2016-12-09

Jag trivs bäst i öppna landskap

Nära HAVREN vill jag bo

Alla månader om året

Så att skälen kan få ro

Det är några rader som jag kan skriva under på. Det vill säga om jag kunde skriva. Som vanligt är det Bosse som sköter skrivandet och jag står för allt tankearbete. Något särskilt jobbigt tankearbete är det inte för en intellektuell världsmedborgare som jag. Konstigt förresten att inbjudan till nobelfesten tycks ha hamnat i fel låda eller om det finns någon annan naturlig förklaring. Nu hade jag ändå gjort en Dylan för att inte missa allt spännande på hemmaplanen.

Efter lite barfotatrav under oktober tar jag semester året ut. Jag hade förra årets semester innestående ty hos travtränarn var det allt annat än semester. Om du frågar mig skulle jag ta semester hela året men den möjligheten har stängts och då är det faktiskt bättre med semester i kolsäckens tid.

Väntan

Väntan

Mer väntan

Och ändå mer väntan på att frugan, Arto och Arthur Bahnhof skall få fart på datorn. Till slut lyckades frugan, troligen mest tack vare att Bosse inte la sig i. En del hann gå förlorat men kommer naturligtvis att återskapas enligt mina regler och definitivt inte konstens alla eller Bosses regler.

Semester var ordet. I en tid när vädergudarna inte kan bestämma sig om det skall vara sommar, höst eller vinter. Till och med lite vårkänslor kunde skönjas någon kort tid på dagen men inte alla dagarna och speciellt inte på måndagarna påstår Bosse som tycks ha något emot just måndagar. Själv har jag inga problem med några dagar och särskilt inte när det är semester. Vädret är ju bara ett tillstånd som jag lätt hanterar, ibland med rumpan mot hård blåst och regn på tvären.

Jag brukar säga till Bosse att den rätta tiden att koppla av är när det inte finns tid för det. Det är ju som alltid svårt att få honom att förstå sådana lite djupare resonemang men min tanke var att det skulle funka under semestern när han har lite mer tid att tänka men då visade det sig att ju mer tid han får desto mer krånglar han till allting. Kort sagt så blev det som vanligt pannkaka.

Det är skönt att bara softa. Med hjälp av frugan såsar jag ut till hagen på morgonen och sen leder jag Bosse in från hagen på kvällen. Inga krav. Lite dåligt dock med maten som är god men kommer för sällan. Nu lackar det mot julen då granar skall kläs. Värst ändå för många av djuren, grisar bli skinka och äts upp, små sillarna blir skivor, laxen slutar hoppa i forsen och renen blir skav istället för att äta sin lav på fjället eller så får dom dra omkring på den överviktige Tomten, släden och alla klappar. Tomten, denna figur bland andra figurer och min idol som lyckats förhandla sig till 364 dagar semester per år. Det kan men kalla bra förhandlat.

Min semester kommer att räcka året ut. Nästa år skall bli mitt år. Knallbokillens år låter kanske lite i överkant men bågar skall spännas även om strängar skall brista, ett gammalt talesätt som är äldre än Bosse och mig tillsammans men som håller än. Om Bosse håller sig kvar i vagnen så skall vi tillsammans utmana världen eller i vart fall backen från sänkan ända hem till stallet. Sen skall vi åter ge oss ut i världen bortom den berömda 70-skylten som står där så stolt bortom byns sista, eller om det är första vägbelysning. Ett nyårslöfte skall ges men är så klart hemligt och ordentligt inlåst eller om det var utlåst, låst är det i vart fall. Koll på allt har väl bara den där Tomten.

Så mycket mer kan inte sägas om denna tid men några rader måste ändå ägnas åt Susanne Nordin, grannen. Jag ser henne ibland rida fram på någon av sina Raggsockor. Hon har alltför länge haft det jobbigt säger Bosse, så om du kära läsare endast får önska god jul och gott nytt år till en person så använd den önskan till Susanne. Jag vet inte vad hon har för nummer, varken skonummer eller telefonnummer men jag vet var hon bor där bortom Raggisarnas hage inte långt från han som tror att andra hästar än Knallbokillen kan använda spadar. Det måste ha blivit något fel vid hans programmering om du frågar mig. Från hela mitt stora hästhjärta vill jag här och nu, med StallAGBOLS ledord, önska Susanne Nordin en riktigt god jul och ett gott nytt år. DET ÄR I MOTVIND DRAKEN LYFTER.

Nu avrundar jag för denna gång och konstaterar att PÅGÅNG borde vara en gångart eftesrom det då kan komma fram 6-gångare som gör livet ännu mer komplicerat för RaggisRyttarna och det tycker jag är kul. Sen blev det svart.

Ha de

Knallbokillen


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

2016-09-30

nAlla hästarna äter äpple, utom jag som äter allt. Det är en seriös sanning som jag kommit på alldeles själv eller om det var så att jag läst det i någon hästidning. Det var ett tag sedan jag hade tid att skriva ner mina tankar men nu kommer dom i sammandrag och spänner över en vår, sommar och höst.

Våren.

Började hämta mig från tiden hos proffstränaren och gick på som pånyttfödd. Kämpade långa sträckor på Bredmossvägen, till Risbyn och i tankarna var jag även i andra världsmetropoler som Jularbo och New Delhi. Det sistnämnda kommer jag troligen inte att få uppleva om man skall tro Bosse. Det kan krävas vingar påstår fjanten men han har inte en susning om var vingar kan köpas och hur mycket dom kostar. Min tanke är att vingarna skall släpas lösa eftersom det är vår.

En dagsutflykt till Jularbo, fick träffa den undersköna Bianca Mollyn. Hon är så rasande vacker så jag nästan glömmer bort att springa. Som den gentleman jag är väntar jag in henne och det tycker inte Bosse om. Är det någon förutom han som bryr sig? Är man nykär så vill man vara nära även om det är rätt kul att vara jagad såna gånger.

Plötsligt, som en blixt från klar himmel får vi besök av en Björn just när vi har våran mysstund efter en tur på Bredmossvägen. Björn Lövgren från Karbenning ville sälja en Viking Tabac. Trodde det var en Ålandsfärja men det var en hingst av den stolta rasen Nordsvensk kallblodstravare. Bosse nobbade och själv hade jag ingen uppfattning alls. Jag ville bara ut till gröngräset, gå på knock och vara som en sågbock.

