View tracker

Slog ihop en liten kvällsmat, kallar den kycklinggratäng med sweet chilisås 👍🏼😀

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Oj! Har varit borta ett tag från bloggen... Jag har nog tagit en paus av många anledningar, men är tillbaka för en stund i alle fall.

Jag har som ni vid det här laget ett antal diagnoser (EDS-överrörlighet, Atypisk autism och AdHd), dessa lever jag dagligen med vare sig jag vill eller inte men även vare sig omgivningen vill eller vill tro på.. Jag är idag arbetslös pga dessa diagnoser. Under större delar av mitt arbetsliv har jag kämpat med daglig värk, daglig ångest och dagliga tankar som snurrat om hur andra tycker och tänker om mig, vid flera tillfällen har jag känt att jag bara är ett skämt, att jag är lat bara för att jag aldrig "sköter" mitt jobb, det är väl för fan bara att resa sig upp på morgonen och gå iväg till jobbet!!! Vad är det som är så jävla krångligt???

Tänk er att ständigt behöva bekräfta och tala om att jag inte hittar på mina krämpor (för jag vill ju verkligen må dåligt och ha en kronisk smärta och ångest varje jävla dag!!!) Jag tar idag värktabletter för att kunna ta mig ur sängen om mornarna.

Jag letar nu jobb och vill försöka komma tillbaka in i arbetslivet, tyvärr är jag på en del arbetsplatser "stämplad" pga min "lathet" och kommer nog aldrig få jobba med det jag är utbildad till, man skulle kunna säga att mina chanser är brända för att jag har diagnoser som INTE syns utanpå utan som jag bara jag känner inuti och lever med ensam....Jag har en dröm om att få komma tillbaka till arbetslivet och få jobba med det jag vet att jag kan och vill göra, jag vill tillbaka till arbetslivet så jag kan ge mina två fina barn en tryggare ekonomisk framtid.

Fy fan för människor som dömer någon baserat på vad andra och vad systemen säger utan att våga chansa till att få en förträfflig och en toppen duktig arbetskollega!

För jag kan tala om att jag har inte valt att få dessa diagnoser, jag är Linda med eller utan dessa och jag är en underbar kvinna, vän, dotter och mamma, bara man vågar se förbi mina diagnoser (som jag idag ser som en styrka hos mig) och bara ge mig en chans!!!

Likes

Comments

View tracker

Oj vad det har hänt saker den senaste tiden...

Jag har genomgått en neuropsykriatisk utredning och har nu landat i två diagnoser (atypisk autism och adhd (hd) ). Detta kommer inte som en överraskning för mig. Jag har alltid känt mig lite annorlunda. Dessutom har jag alltid undrat varför jag agerar och kanske gör saker lite annorlunda mot vad kanske "vanliga" människor gör. Jag har alltid varit ganska impulsiv och rak i mitt beteende eller tal, vilket har lett till olika reaktioner hos människor runt omkring mig. Jag har haft stora svårigheter med förändringar och vill gärna ha struktur omkring mig vilket ha varit svår i mina arbeten, (har oftast fått höra att jag har en liten farbror på min axel som sagt till mig saker och ting) men om man hade alltid en ursäkt att inte komma till jobbet. Jag har som tidigare nämnt EDS vilket gör att jag har en kronisk värk i leder och det gör att jag har svårt vissa dagar att ens ta mig ur sängen. Tillsammans med alla mina diagnoser bildar jag LINDA och ni som känner mig vet att det är JAG. En nära vän sa så snälla och fina ord till mig när jag fick mina senare diagnoser, "jag ser inte att du har några diagnoser, hade du inte haft dem skulle du inte vara den du är idag och då skulle du inte vara den LINDA du är och den jag känner och tycker om". Gillar inte att ta emot komplimanger men dessa ord har gått rakt in i mitt hjärta, så tacksam för alla nära vänner jag har som finns där i vått och torrt!

Nu ska jag blicka framåt och först och främst ska jag fira min 40 åriga födelsedag och sen min dotters 11 års dag. Min födelsedag firas lite lugnt hemma med släkten, sen åker jag till France med min kärlek på en veckas välbehövlig semester.

