View tracker

Idag har det varit skitväder igen. Regn och blåst. 

Vaknade vid åtta. Gjorde frukost och när den var avklarad kröp vi ner i sängen igen. Somnade gott i famnen som alltid, trots värken som Bo som alltid försöker lindra med smek och massage, som hjälper lite. Vi sov gott och vaknade halv tolv. Har inte hänt tidigare men det var trots allt härligt att ligga länge.

Gjorde oss färdiga för en tur i affärer. Behövde inhandla lite förvaringslådor.

Fortfarande regn. Detta väder tar knäcken på min kropp. Hela jag värker. Det sliter och värker i varje led och muskel, tar smärtstillande och jag har inte fått någon lindring av det och det är ju jobbigt att ha sådan värk ständigt. Men det finns ju inte något som kan lindra egentligen, så det är bara att bita ihop och kämpa på.. Hade jag varit en björn hade jag redan gått i ide för att vakna till våren och väder som min kropp vill ha. Men man kan ju inte välja,  tyvärr.

​Varit runt lite i affärer idag. Även på Ikea en sväng. Handlat mat. Har stekt en massa köttbullar idag och fryst in.  Min älskade Bo och jag ska åka in till Göteborg i morgon, gå en sväng i Nordstan och femman, kanske shoppa lite och ta en fika.

Min sminkbox är klar nu. Bo är så fantastiskt duktig. Inrett den med olika fack, klätt den invändigt  med sammet så nu hittar man allt lättare än att det ligger på olika hyllor i mitt badrumsskåp. Ja, mitt skåp, vi har var sitt badrumsskåp. Fanns ett när jag installerades men det fanns redan  mycket i det så ett nytt likadant till mig inköptes och monterades ihop med Bos så nu har jag alla nagellack och mina Mary Kay produkter, som inte får plats i boxen i Mitt toalettskåp.

Nu har brorsan fått en ny Gbp operation och är hemma igen och nu hoppas jag att han får ett bra liv utan problem, som han har haft sedan sin första operation.  Jag ber och önskar honom all lycka i fortsättningen och att det blir lika bra för honom som det varit för mig sedan jag gjorde min operation.

Den ska jag berätta om nästa gång jag loggar in här. Min resa till ett smalare,  hälsosammare liv med en bättre livskvalite och en förhoppningsvis längre livslängd att se fram emot.

Sov gott och var snälla och  ta hand om varandra.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vaknade med lite halsont och mår inte helt hundra. Bo tyckte jag var varm och trodde jag hade lite feber. Men det känns inte så nu. Mitt knä mår inte bra. Igår skulle jag hjälpa Bo med lite jobb vid vårt reningsverk och skulle flytta på en sten, bara rulla den en liten bit. Tappar balansen och ramlar och slår i knät i stenen. Tappar luften, det gjorde så otroligt ont, trodde jag skulle svimma. Bo såg inte vad som hände men märkte att något var fel när han såg mig sitta på en annan stor sten. Tog mig in och drog av byxorna och knäet hade svullnat och det blödde ur ett hål. Jag mådde inte bra. Det släppte så småningom som tur var, men hade svårt att gå. Är väl ganska ok nu men ska inte göra nåt ute mer, inte förrän till våren. Jo det blir ju till att skotta snö också om det kommer såpass mycket.


Har måttat upp alla fack jag ska ha i inredningen i min sminkbox som jag köpt. Har letat men inte hittat inredning med dom måtten som boxen har så allt är uppritat på papper och Bo ska göra inredningen som han ska klä med sammet. Blir fint som snus.

Nu kan vintern komma. Har köpt Viking stövlar med goretex, så nu ska jag varken bli våt eller frysa. Köpt två nya Japanska knivar till hushållet också. Ska beställa lite ullgarn och sticka tjocka sockor till Min stora älskling och till mina fyra små älsklingar.

Har flyttat på Bos klocksamling av fickur som jag hade satt upp i tv rummet eftersom jag köpte ett glasskåp till honom där han ska ha sina spårvagnsminiatyrer och där fick även plats för några kameror ur hans samling. Ja min älskling är en samlare och så länge han håller sig till småsaker är det väl ok och hans samling av verktyg och maskiner har han ju ett eget "hus" till gudskelov. Hmmmmm vad blir det härnäst som ska fånga hans intresse?

Han har ju också en stor samling av luftvapen, pistoler och gevär., men dom har sin egen plats där dom inte syns, tack o lov,. Jag gillar ju inte vapen av något slag så jag är glad att inte se dom.

I morgon den 18 oktober skulle Christer, min lillebror fyllt år. Han som avled av sina skador efter branden i hans lägenhetden 24 mars 2014. Känns svårt att säga att han har det bättre där han är nu än livet han hade fått om han överlevt. Är jag omänsklig? Nej jag är human. Vilket liv hade han fått? En katastrof för en personlighet som Christer. Han hade aldrig blivit sig själv igen i huvudet. En perfektionist som han alltid varit. Han klarade inte ens av om några hårstrån låg fel i frisyren. Allt som handlade om utseende och kropp var viktigt för honom. Blivit sittande som ett paket i en rullstol, utan ben, njurar som inte fungerade mer, svåra organskador invärtes, med mycket svåra brännskador på resten av kroppen, kanske fått genomgå fler amputationer om han överlevt. Det livet ville jag inte han skulle få uppleva, hellre till himlen än få ett helvete på jorden. Det var inte meningen att han skulle vara kvar hos oss.

Jag åkte inte och besökte honom i Linköping på Universitetssjukhusets brännskadeenhet. Jag orkade inte se honom så skadad. Ville minnas honom som en frisk bror. Fick rapport dagligen av Danny, min andra lillebror som hade kontakt med Christers läkare som gav oss all information hur dygnet hade gått för Christer och hur läget var. Varje dag ställde dom upp och rapporterade om läget. Christer genomgick operationer och hudtransplantationer nästan varje dag. Fantastiska läkare och annan personal. Danny orkade inte heller se hur Christer låg där i en respirator som höll honom vid liv och hur stympad han var. Hade han ens reagerat på att vi fanns där? Var vi egoistiska? Ja kanske. Jag ville inte minnas Christer med en bild på min näthinna resten av livet hur han låg i en respirator som hade till uppgift att hålla honom vid liv, stympad och mycket svårt brännskadad som han var.

Hans kropp orkade inte mer utan han somnade in den 11 augusti 2014 inte ens 52 år fyllda.

Livet är inte rättvist men Christers minne lever kvar. Han hann få en son i unga år som nu i dags dato har berikats med två  söner varav den minsta kom till världen 7 sept och som jag har läst fick namnet Melvin och visst är världen liten för Dennis pappa Christer har en  bror Benni som också har en liten son som heter Melwin. Undrar om dom är medvetna om detta? Om inte så kanske dom vet snart. 

Nä nu kallar sängen på mig.  Var rädda om varandra och snälla mot varandra.

Likes

Comments

View tracker

Då var det redan onsdag igen. Fattar inte vart tiden tar vägen. Vaknade kvart i sex, gick på toa, lade mig igen kröp in i min älskades famn, beklagar mig lite över min värk, antagligen kylan som kommit som vill mig ont. Känner de varma händerna som smeker min rygg ömt och varsamt. Jag njuter och somnar om till hans beröring. Vaknar igen vid ni, sovit lite för länge då jag ska in till stan och följa med Louise. Väl inne ser jag att jag behöver tanka men får inte upp låset på tanklocket. Hjälp vad gör jag, jo ringer Bo och frågar. Lyckas tanka och kommer iväg igen. Jag känner inte Chevroleten än. Det är så djäkla mycket finesser och knappar på den men, men.... Får börja köra den oftare. Louise ska på jakt efter nya kängor och fodrade stövlar och fodrade regnbyxor till Josef. Det gick galant och även ett par kängor till Louise själv blev det också. Jag hittade några nya häftiga skosnören som jag nöjde mig med blev inte mer tid till shopping eftersom Louise skulle vara hos tandläkaren klockan 14 så jag skjutsade henne hem och begav mig själv hemåt. Hon hade nerver på inför tandläkarbesöket men det gick bra och hon var nöjd.

Några som också är nöjda är väl Carina med familj. Nöjda efter en vecka med sol och bad och ska hem nu igen till gamla Sverige. Jag får träffa dom på fredag.

Bo var ute vid reningsverket när jag kom hem men gick med in. Oj vad jag saknat honom och han mig efter bara 4 timmar ifrån varandra. Otroligt men sant.

Sitter nu i denna stund och har både krypningar och kramp i benen och det är ett helvete, så jag får väl göra ett nytt besök hos läkaren. Detta är nästan outhärdligt och nåt måste göras.

Var rädda om varandra och godnatt.

Likes

Comments

Nu kommer den årstid som jag inte tycker om. HÖSTEN. Det börjar bli mörkt och kallt och allting dör ut i naturen. Jag avskyr det men denna hösten blir nog inte som andra. Jag har en varm, härlig, levande, kärleksfull, beskyddande, omtänksam stark, alert, energisk, uppåt, och helt fantastisk man vid min sida. Min älskade Bo. Han är så rädd om mig, och jag är lika rädd om honom. Ärligt så tror jag inte att det finns en man till som han. Finns ingen i min gamla bekantskapskrets och släkt som är något i närheten av det som BO är. Jag har aldrig upplevt något liknande. Vi kompletterar varandra så perfekt. Gjorde vi redan i vår ungdom, och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han gör mig lycklig och det gör jag honom också, det känner jag och jag vill bara det allra bästa för honom.

Idag har han testat nya sänksågen som behövdes för fortsatt jobb på alla foder och karmar till dörrar och fönster och även på utbyggnaden som ska påbörjas så småningom och det spelar ingen roll vad det än är hans ska göra så kan han det. Kvittar vad man ber honom fixa så kan han. Han är så duktig, helt fantastisk man. Jag beundrar honom och ser upp till honom på mer än ett sätt :) ( han är ju längre än mig). En person som kan utan kunskap byta en trasig skärm på en mobil för första gången, den personen är ett geni, så min Bo är ett geni. Ingen tvekan om det. Inget som vem som helst kan göra men han kunde

Igår var vi inom en auktion, men där var inte så mycket vi var intresserade av, jo kanske en väska och portmonnä i DIOR, men damen som såg när jag synade den berättade att dom hade konsulterat en väskkännare och tyvärr ville den personen inte tala om, om väskan var äkta eller fake. Men den var nog fake. Alldeles för plastig och enkel för att vara en Dior. Jag struntade i den och vi åkte in till stan i stället. Köpte lite färsk bröd och kaka och lite godis och åkte hem till Louise och Josef för att fika.

Innan vi åkte tog Bo ner de trasiga lysrören hos Louise eftersom man nu får byta dom själv, det gör inte fastighetsägaren mer och det tyckte Bo var underligt eftersom det är en taklampa som är en fast installation i taket och det ska man inte byta själv i en hyreslägenhet, det ska fastighetsägaren ombesörja, men icke dom gör det.

Sålde en av mina fina skinnväskor också i förrgår ( har dom ute på säljsidor eftersom min väskmani har gått över) och det var en dam inne i Göteborg som köpte och hennes son ska hämta den i morgon. Hon var så glad att hon var först intresserad och fick den. Jag har aldrig varit med om någon som blev så glad och tacksam som hon blev. Och jag blev glad att kunna glädja någon med så lite.

Jag har börjat att sticka igen, men det går inte som jag vill. Får så förbövlat ont i händerna och vet inte hur jag ska göra. Det är min artros i fingrar och händer som sätter käppar i hjulet för mig, men jag ger mig inte. Jag ska sticka min långkofta som jag själv designar så har ingen annan en likadan.

Köpte ju en men såg inte att det var lite mohair i den och tyvärr kände jag detta och kunde inte använda den. Den "stacks". Kunde inte lämna tillbaka den i affären, hade ju haft den på mig en halv dag och tagit av lapparna men sålde den till en tjej som blev nöjd.

Vi har redan börjat stuva undan sommaren i trädgården. De flesta sommarmöblerna oljadeboch ner i källaren. Vita paviljongen nerplockad och undanstuvad. Alla mina färgade vattenkannor i träden nere och ersattsatta av lyktor, fågelmatarna uppsatta och även lite mat i dom då vi såg lite fåglar igår som gick och letade mat redan så dom vill jag ha kvar och därför börjar jag så smått att mata dom.

Blåa "snickartältet" flyttat och tror jag sätter upp en liten ljusslinga på den inför vintern. Vi har visserligen ytterbelysning som tänds i skymningen och står tänd hela natten och släcks i gryningen, men vi har ju skogen som granne och det är väldigt mörkt som ni förstår. Ingen gatubelysning här inte.

Nu har min älskling somnat här bredvid mig, med en kelig katt i famnen och jag njuter av att höra hans andetag. Han vilar inget på dagen och han är ju ingen ungdom längre så han är trött när det är kväll och han har ju varit i farten sedan morgonen, så det är honom väl unnat att vila lite.

Imorgon ska vi åka till Jimmys nybygge, hjälpa honom med gräsklippning och häckklippning eftersom han ska ta lite bilder på huset. Han har en del jobb kvar invändigt men det går framåt. Blir väl helt klart någongång.

Till helgen åker jag till Carina i Ed. Det är höstmarknaden och dom ska ha "MUSIKRÖJ" med " Två lager gladpack" som ska spela på kvällen/natten och jag ska ta hand om barnen. Jag ville så gärna haft Bo med mig, men vi har ju kissekatterna och dom kan inte va själv, men jag åker hem igen på söndagmorgon när jag fått lite frukost i mig. Kommer längta efter min Bo men desto härligare när jag kommer hem igen. Han tycker att Louise ska följa med, tror inte att han vill att jag ska köra ensam. Vi får se om hon vill och orkar. Hon blev ju opad i torsdags och är väl inte helt alert, men men... det ger väl med sig så småningom.

Var rädd om varandra. Vi hörs snart igen. 




Likes

Comments

Ja, då har vi min minsting Louise kvar. Den lilla tjejen som blev kallad sladdisen.

Hon ville se dagens ljus en kväll i april, den 6 april förresten. Hon började djäklas med mig vid sex-tiden, och det gick fort med en gång. Tätt tätt mellan värkarna. Ambulans blev kallad vid 7 tiden och det tog tid innan dom hittade fram till mig. Blev lagd felvänd i ambulansen, orsaken till det var att ambulanskillarna var rädda för att vi inte skulle hinna in till Uddevalla från Lysekil innan födsel. Han som satt hos mig bad mig inte rakt ut att "knipa" men var nervös och hoppades att vi hann in då han aldrig hade varit med om en förlossning så det skulle bli hans första i så fall. Ingen fara sa jag, det är min tredje så det blir nog bra. Sorry killen, vill babyn komma nu så kan jag inte hejda den. Fattade han inte att det var ju inget man kunde styra över. Irriterad blev jag, hade satans värkar som inte var av denna värld och han ville inte ens ge mig lite lustgas. Nåväl vi anlände till Uddevalla helskinnade med baby fortfarande oförlöst. Massa personal stod och väntade på oss så vi var snabbt uppe på förlossningen, där dom började dra av mig kläderna. Nuvar det bråttom, MEN jag vrålade bara åt barnmorskan att ge mig bedövning innan jag kreverade. Hon satte en spruta i mig och inte fa hjälpte den men ett par minuter senare var Louise född. När hon var vägd och mätt togs jag upp för att få duscha och det upptäcktes att något var fel. Gud bevare mig, något hade hänt i mitt ben. Jag fattade inte vad som hänt men det gjorde barnmorskan. Lugn Maj-Britt sa hon, det är bara bedövningen jag lade som blev lite fel, den har gått ner i benet på dig. Hon hade inte stuckit rätt. Så det kan bli.

Besök kom redan nästa dag. Susanne var överlycklig för sin nya lillasyster, Carina hade inte tid, stallet kallade men hag vet var skon klämde. Hon kände sig brädad, nu var ju inte hon minst mer. Trots att jag förklarade för henne att jag älskade mina tre flickor lika mycket var hon sur att det kommut en ny familjemedlem. Det gick över med tiden. Hon var glad för Louise hon också.

Louise var också en snäll bebis, men den lilla härliga ungen började sitt första levnadsår redan när hon var två månader med sin första öroninflammation. Det var hemskt. Hon grät och jag grät. Susanne grät och Carina grät. Vi tyckte ju så synd om den lilla stackaren och det var medicin som gällde.

Nästa inflammation kom efter bara en månad och det var inte den sista. Nä Louise var ett öronbarn. Vilket liv för den lilla. Hon led och jag led alla helvetes kval. När det var som jobbigast för henne, tog jag henne i bilen och körde runt lite med henne i sin bilstol. När hon somnat körde jag hem, bar in henne i stolen och satte den i sängen lutade den lite och Louise fick lite ro. Hon kunde äntligen sova lite, sittande, och detta gjorde jag varje gång hon var dålig. Vad gör man inte för sin lilla. Allt som står i ens makt att underlätta och minska ner smärtorna för sin bebis.

Efter den elftle öroninflammationen sa barnläkaren vi hade, att får hon en till så var dom tvugna att sätta in rör i öronen på henne.

Man gick bara och väntade på nästa, MEN hör och häpna, den kom inte. Man väntade lite till, men lyckligtvis blev det inga fler inflammationer och inga rör i öronen heller. Skönt var det.

Åren traskade på. Louise började skolan och var som dom flesta andra barn, ibland var det toppen och ibland var det mindre kul men det gick bra för henne med.

Plötsligt var Louise vuxen och fick kille och flyttade ihop med honom.

Louise var som de flesta tjejer, hon tyckte om killar och så ska det ju va.

Hon träffade så småningom den hon skulle gifta sig med och som hon fick sin lille son JOSEF med.

Det tråkiga i Louises liv är nog det att tre av hennes före detta pojkvänner så tragiskt har omkommit i olyckor. Den som jag blev mest ledsen över var Pelle, han blev innebränd. Det var så tragiskt och det berörde mig enormt, kanske för att han var den som jag har tyckt bäst om av hennes pojkvänner. Han var en supersnäll kille.

Just idag har Louise blivit opererad på Carlanderska i sin axel som hon skadade för många månader sen i ett olyckligt fall när hon ramlade. Op gick bra så nu hoppas vi att det ska läka fint och att hon ska slippa få några men och snart kunna börja arbeta igen.

Ja det var mina tre fina töser som berikat mitt liv och som också berikat det ytterligare genom att ge mig sex fina barnbarn och nästa "stopp" blir barnbarnsbarn som jag nog ska hinna uppleva också.


Har jag inte berättat innan så var vi åtta i syskonskaran, äldst Wivi f.1934 avliden, Jörgen avliden, Finn avliden självmord, en syster till(existerar inte för mig) lillebror Danny, lillebror Benny och minstingen Christer född 1962 avliden 2014 av skadorna i lägenhetsbranden där han bodde. Fyra borta och fyra kvar.

Min egen man gick bort 2014 i sviterna av många års sjukdom men det är inget jag vill berätta om.

