Header

    1. Kompisar och familj- kanske självklart, men det är ju att säga hejdå till alla jag håller kära som är det jobbigaste med hela resan.

    2. Hästarna- de utgör en så stor del av min vardag och att inte ha det lika mycket längre kommer att bli tufft.

    3. Min säng- behöver jag ens förklara liksom? Det finns inget bättre än att sova i sin egen säng.

    4. Frihet- kommunaltrafik och cykelvägar finns inte alls i samma utsträckning. Att hela tiden vara beroende av skjuts kommer säkerligen ta bort lite av frihetskänslan.

    5. Bregott- let's be real, det finns inget smör som slår det.

    .6. Gott kaffe- utifrån vad jag har hört ska amerikanerna suga på kaffe. Jag har seriöst funderat på att konvertera till pensionärsligan och bli en zoega-tant för att kunna packa ner några paket i väskan, vi får väl se hur det blir med den saken.

    7. Klippkvällar- att åka ut med bilen med sina bästa vänner till klippor, dricka kaffe, kolla på stjärnorna och prata tills man måste åka hem för att tårna domnar bort av kyla. Det kommer jag sakna sååååå mycket.

    Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

    Likes

    Comments

    Nu är det klappat och klart!

    Den 2 augusti sitter jag på flyget över Atlanten med slutdestination Denver, Colorado. Jag kan inte ens försöka beskriva alla känslor som flödar, och som har flödat i mitt huvud den senaste tiden. Colorado är en delstat i mitten av USA, mest känt för sin fantastiska natur och fina skidorter.

    Jag ska bo i ett villaområde i en liten förstad till Denver, Colorados huvudstad. Jag har redan fått lite kontakt med mina värdföräldrar och de verkar supertrevliga. Ett äldre par med tre utflugna söner och två supersöta hundar. Jag ska gå på en skola som heter Cherry Creek high school där det går över 3600 elever. Som den lilla småstadsbon som jag tyvärr har blivit känns det jättestort. Jag tycker att det känns lite läskigt att börja på en så stor skola eftersom det är lätt att bli en "nobody" och det oroar jag mig lite över. Typ att det ska bli svårt att hitta vänner och så om skolan är stor och opersonlig. Jag hoppas verkligen att det löser sig hhahah.

    Just nu tampas jag med en inre kamp för att inte bli en liten narcissist som bara pratar om sig själv. Mina tankar går nästan bara till den här resan men jag försöker att inte prata för mycket om min exaltation eftersom jag fattar att ingen annan bryr sig överdrivet mycket. Eller bryr sig gör de ju så klart, men kanske inte fullt lika mycket som jag gör.

    Jag har jättesvårt att visualisera hur det kommer att bli, jag kan inte tänka mycket längre än hur jag ska lyckas packa ner mitt liv i en 23 kg resväska eller hur jag ska lyckas byta flyg i New York helt själv. Tankarna bara strömmar in och ut och jag får ingen styr på dem. Därför känns allt i mitt liv lite flummigt just nu, skolan kommer lite i andra hand och min hjärna har redan tagit sommarlov. Lite synd med tanke på att det vankas nationella prov och andra slutprov de kommande veckorna. Men jaja, vad gör det? Jag ska ju till USA!!!

    Likes

    Comments

    Jag har alltså tänkt att starta den här bloggen som en dagbok, främst till mig själv men också till mina vänner och min familj. Igår ropade mamma på mig från övervåningen och ställde en fråga som kaosade till det rejält i mitt huvud. Hon frågade om jag skulle vara intresserad av att åka som utbytesstudent nästa år, alltså höstterminen 2017 och vårterminen 2018 . Hon har nämligen lite kontakt med Rotaryklubben här i Västervik och där hade hon hört om deras ungdomsutbyte Frågan har kommit upp flera gånger men förr har jag har bara viftat bort det. "Varför skulle jag släppa mina gymnasiestudier och för att åka iväg helt själv i ett helt år? Inte kunna ta studenten med mina klasskompisar, vara tvungen att gå trean när de redan har tagit studenten? Hur kulle jag klara mig helt ensam i en främmande familj på andra sidan jorden? Nej, jag vill bara bli klar med gymnasiet så att jag kan flytta här ifrån." Precis på samma sätt rullade min hjärna igång igår. Men ju mer jag tänkte på det desto mer sugen och nyfiken blev jag på vad det faktiskt skulle kunna innebära.

    Om jag hade varit samma person som när jag var tio år hade jag inte tvekat en sekund. Jag var jätteöppen och framåt, spelade teater och sjöng och tyckte om att stå i centrum. När jag var 11 flyttade jag och min familj från vårt lilla radhus utanför Malmö till Västervik. Jag ska absolut inte klaga på hur jag har det idag, jag har världens finaste vänner och en trygg familj. Men flytten tog hårt på mig, jag fick vänner och så men kände aldrig riktigt att jag passade in i småstadslivet. Jag har alltid drömt om att bo i en stor stad med mycket människor, en stad där man kan vara anonym, en stad där man kan vara sig själv utan att någon dömer en. Under åren jag har bott här har min självkänsla sänkts och jag har svårt att tro på mig själv, kanske hör det till tonåren kanske inte. Hur som helst har det tärt på mig ganska rejält.

    Efter första året på gymnasiet hade jag tankar på att flytta tillbaka till Skåne själv, bo hos släktingar och avsluta de två sista åren på gymnasiet där. Det gick inte att lösa eftersom naturlinjerna nere i Malmö hade läst sina kurser i en annan ordning. Det var nog tur att det inte blev så för när jag var inne på de spåren var jag nog inte i mitt bästa psykiska skick. Jag var allmänt trött på det mesta och var inne i en ond spiral av negativitet så jag tror inte att det hade blivit så bra. Nu när jag snart har gått halva tvåan känns allt lättare och jag tror inte alls att det påverkar mitt beslut om jag skulle bestämma mig för att flytta utomlands ett år efter tvåan.

    Jag har alltid beundrat människor som vågar ta ett steg ut i det okända, som vågar riskera lite för att vinna. Vad gör det egentligen att jag inte kan gå sista året med mina bästa vänner? De finns ju fortfarande kvar när jag kommer hem, Jag ser inte samma anledning att vara rädd längre heller, det är ju inte så att jag är först med att åka på ett utbytesår direkt. Om andra har klarat av det, varför skulle inte jag?

    Sista ansökningsdagen är den 15 oktober. Jag har alltså två veckor på mig att bestämma mig för om jag verkligen vill det här och sen skicka in alla ansökningspapperna. Rotary har massa olika länder man kan ansöka om att få komma till. Man får göra som en lista med sina första, andra och tredjehandsval. Har inte koll på exakt hur många det är men mitt förstahandsval kommer utan tvekan att vara USA. Att få gå på High School, bo i en amerikansk familj och lära känna den amerikanska kulturen med sina fördelar och nackdelar skulle vara så otroligt häftigt. Mitt andrahandsval kommer nog att vara Kanada eftersom det är ganska likt USA och mitt tredjehandsval blir nog Sydafrika. Jag har valt att gå in med inställningen att om jag gör det här är det erfarenheten som räknas och inte precis vart i världen jag hamnar. Den inställningen tänker jag försöka hålla fast vid.



    Likes

    Comments