Jag kommer i framtiden att lära mig att leva med mina diagnoser och att ta en dag i taget. Allt blir bra i slutänden även om jag har fått tagit mycket skit på grund av detta!! Vissa människor kan helt enkelt inte förstå utan bara fortsätta att sparka på en som redan ligger och kämpar för något som inte syns utanpå utan bara gör ont inuti.

Jag vill verkligen med detta inlägg lyfta dessa diagnoser som är så osynlig och så fruktansvärt jobbiga att ha när ingen har kunskap eller förstår, men som är helt ok när man får det bemötande som jag behöver med mina diagnoser. Jag ska försöka vara öppen och förklara så mycket jag kan om mina diagnoser men då vill jag att andra gör sin del genom att skaffa kunskap så vi tillsammans lättare kan förstå och hjälpas åt för att allt ska bli bättre för alla parter!

Likes

Comments

​Som jag tidigare har skrivit trodde jag att ett liv efter överviktsoperationen skulle göra allt mycket bättre, både fysiskt och psykiskt. Med facit i hand har det inte blivit så, snacka om att bemötandet före och efter operationen har ändrats ganska rejält.

Minns innan operationen att när jag gick i affärer och letade efter kläder eller dyligt var det aldrig någon som frågade om jag ville ha någon hjälp eller om jag letade efter något speciellt. Det var inte heller någon som satte sig bredvid mig när jag åkte buss.

Minns en gång när jag var på middag (vill inte skriva hos vem) och vi satte oss vid bordet och skulle äta, då värden säger "det är bäst ni tar nu innan Linda börjar för då blir det nog inget över" mycket sårande och kränkande :-(.

Nu när jag gått ner 74 kg är det mycket annorlunda, jag får alltid frågan i affärerna om jag söker något speciellt. Ingen som kommenterar hur mycket jag äter (får faktiskt höra att jag äter för lite). Det är alltid någon som vågar sätta sig bredvid mig på bussen, osv.

Varför kommer det sig att det har ändrats sig så jävla mycket bara för att jag blivit mindre (smalare). Jag kanske bara har fått för mig att det är så, men med facit i hand tycker jag verkligen världen är vriden, snacka om att man verkar vara en bättre människa om man är smal och inte om man är större. Blir ledsen av allt detta med ett jävla smalt ideal i media. Det är väl det som finns innanför skinnet som betyder något!

Jag har i dagarna även fått en diagnos som kommer att förändra eller hjälpa mig i livet, men en vän till mig sa " spelar ingen roll om du har en diagnos eller inte, hade du inte varit den du är så är du inte Linda, med eller utan diagnoser!" Älskar denna vän så himla mycket, är djupt tacksam att ha henne i mitt liv.

Likes

Comments

Jag tänker öppna mig rejält nu... Varför? Jag behöver för min egen skull få ut vissa saker som jag bär på. Jag har sedan länge haft mycket att stå i, redan efter mina underbara barn fick jag diagnosen, förlossningsdepression. Jag mådde så dåligt att jag började söka hjälp och fick den efter många år av kämpande. Jag fick hjälp via psykiatrin och vidare blev jag antagen till en behandling mot borderline, DBT, att lära mig vara och leva i nuet, inte ha ett svart och vitt beteende. Jag är och förblir en väldigt impulsiv person, gillat eller inte! Men genom åren har jag lärt mig att hantera detta ganska bra ;-). Genom allt jag gått igenom ( vet att alla har jobbiga tider och mår dåligt, säger inte att jag mår sämst men jag har rätt att känna det jag känner och må som jag mår, människor fungerar så olika vid motgångar och alla människor hanterar allt i livet olika ), borderline, depression, panikångest, posttraumatiskstress, EDS, gastric bypass op och nu utreds jag för neuropsykiatrisk diagnoser, (säger inte att jag har någon, antingen har jag det och då får jag ta det då, eller så har jag det inte vilket är toppen). Jag har med mig mycket i min ryggsäck, men det värsta är mina långtida sjukskrivningsperioder... dessa har både varit nödvändiga men har också gett mig nackdelar... Under större delen av mina barns uppväxt har jag varit sjukskriven, men kämpade mig tillbaka och sökte sen in till en utbildning som jag verkligen kände för, Medicinsk vårdadministratör, lyckan var total att jag Linda hade kommit in på en YH-utbildning, jag som inte alls fixar någonting utan bara är lat och sjukskriven, en tuff utmaning att visa alla och även mig själv att jag skulle fixa detta! Alla som varit långtidssjukskrivna vet hur jävla svårt det är att komma tillbaka till ett liv av arbete och rutiner, men jag tänkte att jag fixar detta, måste fixa detta annars kommer jag aldrig att få jobb mer i mitt liv, ingen vill ju ha någon som har varit sjukskriven!

Så i augusti 2012 började jag utbildningen och ett nytt kapitel i mitt liv. Allt gick bra till en början, ,man jag hade svårt att klara pressen och stressen att vara en toppelev (har alltid haft höga höga krav på mig själv och att visa för andra att jag klarar allt). Visst jag klarade tentorna (vilket jag inte trodde alls att jag skulle göra), sen kom det till praktiken, en mycket svår period, jag som inte hade jobbat på så så många år skulle fixa praktik, (praktik som leder till jobb inom denna bransch, och sköter man sig inte då så är man liksom inte så poppis i detta yrke). Jag ska vara kortfattad, jag hade stora problem med praktiken, så jag fick faktiskt göra lite av den in på sommaren efter examen för att bli godkänd, men vet ni vad...JAG FIXADE DET!

Efter min examen så fick jag ett sommarjobb på en vårdcentral, jag älskade att jobba där, enligt mig själv tycker jag att jag inte hade så mycket sjukfrånvaro, jag fick några allvarliga magproblem och akutbesök men annars var det inte mer än någon förkylning. Vidare efter mitt sommarjobb fick jag en anställning på en vårdcentral utanför Örebro och började pendla. En otrolig känsla att få jobba med det man utbildat sig till. Efter drygt ett år på den arbetsplatsen så behövde jag söka mig tillbaka till Örebro mer centralt pga personlig skäl, och det är nu det kommer... nu skulle jag få betala för mina sjukskrivningar och min kamp tillbaka till arbetsmarknaden! Jag fick höra (nämner inga personer i detta) att jag inte hade någon chans att få något jobb eftersom jag inte hade så bra närvaro, jag blev så ledsen och kände mig så kränkt, jag vet att jag har ett förflutet, men jag vet att jag är en av de bästa som man kan ha på en arbetsplats, jag är snabblärd, jag är kreativ, jag har en socialkompetens, men jag har ett handikapp, borderline och EDS ;-( detta kommer att göra så att jag hela tiden måste bevisa motsatsen till vad som sägs om mig. Till slut fick jag ett vikariat i Örebro, visst jag sa upp mig från en fast anställning men jag valde mina barn före detta. Nu är jag ute på arbetsmarknaden igen och har faktiskt varit på intervjuer för jobb efter mitt vikariat, men jag har återigen fått känna på att dörren är stängd för mig pga mitt förflutna! Jag säger inte att jag inte förstår dem, men jag vet att jag är starkare än någonsin och skulle ge så mycket för ett jobb och känna en ekonomisk trygghet för mig och framför allt mina barn, men pga mitt förflutna verkar det var kört som de så snällt har påpekat för mig...

Är så arg och besviken på mig själv att jag överhuvudtaget varit sjuk i livet, det är väl bara att rycka upp sig och borra ner huvudet och köra ska väl inte vara så jävla svårt! Sluta grubbla och din jävla EDS är väl inte så farlig, ta en värktablett!!!! Ibland undrar jag hur människor kan sjunka så lågt och vara så elaka... Det ända jag begär är en chans till ett ekonomiskt tryggt liv för mina barn...

Detta inlägg är inte för att ni där ute ska tycka synd om mig, jag vet att jag är kört, jag vill bara skriva av mig genom detta inlägg för min egen skull.... ,

Likes

Comments

Jag sitter och funderar om hur vår inställning till mat är, känns som att maten är en väldigt stor del i livet. Vi träffar (jag skulle vilja säga alltid, men det finns säkert tillfällen då det inte händer) våra vänner och familjer genom maten. Vi träffas på en middag, ett kalas eller en lättare lunch. Men det känns som om man alltid måste äta tillsammans när man ses. Jag säger inte att det är fel men jag tänker på alla mina känslor jag alltid hade inför dessa tillfällen som jag skulle iväg eller ha hem vänner/familjen på besök. Vad ska jag laga? Kan jag äta allt? Är det någon av besökarna som har en diet? (som tur är har jag världens goaste vänner som är ärliga och säger ifrån vad de äter eller inte äter, eller om de gå på diet och tar med eget vid besöket, vilket jag uppskattar, ärlighet och att man kan känna sig trygg att tala om detta för sina närmaste). Men det finns dem som inte känner att de vill dela med sig av sina dieter eller att de tycker att det är jobbigt med dessa middagar.

Jag pratade med en tjej som ständigt kämpar med sin vikt och sitt mående, jag lider med henne och hur hon känner, att hon inte kan känna sig så säker i sig själv och kunna säga och få förståelse av sina nära att hon faktiskt mår dåligt av allt kring mat. Visst det är enkelt att bara ta med en egen matlåda men jag tror inte det är det största problemet. Jag tror det jobbigaste är att inte känna att man får stöd av dem man umgås med! (vilket jag får i alla lägen av mina närmaste!)

Den här tjejen jag pratar om mår så dåligt att hon tyvärr hamnat i en depression och vet vare sig ut eller in hur hon ska få ordning på sina tankar. Jag vill att alla ska förstå att det är jävligt jobbigt att ständigt banta och att det inte är lättare med att alla sociala tillfällen ofta har mat med som fokus.

Om jag ska gå till mig själv, jag åt alltid mindre än jag ville när jag var större,sen vid hemkomsten så åt jag desto mer, vilket blev min onda cirkel och vägen mot hetsätning/tröstätande liv. Jag känner fortfarande idag att jag har lite av hetsätning som ett beteende kvar, jag äter mycket mer på kvällen när jag är ensam eller är deprimerad. Nu har jag som sagt gjort en operation och får dumping om jag äter ”för mycket” vilket gör att jag inte går upp i vikt, men om jag inte hade denna operation hade jag säker vägt det dubbla av vikten som jaghade innan operationen eller mer! (Något positivt av operationen!!) Jag vet flera stycken som har gått upp allt och lite till efter denna operation… så denär inte en garanti för ett smalt livslångt liv!

Nu tillbaka till tjejen jag pratade om, jag vill så gärna ge henne stor styrkekramoch kunna säga att allt blir bra! Vilket det kommer att bli, ingenting är omöjligt det omöjliga tar bara lite längre tid,det får ta tid att hitta sig själv, en dag kommer hon att må toppen med eller utan en överviktsoperation, men vilket val hon än tar är hennes och ingen annans. Låt ingen påverka dig för hur du ser ut, det är insidan som räknas, glöm aldrig det! (ja, jag ska också börja lyssna på mina egna råd…) men som ovan, ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!

Känns som denna text är lite luddig, men jag har försökt att beskriva lite om hur tankar går runt vad gäller relation till mat och det sociala livet….


Likes

Comments

​I julas var det 4 år sedan jag gjorde min överviktsoperation, jag har rasat i vikt, från hela 120 kg till som minst 54 kg. Jag har hört att man stannar på cirka 25 i BMI efter denna operation, man jag har varit nere som minst på 17-18 BMI, riktigt illa ett tag. Nu har jag kämpat mig tillbaka och ligger ganska stadigt på ett BMI 20-21, kanske till och med skulle kunna tänka mig att öka till 22-23 i BMI. Det viktigaste är att jag mår bra. Jag var till läkaren denna vecka för det så kallade blodsockerrasen, men det visade sig att jag hade lågt blodtryck :-(. Jag är faktiskt ständigt yr och det snurrar rejält när jag reser mig upp, måste alltid böja ner huvudet för att få tillbaka balansen och få det att sluta snurra. Jag ska börja med att försöka komma igång med att ta regelbundna promenader och sen kanske längre fram sätta igång med träningen, inte så lätt med tanke på min EDS-värk som alltid försvårar min vardag!

