View tracker

Me and my boyfriend had a decent life together. Though poor and living in a small shack out in the desert we loved each other. But when I got pregnant something changed. At first for the better of course. We were happy we were going to be a family. But soon reality hit us. How were we going to raise a baby with almost no money? This fact hit my boyfriend harder than it hit me because he felt responsible for our lives. I think he actually started praying at night. I could hear him talking in the bathroom before we went to bed. I think he even cried sometimes. Then another change happened. As the baby grew in my stomach my boyfriend seemed to get happier by the day. I could still hear him talk in the bathroom but there was no more crying. I don’t think. One day he told me everything was going to be OK. I could see in his eyes that he meant it. Every night before we turned out the lights he repeated it. Everything is going to be OK. I have always felt that the universe had a way of sorting everything out in the end and I was glad my boyfriend also seemed to have found that peace. One evening it all materialised in a way I could have never imagined. My boyfriend had bought a lottery ticket which at first had made me a little upset since we were counting our very pennies to make it all work. I soon realised though, that that lottery ticket was the next best thing, after the baby, that had ever happened to us. As the man on the TV read our numbers and it hit me that we were millionaires I couldn’t believe it. Universe had solved our problems in a way I could have never imagined. We began looking for a new house in town, in a good neighbourhood close to a good school. We found one and bought it but decided not to move until we’d had the baby and all had settled a bit. One evening as I was about to pop my boyfriend came home with a new car. I never cared much about cars and believed him when he said it was a good car for our little family. We decided to take it for a spin in the desert outside of our soon to be left little shack. I felt the wind in my hair as I put my head out the window and we drove for hours talking about our new life. We stopped to watch the sunset over the desert that didn’t seem so frightening any more. I sure felt blessed. As the sun had set and we drove back over the plains a rabbit appeared in the headlights. We laughed though felt sorry for it as it kept running, probably scared, in our headlights even though my boyfriend tried to turn away. After a while my boyfriend stopped laughing. I guess he was tired of having the rabbit running in front our car for minutes on end. I looked around and noticed it was pitch black around us. I told my boyfriend to slow down since we weren’t familiar with these parts of the desert. But he didn’t. Without saying a word he speeded up. I told him it wasn’t funny and that I wanted him to stop. He didn’t say anything and just kept staring at the rabbit still running in front of us. The white rabbit. This was the first time I realised that the rabbit was clear white. As white as anything I had ever seen actually. What scared me more though was the next fact that came into my mind. I realised my boyfriend weren’t trying to avoid the rabbit no more. He was following it. I screamed to him to stop the car but he just kept speeding. Then he calmly told me to get out of the car. As he said it I noticed his eyes were like I’ve never seen them before. It was like he was there but also not. He didn’t seem sad but tears were running down his cheeks. Get out of the car, he told me again. I paniced and grab a hold of his arm and started shaking him. It seemed like he didn’t even notice. He just kept following the rabbit in the headlights with eyes that were his but also not. Thats when he moved for the first time in a long while. He calmly put his hand on my belly for a couple of seconds and then told me everything is going to be OK. He lift his hand from my belly and put it on the handle of the car door beside me. I screamed on the top of my lungs as he opened the door and pushed me out of the car. I rolled around in the sand and stopped just as I could see the white rabbit in the headlights jump off a cliff. The car and my boyfriend in it went after and disappeared.

Now I am sitting in my new house, in a good neighbourhood, close to a good school with my newborn daughter in my arms wondering: Who was my boyfriend talking to in the bathroom at night?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Trettiotre år gammal högg jag som vore han ett fiskedrag i form av en söt dam med en Singapore Sling i ena handen, en Piña Colada i den andra och en fotboll balanserande på den putande stjärten. En Håkan-platta under ena armen, en Marilyn Manson-platta under den andra och ögon djupa som Johnny Depps.


Jag har sett något glänsa i periferin utan att titta närmre, trott att det varit kattguld. För upptagen med de andra drag som redan sitter i min käft.

I torsdags, närmre bestämt andra juli tjugohundrafemton, satt jag nyduschad i soffan med paddan i handen och skulle välja låt. Som för det mesta valde jag mellan min store gud här i livet: Håkan Hellström, förra årets käftsmäll Mando Diao - laserversionen, och sommarfavoriten Ted Gärdestad (som jag med hatten i hand vet att jag inte skulle lyssna en sekund på om han inte hoppat framför tåget och visat att det i allt det där ljuset fanns ett mörker).

Något började mullra utanför mitt fönster. Först trodde jag att det var åskan men snart förstod jag att det var ett ljud av maskin skapat av människa. Det vibrerade i mitt golv. Ännu ingen melodi men jag förstod att det var musik. Jag googlade. Helvete, var min första tanke när jag såg att Stiftelsen skulle spela i närheten. Ska jag, som ska upp i morgon klockan fem, behöva somna till den jävla skiten? Och varför börjar de tjugo minuter innan de ska gå på klockan nio? Vilka jävla idioter! Och hur i helvete kan det låta så fett?

Mullret fortsatte medan jag klickade på Facebook-fliken och med detsamma såg vad en av mina vänner just sysslade med; Han var på konsert.

Thåström.

Thåström som en annan vän vid ett flertal tillfällen påpekat att han vet att jag skulle tycka om. Själv hade jag inte mer än två tankar om en låt: Fanfanfan. Den är fantastisk men är också, som för så många andra, soundtracket till dagen då mitt hjärta krossades för första, men inte sista, gången. Men det är andra historier.

Min nya första tanke var att unna mig en kall öl på min balkong trots att jag bestämt mig för att lägga mig tidigt. Tänkte att en öl i ena benet nog bara gör att jag somnar lättare med solnedgången utanför persiennerna. Min andra tanke var att jag nu återigen kommer att få höra låten Fanfanfan. Och denna gång kommer jag inte kunna stänga av den.

På balkongen hörde jag musiken, kände basen och hörde sången men inte orden. Så nära men ändå så långt bort, så att säga.

Den kvällen somnade jag till Fanfanfan. Och det kändes bara bra.

Följande dagar fick jag en ny favoritlåt varje dag:

Fredag - Beväpna dig med vingar.

Lördag - Den druckne matrosens sång.

Söndag - Märk hur vår skugga.

Måndag - CC Cowboys.

I dag är det tisdag och nu när den lilla kemiska ångesten efter helgens måttliga alkoholintag med råge försvunnit var jag redo för Fanfanfan igen.

De har alla sköljt över mig som något obeskrivbart men saknat. Som att de fyllde ett hål inte ens Håkan nått. Och framför allt fick de mig att återigen skriva så att tangentbordet brinner. Nio dikter har det blivit men de bjuder jag på vid ett annat tillfälle.

Det har varit omtumlande och jag får svindel av all musik jag har kvar att upptäcka av denna demon till karl.

Jag har slagit mig för bröstet. Jag har dansat. Och jag har gråtit.

Thårar.

Likes

Comments

View tracker

Som vanligt har det blivit knas vid överföringen av texten från Pages. Indrag har blivit radbyte och what not men fattar inte hur jag ska få till det så man får leva med det helt enkelt.


Måndagen den sjuttonde november i år satt jag på biografen Spegeln hemma i Uppsala och väntade på att filmen Interstellar skulle börja. Jag vet inte vad det var som fick mig att plötsligt börja tänka på morfar. Jag gör det ibland, absolut. Ett par gånger i månaden kanske. Men denna gång kom att bli speciell.

Vad jag tänkte var att ingen av oss i barnbarnaskaran har fått barn än. Och eftersom morfar långsamt verkade bli allt sämre tänkte jag att han kanske aldrig kommer att få uppleva ett barnbarnsbarn. Och jag tänkte att jag ju är äldst, och en liten stöt av olust fortplantade sig inom mig. Jag insåg dock ganska snabbt att det där var en orimlig tanke, och att när jag får barn ska det vara för att jag vill och är redo, inte för morfars skull. Filmen började och min lilla inre monolog dog ut.

En spjuver är enligt en snabb googling detsamma som en skojare eller spelevink. Jag har sedan jag började intressera mig för ord sett morfar som en spjuver. Alltid rolig, inte alltid med mening. Ibland med skrattattacker som inte sällan slutar i hosta och flygande salta pinnar. En ständig gnista i ena ögonvrån, som en glimt av en busig pojke som vägrade att bli stor.

Jag ser mycket av mig själv i morfar. Att vi påminner om varandra till utseendet har jag både fått höra av andra och tänkt på själv. Och kanske har jag fått min lilla kreativa ådra av morfar. Jag minns till exempel hur vi för länge sedan satt och ritade backhoppare, av alla motiv, och jag skickade in min teckning till Lilla Sportspegeln. Besvikelsen då, av att teckningen inte visades i teve, är nu ersatt av det fina lilla minnet av hur en liten pojke sitter med full koncentration och försöker kopiera morfars teknik, och plagiera hans verk. Som en riktig konstnär. Som morfar.

Ett annat starkt minne är traditionen att jag och morfar alltid lagade plankstek till mormor och mina systrar, när vi hälsade på. Det blev aldrig någon kock av mig men morfars uppmaning att alltid ha ett glas vin när man lagar något fint, den anammade jag.

Jag minns alla somrar vi sköt sönder nätet i grannen Runes fotbollsmål. Det finns nog inte många med bättre tillslag än morfar, med stödjebenet ersatt av en protes från knät och ned.

Det är för övrigt något vi också delar: Vi har båda blivit påkörda av bilar. Men båda duckade vi våra fotografier.

Jag minns alla fotbollsmatcher vi sett tillsammans på teve. Jag minns hur morfar blev sur när jag gjorde bicycleta-mål på honom på tevespelet, utan att ha berättat hur man gör. Detta strax efter att ha lärt honom att inte hålla kontrollen upp och ned. Jag minns härbret och traktorn. Hammocken och hängmattan. Pilbågarna och luftgeväret. Kalle Anka, Pellefant och Bamse. Jag minns min morfar, spjuvern.

När filmen var slut hade jag ett meddelande från syster Julia på telefonen:

[Hello! Vaken?]

Senare förstod jag att den glada tonen i meddelandet varit för att inte oroa mig. Jag ringde upp och fick veta att morfars hjärta hade stannat. Men läkarna hade fått igång det igen och nu låg han nedsövd på sjukhuset. För tillfället såg det stabilt ut och då klockan var så pass mycket bestämde vi att jag skulle komma till Södertälje nästa morgon, då de planerade att försöka väcka honom. Men morfar vaknade aldrig igen.

Ett par minuter efter att vi kommit till sjukhuset, jag, mamma, Julia och mormor hade hans hjärta stannat för alltid.

Snart anlände även moster Lena, morbror Leif och kusiner Niclas och Max från Vallentuna, och kusin Lee från Eskilstuna. Många brast ut i gråt. Alla kramades. Själv grät jag inte då jag inte kunde skaka av mig känslan av att det varit dags och att det faktiskt låg något fint i luften. Jag vet inte vad det var. Och någonstans fann jag en styrka när kusin Lee kramade om min arm strax efter att hon fått beskedet. Och känslan vid morfars säng när vi alla höll om varandra medan en och en av oss gick fram och lade en hand på morfars bröst, drog en hand genom hans hår eller viskade något i hans öra.

Jag glömmer aldrig mormors sista ord till morfar, medan hon strök hans kind:

”Jag kommer snart.”

Det varken hoppas eller tror någon av oss. Men en vacker dag om många år blir ju orden sanna. För mormor börjar ett nytt liv nu. Jag tror att det blir grymt!

Jag har aldrig sett eller rört vid en död människa tidigare men vad som slog mig var den distinkta känslan av att kroppen är en sak. Ett fordon. Morfar var någon annanstans.

Och vad jag menar med ”känslan av att det varit dags” är att morfar ju faktiskt blivit stadigt sämre under en lång tid och allt mer eskalerande så mot slutet. Men jag menar också att morfar, den tidigare fotbollsspelaren i Hammarby, som ägde Söderstadions vänsterkant i nära ett decennium, gick bort samma år som Hammarby återigen gick upp i Allsvenskan, och samma år som Söderstadion, platsen mamma alltid sagt att hon vuxit upp på, revs. Det finns något symboliskt och fint i det där.

Jag avslutar med något Julia berättade som hände på sjukhuset kvällen innan morfar gick bort:

”Jag och mormor satt i ett rum när hon plötsligt pekade på något och sade:

”Vad är det där?”

Jag trodde först att hon menade EKG-maskinen och sade att det var en sådan.

”Nej inte den. Det där!”

”Vad? Jag vet inte vad du menar.”

”En fjäril.”

Jag såg ingen fjäril.

Som Johnny Cash sjunger i låten Highwayman kommer du, älskade morfar, för alltid att leva kvar.

Om så bara i form av en enda liten droppe regn.


Likes

Comments

Vi var i det där läget då man inte riktigt vet om man har etiketten "ihop", när jag satt med dig i bilen. Du skulle fickparkera och där vi andra skulle safe:at med att vi ”inte är så bra på att fickparkera" sade du:

”Jag är bäst på att fickparkera!”

Så gjorde du en perfekt fickparkering. Exakt då föll jag.


Jag har skrivit denna text många gånger. Men det har aldrig blivit bra eftersom jag gjort det när jag kommit hem full efter krogen, detta för att inte naket behöva återuppleva fina svunna stunder. Men nu gör jag det. Och det känns redan jobbigt.

Jag har tappat fotfästet både en och två gånger, och jag har legat i sängen med telefonen i handen. Men som alltid har jag lyckats resa mig på nio.

”Detta är enligt planen” har jag intalat mig. Att stormar skulle komma visste jag. Det oklara har varit magnituden av dessa och hur jag skulle lyckas stå upp. Ganska bra har det visat sig. Och det har inte att göra med att saknaden efter dig på något sätt varit mindre än efter någon av de andra, snarare tvärt om. Med dig var det på riktigt. Det var vuxet. Men för den sakens skull inte mindre laddat. Men mer kontrollerat. Och det var främmande för mig.

Jag skriver mer kontrollerat vilket inte är att förväxla med kontrollerat. Få saker har varit kontrollerade med mig genom åren. Vintern 1996 uppenbarade sig ett mörker inom mig. Som en sorts formlös gestalt med oklar agenda som hela mitt liv iakttagit mig från de mörka hörnen. Iakttagit, avvaktat, smitt planer. För att plötsligt slå klorna i mig. Och sedan inte släppa taget.

Den har påverkat alla mina beslut jag någonsin tagit. Dragit ned mig när jag försökt resa mig upp och sett till att jag ligger obekvämt när jag lagt mig ned. Den har lagt ett tryck över mitt bröst som gjort att jag inte kunnat ta tillfredsställande djupa andetag. På sexton år. Tills jag träffade dig.

Våren 2012 slet den mig i stycken, i Thailand. Men det har jag skrivit om i en annan text. Efter kollapsen i Thailand började det vända. Den hade inte lyckats ta död på mig. Jag fick hjälp. Och snart hade jag lagt den första stenen i någon sorts fundament.

I samma veva mötte jag dig, ”vid foten av trappan till tragikomik”. Du vet vad jag menar. Du kom med ditt minspel och ditt rörelsemönster, din hjärna och dina ögon, din attityd. Den som var len och varm men kunde bli sten och kall om man var korkad och inte betedde sig. Och du kom med ditt jävla ass.

Jag tror att allt måste fasas in. Har man varit vilse i öknen utan mat och vätska under lång tid kan man inte plötsligt äta en spädgris och bälga i sig en balja vatten. Det är samma med lycka. För mig var det som i Nordpolens låt ”Gryningen kom med ett dån”. Det började med mig själv. Men exploderade med dig.

Jag tror att jag var tvungen att se vad jag går för med en stabil grund att stå på. Annars hade jag nog alltid undrat. Den gamla klyschan att jag träffade dig ”för tidigt”, trots mina trettio plus år, har jag kött på benen när jag refererar till. Och jag tror att du håller med.

Missförstå mig rätt. Skulle du bara säga ordet skulle jag antagligen komma flygande tillbaka. För att jag saknar dig. Emellanåt så mycket att det känns som om min kropp spänns och vrids till en punkt där det känns som om alla ben i den ska brytas och krossas. Men sådan är min lott i livet. Jag har accepterat det. Hittar jag någon jag tycker om går det inte över. Aldrig. Och du var bäst.

Det känns som om du är arg på mig. Jag vet inte varför. Kanske för att du inte skrev något till mig på min födelsedag. Men så var det ju också sagt. Därför skrev jag inte heller något till dig. Men grattis på 25-årsdagen i efterskott!

Kanske skvallrade dina vänner om en blöt på kväll på Bryggan i somras. Men är det så tror jag att djungeltrumman förvridit det. Fast jag minns ju inte exakt. För övrigt brottas jag fortfarande med detta problem. Men hade du varit typ min morsa hade du nog varit stolt över mina framsteg även på den fronten! Jag har antagligen X antal blöta nationskvällar kvar innan jag kastar in även den handduken men tanken, och nu även handlingen, finns där.

Och anledningen till att jag lägger upp denna text i bloggen och inte skickar den direkt till dig är enkel: Får jag inget svar kan jag rättfärdiga det med att du inte läst den. Vilket du ju antagligen inte heller kommer att göra. Men vad vet jag? Kanske gör du inte annat än att googla mig dagarna i ändå! Antagligen inte.

Jag vet ingenting om ditt liv just nu men jag fick en klump i magen relaterad till en adress jag fann när JAG, kisande, googlade DIG. Men jag har uppfunnit en orsak som lugnar mig, så som jag brukar göra.

Jag minns dina fjädrar. Vinflaskan på bryggan efter bion. När jag smått berusad lät dig, även du smått berusad, raka skallen på mig (nåja). Skogspromenaden till berget i Enhörna. Myggorna. Mumin, Mårran och My. Och Sniff så klart! Våra julgranar. Type O Negative. Pascals triangel. Den turkosa hyllan. Lill-Körv. Ture.

Jag vibrerar fysiskt när jag skriver dessa ord. Det är obehagligt. Jag hade kunnat skriva många fler men jag slutar här.

Jag hoppas att det går bra för dig och att du hittade ett bra ex-jobb. En så smart och snygg människa som du misslyckas inte.


Jag kommer alltid att älska dig och jag hoppas att min magkänsla har fel (vilket den dock inte brukar ha) och att vi när vi ses kan le åt varandra.


Likes

Comments


Fågelsången heter det, mitt nya favoritfik. Hit brukar jag cykla och äta en baguette, dricka en kaffe och gå på toaletten. I den ordningen.

Jag upptäckte det när jag och min vän Micke cyklade hem efter nattjobb en morgon. Vi tog en ny väg och det var då jag såg den soldränkta uteserveringen.

”Café Fågelsången” sade Micke.

”Frukost?” frågade jag. Och så blev det.

Det är inte mycket, men den där frasiga mackan i den där perfekt sviktande stolen den där morgonen efter den där natten kommer jag nog aldrig att glömma.

Jag sitter här på Fågelsången just nu och tänkte att jag skulle skriva om en magisk helg för några veckor sedan, då jag och min syster Jenny tog våra påsar på våra pinnar och åkte ned till Göteborg för att se, ah ni vet vem. Är du som läser trött på att höra mig tjata om Håkan Hellström ska du nog sluta läsa nu, för mycket Håkan kommer det bli!


Jag hade ställt sjutton klockor tror jag, och dessutom bett Jenny messa mig så att jag inte skulle riskera att försova mig den där fredagen, sjätte juni tjugohundrafjorton. Jag vaknade strax innan den första ringde, efter så där tre timmars sömn. Ni minns hur det var, dagen innan julafton.

Tanken var egentligen att jag och mitt ex Amanda skulle åka, men eftersom hon då som nu var och är mitt ex fick jag välja och vraka mellan två systrar och en vän. Lotten föll på Jenny. Och det är jag så glad för (misströsta ej Julia och Basse)!

Sömndrucken och med den matrosinspirerade säckväskan (som jag tror verkligen fann mig på en second hand-butik några dagar tidigare) över axeln begav jag mig ned mot tågkaoset på Uppsala Centralstation. Extremt planerande som jag är hade jag jag safe:at och åkt ned timmar innan jag hade behövt om man kunnat lita på att tågen gick i tid. Men det kunde man inte och självklart var det tänkta tåget inställt och jag fick ta ett senare. Jag delade inte paniken många av mina medresenärer reste med. Hann till och med instagramma en bild på nämnd väska, när jag satt och sket. Nog om det.

Jag mötte upp syster Jenny på Stockholms Central och en lång stund satt vi på perrongen i väntan på Göteborgståget och hon fick höra om mina skyhöga förväntningar som jag även (som vanligt) förde över på henne. Det är bara så jag är. När det kommer till Håkan Hellström eller Zlatan Ibrahimovic. Superlativen är omöjliga att uppnå. Tur dock att det är två snubbar lever på att överträffa det omöjliga, skita i fysikens lagar, och skapa energi trots att energi inte kan skapas (se Energiprincipen).

Vädret var grådassigt och trist. Men snart kom tåget och alla tycker väl om att åka tåg? Åtminstone i början.

Jag tjabbade vidare om hur stort detta kommer att bli och att vi kommer att berätta för våra respektive framtida kids att vi var där. Sedan blev jag trött av allt pratande och hon nog av allt lyssnade, och vi somnade.

Efter en stund vaknade vi och jag tjabbade vidare.

Väl framme fick vi tag på en karta, tappade bort den, och fick tag på en till innan vi hittade till vårt hotell på en båt i Gullbergskajen. Som jag sagt förut, ni som vet vad Gullbergskajen betyder, ni vet. För er andra kan jag berätta att det inte blir mer Håkan än så. ”Mitt Gullbergs kaj paradis” heter låten och är inspelad med ett så kallat ”Bateria”, ett storband (typ fyrtio pers) som spelar sambarytmer på trummor av alla de slag. Jag vill även minnas att han spelade in den i Rio. Men det kanske är en efterkonstruktion.

Med H-låtar ur mobiltelefonen delade vi en öl och bytte om. Jag fick äntligen sätta på mig min brasilianska landslagströja med nummer tio och Neymar JR på ryggen. Jag gillar sådana subtila kopplingar när det kommer till att klä sig för the occasion, i stället för en Håkan-tröja har man en Brasilien-tröja. Halmhatten, ljusblå jeans och de vita conversen åkte även de på. Kronan på verket, visselpipan i metall och dess kedja kring halsen. Redo. Syster visade några stassar varpå mitt val föll på den minst Håkan-inspirerade långkjolen, den svart- och vitrandiga, då jag tyckte att hon skulle ha den till spelningen i stället. Själv hittar jag en outfit och kör den tills folk tittar konstigt på mig. Du ska vara glad om jag ens byter kalsonger (skojade, det gör jag faktiskt).

Jag hade SMS-kontakt med en bekant som även hen var nere för spelningen. Vid ett tillfälle stod jag på avenyn, messade och frågade var avenyn var. Det var fortfarande trist väder och inte så mycket folk ute, och någonstans, korkad som man är, hade man ju en tanke på något ”Kaos” San Road(Bangkok)-liknande. Men Göteborg kändes trött och jag hade en förhoppning om att det bara skulle vara lugnet innan stormen. Det var det. Visste det dock inte då.

Vi åt tapas och drack vin på en restaurang. Min favoriträtt var små korvar. Vem gillar inte små korvar? Tjejer för att de är korvar, killar för att de är små (sexuella preferenser förenklat till hetero här för ”skämtets” enkelhets skull)!

Vidare till någon irländsk pub för Irish Coffee och bärs. Domedagen nådde Göteborg med ett piskande regn och blixtar med dunder och brak. Därför fick taxin ta oss till nästa anhalt, Jazzhuset.

”Jazzhuset e fullt av trix, och coca cola-chicks å kicks” som han sjunger i en av hans, enligt mig, sämre (fortfarande grymt bra) låtar ”Kom igen Lena”. Därför ville vi dit. Hade även läst att där skulle vara H-tema. Det var det. De spelade enbart H-låtar på dansgolvet och hade ett rum med en projektor som visade enbart H-klipp på storbild. Det låter som drömmen för mig men det alldeles för unga klientelet, och monotonin som ändå uppstår när man aldrig får känna den euforiska lyckan av att han äntligen spelas mellan sämre låtar, gjorde oss lite avslagna. Vi var nog dock redan lite avslagna, i och med vetskapen att den stora festen skulle vara i morgon. Vi stannade en timma eller två innan vi tog oss hem till vår båt.


När vi vaknade var det till en liten, liten bakfylla och den berömda hotellfrukosten. Och förväntan inför vad som komma skulle. Efter frukosten duschade jag först och medan Jenny duschade såg jag en liten Håkan-special på Aftonbladets hemsida. Där berättade en journalist bland annat om en spelning Håkan gjorde på Hultsfred tjugohundrafem. För första gången hade Håkan inte blivit unisont hyllad för en platta. Denna var ”Ett kolikbarns bekännelser” vilken är min personliga favorit bland många personliga favoriter. Folk började prata om att han kanske hade peakat och var på nedåtgående. Journalisten berättade om hur han i pressrummet efter spelningen träffade på de andra journalisterna, och hur, om inte alla så de flesta, stod och grät. Det hade varit en sådan överväldigande känslostorm att se honom den där kvällen att de mest egocentrerade människorna hade tappat fattningen. De handlade alltså inte om småtjejer som sett Backstreet Boys utan om vuxna människor som blivit skurna i själen och skjutna i hjärtat av en ung man från Göteborg som inte gjorde annat än att tacka alla andra än honom själv för det som hänt. Jag har själv sett både Håkan Hellström och Michael Jackson live och jag hävdar att de två är lika stora låtskrivare och scenpersonligheter. Vissa skrattar säkert åt det men betänk då att båda ändå är människor, och det Michael Jackson fick folk att känna förr får Håkan folk att känna nu. Det skulle han om inte annat bevisa denna kväll.