Nog för idag. Louise mår bra, hemma, nyopad och Carina med familjen mår säkert också bra, nere i värmen i Alanya. 

Bo och jag har inte gjort så mycket idag. Vi hämtade Louise och körde hem henne, handlade lite, var hos skomakaren och hörde med honom om han kunde sy i en dragkedja i min Michael Kors väska. Han var tveksam till att det skulle bli bra och jag vill ju att det ska se snyggt ut. Det är ju ingen MK kopia utan en äkta som jag fick i 65 års present av mina döttrar, så jag sa till skomakaren att jag skulle fundera på det. Inte billigt heller. Nästan 400 kronor skulle det gå på och då hade jag dragkedjan själv. Nåväl, jag funderar.

Var rädd om er därute så hörs vi igen.

Likes

Comments

Satt uppe i morsee och såg debatten från USA. Orkar inte skriva i kväll. Sov gott.

Likes

Comments

Ja då har jag kommit till mitt andra barn som föddes i november 1971. Hon döptes till Carina och hon var lika ljuvlig som Susanne. Carina var också en snäll baby, åt och sov som ju bebisar ska. Susanne var så glad åt lillasyster även om hon inte fyllt två år men hon var ju så förståndig, sa ofta att bebisen är ömtålig. Hon var rädd om henne alltid.

Åren gick och flickorna kom bra överens som syskon ska. Susanne var den snälla storasystern och med tiden kom Carina underfund med hur hon skulle vira Susanne runt sitt lillfinger för att få som hon ville som t.ex när det var lördag och det vankades lördagsgodis. Carina skyndade sig att käka upp sitt och sedan manipulerade hon Susanne att dela med sig av sitt. Susanne var inte lika snabb att äta upp. Snäll som hon var delade hon med sig. Det var samma visa varje vecka men Susanne klagade aldrig. Detta var nog inte bara mina barn som gjorde så här. Säkert många syskon som gjort så. Konstigt annars.

När flickorna var 7 resp 5 år gick flytten till Lysekil där Jörgen bodde och hade egen verksamhet. Där skulle jag jobba och sköta hans kontor. Susanne började skolan där, i lilla Boviks skola, ( hennes fröken hette Gerd Majs) vilket minne man har, hahaha. Skolan låg nästan granne med Jörgens fastighet där jag hade mitt kontor och där hade jag med mig Carina om dagarna och Susanne kom dit när hon slutade skolan för dagen. Susanne var duktig på att underhålla Carina tills vi skulle gå hem för dagen och dom kunde också vara ute och leka i trädgården. När Carina började skolan fick hon samma fröken som Susanne men skola tyckte inte Carina var så kul, men jag förklarade att man var tvungen att gå i skolan men det tyckte inte hon, En vacker dag ville Carina börja med hästar. Hon ville gå i ridskola och jag kunde inte neka henne. Jag tyckte inte om hästar men hon älskade dom så det blev som det blev. Hon nästan bodde i stallet. All ledig tid tillbringade hon där. Inget fel i det, jag visste ju var hon fanns. Det var ju ingen billig hobby om man säger så. Det var ju kläder och stövlar, chaps, hjälm och diverse andra grejer då hon skulle börja tävla också. Hon levde för hästen, och den dagen den bet henne i ena bröstet var det inte hästens fel, nej det var nog jag som gjorde nåt fel, sa Carina. Djävla häst sa jag. Ett djur man inte kan lita på, men Carina höll inte med.

Det gick så långt att flera av tjejerna som hängde i stallet började även sova över där och även Carina. Hem från skolan, fick med sig mat att laga eller värma där och stanna tills nästa dag eller över lördag och komma hem söndag.

Året Carina skulle fylla 12 skulle hon bli storasyster. Det var hon tyvärr inte glad för. Då skulle hon ju inte vara minst mer. Hon ville inte komma till sjukhuset och se sin lillasyster Louise som föddes en dag i april. Susanne var i stället desto gladare, men jag trodde nog att Carina skulle ändra sin inställning och det gjorde hon så småningom även om lillasyster Louise blev ett öronbarn och hon hade det inte lätt. Jämt sjuk. Mycket gråt. 12 öroninflammationer på 15 månader.

Åren gick och Carina blev vuxen. Hon reste runt lite i världen, bl.a USA och upplevde en massa. Skinn på näsan hade hon och det har hon alltid haft. Hon var aldrig rädd för något.

En dag träffade hon den man, Haci, som vann hennes hjärta, fast vad jag vet fick han jobba rejält för det, och dom flyttade runt en del och till min stora sorg bodde dom långt borta från mig. Blev långt att åka för att träffa dom och mina nya barnbarn som började komma. Enda trösten var att dom vid varje flytt närmade sig Göteborg och nu bor dom ju bara 17 mil från mig. Först kom lille Denniz en supersöt liten mörkhårig gosse, och tnästa som tittade ut var Leyla en riktig prinsessa. Docksöt liten (även hon mörkhårig) bebis och några år senare kommer en liten tjej till. Lilla Sibel ser dagens ljus och lika söt som en docka hon också.

Tre friska barn och en pappa till dom som ställde upp till 100% för sin Carina och sina barn då Carina själv inte var helt frisk både under och efter graviditeterna.. Bland annar hittade läkarna nåt i hennes ena lunga. Glömmer aldrig den dagen när hon ringde hem och sa att hon hade ett lungemfysem. Jag grät och var chockad, MEN det beslutet jag tog var det bästa jag gjort. På den tide rökte jag. Jag kastade cigaretterna och lovade mig själv att aldrig röka mer och det var inte svårt. Löftet till mig själv har jag hållt.

Carina blev opererad och hennes lunga är frisk men mindre kapacitet.

Carinas alla tre barn fick förlösas med kjesarsnitt och Haci fanns vid hennes sida och tog barnen genast dom kom ut. Starka band mellan pappa och barn knöts i detta första möte mellan dom. Ja, Carina hade det inte lätt. Jag kan ärligt säga att bättre äkta man och finare pappa till barnen kunde hon inte fått. Det har alltid varit till min stora glädje att se hur mycket han älskar sin son och sina tre flickor och barnen avgudar sin pappa.

Ja nu bor dom i Ed och har en egen pizzeria/restaurant. Mycket jobb alltid men dom har ett gott liv ändå, tror jag. Dom klagar inte, bara att dom får jobba mycket och så är det tyvärr när man har eget.

Det var allt för idag. Alla ni därute, gör som vi,  Bo och jag. Var rädda om varandra,.

Likes

Comments

​God kväll.

Då ska jag berätta lite om mina barn. Jag har blivit belönad med tre flickor. Min förstfödda var Susanne. Ja jag säger var. Hon gick tyvärr tragiskt bort i december 2004 endast 35 år gammal och efterlämnade två barn till mig att ta hand om. Desiree och Marcus, mina barnbarn var 16 resp 14 år då det hände.

Susanne var redan från födslen ett snällt barn. Alltid en glad bebis och hon var duktig i skolan och enligt mig och de närmaste i släkten upptäckte också att hon var begåvad och klok. Duktig på det mesta, hjälpsam och var mån om sina småsyskon som kom så småningom.  Carina som var 2 år yngre än Susanne och sedan Louise som var 14 år yngre än Susanne.

Hade Susanne avlidit p.g.a sjukdom hade jag väl kunnat accepterat, MEN  hon valde att avsluta sitt liv.

Största katastrofen i mitt liv. Totalt blockerad blev jag. Flera månader var jag  i ett vaccum och enda frågan som fanns i huvudet var VARFÖR????? Kunde jag förhindrat detta?????? Jag vet hon inte hade det lätt med barnen, deras försumliga pappa som svek dom var och varannan helg. Hon var ändå stark. Jag hittade massa brev, avskedsbrev men aldrig ett ord om VARFÖR. Grubblar än idag på det men vet ju att jag aldrig får svaret på den gåtan.