Nu har vädret varit toppen och jag har tagit mig ut på promenader, dock har jag alltid haft förmågan att gå ut för hårt när jag ska börja med någonting och så var det denna gång också.. Nu idag ligger jag i sådan värk efter en promenad på en timme och 40 minuter igår, får skylla mig själv! Ska försöka lugna ner mig lite och ta det i ett tempo som min EDS och kropp gillar bättre.

Vill avsluta dagens inlägg med en tyst minut för min mormor som gick bort igår. Hon skulle fyllt 91 år i april, en riktig krutkvinna som alltid lagade den bästa maten och bakade det bästa brödet! Saknad för alltid <3


Likes

Comments

Det finns två personer i mitt liv som jag har älskat maxat sen de kom in i mitt liv. De har gett mig allt, glädje, skratt, sorg och ibland har jag velat slita av mig håret på grund av dem. De är mitt liv, att älska någon så mycket kan egentligen inte bara beskrivas med ord.

Jag skulle verkligen göra att för dem, ge mitt eget liv. I år blir dem 11 respektive 12 år gamla och de är så fina. Känner utan att skryta att de faktiskt är väluppfostrade och intelligenta barn (snart ungdomar ;-) och dem är mina).

Sonen som är äldst, spelar fotboll (målvakt) och handboll. Älskar att fiska och har en förmåga att se till att alla runt omkring sig har det bra, min lilla prins.

Dottern är bara 11 månader yngre än sin storebror, hon älskar hästar! Tyvärr går hon inte på någon ridskola (hennes största önskan) detta beror på att hennes pappa är allergisk mot hästar :-(. Hon är en fena på gymnastik och simning. En otroligt energisk tjej som gärna vill att det händer saker hela tiden, min prinsessa och bak drottning.

Dessa två kramar och tar hand om alla när de mår dåligt. De ger mig ett liv värt att leva!

Älskar er Emil & Felicia från månen och tillbax <3<3<3 pussar från mamma, jag finns här för er i vått och torrt!


Likes

Comments

​Åh vilken dag... jag har haft så många blodsockerfall idag så jag har tappat räkningen. Jag har ingen aning om varför jag får det men jävlar vad fort det går får att jag känner första symtomen till att jag faktiskt nästan svimmar. Helt otroligt obehaglig känsla, jag blir svimfärdig, får svettningar, helt svag i kroppen och bara känner hur kroppen vill sjunka ihop. Dessa känningar har kommit efter gastric bypass operationen, ännu en biverkan kan jag tänka mig! Jag måste lägga mig ner och äta söta saker snabbt för att inte helt tappa medvetandet. Jag har varit i kontakt med vårdcentralen och man har kollat olika värden men då har allt varit ok, en läkare sa att det vore bra om jag kunde komma när jag får dessa känningar...öhhh hur i helvete ska det gå till!? jag vet ju inte själv när de kommer eller vart jag är någonstans... ska jag sitta hela dagarna utanför vårdcentralen utifall att de kommer så jag kan springa in och skrika att NU är det igång??? Så går det ju inte riktigt till i verkligheten, jag har ett jobb och sköta och familj, jag kan inte sitta jour för att kunna ta ett prov just när jag får känningarna, verkar ju helt jävla galet tänkt av läkaren.

Just i dagsläget får jag bära med mig druvsocker, söt dryck och godis i väskan vart jag än går, det är min ända räddning om ni frågar mig.

Jag skulle vilja veta varför jag får detta känningar, har aldrig fått några svar på varför... tacksam för tips!

Tur jag gillar att baka söta kakor och bullar, det kan man alltid ha med i väskan :-)

Det är inte mycket positivt med denna operationen! (om detta nu beror på operationen)

Likes

Comments