Header

Jednym z miejsc do których warto się udać będąc w Szwecji to z pewnością Gränna. Miasteczko jest wielką atrakcją dla ludzi, głównie ze względu na to, że wynaleziono tam cukierki, które nazywają się ''polkagris'', jednak jak dla mnie Gränna sama w sobie jest niesamowitą atrakcją. Można stamtąd popłynąć statkiem na wyspę Visingsö, a tam to już w ogóle jest pięknie! A możecie o tym poczytać tutaj.

//En av mina favoritställen här i Sverige är Gränna. Inte bara pga de kända polkagrisarna, jag tycker att själva staden är värd uppmärksamhet, det är så himla mysigt där.

Gällstad, w drodze do Gränna //Gällstad, påväg till Gränna.

Przenieś swój blog na Nouw - teraz możesz importować swój stary blog - kliknij tutaj!

Likes

Comments

Detta inlägget är i samarbete med Desenio .
//Post powstał przy współpracy z firmą Desenio .

Här kommer det lite bilder på de posters vi valde att beställa hem för mitt samarbete med Desenio. Jag och D kommer väldigt bra överens när det gäller inredning (och allt annat också), så det var inte alls svårt att bestämma sig vad vi skulle välja! Desenio har verkligen så fina saker! Hittar alltid något jag tycker om. Man kan också använda deras tips på hur man sätter ihop en vägg om man inte är så duktig på det själv.

Vill du också beställa hem snygga tavlor och posters så har jag en rabattkod som ger dig hela 25% rabatt! Anger du koden "KLAUDIA25" får du 25% rabatt hos Desenio mellan 8-10 Augusti! (gäller ej handpicked/ramar) Hur bra är inte det?

Passa på! Happy shopping!

//Cześć Kochani! Dzisiaj pokaże wam kilka zdjęć naszych nowych obrazów, które zamówiliśmy z D przy współpracy z Desenio. Czyż nie są piękne?! D i ja nigdy nie sprzeczamy się o wystrój wnętrz, mamy taki sam styl, więc nie mieliśmy żadnego problemu ze zdecydowaniem się jakie obrazy wybrać. Desenio ma naprawdę coolarskie plakaty, zawsze tam coś znajdę! Fajną rzeczą są też ich inspiracje na dobranie obrazów takie aby pasowały ze sobą.

Mam dla was zniżkę! Jeśli bylibyście zainteresowani takimi plakatami, możecie użyć kod KLAUDIA25, dzięki któremu dostajecie 25 % na wszystkie plakaty Desenio (zniżka nie obejmuje ram i handpicked posters) Śpieszcie się ponieważ oferta jest ważna tylko od 8 do 10 Sierpnia! Wysyłka do Polski dostępna jest tylko na głównej stronie desenio.com

Happy shopping!

Likes

Comments

Historia mojego porodu - czyli chyba najbardziej wyczekiwany wpis na moim blogu. Wielu z was pisało do mnie i prosiło właśnie o taki post - nie ma problemu, chętnie podzielę się z wami tym fantastycznym przeżyciem jakim był poród.
Jak sami wiecie do porodu byłam nastawiona bardzo pozytywnie - od samego początku. Z ręka na sercu - nie było chwili podczas mojej ciąży w której obawiałabym się porodu. Próbowałam myśleć w ten sposób, że będę rodzić w kraju w którym lekarze zrobią wszystko aby mój poród przebiegł bez komplikacji, że będę miała koło siebie D oraz, że po porodzie czeka na mnie nagroda - nasz syn. Nigdy nie googlowałam i nie czytałam żadnych tragicznych historii porodowych, słuchałam tylko tych pozytywnych, tych które skończyły się bez komplikacji, tych, które kobiety wspominają z uśmiechem na twarzy. I moja rada do wszystkich ciężarnych, które czytają ten wpis - dziewczyny, unikajcie takich straszliwych historii, nie potrzebujecie tego. Ja tymczasem zabieram was do 1 lipca tego roku, dnia w którym wszystko się zaczęło.

// Min förlossningsberättelse - dvs det inlägget som väldigt många av er har väntat på. En del har skrivit och bett om det och då tänkte jag varför inte? Jag delar gärna med mig av den fantastiska upplevelsen när August kom till världen.
Som ni säkert vet så var jag väldigt positivt inställd till förlossningen redan från första början. Det har inte funnits en enda stund under min graviditet där jag har varit orolig över min förlossning. Jag försökte tänka så att jag ska föda i ett land där läkarna gör allt de kan för att min förlossning ska gå så bra som möjligt, att jag ska ha D vid min sida och att efter förlossningen får jag en belöning - vår son. Jag har aldrig googlat eller läst om hemska förlossningar. Jag ville bara höra de positiva historierna, de som slutade utan några komplikationer, de som man kommer ihåg som något positivt. Mitt råd till alla gravida tjejer där ute - undvik alla hemska berättelser, ni behöver inte det. Nu går vi tillbaka till den 1 juli 2017, då allt började.

1 lipiec 2017, sobota - 10 dni po terminie. Tego dnia wstałam z uśmiechem na twarzy, nawet wiadomości typu ''urodziłaś?'' ''dalej w dwapaku?'' nie mogły popsuć tego dnia. Pamiętam, że powiedziałam do D, że chciałabym pojechać do jakiegoś centrum handlowego, żeby się trochę poruszać, chciałam pomóc mojemu ciele w rozpoczęciu akcji porodowej - wtedy jeszcze nie wiedziałam, że będzie to tak skuteczne. Tak więc, zabraliśmy się i ruszyliśmy w drogę, pamiętam, że czułam się dość obolała i że D masował mi plecy podczas zakupów. Około 19 pojechaliśmy do moich rodziców gdzie zjedliśmy obiad i tam też dostałam swoje pierwsze ''bóle'', nieregularne, przypominające ból podczas miesiączki, nic szczególnego. Pamiętam, że wspomniałam o tym przy obiedzie, ale powiedziałam, że to pewnie znowu fałszywy alarm! Dwa dni wcześniej w czwartek byłam na masażu szyjki macicy u mojej położnej, później miałam lekkie bóle, ale był to tylko fałszywy alarm, tak więc nie wierzyłam, że tym razem akcja zaczęła się na prawdę. Pamiętam, że poszłam do toalety i na papierze ujrzałam coś różowego - moja pierwsze myśl - sącząca się woda płodowa! Po kilku minutach zdecydowaliśmy się zadzwonić na porodówkę - ''jesteście mile widziani''. Super, to jedziemy. Szpital w którym miałam rodzić, znajduję się 40 km od nas, także kawałek drogi. Jednak mimo wszystko miałam wątpliwości, nie chciałam tam pojechać, gdyby nie ten różowy papier, to zostałabym w domu przynajmniej do rana, wiedziałam, że bóle porodowe bolą, a moje skurcze nie były aż tak bolesne. Około 22 byliśmy na miejscu, zostałam przebadana, miałam 2-3 skurcze na 10 minut, ale okazało się, że to wcale nie wody płodowe, tylko krwawienie, które oznacza rozpoczęcie się akcji porodowej. Rozwarcie miałam na 2 cm! A żeby zostać w szpitalu potrzeba spełnić 2 z 3 kryteriów - 2/3 skurcze na 10 minut (zaliczone), rozwarcie na minimalnie 3 cm lub odejście wód płodowych. Ja niestety nie spełniłam tych wymagań, położna zaleciła mi spacer wokół szpitala, po czym miałam być przebadana jeszcze raz - aby sprawdzić czy coś się ruszyło. Godzinny spacer wokół szpitala z 4/5 skurczami na 10 minut był czymś strasznym. Po 24 byliśmy z powrotem w szpitalu, gdzie okazało się, że nic się nie ruszyło, więc zostaliśmy wysłani do domu z dwiema tabletkami, które miały mi pomóc spać - hehe..

// 1 juli 2017, lördag - 10 dagar efter bf. Den dagen gick jag upp med ett leende på läpparna, inte ens ett meddelande som ''har du fött?'' ''fortfarande gravid?'' kunde inte förstöra den dagen. Jag minns att jag sa till D att jag skulle vilja åka till något shoppingcenter för att röra på mig lite och hjälpa min kropp att få igång förlossningen - då hade jag absolut ingen aning om att det skulle funka så bra. Vi gjorde oss iordning och åkte iväg. Jag minns att jag kände mig ganska trött och att jag hade ont i kroppen, D masserade min rygg i pauserna imellan butikerna. När klockan var runt 19 åkte vi till mina föräldrar där vi åt middag och där fick jag mina första ''värkar'', de var inte regelbundna och liknade mensvärk, inget speciellt. Jag vet att jag nämnde det vid middagen, men jag trodde att det bara var falsk alarm. Två dagar innan, på torsdagen var jag hos min barnmorska och gjorde en hinnsvepning, efter det fick jag lite värkar, men det hände inget efter det, så jag vågade inte tro att den här gången skulle det vara på riktigt. Jag minns att jag gick på toa och märkte något rosa på pappret - min första tanke - fostervattnet som sipprar. Efter en stund bestämde vi oss för att ringa in till förlossningen - ''ni är välkomna''. Va bra, då åker vi. Sjukhuset där jag skulle föda ligger 4 mil från Alingsås, så det är en bit. Men inte ens det gjorde att jag ville åka in, hade vi inte misstänkt sipprande fostervatten så hade vi säkert väntat lite mer. Jag visste att värkarna skulle göra ont och mina ''värkar'' var inte så intensiva. Runt klockan 22 var vi på plats, de undersökte mig - jag hade 2-3 värkar på 10 minuter, men det var inte fostervatten som sipprade utan teckningsblödning. Jag var öppen 2 cm och för att stanna på förlossningen måste man fylla två av tre kriterier - 2/3 värkar på 10 minuter (check!), man måste vara öppen minst 3 cm eller fostervatten måste har gått. Jag uppfyllde inte de kraven, så de ville att vi skulle ta en promenad runt sjukhuset och efter det ville de undersöka mig igen - för att se ifall något har hänt. En timmes promenad med 4-5 värkar på 10 minuter var något hemskt. Vid klockan 24 var vi tillbaka på förlossningen, ingenting hade hänt, vi blev hemskickade med två tabletter som tydligen skulle hjälpa mig att sova - hehe..

2 lipiec 2017, niedziela - godzina 4, a ja wciąż próbuję zasnąć, tabletki nic nie pomogły, pomagam sobie poduszką termiczną, po czasie nawet to nie pomaga, prysznic, gorąca woda - ulga, ale tylko chwilowa. Zaciskam zęby, ale nie budzę D, musi zbierać siły, wiem, że akcja porodowa się zaczęła i że dzisiaj na pewno pojedziemy do szpitala, pytanie tylko kiedy? Planowałam zostać w domu do wieczora, nie chciałam być znowu odesłana do domu. Około godziny 8 zadzwoniłam do mojej mamy i poprosiłam ją, aby przyjechała i pomogła mi przy skurczach. Chciałam aby D mógł się położyć i nabrać sił, mama pomagała mi zwalczać te potworne bóle, masowała plecy i powtarzała, że chętnie zabrałaby ten ból ode mnie i sama przeszła przez poród jeszcze raz, żeby ja nie musiała cierpieć. Około 11, bóle były nie do zniesienia, obudziłam D i poprosiłam go aby zadzwonił na porodówkę - ''jesteście mile widziani''. W samochodzie modliłam się tylko o to, żeby nie odesłali nas do domu. Zwymiotowałam kilka razy, chyba dlatego, że D jechał tak szybko haha! Biedny, był bardziej zestresowany niż ja. Na miejscu spotkaliśmy położną, która oznajmiła, że mam rozwarcie na 4 cm, pochwaliła mnie, że wytrwałam tyle w domu i zapytała jak wyobrażam sobie mój poród, od czego chcę zacząć, jakie znieczulenia itd. Kąpiel i gaz rozweselający! Planowałam urodzić bez znieczulenia zewnątrzoponowego, ale tam i wtedy, kiedy miałam skurcze praktycznie bez żadnych przerw, rozważałam tą opcję, Położna zabrała nas do pokoju w którym była ogromna wanna! Jaka ulga! Dodatkowo podłączono mi gaz rozweselający, który mogłam używać w czasie kąpieli. O 14 zmienili nam położną ''Klaudia, to twój poród i to ty decydujesz o jego przebiegu, ale jeśli doszłoby do zagrożenia życia twojego lub dziecka, to ja decyduje co robimy, dobrze?'' - jasne, jak najbardziej. Ta położna miała pracować do 22 i modliłam się tylko żeby mały zdecydował się wyjść przed zmianą na inną. Mia - (bo tak jej na imię) była cudowna, zresztą jak reszta team'u. Razem z D powtarzali mi jaka dzielna jestem i jak bardzo są ze mnie dumni. Mia opowiadała o swojej córce, mówiła, że opowie jej o mnie, o tym jaka dzielna jestem i naładowana pozytywną energią mimo tego, że przechodzę przez takie katorgi. Powtarzała, że będzie za nami tęsknić i że chciałby, żeby wszystkie porody tak wyglądały. Około godziny 17 bóle były nie do zniesienia, nie pomagało już nic, nawet gaz rozweselający. O znieczuleniu w kręgosłup nie wiedziałam nic, nie chciałam googlować, bo nie chciałam, aby kogoś straszne przeżycia, zniechęciły mnie do ewentualnego użycia tego znieczulenia. Po rozmowie z Mią, doszłam do wniosku, że chcę znieczulenie zewnątrzoponowe, muszę odpocząć i zbierać siły na bóle parte.

​​Około godziny 17.30 na sali pojawił anestezjolog, który powiedział, że mam się skulić i nie mogę się ruszyć podczas podawania znieczulenia. Pamiętam, że bóle były tak intensywne, że nie słyszałam, co do mnie mówili, D musiał powtarzać słowa lekarzy, a ja myślałam tylko o tym, aby się nie poruszyć, nie chciałam być sparaliżowana. Nawet nie wyobrażacie sobie jakim wyczynieniem jest nie r​​​​​​​uszanie się podczas tak silnych bóli. Znieczulenie podane, lekarz chwali mnie za to jaka dzielna byłam i mówi, że dzięki temu, że się nie ruszałam, dużo łatwiej było mu podać mi znieczulenie. Godzina 18.30 i czas na przebicie pęcherza płodowego, aby akcja się ruszyła, miałam wtedy rozwarcie na 5 cm. Po przebiciu pęcherza, bóle były nieznośne, a ja pijana od gazu rozweselającego. Po jakimś czasie czuję ulgę, zamiast skurczów czuję bóle parte, które są coraz bardziej intensywne, po czasie czuję, że muszę przeć! Położna sprawdza rozwarcie - 10 cm! Cooo, jestem w szoku! Mia oznajmia, że za niedługo spotkamy naszego dzidziusia, a ja rozczulam się, zaczynam płakać, o ile dobrze pamiętam, Mia też. D i Mia zaczynają zgadywać wagę małego - 2,9 kg - 3,2 kg.. haha! żeby oni tylko wiedzieli. Pytam, czy mogę przeć - tak, możesz. Cudownie, tylko na to czekałam. Gaz rozweselający pomaga mi w parciu. Na sali pojawiają się dwie położne, pamiętam, że krzyczę przy parciu, położne radzą mi wykorzystać tą energię na parcie. a nie na krzyk - racja, po co krzyczeć, ale wtedy czułam taki ból, że nie obchodziło mnie to co mnie mówili, właśnie to nie słyszałam ich za bardzo. Słyszałam tylko głos D - ''kochanie, przyj, jeszcze raz, dasz radę''. Pewnie, że dam. Gdzieś tam pomiędzy parciami, usłyszałam ''próżnociąg'' - (chyba tak to się nazywa po polsku, sama nie wiem). Wtedy pomyślałam, o nie, nie, nie. Ja urodzę to dziecko, dam radę.


//2 juli 2017, söndag - klockan 4 på morgonen, och jag försöker fortfarande somna, tabletterna har inte hjälp någonting, jag försöker lindra smärtan med värmekudden, efter ett tag tar jag en dusch, värmekudden hjälpte ingenting. Jag har väldigt ont, men jag väcker inte D, han måste samla krafter, jag vet att förlossningen har satt igång och att det är säkert att vi kommer att åka till förlossningen idag, frågan är bara- när? Jag hade planerat att stanna hemma så länge det gick, jag ville inte bli hemskickad igen. Runt klockan 8 ringde jag min mamma, jag bad henne att komma och hjälpa mig. Jag ville att D skulle lägga sig och samla lite mer energi. Mamma hjälpte mig med de hemska värkarna, hon masserade mig och sa att om hon bara kunde så hade hon bytt plats med mig, så att jag inte behövde gå igenom den smärtan. Vid klockan 11 orkade jag inte mer, jag väckte D och bad honom att ringa in till förlossningen - ''ni är välkomna''. Det enda jag tänkte på i bilen var att inte bli hemskickad igen. Jag kräktes flera gånger och jag tror att det var på grund av att D åkte så fort haha! Stackaren, han var mer nervös än jag. När vi var på plats fick vi träffa en barnmorska som undersökte mig och sa att jag var öppen 4 cm, hon gav mig beröm att jag orkade vara hemma så länge och frågade hur jag hade tänkt mig att föda, vad jag vill få för smärtlindring osv. Ett bad och lustgas! Jag hade planerat att föda utan EPD, men där och då när jag fick värkar utan någon paus alls, började jag fundera på det alternativet. Barnmorskan tog oss till ett förlossningsrum med en badkar, jag fick lustgas och det kändes verkligen jättebra. Vid 14 fick vi en ny barnmorska - ''Klaudia, det är du som föder och det är du som bestämmer vad vi gör, men om det skulle bli farligt för dig eller bebisen så bestämmer jag, okej?'' - Absolut. Den här barnmorskan skulle jobba till klockan 22 och jag ville så gärna att lillen skulle titta ut innan dess. Mia - så hette hon - var en underbar barnmorska, precis som resten av teamen. Hon och D sa till mig hela tiden hur duktig jag var och att de är stolta över mig. Mia berättade om sin dotter, att hon ska berätta för henne om mig. att jag var så duktig, så positiv trots smärtan jag gick igenom. Hon sa att hon skulle sakna mig att jag hon önskade att alla förlossningar såg ut som min. När klockan var runt 17 var mina värkar så hemska att inte ens lustgasen hjälpte mig. Om EPD visste jag egentligen ingenting. Jag ville inte googla, för jag ville inte att någon annans hemska upplevelser skulle eventuellt skrämma mig av att ta den smärtlindringen. Efter att ha pratat med Mia bestämde jag mig för EPD. Jag ville vila och samla krafter för krystvärkarna.

