Ett fredsavtal mellan Pakistan och Indien framförhandlades hösten 1948 i FN-regi. Pakistan ville ha en FN-sponsrad folkomröstning så att de kunde bestämma vilket landområde Kashmir skulle tillhöra. Indien ansåg däremot att det inte var rimligt att en sådan folkomröstning skulle äga rum. De menar att området istället skulle kunna få självstyre och bli en icke-religiös stat. Folkomröstningen hölls dock aldrig. Det slutade med att Indien fick två tredjedelar av landområdet och Pakistan fick resten. Indien hade fått rätten att behålla en liten styrka inom landet för att övervaka säkerheten. Under denna period etablerade FN även kommission UNCIP i Kashmir (United Nation Commission for India and Pakistan).


Indien och Pakistan startade nya kortare krig mot varandra under åren 1965 och 1971 men bara ett år efter det undertecknades ett nytt fredsavtal som kallades Simlaavtalet. Detta avtal ledde till en slags kontrollinje som sattes vid gränsen mellan Indien och Pakistan genom Kashmir, de gick med på att FN skulle leda fredliga samtal gällande lösningar ifall fler oenigheter bröt ut. På grund av att gränsen går genom en terräng över höga berg så är det svårt för Pakistan och Indien att kontrollera gränserna. Även fast avtalet undertecknats så har det inte förhindrat att länderna strider mot varandra längs gränsen.


Jenny Björkman i RJ:s årsbok 2016/2017 nämner att FN:s kostnader för fredsbevarande insatser har dubblerats sedan 2008. Detta låter enligt oss väldigt logiskt med tanke på att FN är den organisation som huvudsakligen leder det fredsbyggande arbetet i världen. Även Kashmir har fått stöd av FN sedan 1949 och de ser alltså till att vapenvilan respekteras från de olika länderna samt försökt medla en tillfällig gräns mellan länderna. Dock är Pakistan och Indien inte riktigt överens om vad FN:s roll egentligen är i området. Juni 2015 hade FN 43 militära observatörer i Kashmir vilket innebär att de hade rollen att se till att vapenvilan förblir mellan länderna. De observerar förhållanden på kontrollinjen mellan Pakistan och Indien. Sverige var även ett av länderna som bidrog med extra personal. FN har även nu 47 lokal civil personal och 25 internationell civil personal på plats. Dock kritiserar andra världsorganisationer FN för att de har en tillbakadragen roll och genomför därmed inte sin huvuduppgift vilket är att arbeta för fred. Indien anser dock att de inte behöver någon hjälp medan Pakistan har föreslagit att det behövs fler övervakningsstyrkor. De båda parterna är alltså inte bara oense om bergsområdet utan även om internationella fredsinsatser.


En väpnad konflikt kan ha olika karaktärer - inomstatlig, mellanstatlig och inomstatlig med utländsk inblandning. I konflikten i Kashmir är två statsmakter inblandade vilket innebär att det är en mellanstatlig konflikt. Indien och Pakistan vill båda åt området Kashmir det vill säga länderna vill åt samma territorium. När det handlar om en mellanstatlig konflikt är det oftast internationella lagar och regler som styr. Det skulle till exempel vara svårt för andra länder att blanda sig in och ge förslag på hur man ska lösa konflikten.


Institutionella förändringar är avgörande för möjligheten att skapa varaktig fred. Styret i landet, demokratin, hur man skapar sin statsapparat etc är centralt gällande huruvida länder ska skapa hållbar fred. För att kunna skapa fred så bör man göra institutionella förändringar vilket länderna i denna konflikt inte riktigt gjort. Man brukar kalla Indien för världens största demokrati medan Pakistan haft en kortare period av demokratiskt styre efter att militären haft all makt. Även om Pakistan kallas för en demokrati fortsätter landet att präglats av interna politiska stridigheter vilket gör det svårt för statsapparaten att fungera. Med statsapparat menas med hur människor sluter sig samman under någon slags styrning. Eftersom att länderna inte gjort större förändringar så blir det svårt att kunna föreställa sig hur konflikten ska kunna skapa varaktig fred. Man har inte försökt förändra på institutionerna och därmed kan detta vara en anledning till att konflikten ännu inte är löst.