Sen kom dagen med stort B som i bula. På väg runt åkern med nya tryckvagnen stördes mitt hästsinne av något oförklarligt fenomen. Ett syn, hörsel och luktintryck som gjorde en redan väldigt pigg Knallbokille till något utöver alla dimensioner. Jag stack och trodde väl att Bosse hängde på där bakom. Men ack nej, han åkte av och blev kvar där i sänkan när tryckvagnen fick bredsladd i svängen. Home Alone 2 var ett faktum. Jag tog ett extra varv runt paddocken och spurtade vidare hemåt, trillade på spolplattan, upp igen och plötsligt är jag på väg nedför den backe jag för 1 minut sedan sprang uppför. Där och just då kände jag mig vilsen och ensam. Då dyker han upp som lovat att styra mig genom alla faror. Bosse den fånen hade hunnit hela 30 meter. Ont eller inte men han måste lära sig att bita ihop och inte ge upp för en höftbula liknande en mellanstor Skogaholmslimpa. Min bula var något mindre men det blev några dagars vila. Det var trots allt skönt att möta honom där i backen så att jag kunde hjälpa honom hem, ty trots att vi inte alltid är överens så har vi någon sorts vänskap och ömsesidig respekt.

Sommaren:

Många turer senare åkte jag på sommarkollo till Jularbo i 2 veckor och fick umgås med min Bianca Mollyn. Livet leker inte alltid och Bosses bula läker aldrig men bortsett från allt möjligt och ingenting så har jag blivit bättre i allt under sommaren. Snabbare, starkare, smartare, snällare, skojigare, skickligare och ibland sömnigare. Alltså de magiska 7 s:en som kan komma att bli ett mål för alla och göra mig mer odödlig än jag redan är, om det nu är möjligt att bli odödlig 2.0. Ropen skalla, Nobelpris till Knallbokillen och inte till alla.

Vi har mött husvagn, sån skulle man ha, hästvagn inte bra. På vägen har jag känt mig allt tryggare även om det är lite läskigt att möta fyrhjulingar, mopeder och annat skrot när man går där i egna tankar.

Jag kanske inte är något för IDOL men för Bosse brukar jag klämma i med "Vi går över daggstänkta berg fallera, som lånat av smaragderna sin färg, fallera". På så sätt sprider jag lite glädje och samtidigt påminner jag Bosse om när han själv föll av. Han skall ha klart för sig att minnet lever vidare. Vid riktigt trevliga hemfärder kan jag överraska med "Gamle Svarten, kamrat på vid färden". Nu är det inte så att jag sjunger utan mer att jag ljudar fram olika läten som lätt kan tolkas på olika sätt och det är precis vad vi gör på olika sätt. Vi gör det inte varje gång men vi gör det varje dag på dagarna och inte på natten för då gör det ont på riktigt. Nu vill Bosse särskilt peka på att Gamle Svarten är en häst och inget annat. Jag har förresten tagit en låt och gjort till min. Se, hör och häpna.

Country road

Take me home

To the place, I belong

Knallasbenning, and my mama

Country road, take me home.

Detta är inte bara bra, det handlar om världsklass och dessutom internationellt men den kommer inte att framföras på större arenor än stallet hemma. D v s om du frågar mig.

Dagens visdomsord: Om det var meningen att vi skulle stå på ett ställe. Skulle vi då ha fått rötter istället för fötter.

Hösten:

Vi tränar på. Jag var inte bättre förr men mycket annat var det, påstår i vart fall Bosse utan att ge minsta antydan om vad han menar. Kanske tänker han på de 7 s:n igen. Vad vet jag. Vi har varierat mellan tryckvagnen och speedcarten (vad är det för namn?). Tryckvagnen är bra och har gett mig styrka så att jag inte längre går snett i vagnen. Den där carten är mest jobbig eftersom det alltid skall gå så fort med den vagnen.

Nu avrundar vi för denna gång med följande tänkvärdhet tagen direkt ur huvudet på världens bästa Knallbokille. Det finns inga hinder som är tillräckligt små för att att hejda dig när projektet pågår men processen är död. Sug på den du.

Dagens gångart är gonggong, prova den och låt dig ryckas med.

Ha de

Knallbokillen


Likes

Comments

2016-05-14

Rubriken har som vanligt inget att göra med innehållet eller kanske är det så att allt och alla är rökare fast vi inom hästsläktet inte fattat det. En rökare är alltid en rökare, den är som vi säger neutral, opolitisk, lite jobbig, ibland charmig, oftast oväntad för andra, stor, liten, smygande och någon gång kan den vara helt underbar. Detta påstår Bosse kan hända när jag kommer ur kurvan på ladanvägen och sätter nytt personligt Ladanvägsrekord.

Den 3 april gjorde Bosse och jag vår fram till dess längsta tur och vi höll ihop hela tiden. Vi tog stigen genom skogen till Grusgropsvägen. Fortsatte till Risbyn för att kolla utelivet där. Risbyns uteliv var inte mycket att skriva hem om och det behövde vi inte heller för vi hade bestämt oss för att vända och gå hem med våra nya intryck. Rådjur som vackert skuttade fram blev ett trevligt inslag på dessa tråkiga hyggen. En gutte med hund dök upp men vi pratade inte med honom heller eftersom vi just då hade bestämt oss för att inte prata med okända guttar med hundar. När vi kom hem fick jag morötter eftersom jag är den bästa Knallbokillen som träffat en gutte med hund som jag inte pratat med i en skog som jag inte heller pratat med vilket jag nu ångrar eftersom dom stackars träd som fanns kvar såg så ledsna ut. Man måste hela tiden ha en anledning till att fira. Det kan gälla små saker som att inte trampa på sig själv, att inte släppa en "fjärting" rakt i plytet på Bosse eller att lyckas med just detta lite busiga skämt. Sen kan det handla om stora omvälvande händelser värda att fira med en hel morotsskörd. Tänker på förbud mot cyklar på allmän väg. Dessa sällsynt opålitliga "saker" som hörs men ändå inte och som dyker upp alltför snabbt när jag minst anar.

Vattenläcka, detta förhatliga ord kom tyvärr åter att blir aktuellt. Bosse blev sänkt, gropar grävdes, hål sågades i köksgolvet och allt blev snabbt en röra som blev till en framgång. Träningsfritt och vårsemester är man ju inte bortskämd med men så blev det, tack för allt vattenläckan, jag glömmer dig aldrig. Efter några veckor blev det förstås en nystart.

Nystarter är rätt bra. Lugnt och hyfsat värdigt skrittar jag fram på pigga ben och enligt Bosse lite väl känslig för allt runt omkring, grannhästar på andra sidan vägen, skator som plötsligt bestämmer sig för att göra det skator brukar göra, att flyga. Sen trappade vi upp, spände bågen som Bosse uttryckte det och sprintade på så det ångade på Bredmossvägen, till dess ände som är längre bort än Risbyn men åt andra hållet och med ännu mindre av uteliv. Morsade på en Vråk som inte hade tid att stanna för han hade en orm i näbben att hålla reda på. Ni hör själva vilka äventyr jag får vara med om utanför den zon som populärt kallas comfortzon.

Upptrappning, detta ord som, tror jag, betyder att det skall gå allt fortare, längre och kanske även oftare. Allt detta får anses uppfyllt enligt Bosse som håller i GPS:en som för övrigt bestämde sig för att lägga ned under en av våra "resor". Den stora frågan är därför om en GPS kan bli fartblind, förvirrad eller rent allmänt trött på den opersonliga kontakten med farkoster högt ovan. Vagnen ligger numera helt rak bakom mig och det är ju bra att Bosse lyckats rikta en sned vagn. Han är inte dum den guppen, han är bara lyckligt ovetande om sin omgivning. Snart är det dax för en resa till Putte i Jularbo för en snabbträning.

Geten Gretas tid på vår jord slutade den 10 maj. Hon var lite skrämmande där hon stod och tittade genom staketet. Troligen tyckte hon att jag också var skrämmande men eftersom det rådde vissa språkförbistringar så fick den, för häst- och getvärlden stora frågan, aldrig något svar. Greta blev 17 år, en högst aktningsvärd ålder för en get, har jag hört av Minna, en oftast välinformerad veterinär. Greta begravdes på gården men finns det en hästhimmel så finns det säkert en gethimmel där hon får träffa andra getter som hon kan prata med. Hennes Bäää har nu tystnat och det är synd.

Avrundar nu detta med en väderrapport april-maj från hästperspektivet. Pust-Burr-Pust-Burr. Detta mina vänner var allt för denna gång.

Glöm nu inte att hålla isär alla gångarter så det inte blir en enda röra för ryggsäckarna ni stackars Raggsockor tvingas släpa omkring på.

Morsning

Knallbokillen


Likes

Comments

2016-04-02

Farri, den maxade Raggsockan och en av mina bästa vänner flyttade 19 februari från gården till Hofors som definitivt ligger bortom 70-skylten. Troligen ligger det nära den andra sidan av vår jord. I vart fall är det för långt för att spontant kvista dit och hälsa på. Han är saknad. Efter lite förvirring i början har han funnit sig tillrätta, fått nya vänner och blivit omtyckt där också, har jag hört från den vanligtvis välinformerade frugan.

Jag har börjat med lättare longering som troligen kommer att gå bättre när Bosse lär sig hur det skall gå till. Jag vet redan, men säger inget för att ge igen för alla gånger jag fått fel signaler från klanten. Till slut har han i vart fall begripit att det finns ett självklart varv och ett helt obegripligt som inte ens borde finnas. Snart skall vi börja med skritt i vagn och då är vi väl snart tillbaka i ekorrhjulet efter 4 veckors vila från proffset. Hostan som jag fick med mig från proffset hänger i men är ganska lindrig säger Bosse fast han inte har en susning om hur det känns för mig.

Skritt med vagn är som kyssar utan kaffe eller kärlek utan grädde. Det kan ha blivit fel där men jag går bara vidare och låtsas som ingenting, som om det regnar typ, som att solen troligen går upp imorgon också typ, som om mor Färgkulla plötsligt har blivit snäll och som om Bosse vet allt som han tror sig veta typ. En liten kick här och där och full fart uppför backen kan blir resultat av vila och så blev det för mig också. Men ingen sot utan eld eller skall det vara fis utan rök. För övrigt så har jag ingen speciell talang. Jag är bara passionerat nyfiken.

Farmor Eivor somnade in 5 mars. När jag var yngre och hon piggare hälsade hon ofta på och klappade på mig. Farmor var en fin människa och kommer alldeles säkert till ett bra ställe i människohimlen.

Sen gick vi från skritt till trav eller från broms till gas. Bosse tyckte jag kändes som kryssningsmissil men det han vet om sådana kan sammanfattas med krumeluren 0 (zero).

Plötsligt, utan att först fråga mig kom Bosse dragandes med en ny vagn. Visserligen blå och väldigt fin men med någon sorts bromsanordning som gjorde livet i skritt tyngre. Den mänskliga logiken, bromsa så går det fortare? Tusan så mycket bättre med hjälpmotor om du frågar mig.

Sen kom leran över oss. Alltså den kom inte över utan under oss men hade det fortsatt utan att torka upp så hade den kanske, möjligen, med bävan, i vart fall kunnat dölja en så kallad Shettis som till och med är mindre än en Raggsocka. Nu har vi ingen Shettis på våran gård men jag tror att Bosse skulle vilja ha en som kan hålla mig sällskap i hästsläpet så att han slipper. Då skulle jag också slippa hans dåliga skämt, för att inte nämna hans ännu sämre sångövningar.

Vi håller på att vidga vyerna. Grusgropsvägen och Bredmossvägen börjar nu bli kända områden för mig. Kul med skog men jag tror att någon inte har fattat att skogen stolt skall stå upp mot himlen och inte ligga efter vägkanten. När denne någon kommer på sitt misstag är det troligen försent. Bosse påstår att jag är lite sned i vagnen men jag vet att det i själva verket är vagnen som sitter snett och vems fel är det? Jo Bosse, vilken Bosse, jo Bosse, vilken Bosse, jo Bosse, Bosse, Bosse, Bosse-den klanten. Sen blev jag omskodd och då blev vagnen också rakare, mycket märkligt och sensationellt.

Sen har vi detta med rännilar omgivna av snö och is. Vem f-n uppfann dessa. Dom är helt livsfarliga och kan sluka allt som kommer i dess väg eller råkar trampa fel. Bosse tycker att jag är fjollig men han vet ju ingenting om vad en rännil kan ställa till med för en Knallbokille.

Jag mötte Lassie, jag mötte faktiskt Lassie. Skojar bara, det var Larsa och hans Sara Vind som kom traskande genom skogen efter alla år som vi lyckats undvika möten. En dag mötte jag Lassie, jag menar Larsa och Sara Vind, inte bara en eller två utan faktiskt tre gånger. Jag vet inte vad det betyder, troligen betyder det ingenting mer än att jag mött Lassie, förlåt Larsa fler gånger än jag mött en älg som heter Hälge.

