View tracker

För hur är livet? hur ska man beskriva det när man faktiskt mår så psykiskt dåligt att man inte ens vill träffa människor? När man helst sitter inne på sitt rum, ensam, med sig själv istället för att vara ute med sina vänner? Hur ska man definiera smärtan, hur ska man förklara problemen? Hur ska man förklara att man mår dåligt utan att låta rent sjuk? hur ska jag förklara att det faktiskt inte har hänt något utan att jag faktiskt är såhär. Jag mår dåligt, jag är deprimerad, jag är självmordsbenägen och har ett självskadebeteende också men det är ju inget att skryta om inget jag helst vill berätta för någon. Fast dessa sakerna är anledningen till att jag hellre stannar hemma, att jag faktiskt sitter i min säng en hel dag istället för att gå i skolan. Sen om detta är fel eller inte är väl upp till var och en men just nu känns det allt för jobbigt för att orka med skolan, träning, små jobb och att vara hemma också. Allt är liksom för mycket men inte för något som har hänt utan för att det aldrig är bra. För att jag har mått såhär i snart 4 år? Jag har varit deprimerad sen jag var 12, sen dess har jag känt smärta sen dess har de alltid funnit något som gjort att det faktiskt inte är bra att det gör ont, är jobbigt osv varje dag. Det är så fortfarande även fast jag har bra vänner, bra familj, bra umgänge och så vidare så gör det ont det är jobbigt fortfarande för det tynger alltid ner mig. 

Hur är det då att leva med en depression, vad är det som skapat det? Snart har det gått två år, 730/731dagar sedan jag blev utsatt för en av mitt livs svåraste händelse, som jag är ärrad av för livet. De som gjorde de hela ännu värre.


Uppdatering: Det är jobbigt att själv läsa känna igen sig och förstå att det är faktikst jag som mått och skrivit såhär... Hade jag skrivit inlägget idag hade jag aldrig nämnt de sista för det är de som gör de så svårt att sova om nätterna, de som får mitt hjärta att brännas och som skapar smärtan i hela bröstkorgen när det är så fruktansvärt svårt att andas. Och kollar man på denna dagen idag, den 8 mars 2016 har det hänt två gånger till. Jag är så jävla rädd och förstörd. Jag är rädd, så jävla rädd för att vara ensam. Det går inte en dag utan tankar, inte ens en vecka mellan tårar och panikångestattacker. Jag vill ge upp...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Snart gått 2 månader sedan jag bloggade sist. Två månader där det har varit både upp och nedgångar. Men just nu är det rätt stabilt men jag är rädd att det ska rasa. Jag går väldigt få timmar om dagen i skolan, efter skolan kan jag välja själv hur jag vill spendera min tid. Självklart väljer jag den med mina vänner och min pojkvän där jag mår bra och trivs. Detta hjälper mig jätte mycket att jag kan må bra och känna att det är okej med mindre okej kvällar. Det är okej att gråta och vara ensam vissa kvällar. Men imorgon ska vi åka iväg med skolan, vi ska åka iväg i fyra dagar & tre nätter. 

Fyra dagar då jag måste vara med människor, människor jag knappt känner, med människor som inte känner mig på riktigt, jag måste spendera hela mina dagar och hela mina nätter med dem. Det är inget problem med just min klass eller de människorna. Problemet i sig är människor, att jag ej kan vara ensam. Att jag måste vara med människor, jag måste vara glad, vara pigg, stark, le, visa den bra och positiva sidan av mig.

Jag kan inte gå ifrån, jag kan inte vara själv om nätterna, jag kan inte vara själv alls på tre nätter och fyra dagar. Det känns hemskt, för vad händer om jag bryter ihop, vad händer om jag får ett återfall av panikångest, vad händer om jag får sån ångest att hela bröstkorgen värker och jag knappt kan andas, vad händer då? Hur ska jag kunna förklara för någon som inte förstår, hur ska jag kunna orka? Hur ska jag kunna se dessa människorna i ögonen igen, för min depression är det jag skäms mest över. Jag är så fruktansvärt rädd, jag kommer inte kunna sova inatt av tanken på att jag imorgon kan ligga i ett tält med andra personer och ha panikångest eller bara gråta tårar utan betydelse, att jag måste dölja hur äckligt dåligt jag mår för att inte få frågan om det är okej för den frågan skrämmer mig mest. Jag är bara så fruktansvärt rädd för att misslyckas vara glad och lycklig eller behöva berätta hur det egentligen är för någon som inte bryr sig eller förstår. Denna rädslan tar kål på mig ikväll men något säger att det inte kommer vara så farligt, förhoppningsvis klarar jag mig 4 dagar till utan tårar & ångest. 

Likes

Comments

View tracker

Tisdagen den 12 maj som snart slår över till den 13 maj för ett år sedan, exakt så var jag 15. Skulle till sommaren fylla 16, jag var lycklig, jag hade precis fått en bror, jag hade den bästa tänkbara pojkvännen just då, det var bra i familjen, slutet av 9an där allt också var okej. Livet kändes okej. Idag ett år senare kan jag inte säga samma sak, idag är jag en förstörd 16 åring. Vet inte ut eller in, vet inte hur jag ska överleva, orka, fortsätta andas eller låta bli att skada mig själv. Jag vet inte, helt ärligt vet jag ingenting alls. Jag står utan han jag älskade mest, utan honom jag kunde se min framtid med som jag inte kan se alls idag. Jag är ensam, jag känner mig så fruktansvärt ensam i ett rum fullt av människor som bryr sig, för det är ingen som är den där extra, ingen som tycker om mig extra mycket, ingen som orkar kämpa för mig så som han gjorde.

Vi levde tillsammans i 10 månader, vi pratade varje morgon, dag, kväll och natt. Om allt mellan himmel och jord, vi var lyckliga. Klart vi hade bråk och tjafs men inget olösbart


Uppdatering av inlägget: Detta är skriver över hur jag kände då, men bara 1 månad senare mår jag jätte bra. Jag är med killen jag tycker om, jag har stunder av ångest och panik men inte alls som då.

Likes

Comments

Att ständigt vilja ta livet av sig, att ständigt vilja dö. Att slippa vakna, andas, känna, lida och att gråta. Att slippa känna smärtan i bröstet, att slippa känna ångesten om kvällarna, att slippa känna ångesten de dagar jag stannar hemma från skolan för att jag inte orkar, för de sista jag vill när jag vaknar är att låssas att allt e bra, att slippa ens träffa människor, slippa känna smärtor som sårar mig av att bara gå utanför dörren, att slippa känna mig obekväm, otillräcklig, hatad, osäker och alla andra känslor jag känner varje dag. Vissa dagar är bara de för mycket, vissa dagar vill jag stanna hemma från skolan för att kunna "andas ut" för att ta tid och kunna må bra. Men att evigt känna såhär får mig att fråga även mig själv varför jag inte sätter stopp för de, varför jag fortsätter dag in och dag ut, varför varför varför. Att varje gång man går över en väg hoppas på att bli påkörd, att varje gång man faktiskt ser ett tåg fråga sig varför man egentligen inte är under. De är sjuka tankar men vanliga tankar. Att inte orka, vilja ge upp men inte har någon möjlighet och att inte våga. Oavsett vad jag gör, oavsett när jag gör de, oavsett hur och varför jag gör de så kan jag mitt i allt börja gråta, sätta mig ner av ren panik, tappa den enkla förmågan om att andas istället tänker jag endast på smärtan i bröstet som gör så ont att jag knappt får luft, den smärtan. Smärtan som tar kol på mig. När jag känner så, då orkar jag inte mer. De svåraste är att denna känslan kan komma när som helst, de enda jag vill är att rispa mina handleder, skära mig, få känna att jag lever av den fysiska istället för den psykiska smärtan. Jag orkar inte, inte längre.


Likes

Comments

För det gör ont, så äckligt jävla ont.

Men jag är en person som lyckas dölja känslor jätte bra på dagtid på nätterna är det svårare men jag klarar ju det. Jag har inte problem med det men varje gång av minsta lilla promille alkohol i kroppen så blir jag så fruktansvärt känslosam. Igår föll jag minst 5 gånger för samma kille, för killen som jag nyss gjort slut med. För killen jag tappat alla känslor för, för den killen som jag vanligtvis inte vill ha mer än som en vän. Men igår va jag som förälskad igen, som den kvällen vi träffades för 26 dagar sedan, så kär var jag. Men för 24 dagar sedan hade jag tröttnat helt och hållet på honom för vi var så olika eller egentligen alldeles för lika tror jag... Men han är ju inte den ända jag "fick känslor för" utan även killen som ljugit mig rätt upp i ansiktet om allting, självklart blev jag inte kär men som kvällen vi träffades så kände jag igen. Absolut inte kär men jag gillade hans närvaro, det gjorde jag igår också. Allt är som första gången, men jag vill inte känna såhär för jag vet att jag egentligen inte vill något.

Dagen efter är ingenting bättre, idag saknar jag honom breved mig. Jag vill ligga i hans famn, bli omhållen av honom, kolla film och lyssna på mysiga låtar med den käraste jag har/hade i mitt liv. Allting känns som förut, det är som att jag aldrig kommer ur något. Jag blir "förälskad" i alla mina ex, jag blir så känslosam till alla killar som någonsin berört mitt hjärta. Därför kan de ju vara smart att skippa alkoholen kan ni tänka, men jag måste dränka all sorg jag inte kan behärska i vardagen. Jag vet inte vad som är värst, att må dåligt alltid sen må bättre från all vardaglig smärta men att känna en annan smärta som är ovanlig men ändå där alla nätter då jag är som "lyckligast" förstår ni? Jag får panik för jag har ingen aning om hur jag ska agera, hur jag ska orka eller hur det ens ska finnas en lösning på detta. Men jag vet själv att jag faktiskt gör allt jag kan för att bli av med den vardagliga smärtan. Jag kämpar.

Likes

Comments

Något jag har tänkt på väldigt länge är ju att vi alla har mått dåligt någon gång, vi alla har känt den värsta smärtan man kan föreställa sig. Vissa av er känner precis som jag, ni vet att de bara träffar en rakt i hjärtat känns de som, att man tappar förmågan att ens kunna andas, du orkar inte stå, inte hålla inne tårarna utan du faller ner och väl sittandes gör du allt för att ens kunna ta in luft och få ut den igen. De gör så fruktansvärt ont, du vet inte vart du ska ta vägen eller vad du ska göra för att smärtan ska lätta. Det är en obeskrivlig känsla, den är svår att sätta ord på men om ni inte har känt den känslan så hoppas jag att ni aldrig någonsin behöver känna den heller. Men nog om de, just nu har jag hamnat i en period då jag verkligen inte mår. Jag mår inte bra men jag är inte ledsen, förstår ni? Jag skrattar, har roligt umgås med folk jag tycker om och så vidare men samtidigt så känns de inte helhjärtat. Men vissa kvällar gråter jag, jag faller tillbaks, mår sämre, känner mig både nere och rätt trött på ALLTING. Men jag känner ändå inte att jag kan definiera det som dåligt, samtidigt som jag inte kan definiera mina glada känslor som att jag mår bra. All tid där emellan då jag inte känner mig särskilt positivt eller negativ då känner jag inget, alltså inget alls! Jag känner mig tom bara, kan inte svara ärligt på om jag mår bra eller dåligt till dem som frågar, jag kan inte heller säga vad jag känner för jag känner ju ingenting alls? Dessa känslorna får mig galen, för jag kan ju inte förklara det heller? Förra fredagen när jag var hos min psykolog var jag rätt säker på att jag inte mådde bra, men samtidigt kom de inte ut ord för vad som gjorde att jag inte "mådde bra". Även då kände jag mig tom och vi kom fram till att jag kanske inte riktigt mådde dåligt just den dagen, men inte mår jag ju bra heller? Så hur mår jag då?, vad ska jag svara?, vad ska jag säga imorgon när jag går dit igen? för allt jag vill är att komma ur min depression men är man ens deprimerad om man inte känner sig dålig hela tiden? Jag har själv ingen aning, jag vet inte vad det innebär men tydligen så har jag varit det i snart 5 år. Jag vill ju mer än allt bara komma ur de, för när jag väl mår dåligt dåligt så mår jag sämre än sämst, jag vet inte vart jag ska ta vägen.  Men jag är så dålig på att beskriva nia egna känslor så jag kan inte få hjälp för det. Men just nu är jag bara trött på att inte veta, trött på att inte ha en aning om hur läget verkligen är... Har någon av er någonsin känt såhär?, inte vetat vad, inte vetat hur? Samtidigt som ni inte kan skilja på rätt eller fel, vilka val du ska göra, asså du vet alltså INGENTING, mindre än vad man i vanliga fall inte brukar veta. Får panik på det, att ständigt inte känna någonting alls...  Nu är klockan redan tre, så om fem timmar igen sitter jag hos psykologen så får vi se om de ger något denna gången också kanske kan komma ur detta en gång för alla förhoppningsvis :)

Likes

Comments

​De slog mig nyss när tårarna började rinna för ännu ett meddelande över facebook som innehöll onödiga ord. Ord som fick mig att brista, de ord som verkligen satt sig i hjärtat. De fick mig ännu en gång att tänka över själva grejen med sex och att jag använder/använt de som ett självskadebeteende emot mig själv. Jag kan inte fast säga använt för jag gör de fortfarande i de värsta stunderna, då man inte klarar av sig själv eller att vara ensam, då man behöver komma bort och de som har tid för en är bara de som vill ligga. Valet finns alltså inte, de är för att överleva man gör på de viset men de är inget någon annan förstår. Visst kanske vi har haft något, varit på g? Jag varit kär i dig eller du kär i mig och sen har jag haft sex med någon annan den kvällen du inte hade tid att snacka eller träffas? Ja visst kanske var de så och visst sårade de säkerligen dig men jag tänker faktiskt inte rövslicka dig för att bli förlåten, jag tänker inte ens be om ursäkt 10 gånger om för ja jag gjorde fel men de va för att jag själv skulle överleva. Självfallet behöver man inte ständigt ha tid eller kunna ses, jag själv berättar inte när gränsen är nådd då jag inte klarar av att varken vara själv eller med mig själv då jag behöver någon annan. Men hade jag de kvällar jag varit på botten inte stuckit hemifrån utan stannat hemma, i mörkret, på rummet så hade jag alternativt inte ens varit kvar för gränsen är nådd då när jag väl mår så eller så hade handlederna varit söderskurna för de är den smärtan man behöver när man mår sådär. Men om du fortfarande tycker att de är fel att jag mötte upp en kille den kvällen så förstår jag dig och accepterar vad du tycker. Kommer låta dig va dessutom för om du så väl sätter en sån sak framför någon annans liv är du ingenting för mig längre. 

Ut över dessa människor så finns de en drös idioter till, idioter som kläcker ur sig massvis med saker. Idag fick jag höra att jag var en "cumbag" för skånes pojkar, visst se de så visst tro du de osv men han som kläckte ur sig de har ingen aning om alla nej jag säger. Utan han ser bara de ständiga felet, han ser inte att jag bättrar mig, att jag försöker, att jag gör vad jag kan för att klara av de. Under mitt senaste seriösa förhållande hände de en drös saker och förhållandet tog slut pga otrohet. Det va mycket snack om de, hur jag kunde vara så äcklig osv o göra de för de är ju självklart att man säger nej. Jag kan säga er alla att jag sa nä, flera gånger om den dagen. Men de kommer fortfarande frågor, kommentarer, ord och påstående angående sex osv konstant, varje dag. Det är en stor grej självfallet men ni alla, varenda en av er ser bara mina brister och misstag. Under hela de förhållandet va de rätt lugnt med kommentarer och frågor om vi skulle ha sex hit och dit, om bj's och hj's fram och tillbaks. Jag svarade om och om att jag har kille, jag är inte intresserad av något. Men de ser ni inte? nej självklart inte. Visst så är de en självklarhet att man säger nej, men de är faktiskt inget någon ser. Under valborg 2014 träffade jag en kille jag haft ihop med de innan och han kände antagligen något då fast han hade tjej och han ville så mycket. Kan nog inte ens rabbla upp allt han ville göra den kvällen, allt han bad om och att ständigt säga nej är svårt. Jag blir fruktansvärt lätt övertalad, till allting för jag känner mig som en taskig människa när jag säger nej. Oavsett vad det handlar om så känner jag mig hemsk när folk ber snällt eller om och om igen. Men de blev ständiga nej, de gjorde ont i mig för han blev sårad? men de är ju en självklar grej. Men de är en sån sak ni inte ser. Samt gjorde inte min kille de heller, han såg ju bara bristerna och inte gångerna jag var stark och sa ifrån. De är fortfarande så, ingen ser de jag gör som är bra utan ni alla ser bara varje gång jag ligger med någon obetydlig människa. När jag utnyttjas om och om igen de är endast de ni ser och av de tycker ni att ni får rätten till att kalla mig "hora, slampa, äckel, cumbag" osv. Alla dessa orden för mina misstag, de jag vill få ut är att jag säger nej och ifrån till 99% av alla killar som beter sig som svin men emellan åt har gränsen gått, humöret och livet är på botten då händer det och dem gångerna misstagen kommer upprepas så hoppas jag innerligt att ni kan ha överseende för och bara lägga ner med alla onödiga ord för jag försöker. Jag kämpar som fan för att komma ur det.

Likes

Comments

Att ta tag i livet är svårt, att ta hjälp och sedan ta tag i hjälpen man får. Jag får hjälp, men än inte hjälpen behöver. Jag pratar ut om mina problem till utbildad person, men de tar på mig. De tar på mig på både bra och dåligt sätt, att jag får hjälp är så bra, att jag ger de ett försök och att de antagligen blir ett slut på både problem och depression till slut men att gå till skolan med problemen i huvudet tar också ner på mig. Sist fick jag en fråga angående mitt ex det var en enkel fråga men som krävde så mycket att kunna vara ärlig och kunna svara på. De ända hon frågade va "saknar du honom, ditt ex?" redan vid ordet honom började ögonlocken bränna, jag kände hur tårarna kom men redan där ville jag inte visa mig svag. Jag tittade upp mot taket, försökte blinka och få bort tårarna och inte visa att den frågan tog så hårt men samtidigt så visste jag att jag måste vara ärlig för att få hjälpen, för detta är mitt största problem. Jag är fast, jag är så kär och kvar i väntan av honom. Men efter några sekunder då tårarna dragit sig tillbaks så skulle jag svara, jag trodde jag klara de men svaret blev rätt långsamt men "ja, jag saknar honom..." bara att formulera bokstäverna j och a till en sån fråga fick tårarna att bränna igen, även att falla. Jag satt där och grät, grät till tanken av mitt ex. Till tanken på mitt förhållande som jag själv sabbade, mer eller mindre.

Idag stannade jag hemma från skolan, de händer allt för ofta men vad ska man göra när man inte klarar de? de finns verkligen ingen annan utväg. Men av all ledighet tog jag mig en promenad, jag gick fram och tillbaks på Svedalas gator Melissa Horn och AliuCrash spelade högt och om och om igen i mina hörlurar. Men av all gång så blev de nästan automatiskt vart fötterna ledde, mot honom, mot hans område på samma väg som vi alltid gick både till och från mig där gick jag med ångestfyllda låtar i öronen. Möjligtvis va de en slump eller så var de dit fötterna ville, men av att gå där så kom känslor tillbaks vilket nog va bra för av alla gånger jag kom ihåg så var den klaraste gången den senaste gången då sminket var över hela ansiktet, mascaran såg ut som svarta ringar runt både ögonen och i hela ansiktet, andan satt i halsen för jag kunde knappt andas av gråten blandat med hyperventileringen som gick igenom kroppen. Men med raska steg var jag påväg ifrån personen jag älskade mest jag har aldrig i mitt liv mått så dåligt, handlederna har aldrig bränt så mycket, tårarna har aldrig varit så betydelsefulla och hjärtat och kroppen har nog aldrig i livet gjort så ont. Det kändes som hela jag gick i sönder, jag kunde inte stanna. Jag har nog aldrig varit så sugen på att ta mitt liv heller för de var de ända jag ville i den stunden men även den stunden klarade jag. Just då trodde jag att jag var på botten, men även då hade jag så fruktansvärt fel för sen dess har jag sjunkit minst 10 gånger djupare. Men samtidigt så är jag påväg ur depressionen jag är påväg. Jag ska klara detta.

Likes

Comments

​Att ha en blogg handlar ju om att exakt alla kan se, alla i min omgivning, folk jag egentligen inte vill ska läsa osv kan ju se allt jag skriver hur enkelt som helst men samtidigt så kan alla som jag vill ska se de också se de. Som inlägget under var de mycket tankar runt de, vem kan nu se detta, borde jag verkligen lägga ut de? jag hänger ju trotts ut hela mitt liv i de inlägget men jag gjorde det. Responsen har varit positiv, killar som har bettet sig sådär har kommit tillbaks med svansen mellan benen och bett om ursäkt vilket glädjer mig för då inser dem sitt fel. Att be om ursäkt handlar om att man inte ska göra om de, människor som har tagit kontakt med mig har skrivit som alla andra i denna åldern de handlar om sex, träffas och göra sånt dem vill sen har dem väl kollat upp mig lite mer, kommit över inlägget och bett om förlåtelse och dem inser vilka idioter dem är. Självklart handlar det inte bara om mig utan om 1000 tals andra tjejer som också har det såhär, som känner samma känslor som jag, de jag länkade i början av förra inlägget är en tjej som beskriver hur hon har haft de och de va nästintill som hon beskrev mitt liv för jag har och känner likadant som hon gjorde. Detta har spekulerat väldigt mycket, jag får nästan panik när folk håller på som dem gör, jag avskyr människor som ska kommentera och ge stöddiga åsikter om det att jag är värsta "slampan/horan" osv för jag har haft sex med många killar. Att de till och med har hänt när jag snackat med en kille lite mer och utan att jag ens får chansen att förklara mig så säger han all skit rätt i ansiktet på mig, ord efter ord säger han som sårar och av alla dessa orden faller jag ner, till botten igen och samma gamla visa börjar om igen. Själva grejen är att jag "gick ut med de" men jag har inte kommit över de, jag är så fruktansvärt långt ifrån orden att jag har "kommit över det" för det har jag inte, jag är samma person som jag va innan jag skrev inlägget angående de, men jag är på bättringsvägar. Jag klarar av att säga nej, förklara och sen inte ge med mig till dessa slisk. Jag är på god väg men otroligt långt ifrån det, så ni som klagar och ger kommentarer på de "ja men hon kommer bli likadan igen, hon e ju likadan nu osv" jag sa aldrig att jag var ur de, jag berättade om de för folk ska veta, förstå och även som ett rop på hjälp. Jag fick hjälp, min historia blev förklarad och jag kämpar med mycket idag, tillslut ska detta försvinna, det ska inte vara ett problem mer jag ska inte behöva vara fast i mitt ständiga självskadebeteende. Detta inlägget va väldigt kluvet men de är min blogg, läs om ni vill annars skit i de men va tvungen att få skriva av mig. Alla nätter består av ångest, har inte kunnat sova på hur länge som helst för skolan tar kål på mig... Men jag ger inte upp, jag kämpar med skolan likt alla andra problem och hoppas 2015 kan bli ett bättre år. 

Likes

Comments

#_=_ 

Denna videon fick jag skickad till mig för ett tag sedan, anonymt på min ask. Jag tog mig dem 12 minuterna och kolla på videon, det lät precis som någon satt och snackade om mitt liv. Jag tycker att ni också borde ta 12 minuter av erat liv för att antingen förstå en del av mitt liv men chansen finns också att det beskriver ditt, din bästavän, flickvän/pojkvän eller en tjej i klassens liv. Detta ligger oss alla så nära i vardagen, men det stämmer absolut inte in på alla. Men på mig gör det, därför väljer jag att snacka om det för jag tog åt mig så pass mycket. Detta är också en väldigt stor grej att skriva om säkerligen dumt för jag hänger ut mig själv, alla som inte vet får ju reda på det nu, men alla som någonsin har vetat eller kommer veta inser också varför det har varit så. Men innan jag såg videon första gången visste jag att grunden till allt har varit för jag mått dåligt, för jag behövt komma iväg, behövt bekräftelse och behövt känna att jag verkligen betytt något, allt jag behövde känna och allt jag behövde för att de skulle bli bättre fick jag ut igenom att ha sex. Allting. 

Men jag vill att ni alla som ser detta inlägg ska förstå, jag vill att ni ska förstå hur stort misstag det har varit och hur stort misstag det än idag är. Jag vill att ni ska förstå att jag inte hade sex med alla dessa människor för jag är en jätte kåt människa, för jag bara varit ute efter sex, för jag är en hora(?), alla dessa påstående får jag höra dag in och dag ut. Det är killar som skriver till mig VARJE dag och frågar om vi ska ses, om vi ska hitta på lite roliga saker, om vi ska ha sex, om jag kan skicka röv/bröst-bilder, för tydligen gör de ju inget om jag har sex med en kille till när jag redan haft det med så många andra. Men jag blir bara äcklad av er, ni beter er som idioter, vilket jag också gjorde. Men jag bad aldrig killar komma hem till mig med tanken på att vi skulle knulla, jag bad aldrig om att få komma till en kille, träffa en kille eller liknande för att få ha sex. Utan jag träffade jätte gärna killar som jag trodde va mina vänner för att umgås, sen att det slutade med att vi hade sex va självklart vissa gånger andra gånger blev det som det blev för jag inte vågade säga nej och för att jag vissa gånger behövde den äckliga bekräftelsen. Men som sagt redan innan jag såg videon visste jag att det alltid har varit en utväg men har aldrig kunnat formulera mig själv om det. Men hon beskriver mina problem i sitt, hon förklarar hur hon känner och hur hon är vilket jag är likadan. Jag är slampan i klassen, ja visst känns det att ens säga det men ja jag är det. Jag är antagligen tjejen som förlorade oskulden först, jag är tjejen som kan snacka fritt om sex, jag är tjejen som legat med flest killar, den som har legat med flest överhuvudtaget i klassen men jag står för det. För jag vet om det, folk har rätt att tycka och tänka vad dem vill om det, men när det går till att folk kallar mig hora, slampa osv då tar det stopp för jag har aldrig tagit betalt för att ha sex med någon, jag ligger inte med en kille jag träffar på stan osv, det har aldrig varit något sådant så dem orden stämmer inte in. Men som sagt så är det ett större antal killar, det gör ont att prata om, det gör ont att behöva höra alla kommentarer om det men det är också något jag aldrig kommer att komma ifrån. Människor som känner mig bra vet att jag kan skoja om det, inte har problem att prata om det men i själva verket så gör det så äckligt jävla ont. Men som alla andra problem försöker jag hålla tyst, inte visa det och istället inte se det som något problem utan som något bra, det är ett dåligt sätt att beskriva mina känslor på just nu men det är så. Jag hatar alla äckligt kåta killar som skriver varje dag, jag hatar er bokstavligen även fast jag inte känner er, jag hatar att det finns i tankarna hela tiden, att jag en dag kanske faller tillbaks, jag hatar er som ber om bilder, för jag skickar inte bilder, jag har självrespekt, jag behöver inte just den bekräftelsen, jag träffar dig inte heller hur som helst, jag kommer inte heller vilja se dig runka, ta bilder på din kuk eller videos är jag inte intresserad av. Det räcker, jag är otroligt trött på av få snapchats, kik meddelande, meddelande på facebook till och med sms där det är frågor om jag kan skicka lättklädda bilder, om jag kan ses i helgen, om jag kan komma till dig imorgon, osv. Jag hoppas ni inser att det föralltid kommer bli ett NEJ. Är du en utav dem idioterna som håller på, så snälla lägg ner. Det tar kål på mig.  

Likes

Comments