Jag älskar det här. Som Blair Waldorf säger i avsnitt 24, säsong 5 av gossip girl, vilket man tyvärr kan i huvudet från dagarna då man var besatt (alltså inte bara lite vardagligt besatt, utan gossip girl var på riktigt det mest centrala i mitt liv när jag var fjorton), "fashion is art and culture and history and everything I love combined". Så är det verkligen. Måste tipsa alla om att kika in på Brittiska Vogues youtube kanal. De finns så mycket sevärt där, ett riktigt guldkorn. Inte minst Alexa Chungs fantastiska serie som jag kollat på hela våren, så otroligt intressant och underhållande.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


All my best fredagshälsningar. En fantastisk fredag eftersom Drake släppt sitt album på Spotify, och eftersom jag haft en så himla mysig catch up sesh med Ida nu på kvällen över varsin kopp kaffe. Har jobb på schemat heeeela helgen men ska fira att en av mina närmsta vänner blivit arton imorgon så det ska iallafall blir jätteroligt, något att se fram emot.

Likes

Comments

"Vi kan ju iallafall låtsats” säger du som om det är en ny idé, som om det inte är vad vi gjort i flera veckor vid det här laget.

Låtsats att vi båda är psykiskt starka nog att hålla varandra i handen, bara för en liten stund, för att sedan släppa taget utan att känna något allt. Låtsats att vi båda har kontrollen över oss själva, vet vilka vi är och inte har något alls kvar att upptäcka. Vi är bilden av självklarhet, med en dold underton av destruktivitet och tragik. Jag har alltid glitter på kinderna men uppskrapade knän. Du stryker tummen över sårskorporna och säger att det är det du gillar med mig. Att jag inte är som någon du träffat tidigare. Jag sitter orörlig i stunden men himlar mentalt med ögonen och tänker att du är precis som alla jag träffat i hela mitt liv.

Trots det, i ett rum fyllt med andra kroppar, så söker mina ögon alltid efter din. De spelar ingen roll om ni alla bara är siluetter, för jag har studerat ditt kroppsspråk tillräckligt länge för att känna igen dig på flera mils avstånd. När jag spräcker min läpp kysser du bort blodet, låter det rinna längs din mungipa som om de vore ditt eget. Dina händer är alltid glödheta medan mina är stelfrusna. Idéen av att vi två kombinerat skulle innebära en behaglig temperatur är fin i teorin, men jag bränner mig gång på gång och du står inte ut med kylan.

Det är vinter och det är natt och det är svinkallt, så kallt att det gör ont i ansiktet och så kallt att mina ögon börjar rinna och bildar en svart linje längs undre fransraden. Vi står ute ändå för att vi båda låtsats att vi är obenägna att känna. Det har alltid varit en tävling oss emellan, vem som klarar kylan bäst, vem av oss som är den egentliga bilden av den. En tävling i vilken den som först får känslor förlorar. Vi har båda förlorat för längesen men ingen vågar erkänna det och det är där felet ligger, i att vi ständigt känner behovet av att låtsats vara så jävla modiga. Ingen av oss skulle tänka efter två gånger om någon bad oss hoppa från ett höghus rakt ner i asfalten, ingen av oss skulle tveka på att ta ett steg in i en brinnande eld. Egentligen är vi fegast av alla. Fegast på hela jorden. Du vågar knappt hålla min hand, bara kyssa mig tills det att mina läppar är mörkröda för att någon en gång sa till dig att ”kyssar betyder ingenting”. Du finner tryggheten i de orden, i saker som inte betyder någonting, och jag är väl inte bättre själv.

Någon frågar mig om jag är kär och jag svarar att det inte är så enkelt. Kan man vara kär i någon som man vet bara är en fasad? Någon som man vet är ett skal som inuti är tomt? Är vi kära i varandra, du och jag, eller är vi bara besatta av vad vi har? En trygghet i att alltid kunna vända oss till varandra, i att kunna sitta tysta i timmar och låtsats som om vi inte alls vore vrak. En komfort i att man inte är ensam om att vara trasig, en känsla av hopp om att någon annan kanske är lite trasigare ändå?

Jag säger till honom att du inte borde ha mig så nära dig med tanke på att jag förstör allt jag kommer i kontakt med. Han säger att den meningen är det tydligaste spåret av godhet han sett i mig under de åt vi känt varandra, och att det är just därför jag inte borde låta dig släppa taget.

Jag har aldrig varit mycket för att ta emot råd så jag släpper dig den kvällen. Jag skriver ditt namn på en gravsten och placerar den i hörnet av min trädgård, tänker att den snart kommer vara täckt av mossa och försvunnen bakom buskage, och fast man inte kan tro det om mig så ser jag hellre blommor som symboliserar liv än en ständig påminnelse om döden. Blommor förtrollar medan döden förtär. Du gör båda två.

Likes

Comments