Nu avrundar jag detta inlägg, detta historiska och unika alster som inte kan jämföras med något annat. Det står helt på egna ben (ord) och kommer inte att upprepas. Nästa inlägg blir ett nytt inlägg och om hästguden vill och selen håller blir det om möjligt mer dramatiskt än detta.

Ömsom var ordet för vin eller vatten. Kom nu bara ihåg att Long trong gong är ett kinesiskt uttryck för korridor och inte en gångart för en Raggsocka.

Morsning, eller Tjenna på ren Svenska.

Knallbokillen


Likes

Comments

2016-02-13

Nu har jag varit hemma hos mor och raggsockorna i tre veckor. Hostan som jag fick med mig från "proffsträningen" har jag kvar. Resten försöker jag förtränga. En sammanfattning är trots allt på sin plats så den kommer här nedan.

Oktober den andre är ingen kunglighet utan ett datum då Bosse besökte mig i proffsträningen och vi tog en liten tur tillsammans efter att jag fått behandling av en horsevet som tyckte jag hade problem med bakknän som sedan blev framknän för att så småningom bli en sån där liten fingertutte som Bosse brukar skoja om. Jag är ingen maskin så det tog några vändor innan travet blev bra. Sen följde röntgen, UA naturligtvis, hältutredning där det inte gick att se något fel trots att horsevet vek ihop mina ben och Niclas sprang så bra han kunde. Bedövning, cortison och den av alla hästar hatade bremsen blev resultatet.

Detta var början på den eländigaste perioden i mitt hästliv och det är Bosse och jag överens om för en gång skull. Det tar emot att ens berätta följande i denna annars så glada och hoppfulla dagbok. Det stora vemodet rullade in tillsammans med hostan som, skulle det visa sig blev mer långvarig än skogsbranden i Västmanland.

Bosse kom på besök varje vecka för att muntra upp mig med morötter och glada tillrop, ibland var frugan med och då blev det lite trevligare. En gång var till och med Putte och Hilma med dotter på besök och det var roligt med lite kända röster frome home som vi säger ute i den stora världen bortom 70-skylten.

November 23 är ingen ålder utan ett nytt datum att lägga en rejäl hög med hästbajs på. Horsevet påstår att ledvätskan har dålig kvalitet. Han ger mig ny som skall vara bättre och sen kan det vara bra. Mer hosta, morotsbesök av Bosse och klapp på nosen som troligen inte hjälper mot hosta. Elitkampen 2017 har inte varit mer avlägsen än just denna dag. Men som vi säger hemma "det är i motvind draken lyfter".

Det lackar mot jul påstår Bosse men inte blir det bättre av det. Nya behandlingar för den dåliga ledvätskan och hosta som kommer och går gör ingen häst glad och inte Bosse heller.

Sen var det detta med ständiga täcken, både inne och ute skulle dessa vara på och det finns väl inte ett Nordsvenskt kallblod i hela världen som behöver detta!!. Täcken kan man hänga på bengetter från Arabien tycker jag men får inget gehör i proffsstallet. Duschning skall det vara varje gång man gjort någon liten ansträngning, varför är man så rädd för några droppar svett?. Sen skall tungan knytas upp varje gång vagnen skall dras, hörselproppar skall i, troligen för att jag skall slippa allt struntprat. Hovskägget tog dom av mig men det växer ut igen säger Bosse och jag hoppas han har rätt.

Nådens år 2015 gick mot sitt slut vilket man inte kunde säga om hostan. Bosse kom och körde en vända i lugna farter. Det blev V-75 tävlingar på banan men jag valde att avstå till förmån för några andra och inte lika smarta släktingar.

År 2016 började bra, hostan avtog några veckor och proffstränaren började prata om framåtanda, bra trav i allt högre farter som pekar mot kvallopp inom kort. Dessutom tycker han att jag är trevlig och okomplicerad, vad nu det betyder. Ett frågetecken för tränarns omdöme i den delen enligt den alltid så vänlige Bosse. Sen kom hostan tillbaka. Resten är historia som ledde till att jag fick åka hem till mor och alla raggsockor som dessutom hade blivit fler eftersom den pigga och faktiskt rätt snygga Gjá (Gullan) hade flyttat in och gick med min "farsa" Lokkur. Lastningen gick sådär fram tills att frugan tog tag i saken, MAGISKT var ordet. Bosse tyckte för övrigt att min hemkomst den 23 januari var den bästa födelsedagspresent han kunde få.

Nu skall jag vila mig frisk från hostan och jag har fått små nålar och laser av Mårten eftersom han tyckte att jag var lite stel/låst på ryggens högra sida och det kan nog stämma eftersom jag väljer att tro på Mårten. För övrigt tyckte han att jag var OK.

Nog nu från denna tid av motgångar. Nu ser jag framåt med en känsla av att proffsträningen trots allt medfört något positivt. Jag är en enkel skäl i en komplicerad kropp, thats it.

Ha de

Knallbokillen


Likes

Comments

2015-10-10

Mycket vatten har flytit under broarna och även ovan broarna om man får tro alla nyheter om översvämningar som enligt Bosse rapporteras på TV. Tur att vi bor högt. Men nu är jag tillbaka med ett nytt mästerverk i skrivande av dagbok.

I denna stund står jag i min box hos proffstränare Joakim Elfing på Rommes Travbana. Här har jag stått sen 1 augusti. Jag har inte stått i boxen hela tiden ty jag äro här för att träna och lära mig en del som jag kan ha nytta av när jag skall börja tävla, förhoppningsvis innan jag går i pension. Jag har fått en del nya kompisar. Adriano, den bästa kompisen blev dock plötsligt såld och försvann, tydligen vanligt här. Nu måste jag söka mig nya bästisar och det blir inga problem för en snäll och rolig kille som mig. Någon typ av skada stör just nu och uppehållet kan jag lika väl använda till kontakt med gamla och kanske nya läsare. Det positiva är att tränare Elfing var mer än nöjd fram till att jag fick problem. Framåt och klockrent trav var hans omdöme och det var kul att höra även om jag naturligtvis redan visste det.

Jag skall ny försöka dra ut det roligaste, mest spännande och otrevligaste som hänt sedan förra dagboken i december 2014.

Januari: Jag gick som en rätt långsam furie hela månaden. Någon måtta får det vara på framgångarna. Snön var inget hinder och en gång gick det fortare än Bosses GPS han registrera men mest pulsade vi långsamt i snön.

