Upp och ner, in och ut!
Japp livet är som ett samlag, ni som inte håller med måste lära er ett och annat.
Jag lever livet på mitt sätt och ingen kam säga något om det.
Som ung fick vi jämt höra av våra föräldrar:
"Så kan du inte bete dig, vad ska grannarna säga? Och farmor? Hon kommer att gå i taket!"
Med den devisen så följde det en hel del konsekvenser. Vi fick inte ha långt hår, det är kvinnor som har det. Vi fick inte raka våra huvuden, det är för militärer eller fångar. Vi fick inte ha piercing, det var också kvinnornas uppgift. Ni får absolut inte skaffa tatueringar, det är för sjömän och fängelsekunder.
Innan jag fyllde trettio hann jag med, långt hår som jag även rakpermanentade, rakad huvud, trasiga jeans, jag har två tatueringar och fler är på gång.
När min pappa såg min första tatuering, en fet jävla skorpion på min högra överarm, sade hann "du har förstört ditt liv."
Varken jag eller mina tre bröder brydde oss om den meningen "vad ska grannarna säga? Och farmor? Hon kommer att gå i taket!"
Jag inser idag att just den rädslan gav oss alla styrka. Vi struntade fullständigt i grannarna och farmor.
Vi stod för dem vi var och det har följt med in i vuxenlivet.
Problemet är att inte alla gillar en som säger som det är. Alla pratar om vikten av ärlighet men de flesta är konflikträdda individer som knyter näven hårt i fickan och låter livet mala på.
Det kanske är överlevnadsinstinkten som gör folk till rädda harar. Min ärlighet har satt mig i knipa eftersom jag anser att jag har en rätt stark rättspatos.
För några år sedan hamnade jag i konflikt med en chef eftersom hon inte hade gjort någon löneökning på flera år av de anställda.
Det resulterade att alla utan jag fick löneförhöjning, istället sålde hon företaget och såg till att de som köpte gjorde sig av med mig.
Men vad gör det? Är man duktig på det man gör så finner man alltid nya vägar.
Jag fann en ny väg på en stor kedja som inte heller gillade att jag sade som jag såg det.
Ett tips? när chefer runtomkring säger att de inte har varit lediga på hela helgen? Säg inte, "varför inte? Ingen i världen är oumbärlig."
I alla fall, kort efter det följde ett nytt äventyr. Japp, jag höll inte truten där heller och innan jag visste ordet av det blev det ett "vi måste ha ett samtal" mening av min dåvarande chef.
Efter sådana samtal stannar jag aldrig kvar på arbetsplatsen, jag försöker då komma ifrån så snabbt som möjligt.
Just nu är jag på en arbetsplats där jag uppmuntras att säga som det är. I synnerhet av min högsta chef. Han uppskattar att han har folk omkring sig som inte är ja-sägare. Att ifrågasätta och vara helt rakt är något som främjar arbetsplatsen.
Det är först då man kan utvecklas och bli bättre.
Och det strävar han efter hela tiden. Utveckla mat, koncept, nya lokaler osv.
Mitt sätt har tagit mig till olika äventyr, dessutom så träffar man folk som då och då ser bortom det och förstår att jag gör det för att jag bryr mig.
För att jag brinner för det jag gör.
Oftast uppskattas det mer av jämlikar eller underställda. Jag får höra då och då ett tack från arbetskamrater eller att folk har sett mig som en mentor.
En komplimang jag fick för ett tag sedan var av en kock som sade "när du lämnar oss vill jag bli som du." En annan stor gest kom en från person som jag inte drogs med från början men när jag skulle sluta på den arbetsplatsen gick han ner på knä framför mig och med händerna i bedjande form sade han "snälla, stanna kvar. Det kommer inte att bli detsamma utan dig."
Fast den största gesten var nog efter ett samtal med en chef jag hade. Jag berättade då för en arbetskamrat vad som hade hänt och att jag skulle avlägsna mig så fort som möjligt. Dagen efter gick han in till chefen och sade upp sig i protest.
Så trots mitt temperament när jag står i luckan eller mitt ärliga sätt så får folk respekt och tycke för mig.
Varför? För att jag ser individen, jag är pedagogisk och empatisk och jag framhäver styrkorna hos mina kamrater.
Därför kommer jag alltid att köra mitt eget race, eftersom jag funkar som jag är.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det krävdes en del övertalning men till slut hoppade jag på.

Var var det som fick mig att tveka?

Jo, att jag visste vilken dedikation och engagemang i timmar det skulle ta från mig att ställa upp. Fritiden blir obefintlig alla vakna timmar handlar om tävling.

Jag och ett gäng kockar skulle åka till Erfurt i Tyskland för att ställa upp i OS i matlagning.

Hur hamnade jag där? 

En del slump, en del öde och en del kontakter.