Jag och syster styrde upp oss, jag i samma stass som kvällen innan, hon i den H-inspirerade långkjolen, och vi begav oss vid lunchtid mot centrum. Innan vi ens hunnit ut ur hamnen fann vi en liten uteservering där yours truly sänkte första kalla, fast bara en oskyldig liten Hof på fyra procent. Jag menar, fyra procent, det är ju praktiskt taget som morgonjuicen.

De tunna men ändå närvarande molnen som dröjt sig kvar sedan domedagen kvällen innan skingrades långsamt. Jag tänkte på Bilbos ord ”This my dear Gandalf, will be a night to remember”.

Nu var Avenyn som jag förväntat mig, full av liv och rörelse, och med H ur var och varannan högtalare vi passerade. Solen trängde igenom och löste till slut upp molnen. Vi strosade som om vi aldrig strosat förut, fram och tillbaka längs avenyn med en avstickare till Trädgårdsföreningen och lite regrouping i det gröna gräset. Ryktet att Markus Krunegård skulle spela någonstans i Gbg under dagen hade nått oss men vi bestämde oss för att det inte var värt mödan utan sänkte i stället en var sin fin-calzone med tillhörande obligatoriskt glas vin, rött för mig och vitt för Jenny.

Efter att Jenny köpt en sjal mot solstinget och klockan både närmat sig och slagit för starten av H-förfesten intill Ullevi tog vi oss dit. Min slöhet, tidspessimism och icketro på att någonsin hitta någonstans what so ever slog Jennys inspiration för både hälsosam promenad och sightseeing, och vi tog taxi.

Barfota i konstgräset med en dyr, kall öl framför en storbild med filmen ”Känn ingen sorg” infann sig min första riktiga sommarkänsla för året. En film som för övrigt fångade mig vid andra titten, så länge jag ser förbi huvudpersonens totala egocentreri som jag inte på något sätt tycker speglar vår Håkan.

Med knappt två timmar kvar till spelningen gjorde sig tidspessimisten i mig påmind och tvingade oss till toalettbestyr och tröjköp, för att inte missa fantastiska för-akten Carl-Einar Häckner. Här hade jag mina enda misslyckade tio minuter under hela helgen. Av hundra bajamajor fick jag den med humlan i vilket slutade i knip och språng ut med byxorna typ vid knäna och en ”Mange Schmidt” (kiss) bakom en container vid Gbgs dagen till ära mest bengtäta område. Jag kom dock undan med det. Hann dessutom köpa en H-tisha som försäljaren vänligt förklarade var en tjej-sådan. Jag bad om en large, höll upp den och tänkte ”perfekt”. Tvåhundrafemtio spänn. Bakom en annan container drog jag den på mig. Needless to say insåg jag återigen att jag ju faktiskt gått upp en tjugo kilo sedan jag var som när jag började definiera mig, och Jenny fick göra en rekordsnabb klädärvning. Men hon blev glad.

Efter vissa om och men hade vi hittat vår uppgång till arenan och snart satt vi på våra plastsitsar, där vi skulle förhålla oss i mer än fem timmar, och såg ut över myrmänniskorna som strömmade in och omkring oss.

Carl-Einar höll låda men ljudet var för lågt för att verkligen höra vad han sade. Men bara åsynen av honom gör ju att man skrattar. När arenan var så gott som full, och en timma eller så hade förflutit sedan tänkt starttid (jag antar att det tar längre tid än man tror att hägna in sjuttiotusen pers), började vågen att rulla över sittplatserna. Jag själv som har stor respekt för just havet och vågor kände en enorm spänning när den rullade över oss. Den trötthet vi ådragit oss efter en lång dag av sol, öl och förväntan var som bortblåst. Och då hände något, jag minns inte om det var en knäpp från högtalarna eller att en lampa tändes på scenen, men ett sus gick genom publiken för att sedan tvärt avta och lämna en tystnad så laddad av förväntan att håret ställde sig på armarna, och nästan snoppen med dem. Nästan. På en stor skärm liksom bakom scenen startade en film som på ett par minuter berättade om H:s väg från en spelning för cirka femton år sedan inför noll åskådare, och fram till i dag. Inte i dag som i denna tid utan i dag som I DAG. Det blev återigen tyst. Ordet ”TRO” uppenbarade sig på den enorma skärm som löpte ovanför scenen. Ullevi exploderade för första gången denna kväll. Gitarren började sjunga och ordet växlade till ”TVIVEL” och sedan tillbaka. Och fortsatte så. Skärmarna vid sidan av scenen visade samma bild: mikrofonstativet i mitten av scenen med en svart, hög hatt hängande över sig. Vi fick alla feber i öronen, myror i benen och falsetter i halsen när den store uppenbarade sig någonstans i publikhavet. De tiotusentals av oss som hade sittplats ställde sig upp. Och förblev stående i över tre timmar. Jag såg på Jenny vars ögon tårade. Jag själv stötte ut någon sorts flämtning av att se henne så och höra den sjungande gitarren, och för första, men inte heller det sista, gången denna kväll blev jag så tårögd att en släppte från varje öga och rann över kindbenen.

H gick i någon sorts stängselförsedd korridor genom publiken och tog nog varenda utsträckt hand i sin under den långa vandringen fram till scenen. Väl uppe på den stod han en lång stund och bara skakade på huvudet som om han inte kunde tro det. Gitarren sjöng hela tiden melodin till ”Tro & Tvivel”. Han tog hatten från stativet och snurrade den som vore han Michael Jackson och lät den landa på sitt fågelbo till frisyr. Sedan tog han mikrofonen.

”Nittifyra hade jag ett fast jobb ...”

Vi sjöng med, grät och klappade takten. I över tre timmar.

Talen han höll mellan var tredje eller fjärde låt fick oss att skratta, och gråta ännu mer. Fick oss att känna att vi inte är ensamma om våra problem och att allt är övergående. Till och med kärleken. För så är han, vår Håkan, att allt är inte bara guld och gröna skogar utan livet är skitigt och jävligt och slutar inte alltid lyckligt. Detta tycker jag att han är missförstådd för. Den Håkan som folk bara hör i periferin utan att egentligen lyssna till, och gärna avfärdar som glättig och falsk, finns egentligen inte. Vår Håkan vet hur livet kan vara men får oss att känna att det bästa kanske inte hänt än, och att det bästa kan hända vem som helst. Och hur jävligt allt än kan vara kommer han alltid att finnas där för oss. Om inte personligen så i musiken. Och så känns det verkligen.

Jag ser en pappa med en dotter i raden framför, hon har säkert släpat dit honom. Desperat försöker han sjunga med i varje rad fast han inte kan ett ord. Och han jublar hela tiden lika högt som någon annan. Då och då kramar han henne som i tacksamhet, både för att hon fått honom att vara med om detta, och för att han får vara med om det tillsammans med henne.

När H sitter längst ut på scenen med armen om en av sina gitarrister och förkunnar att han vet att vi ju brukar vilja sjunga om New Jersey på somrarna, men i år får nöja oss med några låtar från Göteborg i stället, och att han hoppas att det är okej, börjar klättringen mot Mount Everest i denna enorma bergskedja av toppar. Åtminstone i mitt tycke.

”Änglarna har åkt på pisk, gårdarna är grönsvarta ...” Publiken överröstar honom i inledningen av ”Valborg” och han låter mikrofonen avlägsna sig från hans mun tills hans egen röst ebbar ut, med armarna uppsträckta i luften. Vi tar över. Totalt.

”Och i Azalea kan man inte undgå att bli kär. Där går en som svär att allt du gör är gott, mmm ja jag är din, om du vill ha en idiot lägg din hand i min, mmm lägg din hand i min.”

”Så gärna Göteborg. Så gärna” svarar H och betongen under våra fötter skakar när vi jublar så att Ullevi vibrerar i sitt fundament. Här peakar allt har jag bestämt mig för i efterhand. Där och då grät, sjöng och jublade jag och var så nära en del av världsalltet man kan komma utan vara religiös.

Vi nådde även K2-peakar i ”Känn ingen sorg ...”, ”Det kommer aldrig vara över ...” och ”Försent för Edelweiss”. Eller när Veronica Maggio dyker upp och knappt kan sjunga för känslostormen som verkar slå henne med kraften av tio tusen gudar. Eller när mitt tidigare halvhatobjekt Kapten Röd infinner sig. Och Håkan sjunger den faktiskt fantastiska raden ”Ju mer dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma”. Och jag minns inte vilken låt det var men när tiotusentals människor tänder sina mobiltelefoner så att det i mörkret ser ut som hela jävla universum och den största stjärnan i det, han på scenen, säger att han alltid undrat hur det där ser ut ”härifrån”, och sedan tackar hjärtligt för det, infinner sig återigen den där känslan av vi är med om något så stort att vi aldrig kommer att kunna beskriva det för någon som inte var här.

Det sista som händer är att Håkan står själv med sin gitarr längst ut på scenen i publikhavet och sjunger ”Bara dårar rusar in”. Det är så avskalat och vackert och intimt att man baxnar, trots att man är typ sjuttio meter från scenen. När han sjunger min kanske mesta favoritrad av alla ”Universum är ett monster, men det har skonat dig och mig” släpper kvällens sista två tårar från vardera av mina ögon och jag känner mig bara så jävla tacksam för att jag fick vara med om detta.

Medan vi myrmänniskor strömmar ut från arenan sitter H kvar längst ut på scenen så länge jag kan se, vilket är flera minuter. Han pratar med fansen. Det ser ut som om han tackar, tackar och tackar.


Nu har jag suttit ett par timmar och batteriet dör snart och jag känner att ingen kommer att orka läsa detta och jag har lite ångest över att vissa formuleringar säkert suger och att det i slutet nästan blir en recension av det hela. Men skit samma.


Det är åtminstone ännu ett träningspass i konsten att skriva.


Likes

Comments

Skrev denna novell för ett litet tag sedan.

 

En Kontorssaga

 

 

Tjocka tussar av snö singlade långsamt ned utanför fönstret. Det enda som hördes var det monotona surret från lysrören i taket. Alla andra på kontoret hade gått hem. Hem till sina jular. Detta efter att ha beordrats in på självaste julafton. Ja alla utom chefen förstås. Och de andra hade åtminstone kunnat gå för att hinna hem till Kalle Anka. Men inte Helena. Eftersom chefen inte var här hade hon än mer att göra än vanligt. Vilket var mycket. För mycket. Företaget gick inte bra. Obesvarade mail kunde betyda förlorade kunder. Förlorade kunder kunde betyda varsel av personal. Och varsel av personal kunde betyda hon själv.

   Hon visste att hon var duktig på sitt jobb. Kanske till och med avgörande för företagets framtid. Men hon visste även att hon till en början anställts för sitt utseende. Och det var nu tio år sedan. Blev hon av med sitt jobb skulle det inte finnas tusen åter. Var det något hon lärt sig av företagskulturen var det att manliga chefer anställde sina sekreterare i första hand på utseende och i andra, om ens det, på kompetens. Hennes sekreterar-kontakter blev yngre för varje år hon själv åldrades. Hon hade undrat hur hon själv, med en sådan chef, hade blivit kvar så länge och förstod att det enbart berodde på hennes otvivelaktiga kompetens. Hon visste att manliga chefer gärna jämförde assistenter och där hon för tio år sedan varit något att visa upp, lämnades hon numer allt som oftast kvar på kontoret.

   Skulle hon svara på alla mail hade hon varit tvungen att stanna över natten. Och det tänkte hon inte. Det hade tagit henne timmar att bara gå igenom alla och rangordna de viktigaste och hon kände sig yr. Av erfarenhet visste hon att något skulle gå fel om hon inte tog en paus. Kalle skulle hon missa, det visste hon. Och det brydde hon sig egentligen inte om. Hade inte gjort på många år. Men det var ändå något med julmiddagen. Trots att det bara skulle vara med hennes gamla föräldrar. Och hennes syster. Hennes lyckade lillasyster. Med sin man och sina två barn. Visst, hon älskade sin syster och sina syster-barn men det blev alltid lite jobbigt kring jul. Hon kände sig alltid lite som femte hjulet, även tillsammans med sin egen familj. De verkade alla tycka synd om henne. Själv tyckte hon att deras menande blickar var värre än själva faktumet att hon själv inte hade man och barn. Långt värre. Men hon hade vant sig och lät det aldrig förstöra hennes jul.

   Med åren hade hon ändå känt att något saknades. Någon. Men hennes erfarenhet av män var allt annat än bra. Även om hon aldrig träffat någon som sin chef så verkade alla ha en liten del av honom i sig. En del mer, en del mindre. Men den hade alltid funnits där. Och när den delen visade sig var det över. Då slutade hon att höra av sig. Och än hade ingen gjort någon större uppoffring för att få henne tillbaka.

   Tankarna snurrade och hon gick till kaffeautomaten. Hon visste att den inte skulle vara tom. Det fanns alltid kaffe. Det var ju hon själv som fyllt den. Det hade hon gjort varje dag sedan dagen hon började. Och alla hade vant sig. Även om det inte var hennes jobb skulle folk undra om hon slutade. Och det var blickar hon klarade sig utan.

   Hon valde sitt kaffe svart och medan maskinen ljöd sina trötta, mekaniska, nästan trasiga ljud sneglade hon mot diskbänken bredvid den. Där stod en oöppnad flaska ljus glögg med en rosett i rött och guld knuten kring halsen. Hon tänkte att chefen måste ha glömt den. Även om företagets policy var att aldrig ta emot alkoholhaltiga drycker i present från leverantörer och kunder dök det upp en då och då. Chefen suckade alltid och sade ”jag har ju sagt till dom”. Sedan mellanlandade den på hans kontor innan den försvann. Förmodligen in i hans eget spritskåp.

   Den såg god ut tyckte Helena. ”Med smak av saffran” stod att läsa på etiketten. Hon tänkte att hon gott kunnat ta den. Och sedan förnekat det om chefen frågat. Men kanske skulle någon skvallra och säga att den stått där när hon varit ensam kvar. Hon lät den vara, tog sin pappersmugg och satte sig återigen i sin lilla reception av furu.

Den tunna, lite beska eftersmaken av den första klunken kaffe lämnade henne långsamt medan hennes händer instinktivt klickade sig in på en hemsida med nyheter. Inget nytt verkade ha hänt sedan hon senast var inne och läste, några timmar tidigare. Där fanns artiklar om julvädret, jultrafiken och julteven. Till och med en om hur kändisar julpyntade sina hundar. Helena hade redan läst det mesta men hade vägrat den sista. Hon scrollade och scrollade tills det tog stopp. Där, längst ned på sidan stod att läsa ”Dagens Horoskop”. Det hade hon inte läst än. Gjorde nästan aldrig. Hon trodde inte på horoskop och tänkte att folk som gjorde det tolkade texterna, medvetet eller omedvetet, för att de skulle passa in i deras liv. Hon tyckte att det var enfaldigt. Men i brist på annat klickade hon på länken och vidare in på sitt eget stjärntecken, fiskarna.

 

”En jul med dina nära och kära får dig att varva ner efter en hektisk tid. Otur i spel men tur i kärlek säger stjärnorna. Kanske möter du en riddare att rädda dig ur nöden du tycker dig befinna dig i. Håll ögonen öppna.”

 

Helena skakade på huvudet och ångrade att hon ens läst skiten, vilket hon ansåg det vara, skit. Hon stängde sidan och bestämde sig för att lyssna på sin favoritjullåt innan hon skulle fortsätta arbetet. För att verkligen känna den plockade hon upp sina hörsnäckor ur handväskan och pluggade in dem i skärmen som utgjorde datorn som till skillnad från resten av kontoret inte var antik i ordets sämsta bemärkelse.

   Som så många gånger tidigare denna månad satte hon på ”Fairytale of New York” av The Pogues och Kirsty MacColl, detta eftersom det var den enda jullåt hon kände till som inte enbart handlade om mys, pys, snö, granar och glitter. Sångaren Shane MacGowan målade upp en tragisk jul med hopp om något bättre. Helena fann sig i detta, tyckte att det kändes äkta.

 

”It was christmas eve, babe. In the drunk tank.”

 

Det var julafton, babe. I fyllecellen. Orden som var Shanes egna och sjöngs med hans lite trasiga men vackra röst fick henne att le. Julen på kontoret i receptionen av furu kändes med detsamma inte lika ensam. ”Det finns så många som har det så mycket värre än jag” tänkte hon och skämdes nästan lite åt att det var en värmande tanke. Hon blundade och lutade sig tillbaka i den gamla kontorsstolen.

   Hon kunde inte se det men hon kände vad som hände. Ändå kunde hon inte stoppa det. Hann inte. Sladden till hörsnäckorna hade snott sig kring kaffemuggen och medan hon lutade sig tillbaka drog hon med sig muggen tills den gled över bordskanten och for i golvet. Hon ryckte till men hade ingen chans. Som tur var fick hon inte kaffet på sig utan allt hamnade på golvet vid hennes fötter. Hon såg ned på det och lade sedan handen över ansiktet. ”Perfekt” tänkte hon och sträckte sig efter asken med näsdukar som stod på bordet. Hon sköt stolen bakåt och gick ned på knä med asken i handen och musiken fortfarande i öronen. Samtidigt som hon började torka den stora kaffepölen tog Kirsty över sången.

 

”They’ve got cars big as bars. They’ve got rivers of gold but the wind blows right through you. It’s no place for the old.”

 

Vinden blåser rakt igenom dig. Det finns ingen plats för de gamla. Gråten slog henne som en käftsmäll. Tårarna pumpades ut ur hennes ögon och hon hulkade, kunde inte stoppa det. Hon satte sig på rumpan intill kaffefläcken och begravde ansiktet i händerna. Hon försökte inte ens stoppa det utan lät det hända. Hon grät och grät. Det var som om något hade lossnat. Ett lock hade öppnats, en damm hade brustit. Hon förstod att hon grät högljutt men brydde sig inte. Ingen var här och för hennes egen del dränkte musiken det mesta.

 

”The boys of the NYPD choir were singing Galway Bay and the bells were ringing out for christmas day.”

 

All sorg hon hade inom sig rann just nu igenom henne. Och allt handlade om ensamhet. Hon kände sig så ensam. Som om alla i hela världen skrattade och kramades medan hon stod vid sidan av och såg på. Och ingen brydde sig. Någon såg henne och gav en ursäktande blick för att i nästa stund få en kärleksfull kram och vända sig om, glömma henne. Hon kände något varmt mot låret och förstod att det var kaffet som runnit mot, och nu fram till henne.

   Långsamt ställde hon sig upp med hjälp av bordsskivan. Hon visste inte hur länge hon suttit men av musiken att döma var det nog åtminstone en minut. Hon sträckte sig efter en näsduk och torkade tårarna så gott hon kunde för att kunna se hur stor fläcken blivit. När hennes blick inte var fullt lika suddig såg hon ned på sina blåa jeans, och visst fanns där en fläck värd att kallas större. Hon tog ännu en näsduk och snöt sig. Då såg hon hur något rörde sig framför henne.

   Långsamt blev hennes blick skarpare och snart kunde hon identifiera rörelsen. Det var Gustaf. Städaren. Knasbollen. Han hade alltid fått henne att skratta. Inte för att han var särskilt charmig eller fyndig när han pratade utan mer för att det var något med honom, sättet han rörde sig, hans lite förvirrade uppsyn. Hon log. Då kom hon på hur hon måste se ut i ansiktet, uppsvullen och rödgråten. Han hade ännu inte sett henne då han stod med ryggen mot henne bara några meter bort, framför hissdörren.

   Gustaf kom förbi varje dag och sade hej till henne, tog sedan hissen upp och städade övervåningen innan han kom ned och städade kontorslandskapet. De hade aldrig riktigt pratat men hon förstod att han var i eller kring hennes ålder och där hon alltid klädde sig och uppträdde propert gjorde och var han tvärt om. Han hade ett stort rött skägg i samma nyans som den yviga kalufsen på huvudet och var alltid klädd i samma slitna overall med städföretagets namn och logga, ”Renhjort” med bild av en ren och en hjort, på ryggen.

   Han hade heller inte hört henne och nu såg hon att även han hade snäckor i öronen. I hennes egna sjöng nu Shane och Kirsty till varandra.

 

”You’re a bum. You’re a punk. You’re an old slut on junk. Lying there almost dead on a drip in that bed. You scumbag, you maggot. You cheap lousy faggot. Happy christmas your arse. I pray to god it’s our last.”

 

Helena plockade sina snäckor ur öronen medan hon torkade ögonen så gott hon kunde. Hon tänkte säga hej och brydde sig av någon anledning inte om hur hon såg ut, kunde ju heller inte göra särskilt mycket åt det. Han skulle säkert fråga och då fick hon väl förklara eller hitta på något.

   Hon såg på honom en stund. Hans städvagn var rörig och överfull av plastflaskor, dunkar, tuber, hinkar och torkdukar. Ändå hade han en plastflaska under armen och en hink i samma hand. I andra hade han moppen som nog var utskruvad till max för att passa hans längd.

   Med vagnen framför sig nådde han inte till hissknappen. I stället sköt han in moppen under armen och sänkte den för att kunna trycka med änden av skaftet på knappen ett par meter bort. När han gjorde så stötte han till vagnen och en plastflaska föll i golvet. För en stund såg han ut att fundera på om han skulle fortsätta att sikta på hissknappen eller sträcka sig efter flaskan. Han valde det senare och verkade leta efter en plats på vagnen att ställa hinken. Men fann ingen. Helena tänkte att det knappt skulle gå att lägga en ärta på den utan att den trillade av.

   Gustaf såg åt höger och sedan vänster innan han gjorde något som fick Helena att brista ut i skratt. Han satte hinken på huvudet och sträckte sig sedan efter flaskan på golvet. Han fick tag i den och reste sig. Sedan siktade han återigen på knappen med moppskaftet. Helena tyckte att det såg ut som en lans. Ja han såg nästan ut som en knasig sorts ... Hon kom att tänka på horoskopet.

 

”I could have been someone. Well so could anyone. You took my dreams from me, when I first found you. I kept them with me, babe. I put them with my own. Can’t make it all alone. I’ve built my dreams around you.”

 

Mitt i spektaklet hade han nu börjat sjunga. Och Helena kunde inte tro sina öron. Ur hans mun kom hennes favoritmening någonsin men det verkligt märkliga, ja nästan omöjliga var det faktum att det var samma låt hon själv just lyssnat på.

   Hon kände sig nästan berusad, det var så mycket som hände. Gråten satt fortfarande kvar i hennes själ men ändå kände hon sig varm och hade så nära till skratt att hon återigen kunde brista ut i det när som helst. ”Jag är tvungen” tänkte hon. ”Nej, jag vill”.

 

”Hej” sade hon med sprucken och alldeles för låg röst för att Gustaf skulle höra. Hon harklade sig.

 

”HEJ.” Det hade blivit högre än hon tänkt och Gustaf ryckte till och det rasslade i vagnen när han återigen stötte in i den och flaskor och dunkar föll av den. Han vände sig om och Helena tyckte att han såg skräckslagen ut. Själv log hon, kunde inte göra annat vilket förvånade henne. Skulle hon ens försöka se proper och opersonlig men tillmötesgående ut nu skulle hon inte kunna. Leendet kom någonstans inifrån och gick inte att stoppa vid ansiktet. Gustaf tog snäckorna ur öronen.

 

”Hej” svarade han. ”Du skrämde mig. Trodde inte att det var någon här.”

 

”Förlåt. Inte jag heller. Jag hade spillt kaffe bakom receptionen och var nere och torkade när du kom in. Och jag hade också musik i öronen.”

 

”Vad tokigt” sade Gustaf. ”Men hur är det fatt?”

 

Helena förstod att han kunde se att hon gråtit. Men hon brydde sig inte.

 

”Lång historia.”

 

Helenas blick sökte sig kort till diskbänken bredvid kaffeautomaten och sedan tillbaka till Gustaf. Utan att tänka mer på det ställde hon frågan.

 

”Du vill inte ha en kopp glögg?”

 

Gustaf blev stilla en stund, som om han blivit lite ställd av frågan. Sedan insåg han att han hade hinken på huvudet och brast ut i ett nervöst leende. Han tog den av sig och ställde den på golvet, såg henne i ögonen. Nervositeten verkade försvinna men leendet stannade kvar. Han nickade.

 

Medan Helena och Gustaf lämnade sina diverse röror och möttes vid diskbänken sjöng Shane och Kirsty på refrängen ur någons hörsnäckor. Kanske bådas.

 

”The boys of the NYPD choir were singing Galway Bay and the bells were ringing out for christmas day.”


Likes

Comments

A: ”Vill du höra en SJUK grej?”

 

B: ”Ja?!”

 

A: ”För några veckor sen stod jag i duschen på jobbet samtidigt som en annan snubbe ... tänkte inte mer på det då men vet du vad jag fick veta idag?”

 

B: ”Nä?!”

 

A: ”Att han är BÖG!”

 

B ”Va?!”

 

A: ”FATTA! Undrar vad han tänkte liksom!”

 

B: ”Shit vad äckligt!”

 

Jag skäms för mycket jag gjort i mitt liv (allt är relativt) men det faktum att jag var person A i denna konversation för kring tio år sedan är kanske det jag skäms mest för. Förstår du inte varför är du själv person A (icke att förväxla med A-människor).

 

Jag var en snoris i Södertälje som tänkte mycket men tydligen inte alltid längre än näsan räckte. Jag var alldeles för uppe i mig själv (är fortfarande men på ett annat sätt) och det jag anser vara det starkaste beviset för intelligens - MEDVETENHET - hade ännu inte fått fäste i mig.

 

Jag skulle vilja påstå att det har fått det nu. Även om jag för varje år som går förbannar mig över hur korkad jag var året innan. Men det är väl om inte annat ett tecken på utveckling.

