Har haft en lugn påsk med familjen i fokus! Laddat batterierna för veckans utmaningar 👍🏼

Får önska er en härlig veckan och hoppas på att värmen kommer inom en snar framtid ☀️💐

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Nu har det gått en tid sen jag skrev här... Jag har varit nere i botten men börjat klättra uppåt igen.

Jag och många därute har varit med om att man fått kämpa med försäkringskassans demoner vad gäller ersättningar av dess olika slag. Att drabbas av detta är en fruktansvärt påfrestande situation och stressen blir så påtaglig och man kan inte riktigt fungera som person. Det svar jag fick var att jag är frisk nu när jag fått mina diagnoser så det är bara att börja jobb igen!? Jobba med vad? Jag är arbetslös och har svårt att komma tillbaka till arbetslivet pga mina diagnoser och mina tidigare situationer i arbetslivet... Jag såg bara svart, oron för min ekonomi, boende och hur min framtid skulle se ut var skrämmande. I början av 2017 skulle jag gå från 100% sjukt till att helt fungera i samhället. Jag vet om mina svårigheter idag och har hjälp men det är svårt att få det att fungera direkt på sekunden....Livrädd!!!

Jag bollade mycket men min mamma och försökte hitta lösningar till allt, a-kassa nä då måste man ha jobbat ett år i streck eller få ihop ett år så man få ersättning, gällde inte mig. Otäckt hur mycket ekonomi styr en liv.

Nä jag fick tänka om, jag tog datorn och började söka jobb och även universitet. Skola har jag haft i tankarna men tänkt att jag är för dum för att komma in och att det blir tufft för mig med mina diagnoser. Men vad fan, jag har inget val, söka kan man alltid, kan ju bara få ett nej! Jag sökte systemutveckling, samt några andra utbildningar, men systemutveckling var mitt första och det jag drömde om att komma in på. Sen sökte jag 50 jobb, men jag visste att det skulle bli svårt med tanke på att närvaro är en viktig del i ett arbete, men jag tänkte att om jag bara får komma till en intervju så skulle jag kunna förklara och de skulle få se att jag är rätt person för dem!

Julen kom och inga jobb ännu, skolan hade antagningsbesked precis innan jul och jag fick veta att jag var reserv 1, åh vad nervös jag blev, kanske, kanske kommer jag in.....

Efter nyår började jag bli riktigt stressad, nu är man inne i januari och jag har ingen inkomst alls, någon måste höra av sig gällande jobb snart! Men det var tyst, så kom andra uttagningen för universitetet, och någon dag efter den fick jag mitt mail om att jag kommit in på utbildningen jag drömde om, helt jävla otroligt! Jag ska läsa på universitet, jag med ADHD och autism m.m hahaha jo jag tackar ja! Men jag ska fan visa alla och mig själv att jag kan och detta med diagnoser är en fördel för mig (idag i alle fall, nu när jag vet om vad jag har och att jag kan förstå mig).

Jag började universitetet i januari 2017. Redan efter fyra veckor hade vi våra första tentor, som JAG klarade! Dessutom har jag träffat nya människor som ger mig stöd och faktiskt accepterar mig för den jag är, tack till er! (Yasmin, Linnea och Henrik)

Jag hade läst cirka tre veckor när jag fick samtalet, jag skulle få komma på en intervju! Detta jobb ville jag ha och jag kände mig stark, jag kände att jag skulle fixa jobb och studier denna vår. Intervjun gick bra, nu var det bara att vänta... det gick ytterligare två veckor innan ett samtal kom. Men samtalet kom inte från jobbet jag hade sökt, jag blev erbjuden en tjänst som forsknings- och utbildningssekreterare istället, de tyckte jag var överkvalificerad för det andra jobbet och tyckte jag skulle passa bättre för detta jobb?! Vilken lycka!!!! Helt otroligt, jag fick ett jobb mot alla odds.

Nu har vi kommit in i mars och jag har fullt upp, jag tar en dag i taget och jag studerar med glädje samt jobbar på en arbetsplats där jag trivs, jag har kommit så lång i livet som jag aldrig trodde jag skulle göra, är så tacksam för allt i livet just nu! Jag har verkligen varit ner i botten men tagit mig upp med hjälp av nära och kära, men framför allt har jag gjort mycket själv!

Jag vet att det är många därute som kämpar med att få det att gå ihop i livet, det är en kamp och en stress som är svår att förstå. Jag vill ge er kämpakramar och jag menar inte med detta inlägg att klanka ner på eller skryta om att jag har kommit någonstans utan jag vill mer visa att det går att ta sig uppåt när man är i botten även om vägen dit kan vara jävligt krånglig.... Men jag är stolt över mig själv idag och vart jag kommit och det kan ingen ta ifrån mig!

Likes

Comments

Då har det gått 5 år sen jag tog beslutet att göra en bypass operation och gå en väg mot ett lättare liv. För 5 år sen trodde jag att "bara jag blir smal blir jag lycklig och allt i livet blir roligare" denna förändring har ändrat mig viktmässigt men det är långt ifrån nytänk i hjärnan där det stora problemet finns, det är hjärnan och mitt tänk och min inställning till mat som måste förändras! Visst operationen har gjort så jag gått ner i vikt ( totalt 72 kg viktnedgång ) och kanske räddat mig från olika folksjukdomar såsom diabetes eller hjärt- kärlsjukdomar m.m.

Jag råder ingen till att göra denna operation om man inte är klar och välmående i hjärnan, detta är ingen genväg eller en snabb fix till ett smalare liv! Jag kämpar fortfarande med alla kompilationer som kommer med allt detta!
Jag jobbar varje dag med hur man ska äta o röra sig, att få till måltider o träning i mitt liv det är något jag kommer få jobba med livet ut och ingen operation kan fixa det åt mig....nä en dag i taget är det som gäller och börja varje morgon med att läsa din post-it på spegeln som säger att du är en fin och underbar person och att denna dag kommer bli fantastisk!!

Likes

Comments

Slog ihop en liten kvällsmat, kallar den kycklinggratäng med sweet chilisås 👍🏼😀

Likes

Comments

Oj! Har varit borta ett tag från bloggen... Jag har nog tagit en paus av många anledningar, men är tillbaka för en stund i alle fall.

Jag har som ni vid det här laget ett antal diagnoser (EDS-överrörlighet, Atypisk autism och AdHd), dessa lever jag dagligen med vare sig jag vill eller inte men även vare sig omgivningen vill eller vill tro på.. Jag är idag arbetslös pga dessa diagnoser. Under större delar av mitt arbetsliv har jag kämpat med daglig värk, daglig ångest och dagliga tankar som snurrat om hur andra tycker och tänker om mig, vid flera tillfällen har jag känt att jag bara är ett skämt, att jag är lat bara för att jag aldrig "sköter" mitt jobb, det är väl för fan bara att resa sig upp på morgonen och gå iväg till jobbet!!! Vad är det som är så jävla krångligt???

Tänk er att ständigt behöva bekräfta och tala om att jag inte hittar på mina krämpor (för jag vill ju verkligen må dåligt och ha en kronisk smärta och ångest varje jävla dag!!!) Jag tar idag värktabletter för att kunna ta mig ur sängen om mornarna.

Jag letar nu jobb och vill försöka komma tillbaka in i arbetslivet, tyvärr är jag på en del arbetsplatser "stämplad" pga min "lathet" och kommer nog aldrig få jobba med det jag är utbildad till, man skulle kunna säga att mina chanser är brända för att jag har diagnoser som INTE syns utanpå utan som jag bara jag känner inuti och lever med ensam....Jag har en dröm om att få komma tillbaka till arbetslivet och få jobba med det jag vet att jag kan och vill göra, jag vill tillbaka till arbetslivet så jag kan ge mina två fina barn en tryggare ekonomisk framtid.

Fy fan för människor som dömer någon baserat på vad andra och vad systemen säger utan att våga chansa till att få en förträfflig och en toppen duktig arbetskollega!

För jag kan tala om att jag har inte valt att få dessa diagnoser, jag är Linda med eller utan dessa och jag är en underbar kvinna, vän, dotter och mamma, bara man vågar se förbi mina diagnoser (som jag idag ser som en styrka hos mig) och bara ge mig en chans!!!

Likes

Comments

Oj vad det har hänt saker den senaste tiden...

Jag har genomgått en neuropsykriatisk utredning och har nu landat i två diagnoser (atypisk autism och adhd (hd) ). Detta kommer inte som en överraskning för mig. Jag har alltid känt mig lite annorlunda. Dessutom har jag alltid undrat varför jag agerar och kanske gör saker lite annorlunda mot vad kanske "vanliga" människor gör. Jag har alltid varit ganska impulsiv och rak i mitt beteende eller tal, vilket har lett till olika reaktioner hos människor runt omkring mig. Jag har haft stora svårigheter med förändringar och vill gärna ha struktur omkring mig vilket ha varit svår i mina arbeten, (har oftast fått höra att jag har en liten farbror på min axel som sagt till mig saker och ting) men om man hade alltid en ursäkt att inte komma till jobbet. Jag har som tidigare nämnt EDS vilket gör att jag har en kronisk värk i leder och det gör att jag har svårt vissa dagar att ens ta mig ur sängen. Tillsammans med alla mina diagnoser bildar jag LINDA och ni som känner mig vet att det är JAG. En nära vän sa så snälla och fina ord till mig när jag fick mina senare diagnoser, "jag ser inte att du har några diagnoser, hade du inte haft dem skulle du inte vara den du är idag och då skulle du inte vara den LINDA du är och den jag känner och tycker om". Gillar inte att ta emot komplimanger men dessa ord har gått rakt in i mitt hjärta, så tacksam för alla nära vänner jag har som finns där i vått och torrt!

Nu ska jag blicka framåt och först och främst ska jag fira min 40 åriga födelsedag och sen min dotters 11 års dag. Min födelsedag firas lite lugnt hemma med släkten, sen åker jag till France med min kärlek på en veckas välbehövlig semester.

Jag kommer i framtiden att lära mig att leva med mina diagnoser och att ta en dag i taget. Allt blir bra i slutänden även om jag har fått tagit mycket skit på grund av detta!! Vissa människor kan helt enkelt inte förstå utan bara fortsätta att sparka på en som redan ligger och kämpar för något som inte syns utanpå utan bara gör ont inuti.

Jag vill verkligen med detta inlägg lyfta dessa diagnoser som är så osynlig och så fruktansvärt jobbiga att ha när ingen har kunskap eller förstår, men som är helt ok när man får det bemötande som jag behöver med mina diagnoser. Jag ska försöka vara öppen och förklara så mycket jag kan om mina diagnoser men då vill jag att andra gör sin del genom att skaffa kunskap så vi tillsammans lättare kan förstå och hjälpas åt för att allt ska bli bättre för alla parter!

Likes

Comments

​Som jag tidigare har skrivit trodde jag att ett liv efter överviktsoperationen skulle göra allt mycket bättre, både fysiskt och psykiskt. Med facit i hand har det inte blivit så, snacka om att bemötandet före och efter operationen har ändrats ganska rejält.

Minns innan operationen att när jag gick i affärer och letade efter kläder eller dyligt var det aldrig någon som frågade om jag ville ha någon hjälp eller om jag letade efter något speciellt. Det var inte heller någon som satte sig bredvid mig när jag åkte buss.

Minns en gång när jag var på middag (vill inte skriva hos vem) och vi satte oss vid bordet och skulle äta, då värden säger "det är bäst ni tar nu innan Linda börjar för då blir det nog inget över" mycket sårande och kränkande :-(.

Nu när jag gått ner 74 kg är det mycket annorlunda, jag får alltid frågan i affärerna om jag söker något speciellt. Ingen som kommenterar hur mycket jag äter (får faktiskt höra att jag äter för lite). Det är alltid någon som vågar sätta sig bredvid mig på bussen, osv.

Varför kommer det sig att det har ändrats sig så jävla mycket bara för att jag blivit mindre (smalare). Jag kanske bara har fått för mig att det är så, men med facit i hand tycker jag verkligen världen är vriden, snacka om att man verkar vara en bättre människa om man är smal och inte om man är större. Blir ledsen av allt detta med ett jävla smalt ideal i media. Det är väl det som finns innanför skinnet som betyder något!

Jag har i dagarna även fått en diagnos som kommer att förändra eller hjälpa mig i livet, men en vän till mig sa " spelar ingen roll om du har en diagnos eller inte, hade du inte varit den du är så är du inte Linda, med eller utan diagnoser!" Älskar denna vän så himla mycket, är djupt tacksam att ha henne i mitt liv.

Likes

Comments

Jag tänker öppna mig rejält nu... Varför? Jag behöver för min egen skull få ut vissa saker som jag bär på. Jag har sedan länge haft mycket att stå i, redan efter mina underbara barn fick jag diagnosen, förlossningsdepression. Jag mådde så dåligt att jag började söka hjälp och fick den efter många år av kämpande. Jag fick hjälp via psykiatrin och vidare blev jag antagen till en behandling mot borderline, DBT, att lära mig vara och leva i nuet, inte ha ett svart och vitt beteende. Jag är och förblir en väldigt impulsiv person, gillat eller inte! Men genom åren har jag lärt mig att hantera detta ganska bra ;-). Genom allt jag gått igenom ( vet att alla har jobbiga tider och mår dåligt, säger inte att jag mår sämst men jag har rätt att känna det jag känner och må som jag mår, människor fungerar så olika vid motgångar och alla människor hanterar allt i livet olika ), borderline, depression, panikångest, posttraumatiskstress, EDS, gastric bypass op och nu utreds jag för neuropsykiatrisk diagnoser, (säger inte att jag har någon, antingen har jag det och då får jag ta det då, eller så har jag det inte vilket är toppen). Jag har med mig mycket i min ryggsäck, men det värsta är mina långtida sjukskrivningsperioder... dessa har både varit nödvändiga men har också gett mig nackdelar... Under större delen av mina barns uppväxt har jag varit sjukskriven, men kämpade mig tillbaka och sökte sen in till en utbildning som jag verkligen kände för, Medicinsk vårdadministratör, lyckan var total att jag Linda hade kommit in på en YH-utbildning, jag som inte alls fixar någonting utan bara är lat och sjukskriven, en tuff utmaning att visa alla och även mig själv att jag skulle fixa detta! Alla som varit långtidssjukskrivna vet hur jävla svårt det är att komma tillbaka till ett liv av arbete och rutiner, men jag tänkte att jag fixar detta, måste fixa detta annars kommer jag aldrig att få jobb mer i mitt liv, ingen vill ju ha någon som har varit sjukskriven!

Så i augusti 2012 började jag utbildningen och ett nytt kapitel i mitt liv. Allt gick bra till en början, ,man jag hade svårt att klara pressen och stressen att vara en toppelev (har alltid haft höga höga krav på mig själv och att visa för andra att jag klarar allt). Visst jag klarade tentorna (vilket jag inte trodde alls att jag skulle göra), sen kom det till praktiken, en mycket svår period, jag som inte hade jobbat på så så många år skulle fixa praktik, (praktik som leder till jobb inom denna bransch, och sköter man sig inte då så är man liksom inte så poppis i detta yrke). Jag ska vara kortfattad, jag hade stora problem med praktiken, så jag fick faktiskt göra lite av den in på sommaren efter examen för att bli godkänd, men vet ni vad...JAG FIXADE DET!

Efter min examen så fick jag ett sommarjobb på en vårdcentral, jag älskade att jobba där, enligt mig själv tycker jag att jag inte hade så mycket sjukfrånvaro, jag fick några allvarliga magproblem och akutbesök men annars var det inte mer än någon förkylning. Vidare efter mitt sommarjobb fick jag en anställning på en vårdcentral utanför Örebro och började pendla. En otrolig känsla att få jobba med det man utbildat sig till. Efter drygt ett år på den arbetsplatsen så behövde jag söka mig tillbaka till Örebro mer centralt pga personlig skäl, och det är nu det kommer... nu skulle jag få betala för mina sjukskrivningar och min kamp tillbaka till arbetsmarknaden! Jag fick höra (nämner inga personer i detta) att jag inte hade någon chans att få något jobb eftersom jag inte hade så bra närvaro, jag blev så ledsen och kände mig så kränkt, jag vet att jag har ett förflutet, men jag vet att jag är en av de bästa som man kan ha på en arbetsplats, jag är snabblärd, jag är kreativ, jag har en socialkompetens, men jag har ett handikapp, borderline och EDS ;-( detta kommer att göra så att jag hela tiden måste bevisa motsatsen till vad som sägs om mig. Till slut fick jag ett vikariat i Örebro, visst jag sa upp mig från en fast anställning men jag valde mina barn före detta. Nu är jag ute på arbetsmarknaden igen och har faktiskt varit på intervjuer för jobb efter mitt vikariat, men jag har återigen fått känna på att dörren är stängd för mig pga mitt förflutna! Jag säger inte att jag inte förstår dem, men jag vet att jag är starkare än någonsin och skulle ge så mycket för ett jobb och känna en ekonomisk trygghet för mig och framför allt mina barn, men pga mitt förflutna verkar det var kört som de så snällt har påpekat för mig...

Är så arg och besviken på mig själv att jag överhuvudtaget varit sjuk i livet, det är väl bara att rycka upp sig och borra ner huvudet och köra ska väl inte vara så jävla svårt! Sluta grubbla och din jävla EDS är väl inte så farlig, ta en värktablett!!!! Ibland undrar jag hur människor kan sjunka så lågt och vara så elaka... Det ända jag begär är en chans till ett ekonomiskt tryggt liv för mina barn...

Detta inlägg är inte för att ni där ute ska tycka synd om mig, jag vet att jag är kört, jag vill bara skriva av mig genom detta inlägg för min egen skull.... ,

Likes

Comments