Culinary team Gothemburg fick i panik samla ihop ett gäng villiga matlagare eftersom laget som från början skulle till OS hade hoppat av i protest.

De kunde inte acceptera vissa av sponsorerna som syntes på rockarna.

Samtalet kom i april. Vi skulle svetsa ihop oss och vara redo för slutresultat i oktober.

Tiden var knapp. Sex månader för ett sådant uppdrag är ungefär som att börja göra sin mice en place när man redan har öppnat för service och gästerna har börjat strömma in.

Att få ihop alla rätter på papper, provlaga och hinna med en pressvisning var ingen lätt uppgift.

Jag menar alla som var med jobbade redan heltid och en del av oss hade även familj att tänka på. Som grädde på moset så väntade jag och min exfru även vårt andra barn.

I backspegeln så inser jag att det nog var hon som drog det tyngsta lasset. Som kvinnor ofta får göra när vi män söker vårt rus.

På något magisk sätt så började saker och ting att falla på plats.

En detalj jag blev smärtsam påmind om var att smaken på maten inte hade någon betydelse. Det var en total jävla överraskning för mig. Att använda salt tex var ingen vidare bra idé. 

All mat skulle ju doppas i gelatin, två gånger dessutom, i olika temperaturer.

Saltet skulle få gelatinet att lösa upp sig och det gick inte för sig eftersom vår showmat skulle stå under strålkastarljus i typ tio timmar.

Ett annat exempel var vår vaniljglass som vi skulle ha till en dessert.

Visste ni att för att lyckas med den bedriften så använder man pulvermos med vanilj i?

Man skulle alltså bara ge effekten av maten, egentligen så var det väl mer design än matlagning.

Vi tillhörde ju ett regionallag vilket innebar att de enda som skulle laga någon mat som skulle bedömas på smak var de olika landslagen som fanns på plats. Alla andra presenterade bara showfood.

Dagen innan utställningsdagen går alla upp 06.00.

Man äter en snabb frukost sedan sätter man igång och jobbar för att bli klar i tid.

Min uppgift var att skära. Allt skulle skäras med exakt precision. Sedan doppade man de skurna bitarna i gelatin, markerade på tandpetare som stacks ned i frigolit och sedan ställda man in det i kylen.

Det jobbet påbörjades alltså 06.20 på morgonen, dagen innan utställning.

Eftersom tiden är knapp struntade vi alla i att äta lunch, middag och kvällsmat. Vi malde bara på.

06.00 morgonen därpå började vi plocka fram allt som fanns i kylarna. 

Vi lastade vår mat i bilarna och åkte till mässhallen.

I mässhallen på skruttiga träbänkar står vi alla och placerar maten på tallrikar och fat. Alla stressar. Kl 08.00 måste allt vara presenterat annars får man minuspoäng för varje försenad minut.

Vi lyckades med bedriften, sedan dök domarna upp. De betraktade, studerade och ställde lite frågor. Sedan skulle vi vänta fram till tolv för att veta resultat.

Vi åkte tillbaka till hotellet för att få oss lite sömn!

KNACK, KNACK, KNACK!!!!

"HALLÅ! Vakna vi måste åka tillbaka, vi har fått resultatet vi har tagit brons!!!"

Skrek en lagkamrat.

KNACK, KNACK, KNACK!!!!

"HALLÅ! Kom igen!!!"

Varken jag eller min rumskamrat reagerade. Vi var helt utslagna efter att ha varit vakna i tjugoåtta timmar med kaffe som enda näringen.

Min kamrat som stod utanför och knackade fick tag på en vaktmästare som låste upp dörren till vårt rum.

De skakade och gapade tills de fick liv i oss.

"Fan, lugna dig. Måste vi åka? Kan jag inte bara få fortsätta sova?"

Sade jag.

"Klä på dig och kom! Vi ska ta emot våra medaljer, här ta en öl."

Min kamrat lade en öl i min ena hand och ledde mig ner till bilen. Vi satte oss och åkte iväg.

Efter prisutdelningen var det fri aktivitet. Vi var glada över att ha lyckats ta brons i synnerhet med de förutsättningarna vi hade.

Och ska jag vara riktigt jävla ärlig så kände jag en revanschlust.

Domare och arrangörer var chockade med vår bedrift. Ingen trodde att ett lag som bara hade haft sex månader på sig skulle prestera såsom vi gjorde.

Men det gjorde vi.

Därför kände jag i stunden "ok, om vi lyckades med detta på sex månader, tänk vad vi kan lyckas med om vi tränar i fyra år."

Väl hemma i Sverige så lade ruset sig efter någon vecka. 

En månad senare skulle vi alla träffas igen för sammanfattning och planering.

Min analytiska förmåga hade tagit slutsatsen att jag skulle hoppa av.

Visst, jag hade en sjuk jävla hög revansch lust men när jag började dissikera tävlingen i detalj så insåg jag att det inte var något jag kunde stå för.

Vetskapen att flera ton mat slängs efter några timmar display gjorde mig illamående.

Att allt man har slitit med bara slängs när strålkastaren slocknar fick mig att tänka till.

Det finns folk som svälter och vi och domare går runt i en mässhall och studerar mat som bara är estetisk snygg, utan smak, som är oätbar och som sen kasseras. Det gav mig ingen bra magkänsla.

Däremot så fick jag en bra känsla i magen när jag ställde min plats till förfogande, även fast det tog emot eftersom jag hade så goda vänner som var med i laget och vi, med undantag för ett par lagkompisar, var ett härligt gäng.

Efter det mötet åkte jag något lättad hem och umgicks istället med mitt äldsta barn och gravida fru.

Likes

Comments

Klockan är strax efter ett på natten. Jag är precis hemkommen efter en hård service. Mina fötter värker, ryggen påminner mig om att jag fortfarande lever och mina brännmärken svider.
Jag borde vara dödstrött just nu och bara fundera på att gå och lägga mig så att jag orkar med morgondagens bestyr men jag är för högt upp i varv för att kunna somna.
Jag inser att morgondagen kommer att bli tuff. Min lilla tös är sjuk och kräver fullständig uppmärksamhet men trots allt det, är jag glad och i harmoni med mig själv.
Varför?
För att vi hade en underbar service. Allt gick som planerat och köksmästaren öste beröm över oss.
Gästerna var nöjda och vi hade inga större dispyter med serveringspersonalen.
Då är jag nöjd.
Det krävs en viss sorts personlighet för att känna så här. De flesta hade redan gett upp i elevstadiet. Det är nämligen då man sållar agnarna från bettet.
Klarar man av att ta all skitjobb man får som elev så vet man själv och oftast alla andra runtomkring att man talar om en envis och seglivad jävel. En som kommer att stå kvar och jobba lika hårt och länge som alla andra om det behövs.
Vi som står kvar utvecklar ett viist språk och en annan sorts samhörighet. En jargong som är obeskrivlig. Man får förståelse för varandra och man hittar ödmjukheten i sig.
Ödmjukheten hittar man tidigt, för är man världsmästare i matlagning i unga dagar och man råkar göra ett misstag så blir man ihågkommen för det en bra tid framöver. Man hetsas till ödmjukhet helt enkelt.
Just den här jargongen eller kod (ni får själva välja vad ni vill kalla det) kombinerad med nöjda gäster och glad personal är något oersättligt, något man drömmer om varje kväll men alla förunnas inte detta. Har man fått uppleva det så blir det som en drog.
Man måste uppleva det igen.
100 kvällar kan gå och man finner inte denna harmoni men när den dyker upp känner man sig som en gud. Den där känslan är den bästa som finns i vår bransch och den håller i sig fram till nästa pass, den känslan blir drivkraften.
Det är jakten på den känslan som driver mig, dag ut och dag in.

  • 57 readers

Likes

Comments

Medvetenheten är stor idag. Det märker man om inte annat på sociala medier.
Rapporter om antibiotika i utländsk kött, att man inte ska äta sötpotatis för miljöpåverkans skull, att allt ska vara närproducerat osv.
Det är jättefint att se hur folk engagerar sig, delar artiklar och skriver kommentarer.
Sen går folk ut och äter och allt är som bortblåst.
Det tänker jag ganska ofta på.
Inte för att jag tillhör gruppen som delar den informationen utan för att jag är den som har importerad kött på mitt jobb.
Innan jag tog det beslutet så gjorde jag min research.
Hur lättillgängligt är det med svensk ekologisk kött?
Inte så mycket tyvärr.
Efterfrågan är så liten att man inte kan säkra en konstant kvalité.
Det blir som att spela på tipset. Ibland blir det tretton rätt men för det mesta kammar man noll.
Sen finns det andra faktorer som folk inte tänker på.
Djur som lever i varmare länder, som får vara ute största delen av året producerar en bättre kvalité av kött.
Men det har fortfarande ingen betydelse eftersom folk som är ute och äter tänker mer med plånboken än med hjärtat.
Ingen vill betala 285:- för en varmrätt på en pub, eller?
När det är dags för lunchservering tycker folk att allt över 100kr är alldeles för mycket.
Sen blir folk chokade när de får reda på att fläskkarrén de mumsade på under lunchen var från Tyskland.
Hur ska vi ha det?
Tittar vi på en köttdisk på, låt oss säga Coop, så är det ganska ofta tomt på kylarna med naturkött från Uruguay medan svenskt ekoodlat kött finns i massor kvar.
Men om vi istället ställer frågan: vad är mest prisvärt?
Ställ två köttbitar bredvid varandra. Vad betalar jag hellre för?
En fin marmorerad köttbit till en rimlig penning som kommer att vara saftig och mör, eller en köttbit som är röd rätt igenom till en 35 procentig högre kostnad som kommer att dra ihop sig och bli svårtuggad?
Jag har förstått, när jag har pratat med producenter att lösningen inte är omöjlig men då måste efterfrågan öka för att det ska bli lönsamt i alla led.
Så innan vi börjar att kräva att krogarna ska ändra på sig?
Ta en titt på dig själv och börja med människan i spegeln.

Likes

Comments

Klockan är halvsju på morgonen.
Taxichauffören saknar växel på en tusenlapp.
Mitt kokainstinna sinne tycker att det är en bra idé att jag erbjuder honom mitt guldarmband. En present jag hade fått av en gammal kärlek några år tidigare.
Landet är Mexico, månaden januari och lördagen hade förvandlats till söndag.
Taxichauffören förbarmade sig över mig och bjöd mig på resan som kostade 80 pesos.
Men vi tar det från början.
Jag var i mina tidiga tjugo när jag korsade Atlanten för att ta mitt första jobb som köksmästare.
Nuevo latino var konceptet året var 1998.
När vi landade i Mexico och fick se restaurangen insåg vi att vi skulle få mer fritid än vad vi skulle orka med.
Den var långt ifrån klar. Två veckors inspiration och planeringstid omvandlades till två månader.
Vi jagade på hantverkarna så gott vi kunde men det hjälpte inte ett dugg.
I väntan på öppning började vi vårt sökande efter kökspersonal och servis. Det var så Miguel kom in i bilden. En före detta militär som hade sadlat om till kock.
Han var något äldre än mig men han förstod det här med hierarkin i köket.
Utländska folket som bodde i playa del Carmen förstod snabbt att jag och Miguel skulle bli en kraft att räkna med så en dag tog en brittisk kvinna vid namn Julia kontakt med oss.
Hon jobbade på någon turistkontor och hade en hel del känningar.
Hon visste om en förmögen familj som ville ha hjälp med lite hemmabjudningar så hon frågade oss om vi kunde ställa upp? Absolut, styr upp ett möte så hör vi vad dem har att komma med.
Mötet skulle komma att äga rum i familjens hus.
Vi tog Miguels skruttiga Ford mustang till adressen. Det var första gången jag i vuxen ålder kom i kontakt med en grind där det stod en beväpnad vakt och frågade vart vi skulle?
Gated community! Ett perfekt sätt att avskärma sig från dräggen som är invånare i besökarnas värld.
Väl inne i huset bestämde vi meny. Vi utgick från vår koncept och sydde ihop något till deras belåtenhet.
Vi skulle handla allt och stå med porslin, glas och bestick.
"But that will cost you extra"
Mumlade jag fram.
"Money is no issue. Buy what you need and we will pay."
Sade den självsäkra jänkaren.
Vi handlade allt och lagade till enligt vad han sade "A better dinner then on our wedding, don't you think honey?"
Dags för avlöning.
"Vad fan ska vi ta?"
Frågade jag Miguel.
"Inte en aning, vi vill ju inte att dem ska bli sura. Dem vill ju att vi lagar en till middag till dem."
Svarade han.
"2000 dollars.(?)"
Mumlade jag frågande fram.
"Vad fan sade jag? Jag menade ju 200."
Tänkte jag för mig själv men innan jag hann rätta till meningen säger jänkaren:
"Sure no problem."
När han kom tillbaka gav han 2000 dollar till mig och 2000 dollar till Miguel.
"See you guys in two weeks."
Sade den goda jänkaren.
"Thanks?"
Fick jag ur mig.
Vi packade ihop och åkte hem.
Wow, jag var tjugotre år gammal med mer fritid än vad jag kunde hantera, en lördag kväll med 2000 dollar på fickan!
Natten skulle bli legendarisk.
Efter en snabb dusch var vi ute i vimlet.
Helrör med vodka, tequila, mezcal och mousserande fyllde upp bordet.
Vi fick en entourage på tolv, fjorton kvinnor som hängde med och över oss.
Servitriserna snurrade runt vårt bord och fyllde ständigt på efter uppmaning av oss.
Vi var kungar den natten.
Någon föreslog att vi skulle ta festen vidare till någons hus.
Och där var vi igen. Utanför Gated community. Den här gången fulla som drägg bakom ratten med åtta personer i baksätet på Miguels skruttiga Mustang.
Och jag körde bilen.
Väl inne i huset poppades det mer mousserande och en kvinna i sällskapet tog fram en liten påse med ett vitt pulver i.
"Nu kan festen börja på riktigt!" Gapade hon samtidigt som hon hällde över pulvret på ett glasbord i vardagsrummet.
"Vad fan nu? Vad gör jag?"
Jag hade aldrig i mitt liv sett något sådant i verkligheten. Den enda referensen jag hade kom från filmer som "Scarface" och "Maffiabröder."
Jag tog mitt förnuft till fånga och snortade som bara den.
Jag kände inget. Det gav ingen effekt.
"Vad fan!"
Tänkte jag för mig själv och så provade jag på nytt.
Fortfarande inget.
"Vad fan, är det här ett jävla skämt?"
Tänkte jag igen.
Det blev ingen mer "kola" för min del den kvällen.
Festen fortsatte med mera sprit och nya gäster.
Folk snortade, det röktes överallt, en del rökte gräs.
Några drack för mycket och spydde ute på gården.
Själv kände jag mig ganska nykter trots all mängd sprit jag hade i mitt system.
Jag hånglade vilt med en kvinna och hade sex med en annan.
Allt detta innan klockan var slagen tre.
Jag tröttnade på kaoset och tog en taxi därifrån.
Taxiresan tog mig till en illegal klubb.
Många blickar fick jag på mig när jag äntrade klubben.
Det sket jag fullständigt i. Jag hade attityden och pengarna för att klara av allt.
Ett par shots och några öl senare stod jag och hånglade med en kvinna jag hade träffat nån timma tidigare på klubben.
Jag kände en hand på min axel.
Jag vände mig om.
"Vem i helvete är du?"
Frågade jag kaxigt.
"Jag är hennes man, vem fan är du?"
Sade han i en ton som var allt annat än hövligt.
"Vad fan gör jag...?"
SMACK! Rakt höger innan min tankebana var klar.
Ansiktet klarade sig. Jag fick däremot jävligt ont i höger axel.
I samma stund börjar folk runtomkring att springa mot utgångarna.
Jag hör hur människor som rusar ropar "policia, policia!"
För er som inte har min språkbegåvning betydde det "polis, polis."
Alla rusar mot utgången, även min bödel. Jag tar mig ut via köket. Jag märker avsaknaden av poliser på baksidan och vandrar lugnt bort en bit för att ta mig därifrån.
En taxi kommer körandes och jag vinkar till mig honom. Han stannar.
Vilken jävla tur! Jag säger adressen till min destination och han gör en u-sväng och kör iväg.
Väl framme ska han ha betalt.
Jag tar fram min sista sedel. Tusen pesos. (Jag hade alltså bränt typ 13000 pesos under kvällen) för att betala en resa som kostade 80.
"Jag kan inte växla en sån stor sedel."
Säger han.
"Är du säker? Hur mycket växel kan du ge mig?"
Frågar jag.
"Inte tillräckligt"
Svarar han.
"Men, vet du vad? Ta mitt armband så är vi kvitt."
Han tappade hakan när han såg att jag höll ett armband i guld framför hans ögon.
"Den kan jag inte ta emot."
Fick jag till svar.
"Jo, ta den. Det är det minsta jag kan göra."
Fick jag ur mig.
"Du verkar ha haft en tuff natt, jag bjuder på den här resan."
Nu tappade jag hakan.
"Är du säker?"
"Absolut!"
Fick jag till svar.
Jag tackar för gesten och hoppar ut.
Idag tackar jag min lyckliga stjärna att jag överlevde det dygnet.
Idag förstår jag att det visst gav en effekt, det vita pulvret jag sniffade på tidigare under natten.
Man tror man blir odödlig, man tror att man kan bete sig som man vill, man tror att man har lösningen till all världens problem. Fast man skapar mer problem för sig själv ju mer natten lider.
Efter den natten då jag klarade livhanken bestämde jag mig.
Om det bjuds på vitt pulver igen på någon fest så kommer jag att prova två, Max tre gånger till.