Inom denna konflikt var transcend inte aktuellt med tanke på att Indien fick en större del av Kashmir än Pakistan. Transcend kallas även för överskridande och innebär att man avser en förflyttning från respektive parts faktiska krav till identifierbara mål som alla kan acceptera. Båda parterna ville ha Kashmir på grund av dess naturtillgångar. Det skulle vara en transcendens ifall de hade kommit fram till en lösning som möter båda parternas krav, till exempel att man delar upp landet med en ⅔ lösning. Genom att dela landet på hälften så att alla får lika mycket av bergsområdet Kashmir. Ingen lösning kommer antagligen att göra båda parterna helt nöjda men vi tror att det är den bästa lösningen.


Slutsatsen man kan dra är att Kashmir-konflikten är väldigt svår att lösa och en lösning som alla kan gå med på finns inte på kartan i nuläget. Man får helt enkelt nöja sig med den nuvarande lösningen (gränsdragningen) och eventuella andra ingripanden för att stabilisera konflikten som rör sig i Kashmir tills något annat alternativ som fyller både Pakistans och Indiens krav kommer upp.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vid början av 1900-talet var Pakistan, Indien och Kashmir underställt det brittiska imperiet. Under kolonialtiden styrdes bergområdet Kashmir av en indisk hinduistisk furste och njöt av en viss form av självstyre. Förutom naturresurser i Kashmir har Indiens och Pakistans flera stora floder sin källa i Kashmir. Övervakningen över vattenresurserna är väldigt betydelsefull för de båda länderna. Pakistan och Indien anser att båda har rätt till hela Kashmir.


Det brittiska kolonialväldet besegrades i Pakistan och Indien efter andra världskriget. Området blev därmed indelat i tre länder; Bangladesh, Indien och Pakistan. Emellertid efter frigörelsen uppstod det en strid mellan Pakistan och Indien angående vem som skulle kontrollera landområdet. Kashmir gick med på ett delningsavtal där fursten hade makten att bestämma vilket land Kashmir skulle tillhöra. Majoriteten av befolkningen i Kashmir var muslimer (77%) medan fursten var hindu. Pakistanska muslimer menade därmed att Kashmir tillhörde Pakistan som var muslimskt och inte Indien, som hade en annan religion.


Efter fredsavtalet år 1948 nekade Pakistan att dra tillbaka sina styrkor medan den indiska regeringen var skeptiska angående om det verkligen fanns ett behov för en folkomröstning. FN rekommenderade flera synkroniserade militära reträtter, vilket godkändes av Pakistan men inte av Indien. Hela läget blev invecklat år 1962 när Kina invaderade norra delar av Kashmir. Ett kort krig pågick med Indien efter att Kina tog kontroll över ett område som kan jämföras med ca 10 procent av det tidigare furstendömet. Kina har fortfarande makten över landområdet. Det är konflikten med Pakistan som är den mest intensiva men Indien förnekar Kinas rätt till området.


Året 1977 grundades gruppen Jammu Kashmir Liberation Front (JKLF). Deras syfte var att etablera Kashmir som en självständig stat som skulle vara oberoende från Indien och Pakistan. JKLK drev under flera år en krigsmakt i Kashmir. De indiska myndigheterna förklarade JKLF som terrorister och använde hårda strategier för att bekämpa gruppen. Många invånare drabbas av radikaliseringen i Kashmir.


Under de senaste åren har stämningen mellan Indien och Pakistan förbättras och båda parterna försöker föra dialog. Dock har det ibland förekommit några få våldsamma slag mellan länderna, framförallt vid gränsen. Även våldsamma protester har brutit ut. Emellanåt kan dialogen avbrytas av den anledningen att länderna beskyller varandra att lagt sig i varandras affärer. Augusti 2015 rapporterades Pakistan att ha avbrutit fredsförhandlingarna mellan länderna.

Källor:

http://www.globalis.se/Konflikter/Kashmir

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Kashmir/


Likes

Comments

Vid början av 1900-talet var Pakistan, Indien och Kashmir underställt det brittiska imperiet. Under kolonialtiden styrdes Kashmir av en indisk hinduistisk furste och njöt av en viss form av självstyre. Förutom naturresurser i Kashmir har Indiens och Pakistans flera stora floder sin källa i Kashmir. Övervakningen över vattenresurserna är väldigt betydelsefull för de båda länderna. Pakistan och Indien anser att båda har rätt till hela Kashmir.


Det brittiska kolonialväldet besegrades i Pakistan och Indien efter andra världskriget. Området blev därmed indelat i tre länder; Bangladesh, Indien och Pakistan. Emellertid efter frigörelsen uppstod det en strid mellan Pakistan och Indien angående vem som skulle kontrollera landområdet. Kashmir gick med på ett delningsavtal där fursten hade makten att bestämma vilket land Kashmir skulle tillhöra. Majoriteten av befolkningen i Kashmir var muslimer (77%) medan fursten var hindu. Pakistanska muslimer menade därmed att Kashmir tillhörde Pakistan som var muslimskt och inte Indien, som hade en annan religion.


Efter fredsavtalet år 1948 nekade Pakistan att dra tillbaka sina styrkor medan den indiska regeringen var skeptiska angående om det verkligen fanns ett behov för en folkomröstning. FN rekommenderade flera synkroniserade militära reträtter, vilket godkändes av Pakistan men inte av Indien. Hela läget blev invecklat år 1962 när Kina invaderade norra delar av Kashmir. Ett kort krig pågick med Indien efter att Kina tog kontroll över ett område som kan jämföras med ca 10 procent av det tidigare furstendömet. Kina har fortfarande makten över landområdet. Det är konflikten med Pakistan som är den mest intensiva men Indien förnekar Kinas rätt till området.


Året 1977 grundades gruppen Jammu Kashmir Liberation Front (JKLF). Deras syfte var att etablera Kashmir som en självständig stat som skulle vara oberoende från Indien och Pakistan. JKLK drev under flera år en krigsmakt i Kashmir. De indiska myndigheterna förklarade JKLF som terrorister och använde hårda strategier för att bekämpa gruppen. Många invånare drabbas av radikaliseringen i Kashmir.


Under de senaste åren har stämningen mellan Indien och Pakistan förbättras och båda parterna försöker föra dialog. Dock har det ibland förekommit några få våldsamma slag mellan länderna, framförallt vid gränsen. Även våldsamma protester har brutit ut. Emellanåt kan dialogen avbrytas av den anledningen att länderna beskyller varandra att lagt sig i varandras affärer. Augusti 2015 rapporterades Pakistan att ha avbrutit fredsförhandlingarna mellan länderna.

Källor:

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Kashmir/

https://drive.google.com/file/d/0Bwyt33GNP3jXc1JKYXNIc0NPc1U/view

http://www.globalis.se/Konflikter/Asien/Kashmir


Likes

Comments

Det finns många aktörer inom denna konflikt. Vid brist på demokrati har det lett till att man inte har kunnat enas om vem som faktiskt ska ha makten i landet. Somalias oroligheter har pågått sedan koloniseringen av alla länder som vill ha makten. Den så kallade Ogaden - provinsen tog Etiopien över. Detta ledde därpå till en strid mellan Etiopien och Somalia då landet ville ha Ogada-provinsen tillbaka. Somalia hade även en stark nationalistisk känsla och en vilja att erövra Etiopien där många somalier var bosatta. En ytterligare konsekvens är att Etiopien och Eritrea hamnade i en konflikt på grund av att de tog olika ställningar till Somalia konflikten. Etiopien stöttade regeringen i Somalia som stod emot islamisterna som tagit kontroll över Mogadishu, medan Eritrea hjälpte islamisterna genom att förse de med vapen.


