View tracker

Det första jag vill skriva är att jag har ju egentligen ingen mer än mig själv att skylla på.

I förra inlägget skrev jag om att jag har tappat så mycket p.g.a allt. Det har bara fortsatt gå neråt.
Har börjat få mardrömmar om gamla vänskaper, förhållande till andra och jordens slut. Det startar alltid med vänskap men går över till att alla skriker på mig. Säger till mig om allt jag gör fel. Sen är vi fast tillsammans när jorden håller på att gå under. Det konstiga är att i drömmen mår jag inte dåligt av gnället mot mig. Istället känns det skönt att ha några "vänner" runt mig. Även hur mycket de är sura och hatar mig för små saker. Det är när jag vaknar smärtan kommer och skuld känslor börjar komma.

Vänner på facebook börjar försvinna. De tar bort mig och jag vill inte ens fråga varför.
Känns som jag vet varför. Jag är för osocial. Ingen känner mig och på sätt och vis känner jag väl inte direkt dem heller. Ändå gör det lite ont att se. Att jag inte spelar någon roll längre. Av så få personer.

​Detta är ändå mitt fel. Ingen har direkt brytt sig för jag har inte vågat vara en del i någons liv. Jag vill inte vara en del av någons liv för jag vill inte vara i deras väg. Jag är bara en för tråkig person att ha. Skit tråkig. 

Allt p.g.a socialfobi som har fått gro för länge.
Usch. Det är mitt fel.
Försöker jobba på det men det går knappt.
Det är försent typ.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ja vad händer här egentligen? Har inte gjort ett inlägg på jätte länge. Detta skulle ju göra mig "back on track" från hur deppig jag var innan. Det har gått bra. Rakade av mig håret och ångrat det fram och tillbaka. Mitt hår växer inte speciellt snabbt heller så känns som man bara får deala med vad man har gjort. Keep it up liksom.

Ska bli utbildad nagelterapeut i maj. Helt sinnes. Jätte glad men känner mig ganska ensam i det hela.

Att sluta gymnasiet, bli sjuk i över ett år, bli väldigt deprimerad, få svår socialfobi och sen flytta utanför stan för att sedan må bättre har varit så jävla tidkrävande. Jag har tappat för mycket. Vill inte tappa mer, vill bara ha mer just nu. Fast när man inte umgåtts med andra på väldigt länge så känner man sig helt borta. Jag tror inte ens jag vet hur man för en normal diskussion. Känner mig helt off. Önskar jag inte brydde mig vad andra tänkte om mig socialt men med socialfobi så går det inte. Jag springer från konflikter och pinsamma tystnader. Känner mig pressad socialt att jag skrattar nervöst hela tiden och försöker hitta något att prata om men känner mig istället jobbig och konstig inombords. Så jag flyr. Stänger in mig. Vågar inte öppna upp mig själv. Blir bara övertrevlig och tappar allt.

Jag har medicin, tog det och mådde sjukt mycket bättre, kändes befriande men slutade att ta det för mina dygn var helt förstörda över hur sjuk min mage var. Den konstanta tröttheten. Nu behöver jag bara ta om den. Fort. Min hund har hjälpt mig otroligt att få mina dygn bättre.

Ville dela med mig detta när jag nu försöker åter igen komma lite mer back on track. När man har socialfobi som jag så sitter man ofta i tystnad istället för att berätta något. Så kan lika väl börja, bebis steg. Hehe.

Likes

Comments

View tracker

Älskar henne. Min bebis.

Likes

Comments

Alice går på bra i kylan! Behöver en ny kofta dock då den hon har nu har blivit för liten

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Min älskling Alice

Likes

Comments