Torsdag. December. 10 dagar till jul. 8 dagar till Gabriella och Emma kommer hem. Jag kan knappt tro mina egna ord. Två månader har gått sedan jag senast tittade in här och skrev av mig. Och idag, just idag när tisdagens snö regnar bort och solen knappt orkar upp känner jag för att uppdatera er (men även mig själv) om hur allt ligger till.

Där det förra inlägget slutade började en ny tid i mitt liv. En nystart på hemmaplan. Det var oktober och hösten hade nyligen gjort entré i Göteborg. Jag hade just påbörjat mitt nya liv här hemma, precis fått ordning på min vardag och allt vad den innebar. Arbetsdagar i Askim betades av, allt tuffare träningspass avklarades och lyckan genomsyrade allt jag gjorde. För herregud vilken höst jag har haft. Jag lovade mig själv att det inte skulle bli två skitmånader igen, som oktober och november tidigare år varit. Och det löftet har jag verkligen hållit. Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag levt mitt liv till fullo det senaste. Det har varit intensivt, men ack så roligt. Den absolut bästa hösten i mitt liv.

Jag älskar mitt jobb, det gör jag verkligen. Det är så speciellt att få bli så varmt välkomnad in i någons hem. Att de öppnar sina armar för mig och delar med sig av sina liv för mig. Att jag, lilla jag, kan få dem att må såpass mycket bättre. Att jag får möjligheten att förbättra deras livskvalitet. Det är verkligen en enorm gåva. Men samtidigt ett stort ansvar. Att jobba i hemtjänsten är så mycket tuffare än jag någonsin trodde att det skulle vara och emellanåt så tar det ut sin rätt. Som idag. Som imorse när jag försökte gå upp ur sängen men hela kroppen och sinnet sade ifrån. Att bara tanken av att ta sig an dagens uppgifter fick mig att börja gråta. Tidigare hade jag dragit mig till jobbet/skolan ändå. Men inte nu. Inte efter jag förstått vikten av att ta hand om sig själv. Att vårda sitt sinne lika väl som sin kropp. Jag tränar inte när kroppen säger ifrån. På samma sätt jobbar jag inte när huvudet säger ifrån. Det har varit svårt för mig att förstå, att inse mina egna begränsningar. För jag gör ju allt till 110%. Jobbar. Tränar. Älskar. Och rätt som det är säger kroppen ifrån. Och då mår jag som idag - fullkomligt dränerad på energi. Och det enda jag kan göra då är att vårda. Göra det jag vill. Ligga i soffan under en filt och dricka kaffe till klockan är alldeles för mycket. Lösa korsord. Lyssna på musik. Bara få ladda upp batterierna och förbereda mig inför de kommande dagarna. För jag vet ju att dessa dagar behövs. Jag vet att jag måste ta det lugnt i och med att jag lever ett såpass intensivt liv - för annars blir det som idag. Och det är inte bra - Det vet jag ju. Jag hade en väldigt intressant diskussion med Gabriella när jag fortfarande bodde i Hamburg om detta. Om hur jag en dag vaknade och inte kunde gå upp. Hur jag kände precis som idag. Hur jag smsade jobbet och sade att jag inte kunde jobba idag och att jag som svar fick "är du sjuk?" varpå jag svarade "nej. jag kan bara inte jobba". Som följd av detta dök Gabriella och jag ned i ämnet. Hur psykisk ohälsa egentligen inte är en godtagbar ursäkt för att vara hemma. Hur halsont, förkylning och feber är fullt accepterade anledningar till skippa jobbet men att må dåligt i själen inte är en. Det är inte klokt egentligen. Så idag stannar jag inte hemma för att den fysiska delen av mig behöver det, utan för psykets skull.

Nog om det. Om åtta dagar kommer mina två bästa kompisar hem. Äntligen säger jag bara. Jag har längtat efter dem så att det värker i hela kroppen. Jag känner hur hela kroppen, hur varenda liten vrå, längtar efter deras omfamning. Att få höra deras röster igen. Att återigen få ta lärdom av deras ord. Häromveckan såg jag en helt fantastisk text angående vänskap som jag bara måste dela med mig av:

Och det är verkligen så jag känner med Emma och Gabriella. De har lärt mig så ofantligt mycket om livet. Om vänskap. Om mig själv. Utan dem hade jag aldrig varit där jag är idag. Det kallar jag systerskap. Den villkorslösa kärleken. Supporten. Tron. Hur vi har stöttat varenda genom allt. Gabriellas val att stanna kvar i Hamburg. Emmas flytt till Spanien. Min hemflytt till Göteborg. Genom timlånga samtal har vi pratat om livet. Ventilerat om känslor och tankar. Utmanat varandra. Älskat varandra. Det finns inte en dag som jag inte tackar livet för dessa tjejer. Så tack. Tack livet för att du gav mig Gabriella och Emma. Jag skulle inte bytt ut dem mot något i världen. Angående systerskap skrev jag en text: "Det finaste med det här året var att världen (äntligen) fick känna kraften av systerskapet. Herregud vilket år det varit. Vad enade vi varit. Vad vi har stöttat varandra i vårt och torrt. Stått emot. Armbågat oss fram och kämpat för våra rättigheter. 2017 kommer gå till historien som kvinnornas år och fy tusan vad vi är värda det. Det har varit tufft men ack så värt. Nu jäklar blir det förändring. Nu är det dags att öppna ögonen och FÖRÄNDRA så att våra döttrar får möjligheten att växa upp i en bättre värld än vad vi gjorde." Och det är verkligen så jag känner med 2017. Det är vår tid nu. 2018 kommer bli så otroligt bra. Det är jag övertygad om.

Jag känner att jag hoppar mellan mängder av olika ämnen i det här inlägget. Men det är väl så det blir när man inte skrivit av sig på ett tag. Tänkte passa på att skriva om vad jag haft för mig det senaste och i vanlig ordning laddar jag upp ett par bilder därtill.

November var en fullspäckad månad. Otroligt mycket jobb och träning stod på schemat och andra helgen var en av årets höjdpunkter planerad: nämligen vår årliga landhockeyresa till Hamburg. Jag spelade mitt livs bästa matcher och fick verkligen en försmak på hur bra EM i Bryssel kommer att bli. Allt slit kommer att löna sig. Det vet jag. Landhockeyn går bättre än någonsin och varenda träning är en svettfest. Endorfinerna nästintill sprutar och jag inser, gång på gång, hur hårt mitt hjärta bankar för den här sporten.

Plötsligt en dag sjönk temperaturen och Göteborg kläddes in i ett vitt lager av glittrande snö. Jag passade på att avnjuta min enda lediga dag (!) genom att ta en långpromenad och bara uppskattade livet till fullo. Jag har verkligen insett hur mycket jag behöver dagar som dessa. Det var magiskt att få promenera genom stan, att låta sig själv fyllas med den iskalla luften och låta julkänslan värma upp kroppen igen.

I början av November flyttade Julia till Göteborg och vi blev rumskompisar. Tyvärr varade det inte så länge då hon fick ett nytt jobberbjudande i Oslo och valde att ta det. Givetvis är jag hur glad som helst för hennes skull, men det kommer bli så tomt utan henne. Det var fantastiskt att få lära känna henne på djupet. Att vi blev en så självklar del i varandras vardag. Jag är säker på att Julia, Lisa (Julias tvillingsyster) kommer att vara vänner för resten av livet. De är fullkomligt magiska och jag är så glad över att få ha dem i mitt liv! 

Jag har spenderat den senaste halvtimman med att titta igenom bilden från året och jag säger bara jösses - vilket år det varit. Det absolut bästa i mitt liv. Jag tycker verkligen att det är viktigt att bara pausa allt ibland. Pausa och ta sig tiden att uppskatta det man har. För så fort man gör det inser man hur fantastiskt livet faktiskt är - och då kan man inte vara annat än lycklig. Och det är precis det jag är. LYCKLIG. 

Likes

Comments

Hej alla fina.

Det blev visst ingen uppdatering dagen efter det förra inlägget som jag skrev, utan snarare nu - en månad senare. Kanske blir det bättre såhär, för herregud vad mycket som har hänt. Jag har sagt det så många gånger förut men jag måste säga det igen: Livet slutar aldrig att förvåna mig. Jag tror mig ha en fungerande plan för hur saker och ting skall utspela sig - och sedan finner jag mig själv någon helt annanstans. På en plats där jag aldrig trodde att jag skulle finna mig själv. För ett år sedan hade jag fått panik över att inget blivit som jag tänkt mig, men nu blir jag nästan bara charmad av det. Jag har insett hur svårt (omöjligt?) det är att kontrollera sina känslor, hur man faktiskt inte kan beräkna hur livet skall levas och hur man ibland, trots ovilja, måste släppa taget.

Den 10e september tog jag avsked av Hamburg. Med tårar i ögonen såg jag hur avståndet mellan mig och min alldeles underbara hemstad ökade. Hemstaden där vardagen, vännerna och Gabriella fanns. Hemstaden där jag spenderat nästan varenda dag det senaste året. Hemstaden där jag skapade mitt nya jag. Hemstaden där jag trivdes så otroligt bra.

- Så då kommer man ju till den stora frågan: varför valde jag att frivilligt lämna det livet?

Den största anledningen, som jag valde att utelämna för bloggen, var Philip. Under mitt besök i Sverige i somras bestämde vi oss för att försöka igen. Vi visste att det skulle kräva extremt mycket från oss båda, men vi var båda bestämda att vi var villiga till att pröva våra vingar. Trots vår öppna inställning och vilja till att försöka gick det inte vägen för oss två. Och för att göra en lång historia något kortare så valde vi, efter två-tre veckor tillsammans i Sverige, att göra slut. För gott. Det fungerade helt enkelt inte. Det gick inte att styra över känslorna och jag kunde inte längre ignorera hur dåligt jag faktiskt mådde över min hemkomst. Jag visste ju att det skulle bli tufft att komma hem igen, men jag hade aldrig räknat med känslorna jag kom att känna under mina första två veckor på hemmaplan. Jag var ledsen, väldigt ledsen, mest hela tiden. Min nedstämdhet berodde nödvändigtvis inte på att jag längtade tillbaka till Hamburg och mitt liv där - utan snarare kanske avsaknaden av en samhörighet här i Göteborg. Stora frågor cirkulerade konstant i mitt huvud. Vad skulle jag göra här egentligen? Hur finner jag mening i livet på hemmaplan? Hur får jag Hamburg-Klara att bli Göteborg-Klara? Så vet ni vad jag gjorde? Det jag har börjat göra efter att stora livsbeslut tagits: jag gjorde en stor rannsakan av mig själv. Timmar spenderades med Gabriella i telefon. Vi pratade, diskuterade, bollade. Och slutligen stod jag med en nyvunnen vardag i Göteborg. Tillbaka till rutiner, sysslor, mening. Och allt eftersom bitarna föll på plats kom mitt mående tillbaka till mig. Jag började jobba i hemtjänsten i Askim. Spela landhockey med tjejerna 3-4 gånger i veckan. Dricka kaffe med vännerna på eftermiddagarna. Promenera runt i stan med mamma på helgerna. Och nu, såhär några veckor efter det stora beslutet, börjar jag så sakteligen att finna lugnet i stormen som varit de senaste två månaderna. Det har varit så otroligt tufft, men ack så lärorikt. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och om livet. Jag känner mig återigen trygg. Tillfreds med tillvaron. Jag vet att jag har medlen för att gå igenom detta. Jag har ju gjort det tidigare. Jag vet ju att oavsett hur tufft det än känns, så överlever man. Livet går vidare. Dagar blir till veckor och veckor blir till månader. Och plötsligt är smärtan och saknaden inte lika stor längre. Och då, då vet man att man återigen erfarit en tuff period i livet.

Nog med det. Nu vet ni. Nu vet jag. Tillbaka till det viktigaste med den här bloggen, att berätta om livet. Kanske inte längre som sambos tillsammans i Hamburg, men som Gabriella och Klara. Jag har ju alltid älskat att blogga. Att ha möjligheten att få använda en plattform där man kan få skriva av sig och sedan, veckor, månader eller år senare, gå tillbaka och läsa igenom inläggen man en gång knåpat ihop är något jag allltid kommer uppskatta enormt och tacka mig själv för att jag gjort.

Vackra, underbara Onsala. Trots att Philip haft en sådan enorm plats och betydelse för Onsala de senaste två åren så hoppas jag att stället kan få sin egna betydelse, utan Philip. Givetvis kommer stället alltid att påminna mig om honom, men jag vill inte minnas det med smärta utan snarare som en fantastisk tid i mitt liv. Onsala är ju så mycket mer än Philip för mig. Det är ju familj, trygghet, lugn. Min oas i allt det kaosartade som kan utspela sig i livet. Just denna bild lade jag upp på instagram med bildtexten "Lite saltvatten läker alla sår. Både de på in- och utsidan" Och det är något jag genuint tror på. Det finns inget som rensar tankarna och lugnar mig så mycket som närheten till havet och lukten av saltvatten.

Helgen efter jag kom hem spelades utomhus-SM på Heden här i Göteborg. Det var en helg fylld med landhockey och jag fick äntligen spela med mitt saknade lag. Jag slutar aldrig förvånas över hur mycket jag älskar dessa tjejer och hur mycket de betyder för mig. De spelar en så stor roll i mitt välmående här hemma. Så tack, tack för att ni är så fantastiska som ni är. Ser fram emot denna säsong något enormt <3

I onsdags kväll hämtade jag upp den här pinglan på flygplatsen. Hela torsdagen och fredagen spenderades med henne. Pratandes,promenerandes, mysandes. Och det var alldeles, alldeles underbart. Vilken trygghet Gabriella är för mig. Och så otroligt mycket hon gör för mitt mående. För min självkänsla. Självförtroende. Hon får mig att tro på mig själv likt ingen annan. Jag är nästan avundsjuk på mig själv för att jag har äran att få ha en så fullkomligt fantastisk bästa vän. Det finns inte någon eller någonting i världen som jag hade bytt ut henne mot. Hon är ovärderlig och betyder ALLT för mig. Att vi (om allt går som det ska) blir sambos i juni och kanske drar ut på en tågluff i maj gör mig euforisk. Jag får nästan nypa mig i armen för allt livet ger mig. Så tacksam.

I lördags gick Gabriella, Hedda, Sofia och jag ut och drack drinkar och pratade. Det var en otroligt trevlig kväll som utmynnade i en sådan otroligt mysig fika på Mahogny Coffee. Vi satt och pratade i timmar och det var så himla fint att få träffa och umgås med Hedda igen. Ett tag kändes det som att vi gled ifrån varandra mer och mer men efter det här året känns det som att vi är närmre än någonsin. Är så spänd på året med denna pingla.

Så vad händer idag? Efter jobb i två dagar, en kanonkväll med en väldigt kär vän igår och ett fullspäckat schema torsdag-söndag har jag ledigt från jobbet idag. Jag passade på att ta en lång sovmorgon, dricka kaffe och lösa korsord (nya favoritsysslan) och den senaste timman har spenderats med att lyssna på klipp från X-factor UK och knåpa ihop det här inlägget. Nu är det dags för mig att tvätta håret, plocka undan här hemma och sedan bege mig ut för lite frisk luft. Därefter skall jag bara ligga i soffan hela eftermiddagen tills klockan slår 18:30 och det är dags för träning.

Ha en fin onsdag allesammans!

Likes

Comments

Hej kära blogg som blivit helt bortglömd de senaste månaderna. Skulle väl snarare säga att bloggen har blivit mer bortglömd än ihågkommen i våra liv här nere sedan vi startade den. Det är dock skönt att veta att den finns där. Om man vill. Om man har lust att skriva lite. Det är väl just det jag har ikväll.

Jag ligger här i mitt nya boende. Jag och Klara är inte längre sambos. Så denna blogg borde få ett annat namn. Vi kommer inte bli sambos längre fram heller då Klara lämnade Hamburg igår. Det känns så främmande att tänka sig en vardag här utan henne. Det har varit en sån otrolig trygghet att ha henne vid min sida och det har varit så häftigt att få göra detta tillsammans. Vi två, hon och jag. Klara och Gabriella. Och vi som inte trodde att vi kunde bli tajtare än vad vi var innan jag flyttade ner hit... så fel vi hade. Jag hade kunnat sitta här och skriva massvis om vår tid tillsammans och hur mycket hon betyder för mig men jag har istället berättat det för Klara personligen.

Än så länge så känns det bara som att jag är hemma i min lägenhet i Altstadt och Klara i sin i Eppendorf och att vi kommer mötas upp på Favorita eller Mutterland för en eftermiddagskaffe. Det kommer nog ta ett tag innan jag riktigt kommer förstå att hon kommer inte tillbaka. Det är ingen tredagarsvisit till Sverige denna gången. Det kommer vara otroligt tufft, det vet jag, men jag tror också att jag kan lära mig otroligt mycket på att behöva "stå på egna ben"här i Hamburg. Nu måste jag själv ge mig ut ur min comfort zone och träffa nya människor. Ska bli jättekul och läskigt på samma gång. Hur min framtid här i Hamburg nu än kommer att bli så vet jag att det kommer vara en lärorik tid i mitt liv.

För att ta upp där Klara slutade sist så var hennes hejdå-kväll väldigt lyckad. Det började med mig, Klara, Antonia och Karl. Mycket trevligt. Efter ca 3 timmar droppade fem andra vänner in och efter lite snack med även dem så var klockan ganska mycket. Eftersom både jag och Antonia skulle upp tidigt och jobba imorgon så begav vi oss mot Sternschanze station tillsammans. Klara stannade längre för att verkligen få ut så mycket som möjligt ur sin sista kväll med sina fina vänner, i alla fall på en väldigt lång tid. Helt rätt.

Klara och Toni på sofa loungen. Ingen aningen vad det egentligen heter med det är så vi kallar det. En riktigt mysig bar som är fylld med massa gamla sammetssoffor.
Så, vad kan jag tillföra till Klaras långa summering av sommaren?

Sverige hände. Det var helt fantastiskt. Lämnar det vid det. Hade kunnat skriva hur mycket som helst om alla fina stunder. Dagarna spenderades hur som helst med underbara människor och det var minst sagt fullproppade dagar. Precis så det ska vara.

Samtidigt som jag vant mig vid att vandra längst med Göteborgs gator och mina kära vänner och familjs umgänge så var det både en sorg att lämna Göteborg men också en förväntansfull och spänd Gabriella som landade i Hamburg efter nästan två veckor i Göteborg. Att komma hem innebar ny lägenhet. Ny rumskompis. Nya rutiner. Mycket nytt. Men också en del gamla rutiner. Det var väldigt kul att få vandra in på kära Karlsons och träffa arbetskollegorna igen efter två veckor ifrån varandra. Att få krama om Klara igen. Att få ta vår kära eftermiddagskaffe på favoritstället(ställena, skulle vilja påstå att vi har två favoriter).

Att komma tillbaka från Sverige innebar dock också en annan grej för mig. Något tufft. Att behöva säga hejdå till en person som stod mig väldigt nära. Han kom in i mitt liv av en ren slump och har förgyllt mina dagar här något otroligt sedan den dagen vi råkade stöta på varandra i början på sommaren. Livet kom emellan och så som det ser ut nu så är vi nog lyckligare ifrån varandra än med varandra. I det långa loppet iallafall. För det mesta känns det som ett bra beslut och jag lever vidare utan att ge det någon större tanke. Men då och då tar hjärtat ett skutt när jag tror mig skymta hans bruna lockar och breda ryggtavla en bit bort. Häromdagen kom dock den där kvällen där allt slår emot en och det känns fruktansvärt att vara ensam.

Jag vet inte riktigt varför jag väljer att skriva om honom först nu när det är över, då jag tidigare valt att inte nämna honom speciellt mycket under tiden vi sågs. (Jag är, i skrivande stund, fortfarande inte helt säker på att jag gör rätt i att skriva om honom här men skit samma, here I go.) Kanske för att skrivandet kan vara läkande. För mig, och för även Klara vet jag, så blir liksom tankarna lite klarare och det kan kännas bättre genom att skriva om det som pågår i huvudet. Nedan är en del av det jag skickade till Klara för att beskriva mina tankar.

Ikväll är det tufft. Jag saknar det vi hade. Konversationerna som kunde pågå i timmar. Sättet han fick mig att känna och må. Hur lycklig jag var när jag var med honom. Vetskapen att jag gjorde honom lycklig. Hans famn. Tryggheten. Närheten. Hans skratt. Honom. Jag undrar hur han mår. Vad han gör. Om han saknar mig.

Det är märkligt hur en människa kan komma in i ens liv, ta det med storm och sedan, tre månader senare, inte längre vara en del av det. Jag antar att det är en del av livets gång. Jag kommer iallafall alltid titta tillbaka på tiden tillsammans med honom med glädje. Många fina minnen. Hur som helst, time to move on.

Nej, mamma, askkoppen är inte min. No need to worry!

Det har blivit mycket festande det senaste. Jag tror att detta är min fösta lugna helg på otroligt lång tid, om vi bortser från Sverige. Trots inbjudan till fest i lördags så kände kroppen att det kanske var bra att faktiskt gå och lägga sig kl 23 en lördag kväll för omväxlingens skull. Det har hur som helst spelats mycket beer pong, dansats mycket på Hamburger Berg och det har blivit en och annan söndagsfrukost, här på bilden på Balz und Balz. Magiskt gott.

Den enda bilden jag har från min och Annas inflyttningsfest (iallafall som går att visa här så att säga) är en härlig liten snap på vår kyl. Som om det inte var nog så låg alkoholen låg och gottade sig i frysen. Efter några rundor beer pong och ett gästantal på ca 25 pers så var det dock snabbt uppdrucket. Jag hade otroligt roligt och jag vågar faktiskt påstå att våra vänner hade likaså.

