Kapitel 1- oh i'm sorry


Ingen är hemma, eller jo jag såklart men ingen annan.
Fast iochförsig är det ju normalt, om ni inte förstår så kan jag förklara.
Det började med när jag fyllde 14 år, min pojkvän skrev ett sms till mig där det stod så här:
"Jag tycker inte om dig längre, fast i och för sig så har jag aldrig gjort det utan det har bara varit ett spel som du dum som du är gick på. Jag fick dig att gilla mig om inte älska mig och det var exakt det som var meningen, men nu är det slut och det kommer det föralltid vara, kan du vara snäll och försök att inte få tag på mig för jag vill inte ha med dig och göra längre.
Hej då! :( :) "
Såklart blev jag ledsen om inte helt förstörd.
Jag gick inte till skolan under tre veckor, tänk er TRE VECKOR!
Mamma och pappa försökte få mig att komma ut och bli mig själv igen men det är klart att jag inte följde med dem, när jag iallafall hade börjat gå till skolan igen så släpptes sorgen lite men tomheten fanns fortfarande kvar, ja jag var tom och kall inga känslor hade jag och ingen glädje vilket inte är så konstigt eftersom att att det är en känsla.
Jag gick från att vara den perfekta tjejen i bäst smink och mest märkes kläder till att bli tjejen som dag in och dag ut gick runt i slappa kläder som mjukisar och oversize tröjor och nästan helt utan smink.

Ett år senare så var jag alltså 14 år men på min födelsedag när mamma och pappa skulle komma in och väcka mig med tårta och presenter så kom de inte.
Jag låg i sängen och väntade fram tills klockan var 10.00 och då gick jag ut för att kolla var de höll hus någonstans men de var spårlöst försvunna.
Eftersom att jag varken hade några släktingar eller kompisar att ringa till så ringde jag polisen direkt och de skickade ut massa olika "letare".

Nu har det gått ett år sedan des och jag är 15 år och bor själv, jag är förmodligen alldeles för smal för att vara 15 år men det kan va för att jag hela tiden sedan jag och min dåvarande pojkvän gjorde slut har varit mobbad och blivit kallad för fula saker som bl.a fetto, grisunge och en massa mer.

Jag gick ut i hallen för att sätta på mig mina rosa Nike air joggingskor för att gå och springa ut på min dagliga joggingrunda.
Innan jag gick ut så kollade jag en extra gång i spegeln, svarta workout byxor och ett rosa linne, check.
Gympaskor, check.
Vattenflaska, check.
En extra hårsnodd, check.
Jag låste dörren och gömde nyckeln under dörrmattan innan jag vände mig om för att gå ut från trädgården.
Det här var nog världens bästa känsla, att vara ute och springa och känna gruset flyga under fötterna och vinden vara på i ansiktet hela tiden.
Jag lyssnade på stay-Rihanna och var inne i refrängen när jag kände hur jag krockade rakt in i något, jag kollade upp och såg att jag sprungit in i en kille.
"Oh, förlåt! Det var verkligen inte meningen!" Sa jag till killen som nu bara stirrade på mig.
"Eh, hallå!" Sa jag och svepte med händerna framför ansiktet på honom.
"Oj då, förlåt!" Sa han lite ursäktande "du är bara så... ehm...det var inget glöm det, Felix heter jag förresten."sa killen som nu framstod sig som en Felix.
"Äh, det e ok, jag heter Alma." Sa jag med ett leende och skakade hand med honom.
Samtidigt som vi skakade hand kände jag att han la något i min bakficka.
"Aja men hejdå då!" Sa jag.
"Hej då hoppas vi ses!" Ropade han.


Ja det här var då mitt första kapitel i den här fanficen och jag hoppas att ni tycker om den!
Ni får gärna kommentera tips om den och så!😘

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments