sweet chilisås 👍🏼😀

Likes

Comments

Oj! Har varit borta ett tag från bloggen... Jag har nog tagit en paus av många anledningar, men är tillbaka för en stund i alle fall.

Jag har som ni vid det här laget ett antal diagnoser (EDS-överrörlighet, Atypisk autism och AdHd), dessa lever jag dagligen med vare sig jag vill eller inte men även vare sig omgivningen vill eller vill tro på.. Jag är idag arbetslös pga dessa diagnoser. Under större delar av mitt arbetsliv har jag kämpat med daglig värk, daglig ångest och dagliga tankar som snurrat om hur andra tycker och tänker om mig, vid flera tillfällen har jag känt att jag bara är ett skämt, att jag är lat bara för att jag aldrig "sköter" mitt jobb, det är väl för fan bara att resa sig upp på morgonen och gå iväg till jobbet!!! Vad är det som är så jävla krångligt???

Tänk er att ständigt behöva bekräfta och tala om att jag inte hittar på mina krämpor (för jag vill ju verkligen må dåligt och ha en kronisk smärta och ångest varje jävla dag!!!) Jag tar idag värktabletter för att kunna ta mig ur sängen om mornarna.

Jag letar nu jobb och vill försöka komma tillbaka in i arbetslivet, tyvärr är jag på en del arbetsplatser "stämplad" pga min "lathet" och kommer nog aldrig få jobba med det jag är utbildad till, man skulle kunna säga att mina chanser är brända för att jag har diagnoser som INTE syns utanpå utan som jag bara jag känner inuti och lever med ensam....Jag har en dröm om att få komma tillbaka till arbetslivet och få jobba med det jag vet att jag kan och vill göra, jag vill tillbaka till arbetslivet så jag kan ge mina två fina barn en tryggare ekonomisk framtid.

Fy fan för människor som dömer någon baserat på vad andra och vad systemen säger utan att våga chansa till att få en förträfflig och en toppen duktig arbetskollega!

För jag kan tala om att jag har inte valt att få dessa diagnoser, jag är Linda med eller utan dessa och jag är en underbar kvinna, vän, dotter och mamma, bara man vågar se förbi mina diagnoser (som jag idag ser som en styrka hos mig) och bara ge mig en chans!!!

Likes

Comments

Oj vad det har hänt saker den senaste tiden...

Jag har genomgått en neuropsykriatisk utredning och har nu landat i två diagnoser (atypisk autism och adhd (hd) ). Detta kommer inte som en överraskning för mig. Jag har alltid känt mig lite annorlunda. Dessutom har jag alltid undrat varför jag agerar och kanske gör saker lite annorlunda mot vad kanske "vanliga" människor gör. Jag har alltid varit ganska impulsiv och rak i mitt beteende eller tal, vilket har lett till olika reaktioner hos människor runt omkring mig. Jag har haft stora svårigheter med förändringar och vill gärna ha struktur omkring mig vilket ha varit svår i mina arbeten, (har oftast fått höra att jag har en liten farbror på min axel som sagt till mig saker och ting) men om man hade alltid en ursäkt att inte komma till jobbet. Jag har som tidigare nämnt EDS vilket gör att jag har en kronisk värk i leder och det gör att jag har svårt vissa dagar att ens ta mig ur sängen. Tillsammans med alla mina diagnoser bildar jag LINDA och ni som känner mig vet att det är JAG. En nära vän sa så snälla och fina ord till mig när jag fick mina senare diagnoser, "jag ser inte att du har några diagnoser, hade du inte haft dem skulle du inte vara den du är idag och då skulle du inte vara den LINDA du är och den jag känner och tycker om". Gillar inte att ta emot komplimanger men dessa ord har gått rakt in i mitt hjärta, så tacksam för alla nära vänner jag har som finns där i vått och torrt!

Nu ska jag blicka framåt och först och främst ska jag fira min 40 åriga födelsedag och sen min dotters 11 års dag. Min födelsedag firas lite lugnt hemma med släkten, sen åker jag till France med min kärlek på en veckas välbehövlig semester.

Jag kommer i framtiden att lära mig att leva med mina diagnoser och att ta en dag i taget. Allt blir bra i slutänden även om jag har fått tagit mycket skit på grund av detta!! Vissa människor kan helt enkelt inte förstå utan bara fortsätta att sparka på en som redan ligger och kämpar för något som inte syns utanpå utan bara gör ont inuti.

Jag vill verkligen med detta inlägg lyfta dessa diagnoser som är så osynlig och så fruktansvärt jobbiga att ha när ingen har kunskap eller förstår, men som är helt ok när man får det bemötande som jag behöver med mina diagnoser. Jag ska försöka vara öppen och förklara så mycket jag kan om mina diagnoser men då vill jag att andra gör sin del genom att skaffa kunskap så vi tillsammans lättare kan förstå och hjälpas åt för att allt ska bli bättre för alla parter!

Likes

Comments