En annan viktig aktör inom denna konflikt är Al-Shabaab. Terrorgruppen har utfört flera attacker i Somalia samt i grannländerna. Detta har lett till att befolkningen tvingas fly till andra områden eller grannländer. Invånarna känner konstant skräck och oro över att riskera att dö. Det går även att anta att västerländska länder väljer att inte ta in vissa somaliska flyktingar på grund av att man är orolig över att de kan tillhöra Al-shabaab. Aktören FN och andra hjälporganisationer hotades av terrorgruppen vilket resulterade i att befolkningen inte kunde få hjälp. Med al-shabaabs fäste i landet har det lett till en ökad ekonomisk nedgång, med tanke på att landet lider av torka och svält. Efter att regeringen under 2009 försvagades tog Al-Shabaab chansen att ta över makten i Mogadishu. Idag har dock Al-shabaab försvagats, människorna flyr från landet, det finns inte längre mat att odla och samhället dör sakta ut. Terrorgruppen öppnar nu för organisationer att hjälpa landet som är i nöd.

Källor:

http://www.globalis.se/Laender/Somalia

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Somalia/

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/somalia?i_whole_article=true


Likes

Comments

Konsekvenserna utifrån samhället handlar väldigt mycket om den politiska och ekonomiska situationen då de två går hand i hand. Ända sedan diktaturen upphörde 1991 har det varit ett väldigt ostadigt land och Somalias regering idag fungerar inte riktigt som den ska, även polisstyrkor och ett nationellt rättsväsen saknas som vi nämnt tidigare i bakgrunden och allmänna val har inte hållits sedan 1960-talet. Utan en fungerande regering måste folket sätta sin tillit hos klanväldet och till viss del på allmänna islamska rättssystem. Bristen på governance gör alltså att andra militära grupper kan fylla hålen där regeringen inte räcker till. Den största delen av landet blir mer eller mindre kontrollerat av islamistiska kretsar och formas utav konflikter, dessutom blir piratverksamheten ett allt större problem. År 2012 utsattes Somalia för en kraftig torka och detta i samband med konflikter har gjort att många i landet inte har tillgång till mat, speciellt i de södra delarna av landet där al-Shabaab styr. Även infrastrukturen i landet är så bristande att man har svårt att säga att de har en över huvudtaget men det finns ändå visst initiativ hos privatpersoner när det gäller kommunikationsvägar och infrastrukturen. Arbetet hos befolkningen är ofta djurhushållning och det är boskapsgårdar som ger exportintäkter. Dock ger inte detta mycket eftersom att Gulfstaterna (länderna runt den persiska viken) inte längre tillåter import av somaliskt nötkreatur då de tror att djuren bär på sjukdomar som kan överföras till människor och därmed är somalierna väldigt ekonomiskt beroende på överföringar från somalier i utlandet.

År 2012 kom det en ny regering som hade globalt stöd och de kunde ta över flera städer som tidigare varit ockuperat av al-Shabaab men den ekonomiska situationen är fortfarande ostadig eftersom att det fortfarande pågår interna konflikter i landet. Det saknas även organisationer som kan värna om den mänskliga och naturliga miljön. Detta gör att även om det politiska i landet skulle lösa sig så skulle fortfarande själva miljön vara ett problem på grund av landets geografiska läge. Vattenföroreningar, vattenbrist, skogshuggning, farligt avfall i havet som gör gör bl.a. fiskar giftiga kommer vara ett stort problem. Detta bidrar självklart till den sociala instabiliteten och den pågående konflikten. Enda chansen till att rätta till dessa konsekvenser är att ta slut på konflikten.

Relaterad bild


http://www.globalis.se/Laender/Somalia


Likes

Comments

Somalia var ett de länder med flest flyktingar i början på 2015. 1,2 miljoner människor flydde utanför landets gränser. Interna flyktingar alltså personer som är på flykt inom Somalia är ca 1 miljon. Anledningen till att flera miljoner människor är på flykt beror på att landet länge varit i fara med tanke på inbördeskriget i landet samt den islamiska gruppen al-Shabab. Terrorgruppen har riktat sina attacker mot civila människor genom självmordsbombare och attacker som de har utfört i landet. Inbördeskriget i Somalia har även resulterat i att många har fått lämna sina bostäder och rötter och inte haft någonstans att fly.

FN:s livsmedelsprogram tvingades lämna vissa delar av södra Somalia år 2010 på grund av att situationen i dessa områden var livshotande. Hjälparbetarna hotades till livet av al-shabaab eftersom att terrorgruppen påstod att FN:s livsmedelsprogram spionerade på dem. Al-shabaab tyckte att landet själva kunde klara sig och bruka sin egen föda. Somalia har dock bara lyckats tillgodose 30 % av invånarnas behov av mat de senaste fem åren. En annan anledning till att människorna flydde är alltså att Somalia inte kunde erbjuda befolkningen mat.

År 2011 drabbades Eritrea, Etiopien, Djibouti, Somalia även kallat Afrikas horn av den värsta torkan på 60 år. Torkan i landet resulterade i att många skördar förstördes och det blev svårt att förse landet med mat. Bristen på rent vatten var en ytterligare orsak till varför invånarna svalt. På grund av att Somalia var otryggt samt att den islamistiska gruppen al-Shabab förbjöd västerländska hjälporganisationer att arbeta där förvärrades deras situationen. Att matpriserna snabbt blev stigande på en global och lokal nivå var en ytterligare faktor till att svält i landet ökade.

Källor

http://www.globalis.se/Laender/Somalia

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/somalia

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Somalia/



Likes

Comments

Många av er har säkert hört talas om de piratattackerna som skett utanför Somalias kust och deras ostadiga regering, polisstyrka och ett saknat nationellt rättsväsende. Landet har ont om tillgångar och matbristen är ett stort problem som orsakat våld som i sin tur resulterar i tusentals dödsfall. Konflikterna och striderna inom Somalia har i dagens läge minskat om man jämför med hur det var tidigare, men utanför landets gränser ökar våldet och aktiviteterna hos gruppen al-Shabaab.


Det blev en starkare enighet i landet efter självständigheten som inkom 1960 och folket började känna sig mer nationalistiska när de blev fria från det brittiska, franska och italienska styret. En man vid namn Mohammed Siad Barre tog makten efter självständigheten genom en statskupp och Sovjetunionen stod på hans sida. Etiopiens stödda rebellgrupper angrep Somalia år 1981-82. Somalias regering svarade genom att slå tillbaka mot rebellerna. En specialstyrka som sattes in av Barre dödade, förgiftade vattnet och våldtog kvinnor i byar. Somalia och Etiopien slöt ett avtal att inte hjälpa varandras rebellgrupper år 1988. Attackerna ökade och enligt organisationen Africa Watch var det 50 000-60 000 människor dödades i Somalia år 1988-1990. Inom armén var fredsavtalet med Etiopien inte populärt vilket resulterade i att det skapades nya rebellgrupper.


Barres styre var brutalt och han tog inte hänsyn till folkets åsikter vilket upprörde människorna i Somalia, så pass mycket att ledaren störtades i en militärkupp år 1991. Detta såg många som en lättnad och hoppet om demokrati började växa i landet då det var något som växt sig stort i andra länder i Afrika under den tiden. Folkets förhoppningar kraschades fort och Barres död ledde istället till början på ett inbördeskrig som delade upp landet i många små landområden där ett klansystem bildades.


Orsaken till varför landet inte har lyckats uppnå fred beror på Somalias infekterade klansystem. Det finns sex olika huvudklaner i den somaliska befolkningen som i sin tur är indelade i underklaner och flera hundra småklaner. Inom klanerna förekommer konstant konkurrens och maktkamp. Det finns militära grupper som har upphov i olika klaner som styr regionerna i landet idag. Det är ca 20 klanmiliser som innefattar kampen om makten i Somalia. Laglöshet och våld har förekommit i Somalia sedan 1991. Detta har gjort att invånarna är beroende av klanväldet och det officiella islamska rättssystemet för att få skydd.


Regeringen föll år 1991 i september vilket ledde till ökade strider mellan allierade både i huvudstaden Mogadishu och i områden i södra Somalia. Kamperna blev svårare och det blev svårt för jordbruket att ge folket mat. Många internationella organisationer inrapporterade om kommande svältkatastrofer och uppmanade FN att sända hjälp.


Idag har al-Shabaab förlorat mycket och minskat i storlek, men det stoppar dem inte från att vara aktiva och har ökat sin närvaro i speciellt Kenya. Flera dåd genomförs av al-Shabaab som exempelvis har attackerat parlamentsbyggnaden i Mogadishu genom självmordsbombare, bilbomber och beväpnade män. Terrorgruppen är än idag aktiva och påverkar säkerhetsläget väldigt mycket i Mogadishu och generellt i Somalia. För civila och journalister är situationen farlig och det kommer ta lång tid innan Somalia hittar fred och stabilitet.

Källor:

http://www.globalis.se/Konflikter/Afrika/Somalia

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Somalia/


Likes

Comments

En av orsakerna till denna konflikt är hur landet bör styras, i detta fallet handlar det om att stötta sitt egna politiska system. Ryssland stöder kommunismen och vill därför att fler länder ska bli kommunistiska. Det gynnar Ryssland väldigt mycket om Afghanistan allierar sig med dem, av den anledningen att de då får ett större inflytande över landet. Ryssland får mer makt över oljeindustrin, vilket i sin tur leder till att deras ekonomi förbättras. USA däremot gick in i Afghanistan för att stötta den demokratiska rörelsen som tillslut tog makten i Afghanistan.


USA valde att starta krig mycket på grund av ideologiska skäl, alltså för att hjälpa civilbefolkningen mot talibanerna som krigade i guds namn. USA är ett väldigt liberalistiskt land och det är då väldigt högt prioriterat med frihet. Religion kom att bli en stor orsak till att USA stred mot talibanerna i Afghanistan som säger sig kriga för gud. Detta var något USA inte stod bakom eftersom att liberala värderingar utgår från individens rätt och det talibanerna stod för var maktövertag. Det innebar att talibanerna och USAs värderingar inte gick ihop. USA startade kriget mot terrorism för att, just precis som det låter, få bort talibanernas styre och terrorism, detta är även en mycket stor orsak till kriget.


USA är ett stort och maktfullt land och kan därför gå in i ett land och få sin röst hörd. En annan anledning till att USA gick in i Afghanistan var för att få igång sin egna vapenindustri, på detta vis börjar den amerikanska ekonomin blomstra genom multiplikatoreffekten (t.ex en person får ett jobb, tjänar pengar och handlar av någon annan som då också får pengar vilket resulterar i pengar in till staten och fler jobb i samhället). De vill säga att fler jobb blir tillgängliga för amerikanska invånare.


Källor

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/afghanistankriget-(2)

http://www.globalis.se/Konflikter/Afghanistan

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Afghanistan/


Likes

Comments

För mer än 30 år sedan startade kriget i Afghanistan vilket har resulterat i att landet blivit ett av de fattigaste i världen. Efter USAs invasion år 2001 så finns fortfarande utländska krafter och styrkor kvar. Än idag pågår konflikten mellan den väststödda regimen och talibanerna, och numera är även terrorgruppen IS aktiva i området.


Det kommunistiska afghanska partiet Khalq (en av de två falangerna av Afghanistans folkdemokratiska parti (PDPA)) tog över makten i Afghanistan den 28 april år 1978 med Rysslands stöd bakom sig (aprilrevolutionen). Efter maktövertaget började de genomföra ett socialistiskt styre med avsikten att avskära det muslimska inflytandet. Nor Mohammad Taraki, Hafizullah Amin och Babrak Karmal stod nu i revolutionens ledning. Folket var inte nöjda över den nya regeringen och det ledde till uppror som kämpade mot den sovjetiska ockupationen. Dessa var religiöst troende fundamentalister och även andra som var mer demokratiskt orienterade, denna rörelse som bekämpade regeringen kom att kallas Mujaheddin. Rörelsen hade mycket stöd och fick bidrag från Pakistan, Saudiarabien och USA. Detta ledde dem till den sovjetiska interventionen nära årsskiftet 1979-1980, vilket följdes av ett inbördeskrig.


Efter terroristattacken den 11 september 2001 som Al-Qaida utförde, valde USA att gå in i Afghanistan den 7 oktober 2001 med målet att ta ledaren Usama bin Laden och även föra bort talibanregimen ur landet. Presidenten George Bush hade under sin tid inte lagt mycket pengar i budgeten på säkerhetspolitiken, vilket därmed innebar att USA var relativt nedrustat och inte förberedda på det som kom att hända i september 2001. Efter attacken valde USA att gå in i Afghanistan för att få ett slut på terrorväldet, men det visade sig bara vara en början till ett långt krig.


Efter att USA gick in i Afghanistan oktober 2001, gick de amerikanska trupperna in i Kabul den 13 november och senare i december samma år rapporterade USAs försvarsdepartement att de hade besegrat talibanregimen. Däremot varnade de om att ett krig kan fortsätta för att ytterligare försvaga de taliban trupper som fanns kvar och även för att försvaga Al-Qaida ytterligare. USA, tillsammans med Saudiarabien, beviljade under en tioårsperiod ungefär 40 miljarder dollar i pengar men även i vapen till rebellerna och framförallt Mujaheddin. När dessa bidrag från Saudiarabien och USA slutade att komma till Afghanistan, fick de även svårt att bygga upp sitt land igen, detta gav talibanerna försprång och tid för att omgruppera sig. År 2004 genomfördes det först valet i Afghanistan där vinnaren Karzai fick över 50% av rösterna, dock sägs det att det bara var en tredjedel av landets befolkning på 12 miljoner som röstade.


År 2006 började det att bli ostadigt och talibanerna krigade igen vilket därpå ledde till att USAs dåvarande president George Bush tillslut skickade ytterligare 3500 soldater till Afghanistan. Detta för att försöka stabilisera området och stoppa det krig som var påväg att bryta ut.


År 2016 förvärrades omständigheterna allt mer för regeringen. Förlusterna för både polisen och armén ökade och många civila mördades. Talibanerna hade en stor makt över flera stora områden i landet. Islamiska staten (IS) fick makt i den östligaste delen vilket ger dem möjlighet att attackera bland annat Kabul. Ca. 3500 civila och ungefär 8000 människor skadades år 2016 i Afghanistan. Än idag fortsätter talibanerna att utföra dåd mot civila människor.

Källor:

http://www.globalis.se/Konflikter/Afghanistan

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Afghanistan/

Likes

Comments

Grundproblemet är att båda parterna, Israel och Palestina måste komma överens om att de behöver samt att de vill ha en lösning på konflikten. Finland hade ett stort intresse för att se tvisten lösas men det var en fråga om stolthet och prestige tillbaka i början av 1920. I boken The Åland Example and Its Componets skriver Pär Stenbäck att dessa två konflikter inte är lika i sig men det går att jämföra några av elementerna i mellanöstern konflikten med sätt att lösa problem i samband med Ålandsmodellen.


Ålandsmodellen har blivit ett känt exempel på hur man kan lösa svåra konflikter. Modellen kan användas som hänvisning till en möjlig lösning för Israel och Palestina frågan. År 1921 valde George Schwab, president av NCAFP (National Committee on America Foreign Policy) att belysa två aspekter av the League of Nations lösning på Ålandskonflikten. De vill säga att invånarna på Åland bör erbjudas internationella garantier för att bevara språket, kultur och lokala seder samtidigt som det skyddade området bör vara demilitariserat och neutraliserat enligt nationell överenskommelse. För att kunna lösa israel-palestina konflikten behövs en stegvis lösning. samt att skapa självstyre för Östra Jerusalem för att kunna skapa fred.


Den mest logiska lösningen är att skapa en demokratisk stat som ger rättigheter för både araber och judar. Detta gör att man kan säkerställa ett hemland för båda parterna genom att demilitarisera samt neutralisera Östra Jerusalem vilket gör att man inte får upprätthålla eller placera militär på området eller kriga på området. Det var på samma sätt man löste Ålandskonflikten. Detta skulle kunna lösa konflikten kortsiktigt, problemet är däremot är att ingen av parterna är villiga att lösa konflikten eller medla och då skulle det inte dröja länge förrän demilitariseringen och neutraliseringen skulle brytas och läget skulle återgå till så som det ser ut idag.








Källa:

Böcker

Spiliopoulou Åkermark, Sia (red.), 2011. “The Åland Example and Its Components - Relevance för International Conflict Resolution”


Likes

Comments