Hets, ångest, frågetecken, nya lärdomar, ånger; det känner jag just nu. I vårt samhälle idag är ångest en del av vardagen och hetsen kring saker och ting går hand i hand, och jag har bidragit till denna ångest och hets. För det vill jag be om ursäkt för. Att såpass många läser det här, föräldrar, ungdomar, vänner, bekanta, okända, och uppmuntrar mig att skriva mer, alltså när jag läser mina inlägg igen i efterhand några månader efter jag publicerat, då ångrar jag mig, för att jag anade inte att så många verkligen skulle börja med det tänket jag själv odlat fram (låt mig klarlägga vad jag menar med det senare i detta inlägg).

Jag sitter här vid mitt skrivbord och verkligen försöker få ner allt vad jag har att säga, vet inte i nu läget om detta kanska blir mitt sista inlägg eller inte, för jag är inte bekväm med vilken hets jag bidragit till. Allt jag vill är att vara hälsosam och inte ha ångest var kväll pga min kropp, pga maten jag ätit under dagen, pga vad andra tjejer och killar känner ang. mat och träning. Låt mig bara skriva ur mig här nu så får vi se hur det slutar: det jag idag vill säga är att vafan, skit i all hets hit och dit, varför ska man kolla på innehållsförteckningen? Varför ska man räkna kalorier? Varför ska man ha ångest inför vad man ska äta? Men då kommer vi till de andra inläggen jag skrivit, jag har skrivit "KALORIER HERREGUD LÅT BLI" i princip, men hoppas att du förstår att jag ångrar det, men gjort är gjort, skrivit är skrivit, publicerat är publicerat. Och hur jag kommit på att tänka på detta nu är för att jag sett hur människor i min omgivning påverkats, och jag mår så otroligt dåligt av att se detta. Att man sitter på en restaurang med ett umgänge och en person sitter med armarna i kors framför sig, huvudet hänger och jag ser på personen att hen ångrar sig "åh fan jag skulle inte ha ätit det där", att se en person man bryr sig så mycket om sitta där med den ångern det får mig att vilja smälla till mig själv, att jag bidragit till det tänket att viss mat är dålig och annan inte. Och hur fan kan då jag veta att den personen fick ångest är för att jag själv är i samma sits och jag vet hur ångest ser ut.

Låt oss prata ätstörning. "Ätstörningar innebär att ens förhållande till mat och ätande har blivit ett problem. Man tänker mycket påvad och när man ska äta, eller på vad man inte ska äta"- https://mind.se/psykisk-ohalsa/atstorningar/ alltså en ätstörning är inte bara anorexia, bulimi eller what so ever, det kan vara att du "bara" tänker "åh nej det kan jag inte äta". Jag själv har en ätstörnig, kallad bulimi och har haft det under fyra år. Detta är något som jag själv har sett som ett misslyckade, att jag förlorat, och jag är nog den största tävlingsmänniskan så jag har gjort allt för att hålla det för mig själv för att jag vill inte bli sedd som en förlorare. Men nu är jag i det stadiet då jag insett att jag inte är själv om denna ätstörning och jag vet att det är viktigt att prata med varandra, nära vänner, familj, bekanta eller helt okända med varandra. Det är otroligt svårt för mig att prata om det här, det tog stopp för mig i skrivandet så jag ringde en nära vän och sa vad jag höll på med, att skriva ur mig här, jag sa att jag har sån ångest över vad jag bidragit till, att det blivit en sån tränings och mathets. Men hon sa det att "tänk hur många det är som läser din blogg, tänk hur många du då kan påverka". Ja, det är sant, men då sa jag det att tänk hur många jag redan nu har påverkat negativt, att jag lagt frö till att en ytterligare hets ska växa fram. Jag har sett hur dålig relation till mat har vuxit fram, inte bara vi ungdomar, även föräldrar som säger till sina barn "nej men det kan vi inte äta". Vadå inte kan äta? Ät vafan du vill. Fast då kommer vi till det där med "lev som du lär". Jag är likadan som säger "nej men det där kan vi inte äta", eller jag äta. Jag lever med bulimi. Bulimi för mig är att hetsäta eller ät nånting som "du inte kan äta" det väcker en reflex att jag måste ta mig till en toalett, trycka ner två fingrar och tömma min magsäck. Nu vet ni att jag inte har en hälsosam relation till mat, och att jag höjer mitt egna ögonbryn när nån säger "nej men det kan vi inte äta", dubbelmoral, men det är det som fått mig att blöda ut här, för att det finns så många fler än jag. Jag har kommit en bit påväg och jag ger mig fan på varje dag att jag inte ska ligga där i toalettstolen, det är den största utmaningen jag nånsin varit med om. Att jag är hindrad att äta saker och ting för att om "jag äter det, spyr jag sen", det är väldigt psykiskt påfrestande. Att jag inte kommer ihåg den senaste gången jag åt "riktig" fika, för att så fort jag har just ätit nått som jag anser onyttigt så har jag spytt upp det. Så för mig är det allt eller inget, tar jag en kaka så är jag förlorad sen, då tar jag allt jag kan för att "äsch, då spyr jag bara upp det sen oså är det lugnt". Men det är det inte, jag vet inte hur mycket jag har sabbat mina inre organ men jag vet att min hjärna, min själ, mitt sinne inte är helt, jag är trasig inombords, och här går jag runt och skriver inlägg om "hälsa" hej vilt. Det skär sig.

Det jag vill säga med detta inlägget är att jag är trött. Jag är trött på att hetsen ska fortsätta. Det som jag innerst inne förespråkar om är hållbarhet och att man ska må bra med sig själv. Det är inte hälsosamt att man ska leva med en ångest 24 timmar om dygnet, jag är trött på att inte må bra med sig själv, vad hände med det? Vad hände med rostemackor med ost och oboy? Vad hände med att ångest var något främmande? Vad är det som spelar störst roll egentligen? Att vi är på gymmet i hopp om att förändra våra kroppar? Eller att vi lär oss älska det vi idag har? Detta är ju också något populärt att prata om, "älska det du är född med" osv osv., men tro mig jag vet att det är svårt om man väl har tankar som säger det motsatta. Om fem år kommer det komma nya trender som vi eftersträva att vara bäst i. Förstår ni vad jag menar? Återigen , jag ber om ursäkt att jag har bidragit till något som jag nu bara nån månad efter insett är så påfrestande.

Jag är fortfarande otroligt instabil med mig själv och min relation med mat, men skam den som ger sig. Detta var väl ett försök till att öppna upp sig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments