Den här lilla pärlan fick jag syn på inne på Zara häromdagen. Så fin, mer militärgrön än bilden visar och så fin mix av mocka, läder och kedjor. Jag är så sugen på den! Fanns i svart också den måste säga att den gröna var snäppet finare. En prislapp på 69 pund, hur bra? Tips till er som är på jakt efter en sjukt snygg och rejäl väska för en rimlig peng.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


Hej alla. Vad gör ni? Hur mår ni? Vad tänker ni på? <3

1 & 2 En onsdagsmiddag på Made In Italy, som jag blivit tipsad om som Londons bästa italienare. Ligger i uppe Marylebone så väldigt centralt. Supermysig lokal och känns väldigt genuint, jag hade dock en sån dag då jag knappt fick i mig någon mat så känner inte riktigt att jag kan ge ett rättvist betyg, men vill absolut tillbaka och prova igen! Har en del besökare på g hit så vår se om jag kanske tar med mig någon av dem hit.

3 Älskade lilla Exmouth market, flyr hit flera gånger i veckan under mina raster. En plats i London som ligger mig så nära hjärtat.

4 I slutet av just Exmoth market ligger caféet Briki, har blivit ett stammisfik för mig. Känns nästan lite som hemma där, jag och Grace brukade hänga där flera dagar i veckan i höstas och även om mina besök blir färre så älskar jag dem lika mycket.

5 En av alla mina tunnelbaneresor hem.


Likes

Comments


Igårkväll tog min alldeles egna lilla konståkningsprinsessa med mig på en liten skridskosession. Vi svirade om till varma kläder så fort hon kom hem från jobbet, stannade och köpte vantar till mig på vägen och sen var vi good to go.


Vi tog oss till Canary Wharf och den här mysiga isrinken. Hade helt glömt hur roligt skridskor faktiskt är!!! Wow!!! Önskar vi hade gjort det här fler gånger nu under vintermånaderna.


Skridskor i all ära, men efterår satte vi oss i den tillhörande baren och gjorde det som vi ändå är allra bäst på, snackade skit över varsitt glas. Så himla mysig och rolig kväll. Love.

Likes

Comments


Det här är antagligen den sämsta bilden kvalitetsmässigt som jag någonsin kommer posta på den här bloggenmen jag känner att jag liksom måste. Jag satt i en uber påväg hem från en helt annan del av staden vid halv tre tiden, utmattad och med fokus ned i mobilen. Av ren slump tittar jag upp och ser att vi precis kör över Westminister bridge. Framför mig står Big Ben, Londons liksom ansikte utåt, och åt höger glittrar London Eye. Och trots att bilden inte gör någon rättvisa alls hoppas jag ni kan föreställa er magin. Det slog mig liksom att, fan, London ändå. Vilken jävla ynnest att få bo här. Det är så mycket som den här staden i sig gör magiskt och jag är så glad över att jag få vara en liten del av den, på samma sätt som den alltid alltid alltid kommer bo i mig.


Likes

Comments

JOE AND THE JUICE, HIGH STREET KENSINGTON


Här åt vi frukost på nyårsaftonen, jag har verkligen fått upp ögonen för Joe and the Juice sen jag flyttade hit. Så lätt tillgängligt och man kan alltid vara säker på en fräsch och god måltid. Också prisvärt och mysiga lokaler. Jag är inne i en period just nu när jag är sugen på juice heeeeela tiden vilket gör mig till en flitig besökare.


NO. 11 PIMLICO ROAD, PIMLICO


Och nu till mitt favoritbruchställe, No 11 Pimlico Road som jag skrivit im förut. Vill nästan inte testa några nya brunchställen när jag vet att det här finns. Hit tog jag tjejerna på brunch den första januari, där satt vi i flera timmar och gick igenom gårdagen, drack deras goda lemonader för att bli lite piggare. Vill ni ha lite skvaller kan jag avslöja att minst en i sällskapet spydde på toaletten under brunchens gång. Vi lämnar det där. Hit måste ni iallafall om ni vill äta en avslappnad och fräsch brunch i London!

