I.
Jag vaknar panikslagen mitt i natten med känslan av att hela min kropp är täckt av blod. Svaga armar skjuter mig ur sängen, lika svaga ben släpar min kropp till badrummet. Kaklet ligger iskallt under fotsulorna och jag iakttar min spegelbilds händer trevande klättra längs min kladdiga kropp. Vätskan som rinner ur ögonhålorna bryter upp det röda. Jag måste få det av mig, nu, så jag ställer mig i duschen. Jag ser ljusrött vatten rinna mot ventilen medan jag skrubbar armar och ben. När jag upprepat processen två gånger till vågar jag ta steget ut, virar en handduk kring kroppen som tidigare varit febrig men nu känns det som varenda kroppsvätska som den ligger och väger på fryspunkten. I spegeln ser jag fortfarande inte ut som mig själv. Jag är blekare och har en konstig ansiktsform. När jag vaknar morgon därpå är kroppen ren och lakarna vita, men lukten av blod har satt sig i väggarna. Den förföljer mig hela veckan.

II.
Jag spenderar helgen instängd i mitt rum, rör mig som längst till köket. Växlande molnighet utanför mitt fönster rutan och växlande panikångest bakom mina revben. Jag vill ut, jag vill fly men jag är fängslad av rädslan av att mina ben ska ge vika. Dina handlingar har bildat moln i min tak, det droppar sporadiskt ned på mig och sänder ilningar genom hela skelettet. Visa droppar är beröringar, andra är ord. Båda gör precis lika ont, ondare än att väggarna förflyttar sig närmre mig för varje sekund i mitt sorgliga flickrum. Allt inuti det är precis som det alltid varit. Sängen står där den alltid gjort, gardinerna har samma fall och bilderna ovanför mitt skrivbord är desamma. Allt annat är också precis som tidigare. Det är bara du som är borta och fast jag valt det själv så förstår jag tidigt att restprodukterna av dig kommer förfölja mig i veckor, om inte månader. Det kom ingen bipacksedel som varnade för biverkningarna av att krossa ett hjärta.

III.
Jag iakttar dig iaktta trafiken och fascineras av hur jag kan ditt ansikte bättre än jag kan området jag växt upp i. Jag kan förutspå precis varenda ryckning i ditt ögonparti. Du är en så självklar person i mitt liv, och i ditt sällskap känner jag mig så trygg. Jag vet precis vilken hälsningsfras du kommer använda när du stiger på bussen och vilken plats du kommer välja. Du tar ett steg bakåt, in i busskuren för att slippa bli blöt. Det regnar ikväll men jag står kvar, för jag har just insett hur väl jag känner till lugnet, och hur mycket jag längtar efter att bli tagen med storm.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


I. Jag går in och läser våra gamla meddelanden fast jag vet att jag verkligen inte borde. Allt från text som tar flera minuter att läsa igenom till korta, ledigt ivägskickade fraser. Hjärtan så röda att de svider i ögonen och frågetecken, en del nyfikna andra frustrerade. Jag lägger märke till att dagarna sedan senaste meddelandet skickades iväg inte längre går att räkna på fingrarna, och plötsligt är den där igen. Plötsligt trär den sina tentakler igenom mina revben och pressar samman allt inom mig till en kompakt massa, och skjuter den upp mot halsgropen. Jag sitter en halvtimme på toalettgolvet för att det på riktigt känns som om jag ska spy. Det började med datum, men när det väl börjat så finns inga hinder, inga murar som den inte kan riva. Väl sittandes på toalettgolvet känns det där antalet dagar som de allra minsta problemet. Den bryter sakta ned hela min värld.

II. Jag vaknar en morgon och är en fånge i min egen kropp. Jag ser enbart svart framför ögonen och jag kan inte resa mig ur sängen. Jag kan inte. Jag får höra "alla har dåliga dagar" och "du är inte sjuk på riktigt" och det blir så uppenbart att ingen som inte själv legat där kan förstå. Jag kan inte resa på mig. Det går inte. Det kryper i mina ben och jag är obenägen att röra dem. Varenda del av min kropp har domnat av och mitt huvud bultar. Som den värsta sortens bakfylla, fast jag inte varit i kontakt med alkohol på veckor och fast jag sovit i nästan tio timmar. Den är i varenda kroppsdel och trycker mig ned i madrassen.

III. Klockan är elva minuter över fyra och jag kommer hem till ett nedsläckt, ekande tomt hus. Jag fyller ett glas med iskallt vatten, låter det rinna nedför min strupe i ett hopplöst försök att skölja bort klumpen som tycks ha fastnat där. Min kropp känns lätt, som ett tomt skal, men mitt huvud värker. Jag är både nykter och klartänkt men det är något som ligger och skaver, som ett metallskal kring min hjärna som hindrar den från att fungera, får det att kännas som om den satts på paus. Mina ögon svider, de som tidigare ikväll sett dina händer på hennes kropp. De mentala bilderna av er två tillsammans gör inte ont. Jag är bedövad, obenägen att känna och hela världen känns som ett stort jävla skådespel där jag tilldelats en biroll. Av en slump får jag syn på min spegelbild i ugnsluckan och där är den igen. Den ligger över mig som ett täcke och fast jag lyckas hålla den på utsidan för stunden så kommer den krypa in under mitt skin och krama ur varenda droppe liv ur mig så fort jag släckt lampan och lagt mig för att sova.

IV. I kombination med ilska får den min kropp att skaka. Ilska över att jag tar ut saker i förväg, över att jag börjat spinna på möjliga händelser och snedsteg och låter dem förstöra mig innan de ens blivit verklighet. Ilska, över att jag tror att det här ska minska smärtan. Att jag än en gång låter mig övertygas av den skeva idéen att det jag är smart som låter mig härdas, trots att det kanske sker helt i onödan och trots att det sliter mig i stycken. Trots att det precis som alla tidigare gånger, enbart gör saker värre. Kan den inte bara lämna mig ifred? Kan jag inte för en gångs skull få sova igenom en hel natt, nu när det faktiskt är bra? Kan den sluta jaga mig och kan jag sluta jaga den tillbaka?

V. Jag är där igen. Där jag varit så många gånger förut och där jag lovat mig själv att aldrig hamna igen. Jag säger till alla att saker blivit bättre men nu är jag tillbaka på ruta ett, redo att ge mig upp i ringen för rond två. Jag hatar mig själv i bitar för att jag står där men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte styra det själv. Varje dag och varje natt är ett krig och jag krigar med alla krafter jag har, men det brister. Jag sparkar, slår och skriker men det brister ändå, för jag har mig själv som motståndare. Det handlar inte om någon annan än mig. Varje spark blir ett brutet ben, varje slag ett blåmärke och varje skrik en käftsmäll. Det är jag mot jag, mig mot mig själv och jag är så trött på det. Trött på att ständigt känna mig som en levande död. En likblek gestalt som bara utstrålar en enda sak. Den har lagt sig ovanpå min hud.

Likes

Comments

"Vi kan ju iallafall låtsats” säger du som om det är en ny idé, som om det inte är vad vi gjort i flera veckor vid det här laget.

Låtsats att vi båda är psykiskt starka nog att hålla varandra i handen, bara för en liten stund, för att sedan släppa taget utan att känna något allt. Låtsats att vi båda har kontrollen över oss själva, vet vilka vi är och inte har något alls kvar att upptäcka. Vi är bilden av självklarhet, med en dold underton av destruktivitet och tragik. Jag har alltid glitter på kinderna men uppskrapade knän. Du stryker tummen över sårskorporna och säger att det är det du gillar med mig. Att jag inte är som någon du träffat tidigare. Jag sitter orörlig i stunden men himlar mentalt med ögonen och tänker att du är precis som alla jag träffat i hela mitt liv.

Trots det, i ett rum fyllt med andra kroppar, så söker mina ögon alltid efter din. De spelar ingen roll om ni alla bara är siluetter, för jag har studerat ditt kroppsspråk tillräckligt länge för att känna igen dig på flera mils avstånd. När jag spräcker min läpp kysser du bort blodet, låter det rinna längs din mungipa som om de vore ditt eget. Dina händer är alltid glödheta medan mina är stelfrusna. Idéen av att vi två kombinerat skulle innebära en behaglig temperatur är fin i teorin, men jag bränner mig gång på gång och du står inte ut med kylan.

Det är vinter och det är natt och det är svinkallt, så kallt att det gör ont i ansiktet och så kallt att mina ögon börjar rinna och bildar en svart linje längs undre fransraden. Vi står ute ändå för att vi båda låtsats att vi är obenägna att känna. Det har alltid varit en tävling oss emellan, vem som klarar kylan bäst, vem av oss som är den egentliga bilden av den. En tävling i vilken den som först får känslor förlorar. Vi har båda förlorat för längesen men ingen vågar erkänna det och det är där felet ligger, i att vi ständigt känner behovet av att låtsats vara så jävla modiga. Ingen av oss skulle tänka efter två gånger om någon bad oss hoppa från ett höghus rakt ner i asfalten, ingen av oss skulle tveka på att ta ett steg in i en brinnande eld. Egentligen är vi fegast av alla. Fegast på hela jorden. Du vågar knappt hålla min hand, bara kyssa mig tills det att mina läppar är mörkröda för att någon en gång sa till dig att ”kyssar betyder ingenting”. Du finner tryggheten i de orden, i saker som inte betyder någonting, och jag är väl inte bättre själv.

Någon frågar mig om jag är kär och jag svarar att det inte är så enkelt. Kan man vara kär i någon som man vet bara är en fasad? Någon som man vet är ett skal som inuti är tomt? Är vi kära i varandra, du och jag, eller är vi bara besatta av vad vi har? En trygghet i att alltid kunna vända oss till varandra, i att kunna sitta tysta i timmar och låtsats som om vi inte alls vore vrak. En komfort i att man inte är ensam om att vara trasig, en känsla av hopp om att någon annan kanske är lite trasigare ändå?

Jag säger till honom att du inte borde ha mig så nära dig med tanke på att jag förstör allt jag kommer i kontakt med. Han säger att den meningen är det tydligaste spåret av godhet han sett i mig under de åt vi känt varandra, och att det är just därför jag inte borde låta dig släppa taget.

Jag har aldrig varit mycket för att ta emot råd så jag släpper dig den kvällen. Jag skriver ditt namn på en gravsten och placerar den i hörnet av min trädgård, tänker att den snart kommer vara täckt av mossa och försvunnen bakom buskage, och fast man inte kan tro det om mig så ser jag hellre blommor som symboliserar liv än en ständig påminnelse om döden. Blommor förtrollar medan döden förtär. Du gör båda två.

Likes

Comments


Det är en bisarr tanke att vi alla har känslor, som kretsar kring och går hand i hand med varandra. Det konstigt att han kan krossa mitt hjärta, medan jag kan krossa någon annans i samma stund. Det är konstigt att en av oss dras med skulden i månader medan den andra aldrig ens får känna den beska smaken i munnen.

Det är konstigt att vissas liv verkar vara en ständig nedförsbacke, allt de behöver göra är att luta sig tillbaka och glida med, medan andra får kämpa sig upp för brant efter brant. Det är konstigt att se hur dessa två sorter, trots sina olikheter och skilda verkligheter, kan mötas och förenas i delade känslor. Hur de kan riva varandras världar ned till grunden, för att sedan börja bygga något nytt.

Det är konstigt att någon kan vara ens allt utan att ens veta om det. Det är konstigt att man kan älska från håll. Det är konstigt med känslor överlag, lika konstigt att någons kan vara överallt medan någon annans tycks vara avstängda. Och mina, de är både och.

Likes

Comments