Julen blev ju ingen jul, minns överhuvudtaget inget. Begravningen blev ett helvete. Marcus tog jag hem till mig i Göteborg och Desiree flyttade ihop med sin kille, och stannade kvar i Brastad. 

Nästa helvete började.  Barnens pappa ville ha barnen men ingen av dom ville bo hos honom så det blev en långdragen tvist som gick så långt som till tinget och jag offrade all min lediga tid bredvid mitt arbete att kämpa för barnen. Dagen för rättegång kom men då meddelade pappan via mail att han drog sig ur. Han visste vad utgången skulle bli. Att man skulle gå på linjen vad barnen ville, dom var gamla nog att få bestämma själv. Bo hos pappa som egentligen aldrig funnits för sina barn, i alla fall inte för Marcus, eller bo hos mormor som funnits där för dom och som älskade dom villkorslöst.

Detvar ingen lek att ta hand om Marcus. En vilsen pojke med adhd och med en vilja som inte var av denna värld. Jag tog honom under mina vingar och försvarade honom i allt. Hade väl ögonbindel på, vilket jag vet nu.Marcus gick ut nian och kom in på Schillerska efter många om och men. Där tillbringade han sina 3 år och jag servade honom alltid. Curling, ja jag erkänner. En fredag i början på augusti åkte han till Dessan i Brastad och lovade vara hemma igen söndag kväll då han skulle börja en ny  kurs på måndag morgon som han hade köpt, . Han kom inte hem och han har inte varit här sen dess. Allt var bara påhitt. Fanns ingen kurs. Han pappa kom ned med släp och hämtade alla hans saker och vi tömde hans rum. Jag kände mig förödmjukad, utnyttjad och tillintedgjord. 6 år slogs jag för honom, trodde på honom, försvarade honom, var som en mor för honom och detta var tacken. VAD  hade jag gjort för att bli behandlad så här? Vet inte och får väl aldrig heller veta. Trots att han inte vill prata med mig så vet jag ju hur det gått för honom. Han jobbar som fri sör på salong här i Göteborg och bor också i Göteborg. Inte heller kom han på sin morfars begravning och han har aldig besökt sin mammas grav. Men jag har lite stolthet. Vill han inte ha kontakt med mig ska jag då inte tvinga mig på honom. Desiree har klarat sig, duktig tös. Visserligen har hon mått dåligt och det är inte konstigt. Hon hittade sin mamma död när hon kom hem från skolan och bara det måste ha varit det värsta man kan tänka sig. Jag lider med henne. Det positiva i hennes liv var ju att hon hade ett bättre förhållande till sin pappa och han hjälpte henne när hon behövde honom. Fått veta i efterhand.

Ja det var lite om min första dotter och mina första barnbarn. Kunde skriva en hel roman men det räcker så här.

Vill bara berätta också att vi var på Sävedalens höstmarknad idag men den var inte vad jag väntat mig. Var lite soligt men lite kyligt. Åt en langos också men dumpade som jag inte gjort på evigheter. Fy sjutton va dålig jag blev. Ska aldrig äta langos igen. Klarar mig utan. Åkte till Allum och Panduro men hittade inte vad jag sökte. Inte heller Bo fick tag i det han skulle.

Vi var en sväng på Skohuset också, ville ha andra skosnören till mina nya skor och hittade guldsnören. Lycka.

Sedan hem fort då min rygg och mitt diskbråck började smärta.  Vojne vojne vad ont det gör. Nerver som kommer i kläm. Fy fasiken, nära svimma.


Likes

Comments

Jag ska snart börja berätta lite om mina barn och barnbarn, ddet väntar väl alla på och det kommer, jag lovar.  

Likes

Comments