Midsommar är det absolut bästa vi har i Sverige. Älskar allt ifrån att sitta uppe halva natten kvällen innan och binda kransar till att hetssjunga snapsvisor till att dansa smågrodorna i gummistövlar. I år blev dagen visserligen lite annorlunda i och med att jag jobbade fram till klockan fyra, men framåt kvällen hade jag och ett tjejgäng styrt ihop en så trevlig middag som varade ända tills det började mörkna. Efter att traditionsenligt ha tryckt i oss litervis med jordgubbar promenerade vi vidare till en hemmafest och dansade sedan ända in i småtimmarna. Visst blev min krans fin i år förresten? Min bästa hittills. Spanade in och la undan blommor på jobbet redan i början av veckan, och var så taggad på att på att få göra den trots att jag knappt haft en ledig stund i veckan. Vanligtvis plockar jag alltid en hel famn med blommor ute på kusten kvällen innan men den möjligheten finns inte riktigt i stan.

I morse var jag dock inte i sitt esse då jag, med tre timmar sömn i bagaget, vaknade vid åttatiden för att ta sig an en sju timmar lång arbetsdag, men med lite koffein i blodet blev jag mig själv igen och jag var verkligen på strålande humör efter gårdagen. Sommarkänslorna sprätte i hela kroppen. Jag hade verkligen en fantastisk midsommarafton, allt blev så lyckat. Jag längtar så klart redan till nästa år.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


I. Jag går in och läser våra gamla meddelanden fast jag vet att jag verkligen inte borde. Allt från text som tar flera minuter att läsa igenom till korta, ledigt ivägskickade fraser. Hjärtan så röda att de svider i ögonen och frågetecken, en del nyfikna andra frustrerade. Jag lägger märke till att dagarna sedan senaste meddelandet skickades iväg inte längre går att räkna på fingrarna, och plötsligt är den där igen. Plötsligt trär den sina tentakler igenom mina revben och pressar samman allt inom mig till en kompakt massa, och skjuter den upp mot halsgropen. Jag sitter en halvtimme på toalettgolvet för att det på riktigt känns som om jag ska spy. Det började med datum, men när det väl börjat så finns inga hinder, inga murar som den inte kan riva. Väl sittandes på toalettgolvet känns det där antalet dagar som de allra minsta problemet. Den bryter sakta ned hela min värld.

II. Jag vaknar en morgon och är en fånge i min egen kropp. Jag ser enbart svart framför ögonen och jag kan inte resa mig ur sängen. Jag kan inte. Jag får höra "alla har dåliga dagar" och "du är inte sjuk på riktigt" och det blir så uppenbart att ingen som inte själv legat där kan förstå. Jag kan inte resa på mig. Det går inte. Det kryper i mina ben och jag är obenägen att röra dem. Varenda del av min kropp har domnat av och mitt huvud bultar. Som den värsta sortens bakfylla, fast jag inte varit i kontakt med alkohol på veckor och fast jag sovit i nästan tio timmar. Den är i varenda kroppsdel och trycker mig ned i madrassen.

III. Klockan är elva minuter över fyra och jag kommer hem till ett nedsläckt, ekande tomt hus. Jag fyller ett glas med iskallt vatten, låter det rinna nedför min strupe i ett hopplöst försök att skölja bort klumpen som tycks ha fastnat där. Min kropp känns lätt, som ett tomt skal, men mitt huvud värker. Jag är både nykter och klartänkt men det är något som ligger och skaver, som ett metallskal kring min hjärna som hindrar den från att fungera, får det att kännas som om den satts på paus. Mina ögon svider, de som tidigare ikväll sett dina händer på hennes kropp. De mentala bilderna av er två tillsammans gör inte ont. Jag är bedövad, obenägen att känna och hela världen känns som ett stort jävla skådespel där jag tilldelats en biroll. Av en slump får jag syn på min spegelbild i ugnsluckan och där är den igen. Den ligger över mig som ett täcke och fast jag lyckas hålla den på utsidan för stunden så kommer den krypa in under mitt skin och krama ur varenda droppe liv ur mig så fort jag släckt lampan och lagt mig för att sova.

IV. I kombination med ilska får den min kropp att skaka. Ilska över att jag tar ut saker i förväg, över att jag börjat spinna på möjliga händelser och snedsteg och låter dem förstöra mig innan de ens blivit verklighet. Ilska, över att jag tror att det här ska minska smärtan. Att jag än en gång låter mig övertygas av den skeva idéen att det jag är smart som låter mig härdas, trots att det kanske sker helt i onödan och trots att det sliter mig i stycken. Trots att det precis som alla tidigare gånger, enbart gör saker värre. Kan den inte bara lämna mig ifred? Kan jag inte för en gångs skull få sova igenom en hel natt, nu när det faktiskt är bra? Kan den sluta jaga mig och kan jag sluta jaga den tillbaka?

V. Jag är där igen. Där jag varit så många gånger förut och där jag lovat mig själv att aldrig hamna igen. Jag säger till alla att saker blivit bättre men nu är jag tillbaka på ruta ett, redo att ge mig upp i ringen för rond två. Jag hatar mig själv i bitar för att jag står där men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte styra det själv. Varje dag och varje natt är ett krig och jag krigar med alla krafter jag har, men det brister. Jag sparkar, slår och skriker men det brister ändå, för jag har mig själv som motståndare. Det handlar inte om någon annan än mig. Varje spark blir ett brutet ben, varje slag ett blåmärke och varje skrik en käftsmäll. Det är jag mot jag, mig mot mig själv och jag är så trött på det. Trött på att ständigt känna mig som en levande död. En likblek gestalt som bara utstrålar en enda sak. Den har lagt sig ovanpå min hud.

Likes

Comments


Sitter just nu på balkongen och väntar på transport till flygplatsen, för idag står hemresa på agendan. Jag har haft en helt fantastisk vecka verkligen, slutar aldrig förundras över hur vacker denna plats är trots att det här är mitt femte besök på samma hotell faktiskt. Vi kan inte låta bli att återvända. Allra mest kommer jag sakna havet, jag älskar havet mest av allt på jorden och här på Cypern är det verkligen en klass för sig. Man vill liksom dyka ner under ytan och stanna där för alltid.


Likes

Comments


Alltså, Håkan Hellström. Tänker inte låta det faktum att han överöses av beröm precis överallt för tillfället hindra mig från att skriva några rader. Jag har denna man att tacka för så mycket. För texter som fått mig att känna på alla möjliga plan och för den 5 juni 2016. Att få vara en del av lyckoruset som tog plats på Ullevi var så jävla magiskt och jag skulle ge en hel del för att få uppleva det igen.

Att få höra så många av mina favoritlåtar live, en del som visserligen till stor del förknippas med hjärtesorg men där och då, omgiven av 70 143 andra människor var det bara ren och skär eufori. Att få skriksjunga till Tro och tvivel som på riktigt är en av mina bästa låtar någonsin. Att från ingenstans börja storgråta när Seinabo Sey, som jag avgudar, kom ut på scen. Herregud jag får nästan tårar i ögonen av att bara tänka på det, är fortfarande i extas. Att få sitta på ett par axlar under världens finaste Fri till slut och blicka ut över ett nedsläckt Ullevi. För att inte tala om Känn ingen sorg för mig Göteborg, där jag, en meter över publikhavet, på riktigt hade ett av mitt livs bästa stunder i konfetti regnet med handen i min bästa väns. Det ögonblicket blir svårslaget. Tack Håkan, för den stunden, för den bästa starten på sommaren jag kunde önska mig och för allt egentligen. Tack för tårarna på kinderna och stjärnorna på himlarna. Tack för att jag numera fylld av hopp och livslust.


Likes

Comments


Läsårets sista selfies på skoltoaletten featuring Mary. Nu har jag sommarlov! Under hösten mådde jag dåligt av bara tanken på skolan som fysisk plats men på senare tid har jag faktiskt börjat trivas allt mer och mer. Positivt att sluta på topp kanske? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag har massssssorrr att göra i eftermiddag, inte minst packa inför måndag då planet till Cypern lyfter, förbereda både inför den resan och för Håkan. Dessa två saker sker alltså samma natt, ska bli spännande att se hur jag får ihop det. Djävulskt avundsjuk på er som kommer befinna er på Ullevi redan ikväll, men imorgon är det min tur!

Likes

Comments

Jag älskar det här. Som Blair Waldorf säger i avsnitt 24, säsong 5 av gossip girl, vilket man tyvärr kan i huvudet från dagarna då man var besatt (alltså inte bara lite vardagligt besatt, utan gossip girl var på riktigt det mest centrala i mitt liv när jag var fjorton), "fashion is art and culture and history and everything I love combined". Så är det verkligen. Måste tipsa alla om att kika in på Brittiska Vogues youtube kanal. De finns så mycket sevärt där, ett riktigt guldkorn. Inte minst Alexa Chungs fantastiska serie som jag kollat på hela våren, så otroligt intressant och underhållande.

Likes

Comments


All my best fredagshälsningar. En fantastisk fredag eftersom Drake släppt sitt album på Spotify, och eftersom jag haft en så himla mysig catch up sesh med Ida nu på kvällen över varsin kopp kaffe. Har jobb på schemat heeeela helgen men ska fira att en av mina närmsta vänner blivit arton imorgon så det ska iallafall blir jätteroligt, något att se fram emot.

Likes

Comments

"Vi kan ju iallafall låtsats” säger du som om det är en ny idé, som om det inte är vad vi gjort i flera veckor vid det här laget.

Låtsats att vi båda är psykiskt starka nog att hålla varandra i handen, bara för en liten stund, för att sedan släppa taget utan att känna något allt. Låtsats att vi båda har kontrollen över oss själva, vet vilka vi är och inte har något alls kvar att upptäcka. Vi är bilden av självklarhet, med en dold underton av destruktivitet och tragik. Jag har alltid glitter på kinderna men uppskrapade knän. Du stryker tummen över sårskorporna och säger att det är det du gillar med mig. Att jag inte är som någon du träffat tidigare. Jag sitter orörlig i stunden men himlar mentalt med ögonen och tänker att du är precis som alla jag träffat i hela mitt liv.

Trots det, i ett rum fyllt med andra kroppar, så söker mina ögon alltid efter din. De spelar ingen roll om ni alla bara är siluetter, för jag har studerat ditt kroppsspråk tillräckligt länge för att känna igen dig på flera mils avstånd. När jag spräcker min läpp kysser du bort blodet, låter det rinna längs din mungipa som om de vore ditt eget. Dina händer är alltid glödheta medan mina är stelfrusna. Idéen av att vi två kombinerat skulle innebära en behaglig temperatur är fin i teorin, men jag bränner mig gång på gång och du står inte ut med kylan.

Det är vinter och det är natt och det är svinkallt, så kallt att det gör ont i ansiktet och så kallt att mina ögon börjar rinna och bildar en svart linje längs undre fransraden. Vi står ute ändå för att vi båda låtsats att vi är obenägna att känna. Det har alltid varit en tävling oss emellan, vem som klarar kylan bäst, vem av oss som är den egentliga bilden av den. En tävling i vilken den som först får känslor förlorar. Vi har båda förlorat för längesen men ingen vågar erkänna det och det är där felet ligger, i att vi ständigt känner behovet av att låtsats vara så jävla modiga. Ingen av oss skulle tänka efter två gånger om någon bad oss hoppa från ett höghus rakt ner i asfalten, ingen av oss skulle tveka på att ta ett steg in i en brinnande eld. Egentligen är vi fegast av alla. Fegast på hela jorden. Du vågar knappt hålla min hand, bara kyssa mig tills det att mina läppar är mörkröda för att någon en gång sa till dig att ”kyssar betyder ingenting”. Du finner tryggheten i de orden, i saker som inte betyder någonting, och jag är väl inte bättre själv.

Någon frågar mig om jag är kär och jag svarar att det inte är så enkelt. Kan man vara kär i någon som man vet bara är en fasad? Någon som man vet är ett skal som inuti är tomt? Är vi kära i varandra, du och jag, eller är vi bara besatta av vad vi har? En trygghet i att alltid kunna vända oss till varandra, i att kunna sitta tysta i timmar och låtsats som om vi inte alls vore vrak. En komfort i att man inte är ensam om att vara trasig, en känsla av hopp om att någon annan kanske är lite trasigare ändå?

Jag säger till honom att du inte borde ha mig så nära dig med tanke på att jag förstör allt jag kommer i kontakt med. Han säger att den meningen är det tydligaste spåret av godhet han sett i mig under de åt vi känt varandra, och att det är just därför jag inte borde låta dig släppa taget.

Jag har aldrig varit mycket för att ta emot råd så jag släpper dig den kvällen. Jag skriver ditt namn på en gravsten och placerar den i hörnet av min trädgård, tänker att den snart kommer vara täckt av mossa och försvunnen bakom buskage, och fast man inte kan tro det om mig så ser jag hellre blommor som symboliserar liv än en ständig påminnelse om döden. Blommor förtrollar medan döden förtär. Du gör båda två.

Likes

Comments