Två bilder som tog under Klaras sista dagar. Den första har jag lånat från vår kära vän Johannes som delade denna i vår gruppchatt efter att han och Klara ätit sin sista lunch ihop på ett bra tag. En väldigt gul Klara med underbara Hamburg i bakgrunden och "There she goes" som bildtext.

Den andra bilden tog jag lite snabbt i lördagskväll när jag, Klara och hela hennes fina familj hade varit och avnjutit en magisk måltid i Eppendorf på EATaliano. Det var cruise-vecka i hamnen i och hela hamnen skulle därför lysas upp i blått. Maffigt var bara förnamnet. På min ganska sorgliga ser ni bla. Elbphilharmoni (den stora byggnaden med små blåa bågar på taket) och en ofantligt stor kryssningsbåt med strålkastare som lyste upp himmelen.

Nu knackade precis Anna på min dörr och frågade om jag ville se ett avsnitt av en serie med henne. Denna lycka av att äntligen ha wifi hemma. Kan ni tänka er, en hel månad utan wifi... men idag kom en man och bytte ett vägguttag så att det kunde kopplas in. Tjoho! 

Gute Nacht!

Likes

Comments

Hejsan hoppsan vad snabbt tiden går.
Gabriella och jag har pratat en mängd gånger om att vi faktiskt måste uppdatera bloggen snart. Den har ekat tom i mer än 1,5 månaders tid och vi är väldigt ledsna över det. Gabriella finner sin goda anledning i att hon bor i en lägenhet utan Wifi och jag har helt enkelt haft ett fullspäckat liv sedan jag kom tillbaka hem från Sverige. Jag kan inte förstå att Sverige bara var en månad sedan för SÅ mycket har hänt sedan dess. Låt oss ta en tillbakablick över vad som hänt sedan jag kikade in här senast:

SVERIGE SVERIGE SVERIGE! Så underbart det var att vara tillbaka. Tillbaka till familjen. Till det svenska. Till vännerna och Göteborg. Vistelsen började med ett par underbara dagar på Onsala där jag spenderade mycket tid med farmor och farfar. På söndagen väntade en familjemiddag och det var magiskt som vanligt. Det var så fint att få träffa min storebror och hans flickvän igen. Att få en chans att prata igenom allt som hänt och försiggått i ens huvud under de månader vi inte träffats.

Världens finaste och bästa vänner. Efter två månader hade vi en hel del att prata igenom vilket resulterade i en tre timmar lång frukost på Kafferosten. Därefter promenerade vi genom Haga och tog oss en sväng förbi skolan. Det var så fint.

På tisdagen tog jag och Gabriella lilla blå ut till Gabriellas sommarställe och hälsade på hennes mamma och moster. 24 timmar spenderades i stugan och det var ren magi. Vi badade, solade, cyklade till affären, åt fantastisk mat och bara njöt av stunden. Kan definitivt vara ett av de bästa dygnen på hela året.

Trots att Sverige inte bjöd på kanonväder var jag tvungen att bada. Att vara västkusttjej och inte ha badat på hela sommaren gick liksom inte riktigt ihop för mig så jag tvingade mig i X antal gånger under min hemmavistelse. Uppfriskande, minst sagt.

På fredagsmorgonen tog mamma och jag det tidigaste tåget mot huvudstaden. En ofattbart bra helg som mamma hade planerat in i minsta detalj väntade. Vi åt massvis med god mat, drack fantastiskt kaffe, promenerade x antal mil och pratade igenom de mesta samtalsämnena man kan tala om.

Mina 9 dagar i Sverige var snabbt över och när jag sedan åkte tillbaka till Hamburg var det med chockbeskedet att jag flyttar tillbaka till Göteborg redan i början av september istället för november, som planen egentligen var. Detta betydde alltså att jag bara hade fyra veckor kvar i Hamburg istället för fyra månader. Plötsligt behövde allt för flytten förberedas. Jobbet behövde veta, landhockeyn likaså. Ett val som kändes så självklart när jag var i Sverige men som blev svårare och svårare ju mer jag insåg att denna saga plötsligt skulle få ett slut. Dagarna var fyllda med jobb och på eftermiddagarna mötte jag upp Gabriella och andra vänner för att ta vara på den sista tiden.

Plötsligt blev det helg och vi bestämde oss för att dra en sista utgång tillsammans med våra favoritbritter. Som ett extraplus hängde Antonia med och vi hade en riktig kanonkväll! Veckan som kom bjöd på ännu mer jobb och ännu fler kaffedejter med Gabriella där alla tankar angående flytt ventilerades.

Veckan gick snabbt och på torsdagskvällen tog jag flyget till Sverige för att åka till Västerås på landslagsläger över helgen. Lägret var fullspäckat med riktigt, riktigt tuff träning och hela kalaset avslutades med en amerikansk fotbollsträning. Herregud vad kul men tufft det var! På kvällen hade mamma gjort tre-rätters med kantarelltoast, lax och blåbärspaj och jag åt tills jag nästan svimmade. Lagom till efterrätten lade jag mig bekvämt i soffan och avnjöt sällskapet av min familj. De är så fantastiska och jag är så enormt tacksam för allt de gör för mig.

Efter ytterligare en jobbvecka blev det helg och Hamburg bjöd på kanonväder och slutfinaler i beachvolleyboll. Jag och Gabriella drog dit och njöt av beach i världsklass. På kvällen cyklade vi bort till Vineyard och drack både ett och två glas vin och mumsade på en fantastisk flammkuchen med getost. Allt eftersom tiden gick blev vi sugna på lite dans och drinkar så vi cyklade bort till en extremt häftig bar i St Pauli och drack exklusiva drinkar och pratade med bartendern halva natten. Även lördagen bjöd på festligheter då Coraly och Chiara firade sin sista helg här i Hamburg.

Två stjärnor. Antonia, som jag berättade om tidigare, lärde vi känna genom Ed. Veckan efter vi träffade henne första gången blev vi inbjudna på en otroligt trevlig födelsedagsmiddag hos henne och som present gav vi henne ett restaurangbesök. Detta resulterade i en brakmiddag på en riktigt bra turkisk restaurang precis runt hörnet från där Gabriella bor. En pangkväll fylld med skratt och djupt prat. Efter middagen begav jag mig mot Sternchanze för att säga hejdå till Chiara och Coraly som båda flyttade ifrån lägenheten dagen efter.

Och sista bilden är ifrån i lördags då Gabriella och hennes rumskompis Anna styrde inflyttningsfest. Vi spelade beerpong tills ölflaken var rensade, dansade tills benen ömmade och sjöng med i låtar tills halsen inte klarade mer. Herregud vad kul det var och herregud vad sliten jag var i söndags. Efter en brakfrukost på Favorita, en mega-döner till lunch, landhockeytittande i Flottbek och en riktigt god middag somnade jag och Gabriella gott bredvid varandra i mitt fina rum på Heider Straße 7. 

I måndags ringde klockan tidigt och det var dags att vakna upp och påbörja min sista vecka i Hamburg. Någonsin.  Måndagen bjöd på jobb till 15, ett sista besök på Skandinaviska skolan och sedan träning. Gårdagen spenderades även den på jobbet fram tills kaffe och franzbrötchendejt med Gabriella stod på schemat. Därefter skiljdes vi åt en liten stund för att två timmar senare mötas upp på Dulf's burger för en magisk burgare. Dagen idag har bjudit på jobb och nu skall jag alldeles strax iväg på en liten löprunda. Därefter väntar en avskedsdrink för mig (!!!!) i Sternchanze med alla vänner jag lärt känna här nere. Just nu känner jag mig fantastisk glad över att få träffa alla igen men så ledsen att det är sista gången på månader.  Jag kikar nog in här imorgon och skriver ett mer personligt och känsloladdat inlägg med alla tankar som flyger omkring i huvudet och känslan efter avskedskvällen.

Bis morgen! 

Likes

Comments

Idag är det måndag och vi har precis inlett vår sista vecka tillsammans. På fredag flyger jag till Sverige och när jag sedan kommer tillbaka kommer det inte vara till Prätoriusweg i Eimsbüttel med Gabriella utan till Heider Straße i Eppendorf med Coraly och hennes WG (wohnungsgemeinschaft - kollektiv) Ett nytt kapitel här nere kommer att påbörjas och det kommer att bli riktigt spännande, men samtidigt så himla läskigt. Gabriella har varit en sådan enorm trygghet här nere och det kommer bli en så stor skillnad att inte längre få somna bredvid henne varenda kväll. Att inte få lyxen att äta frukost med henne varenda morgon eller ha henne att laga mat med om kvällarna.

Vår tid tillsammans här nere har verkligen sprungit förbi. Det känns som det bara var några få månader sedan som Gabriella flyttade ner. Månaderna som bloggen har varit aktiv är uppe i 7. 7 jäkla månader. Det är över ett halvår och jag blir så extremt fascinerad över hur snabbt tiden faktiskt kan gå. Hur ens tidsuppfattning kan vara så oerhört varierande. Vissa dagar här nere har gått så långsamt att man faktiskt börjat undra när tusan den skall ta slut och man äntligen får gå och lägga sig. Men större delen av vår tid tillsammans har varit så fantastisk att jag får nypa mig själv i armen för att faktiskt förstå att jag inte drömmer. Jag kan inte förstå att jag har fått äran att uppleva det här äventyret med MIN bästa vän. Min finaste, underbaraste, smartaste och absolut mest omtänksammaste vän. Jag är så enormt tacksam över att få ha gjort det här med Gabriella. Jag är så stolt över henne. Över oss. Över människorna vi är här nere. Över personerna vi har utvecklats till att vara. Över hur detta äventyret kommer vara med oss hela livet. Hur mycket det har format oss till dem vi är idag och personerna vi kommer att utvecklas till att bli.

Jag är så enormt tacksam över de jag har lärt känna här nere. Jag har mött så fantastiska människor här nere att det är helt löjligt. - Människor som jag är övertygad om att de kommer att vara vid min sida resten av livet. Jag bugar och bockar för att jag har utvecklat så djupa relationer och starka band till vännerna här och hemma i Göteborg. För trots att jag inte har bott i Göteborg på 11 (!!!!) månader så känner jag mig närmre med vännerna där hemma än vad jag någonsin gjort. Jag uppskattar varenda en av er. Och jag tackar er för att ni alltid är där med ert villkorslösa stöd. Utan er hade jag aldrig klarat av detta och utan detta hade jag aldrig kunnat vara en så god vän som jag förhoppningsvis är.

Dagarna springer förbi och är fullspäckade som vanligt. Vi träffar vänner, tränar, jobbar, festar och bara lever life (hur töntigt det än låter) vädret är ovanligt schizofrent och bjuder på allt mellan 27 grader och strålande sol till 15 grader och ösregn. Idag öser regnet ned så Game of Thrones och hämtmat står på schemat. En hemmakväll var dock längesedan sist då dagarna sett annorlunda ut det senaste.

För två veckor sedan mötte vi upp Johannes på middag i stan. Det var en fantastisk kväll där timmarna bara försvann. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och jag är verkligen så himla glad över att få ha träffat Johannes. Jag är övertygad om att vi kommer vara vänner för livet. Han betyder verkligen så mycket för mig.

Livets sallad på jobbet! Att få jobba på stans bästa salladsbar varenda dag är inte något jag klagar över. Den här salladen med bl.a. halloumi, granatäpple, mango och avocado toppad med yoghurt mynta och hallondressing är en riktig höjdare. DÖR över hur gott det är.

En magisk kväll efter en löptur runt Alster. Förra veckan var jag väldigt duktigt och sprang en sammanlagd summa av 32 km. Sommarträningen är i full gång!

Och såklart lite galej! Här med nyfunna vännen Matt, en underbart rolig brittisk kille som spenderar 4 veckor i Hamburg i sommar. Innan denna bilden togs hann vi äta en fantastiskt god tapas på La Paz tillsammans med hans vän Ed (även han brittisk) och dricka X antal drinkar. Kvällen (natten...) som följde går under talesättet "What happens in Hamburg, stays in Hamburg". En riktig pangkväll var det iallafall!

Bakishäng och kvällspromenad i underbara Hafencity.

Här, på Kaifu Bad, spenderade jag hela min lediga onsdag förra veckan. Hamburg bjöd på 27 grader och strålande sol hela dagen så jag tog mitt pick och pack och bredde ut mig på gräsplanen precis vid poolen hyfsat tidigt. Jag lyssnade på några sommarprat och podcasts, läste i min bok, sov och åt och plötsligt var klockan 15 och det var helt SMOCKfullt. För mig som är lätt klaustrofobisk var det ett givet tecken för mig att packa ihop och bege mig vidare. Timmarna därefter spenderades med Gabriella. Vi började med en glass i Eppendorf som sedan följdes upp med en kaffe på favoritstället och därefter världens brakmiddag med Ed och Matt på Marend där vi åt en supersmarrig knödel. Livets matdag! Efter flertalet timmar av extrem hetta valde Hamburg att bjuda på världens oväder så plötsligt när vi satt ute och precis hade ätit upp vår efterrätt öppnade himlen sig. Jag har, helt ärligt, ALDRIG sett så mycket regn i HELA mitt liv. Det var helt ofattbart. Oavsett väder och det faktum att vi kom hem sjöblöta så somnade vi båda med ett leende på läpparna - nu kunde vi lägga till ytterligare en fantastisk kväll till samlingen. Tack livet.

Igår var det söndag och då stod söndagspromenad med dessa tjejerna på schemat. LISA ÄR I HAMBURG. Jag är så enormt tacksam för den här tjejen och all den kärlek jag känner för henne är svår att beskriva. Hon är verkligen en av mina bästa vänner och jag är ärad över att få ha henne i mitt liv. Hon har gett mig och fortsätter att ge mig så mycket. Efter x antal kilometer promenerade och samtalsämnen avklarade kramades vi hejdå och Gabriella fortsatte att flytta sina saker till sin nya lägenhet. På kvällen kom Ed på besök för en riktig brakmiddag. Ett helt lass med spaghetti och köttfärssås åts och när vi sedan promenerade tillbaka till lägenheten efter två kulor glass i magen var jag och Gabriella mer än belåtna. Mat alltså. Livet.

Med dom orden skrivna får jag nu avsluta detta inlägg. Gabriella kom precis innanför dörren, dyngsur, med hämtmaten i handen.

Stor kram <3

Likes

Comments

Hejsvejs från ett regnigt Hamburg!

Gårdagen bjöd på magiskt väder i form av 25 grader och strålande sol. Måndagen till ära och väderguden väljer att förse oss med ösregn och ett gradantal som inte har vågat sig över 17 grader än... Jippie. En himla bra start på veckan med andra ord... Dock skall man inte gräva ned sig allt för mycket i vädret - det är ju faktiskt helt enkelt som det är. Istället för att grotta ned oss så har jag och Gabriella en middag med Johannes inplanerat. Vi skall äntligen sammanstråla efter alldeles för lång tid ifrån varandra och det skall verkligen bli så himla mysigt att få sitta ned och bara prata om allt mellan himmel och jord. Det var längesedan sist och så ofantligt mycket har hänt sedan vi alla tre var samlade..

Så, vad är det egentligen som har hänt under de veckor där uppdateringen har uteblivit? Det var längesedan ni hörde från mig nu så jag skall verkligen göra mitt bästa för att försöka sammanfatta veckorna som varit... Sedan jag skrev mitt senaste inlägg så har vi haft flertalet besök, bla. från Elin och Emma. Helgerna med Elin och Emma var någorlunda lika då det var mycket sightseeing och även massvis med god mat som stod på schemat. Enda skillnaden var väl egentligen att helgen med Elins dominerades av motion i form av långa promenader och match medan Emmas helg bjöd på en himla massa galej vilket slet något rejält på hälsan... Oavsett vad så hade jag det fantastiskt bra båda helgerna och jag är så enormt tacksam över att få ha så magiska och kärleksfulla vänner.

Jag tycker att vi tar oss en liten titt in i mitt fotoalbum och ser vad jag/vi har haft för mig/oss det senaste:

Givetvis svängde Elin och jag förbi Planten un Blomen och även hon blev lika förstummad av dess skönhet, precis som vi blev och fortfarande blir vid varje besök.

Söndagen bjöd på 25 grader och strålande sol, vilket givetvis resulterade i en Alsterwasser vid Elbe. Detta följdes sedan av säsongens sista landhockeymatch som vi vann och där jag lyckades klämma in ett mål i sista sekunden!


Mina underbara goingar <3 Sista dagen på skolan och starten för ett 10 veckor långt sommarlov för dessa krabater. Jag kommer att sakna att träffa dem varenda dag men är fortfarande så tacksam över att få kunna hälsa på dem.

Lagkväll och grill följt av utgång. Är så glad att jag gav dessa tjejer en andra chans. De är verkligen så himla rara.

En magisk eftermiddag i Blankenese. Denna dagen är definitivt med i kampen om livets bästa söndag. Vi hade det så fullkomligt underbart.

Med er vid min sida klarar jag verkligen allt. Livets bästa vänner. Här var vi på middag på Wineyard som Gabriella redan skrivit om. Fantastisk mat och fantastiskt sällskap!

Bakissöndag och givet Alsterhäng.

En måndag för några veckor sedan kom vår gamla klasskompis Helena och hennes kompis Ida på spontant besök till Hamburg. Vi spenderade några timmar tillsammans och promenerade runt i innerstan. Det var så himla trevligt och något som verkligen förgyllde starten på veckan!.

Det senaste har det även blivit väldigt mycket häng med mina arbetskollegor vilket har varit väldigt roligt. På första bilden äter vi födelsedagsmiddag på BOK för att fira Feli och på den andra har vi födelsedagsgrill för Patze. Två fantastiska kvällar där jag verkligen fått utmana mig själv och min tyska. Så roligt!

En magisk solnedgång över Alster. Detta var innan helvetet inför G20 brakade loss.

Den här bilden är egentligen så underlig. Här sitter vi i lugna Eppendorf och njuter av solen, magisk mat och gott vin. 3 km bort brinner Sternchanze och tusentals poliser kämpar mot våldsamma demonstranter som eldar upp bilar, stormar matbutiker och förstör allt i sin väg. Och samtidigt som allt detta hände satt Trump, Putin, Trudeau, Merkel, Erdogan och alla andra höjdare och lyssnade på en operakonsert i Elbphilharmonie. Livets kontraster.


Given kaffedejt med Gabriella i lördags. Det blev ett par timmar som bjöd på prat om allt möjligt. Är så tacksam över att få ha dessa stunder med henne.

Gårdagen var som sagt magisk. Med 25 grader och strålande sol gjorde jag och Gabriella allt för att få en liten bränna som det annars varit en total avsaknad av... Hela dagen spenderades därmed vid vattnet i Eimsbuttler Park och på kvällen avnjöt vi en middag på Most Wanted Burger.

Sedan blev det en lång kvällspromenad genom underbara Sternchanze och Eimsbuttel. Jag är så tacksam och glad för att jag får uppleva den här staden med Gabriella. Att få göra allt med henne. Att få skratta och bara vara genuint lycklig.


Med de orden avslutar jag det här långa och bildliga inlägget. Det börjar bli riktigt stressigt inför middagen.

Tschüss!

Likes

Comments

Guten Abend, Gabriella här. Innan det är dags att lägga sig i sängen tänkte jag att jag allt får ta och uppdatera vår kära blogg. Klara är på födelsedagsmiddag hos en arbetskamrat och jag har haft en lugn kväll hemma efter att mina planer för kvällen blev inställda i sista sekund. Var nog bara bra då jag jobbar denna helgen. Kroppen tackar nog för en tidig kväll med mycket sömn. Inte blivit mycket av den varan det senaste då vi har haft fullt med besök och happenings. Förra helgen hade vi vår underbara vän Emma på besök. Det blev både en och två turer till Kiez (Reeperbahn) och mycket promenerade för Klara och Emma. Jag jobbade tyvärr men mötte upp med dem efter jag slutat. Blev några kaffe här och där med tjejerna samt en person jag kommit nära som jag gärna ville att Emma skulle få träffa.

Fredagskvällen, och därmed Emmas första kväll i Hamburg, spenderades på riktigt trevlig restaurang i området som heter Vineyard. Passade perfekt med tanke på Emmas stora intresse i vin. Hon lärde oss både ett och annat! Med tanke på att jag skulle upp och jobba vid åtta så kramade jag godnatt till tjejerna strax innan halv elva. När alarmet på mobilen sedan ringde vid sju på morgonen möttes jag av en snap från dem som skickats bara tre timmar innan mitt alarm gått. Från att "vi ska bara dricka upp det sista ur vinflaskan" till att dra en riktig utgång med Reeperbahn och hela köret. Starkt! Precis så en fredagskväll ska vara.

Efter många låååånga och givande diskussioner blev det till sist dags att säga farväl till vår pärla och vinka av Emma på flygplatsen på söndag kväll. Det var en otroligt mysig helg som jag är väldigt tacksam för. Vilka fantastiska människor jag har i mitt liv!

Kan vi förövrigt bara påpeka att det är första juli. Hur blev det helt plötsligt juli min kära vänner? Om någon har ett svar får denne gärna höra av sig till mig. Kan hända att det fruktansvärda vädret får en att känna som att det fortfarande är april. Hamburg har alltså snittat 19 grader och regn de senaste dagarna. Hur kul på en skala? Inte alls. Tur att dagarna fylls med härliga människor.

Innan det blev dags att ta feierabend (det man kallar tiden efter det att man slutat jobba här i Tyskland) denna regniga fredag hann jag baka helt magiska kärleksmums. Blev alldeles fluffiga och "kaffiga". Farligt gott. På kvällen var jag bortbjuden på dinner and drinks - inte säger man väl nej till en trerättersmiddag och passionsfruktsmojito's med trevligt sällskap? Sämre avslut av en jobbvecka kan man ha. 

Nu ska jag krypa till kojs. Imorgon väntar jobb till tre-tiden och sedan blir det en repris på fredagens trevligheter. Vi kanske dock håller oss till en enklare middag och ett glas vin istället. Es freut mich. 

Guten Nacht und schlaf gut! Bis bis nächstes mal

Likes

Comments

Mina vänner...

Herregud. Var ska jag ens börja? Hur ska jag ens börja? En månad har gått sedan jag skrev det senaste inlägget. Jag var tvungen att gå tillbaka och läsa igenom det en gång till innan jag påbörjade det här inlägget. En månad har gått och allt är annorlunda. Allt har vänts upp och ner. Det som var självklart tidigare är inte alls det på samma sätt längre. Och något som kändes som overkligt innan har blivit en självklarhet nu. Fyra veckor har gått. Fyra veckor var allt jag behövde för att förstå att jag inte är redo att lämna det här. Inte än. Jag kan inte se mig själv flytta hem. Och sanningen är den att jag inte kommer att flytta hem, inte på ett bra tag iallafall.

För många kommer detta som en stor chock och många frågetecken dyker förmodligen upp i era huvuden. Hade inte jag en lägenhet på gång? Skulle inte jag flytta ihop med Philip? Var inte jag klar med Hamburg? Längtade inte jag hem till Göteborg och livet som väntade där? Och på dessa frågor måste jag svara både jag och nej. Och jag lovar att jag skall förklara allt så tydligt och utförligt som möjligt. Inte bara för er skull, utan även för min egen. Skrivandet har alltid varit ett redskap för mig att förstå mig själv. Att få formulera tankar till nedskrivna ord är så himla nyttigt för mig och det får mig att förstå situationer på ett helt annat sätt. Och framförallt på många olika sätt. Trots att jag redan har berättat den här historien så många gånger redan så "tröttnar" jag inte på att berätta den. Jag behöver höra mig själv säga orden och se till att jag inte ändrar historien eller att känslorna förändras. Och än så länge känns det som det absolut bästa valet, trots att det var så otroligt svårt att göra det.

Allt började med att vi har levt livets liv den senaste månaden. Det har nästan varit overkligt. Overkligt bra. Jag har befunnit mig i ren och skär eufori de senaste veckorna och både jag och Gabriella har verkligen tagit vara på varenda dag, varenda minut. Vi båda har snittat 40h arbetsveckor men det har inte stoppat oss från att njuta till fullo av timmarna efter jobbet. Vi har strosat i parker, träffat vänner, ätit middagar ute, njutit av glass och somnat lite för sent. Hamburg har bjudit på sommarväder sedan slutet av maj och vi har verkligen gjort allt utav det. Livet rullade på och veckorna sprang förbi. Plötsligt var det dags att vakna upp ur Hamburg-bubblan när mamma, pappa och Philip ringde på dörren en tidig lördagmorgon för några veckor sedan. Givetvis var det magiskt att träffa dem igen. Det var så roligt att få höra om alla berättelser som utspelat sig på hemmaplan. Få höra vad de känner och vad de har för sig om dagarna. Vi hade ett par fantastiska dagar som vi proppade fulla med aktiviteter. Dock var det något jag varken kunde ignorera eller undkomma under hela den helgen. Och det var klumpen i magen. Magkänslan som var något helt annat än vad den egentligen borde ha varit. Min fantastiska pojkvän på 2 år var ju här. Vi skulle ju flytta ihop. Den helgen skulle ju på något sätt vara ett avslut. Men istället för att känna glädje kände jag sorg. Istället för nyfikenhet kände jag mig rädd. Och istället för att längta tillbaka till Göteborg försökte jag finna "ursäkter" för att stanna här ännu längre. Jag och Philip pratade i timmar under helgen som var. Vi pratade om varenda liten vinkel på problemet och det kändes så himla jobbigt. Varför kände jag egentligen som jag gjorde? Fanns det någon rationell grund eller var det bara emotionellt? Var det något man kunde prata sig ur? Vi kom väl egentligen inte på något konkret svar till den frågan. Istället fick vi en djupare förståelse för hur distans och tid kan vara så avgörande för om ett förhållande håller eller inte. Vi fick en djupare förståelse för varandra och trots att det i slutändan inte fick mina känslor att förändras, så är jag så otroligt tacksam för att jag fick den tiden med Philip. När de sedan lämnade på tisdagskvällen började de första timmarna av en enorm tankesmedja som varade i en och en halv vecka. Jag pratade i timmar med Gabriella varenda dag. Vad ville jag egentligen? Varför ville jag som jag ville? Varför skrämde tanken på ett samboliv med Philip mig? Älskade jag honom? - Ja. Älskade jag honom tillräckligt för att kunna lämna hela mitt liv och vardag bakom mig? - Det visste jag inte längre. 

Helgen med Elin kom och det var ett par fantastiska dagar. Jag visade henne hela mitt Hamburg och hon blev lika förälskad som jag blev (och fortfarande är) i staden. Vi snittade 30 000 steg per dag och vädret var verkligen på vår sida. Vi hann med precis allt som jag ville. Samtidigt som vi promenerade pratade vi givetvis enormt mycket. Och för första gången yttrade jag tanken om att stanna här längre med någon annan än Gabriella. För Elin var svaret självklart. Sa hjärtat att jag skulle stanna så skulle jag göra det. Hon sa att jag är för ung och fri för att göra något annat. För varje smultronställe vi besökte, för varje vackert hus och grön park vi såg så förstod jag mer och mer vad det var jag ville. Jag ville stanna. Jag behövde stanna här. Men det hade naturligtvis sina konsekvenser - Philip. Var det värt det? Kunde det faktiskt vara värt att offra ett fantastiskt förhållande med killen jag älskar något otroligt för en stad? För mitt liv här? Och allt eftersom fler perspektiv och synvinklar på situationen betades av genom timlånga samtal så insåg jag vad jag verkligen ville och vad jag behövde göra. Jag behövde stanna här. Jag behöver stanna här. För min egen skull. För min personliga utveckling. För att mitt liv är endast mitt liv och det är jag som är huvudregissören. Ibland måste man vara egoistisk. Man måste få vara självisk emellanåt. Och i detta så måste jag vara det. Hur förödande konsekvenserna än är och kommer att vara. Jag måste få sätta mig själv i första hand - Hur hårt det än låter. Jag måste lyssna till och följa mitt hjärta. Och just nu skriker det att jag skall stanna här. Att jag skall ta den här chansen. Och då är det det som jag kommer att göra - Hur paradoxalt och galet det än är och låter. Hur olikt det än är mig så är det beslutet jag tagit. Kanske skriker kontrollfreaket upprört inom mig. Undrar vad tusan det är jag håller på med. Försöker ta kontroll över situationen och valet jag gjort. (som egentligen saknar rationella grunder) Emellanåt frågar jag mig själv samma sak. Men trots den kraftiga och osäkra stormen jag försatt mig i så känner jag mig förvånansvärt lugn. Jag litar på mig själv. Jag litar på att jag har styrkan och kraften till att klara det här. Att jag har tagit rätt beslut och att i slutändan så blir det bäst såhär. Jag tror fortfarande lika naivt på att livet löser sig så småningom, på ett eller annat sätt. Och det är precis det jag skrev till Gabriella när jag började överväga att stanna här i Hamburg istället för att flytta tillbaka till Göteborg:

Är det bara så att jag ska ta tag i livet när jag kommer hem sen istället? För att jag vet att saker och ting löser sig ändå? För att jag vet att du är allt jag behöver på denna jord och jag står inte ut med tanken på att vara utan dig? För att jag älskar vårt liv här? För att jag kan förlänga det bara genom att säga det? För att vi är unga- Och har alla möjligheter i världen? Ska jag göra det istället? För kärleken kommer och går, det gör den. Är det menat att jag och Philip ska vara så kommer det bli. Det vet jag. Men Hamburg kommer jag aldrig få tillbaka. Aldrig på det här sättet. Aldrig som 20-åring. Varför välja Göteborg, Hemköp och ett förhållande jag inte vet jag vill ha när jag kan få en kaffe på Favorita med dig, en promenad runt Alster, en superstökig kväll/natt/morgon på Reeperbahn eller supersvettiga löpturer i världens vackraste stad? Varför välja bort en sommar med dig som kan bli den absolut bästa i vårt liv? Varför välja bort ett liv här, som jag fullkomligt älskar, för något jag inte vet något om? För något som inte längre lockar? För något som faktiskt gör mig rädd?

Är det dags för mig att börja följa mitt hjärta istället för mitt huvud?

Så det är det jag gör nu. Jag följer hjärtat för första gången i mitt liv. Jag har ingen aning vad jag har gett mig in på men samtidigt så vet jag att om jag inte tar chansen att göra det här, då kommer jag att ångra mig för resten av livet. Och det, det är något jag inte kan leva med.


Likes

Comments

Godmorgon på er!

....och så har vi gått in i ännu en månad. En sommarmånad dessutom. Som man njuter!
Klara och jag har haft ett par riktigt intensiva veckor det senaste, antagligen mycket därför bloggen står ekande tom. Hur som helst så lever vi livet till fullo och det är det vi kommer minnas mest.

Vi har bland annat haft kärt besök i form av min mor och moster samt Lisa och Julia. Det blev mycket goa middagar och livets kväll (morgon...?) på Reeperbahn och Fischmarkt tillsammans med vänner. Om det är något denna stad kan så är det hur man har en riktigt stökig utekväll - avslutas som bäst vid Fischmarkt med en underbar utsikt över hamnen.

Helgen efter på lördagen fick vi besök från Klaras mor och far samt Philip. Dock redan på fredagen firade vi helg med en mycket trevligt middag med nyfunna vänner. Otroligt rolig kväll med god mat, härligt sällskap och äventyr i vår älskade stad. Hur som helst. Familjehelgen var även den fylld med massa god mat, promenerande runt om i Hamburg samt jobb för min del. I måndags var jag ledig så då var det heldag med familjen Moberg som gällde. Vi åt frukost på Karlsons, caféet jag jobbar på, och sen begav vi oss mot Alster för en trampbåtstur. Väldigt mysigt att få se Alstersjön från den synvinkeln, men ack så jobbigt det var haha. Efter fem minuters trampande var benen helt slut. Tur att Philip och Klaras vinnarskallar tog oss fram i slutet när vi försökte komma förbi Linda och Klas båt.

Mitt i veckan fick vi väldigt spontant besök från Moa, min gamla klasskamrat från trean till nian i grundskolan. Hon och hennes goa vän Anna var på besök i Hamburg för en natt och behövde någonstans att bo. Jag och Klara erbjöd därför vår bäddsoffa och hej och hå så trevligt det var!

Nu har vi ytterligare ett Sverige-besök, nämligen Elin. Hon och Klara är ute och upptäcker Hamburg i skrivande stund. Jag ska snart dra mig ut och möta upp dem. Det har dock varit väldigt skönt att ha en lugn förmiddag utan några måsten eller planer som ska genomföras. Kan inte minnas senast jag hade det.

Ha en fin helg! Ska be Klara skriva en inlägg om hennes tankar från de senaste veckorna. Vet att hon har en del härliga bilder.

Likes

Comments

Så var det snart juni. Herregud. Min vistelse här börjar gå mot sitt slut och i takt med att värmen stiger för var dag så måste jag börja förbereda mig på att lämna allt det här så småningom. I tisdags skippade jag träningen för att kunna umgås lite med barnen. Anna (mamman) var iväg på träning så jag fick passa på att krama om och mysa lite med killarna fram till klockan åtta. Något jag aldrig trodde innan var att jag skulle bli så himla nära med de här barnen. Jag bryr mig så mycket om dem och jag önskar dem verkligen all lycka i livet. Jag kan inte förstå att jag inte längre kommer att få träffa dem varje vecka när jag flyttar tillbaka till Göteborg igen. Jag kommer sakna dem så mycket - Isabellas nyfikna frågor och uppriktighet. Felix prat om böcker, datorspel och allt utöver. Charlies språkblandning av tyska, svenska och danska och hans lilla hand som söker tryggheten i min. Dessa barnen har verkligen förgyllt min tid här och jag är så tacksam över allt jag har lärt mig av dem.

Fika med Charlie i tisdags. Den här lilla killen är så magisk. När vi hade kommit hem igen och lite falukorv och makaroner låg i magen la vi oss i sängen och tittade på barnprogram. Han la sig spontant på min rygg, pillade i mitt hår eller höll i min hand. För första gången kände jag mig som en storasyster och fy vad jag kommer sakna honom.

Nu blev det väldigt sentimentalt. Men idag är nog en sådan dag. Jag har äntligen en ledig dag efter fullspäckat schema den senaste månaden. Jag behöver verkligen bara vara. Njuta av den här staden. Försöka smälta att detta inte längre är mitt hem om fem (!!!) veckor. Maten kommer inte längre att handlas på Penny eller Aldi. Kaffen kommer inte drickas på Favorita. Landhockeyn kommer inte spelas på Hemingstedter Weg i Polos matchställ. Gabriella kommer inte vara personen som jag somnar bredvid varenda kväll och vaknar med varenda morgon. En ny tid väntar och jag är så spänd, det är jag verkligen. Jag är förväntansfull och nyfiken på vad som komma skall. Men det ena utesluter inte det andra. Det är så vemodigt att behöva lämna allt det här. Den magiska staden, vännerna, Gabriella, livet som varit de senaste 9 månaderna.

Igår var Johannes över på middag. Vi bjöd på en fantastiskt god auberginegratäng med sallad och bröd och till efterrätt blev det nybakad rabarberpaj med vaniljglass. Vi satt i timmar och pratade om allt möjligt och konstaterade hur olika våra liv var för ett år sedan. Jag hade ingen aning om vem Johannes var eller vad han gjorde. Idag är han en av mina närmsta vänner och jag bryr mig så enormt mycket om honom. För ett år sedan var det student som gällde för mig och Gabriella. Även då var det ett avslut som behövde förberedas inför och jag vet att jag även då kände vemodet. Glädjen över att vara klar, att få göra något nytt - men även sorgen över att lämna något som varit så fantastiskt och viktigt under så många år. Lite samma känsla har jag nu. Jag säger hejdå till livet som varit det senaste året och välkomnar det nya livet i Göteborg med öppna armar.


Göteborg, I am coming for you!

Likes

Comments