View tracker

Nu helgen var det dags för "Mid Year Orientation", en andra obligatorisk träff med YFU utbytisar i min region. Mysigt! Nu när Beatriz lämnade så skulle man kanske kunna säga att jag haft en liten svacka, så en peppande träff som denna passade perfekt.

Så här är det. Jag skulle säga att det svåraste med ett utbytesår för de flesta är att bygga upp ett helt liv från scratch, en hel bekantskapskrets på bara några månader. Det är som ni kanske förstår praktiskt taget omöjligt att ha lika många kompisar som alla andra amerikanare här, eller lika många som man hade i Sverige. Jag vet ju själv att en god majoritet av mina svenska vänner är från många år tillbaka. Ändå förväntar jag mig att ha 20 olika kompisar att kunna hänga med, och alla amerikanare förväntar sig också det. Nu när Beatriz åkte så började jag inte bara tänka, utan också övertänka. Har jag tillräckligt med kompisar? Gör jag ett dåligt jobb? Vad gör jag för fel isåfall?

Därför var det en sådan lättnad att träffa kompisar i samma båt. Även fast vi inte känner varandra så bra, så kan man ändå lätta på hjärtat om det man gått och grubblat på. Man går runt och tror att man är ensam, men så får man höra från varenda en "Me too!" för varje reflektion man berättar om. "Är det sant?", tänker man. Så jag gör inte ett dåligt jobb, och det är alltså inget fel på mig?

Jag kommer förstås fortsätta utmana mig, försöka skaffa fler kompisar och fördjupa de relationerna jag har, men från och med nu utan press och stress.

Likes

Comments

CHEESY QUOTES: Var man än tittar i ett äkta Texashem, i alla fall ute på landet, så ser man olika quotes på vintage-skyltar. "Love life", "Home is where your heart is", "Let your faith be bigger than your fear" och så vidare. Det är så klyschigt så jag vet inte vad jag ska ta mig till!



MÄTSYSTEMET är ju urkrongligt och jag lär mig fortfarande. Så typiskt amerikanare att tycka "Vi har rätt, resten av världen har fel!". Speciellt Fahrenheit är svårt. Man pratar om "high nineties", "low seventies" och "mid fifties".



LÄSKEN man får på restauranger är alltid fylld med 70% is. Vad är grejen med amerikanares besatthet av kyla?

Likes

Comments

För en vecka sedan så tog Cheryl med Beatriz till en mall för att shoppa. När de gick runt ett hörn så stog jag där med 9 av Beatriz kompisar och skrek "SURPISE!". Beatriz stackarn började gråta av chocken och över att hon blev så rörd. Tillsammans åkte vi skridskor, åt hamburgare och avslutade kvällen med sleepover.

Beatriz åkte igår hem till Brasilen då hon bara var utbytesstudent i 6 månader. Hon har varit min bästa kompis här, helt klart en vän för livet; en självsfrände. Därför har det varit mycket gråt nu senaste veckan. Våra hjärtan slingrade sig runt varandra i ett fast grepp, och nu rycks de plötsligt ifrån varandra. Det lämnar öppna sår där vi förut varit fastklistrade, och det gör ont. Så ont. Vad ska jag nu göra utan dig?

Såhär i mitten av mitt år blev det också en försmak på vad som väntar mig om några månader. Hur ska jag klara det? Jag gråter ju redan av tanken på att jag kommer tvingas lämna livet här. Det här var ett avsked. Vad kommer hända med mitt hjärta när jag lämnar alla jag älskar, plus alla platser och vanor? Nej. Jag får helt enkelt försöka att inte tänka på det och istället njuta av sista halvan.

Här kom hon hem till mig kvällen innan hon åkte. Vi kramades och grät.

Till slut var det dags för ett sista avslut på flygplatsen. Beatriz. Tack för den här tiden och för alla vackra stunder vi delat. Jag älskar dig. Vi ses snart. <3

Likes

Comments

Idag har jag varit här i Texas i exakt 5 månader, och har exakt 5 månader kvar! Under denna tiden har jag skrivit ner i telefonen varje gång jag fått en rolig fråga, så här kommer dem! Vissa är väl något... mindre intelligenta än andra, om man säger så.


"Wait... Does Great Britain belong to Europe?"

"Is English your native language?" Denna frågan tar jag dock som en komplimang.

"Do y'all have Swedish fishes in Sweden?"

"Have you ever seen a football game?"

"Why would you want to live here??"

"What money do you have in Sweden? Do you have US Dollars? You don't!? But you have money, right? Like coins and bills?"

"I love your watch! But OMG can you actually read it?" Hon visste alltså inte hur man läste av en analog klocka. "It's something about that the short thing is for minutes, right?" Vad hände med utbildningen i lågstadiet kan man fråga sig?

"Wait... Where in America is Sweden? I've never heard of that state before. It's not in America? Omg I feel so dumb. I'm not very good at geography."


Jag överdriver inte på sista frågan., men lite kul är det ju får man ändå säga. Även om de flesta inte har såhär dålig koll så är det väl allmänt känt att amerikanare kanske inte är de mest upplysta. Många bryr sig helt enkelt inte vad som händer utanför Texas, och framför allt inte om resten av världen. Jag möter många som faktiskt aldrig satt sin fot utanför Texas gränser. Ofta så klagar de på att de inte har pengar till att resa, vilket jag tycker är lustigt när de äter ute varje dag och köper en truck för 300 000 kr. Well well. Vi prioriterar väl och värdesätter olika här i livet.

Likes

Comments

Jag tror det började i 6:an när vi bytte till en ny, större skola där eleverna kallades ungdomar och inte längre barn. Jag och mina kompisar vägrade dock erkänna detta utan klamrade oss bestämt fast vid barndomen med våra färgglada kläder och bekymmerslösa lekar. Efter något år kom verkligheten ikapp oss och det var dags att sluta upp med barnsligheterna, börja sminka sig och passa in. Från att självklart alltid räckt upp handen i klassrummet vare sig jag var säker på svaret eller inte, så började jag tysta ner mig, fundera över vad jag sa, hur jag rörde mig och hur jag såg ut. Jag la märke till hierarkierna i klassen, framför allt eliten. De verkade vara så självsäkra och leva så bra, de där coola. De hade lyckats och var alla vinnare, medan jag, ja jag var motsatsen. Jakten efter popularitet hade börjat.

Åren gick, men jag blev aldrig populär utan kände mig istället ständigt otillräcklig. Det verkade inte räcka med att bara vara söt, utan man skulle även besitta förmågan att vara skämtsam, flörtig och avslappnad. Visst har jag alltid älskat mina vänner och jag är dem evigt tacksam över det stöd de alltid gett mig, men trots det så sneglade jag ändå alltid på de där populära med åtrå i blicken. Visst skulle väl livet vara bättre om man passade in där? Hur kunde jag tänka så?

Svenska tjejer ska tydligen vara något över det vanliga, det har vi alla hört. Jag ska vara ärlig. När jag kom hit till Texas fick jag se hur stereotypen stämmer. Det känns konstigt att skriva, men ja, jag anses vara mycket snyggare här än i Sverige. Helt plötsligt hade jag uppfyllt det första kravet för att nå min hemliga dröm. Jag hade nu alla fysiska möjligheter att nå toppen, om jag bara lyckades bete mig som de coola kidsen. Hur gör man det då? Jo, efter år av studerande så skulle jag säga att jag har ganska bra koll, och svaret är inte vackert. Jag upplever att det som identifierar de "coola" är att de genom härskartekniker distanserar sig från de vanliga: De skrattar bara åt varandras skämt, negligerar de andra, får dem att titta ner i marken och skämmas över sig själva. Man ska helst inte beblanda sig med medelmåttorna, utan visa sig bättre. Jag ber om ursäkt om du råkar dig veta att du tillhör eller tillhörde den gruppen, men jag är övertygad om att de flesta använder härskartekniker omedvetet.

Jag introducerades ganska snabbt för både coola fotbollskillar och cheerleading-tjejer, precis som de på film, men jag märkte snabbt hur obekväm jag var. Jag såg hur deras blickar bekymmersamt följde mig i korridoren när jag gick med mina härliga, men icke-populära kompisar. Jag kunde bara inte förmå mig att vara som dem, för jag insåg vad det innebar: Jag skulle tvingas ge upp mina riktiga vänner. Dessutom visade sig de där perfekta vara rätt tråkiga. Den intellektuella nivån saknades helt och jag tvingades gömma stora delar av vem jag var; någon som tycker plugget är rätt kul och som föredrar långa dokumentärer framför Paradise Hotel. Det krävdes alltså att jag skulle nå toppen för att inse att jag för allt i världen inte vill vara där.

