Bokföring etc mitt i natten (nästan)...
Här sitter jag och längtar efter att måla. Men först måste jag få i ordning mina inventeringslistor till bokslutet och samla ihop mina verifikationer i pärmar. Men så är det om man ska envisas med att ha en firma när man inte vet nånting alls om hur mkt tid som kommer att "bli över" skämt åsido, tid blir inte "över". Den får man noggrant planera in (eller klämma in på natten.) Min studio är som slow-cooking, fast mer slow-business(ing). Det är low production, men jag tänker envist fortsätta. Det är värt det. Det är verkligen detta jag vill ägna mig åt. Och bara tystnaden här inne är en vila i sig. Nu är det visserligen tyst i huset ändå när barnen sover. Men ni förstår, detta är rummet där ingen enda pryl får fötter och förflyttar sig själv. Inga pappersrullar rullar ut sig själva i en krullig hög, inga kuddar eller kläder ligger på golvet. Allt står kvar precis exakt där jag lämnade det sist. Det känns övermäktigt prydligt här inne. Jag blir nästan förvånad varenda gång jag går in här. Kontrasten liksom. Mina svala, vita stenväggar <3 Och nej, jag är inte en sån där konstnär som gillar en röra, och bara liksom viftar omkring mig när jag skapar min konst. Jag blir verkligen störd av en oestetisk omgivning när jag målar. Därav draperiet ni ser rakt fram. Här nedan ser ni samma vy utan draperi.

Jag blir absolut inspirerad av att se färger och andra målarprylar. Men i största allmänhet vill jag inte ha denna spräckliga röra i ögonvrån haha... jag föredrar skåp framför öppna hyllor. Missa inte min snygga amnings-bh-låda som står i hyllan haha... Snyggt. Jag kan säga att den innehåller inte amningsbehåar längre. (Den innehåller Golden Open Acrylics). Men min väninna blev lite road sist hon besökte min studio och då fick syn på denna. Jag hade inte noterat detta faktiskt. Den har nog stått på andra hållet ett tag, men som ni kanske läst i tidigare inlägg har jag nyss grävt mig igenom hela min studio och omorganiserat allt/rensat ut.

Förresten är det inte jag själv som bokför, det måste jag erkänna. Det är världens finaste Gull-Britt som bokför. Själv kuggade jag matte B på gymnasiet. Matteläraren rekommenderade mig att hoppa av kursen, han tyckte att mitt självplågeri var meningslöst. Jag vet att en lärare inte ska säga så, men han var jättesnäll och jag hade noll motivation att slutföra kursen. Jag lämnade med lätta steg... Målarkursen på gymnasiet gick desto bättre :) Och engelska och svenska.

Så, jag bokför alltså inte, men det krävs min yttersta självbehärskning för att bara gå igenom och sortera mina verifikationer så att Gull-Britt kan bokföra dem. Ja ni märker ju själva, jag bloggar istället. Nä, nu ska jag göra dom där tråkiga listorna i Google Kalkylark, så jag får måla å det snaraste! (Inte inatt dock, det är rätt kört inser jag. Men nästa gång jag vistas i studion!)

God natt!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Förlåt mig, det här är ju lite obehagligt att läsa. Men ändå självskrivet bloggstoff... En sån där händelse som man vet strax efteråt att den kommer att vara kul i efterhand, fastän bara tanken känns absurd i det ögonblicket.

(Om ni undrar varför mina selfies är så suddiga, så är det för att skärmen på min iPhone är krossad, med en spricka över kamerans öppning. Jag har fått en ny mobil av mannen, men vi får väl se om vi hinner packa upp den före april...)

Till att börja med, så möblerade jag om i min studio och städade densamma till klockan 03 inatt. Jag var tvungen, för jag måste inventera för mitt bokslut. Senast igår egentligen. Och min studio innehöll en miljard prylar som jag inte längre använder. Så för att underlätta inventeringen, så är det ju bra om prylarna som faktiskt ännu används är de som ligger i företagets lokal... så att säga. Min man (som är mycket mer matematisk än jag) skulle hjälpa mig igår kväll att börja inventera, men han vände på klacken nästan direkt, och konstaterade att här får du faktiskt sortera först. Och hur jag än har försökt få till detta dagtid ett tag nu, så har det inte gått. Många av våra kvällar ha stulits av medicinskt krångel. Både krångel hemma, med att mellantjejen har varit uppe sent många kvällar. Och ett antal akuten-trippar har det blivit på dagar när min man var ledig, och jag istället hade kunnat greja studion.

Skärmdumpen ovan visar när mellantjejen vaknade (troligen av sin epilepsi som vanligt numera) Hon somnade om lagom till att lillasyster på tre år vaknade för dagen. (Detta är ju en klassiker som alla med minst två barn tyvärr känner till) Båda tjejerna låg på varsin sida om mig i sängen, eftersom min man jobbade natt. Om dom vaknar när han är hemma, så går jag och lägger mig i sängen hos den som vaknar först. Om den andra vaknar också, får jag ta mellantjejen, för där är det bara jag som duger på natten haha. På det viset stör de inte varandra så mycket. Men är man själv på natten, så tror jag att många av er också har erfarenhet av att det är väldigt svårt att dela på sig. Då får man lägga sig i en liten hög i samma säng, och hoppas att barnen sover gott ändå. Det gör de ofta inte. Så då får man mera slumra ytligt halva natten, till ljudet av barnteve. Samsovning är en fin tanke, men i vår familj har det varit mer en irriterande tanke. Den enda här som egentligen kan samsova bra är minsta tjejen.

Bilden upp till höger visar mig ungefär fem minuter efter att jag kom upp ur sängen. Lillasyster krävde slutligen att få frukost, och jag var så sömndrucken så det är inte riktigt klokt. Det var nästan omöjligt att hålla ögonen öppna. Men jag var tvungen att offra denna natt, även om min nya princip är att alltid lägga mig före tolvslaget så jag inte samlar på mig för mycket sömnbrist. Det tjänar man ju inte på i längden har jag lärt mig...

Påpassligt nog låg det en mjuk krokodil på frukostbordet.

Men efter två stora koppar kaffe latte, började min hjärna vakna. Vår treåring "hjälpte" mig att sopa upp barr under den döende granen medan jag drack kaffe. Det gjorde barnen igår också. Jag fick torrmoppa hela vårt vardagsrum efteråt. Riktigt roligt hade dom... en god stund. Och de kände sig väldigt hjälpsamma.

Men vad var det då som hände igår kväll? Jo, I min studio har jag en grön, lurvig matta. Jag höll på att tömma en sån där vit kartong inatt, en sån där från Ikea, som är lite snygg, med handtag, lock och metallbeslag. En sån som ska passa i en Expedit-hylla. Jag stod på den där mattan. Kartongen innehöll knappnålar. Såna där små vassa, som inte har en plastknopp, utan mer en hatt som liknar hatten på en spik. Jag vickade kartongen hit och dit medan jag tömde den, och insåg inte att ett antal nålar för ut genom små springor i botten av kartongen. Plötsligt kände jag en stingande smärta i vänster häl. Inte mitt under hälen, utan lite på innerkanten där huden (tack och lov) är som tjockast. Mina hälar är rätt ofilade för stunden, och just nu får jag väl vara tacksam för att jag har den sortens hälar som får väldigt tjock hud. Om jag inte filar ibland får jag smärtsamma hälsprickor. Jag tittade på min häl och tänkte att den nålen gick nog in rätt djupt. Jag anade att den satt kvar.

Mycket riktigt, utan överdrift, så hade jag fått in halva nålen i hälen. Verkligen halva nålen. Såna nålar är långa. Jag tvekade en sekund, sen drog jag resolut ut den. Och den satt hårt. Haha. Som om den satt i läder. Jag får väl hoppas att jag inte får någon infektion där. Hälen är lite öm nu....