Februari: Bosse berättade att han antecknat betygen OK till BRA KÄMPAT hela februari och då höll jag ändå igen eftersom PÅSKEN KOM ALLT NÄRMARE.

Mars: En kortare sjukdom, om det var jag eller Bosse som var sjuk har vi bägge glömt men jag tror det var Bosse, den klene. Sen satte vi riktig fart på Ladanvägen där det inte finns fartkameror eller laserpoliser. Det var bredsladd, 90 gradersvängar och det var inte alltid jag hade kontroll på om jag eller Bosse låg först. Underlaget inte det bästa men ska det springas så ska det travas. (nytt ordspråk som skall in i boka) Sen hann jag också visa hur jag som häst kan klä av mig ett täcke utan att skada det och då fick jag snabbt tilläggsnamnet Houdini. Det är vad jag kallar utveckling, trav kan jag ju redan. PÅSKEN ALLT NÄRMARE.

April: Den hårde Ulf Mollyn hos Putte går i förtidspension efter en tids sjukdom, endast 11 år ung. Ingen mer travträning för honom och då fick han en ny karriär som Barack eller om det var Barockridhäst. Gegga i skogen, fåglarna kvittrade, skogen var grön och det var en härlig dag men det var faktiskt omöjligt att ta sig över detta hav av gyttja och is. Slutligen insåg även Bosse det och då gick vi hem och fällde en tår. Annars rullade det på hela månaden, jag blev allt starkare och vägen kändes allt kortare. PÅSKEN ÖVER.

Maj: Det går allt fortare, troligen nära max på Ladanvägen så vi behöver komma till en traningsbana med bättre underlag. Vi far till Jularbo och går en match mot snygge Bianca Mollyn. Lite ryckigt blir det men kul att bli jagad av en brud. VARFÖR ÄR DET PÅSK BARA IBLAND?

Juni: Jag har fått in en bra teknik att ta av skor och det är bra för med bara tre skor slipper jag undan minst en träning och då kan jag softa med morsan, lipa åt raggsockorna, göra några kast i hagen, busa med Bosse och verka så där allmänt intresserad av statistik. Det sista vet jag lite eller inget alls om. Sen blev jag halt, hovböld sa hovslagaren och jag fick diverse behandlingar och omslag som jag snabbt plockade av mig. Plötsligt kom det och lika plötsligt efter någon vecka, var det bra igen. Operationen lyckades och patienten överlevde. SÅ HÄR EN TID EFTER PÅSKEN ÄR DET BRA ATT VETA ATT DET ÄR JUST EN TID EFTER PÅSKEN.

Juli: Sommarkollo i Jularbo. Lubbar runt på banan med Bianca Mollyn och Tore Mollyn. Varför skall vissa vara så märkvärdiga och ha efternamn?. Bosse kom på att vi måste ha ordning och struktur i träningen, han är ju lite fyrkantig den mannen. Men jag fick springa först och då blev det naturligtvis inte så ryckig fart eftersom jag håller ett jämnt, högt tempo och att jag sen är snygg från alla håll är ju ingen nackdel det heller. Knallbokillen som ridhäst, hade någon mer än jag själv någon aning om att det vara möjligt. Bosse säger att han vetat det hela tiden men han är ju också en mästare på efterhandskonstruktioner och vill gärna glänsa även när det bara är jag som lyssnar. Hilma som varken räds skenande hästar eller andra faror satt upp några gånger och sedan gick det som det ofta gör med mig. Från första stund fungerade allt så nu kan jag satsa på en Monte-video-karriär om allt annat går åt pipan.

Nu måste jag avsluta för denna gång. Mina vänner i proffstallet behöver sin sömn för att orka träna. Själv är jag konvalecent och skall vila, en bra ordination om du frågar mig. Bosse är inte lika nöjd eftersom det kostar 15 Aftonblad om dagen att stå här. Å andra sidan, vem behöver 15 Aftonblad om dagen. Mer detaljer om min tid som "proffs" kommer i nästa dagbok, det vill säga om inte Rulle, han som kan pinka i kors, sätter käppar i hjulet för utvecklingen.

Tänk nu bara på att Någongång inte är en gångart.

Vi Hörs

Knallbokillen


Likes

Comments

2014-12-27

Det var en gång, har ni hört historien, det hände sig eller kanske såg du den komma. Allt kan stämma på denna dagbok, månadsutskick eller kanske årsbok. Du kan själv välja fritt eller i vart fall så fritt som det går när alternativen är få. Vi hästar är svåra att förstå och jag hör enligt Bosse till en av de mest komplicerade. Bosse den glädjespridaren vill härunder något nedkortat citera ett s k MAIL han nåtts av. Jag har inte kläm på hans motiv men han säger att det handlar om att lyfta mig på bekostnad av någon stackare med endast två ben och ingen vinterpäls.

"Bekymmerslöst. Drabbade bäste kund.

Jag har i kontakt med dig på grund av detta behov och hur brådskande denna transaktion innebär.

Transaktionen omfattar överföring av fonden för den totala insättningen på 23 miljoner 556.768.00 euro till du som högst två advokater för döden av kunden utan nära släktingar.

Jag kan försäkra er att denna transaktion är 100% risk att befria personer och enheter som har gjort alla de underjordiska arbetar lokalt för en smidig överföring av fonden på den kortaste tid, och kommer att födas i staden där grenen av banken.

Vänliga hälsningar

Wang Yongli"

Alltså, om jag får tycka till som den häst jag är så tycker jag till. Wang verkar ju vara en riktig knyffel med stor heder och hela upplägget verkar seriöst. Det var ungefär det sista som Bosse ville höra och jag vara nog ganska nära en tvångströja, förlåt täcke. Efter några dagar lugnade han sig och ville bli ändå tydligare för att lära mig undvika faror i livet. Jag som inte ens har en MAIL adress. Så efter några dagar visade han mig detta MAIL, också något nedkortat.

"BEGÄRAN OM akut hjälp

Hallå

Jag har en investeringsporfölj innebär skadar inte sätta in pengar på mitt bank i Kina som jag kan enkelt föra över till dig som förmånstagare. Transaktionen är riskfritt Strategiskt Eftersom det har hyvlat för att lyckas.

Vänliga hälsningar

Peter Wong"

Bosse vore ju inte Bosse om han inte direkt ställde sig frågan vem eller vad som har gjort själva hyvlingen?. Jag funderade mest på om vi kunde göra detta till vår egen odödliga slogan. Typ som svar på sportjournalisters frågor om förberedelser, Tjenna, klart som f-n att det har hyvlat för att lyckas. Vi kan ge det till Zlatan.

Sen kom Olle, denne man av små gester och inte så stora ord heller för den delen. Kan man lita på en sådan? Bosse påstår det och har stort förtroende för Olle. Jag är skeptisk. Vi fick ett MAIL även från Olle som börjar med Hej! Här kommer räkningen som bifogad Fil. Det var ju inte precis i klass med vad Wang och Peter hade att erbjuda. Olle lär ut Ridharmoni och skulle lära mig några grundläggande kunskaper om vem som är ledare och vad jag skall fokusera på. Longering skulle kunna vara en bra början tyckte Bosse, frugan och Olle. Mors korsgalopp tänkte jag och drog iväg åt fel håll med Olle hängande i stumpen, förlåt linan. Det är inte alltid lätt att veta var man är och vart man är på väg men det är bättre att se den sträng som brast än att aldrig spänna Robins båge sa Bosse vid ett sällsynt tillfälle av insikt och klokhet. Olle tyckte att jag saknade respekt, säker blir jag nog inte förrän jag lärt mig vad ordet betyder. Olle skall dock ha ett stort plus för att han hängde kvar och hade han försökt en gång till så hade det gått bra, men det visste ju inte Olle.

7/4 EN SORGENS DAG: Blakkur, den lilla raggisen med personlighet och en helt egen lock gjorde resan till hästhimlen där han troligen är populär bland andra raggisar. Jag tänker på dig kompis.

Ungefär samtidigt försvann den vackra Saga från gården, såld eller köpt kan kvitta, letar man kan man säkert henne hitta.

GLÄDJENS DAGAR KOMMA SKALL. Mister man två kompisar så står där snart två nya. Trostan från Agersta flyttade in från Ljusdal hur det nu hänger ihop. Hur många raggisar finns det? Trostan vill ha koll, men kan han spela boll?

Flipi från Vildmarken. Vildmarken får mig osökt att tänka på världen bortom Olas lada och låter rätt tufft men Flipi låter som en maträtt med selleri skuren med något slöa knivar, ingen jämförelse som kan förstås av någon annan än mig.

Den som önskade en varm sommar 2014 fick sin önskan uppfylld med råge. Bosse kunde inte sova om natten och inte frugan heller. Glädjande var det att slippa snabba träningsPASS men annars var det KASS när det inte ens var svalt på vårt uteDASS säger Bosse, eller om det var någon annan som yttrade dessa bevingade ord som inte betyder ett dugg för mänsklighetens fortlevnad.

Här tycker Bosse att vi drar ett streck, en gammal filt eller en fruga över oss och afrundar detta piece of art med följande lilla fundering. Just idag, den 27 december, nådens år 2014 har barnbarnet Wilmer fått något som än så länge går under arbetsnamnet Lillebror. Denne Lillebror håller redan efter några timmar en matchvikt motsvarande lätt tungvikt och kan troligen provspela för vilket basketlag som helst, när som helst. Jag såg det när jag tjuvkikade på frugans mobil. Själv började jag tidigt med fotboll men la den karriären på hyllan då bollarna började gå sönder, må detta aldrig hända Lillebror.

I nästa nummer som, om jag får bestämma, inte dröjer lika länge som detta nummer skall jag berätta andra spännande grejer som hänt, som kommer att hända och även sådant som troligen aldrig kommer att ske. Bland annat historien om bygget av raggissarnas vindskydd. Mycket hänger då på om Bosse kan klara sig från musarm, tennisarm, hälsporre eller annan allvarlig åkomma.

Ha de gott och passa på att lära GÅNG på frusen mark för snart är det vår, då fäller vi ingen tår, fastnar inte i ett snår och hamnar inte på en bår.

The One and Only

Knallbokillen.


Likes

Comments

2014-03-15

Vart tog vintern vägen?. Här gör man sig till och skaffar vinterpäls och särskilda skor med långa s k broddar och vad händer. Det blir varken kallt eller halt mer än någon enstaka dag. Det är en välsignelse att pälsen inte kostar mer än att det kostar på att bära den och att det blir rätt varmt under som gör mig svettig. Broddar är ju inte gratis men den smällen får Bosse ta, det är ju han som bestämt hur det skall vara, alltså inte vädret men väl att det skall vara brodd. Nu hoppas jag efter senaste skoningen att omvärlden förstått mitt budskap, jag vill inte ha skor på mina hovar, punkt slut, det skall skäras och det skall bankas, det skall filas och hela ben skall bändas i dom mest absurda vinklar. När man tror att det är klart efter cirka 10 minuter så har den där hovslagaren knappt börjat. Nu tror jag att jag lägger in en extra kraftig protest å hela hästsläktets vägnar och jag vet att jag kommer att få många anhängare. ROPEN SKALLA, SKOFRITT FÖR ALLA. Jag kanske också lägger en protes på stallgången så har hovslagaren något att slå på ändå.

Februari har gått, rätt bra om du frågar mig, mindre bra om Bosse får uttala sig men det får han bara någon fredag mellan nio och trettio och halv tio. Han får vara snabb den lille rackaren och han vet aldrig vilken fredag det handlar om, gnägg. Vad har då hänt denna februarimånad? Bosse har väl dragit någon skandalöst dålig vits som jag inte ens kommer ihåg. Tillsammans, alltså i samarbete har vi någon gång lekt lite ordlekar. Ord som rimmar på gris t ex. Jag kom direkt på spis, polis och pris. Bosse klämde till med julskinka och isterband och för att ännu starkare visa hur dum han är plussade han på med vicke vire ,långeman och den ståtliga gullebrand. Jag vet inte vad de innebär men en klok raggsocka har sagt att det nog snart kommer personer med vita rockar och hämtar Bosse.

Februari började rätt jobbigt. Underlaget var rätt OK så Bosse bestämde att vi skulle trava en del på Larsas slinga. Inget ont om Larsa för övrigt men att göra en slinga var inte det bästa han gjort i livet om man säger så. Han borde slå sig på något annat, knyppling påstås ju vara en kul "sport". Gudskelov blev underlaget ganska snabbt sämre så vi fick återgå till den relativt lättvindiga skritten men då hänger bödeln Bosse på det tunga däcket istället så egentligen vet jag inte vad som är värst, ur askan i elden och pest eller kolera tycker jag utan att ha en susning om någotdera. Även utan däcket kan det vara tungt, månadens sista dag förvandlades vagnen (utan däck) till en kälke när Larsas lera låste hjulen på vagnen. Var det sabotage, otur eller naturen som slog tillbaka för att jag trampat på den, troligen en kombination av alltihop.

Helt utan förvarning och egentligen även utan anledning tyckte Bosse att vi skulle försöka hitta likheter mellan levande varelser på denna jord och jag kom naturligtvis på den första eftersom jag är så mycket häst. Bosses och frugans son Linus, snart äldre än en urskog, spelar golf och jag är större än en Wolksvagen Golf, det är väl en likhet som måste betyda något och som kan räcka till ett pris på nästa hästgala. Bosse skrattar så han kiknar, frugan så hon grinar, det är kul att kunna påverka och göra skillnad, eller hur?

TimerGPS, en ond sak som troligen uppfunnits av onda män från Ryssland. Den mäter allt och lite till. Det finns inte längre någon chans att försöka övertyga Bosse om att träningen är slut, dax att gå hem. Han liksom litar mer på signaler från rymden än på mig fast jag också tillhör det stora universum. Toppfart mäter den också och rekordet just nu är som en otrimmad Puch Dakota.

Sara Wind, denna vackra dam som jag, om jag inte varit för va-lack hade kunnat tänka mig att limma lite på har nu ett d efter en onämnbar gångart vid tävling. Ingen fara i Sahara tycker jag och Bosse upplyser mig om att jag inte ens har en resultatrad, som om jag inte redan hade räknat ut det själv. Frugan satte hela lönen på seger men vad hjälper det när det ändå är du som äger. Tack för kaffet.

Här avrundar vi nu för denna gång. Det blir ingen månadens LEGOGUTTE i februari. Det saknas inte kandidater men det är som den gamla vitsen om när det var skönhetstävling och ingen vann.

Gångarterna kan ha börjat sina men plötsligt, likt en uppenbarelse av sällan skådat slag kommer den. GENOMGÅNGEN är en gångart där raggsockan liksom går in i sig själv, vänder blicken in mot den egna hjärnan och gör en inre resa med allt vad det innebär ett valår som detta, länge leve fosterlandet, det inre av Norrland och Kostska sandön.

Ha de

Knallbokillen


Likes

Comments

2014-02-08

Lugnt och värdigt passerade dagen när Bosse fyllde 60 år, jag gav honom naturligtvis en liten gåva som innebar att jag inte nafsade honom en enda gång men det berodde enbart på att han höll sig på avstånd från mina blixtsnabba moves, ett ord som jag förövrigt inte vet det betyder, men det låter bra. Gubben är nu alltså i så kallat förstärkt gubbläge men han verkar konstigt nog rätt nöjd ändå.

För att komplicera den värld vi lever i ytterligare lite så har månadens TORPARE fått byta namn till månadens LEGOGUTTE, ett ord uppfunnet av barnbarnet Wilmer och som troligen kommer in i ordlistan vid nästa nytryck. Jag med min skarpa hästhjärna tror att det står för något bra men reglerna för utmärkelsen är desamma, alltså mycket svävande och föränderliga. Bytet beror på att Torpare är ett utdöende släkte, i alla fall i närområdet, innanför och strax utanför 70-skylten. Dessutom är namnet numera officiellt taget av Torparcarro men framförallt hennes osannolika Torparhund som har världshistoriens rakaste bakben. Det har jag sett med egna ögon på mycket nära håll.

Motiveringen till den första utmärkelsen som månadens LEGOGUTTE lyder: För att hen den 29/1 uttryckte att min dagbok enbart handlar om det som sker innanför 70-skylten och därför rimligen inte kan intressera någon ute i den stora världen. Man blir förvånad över okunnigheten, kränkt av att ses som insnöad och inte minst arg eftersom hen borde känna till det som jag och även Bosse redan vet. Jag har varit ute i världen och även berättat om mina resor. Resan till Hedemora, alla min resor till Jularbo och jag har även varit mycket nära gränsen till grannlandet Västmanland. Dessutom har jag gjort flera inre resor som dock alltid slutar med att jag vaknar med ett ryck, kallsvettig och pinknödig. Namnet kommer kanske att avslöjas längre fram i detta avsnitt.

Enligt en hyfsat säker källa läses dagboken nu också i hufvudstaten Söping, förlåt Stockholm skall det naturligtvis vara. Det kan vara så att det handlar om en enda läsare. En är 100 % mer än ingen säger Bosse och det låter ju mycket bättre med 100 än med 0, man måste kunna glädjas även åt små händelser och säga vad man vill om Bosse men han är bra på det, han kan bli glad av en rostig spik som han får chansen att räta ut även om den inte alls är krokig från början. Denne mystiske läsare i hufvudstaden har Bosse och jag tillsammans valt att förkorta MSSPTOKTSJ. Det är ingen lätt förkortning, vissa skulle nog kunna få för sig att det är en förlängning men då vet dessa inte vad den står. Det skall vara lätt att leva, annars kan det kvitta står inte förkortningen för vilket du nog redan hade räknat ut. Den står för MÅLVAKTEN SOM STEG PÅ TÅGET OCH KOM TILLBAKA SOM JURIST. Bosse som ju har lite mer info i denna för ett valår mycket viktiga händelse tycker att den skall stå för SÅLLET SOM FÖRSVANN OCH KOM TILLBAKA SOM PARAGRAFRYTTARE. Oavsett vilket man väljer så kan man bli närmast religiös av denna dagboks snabba spridning över världen. Hens riktiga namn kan komma att avslöjas men inte nu.

Frugan får utmärkelsen MÅNADENS LEGOGUTTE, skäms på dig, en påse äpplen kan kanske få mig på bättre humör.

För övrigt har jag i januari dragit omkring på det tunga däcket, att dröga påstår Bosse att det kallas, själv tycker jag mer det handlar om prutta och stöna. Tungt är det i vilket fall som helst men jag har kommit på att det blir lättare om det går lite fortare så jag brukar chocka Bosse med att halvtrava när det går uppför, vinglar gör jag mest i nedförsbacke men det är ingen som blir chockad av det längre. Ibland är det halt och då far däcket omkring som en drucken där bak, slår i stolpar och bär sig allmänt konstigt åt, att säga åt däcket hjälper ju inte heller ty det finns väl ingen som kan prata med ett däck. Det har gått rätt bra om du frågar mig. Så kallade styltor har gjort att jag varit högre vid hemkomsten än när jag gick ut men det förstår nog inte ni människor. Jag kan dock säga att man får en helt annan överblick där uppe, ett tips till alla raggsockor som försvinner bakom varje liten snöflinga, nu tog jag i så både grimman och det halvstängda huvudlaget sprack, förlåt. Jag har också fått lite nya grejor som jag inte har några stora problem med att hantera. Kusk-Bosse däremot måste jag nog skicka på kurs om han skall klara automatchecken, hur svårt kan det vara att klara av något som är automat. Man behöver knappast vara raketforskare. Jag sa åt Bosse kusk att om han inte klarar ut detta så springer jag uty i skogen och tippar av honom i något bottenlöst sumphål men det menade jag nog ändå inte, det är ju rätt jobbigt att springs i skog och det blir långt hem. Den 14, januari, Bosse drar till med den, som han påstår klassiska historien om Schweitsaren. Vem var det som uppfann kugghjulet? det var en Schweisare! Vem var det som uppfann joddlingen? det var samme Schweitsare som fastnade med p..... i kugghjulet. Man kan ju bli religiös för mindre.

Den ultimata och urgamla gångarten som kallas GongGongen och som är en gångart som härstammar från kossor med bjällra. Den skall du pröva om du vill få ett halleluja moment. Slutligen är motsatsen till Lantskinka ingen skinka alls. Religiös var ordet.

Ha de

Knallbokillen


Likes

Comments

2014-01-12

Egrediens et animalia ibant et revertebantur in similitudinem fulguris coruscantis cumque aspicerem animalia apparuit rota. Detta är delar av den text som Bosse påstår att han måster radera varje gång jag vill göra ett inlägg i min alldeles egna dagbok, inte lik något annat och därmed unik. Texten torde också vara unik men kanske det finns någon där ute i den stora världen som kan bringa någon sorts klarhet kring vad som står där. Om det inte finns det så går ju livet ändå vidare, solen går upp även nästa dag och ekorrhjulet snurrar på, ibland långsamt och ibland snabbt men det stannar inte.

Även 2013 fick jag semester i december. Mina protester från året före hjälpte föga och nu har jag insett att det faktiskt är bättre med semester i december än ingen semester alls. Så jag gick där med mor och slappade men trots det finns det sådant som är värt att berätta. Varmt var det för att vara december men ändå ganska Ok innan det började regna mot slutet och det blev kladdigt och mjukt i marken. Lite skit på kotan har inget dött av tyckte Bosse fast han själv gick och muttrade över geggan vareviga dag.

När karlar av det tvåbenta släktet blir sjuka så handlar det om, har jag hört, en nära dödenupplevelse. Detta var vad som drabbade Bosse i början av december. En förkylning så svår att att han knappt kunde visa sig ute gjorde i vart fall min tillvaro lite bättre. Frugan tog hand om mig på bästa sätt, gav mig mat, klappade mig och nattade mig på ett mjukt och känsligt sätt som Bosse aldrig klarat.

Sara Wind, denna fantastiskt snygga och smärta tjej i granngården gjorde skäl för namnet den 12 december, hon flög fram likt stormen Olle, om den alls finns vet jag inte för jag är ju bara en häst, men det låter bra. Hon tog en lyra och kom fyra säger Bosse. Som vanligt är han ensam om att förstå vad han pratar om. Larsa, denna demon bland demoner var med all rätt nöjd och glad. Nästa gång kom hon nummer sju och det är inte heller dåligt, slog rekord och kämpade det bästa som gick. Jag själv blir nog inte så snabb av att dra tunga traktordäck runt åkern men det är Bosses idé så han får stå sitt kast.

Mor Färgkulla har fått en ny grimma efter Evas Frosti. Hon är glad öven den ty hon får inte så mycket nytt nu på gamla dar. Sen påstods det att grimman var av sorten Bög och detta kunde man se på färg och mönster. Nu vet ju varken jag eller mor vad en Bög är, vad ett möster innebär och vad en färg betyder så Mor och troligen alla andra hästar, raggsockor inräknade, är lyckligt ovetande om det fördomar som människorna hukar under. Vi fyrbenta gläds med Färgkulla även om hon kan vara vara extremt sur ibland.

På självaste juldagen fick jag nya skor av ridmodellen eftersom Hov Martin mest sysslar med sådana där stackars ridhästar. Jag gav honom och Bosse en match skall ni veta, en match som dom kommer att minnas under lång tid. Stå där alldeles stilla med rumpan mot stalldörren är inte min grej. När dom dessutom sätter på mig, en stolt kallblodstravare, ridhästskor så förstår ju var och en att det gäller mycket, kanske inte livet men i vart fall hedern. Nu fick jag till slut ge mig men jag tror ändå att dom kommer att tänka en extra gång innan dom gör ett nytt försök på samma sätt.

Jag har från årsskiftet instiftat en egen utmärkelse, med lite hjälp från Bosse och mor Färgkulla. Den kommer att delas ut från och med januari 2014 i form av ett eget stycke i denna dagbok. Utmärkelsen har jag döpt till MÅNADENS TORPARE trots att den troligen inte kommer att delas ut varje månad. Den kanske inte alls kommer att delas ut om kandidater saknas eller om det är för många kandidater. Utmärkelsen skall tilldelas någon, tvåbent eller fyrbent, som gjort något bra för sig själv eller för andra. Även någon som inte gjort ett dugg kan få utmärkelsen och den kommer även att kunna ges någon som klantat sig, varit pinsam eller rent av elak och därmed åsamkat sig själv eller annan svårigheter. Enväldig jury är jag, världens bästa Knallbokille.

Jag vill här särskilt tacka för den respons jag fått under 2013, inte minst Sara, skriet från vildmarken, men även IT-Annika, den evigt unga Yvonne och alla andra som på olika sätt visat sin uppskattning.

Den 30 december startade vi en ny säsong efter semestern, nystart låter ju bra men troligen är det bara en fortsättning på alla andra starter som jag tvingats stå ut med. Nu skall det skrittas med däck påstår Bosse, pust säger jag men det hjälper ju föga att klaga och det kunde faktiskt varit värre, typ att bo på en kobbe i Stockholms skärgård. Nej, tacka vet jag logdans, där får man vara som en fogsvans, i vart fall påstår Bosse det och jag är benägen att hålla med.

När nästa dagbok kommer står skrivet, det kan gå snabbt, det kan ta tid, det kan bli långt eller kort. Säkert är att den kommer och innehållet kan komma att skaka om Knallasbenning likt ett blixtnedslag i Jularbo där dom förespråkar halvstängda huvudlag.

Att känna tacksamhet och inte uttrycka den, är som att slå in ett paket men utan att ge bort det.

Sjögång på er

Knallbokillen


Likes

Comments