Vi fick höra att man förändras under ett utbytesår. Efter nu halva tiden så har jag insett vad som är värt att kämpa för och vad som inte är det. Med tårar i ögonen kan jag berätta att jag har funnit harmoni i mig själv. Likt i ett ekorrhjul jagade jag att vara någon annan, en uppmålad bild av den perfekta, lyckliga Klara som är som de där snygga fest-tjejena på Instagram. Länge trodde jag att hjulet skulle spinna för evigt, men jag har klivit ur hjulet nu. Jag har satt mig ner brevid likt kvinnan på bilden ovanför. Jag är jag, och det sista jag vill är att vara eller se ut som någon annan. Jag har lärt mig att älska alla mina små skavanker, för de är mina. Äntligen kan jag säga att jag älskar mig själv.

Likes

Comments

Häromdagen öppnades en ny bro ett stenkast från vårt hus vilket gör att vi nu kan cykla till mataffären. Najs! Vägen dit gick bra, och jag och Alecia handlade det vi behövde. På vägen hem fick Alecia dock den briljanta idén att ta en omväg, en ordentlig sådan. På branta och snirkliga grusvägar i bäckmörka parker kämpade vi oss fram på två rangliga cyklar med alldeles för mycket bakvikt till följd av de tunga matkassarna. Med svetten rinnandes kunde vi inte annat än brista ut i gapskratt när matkassarna föll ur cykelkorgen för 4:e gången och vi såg äggula tragiskt rinna ur äggkartongerna. Jag som hade suktat efter ägg i dagar!

Alecia har än en gång visat mig hur det inte behöver kosta hundratals dollar för att få liv i den annars till synes monotona vardagen. Trots skrapsår och att endast 1/4 av äggen överlevde cykelturen så kom vi fnittrandes hem med rosiga kinder.

Likes

Comments

Nu tänker ni: Vänta, vadå vindruvor och resväskor? Jo, det är nämligen så att jag firade nyår med Cheryl och hennes familj där hennes mamma är ecuadorianska. En tradition är att vid tolvslaget äta 12 vindruvor som representerar de kommande 12 månaderna samtidigt som man gör 12 önskningar inför det kommande året! Efter det ska man så snabbt man kan hugga tag i en resväska, springa ut på gatan och skrika "Travel, travel!". Det ska nämligen ge en tur i att få resa mycket och säkert. Jag höll på att skratta ihjäl när vi sprang fram och tillbaka där på gatan med resväskorna slängandes efter oss!

Efter det smällde vi fyrverkerier och jag fick ett riktigt bra, om än udda, nyår. Gott nytt år på er!

Likes

Comments

I tisdags var jag på sleepover tillsammans med Beatriz hos vår kompis Louise. De är verkligen hur mysiga som helst. Vid middagen hade de vänner och släkt över, och det hela slutade med att vi i tre timmar pratade politik med Louises äldre syster och mormor. Precis som min familj här så är de väldigt liberala för att vara i Texas. Förut så tyckte jag att det hade varit mer spännande att omges av människor med mer konservativa åsikter helt enkelt för att det är nyttigt att få fler infallsvinklar. Nu har jag dock insett att jag lär mig mycket mer om USA av liberala människor eftersom de ofta tenderar att vara mer villiga att diskutera på ett djupare plan.

Det visade sig att i alla fall att Louises mormor var en internationellt prisbelönt författare, utbildad inom barns psykologi och skrev böcker om barnuppfostran. Hon signerade varsin bok åt oss med en söt hälsning. Coolt ju!

Dagen efter var jag barnvakt hos Bradens kompis i ett väldigt fint område. Vi snackar garage med privatjet i. Den familjen är minst sagt konservativ. Pappan utnyttjar Texas vapenlagar till fullo och bär alltid inte en, utan två pistoler i hölstret. Alltså även när de bara är hemma i huset, och även om de bor i ett inhägnat område.

När mamman i familjen skjutsade hem mig så började hon prata om hennes kusins familj som enligt henne var totalt kaosartad. Deras ena dotter hade nämligen haft först en latinamerikansk pojkvän och sedan en svart. Men. Eländet slutade inte där, berättade hon, utan den andra dottern påstod nu dessutom att hon var gay.

"NO! She not gay", skrattade hon frustrerat. "It's just a phase, and she'll get over it. Her dad is way too loose. He's denying it, of course, but he doesn't do anything to stop it!"

Hennes 9-åriga dotter berättade också upprört om att hennes kompis hade sett flickan och hennes flickvän pussas (!).

Ni hör ju. Sjukt men intressent att höra människor resonera på det här sättet.

Likes

Comments

Lovet började med att vi åkte till Tom Bean utanför Dallas där Alecia och Brads släkt bor. Där var det familjefirande med hur mycket folk so helst. Vi lekte en julklappslek där jag vann storvinsten: En högtalare! Min gamla gick sönder två dagar innan så den satt fint.

Alecia var lagom nöjd när Angie vann i poker och fick bära den ärofyllda hatten.


Hur vackert? Vi hälsade på Alecias pappa Glenn också ute på hans range. Vet ni vad? Jag fick lära mig att kasta lasso! Glenn tävlar i Rodeo och vinner en massa priser, så han lärde mig. Det var svårare är jag trodde och många steg i att snurra ett rep över huvudet och kasta iväg det, men till slut lyckades jag pricka hornen på en lotsas-ko och dra åt.

Under dagarna i Tom Bean var det faktiskt ett tag -5 grader och vi såg några enstaka snöflingor! Som ni ser så frös en bäck till.


Här gjorde vi svensk frukost på morgonen den 24:e. Och ja, jag la på äppelskivor på den ena mackan och bitar av purjolök på den andra. Gillar jag något av det? Nej. Vad gör man inte för perfekt färgbalans i bilden när man varken har gurka eller sallad hemma?


På kvällen hade vi fest för grannarna hemma. Mycket folk, mycket mat, liv och rörelse. Vad hände med Alecia i den här bilden föresten? Från galning till Mona Lisa?


Till slut blev det dags för stunden vi alla väntat på: Morgonen den 25:e när julklapparna skulle öppnas. Jag fick väldigt fina presenter skickade från mamma, pappa och mormor, och av Alecia och Brad fick jag bland annat cowboy boots och hatt. Drömmigt värre! Mamma skickade också med vikinga-set till hela familjen, hahah.

Även fast mina kompisar började spela julmusik i oktober och jag samtidigt spanade det första julpyntet i affärerna vid samma tid, så är själva julen större i Sverige. Det är egentligen bara presentöppningen som är traditionell med stockings över öppna spisen, men de äter ingen speciell julmat och klär inte upp sig som vi är vana vid.

Trots det så var inte julen jobbig för mig på något sätt som jag blivit varnad om. Kanske är det för att jag firat två jular i Thailand och en i Indien som jag är van vid att jul kan firas på olika sätt, och även i värme. På tal om Thailand. Idag fick jag riktiga flashbacks dit när det var hela 27 grader ute! Whut!? Vädergudarna verkar ju minst sagt ha humörsvängningar när det går från -5 till 27+ på en vecka. Jag har då aldrig varit med om liknande.

Hoppas ni också hade en bra jul! Kram på er.

Likes

Comments

Jag skulle vilja tipsa om en dokumentär jag precis såg på Netflix. Den fick mig både att gråta en skvätt men framför allt att stanna upp flera gånger bara för att ta in vad jag precis hört och förundras över hur sant det är. Jag känner att mäns lidande av genusstrukturerna i samhället är en bricka som ofta undfaller i debatten om feminism. I åldern 20-25 begår 7 gånger fler killar än tjejer självmord som ett resultat av att de inte förväntas visa mycket andra känslor än möjligtvis ilska. De ska rycka upp sig, och vara en man. Genusstrukturerna är helt enkelt inget annat än en loose-loose situation för båda parter, och jämställdhet är något vi alla borde sträva efter, för allas eget bästa. Dokumentären var som ni förstår riktigt intressant.

God Jul på er!

Likes

Comments