Runt klockan 17.30 kom det en narkosläkare in på vårt rum och jag visste att det viktigaste nu var att inte röra sig. Jag minns att värkarna var så hemska att jag inte hörde någonting. D fick upprepa deras ord, jag tänkte bara på att inte röra på mig - jag ville inte bli förlamad. Ni kan inte ens tänka er vilken utmaning det var att ligga still när man har så ont. EPD på plats och läkaren säger att jag har varit jätteduktig och att tack vare det att jag inte rörde på mig var det mycket lättare att ge mig EPD. Efter en stund känner jag mig som mig själv igen. Klockan är 18.30 och det är dags att ta hål på hinnorna för att något ska börja hända, jag var öppen 5 cm och ingenting hände. Efter de hade tagit hål på hinnorna blev värkarna ännu värre (om det ens var möjligt?!) och jag kände mig full av lustgasen. Istället för vanliga värkar börjar jag få krystvärkarna. De blir bara mer och mer intensiva och efter ett tag känner jag att jag måste krysta! Barnmorskan kollar hur öppen jag är - 10 cm! Vaaaad? Jag är helt chockad. Mia säger att snart är vår son här och jag kan inte hålla tårarna inne längre, jag börjar gråta och om jag inte minns fel, Mia gör också det. D och hon gissar vikten på bebisen - 2,9 kg - 3,2 kg.. haha! Om de bara visste. Nu frågar jag om jag får krysta - ''ja, det får du''. Underbart, jag har väntat på det så länge. Nu är det nära. Lustgasen hjälper mig att krysta. På rummet finns det nu två barnmorskor och en undersköterska, jag minns att jag skriker av smärtan, men barnorskorna säger att jag ska försöka att inte göra det och istället använda den energin på att krysta. De hade helt rätt, varför ska man skrika? Men där och då kände jag sån smärta att jag brydde mig ingenting om vad de sa. Jag hörde dem knappt - jag hörde bara Davids röst. ''Älskling, nu ska du krysta, igen och igen, du klarar det!'' - klart jag klarar det - tänkte jag. Någonstans mellan krystningarna hörde jag ordet ''sugklocka'' - ''o nej, nej, nej, jag kommer att föda det här barnet, jag klarar det''

Godzina 21.10 - zaczynam czuć głowę dziecka, czuję, że jest już blisko, dostaję jakiś supersił i słyszę tylko chluśniecie. ''Gratulujemy, to chłopiec'' - 4110 gram, 54 cm. Nagle słyszę krzyk dziecka i kamień spada mi z serca. Na moich piersiach leży człowiek, który przeszedł przez tak samo trudną drogę jak ja., to mój syn. Spuchnięty, ale mimo wszystko widzę, że to kopia D, całuje i obserwuje próbę przecięcia pępowiny przez D - podobno wcale to nie taka łatwa sprawa. Później wszystko jak za mgłą. Dwie położne, jedna pielęgniarka, dużo ludzi. Słyszę, że straciłam dużo krwi, pytam, czy mój stan jest poważny? Straciłaś ponad litr krwi, ale wszystko jest pod kontrolą. Noc poporodowa była dość ciężka, ale wszystko spowodowane było moim krwawieniem - pamiętam, że chciałam pójść do toalety, ale jak tylko podniosłam się z łóżka to zrozumiałam, że nie jestem na siłach. Nogi jak z waty, kręciło mi się w głowie no i taki lekki szok, jestem mamą? Po kilku próbach udało mi się dostać do toalety, taka uparta jestem. Ale po chwili zrozumiałam, że zaczynam odpływać i w ostatnim momencie zadzwoniłam o pomoc. Później nie pamiętam już nic.

// Klockan 21.10 - jag börjar känna lillens huvud, jag känner att det är nära, jag får superkrafter och hör bara - Grattis, det är en pojke'' - som visade sig vara 4110 g och 54 cm. Helt plötsligt hör jag ett skrik, vilken lättnad. På mitt bröst ligger det en människa som har haft det precis lika jobbigt som jag - det är min son. Svullen, men trots det ser jag att han är en kopia av D, jag pussar på honom och kollar på när D försöker klippa navelsträngen - tydligen så är det inte så lätt som man tror. Efter det minns jag nästan ingenting. Två barnmorskor, en sjuksköterska, mycket folk. Jag hör att jag har förlorat mycket blod, jag frågar ifall jag ska vara orolig. '' Du har förlorat över en liter blod, men allt är under kontroll''. Natten efter förlossningen var väldigt jobbig, allt var pga att jag blödde så mycket - jag minns att jag ville gå på toa, men när jag försökte ställa mig upp så förstod jag att jag inte orkade. Mina ben var mjuka, det snurrade i huvudet och den där chocken - är jag en mamma nu? Efter några försök lyckades jag att ta mig till badrummet, så envis var jag. Efter en stund började jag inse att jag börjar svimma och i sista sekunden tryckte jag på hjälpknappen. Efter det kommer jag inte ihåg någonting.

3 lipca 2017, poniedziałek - jestem mamą, szok. O dziwo, mimo mojego złego samopoczucia, czuję, że mogłabym zrobić to jeszcze raz - wszystko dla tej małej istotki.

//3 juli 2017, måndag - jag är en mamma! Gud! Trots att jag mår hemskt känner jag att jag skulle kunna göra om det.

Najlepszy team na świecie - Ten poród będę z pewnością wspominać jako wspaniałe przeżycie - tak bardzo cieszę się, że miałam tak pozytywne nastawienie przez całą ciąże, jestem pewna, że to właśnie dzięki temu dostałam takich supermocy. Ale nie tylko pozytywne nastawienie pomogło mi przy porodzie - moim najlepszym znieczuleniem na ból był D oraz reszta ekipy. Wspaniała Mia oraz pielęgniarka, której imienia niestety nie pamiętam. Było dużo łez, pamiętam, że kiedy Mia zobaczyła, że płaczę - sama uroniła kilka łez i powiedziała, że bardzo jest jej mnie szkoda, ja odpowiedziałam, że to tylko łzy szczęścia. Wiedziałam, że za kilka minut/godzin zostanę mamą.

Najlepszy D - Moje najskuteczniejsze znieczulenie, to właśnie jemu zawdzięczam to, że wspominam poród jako tak pozytywne przeżycie. Niesamowite wsparcie, motywacja, słowa otuchy. To on sprawił, ze udało mi się przez to wszystko przejść tak dobrze. Przed porodem ciężko było mi zrozumieć kobiety, które z własnej woli chcą rodzić bez swojego partnera bądź tez mężczyzn, którzy nie chcą towarzyszyć swojej partnerce przy porodzie - teraz jest to dla mnie jeszcze bardziej niezrozumiałe. Nie chce zbiegać z tematu, ale uważam, ze obecność faceta przy porodzie to coś naturalnego, to obowiązek. Miałam szczęście, ze D od początku powiedział, ze chce być przy porodzie (chociaż tak naprawdę to przecież takie naturalne, obydwoje jesteśmy rodzicami, a ja przecież nie mogę uciec z sali porodowej, dlaczego wiec on by mógł?) nie musiałam tłumaczyć jak bardzo jest to dla mnie ważne. On wiedział. Wspierał mnie całym sercem. Trzymał za rękę, przypomniał o oddychaniu, o tym dlaczego tutaj jesteśmy. Mówił, jak bardzo jestem dzielna. Widziałam jak bardzo był ze mnie dumny, to uczucie jest nie do opisania. Bez niego nie dałabym rady.

Podsumowując chciałabym tylko powiedzieć, że wszystko siedzi w naszej głowie. Jeśli będziemy słuchać odstraszających historii porodowych to wymalujemy sobie właśnie taki obraz swojego porodu. A to przecież taka piękna chwila, chwila, którą każdy powinien przeżyć. Jeśli macie poród przed sobą, nie bójcie się! To boli, nie da się ukryć, ale jest warto.

//Världens bästa team - Den här förlossning kommer jag minnas som en fantastisk upplevelse - jag är så himla glad att jag har haft en sån positiv inställning till den under hela graviditeten. Jag är helt övertygad om att det var just det som gjorde att jag fick såna superkrafter. Men det inte bara min inställning som har hjälpt mig - min bästa smärtlindring var D och personalen. Underbara Mia och undersköterskan vilken namn jag inte kommer ihåg. Det var många tårar, jag minns att när Mia såg mig att gråta - började hon också göra det, hon sa att hon tyckte synd om mig, jag svarade att det bara var lyckotårar - jag visste att om några timmar/minuter skulle jag bli mamma.

Världens bästa D - Han var min bästa smärtlindring, det är tack vare honom allt gick så bra. Alla ord han sa, det var så motiverande. Innan förlossningen hade jag svårt att förstå kvinnor som inte vill ha sin partner vid förlossningen/ män som inte vill vara med vid förlossningen - nu kan jag säga att jag har det ännu svårare att förstå det. Det här är ett annat ämne och det kan jag ta upp i ett annat inlägg, men jag tycker verkligen att att ens partner ska vara med vid förlossningen borde vara en självklarhet, man måste ta ansvar. Jag är lycklig lottad som har D - han sa från första början att han tänker vara med (det är ju så naturligt att man ska vara med egentligen, båda två är vi föräldrar och jag kan inte smita från förlossningsrummet, varför skulle han få göra det?), jag behövde inte förklara för honom hur viktigt det var för mig. Han visste det. Han stöttade mig, höll min hand, påminde mig om att andas och varför vi var där. Jag upprepade flera gånger hur duktig jag var. Jag såg hur stolt han var över mig och den känslan går inte att beskriva. Vad hade jag gjort utan honom?

I slutet kan jag bara tillägga att allt sitter i huvudet. Om man väljer att lyssna på alla hemska förlossningsberättelser så kommer man lätt kunna tro att alla förlossningar ser ut såhär och på det sättet kan man bli väldigt rädd för sin egen. Och det är ju ett sånt fint ögonblick som alla borde få uppleva. Om ni har en förlossning framför er, var inte rädd! Det gör ont, men det är såå värt!

Likes

Comments

Zbliżamy się do końca ciąży, jutro mamy termin i muszę wam powiedzieć, że pamiętam jak bardzo na początku ciąży zazdrościłam wszystkim, którzy byli już tak blisko celu. Teraz przyszła kolej na mnie, ciąża jest już ''oficjalnie'' donoszona i myślę, że przyszedł czas na podsumowanie jej. Muszę zacząć od tego, że nie podoba mi się to czekanie, ten brak kontroli. Wiecie, ja to bym najchętniej zaplanowała sobie cały poród, ale niestety tak się nie da. Mały może zdecydować się przyjść na świat dziś jak i za dwa tygodnie (oby nie). Wiem, że są kobiety, które chcą urodzić po terminie - jedne potrzebują więcej czasu dla siebie samych, inne potrzebują czasu na przygotowania, a jeszcze inne panicznie boją się porodu. Ja nie należę do żadnej z tych grup, gdybym mogła pojechałabym na porodówkę już dzisiaj. Na pewno zastanawiacie się jak moje nastawienie do porodu wygląda na dzień dzisiejszy - muszę wam powiedzieć, że w dalszym ciągu jestem bardzo pozytywnie nastawiona do sytuacji. Co ma być to będzie, mały musi w jakiś sposób przyjść na świat, a nikt za mnie tego nie zrobi. Najlepszą opcją jest więc pozytywne nastawienie. Poród to nic przyjemnego, ale warto pamiętać, że robimy to z jakiegoś powodu. To pozytywny ból, ból dzięki któremu będziemy mogli spotkać nasze wyczekiwane maleństwo. (Tego się przynajmniej próbuję trzymać. Zobaczymy jak moje nastawienie będzie wyglądało na porodówce, ciekawe czy wciąż będę taka happy haha.) W każdym bądź razie mam nadzieję, że uda mi się urodzić naturalnie bez żadnych większych komplikacji. D będzie ze mną przez cały poród i dzięki temu czuję się bardziej bezpieczna.

// Vi närmar oss graviditetens slut, imorgon är det bf-dagen och jag måste bara säga att jag kommer ihåg hur avundsjuk jag var i början av min graviditet på alla tjejer som var så nära målet! Men nu är det min tur, graviditeten är ''fullgången'' och jag tror att det är dags för att summera den. Jag måste börja med att jag inte tycker om den där ''väntan'', bristen på kontroll. Ni vet, jag hade gärna velat planera hela min förlossning, men det går ju inte. Lillen kan bestämma sig att komma ut idag och lika gärna kan han komma ut om två veckor (hoppas inte det). Jag vet att det finns kvinnor som gärna går över tiden - en del behöver mer tid för sig själv, andra behöver förbereda sig bättre och sen finns det sådana som är otroligt rädda för förlossningen. Jag tillhör inte någon av de grupperna, jag hade gärna kunnat föda redan idag om det var möjligt. Ni undrar säkert hur min inställning till förlossningen ser ut och jag kan bara säga att jag fortfarande är väldigt positivt inställd, det som ska hända - kommer att hända, lillen måste ut på något sätt och ingen annan kan göra det istället för mig, så det bästa alternativet är att ha en positiv inställning. Jag vet att förlossningen är inget man vill göra, men det är bra att komma ihåg att vi gör det av en anledning, det är en positiv smärta, smärtan som kommer att leda oss till målet - vi kommer att få träffa våran efterlängtade bebis. (Det är det jag försöker hålla mig vid, men vi får se hur min inställning ser ut när vi väl är på bb, jag lär nog inte vara lika positiv som nu, men vi får se.) Men iallafall jag hoppas att jag kan föda vaginalt utan några stora komplikationer. D kommer att vara med mig under hela förlossningen och det känns så himla tryggt.

Jako, że w dzisiejszym wpisie skupiamy się na podsumowaniu ciąży, pomyślałam, że zacznę od moich pierwszych tygodni jako przyszła mama. Jak było? Nie mogę narzekać na samopoczucie, bo mimo tego, że miewałam poranne mdłości, byłam dość zmęczona, wrażliwa na zapachy oraz nie mogłam jeść wielu potraw to nie wymiotowałam praktycznie w ogóle. A według mnie wymioty to najgorszy ''efekt uboczny'' ciąży. Usch, Pamiętam, że miałam jeden taki ''wymiotowy'' dzień i szczerze mówiąc, myślałam, że umrę z wyczerpania. Po tym zaczęłam doceniać moje mdłości (wiem jak to brzmi). A po czasie nauczyłam się z nimi żyć. Każdego dnia przed wyjściem do pracy D robił mi takie mini- śniadanie - płatki z mlekiem, kanapka, jakiś koktajl - coś lekkiego. Dzięki temu moje mdłości nie były aż tak intensywne. Około 13 tygodnia ciąży zaczęłam czuć się lepiej, mdłości odeszły w zapomnienie, a ja czułam się znowu sobą.

// I och med att jag skulle fokusera mig på att summera min graviditet, så tänkte jag att vi kunde börja med de första veckorna som gravid. Hur vad det då? Jag kan definitivt inte klaga på mitt mående, för trots att jag mådde ganska illa på morgonen, var rätt trött, känslig mot olika lukter och inte kunde äta vissa maträtter, så kräktes jag nästan inte alls. Och enligt mig att kräkas är det värsta under graviditeten. Usch. Jag minns att det var en dag där jag mådde fruktansvärt dåligt, jag kräktes och trodde att jag skulle dö, så svag kände jag mig. Då började jag uppskata mitt illamående (hur det än låter), sen lärde jag mig att leva med det. Varje dag innan D gick till jobbet, så fixade han en mini-frukost till mig, flingor med mjölk, någon macka, frukt - något lätt. Tack vore det var inte mitt illamående så intensivt. Ungefär runt vecka 13 har jag börjat känna mig lite bättre, illamåendet försvann nästan helt och hållet och jag kände mig som mig själv igen.