Likes

Comments

En efter en släntrar vi in.
Det är kalas, värden som står för tillställningen firar sin fyrtioårsdag.
Folk som aldrig har sett varandra förr hälsar artigt och presenterar sig.
Alla kramar värden och grattar, alla har presenter med sig.
Musik ljuder soft i bakgrunden, någon spotifylista med temat "dinner with friends."
Man förser sig med dryck och man börjar mingla.
"Hej hur känner du värden? Vilket väder vi har haft och vad säger du om SD:s senaste utspel?"
Man svarar artigt, ler, nickar och håller med.
Nu har man inte så mycket annat att säga varandra eftersom man inte känner till varandras referenspunkter,
så då kommer frågan
"Och, vad jobbar du med?"
Där går startskottet för ett ämne som kommer att behövas uttömmas grundligt.
"Så du jobbar som kirurg? Du vet jag har funderat, vilken skalpell ska man köpa? När du gör första snittet på en patient, hur känns det? Vilka olika pincett använder du? Och latexhandskarna, var köper du de? Skulle du kunna göra ett mindre ingrepp på mig nu? Jag lovar det går fort."
Exakt så låter det när jag avslöjar mitt yrke.
Ja, jag jobbar som kock.
Ja, jag gillar att laga mat.
Ja, jag brinner för mitt yrke.
Fast vet du vad? Just nu är jag ledig och på fest.
Jag vill bara njuta av lite vuxendricka och mat som inte har lagats av mig.
Jag har aldrig på någon fest någonsin tagit fram min laptop för att en Webbdesigner ska hjälpa mig med en hemsida jag jobbar på just nu.
Visst kan jag hjälpa dig att smaka av såsen du kokar till kvällens gäster och visst kan du få tips på hur du ska göra för att få bästa grillresultat men ta inte för givet att jag vill göra det bara för att jag är en professionell matlagare.
Att jag som ändå är kock och på plats lika gärna kan ställa mig vid grillen är inte en myt som stämmer.
Jag vill ju vara ledig när jag är bortbjuden, förmodligen vill du det samma, eller hur?
All prat om mat, om recept och tips ställs naturligt av de flesta. De tänker inte: han är ledig, han kanske inte vill prata jobb hela kvällen.
Jag har uppmärksammat detta fenomen live på en fest. Det funkade i typ fem minuter.
Så nästa gång jag är på fest och frågan "vad jobbar du med?" dyker upp tänker jag svara att jag jobbar som taxichaufför!

