Det här har varit en turbulent vecka
. Nu när helg och tre dagars ledighet ligger äntligen är här så kan jag konstatera det och erkänna det för mig själv på ett annat sätt än jag kunde när jag var mitt uppe i det. Livet har helt enkelt inte varit på min sida den här veckan och jag har känt mig nedslagen i situationer jag egentligen borde stå rakryggad i. Det är inte konstigt egentligen, det här är fortfarande nytt. Jag har lämnat mitt hemland och alla tryggheter, och jag har gjort det så bra. Jag klarar mig. Men i slutet av dagen är London är gator med samma hårda, kalla asfalt som finns där hemma. London är grå himmel, duggregn och rå kyla. London är så himla tungt att bära ibland. Jag älskar ju den här staden och att även om att vara kär i en stad är en så fantastisk och glittrande kärlek, så är det så jobbigt när den sviker. När man faller om den inte tar emot. Tunnelbanan känns så jävla skitig när ens bröstkorg är fylld av bly. Kassarna i tunn, prasslande plast, sån som nästan inte går att hitta i Sverige, väger åttio kilo när varje muskel förlorad sin funktion.

Jag lär mig något nytt här varje dag. Om livet, om människor, om staden och viktigast av allt om mig själv. Jag är så glad att jag varit modig nog att genomföra den här flytten och jag är så tacksam för livet som jag lever just nu. Det berikar mig något fruktansvärt. Jag växer varje dag. Jag växer till någon som är stark nog att bära de här kvällarna då London känns som en enda stor, smutsig betonglabyrint där ingen väg leder någonstans. Framför allt så vet jag att det här är något temporärt. Att jag lever ett så jävla härligt liv, att det här är så rätt för mig, att jag vill det här och inget annat. Det vore konstigt om det inte kom med bakslag ibland.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments