Jag använder mig ofta utav ett begrepp, eller en måttenhet, BMI, Body Mass Index, som jag hade tänkt att förklara och ta upp mina egna åsikter om. Jag tror att de flesta har hört talas om detta, men det är egentligen inte något den friska, hälsosamma, välmående människan ska bry sig om. Det är en måttenhet som berättar om du lider av fetma är över-, normal-, eller underviktig. Jag som har vuxit upp med denna formel (kg/m^2) vet att det är så mycket mer som påverkar än din vikt i kg, det talet som kommer upp på den normala hemmavågen, och din längd som påverkar om du är över-, normal-, eller underviktig. Man måste vara medveten om att varje individ har en muskelfri massa, fettfri massa och vätska i din kropp som påverkar din vikt. Därför kan du inte nu googla "BMI", gå till vågen, väga dig, få fram ett BMI-tal, och då kanske få fram ett resultat som du inte var beredd på. Jag tycker att alla människor med eller utan "love handels", bilringar, fettvalkar (kalla det vad du vill), lämna BMI-räknandet till sjukhusen, det är läkare, dietister och patienter drabbade av t.ex fetma eller anorexia, som har med denna måttenhet att göra. Inte du som tycker att du har "för mycket" eller "för lite" synligt fett på kroppen. Ta detta som en varning, och bry dig inte ett skit om BMI, eftersom att det är en väldigt snäv måttenhet.

Det som du istället ska bry dig om är sunt förnuft. Du kan stå i spegeln se dina celluliter, dina fettvalkar, dina revben, nyckelben, höftben etc. etc. Om DU (läs DU och inte samhället) inte är nöjd, läs då inlägget om MÅLSÄTTNING och sätt upp ett mål för det du vill förändra.

Här är alla mina papper från olika doktorer och dietister från KSS (Skaraborgs sjukhus). Det är papper jag sparar för att hålla mig motiverad och informerad om vad jag tog mig från. Tips till dig som är dietist: ge alltid ut dessa papper, tillväxtkurvor, BMI-papper, för att era patienter kommer få med sig en väl tanke hem. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag skrev i mitt tidigare "jag-inlägg" (nr. 1) att jag tyckte att det var konstigt att jag alltid har varit överviktigt trots jag tillhör en fysiskt aktiv familj. I detta inlägg ska jag skriva hur det egentligen var och hur jag bar mig åt för att samla på mig en ohälsosam vikt för en 16-åring.

Ända sen barnsben har jag varit glad i mat. Tog alltid mellan två till fem portioner, för att jag tyckte det var så gott och jag kände inget stopp, så varför sluta äta liksom, det var ju gott?? Idag när jag ser tillbaka på den Klara blir jag innerst inne äcklad och besviken men också så jävla stolt att hon tog sig därifrån till slut. Det tog 16 år+lite till för mig att förstå att det inte var hållbart. Även fast jag höll på med fritidsaktiviteter som innebar att röra på fläsket, fotboll, orientering, handboll, simning, cykling, var det den ohälsosamma mängden mat som påverkade mig och min vikt.

Varför klev inte min familj in då? Varför fick de mig inte att inse tidigare att det var galet att äta så mycket? Enkelt: de visste ingenting. De visste ingenting om att jag åt så brutalt mycket, eftersom att det bara skedde på lunchen i skolan, där jag kunde "passa på". Vi hade under många år pratat om att det inte var hälsosamt att vara så överviktig. Mamma köpte böcker och dvd:er om "hur man ska hjälpa sitt överviktiga barn till ett sundare liv", pappa drog med mig till spåret tre gånger i veckan för att springa 2,5 km och de båda såg till att jag åt måttliga mängder av bra mat hemma. Mamma och pappa ville bara mitt bästa men det var något som var svårt att ta in då som barn, att se de där böckerna och filmerna på hyllan, det fick mig då som barn tro att jag inte dög. Böckerna, filmerna, pappas ständiga tjat om det där jävla spåret, hjälpte mig inte ett skit, vikten fortsatte att öka.

Jag visste att det var fel att äta så mycket som jag gjorde (måste bara säga; vi snackar inte om en extra macka för att man var hungrig, vi snackar ohälsosamt mycket mat) men jag kunde bara inte hejda mig. När var cirka 12 år (80-83kg, 162cm, BMI ca 30,5, fetma grad 1) kom min mamma till mig och sa "Klara, jag tror vi måste få hjälp, vi ska till en dietist". 12 år och visste inte vad en dietist var för något frågar självklart och får svaret att "det är en person som hjälper personer som har det svårt med vikten". Den sårbara ungen jag var, som varit retad för vikten under flera år, börjar lipa och blir vettskrämd. "Vad ska en dietist göra!? Jag kan själv, jag behöver ingen hjälp. JAG VILL INTE GÅ TILL EN SÅN, det är pinsamt!" Jag kan idag säga att det är det bästa jag gjort. Jag gick först till en dietist här i Falköping som inte påverkade mig och min vikt till det bättre, då blev jag sedan flyttad till ett "obesitasteam". Jag fick egen läkare, sjuksköterska och dietist i ett och samma paket, teamet. Jag kommer skriva mer om dietisternas påverkan på mitt liv i senare inlägg.

När jag gick i 7an (14 år, 85-92kg, 169cm, BMI ca 31,2, fetma grad 1) började tänket komma, tänket att det är min hälsa som står på spel. Innan lunchen i skolan satt jag i timmar och försökte lägga upp en strategi för hur jag skulle gå in, ta EN portion, gå därifrån. Men när jag kom till matkön (jag kommer ihåg känslan så väl) var det som om jag hade en ängel på högeraxeln som sa "ta bara en gång du fixar det, du kommer må så mycket bättre då!" sedan en djävul på vänsteraxeln som alltid sa "äsch, det är ju så gott med mat. Ta så många gånger du vill, bara idag, du kan börja ta en gång imorn". Vad tror ni jag gjorde under 2 år? ":)" Lyssnade på djävulen det klart. Det var som om jag var manipulerad och blev en annan person där i matsalen. Det tog mig iallafall till 98,8kg och mådde dåligt på så många plan, fysiskt som psykiskt.

Det var mitt gamla jag. Idag ser jag på kost, träning, mig själv och det mesta med andra ögon. Men det sparar vi till andra inlägg. Fortsätt kämpa med din fight, för din tid kommer! <3

Likes

Comments

För att du ska lyckas med något, kvittar vad, så måste du ha en plan, en realistisk målsättning. Just vad du vill uppnå spelar ingen roll, det viktigaste är att du har ett mål som du vet att du kan nå. Vad är då ett sånt mål? Till exempel kan det vara att du vill klara av att springa en km utan att stanna, sitta och plugga 30 minuter utan att röra mobilen eller att gå ner fem kg inom loppet av ett halvår. Dessa olika mål är exempel på realistiska mål, nyckeln/receptet till framgång.

Jag har hört många säga "åh, jag vill se ut/vara så som den personen", det är inget annat än skit. Sluta att jämföra dig med andra människor, för att det är bara du själv som kan påverka din målgång, det är bara du som kan påverka din egen process, du måste alltid utgå ifrån dig själv. När jag var yngre (12-14 år gammal) tänkte även jag så, och det tog mig ingenstans. Jag ville vara som "alla de andra" med smala midjor, jag ville vara som min storasyster som kunde sitta hemma o käka ett pringlesrör utan att det skulle påverka hennes vikt. Jag ville ha och uppnå en massa saker som jag senare bara misslyckades med, eftersom att jag jämförde mig med andra. Så, du som läser detta och vill förändra något i ditt liv, ställ dig då frågan vem gör jag detta för? Hur ska jag lyckas? Hur ska jag nå mitt mål?

Hur tog jag mig då från ett sjukligt BMI till att idag vara frisk och må bra i min kropp? Detta är inte något jag kan förklara i endast detta inlägget, men det som var det viktigaste för mig var just målsättningen. Vad var mitt kortsiktiga/långsiktiga mål? Då, för ett år och fem månader sedan, var mitt kortsiktiga mål var att inte äta två-tre portioner varje lunch. Något som jag i början misslyckades med, men den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp! Senare i slutet av ettan på gymnasiet (går nu i tvåan) så hade jag nått mitt kortsiktiga mål, jag klarade att inte gå och hämta mer mat hur mycket det än frestade mig. Mitt långsiktiga mål var att komma under 90 kg, det tog nio månader. Vilket jag är så stolt över att den yngre, osäkra Klara klarade av! En sak som också hjälpte mig otroligt mycket och var att ha en sak som skrämde mig, att ha det i bakhuvudet hela tiden. Tanken att vara 1,2 kg (ca ett mjölkpaket) från 100, det var min fara. Skit i siffrorna för ett tag och tänk 16 år i fetma grad 1, 16 år och risk för x antal andra sjukdomar, exempel: diabetes, förfettning av levern, astma, högt blodtryck etc.

Alltså: innan du börjar fundera på vilken förändring du skulle vilja göra, sätt dig ner och gör upp en plan. Det viktigaste är att vara realistisk. Det är inte realistiskt att få högsta betyg på ett prov du inte har pluggat till, det är inte realistiskt att tro att du ska kunna springa Göteborgsvarvet utan att du har satt din fot på spåret innan, det är inte realistiskt att tro att du ska gå från ett BMI på 33,9 till att se ut som samhällets ideal på åtta veckor.

Likes

Comments

Jag heter Klara Svensson och genomgår en förändring i mitt liv som familj, vänner, bekanta, främlingar och doktorer är intresserade av att veta mer om. Därför har jag tänkt att samla all information och erfarenhet jag har inom detta, här, på denna blogg.

I detta nu är jag 17 år och har tidigare levt i "fetma grad 1" under en längre tid. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit kraftig, tjock, mullig, knubbig och fet (ja, listan kan göras lång med hur jag har blivit beskriven). Men har tyckt att det varit konstigt då jag aldrig tillhört familjen som frossar i läsk, godis, chips och glass den där fredagkvällen när man sitter hemma och ska ha fredagsmys.

När jag var 16 år och 1 månad vägde jag 98,8 kg och var 170,8 cm lång, ett BMI på 33,9, med andra ord fetma grad 1, vilket i sjukhusets värld klassas som sjuk. Idag, 17 år 6 månader, väger jag 80,1 kg, 171 cm lång, BMI 27,4 och jag är idag fri från fetman.

Som nämnt ska jag på denna blogg skriva ner kunskap, tankar, åsikter och erfarenhet om hur det är inom sjukhusets väggar, acceptera hjälpen från dietister och att ta fram skiten man har sopat under mattan. Många vänner vill bli inspirerade och motiverade till att göra en förändring i sina liv. Men jag vill även vända mig till dig som kommer från "innanför sjukhusets väggar" och som tänker "vad kan en dietist hjälpa mig med?", till dig vill jag säga: kan jag, kan du.

Jag kommer i framtida inlägg förklara allt nämnt ovan, men tills dess får du ha det så bra!

Likes

Comments