Likes

Comments


Det finns en fixstjärna i detta land som är störst av alla. Det går inte en dag utan att media bevakar alla hans steg.
Det surrar ständiga rykten om klubbbyten och reklamkontrakt. Alla har en åsikt om Zlatan. Även de som saknar fotbollsintresse.
I mitt universum är jag Zlatan. I alla fall när jag befinner mig i ett kök.
Det finns ingen som når upp till min kulinariska nivå, jag är bäst helt enkelt.
Så varje gång jag kliver in i ett kök så tänker jag "Ni har inget att frukta, Zlatan är här. Det här kommer att gå bra."
Just så tänker alla om sig själva i ett restaurangkök.
Jag är Zlatan och du är Jörgen Andersson som lirar för korpen. Det är ju lite skrattretande när man tänker på det.
Det skulle betyda att om man är fyra personer i köket så har man fyra Zlatan att hantera. Det är ganska mycket ego intryckt i väldigt lite utrymme.
Det är långt ifrån det ödmjukaste man kan tänka om sig själv men just så tänker de flesta kockarna och det är aldrig fel.
Det leder till en väldig hög lägsta nivå, man triggar varandra och någonstans bakom denna kukmätartävling så gynnar det gästerna.
Fast ibland kan det gå överstyr.
En fredag efter att jag hade gjort mitt lunchpass åkte jag vidare till ett annat kök som behövde hjälp för en kvällservice.
Jag var lite trött och smått irriterad i allmänhet. I köket var min gamla mentor och gode vän.
Han och jag kunde reta galla på varandra, vi stångades och hetsades fram och tillbaka. Allt i goda vänners lag.
Den här fredagen var ingen undantag. Han anmärkte på allt jag gjorde och sade på ett sarkastiskt och cyniskt sätt.
Till slut (fem minuter innan öppning) bestämde jag mig för att ge igen. En tredje kollega lyfte upp en sautesse från spisen och från den sautessen hade en syltlök hamnat på arbetsbänken.
Jag tog löken i min hand varpå min kollega sade något jag inte uppfattade.
Jag tog den lilla löken och tryckte den i nacken på min mentor.
Han gav ifrån sig ett primalskrik som ingen någonsin hade hört förut. Hans blick blev svart och jag insåg att jag hade gått för långt. Jag rusade snabbt mot min ringhörna. I samma stund greppade min goda vän en skalkniv som han med all sin kraft kastade mot mig. Jag hukade mig i språnget. Kniven träffade mig på ryggen men till min lycka så var det med skaftet.
Jag klarade mig helskinnad men han var brännmärkt.
Löken jag tryckte in var karamelliserad, alltså kokt i socker.
Det min kollega sade till mig som jag inte uppfattade i stunden var "Oh fan, kan du ta den med handen?"
Hade jag hört den meningen hade jag förmodligen tänkt efter, reagerat och bränt mig, i stället smetade jag ut bränt socker i nacken på min mentor och goda vän.
Stämningen den kvällen var död. Inte många meningar som utbyttes den servicen.
Hyss ingår i jobbet och även om jag gick för långt så gjorde jag något ingen annan skulle få för sig.
Ungefär som när Zlatan sparkade sin lagkamrat Rodney Strasser på ryggen under en träning. Varför gjorde han det? "För att han ska lyssna på vad jag säger." Var svaret.
Jag gjorde helt enkelt en Zlatan.
Så kan det gå när Zlatan kliver in i köket.

  • 281 readers

Likes

Comments

"Kan jag hjälpa till med något?"
Frågar en bartender snällt.
"JA! DU KAN HÅLLA KÄFTEN OCH GÅ UT FRÅN KÖKET!!!!"
Var mitt svar.
Bakgrunden till den dialogen är egentligen ganska enkel.
Jag har hört att en kock under en service får samma adrenalinpåslag som en polis eller brandman som rycker ut. Om det stämmer vet jag ej. Däremot så vet jag att min puls ökar och jag försöker öka med den.
Just den kvällen när den dialogen utspelade sig var ingen undantag. Det är mer en regel.
Inom loppet av sju minuter tjuter bongmaskinen 24 gånger. Jag har fullt med beställningar och jag försöker få allt på plats.
Snabba blickar vandrar från vänster till höger för att jag ska få fason på maskineriet.
"Hur många ribs? 1,3,4,7,9. Ok nio ribs. Hur många burgare? 2,5,7,8,11. Ok elva burgare. Någon chili? Japp tre stycken plus en veganrätt och fyra drumsticks.
Jag arbetar snabbt för att markera mina plåtar med kött och tillbehör. Grillen är full av burgare och jag ökar på. Nu är ribsen i ugnen och jag börjar få upp farten.
"Har jag missat något?"
Jag går igenom beställningarna igen.
"Just det tre fisk med."
"Hur går det?"
Säger en välmenande servitör.
"FITTA!!! Nu kom jag av mig! Kan du vara vänlig och hålla truten. OCH stå för Guds skull inte kvar och se ut som en jävla fågelholk. Det främjar inte min effektivitet direkt."
Servitören avlägsnar sig.
"Var var jag nu? Just det elva burgare och några chili, en veganrätt och tre fisk."
Bongmaskinen tjuter på nytt.
"Men för i helvete! Låt mig vara!"
Dags att börja lägga upp. Tallrikar och skålar saknas. Han i disken sköter inte sitt jobb.
"AHMED! FÖR I HELVETE, TALLRIKAR, SKÅLAR OCH STORA SKEDAR!!!"
Han skyndar till undsättning.
"BRA, TA MED DIG LITE SKIT TILLBAKS NU NÄR DU ÄNDÅ ÄR HÄR."
Jag fortsätter lägga upp och bongmaskinen tjuter igen. Jag kastar ett snabbt öga och ser en bong som är lika lång som min underarm.
Snyggt, precis vad jag behöver, en önskelista till tomten. Finns det ingen på det här jävla stället som kan sköta sitt jobb?
"Kan jag hjälpa till med något?"
Frågar en bartender snällt.
"JA! DU KAN HÅLLA KÄFTEN OCH GÅ UT FRÅN KÖKET!!!!!"
Återigen forsätter jag lägga upp maten. Ok fjorton bongar klara tolv kvar.
"Varför i helvete står maten fortfarande i luckan?"
PLING, PLING, PLING!
"SERVICE FÖR I HELVETE, MATEN STÅR JU HÄR OCH BLIR KALL. Hade ni inte bråttom med allt för två minuter sedan?"
PLING, PLING, PLING.
"FÖR I HELVETE!!!"
Servicen kommer in och börjar bära ut tallrikarna. Nu har alla fullt upp och jag har hittat min rytm.
Maten kommer ut i rimlig tid och vi har nöjda gäster.
Jag ber alltid om ursäkt när jag har bettet mig sådär. Det är aldrig personligt.
Jag önskar bara att folk förstod. Har jag mycket att göra så är varje avbrott dyrbar.
Jag skriker inte för att jag är arg på mina kollegor.
Men när jag försöker fokusera för att hamna "in the zone" så att jag kan få ut maten så är minsta fråga även fast den är välmenande ett irritationsmoment som många gånger får mig att börja om.
Min tankebana blir rubbad och jag kommer av mig.
Misstänker dock att jag inte är den enda i kockrock som känner så här, eller är jag ett unikum?

  • 55 readers

Likes

Comments

Något har på vägen gått jävligt snett.
Och för att kunna spåra problemet måste vi titta på vår historia.
När jag gick i skolan så kunde jag för mitt liv inte förstå varför man skulle läsa historia. Det som har hänt har hänt och då måste man gå vidare och blicka framåt.
Så såg jag på det.
På ett prov hade vår historielärare lämnat ett fält för att skriva in valfri citat. Jag skrev; av historien lär vi oss att vi inget lär från historien. Det var en tysk filosof vid namn Freideich Hegel som myntade de orden någonstans på 1800-talet. Jag skrev det citatet mest för att visa min lärare vad jag tyckte om ämnet historia.
Fram till vuxen ålder använde jag det uttrycket utan att riktigt fatta vad de innebar. Men smaka en stund på orden, de är så sanna.
Politiker kan sin historia och det, för att förstå varför samhället ser ut som den gör idag.
Vi i vår bransch borde göra detsamma.
Varför är lönerna låga? Varför får man inte tag på kökspersonal längre?
Att vi idag har arbete i överflöd (jag väljer hellre att se det så, mer än att det finns kockbrist) beror helt och hållet på alla de fula fiskarna som simmar i vår bransch.
Krögare som till varje pris utnyttjade de anställda. Som sade saker som "jag skiter i om du säger upp dig, det finns trettio andra beredda att hoppa in för att göra ditt jobb till en billigare penning."
Lönerna var ofta svarta som synden, att betala skatt var inte önskvärt.
På det sättet höll de lönerna nere, eftersom det inte var en lögn om att trettio andra vara beredda på att hoppa in till extra låg ersättning. Utan att skriva på papper dessutom.
Idag, mycket tack vare den gröna boken (personalliggaren) har läget ändrats.
Svarta pengar flödar inte som det gjorde på 70, 80 och mitten av 90-talet.
Tyvärr skedde det för fort och ingen hann riktigt med i svängarna.
Idag är det kockarnas marknad, nu är skon på andra foten och i ärlighetens namn så sitter dojan väldigt skönt.
Det kommer att bli tufft, det kommer att ta tid men det kommer också att bli bättre. Tids nog kommer det att komma in ungt blod i vår bransch och de kommer att få bättre utgångsläge än vad vi gamlingar hade.
Fast under tiden så har vi chansen att kräva vårt värde.
På det sättet kommer det även att bli bättre för framtida branschmänniskor.
För nu är det vi som kan säga, "jag skiter i det här stället, om jag inte får bättre villkor så finns det trettio andra som är beredda att anställa mig till en bättre penning."
Och då går krögarna ut i pressen och gråter. "Ingen vill jobba som kock, buhu."
"Ingen söker längre till utbildningarna, buhu." "Alla kräver för mycket för den lilla kunskapen de har, buhu."
För att söka sig till det här yrket måste man verkligen älska sin profession. Man måste brinna för matlagning sju dagar i veckan, för det är ju inte de grymma anställningsvillkoren som gör att vi stannar.
Vi jobbar långpannor, kvällar, helger. Vi jobbar i stort sett när resten av samhället är ledigt.
Yngre människor har blivit visare och vill inte låta sig utnyttjas, därför blir de heller inte långvariga.
Det är nu vi måste vakna och inse att det här är vårt 1840-tals Amerika. Det har blivit dags att gräva guld.
Någon som vill köpa en hacka av mig till en billig penning?

Likes

Comments

Jag var tretton år gammal. Sommarlovet knackade på dörren.
"Om två veckor är jag ledig!" Var min enda tanke
Jag satt och tittade på Roland Garros (en tennisturnering som går från slutet av maj till början av juni) när telefonen ringde. Min mamma svarade.
Hon pratade i ungefär fem minuter och när hon lade på luren kom hon in till mig.
"Det var din farbror som ringde, han ska starta en restaurang och undrar om du kan tänka dig att sommarjobba som diskare?"
Den frågan var jag inte alls beredd på. Jag var ju bara tretton år och det enda jag längtade efter var sommarlov.
Jag funderade i ungefär en kvart innan tackade jag ja.
Jag hade inte en aning om var det var jag gav mig in på men min första dag på sommarlovet cyklade jag iväg för att befinna mig på plats klockan 10 på förmiddagen som vi hade bestämt.
En osäker pojke kliver in och blir presenterad för alla i personalen. Jag byter om och går in i köket.
Dofterna som möter mig när jag kliver in får det att kurra i min mage. Jag ser och hör hur kockarna jobbar och pratar med varandra.
Portarna öppnar för lunch och gästerna börjar trilla in.
Det är hetsigt, det är trångt, det går snabbt till i kökets lilla utrymme.
Jag står vid diskmaskinen och jobbar undan men mest står jag och studerar.
Jag ser hur kockarna hanterar pressen, hur de jobbar undan bongarna en, efter en.
Det slamras och kommuniceras om vartannat.
"Hur går det med bord åtta?"
Slammer, slammer.
"Vad hade de beställt?"
Slammer, slammer.
"Tre fisk, två kött och en dagens pasta!"
Slammer, slammer.
"Tre minuter, chef!"
Slammer!
"Gör mig inte besviken för då kommer jag att slå dig så hårt att din morsa kommer att känna av det!"
Någon från matsalen kommer in i köket för att meddela att gästerna från bord sju säger att det är den bästa lunchen de har ätit på evigheter.
Jag ser hur nöjda kockarna blir av den meningen. Hur de i all stress bröstar upp sig men ändå fortsätter att lägga mat.
Jag förundras över deras sätt att kommunicera och röra sig på, att de fick ut all mat var riktigt imponerande tyckte jag, den lilla diskpojken. Deras sätt att helt ogenerad flörta med tjejerna i servicen. Deras kaxiga självsäkerhet, deras sätt att stå stabilt kvar fast det stormar som värst.
Japp, jag var fast.
Det var i den stunden jag bestämde mig för vad jag skulle göra av mitt liv. Jag skulle jobba mig från diskmaskinen in till varmköket.
Det var kärlek vid första ögonkastet och den kärlekshistorien lever än.

Likes

Comments