 

Jag minns när jag rände runt i mina bandanas och svettband och i en till en början sakta men stadigt stegrande fart började SE och med det inse saker. DET VAR en korkad tanke att bögar får väl göra som de vill bara jag slipper se det. Och det var en korkad tanke att vi kanske borde stoppa invandringen för att det räcker med de vi redan har. Att jag accepterar homosexuella så länge de håller sig på sin kant. Och att jag inte är rasist MEN ...

 

Hur man än vrider och vänder på det var jag homofob och rasist. Jag ”stod ofta upp” för homosexuella och invandrare i diskussioner där man var tvungen att välja sida men det var nog snarare en klapp på min egen axel än en genomtänkt åsikt.

 

Det var samma visa när det kom till kvinnor och mat (vitt åtskilda men i mitt fall samma enfaldiga sätt att tänka kring). ”Tjejidrott kan man ju inte kolla på. Och hur kan man vara vegetarian när kött är så gott”?

 

”I damfotboll KASTAR de ju in bollen i eget mål varje match. Och alla är lebbar”. Omedvetenheten hade mig i sina klor och det var inte förrän jag verkligen såg en landskamp under ett VM-slutspel jag insåg hur jävla duktiga de faktiskt var. Nej, det går inte att jämföra med herrfotboll men jävlar vad jag har suttit och skrikit både åt och för Schelin, Asllani och de andra. Och hur skulle man egentligen kunna ha en åsikt om vem de blir kära i eller kåta av? Som om jag kunde ha en åsikt om ifall vatten verkligen är vått.

 

Och nej jag är inte vegetarian trots att jag önskar att jag vore det. Jag är ännu för slö för att orka laga god mat utan kött. Men eftersom jag är medveten om att det vore bra både för mig själv och världen så har jag det i åtanke. Oklart dock om det någonsin blir av. Jag är inte perfekt. Shit nej, fråga min tjej! Eller mig. Hur som helst är det detta jag försöker få fram:

 

Bli MEDVETEN om dina egna åsikter. Säg inte ”jag är inte homofob MEN ... eller jag är inte rasist MEN ...” TÄNK igenom det och säg ”jag är inte homofob” PUNKT. Eller ”jag ÄR rasist OCH ...”

 

Och kalla inte din tjej för ”kärringen” om du inte är från Nykvarn (den skithålan är förlorad).

 

Det är inte religion eller sexualitet som kommer att bli världens undergång. Det är omedvetetenhet. Alltså ren och skär dumhet. Och de flesta av oss bidrar eller har bidragit till den. Hellre åtta vettiga människor, en homofob och en rasist än fem vettiga och fem omedvetna homofober och rasister. Den där skiten växer som ogräs mitt framför ögonen på oss. Som Aldo Rayne karvade hakkors i pannan på nazister är det bättre att veta vem fienden är än att den smyger bland oss och faktiskt inte ens själv vet om att den är det.

 

Jag minns en dag för alltför få år sedan, om än sju plus, när jag satt i min lägenhet i Södertälje och bajsade. Till min fasa insåg jag att toalettpapperet var slut och jag analyserade mina möjligheter:

 

”Ställa mig i duschen? Nä orkar inte. Strunta i att torka mig, det kanske inte är så farligt? Jo det är det.”

 

Då såg jag den: min sista bandana, en röd, stack fram under en Rocky-tidning. Jag tvekade inte och så symboliskt som någonting kan bli begravde jag den i rumpan, och med den, omedvetne bondläpps-Jimmy.

 

Sedan dess FÖRSÖKER jag att vara MEDVETEN i alla situationer.

 

 

Och aldrig mer bar jag bandana.

 

 


Likes

Comments

Hur fan gör man? tänkte han. Jävla pisshelvetesskit! Förr skickade man ju bara ett sms, fick ett tillbaka och så hade man biljetten. Vad var det för fel på det? Jag vill ju betala men det går ju inte! Jag har ju gjort som det står, registrerat mig på den där skiten. Nu har jag skickat två gånger utan att få nåt tillbaka!

   Kontrollanten var bara ett par rader bort när hans mobiltelefon plötsligt vibrerade. Äntligen! tänkte han och hann inte längre innan den vibrerade igen. Vad fan? Han svepte pekfingret över displayen och förstod snart att jo, nu hade han betalat. Och fått biljett. Två gånger! Han skrattade tyst för sig själv. Jävla skitgrej! Två hundra spänn från Stockholm till Uppsala. Aja, bättre än två tusen i straffavgift.

   Nu noterade han att tjejen bredvid, den söta brunetten, verkade ha samma problem. Hon pockade intensivt med fingrarna på displayen medan en liten svettdroppe rann längs hennes ena kindben. När han vände sig om för att se var kontrollanten befann sig ryckte han till.

   "Biljetten!" Den mörka rösten, kvinnans här nedifrån nästan gigantiska uppenbarelse och avsaknaden av ett tack efter uppmaningen fick honom att glömma att han lyckats betala två gånger. Finns inte en förklaring i världen hon godtagit tänkte han och visade upp biljetten utan ens en tanke på att nämna vad som hänt och hur dumt det nya systemet var. Kvinnan tog telefonen ur hans hand, slet den nästan, och granskade displayen noggrant. Efter en stund gav hon tillbaka den och muttrade något. Han förstod att det betydde att han fick åka med och att hon inte skulle slita honom ur stolen och slänga honom av tåget i farten.

   Kvinnan tog ett kliv fram och kontrollerade biljetten hos mannen mitt emot när ett näst intill ljudlöst snyft hördes från tjejen bredvid honom. I periferin kunde han se hur hon satt med handen över munnen och stirrade ned på sin telefon. Han vred huvudet någon grad och sneglade på henne utan att hon märkte det. En större svettdroppe strilade nu nedför hennes kind. Och hennes ögon, de där stora bruna ögonen som gjort att han satt sig just här, hade nu en röd ton. Hon grät inte men han förstod att det inte var långt borta, hade nog känt likadant om det varit han. Monsterkvinnan hade snart kontrollerat de två andra i fyrsittsgruppen när hon såg på tjejen och med samma mörka, skoningslösa röst sade:

"biljetten!" Med tårar i ögonen såg tjejen upp mot kvinnan. Det slog honom hur oändlig skillnaden kan vara mellan två människor; två djur av samma ras och till och med samma kön.

   Tjejen sänkte blicken igen. "Jag, jag ..." började hon när orden flög ur honom: "jag har betalat för henne också!" Båda såg på honom och han visste inte vem som var mest förbryllad: tjejen eller kvinnomonstret. Eller han själv! Tanken hade ju inte slagit honom. Det hade kommit från ingenstans. Men nu var det där ute. Medan han fingrade efter den andra biljetten hann han tänka allt mellan himmel och helvete: godtar monstret detta? Vad tycker tjejen om att jag lägger mig i? Har jag missförstått allt och hon har biljett? Och var det ens en till biljett jag fick och inte ett jävla kvitto eller nåt?

   En till biljett var det. Och tjejen hade inte visat något tecken på att visa upp en egen eller komma med en förklaring. Han visade upp den för monstret som nu hade spänt ögonen i honom. Hon slet åt sig telefonen och granskade återigen hans display.

   "Hur vet jag att det inte är samma?" dundrade hon. Med skakiga händer visade han med en gest att han skulle visa om hon gav honom telefonen. Hon gjorde så och han visade att det minsann fanns två biljetter där i. Hon muttrade något och spände ögonen i honom. Sedan vände hon blicken mot tjejen och gjorde samma sak. Hon muttrade något en sista gång innan hon tog klivet ur deras liv för alltid. Han kände hur tjejen såg på honom och han vände ansiktet mot henne.

   "Jag vet inte vad jag ska säga" sade hon och såg med de nu tacksamma, stora bruna ögonen in i honom. Med lätt sprucken röst förklarade han hur det kom sig att han hade två biljetter. "Du räddade mig" sade hon. "Jag pluggar och har inte råd att betala straffavgift. Men du ska få varenda öre tillbaka." Han skruvade på sig. "Det behövs inte. Skulle ju ändå ha betalat." De stora bruna ögonen såg nu in i honom med, vad han tyckte sig förnimma, något mer än tacksamhet. "Jag betalar tillbaka och så är det med det. Har du tid att följa med till bankomaten vid stationen när vi är framme?" Han nickade. Hon sträckte fram handen: "Miranda". Han tog den. "Anton. Fast jag kallas för Ante." "Fint" sade hon och log. Han log tillbaka.

Likes

Comments

Berts nya bravader då.

Japp, när jag var liten kallade farsan mig för Bert. När jag tänker tillbaka på det var det nog inte helt oävet.

Har hänt lite grejer sedan senast jag skrev. Bland annat har jag och Amanda varit i Spanien och gottat oss. Det var fett som fan men orkar inte skriva så mycket om det, finns till exempel ingen anledning att nämna trevåningshuset med pool vi hyrde så skiter i det. Och bilderna har ni säkert inte undgått på fejjan eller insta.

En annan "kul" grej som hände var för ett par lördagar sedan när jag tog med Amanda på lite galej med några schöna dudes från mitt jobb ... och ja, ibland undrar jag hur dessa situationer kan ha en sådan fantastisk förmåga att hitta just mig. Men det är kanske mitt lilla ego som talar. Kanske händer det alla. Antagligen inte. Det är ju ändå mig universum kretsar kring.

Hur som helst flöt det på som vanligt med bärs och surr och så vidare. Någon fick för sig att vi skulle bege oss till Flurran (Flustret i Uppsala, dit man går när man börjar tackla av) och vi gjorde så. Någon annan ville ha färdkost och snodde en kanna bärs från första stället, no names dropped but oh my god they killed him (så internt att kanske bara jag förstår)!

När vi hade tatt oss in gick Kenny först, Amanda efter och jag sist när en snubbe utbrast att jag hade den snyggaste skjorta han någonsin sett. Jag tackade och skulle gå vidare när han stoppade mig för att verkligen insistera på att det var den snyggaste skjorta han någonsin sett. Han växlade sedan några ord - som jag inte riktigt hörde - med Amanda. Hur det nu än föll sig så stod jag kvar själv en stund och snackade med den här snubben som lovordade min skjorta som vore den sydd i tjugofyra karat brons.

Det ÄR en snygg skjorta; ljus jeansskjorta med någon sorts indianmärken lappade i rosa på skuldrorna. Och då menar jag inte lappade som något från Jack & Jones ...

Plötsligt började han tjata om att få köpa den (om det nu inte var undertecknads giriga jag som erbjöd honom att göra det). Han sade fem hundra. Jag sade tusen. Han sade sex hundra. Jag sade tusen. Han sa sju hundra. Jag sade ett tusen ett hundra. Han sade okej ett tusen. Här började jag vackla lite eftersom jag ju faktiskt fått skjortan av Amanda. Jag sade: "du är ju knäpp, jag kan inte. Har fått den i julklapp av tjejen". Varpå han kontrade: "men när jag pratade med henne sa hon också att jag kunde få köpa den för tusen."

"Gjorde hon?"

Snavalon i mig hade talat och snart var jag glad i hågen på väg upp för trappan till dansgolvet iklädd ett urtvättat linne och med två skrynkliga femhunkor i ena näven. Det här blir kul att berätta, tänkte jag. Jag lurade den jäveln att köpa en femhundrakronorsskjorta för en lax! Dessa pengar ska vi göra något kul för.

När Amanda såg mig i mitt linne, viftande de två skrynkliga femhundringarna över huvudet utbrast hon:

"SÅLDE DU DEN FÖRSTA JULKLAPPEN JAG NÅGONSIN KÖPTE TILL DIG?"

Ridå.

Själlös sitter jag nu här på vår balkong med den nya fina trätrallen vi köpte för pengarna. Fast ärligt talat så tycker vi båda nu att det var en ganska kul grej.

Tror jag.

I morgon händer något jag har väntat på sedan jag upptäckte dem (tack Mervan) för ganska exakt ett år sedan ... spelning med Far & Son aka Frej Larsson och Simon Gärdenfors! Detta på Debaser Medis. Har sällan varit så pepp inför en spelning. SE denna video. Genialisk!

Det var det för denna gång.

Klart slut - slipsknut.

 

Likes

Comments

 

Satt nyligen i rökrutan utanför fabriken och överhörde två väderbitna, byggarbetande gentlemän; den ene smal och senig med händer som dasslock, den andre stor som ett hus och med till synes pansarhud. Båda rökande på filtren av en var sin röd Marlboro.

 

Den ene: "Bor du kvar i huset?"

 

Den andre: "Nä, frugan dog ju förra året så jag flyttade till en liten lägenhet i Gottsunda."

 

Den ene: "Åh fan."

 

Den andre: "Ja grabben bor ju hemma nu också. Du vet han träffade ju en tjej för ett par år sen och flyttade ihop med henne. Sen fick de en liten jänta. Men plötsligt vill tjejen inte vara med honom längre. Han förstår ingenting."

 

Den ene: "Åh fan."

 

Den andre: "Nu bor han hemma hos farsan och vattnar blommorna och tar hand om posten."

 

Den ene: "Åh. Fan."

 

 

Välkommen till min nya blogg. Som inte är en blogg. För jag bloggar inte. Har aldrig gjort. Kommer antagligen aldrig att göra. Jag skriver sporadiska krönikor. Har alltid gjort. Kommer antagligen alltid att göra. Därför kallar jag detta för krönika. Min krönika. Konradssons krönika.

 

Inledningen till trots kommer åtminstone inte detta inlägg handla om livets jävligheter. ”Hårda tider är över för tillfället” som min husgud beskriver i fantastiska ”Nu Sigge”. Tillägnad hans son. Och DET kan ni lita på, att är det något som aldrig kommer att förändras är det min kärlek till Den Store Poeten, Håkan Hellström. Jag kommer fortsätta att spruta Håkan-citat som farsan sprutar vatten när han släcker bränder. DET kan ni lita på.

 

Apropå farsan så beskrev han nyligen det nya, fina som kommit in i mitt liv på detta sätt:

 

        ”Henne ska du vara rädd om. Hon är en sån man bildar familj med.”

 

Detta var vad han sade på telefon dagen efter han träffat min Amanda för första gången. Och eftersom jag fortfarande lever mitt liv i jakt på farsans bekräftelse så kändes detta väldigt speciellt för mig. Och jag kommer att vara rädd om henne. Och kanske bilda familj med henne. En vacker dag.

 

Det känns som om familjen Konradsson levt i någon slags vakuum i tio år. Sedan mina föräldrar skiljde sig. Ärligt talat vet jag att vakuumet sträcker sig än längre bakåt i tiden. Det har liksom vilat något mörkt över det stora, fina, röda huset på Stora Nora.

 

Men tro mig när jag säger att jag haft en fantastisk barndom. För det har jag. Med världens bästa föräldrar. Men jag har förstått att det inte är lätt att vara farsa. Särskilt inte när grabben har så många konstiga tankar och idéer att han till slut kräks upp dem för att de inte får plats i hans lilla huvud. Hur hanterar man sådant? Jag bävar inför att en vacker dag själv bli farsa. Jag tänker på det då och då. Men jag tror faktiskt att jag lärt mig en hel del av min egen uppväxt. Och det som hela mitt liv känts så långt borta känns nu ... fortfarande långt borta. Men det skymtar i horisonten.

 

Och något jag verkligen upplevt den senaste tiden är att molnen lättar över Stora Nora. Jag tror att vi är i slutet av en mörk era. Jag VET detta. Och jag går själv i spetsen. En vacker dag om minst 69 år ska jag förtjäna Håkan-citatet som ska huggas in i min gravsten:

 

        ”Jag gjorde alltid mitt bästa för de jag älskade”

       

        ur "Dom Kommer Kliva På Dig Igen"

 

Just nu sitter jag mitt emot en pluggande, bananpannkaksmätt Amanda. Jag är ledig. Det är lördag. Ute skiner solen. Snart ska jag iväg och träna. Jag har varit vaken sedan halv tio. Jag har varken huvudvärk eller halsbränna. Inget gift som via mina tankar ska pressa sig ut ur kroppen. På bordet en snusdosa. Jag röker när jag känner för det. Sedan en månad tillbaka snittar jag ungefär en cigarett om dagen. Det är mer än nog. Sakta men säkert försöker jag förändra mig. Jag är ödmjuk inför det och jag vet att dekadensen - eller åtminstone fascinationen för den - alltid kommer att vara en del av mig. Men nu kan jag hantera den. Åtminstone oändligt mycket bättre. Och det är inte det minsta tråkigt.

 

Nu ser jag ljust på framtiden. Jag stortrivs på jobbet och känner att jag har alla möjligheter i världen att utvecklas och göra något fint med mitt liv. Förhoppningsvis tillsammans med Amanda. Familjen Konradsson ska frodas igen och mörkret ska bytas mot ett undantag i stället för en regel. Då och då (innan vi själva enligt plan flyttar dit) kommer jag att bege mig till Stockholm för drycker och nycker, skratt och dans. Det kommer en sommar igen.

 

 

Och de två rökande gentlemännen fortsatte sin konversation.

 

Den andre: "Nej, grabben är ju nere nu. Men det går över."

 

Den ene: "Det gör ju det."

 

Den andre: "Det är livet."

 

        

        ”Alla hjältar sänker huvudet nån gång”

 

        - ur ”Nu Sigge”


Likes

Comments