Do 20 tygodnia ciąży czułam się bardzo zmęczona, mimo tego, że brzuszek był prawie niewidoczny, to bardzo bolał mnie kręgosłup. Gdzieś w tym okresie poczułam pierwsze ruchy maleństwa, pierwsze kopniaki - chociaż wtedy były to raczej lekkie muśnięcia, bulgotanie, nic widocznego gołym okiem. Pamiętam, że czułam się wtedy taka dumna, zmuszałam wszystkich żeby obserwowali mój brzuch. Wtedy wydawało mi się, że i brzuch i ruchy były bardzo widoczne. Pamiętam, że zaczęłam czuć to wszystko bardzo wcześnie, bo około 17 tc, myślę, że ma to związek z tym, że jestem szczupła oraz, że moje łożysko umiejscowione jest na tylnej ścianie macicy. Z tego co wiem, kobiety z łożyskiem w przedniej ścianie mają problem z odczuwanie ruchów dziecka tak wcześnie, łożysko działa wtedy jak poduszka amortyzująca ruchy dziecka. Matko, jak ja czekałam na te pierwsze ruchy, ciąża stała się nagle taka ''realna'', ruchy pomogły mi w jakiś sposób zrozumieć, że to prawda, że w moim brzuchu rozwija się mały człowiek. Jednak czasami wciąż trudno mi pojąć, że jestem w ciąży i że niedługo zostanę mamą - czasami myślę, że mam po prostu ogromny brzuch. Wszystko stanie się bardziej realistyczne jak mały przyjdzie na świat.


// Till vecka 20 kände jag mig ganska trött och trots att magen var nästan osynlig, så hade jag väldigt ont i ryggen. Någonstans där har jag också upplevt de första rörelserna, de första sparkarna - då var det kanske mer som bubblor i magen, eventuellt några försiktiga buffar, men absolut inte sparkar. Men då kände jag mig så himla stolt, så jag tvingade nästan alla att titta på min mage. Då tyckte jag att magen och rörelserna var väldigt synliga.. Jag minns att jag började känna allt det där väldigt tidigt, runt vecka 17, jag tror att det kan ha med det att göra, att jag är rätt smal och min moderkaka är placerad på baksidan av livmodern. Jag har hört att kvinnor med moderkakan i framväggen har mycket svårare att känns rörelser så tidigt, eftersom moderkakan fungerar som en kudde som gör att man inte kan känna rörelser på samma sätt som en den var i bakväggen. Men gud vad jag väntade på de där rörelserna, graviditeten blev så ''realistisk'' då, rörelserna har på något sätt hjälpt mig att förstå, att det är sant, att det är en liten människa som utvecklas i min mage. Men ja, ibland har jag fortfarande svårt att begripa att jag är gravid, att snart är jag en mamma - jag tror bara att jag är tjock. Allt kommer bli mer realistiskt när han är ute.

Drugi trymestr ciąży to najlepszy okres w całej ciąży. Żebyście tylko wiedzieli jak bardzo się cieszę, że razem z D zaufaliśmy naszej intuicji i zaczęliśmy z zakupami ''już'' wtedy. Na początku ciąży, około 6-7 tc, wtedy kiedy jeszce tak naprawdę nie wiedzieliśmy nic, musiałam powstrzymywać się przed zakupem czegoś dla maleństwa. Po pierwszym USG w 12-13 tygodniu pozwoliłam sobie kupić body z napisem ''I LOVE DAD'' - nie mogłam się powstrzymać. Po drugim USG w 19 tygodniu, kiedy dowiedzieliśmy się, że oczekujemy synka, zrobiłam listę i zaczęliśmy nasze zakupy - ciuszki, butelki, koce, śliniaki, smoczki itd. Niekończąca się lista. Zależało nam żeby były to dobre jakościowo rzeczy, z jednej strony, żeby nie trzeba było kupować ponownie, a z drugiej, żeby można było użyć je ewentualnie do dzidzi nr 2. Dużo przygotowań i przemyśleń. N I G D Y w życiu nie dałabym rady zająć się tym wszystkim pod koniec ciąży. Jednak mimo wszystko dostaliśmy komentarze, że za wcześnie, że rzeczy dla dziecka powinno się zacząć kupować w 7-8 miesiącu, bo nigdy nic nie wiadomo..

''bo nigdy nic nie wiadomo'' - co nic nie wiadomo? Nie rozumiem, jak ludzie mogą robić taką wielką rzecz z nieopowiadaniem o ciąży przez pierwsze 3-4 miesiące, nie kupowaniem rzeczy i nie robieniem niczego co miałoby coś wspólnego z ciążą. Ja spodziewam się dziecka, nie poronienia. Wszystko może się zdarzyć, ale równie dobrze może się to stać pod koniec ciąży lub podczas porodu, jednak nie jest to nic na co mamy wpływ. Często słyszy się, że jakaś ciotka klotka jest w ciąży, ale to tajemnica i nic nie należy mówić. Wiecie co, ja i D myśleliśmy w ten sam sposób ''Nic nie mówimy do trzeciego miesiąca'', wszyscy tak robią, ale dlaczego? Czy poronienie to coś czego trzeba się wstydzić? Oznacza to, że jesteśmy gorsi niż inni? Oznacza to, że popełniliśmy jakiś błąd? Nie. Dlaczego więc, ludzie mają takie nastawienie? Poronienie to coś strasznego, nie potrafię sobie nawet wyobrazić jakim bólem jest stracenie swojego nienarodzonego dziecka, ale moim zdaniem lepiej jest kiedy ma się kogoś z kim można porozmawiać, kogoś kto może nas wesprzeć, nie trzeba przez to wszystko samemu przechodzić. Poza tym sami wiecie, jak bardzo popularne w Polsce jest pytanie ludzi ''kiedy to wnuków się mamy spodziewać?'' ''A na was to nie pora?'' ''Nie myśleliście o dziecku jeszcze?''. Niektórzy ludzie nie znają granic i chyba najgorsze co może się przytrafić to dostanie właśnie takiego pytania zaraz po takiej tragedii. Także według mnie słuchajcie swojego serca, a nie ludzi. Róbcie to co intuicja wam podpowiada, macie ochotę zacząć z zakupami w 10 tc, niech nic was nie powstrzymuje.

