View tracker

Idag drog bästisen Cheryl med mig till vad jag trodde var en "Volonteering Club". Vissa tog med sig fika så jag bidrog med en daimtårta från IKEA. Mums. När vi suttit ett tag och ätit utan att något egentligen hänt så viskade jag till Cheryl: "Varför är det så många indier här?", och hon svarade "För de vill bli läkare". Tydligen var det en klubb för framtida doktorer, och där satt vi som två grönsaker och hade ingen aning om vad som försiggick. Hon insåg tidigare att det var fel klubb, men skippade av någon anledning att berätta det för mig, hahah. Vi körde ett quiz om anatomi, så det var bara att döpa vårt lag till "WTH is going on-team" och gissa oss igenom.

Vi fick ett gott skratt i alla fall och en massa fika. Nu när jag slutat på golf så njuter jag av resten av high school-livet som jag känner att jag missat hittills. Hare gött vänner!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Den här dagen bestod av ett efterlängtat facetime-samtal med syster Alva, träning, Indisk lunch och en lyckad julgransjakt. Alecia lyckades nämligen hitta en 2,5 meter lång gran i högen med 1,5 meter granar för 250 kr. Vilken deal! Jag är faktiskt förvånad över att vi har en riktig gran. Min fördom var att amerikanare var lite mer all in plastic, men där hade jag fel. Älskar också att granen är proppad med dekorationer, precis som jag är van vid. Inget mes.

När granen var klar så kom en drös med grannar över, typ 17. Att säga att det blev kaos när alla barn skulle göra pepparkakshus är en underdrift, men det är väl så det ska vara. Kvällen avslutades med julfilmsklassikern "Christmas Vacation". Mysigt. Nu väntar näst sista veckan innan lov: Sjukt ju!

Likes

Comments

View tracker

Att spela golf i ett High School-lag har varit riktigt kul. Jag gled runt bland svajande palmer, vita brunkar och kände mig som värsta lyxliraren. Jag fick nya kompisar, och en ball golfbag med texten "Klara Nylen 2018 Round Rock High School" att ta med mig hem. Jag känner dock att ännu en termin av samma sak inte alls kommer att ge mig lika mycket som om jag provar på något nytt. Eftersom löpning verkar ha blivit lite min grej här så kände jag att friidrott, "Track and Field" kan passa mig bra. Deras säsong börjar nu till vårterminen så det ska nog funka. Jag vet inte riktigt vilken distans jag vill springa än, jag kom liksom på det här för en vecka sedan och pratade med min golfcoach idag, men det löser sig.

Jag är sjukt taggad, nu kör vi!

Likes

Comments

Alecia är ju för härlig alltså. Hon hittar alla tillfällen till att absorbera allt det bästa från svenska traditioner, så nu har vi adventsljus här hemma. Mysigt värre.

Likes

Comments

Beatriz <3

Nu åker Beatriz hem till Brasilien om 1 1/2 månad då hon bara är här för ett halvår. 💔 Jag kommer gråta som en liten bebis, den saken är säker. Det är så himla coolt hur man kan klicka och vara så lik någon som växt upp på andra sidan jorden med en helt annan kultur. Det trodde jag faktiskt inte innan jag kom hit.

Beatriz åkte inte hit med någon organisation utan bor med sin faster som tyvärr är superträng och verkar ha missuppfattat vad ett utbytesår är. Hon tror att Beatriz är här för att plugga, that's it, så hon får bara göra något roligt med kompisar högst en gång/vecka, och det finns ingenting hon kan göra åt det. När jag, Beatriz och Cheryl hängt i en park och skulle hem till mig så fick inte Beatriz följa med då det skulle betyda att vi skulle gå över en lite större väg (med övergångsställe dock) och det var tydligen för farligt. Pust. Men jag och Cheryl hade i alla fall en supermysig kväll med lite body art och somnade inte förens 4.30. Älskar att vara uppe på natten. Det är som att man är inne i en dimma av kreativitet och luddiga idéer: Allt blir bättre på natten.

Likes

Comments

Oliver sprang för nära poolkanten och ramlade i... Hahah stackarn.

Thanksgiving firades hos Brads syster och hennes familj tillsammans med deras utbytesstudent Sara från Spanien och Brads föräldrar. Kvällen innan förbereddes mat och på Thanksgiving morgon sprang vi "Turkey Trot" som var ett 5 kilometers lopp, så det var kul! När det började närma sig 12-slaget började jag bli nervös om jag ska vara helt ärlig då jag visste att det obligatoriska matkomat väntade. 3 portioner av kalkon och andra löckerheter senare låg både jag och Sara helt utslagna i varsin fotölj och sov. Skönt. Resten av efermiddagen spenderades med att se på fotboll, chilla, äta mer (!) och till sist pokerkväll.

Självklart ville jag bidra med en svensk högtidsklassiker, så jag och Alecia fixade tillsammans en smörgåstårta. Utseendemässigt blev den inte så klassisk kanske haha men men. Att karva grönsaker var kul i alla fall.

Thanksgiving blev en riktigt hit!

Likes

Comments

Vad gör man när dem man älskar har åsikter som inte går att acceptera? När de inte tycker andra människor har rätten att älska vem dem vill, att människor som flyr för livet inte förtjänar trygghet i Amerika och som tycker att kvinnan hör hemma i köket? Eller när man inser att de personerna egentligen alltid haft den synen, att det inte är dem som har förändrats, utan en själv. Att man var precis lika dan.

Detta är Brad och Alecias situation just nu. De växte upp i lilla Tom Bean med 900 invånare, där ungdomar hade svårt att skilja på Sydamerika och Afrika och där rasistiska skämt hörde till vardagstalet. Hur skulle jag göra om mina närmaste släktingar mellan nervösa skratt började försvara Sverigedemokraterna? Går det att skilja på personen och dess åsikter? Innan jag åkte hit var mitt svar nej. Hur skulle jag kunna vara kompis med en rasist? Hur skulle jag kunna respektera någon som inte respekterar någon annans existens? Denna person måste vara självisk, trångsynt, ja till och med ond. Nu är mitt svar ja av den enkla anledningen att vi måste. I Sverige kunde jag välja att inte umgås med någon fördomsfull, men vad gör man när rasistiska inlägg postas på Facebook av en familjemedlem, eller när den trevliga grannen har en Trump-sticker på bilen? Det är skillnad på personen och dess åsikter. De är också sårbara, omtänksamma och kärleksfulla, även om det inte är gentemot alla människor.

Alecia väljer att inte vara vän på Facebook med gamla vänner från High School. Då behöver hon inte exponeras av deras politiska åsikter, och hon kan fortsätta minnas goda stunder hon hade med dem som personer. Brad vägrar bita sig i tungan när någon än en gång drar ett sexistiskt skämt. Han tänker låta folk veta om att han är feminist, anti-rasist, icke-homofob och för mångkultur, för det är en stolthet han bär. Ett bevis på att hur man blivit lärd av omgivningen inte kompromisslöst banar väg för ens egna syn på rätt och fel. De båda slog sig fria från konservatismen, men inte från det konservativa samhället. Visst kan släktingarna bli obekväma av Brads skrikande t-shirt, det är han högst medveten om. Men vad är väl deras besvär jämfört med diskrimineringen i samhället som deras hat orsakar?

Likes

Comments

Igår var första gången jag lagade riktig mat till familjen (bortsett från pannkakor)... Oops. När jag stod och hackade purjolök så insåg jag hur mycket jag har saknat att stå och pyssla i köket, röra i heta grytor och smaka av med kryddor. Gud så mysigt. Nae, jag måste laga mer mat, också för att underlätta för Alecia och Brad.

Potatis och purjolökssoppa blev det i alla fall, en riktig klassiker för kyliga höstkvällar i min familj. Braden (7 år) tittade misstänksamt på sin skål och undrade om han verkligen kunde lita på om det skulle vara gott. Hahaha tack för den liksom. Men kidsen gillade det i alla fall när de efter mycket om och men vågade smaka. Brad tyckte jag skulle göra mer nästa gång så vi kan ha det till middag många gånger, så det är väl ett bra betyg.

Just nu sitter jag i bilen påväg mot Dallas från Oklahoma där vi hälsade på Alecias mormor. Pigg och kry var hon. Alla är så unga här eftersom de flesta i både Alecia och Brads släkt fick sitt första barn runt 20. Brads mamma gifte sig också när hon var senior i high school, alltså 18 år...!

Nu har jag Thanksgiving break i alla fall så det är kul! Berömda kalkonen, here I come!

Likes

Comments

(Bilder från förra gången vi var i Gruene, en riktig cowboy by!)

Idag var det dags för halvmarathon igen! Förra gången slog jag Alecias bror Casey vilket han var lagom nöjd med kan man säga, så han ville ha revenge. Vi bestämde att vi skulle tävla. Han sprang om mig efter de första 4 kilometrarna, och jag såg honom under hela tiden fram till 13 km då jag sprang om honom i uppförsbacke... Hehe. Det var verkligen bra för min tid att tävla med någon, men fy va jobbigt! Jag har tagit ut mig fullständigt förut, men aldrig konstant under 2 timmar.

Känslan jag hade när jag sprang var: Jag hatar detta med hela mitt hjärta. När jag kom i mål vinglade jag ihop i en hög, benen skrek och det gjorde ont att andas. Det var det värsta jag gjort i mitt 17-åriga liv. Najs va? Jag grät av smärtan, men också för att jag såg tiden: 2:01. Tjihoo! 28 minuter bättre än förra loppet, som visserligen var terräng, men ändå. Och 2 minuter bättre än Casey som är en vuxen man i 30-års åldern som springer varje dag. Jag älskar detta med hela mitt hjärta.

Visst, mängden träning är viktig för hur hur snabbt man springer, men jag visste att ett personligt rekord inte precis är "a walk in the park". Det ska vara plågsamt, det är ett gott tecken. You gotta put your mind to it.

Det här med att springa har verkligen lärt mig hur det är att kämpa och inte ge upp. Det har lärt mig att acceptera när det är tufft men att jobba på ändå; i alla situationer i livet. Att plugga, t.ex kan vara svinjobbigt, men det är så det ska vara, så det är bara att försätta kämpa. För om det var lätt, ja då skulle alla göra det.

Likes

Comments