Likes

Comments

Idag hade jag pyjamas halva dagen. Och pyjamasbyxorna hängde med ända till kvällen. Vi körde en riktig kexfrukost. Och minsta tjejen passade på att kexa till det ordentligt...

Men... hon övade i alla fall på att bre!
I morgon får det bli lite mer ordning :) och mer fullkorn...

God natt! ❤️

Likes

Comments

Jag kallar mig ju konstnärsmamma. Detta är min "mammablogg" (fast inte en typisk sådan.) Min konst har en egen blogg HÄR.

Men en liten kik i min studio kommer givetvis att dyka upp regelbundet även i denna blogg ;)
HÄR i detta studio-inlägg kan du kika på en del av min portfolio!

Nedan följer ett litet smakprov:

Du kan hitta mig under namnet "Lindas Konstsida" på Facebook, Twitter och Instagram. Via min sajt WWW.LINDAKONST.COM hittar du också butiken i huvudmenyn, där jag lägger ut originalen som är till salu. Just nu finns det fyra tillgängliga.

(Skärmdump från min butik)

Likes

Comments

Gott Nytt år!

Efter två vändor till Kristianstad (3 mil dit) med barnen - en för att hämta ut kramplösande innan Apoteket stängde, och en för att hämta mannen efter jobbet, blev det hämtpizza. Minsta tjejen somnade i bilen så henne bar vi in direkt i sängen. Nu sitter vi här och degar med kex och ost med dom två stora barnen och tittar på Pippi Långstrump. Som ni märker smygbloggar jag samtidigt. Pippi är grymt välgjorda filmer. Men efter 3-4 avsnitt börjar det bli lagom för en vuxen...

Och ärligt talat är det bara mellantjejen som kollar på Pippi. Stora killen föredrar nån tecknad spiderman på surfplattan.

Nu väntar vi på att barnen ska få se lite raketer, sen ska vi somna så fort vi kan med tanke på hur dåliga nätterna är just nu rent statistiskt sett... om man säger så.
Den här skärmdumpen tog jag när mellantjejen väcktes av sin epilepsi i morse.

Det gladde oss att busloppan fastnade för dom salta kexen på tevebordet. Hon käkade ett helt gäng! Hon har troligen natriumbrist nämligen. Därför blev vi extra glada. (Hon äter väldigt lite, lever mest på näringsdrycker) Vi ska göra lite tester på vitaminer och mineraler snart, har dietisten bestämt. Jag blir orolig för natriumbrist, så jag ska försöka få dom att göra testet nästa vecka. Tillsvidare har jag krånglat i henne vätskeersättning i två dagar med alvedonsprutor nu. Det går rätt bra, hon får en massa äckligt via alvedonsprutor, så när man kommer med sprutan vet hon att det är lika bra att ge upp direkt. Både bra och lite hemskt, stackars ❤️

Varje nyår brukar vi säga att nästa år kan ju i alla fall inte bli sämre än skit-året vi lämnar (ursäkta uttrycket).

Den här gången har jag ingen lust att tänka på vad som kan hända nästa år. Lite försiktigare optimist har jag blivit. Jag nöjer mig med att fälla en sentimental tår till tolvslaget-dikten på Skansen och ta mig en glögg. I morgon är det Januari i alla fall, och jag gillar att se fram emot tulpaner och semlor framöver.

Detta året fick vi eget hus. Det är vi otroligt tacksamma för. Att vi ens har kommit någorlunda i ordning i huset under detta halvår är dock ett mirakel. Vi är så sanslöst trötta. Det var mitt under flytten i april som lillans epilepsi började ge anfall (tics från början). Sedan dess har det varit ett oupphörligt krångel. Illamående och matvägran i månader (pga medicinen). Och nya sorters anfall (frånvaroattacker och maniskt tuggande). Fortfarande inga krampanfall tack och lov. Det hoppas jag vi slipper se nästa år också. Eller nånsin.

Detta år fick vi också se hur en ljuvligt vacker liten flicka fick flytta till himlen innan hon ens hann se jorden. Alldeles perfekt och helt färdig att födas. Inga ord räcker till. Nästa år måste bli bättre än detta. Det bara måste det.

Må ni alla få ett bättre år än detta. ❤️

Likes

Comments

Idag har vi hunnit med en vända till akuten igen. Men denna gång var vi där en såpass kort tid att jag inte ens hann dricka min sedvanliga sjukhuscappuccino i pappersmugg.

Lillans neurolog är ledig en HEL VECKA. Ingen annan läkare vill egentligen ändra på hennes behandling bakom ryggen på behandlande läkare. Men jag fick ändå motvilligt lov att prova. Det handlar om en liten ändring under några dagar bara. Jag vädjade att få ta bort en medicin som vi just börjat trappa in för några veckor sedan. Bara TESTA några dagar att ta bort den, för att se om denna triggar hennes anfall, vilket jag tror. Vissa får nämligen fler anfall av vissa mediciner, det är väldigt individuellt och mediciner måste provas ut. Och det tar TID. Två månader närmare bestämt på denna medicin. Annars kan man plötsligt få livshotande biverkningar.


Den manliga läkaren som mötte oss har jag träffat 1-2 ggr väldigt nyligen på akuten. Jag bara liksom hej tjena... när han gick förbi i väntrummet, och hajade till när han såg mig haha... jag känner mig så otroligt tjatig när jag är där. Många, både på akuten och på barnavdelningen och barnmottagningen känner igen min dotter. Hon fick ju cancerbehandling sommaren 2016 för Wilms tumör, som hon uppenbarligen överlevde. (Hennes vänstra njure överlevde dock inte.) Och nu är det epilepsin istället.

Jag unnar verkligen hennes glada och mysiga läkare en vecka ledigt. Läkarna har hur mycket jobb som helst, och säkert ännu mer hon som är specialist. Men vad jobbigt det är, när mediciner inte gör det dom ska, och ens barn mår dåligt... då är det inte så lätt att vänta dag ut och dag in. Även om tillståndet inte är livshotande. Och förresten är det en konst att veta vad som är livshotande. Man kan få mardrömmar för mindre än av att läsa bipacksedlarna på hennes mediciner.

En del säger att man inte ska läsa biverkningslistor. Det går kanske bra att strunta i på Alvedon. Men det här är den sortens mediciner där jag som förälder är ansvarig för att upptäcka vissa av dessa biverkningar i tid. Där de börjar lite smygande, för att snabbt bli livshotande. Och då pratar jag inte bara om sällsynta biverkningar. Och då är det såhär för oss just nu, att den ena medicinen vi har är en triggande faktor för gräsliga biverkningar på den andra medicinen som vi trappar över till...

För att inte tala om det kramplösande medlet vi gav i natt för första gången hemma till exempel, där står det såhär:

"På spädbarn i åldern 3 månader till under 6 månader ska detta läkemedel endast användas i sjukhusmiljö där övervakning är möjlig och återupplivningsutrustning finns tillgänglig."

Nä, vår lilla loppa är inte tre månader, utan snarare fem år. Men den vissheten lugnar föga mina mammanerver när jag läser en sån rad. Man känner ju inte direkt att det är en vitamin man häller i ungen. Lite mer rolig läsning från samma bipacksedel:

"Vanliga biverkningar (kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare):

  • Illamående och kräkningar
  • Sömnighet eller medvetslöshet"

Efter en dos av denna kan jag intyga att vår älskling efter några sekunder ser helt berusad ut, kan inte stå upp själv, flinar lite med flummig blick, och däckar helt inom två minuter. Sen sover hon som en stock i minst en timme. Skönt när anfallet är över. Mindre skönt att gå och lyssna en hel timme efteråt så att hon verkligen andas. Särskilt om detta är vid kl 23... zzzz

Meen... nu är vi hemma igen sedan länge. Dagen gick bra, jag fick som jag ville, och lillan har haft en av sina bättre dagar. Nu ska jag pyssla en liten stund med mina studio-leveranser som ska gå på första bästa icke-röda dag efter helgen. (Nej, jag minns inte i huvudet vilken dag detta blir haha, här tar vi en dag i taget).


Detta åt jag förresten till kvällsmat idag. Ja... bara detta.

När alla barnen somnat så ställde jag mig vid köksbänken och började kolla mobilen. Vila skallen lite. Man blir dyngtrött av att lägga tre barn som gör allt för att busa upp varann istället för att varva ner. Jag minns inte riktigt hur jag gjorde, men efter ett tag hade jag i alla fall käkat en sked ur jordnötssmöret. Jag åt ingen middag idag heller, så då tyckte jag att lite extra protein det kan jag gott ha. En rejäl klick... faktiskt. Jag stod vid skedlådan, så det var lätt att ta nya skedar. Jag kom då på efter ett tag att lite Nutella kanske jag också behövde. Efter några minuter fick jag syn på min egen skedhög.

Säg inte att du aldrig gjort likadant ;)

#mamaconfessions

JA... GOD NATT DÅ! <3

Likes

Comments

Ibland går multitasking mindre bra. Små vardagliga dumheter i farten...

Igår var vi på ortopeden med mellantjejen. Vi - som i bara-jag och mellantjejen. På vägen dit mindes jag plötsligt att vi plockat ut båda barnvagnarna ur bagaget. (Japp båda får plats, City mini GT double + City mini GT i en Renault Scenic! Babyjogger FOREVER...) Men jag laddade redan för trubbel ändå, eftersom jag visste att jag väntade en telefontid med en läkare på exakt samma tid som tiden vi fått hos ortopeden (asgarv). Och jag ville verkligen inte missa det samtalet. Ortopeden vill man inte heller missa, kön är jättelång för att få en tid där.

Men jag hade förberett lite. Redan på morgonen igår ringde jag för att höra om ortopeden ens ville ha dit oss så snart efter familjens kräksjuka. Dom kom fram till att det ville dom tydligen. Med sköterskan i luren där och då, passade jag på att nämna min lilla läkar-dubbelbokning och frågade om jag kunde förklara vårt ärende lite snabbt för ortopeden, så att han sedan kunde undersöka min dotter medan jag stod där och pratade med en annan läkare samtidigt... ja, haha... hrm... (dålig-mamma-känsla) sköterskan var jättesnäll och sa att det säkert skulle gå jättebra, och hon skulle skriva en notis till läkaren.

Vår goa femåring är jättebra på att gå. Springa också - åt det håll HON vill. Värre är det att få med henne längre än 20 meter åt ett annat håll. Detta är anledningen till att vi alltid måste ha med oss barnvagn överallt. Annars lägger hon sig raklång på marken i värsta fall. Och då har man +18 motspänstiga kilon att bära + eventuell väska/väskor i värsta fall. Att resonera muntligen med denna tjej leder ofta ingen vart.

Ändå fick jag med mig både henne och handväskan frivilligt hela vägen över parkeringen, genom entrén, och hela vägen fram till hissarna i entréhallen. Det var mindre än tio minuter kvar till vår läkartid.

Just när jag lite småstressat ska börja skumma igenom den stora tavlan med sjukhusavdelningarna ringer telefonen.

"Eeh... hej det är Linda!" *ortoped... ortoped... o... o..... våning 8* En hiss anländer. Och det är definitivt inte den närmsta hissen.

Läkaren (ny läkare jag aldrig träffat eller pratat med) vill att jag ska beskriva mitt ärende. Det krävs en lång och krånglig förklaring från min sida. Jag börjar haspla ur mig vad jag vill ha sagt.

Tvärs över korridoren går en kvinna in i hissen. Jag försöker skynda på lilltjejen tvärs över hallen. Vi hinner in. Trycker på nr 8.

Den andra kvinnan i hissen säger något som jag inte hör, men jag förstår på hennes kroppsspråk att något inte stämmer med hissknapparna. Hon har tryckt också och nu lyser inga knappar alls. Jag ser hur hennes mun rör sig, men jag uppfattar inte ett ord av vad hon säger. I mitt headset pratar läkaren. Jag mumlar något och trycker på min hissknapp igen. Nu lyser den. Kvinnan lyckas få sin valda knapp att lysa också. Hon småpratar med mig, ser mig i ögonen, och förstår inte att jag har nån i telefonen. I örat pratar läkaren, helt ovetandes, och jag vill inte avbryta läkaren för svara kvinnan. Jag ler ett urskuldande grin, nickar, mumlar något i stil med, "aah... mmmh... eh", och höjer själva mobilen mot örat där hörsnäckan sitter, för att hinta att jag har nån i luren. Jag kan inte ta in vad läkaren säger. Kvinnan verkar märka då att jag pratar i telefon. Jag känner mig så ohövlig men kan inte få ur mig ett ord, för då tappar jag läkaren igen.

Hissen anländer till en ganska öde våning nr 8. Korridoren går i en kvadrat runt några inglasade väntrum. Jag letar efter skyltar men blir inte klokare. Nu är klockan slagen. Lilltjejen börjar ledsna. Jag drar med mig henne i handen, och förklarar för läkaren i telefonen att vi är på sjukhus och ska till ortopeden men försäkrar att det går bra att prata ändå. Jag hittar ett kontor där en kvinna sitter. Jag avbryter läkaren i luren för att fråga om vägen. "Nej, detta är avdelningen..." (dvs där man blir inlagd på ortopeden.) Mottagningen är på entréplan. Åtta våningar fel. Jag får en liten vägbeskrivning. Men nu vill inte min flicka mer. Hon ska inte tillbaks till hissen. Hon tänker utforska ortopedavdelningen.

Jag försöker vädjande lirka henne mot hissen. Handväska på armen och telefonen i ena handen. Nu är vi sena. Hon lägger sig raklång på golvet. Jag lyfter upp henne. Hon skriker ilsket, väldigt nära mikrofonen på min hörlurs-sladd.

På något sätt får jag in henne i hissen. På bottenplan går vi två varv runt hisshallarna men ser inte någon ortopedskylt alls. En kvinnlig läkare stiger ut från en hiss framför oss. Ännu en gång avbryter jag den väldigt tålmodiga läkaren i luren. Hon var säkert irriterad, men hon dolde det väl. Jag dyker fram till läkaren framför mig. "... vaaar är ORTOPEDEN?!" Läkaren tar sig tid och eskorterar oss till ortopeden. Lilltjejen är nu jättearg.

Ungefär samtidigt som jag andfådd tackar min eskort för hjälpen, och går in genom dörrarna på ortopeden tycker den stackars läkaren i luren att vi nog ska prata färdigt vid ett senare tillfälle... 

Sen var hon faktiskt så snäll och ringde igen samma eftermiddag. <3

Jag vet inte hur det är överallt, men jag är van att få vänta minst några dagar på telefontid med läkare. Ibland en vecka eller två. Det var därför jag inte avbokade.

Nästa gång får jag nog avboka den ena läkaren ändå haha. Fast tanken var att min man skulle vara med igår. Den idén fick vi dock innan dom andra barnen fick  Julkräksjukan. Så den planen gick ju i stöpet.



Likes

Comments

Vi hade en fin julafton hemma hos oss, med svärföräldrar och svågers familj. Svärföräldrarna hade massor av färdig julmat med sig, och det blev en stillsam och skön dag. Det var välbehövligt efter en tung och intensiv månad. Men två i sällskapet fick kräksjuka redan på julaftons morgon och missade julafton...

:( Och sen fick alla andra också kräksjuka dagarna efter. Alla utom jag och min fina svärmor. Men man får säga ändå att vi klarade oss lindrigt. Min man åkte på det hårdast, och vår son fick sig en omgång. Tjejerna mådde halvdåligt i en dag. Men jag satt sent igår kväll vid vår treårings säng med en hink, hur länge som helst, medan hon jämrade sig i sömnen. Det lät precis som att det skulle komma när som helst... Till slut kom jag fram till att jag hellre bytte lakan i sängen än satt där med hinken hela kvällen. Tack och lov hände inget, och morgonen därpå mådde hon prima igen <3

Däremot ikväll somnade alla barnen i god tid... och jag såg fram emot att hinna massor i min studio. Men just som jag varvat ner en liten stund efter att stora killen somnat, vaknade mellantjejen, glad och till synes utvilad, efter att ha sovit i två timmar... Detta var kl 20. Jag tror hennes epilepsi hade med saken att göra, hon verkade orolig och tuggade och gnisslade tänder mycket (hon kan inte prata). Hon somnade sedan om kl 22:30 haha... ja... asså. c'est la vie... Vi hade det mysigt i sängen i alla fall! Gospluttan! <3

Prognosen för följande morgon är väl ungefär såhär: Jag lägger mig (uppenbarligen) för sent nu, och i morgon vaknar treåringen glad i hågen kl 06 om inte tidigare, och väcker storasyster som sovit ca en halv natt. Eller så hoppas vi att alla sover länge... det har ju inträffat nån gång förr. Man vet aldrig vilken dag som blir den lyckliga xD

Oftast är dock min erfarenhet att barnen på något mystiskt sätt vet vilken natt man varit uppe för länge, och vaknar och krånglar just då, eller vaknar extra tidigt nästa morgon. Eller är det bara jag som tycker våra barn gör så? (Hur vet dom liksom??).

God natt!


Likes

Comments

Detta är inte någon mammablogg. I alla fall inte en sån som kommer att innehålla barn-outfits, detaljer kring mina barns vardag eller barnpyssel. Inte heller smoothie bowls, lösögonfransar eller träningstips. Den kommer att handla om mitt eget perspektiv som mamma och konstnär. Och även ge inblickar i hur det känns att vara mamma till ett barn med en betydande funktionsnedsättning.

Jag själv som människa är en estet i själen. Detta har allra mest tagit sig uttryck i mitt målande. Målandet är också orsaken till min blogg. För i mitt målande finns det som är jag och det som jag känner och vill förmedla. Men för att de som redan följer mitt konstnärliga skapande ska kunna komma lite närmare mig som person, och få en djupare förståelse för vad som rör sig på mina målardukar, vill jag satsa på en blogg.

Jag började blogga så smått på min egen sajt; lindakonst.com, men kände ganska snabbt att jag behöver ha två olika bloggar. En för bara min målarstudio, och en som mer övervägande reflekterar mitt liv som helhet. På detta sätt kan mina följare välja lite lättare hur ingående de vill följa mig haha!

Var finns dessa följare jag pratar om? Jo HÄR på "Lindas Konstsida" på Facebook. Jag älskar att ha Facebook som mötesplatsen för min konst! Här kan vem som helst kommentera öppet och man kan visa bilder på olika sätt, följa inlägg, diskutera, skicka PM, se varandras profiler... listan är lång!

Avslutningsvis så har jag, Linda, tre barn, på 3 år, 5 år och 7 år. (Storebror och två lillasystrar). Jag är också fru till Patrik sedan elva år. Jag är 31 år nu, så kan ni göra matematiken haha. Vi bor i eget hus sedan ett halvår, och har en liten innekanin som heter Ninni.

Jag tar hand om barnen mest hela dagarna (min man gör oftast mer hushållsarbete än mig) och jag sköter alla sjukvårdskontakter för vår femåriga flicka (för att vi inte ska röra ihop allt) Den egentid jag lyckas skrapa ihop åt mig själv utöver familjelivet, den spenderar jag i min målarstudio. Detta blir ibland dagtid när mannen är ledig eller när flickorna går sina 15 timmar på förskolan, men oftast på sena kvällar. Det är vad jag gör istället för att se på teve eller gå på stan, eller andra jämförliga avkopplingsmetoder.

Varmt välkommen att följa med!

Likes

Comments