// Andra trimester var nog den bästa perioden under hela graviditeten. Om ni bara visste hur glad jag är över att jag och D gick på magkänslan och började med all shopping ''redan'' då. I början av graviditeten, runt vecka 6-7, då vi inte visste någonting, behövde jag verkligen stoppa mig själv inför att handla något till bebisen. När vi gjorde vårt första ultraljud runt vecka 12-13 lät jag mig själv att köpa en body med texten '' I LOVE DAD'' - jag kunde inte låta bli. Sen efter andra ultraljudet i vecka 19, när vi fick reda på att vi väntar en son, gjorde jag en lista och då började vi handla - kläder, flaskor, filtar, oljor osv. Never-ending lista, sen ville vi också att det skulle vara bra saker, bra kvalité, så att man inte ska behöva köpa två gånger och sen att man kan använda de sakerna till bebis nr två sen. Så det var rätt mycket att förbereda och tänka igenom. A L D R I G att jag hade klarat av det nu när jag är höggravid. Men trots det så fick jag kommentarer om att vi var för tidiga ute, att man ska handla bebisgrejer i månad 7-8 , för man vet aldrig...

''för att man vet aldrig..'' - vadå? vadå man vet inte? Jag förstår verkligen inte varför folk gör en big deal av att inte berätta om graviditeten under de första 3-4 månaderna, att inte köpa några bebisgrejer och inte göra något överhuvudet taget. Jag väntar ett barn, inte ett missfall. Allt kan hända, men det kan lika gärna hända i slutet av graviditeten eller under förlossningen, det är tyvärr inget vi kan påverka. Man har ju ofta hört att någon är gravid men det är en hemlighet och man ska absolut inte berätta det för någon innan Och vet ni vad, jag och D tänkte precis likadant. ''Vi säger inget tills vi har passerat vecka 12'', alla gör såhär men varför? Är missfall något man behöver skämmas över? Betyder det att vi är sämre än alla andra? Betyder det att vi har gjort något fel? Nej. Varför har människor en sån inställning isåfall? Att få missfall är något hemskt, jag kan inte ens tänka mig hur ont det gör att förlora sitt ofödda barn, men det är nog bättre om man har någon att prata med, någon som kan stötta oss, man behöver inte gå igenom allt det där själv. I Polen är det väldigt vanligt att man frågar ''När kommer barnbarnen?'' ''När det är dags för er?'' ''Har ni inte tänk på att skaffa en liten?'' ''Är det inte dags nu?''. Vissa människor går verkligen över gränsen och det värsta är när man får en sån fråga direkt efter ett missfall. Så enligt mig borde man inte lyssna så mycket på vad andra har att säga, det bästa är att göra det som man känner för.

Trzeci trymestr ciąży to dość ciężki okres jak dla mnie. Pewnie znajdzie się dużo kobiet, które się absolutnie ze mną nie zgodzą, ale każdy przechodzi przez ciąże inaczej, więc to bardzo indywidualne. Dużo nieprzespanych nocy częściowo poprzez wycieczki do toalety co pół godziny, częściowo poprzez ból kręgosłupa i częściowo przez dzidziusia. Fikołki, kopniaki - najgorszą są te w żebra. Ale mimo wszystko uwielbiam to uczucie, bo jak wspomniałam wcześniej, czekałam na to tak długo. Dzięki temu, że czuję jego ruchy, wiem, że wszystko z nim dobrze. Też nie ma co się okłamywać, mój gigantyczny brzuch do duże obciążenie dla mojego ciała.. A wszyscy mówią, że będę miała małego dzidziusia, jeszcze zobaczycie.. haha, nie żartuje. Mam oczywiście nadzieję, że ze mają racje, w planach mam poród naturalny, więc życzę sobie dzidziusia max 3 g! Jeśli chodzi o zachciewajki to nie było ich za wiele na początku ciąży, jednak teraz jestem zakochana w soku tropikalnym, piję go litrami! Czasami żartuje sobie, że zamiast wody odejdzie mi sok tropikalny.. No cóż, zobaczymy czy mały też będzie fanem mojego ulubionego soku.

//Tredje trimester har varit en ganska jobbig period för mig. Det finns säkert många gravida där ute, som kan absolut inte hålla med mig, man alla går igenom graviditeten på olika sätt. Många sömnlösa nätter dels pga det där springandet på toa var 30 minuter, dels pga ryggsmärta och dels pga bebisen. Kullerbyttor, sparkar - det värsta är när man får en rejäl spark i revbenen. Men trots allt det där så gillar jag den känslan, för som jag sa tidigare, jag hade väntat på det så länge. Tack vare hans rörelser vet jag att han mår bra. Sen att det har varit jobbigt kan ju vara pga att min stora mage har varit en riktig utmaning för min kropp. Och alla säger att jag kommer få en liten bebis, vi får se haha! Nä, såklart så hoppas jag att de har rätt, jag planerar föda vaginalt, jag önskar mig en bebis på max 3 kg! När det gäller cravings så har jag inte haft så mycket i början av graviditeten, men nu är jag helt kär i tropisk juice! Dricker ca 2 liter om dagen haha! Undrar ifall bebisen också kommer att vara ett stort fan av tropisk juice?

Likes

Comments

W końcu zakończyliśmy nasz balkonowy projekt! Cudowne uczucie - letnie wieczory na balkonie - jak miło! Szkoda tylko, że balkon jest tak malutki, wyobraźcie sobie, że ja liczyłam na opalanko i naszego dzidziusia w wózku koło mnie na balkonie, haha marzenia.. No cóż, mam nadzieję, że będziemy mieli większy balkon w naszym następnym mieszkanku.

// Äntligen känner vi oss färdiga med balkongen! Det känns så skönt, tänk vad mysigt det kommer att vara att spendera alla varma sommarkvällar där! Synd bara att den är så liten, det är ganska roligt att jag räknade med att jag skulle sola och ha bebisen i barnvagnen samtidigt på balkongen - ja, ja man kan alltid drömma. Hoppas att vi har lite större balkong i nästa lägenhet. Men bättre det än inget!

Likes

Comments