Likes

Comments


Sen jag kom till London igen efter min vecka i Sverige har jag känt mig nykär. Hungrig på allt som den här staden och livet jag har byggt upp här har att erbjuda. Jag har känt mig mer bekväm än någonsin tidigare i språk, i de relationer jag skapat och i vad det är jag är här för.

Torsdagen innan jag åkte tillbaka till London satt jag ensam i bilen, körde en väg jag kört på hundra gånger tidigare. En väg jag brukade köra dagligen när jag bodde i Sverige. Den här gången var den första på flera månader. Jag kände mig lite disträ, hade svårt att hålla fokus, glömde plötsligt var jag skulle åka, insåg att kroppen gick som på automatik. Mitt muskelminne har memorerat rörelserna som krävs för att köra den där sträckan. Samma bilresa, sekunder senare, helt utan någon som helst förvarning så bröt jag ihop. Plötsligt var mina kinder blöta, gråten liksom rev i bröstet och stockade sig i halsen. Fick strupen att svullna. Det var ingen panik i det där brytet, det var en kontrollerad form av gråt men som jag till en början inte kunde hitta roten till. Men så fort det klarna så var det så väldigt klart vad som kommit över mig, vad som legat och grott, marinerat i bröskorgen och som nu släpptes på och svämmade över. Där satt jag, körandes på en väg som tillhörde verkligheten. Där och då kändes Londonvärlden som en låtsatsvärld som jag befunnit mig i tre månaders tid och nu, plötsligt satt jag här igen. Som om det aldrig hänt. Som om ingenting egentligen var förändrat.

Sverige gav mig möjligheten att vara ensam igen för första gången på flera månader. Sverige gav mig tid att reflektera. Vare sig jag ville det eller inte. Men det både ville, och behövde jag. Det insåg jag fort.

Jag brukade vara så duktig på att just reflektera. Jag brukade tänka så mycket, skriva ned allt. Jag har inte alltid verkat i syfte av mitt eget bästa, men jag var åtminstone alltid medveten om det. Jag har alltid haft en del av mig som vetat vad som hänt, var roten till all ondska ligger, som kunnat koppla tillbaka mitt mående till mina ageringar, relationer och mitt levnadssätt. De senaste månaderna har allting fått nya perspektiv, jag har tappat och plockat upp mig själv, rest mig upp starkare, om vartannat. Jag har haft ett jävla tempo på allt. På jobb, på personlig utveckling, på relationer. Alltid hållit skenet uppe på ett sätt jag inte är van vid. Jag har tidigare alltid kört öppna kort med mig själv. Alltid varit ärlig. Har jag inte mått bra har jag konstaterat det, svalt det och sedan verkat därefter. I London har jag knappt haft tid. Jag har stått framför spegeln på morgonen och tänkt "allt är så bra, jag har så kul här" och det har varit sant. Men jag har också varit sjuk konstant i tre månader, sovit sämre än någonsin, druckit alkohol på ett sätt min kropp inte är van vid. Jag har känt en enorm press av att hela tiden behöva prestera. Det är inte lätt att vara en person som är van vid att ta plats, har nära till disskussion och gärna vill konversera, och sen plötsligt behöva uttrycka sin personlighet på ett annat språk. Det har tärt på mig. Jag har ibland känt en så enorm prestationsångest, känt att fan, idag måste jag verkligen leverera så folk inte tycker jag är tråkig. Jag måste vara vaken, förstå, svara, starta konversationer. Jag tycker att jag har gjort det bra, men de höga kraven på mina prestationer har förföljt mig.

Jag har stått framför spegeln och kastat av mig allt det där. Inte ifrågasatt. Självklart har jag reflekterat, skrivit och tänkt och allt det där som ja annars gör, men så otroligt mycket mindre än jag är van vid. Jag har växt något enormt. Jag är så sjukt stark i mig själv nu, jag lever ett ganska stökigt och så intensivt liv men jag är verkligen stolt över den personen jag blivit. Jag är stolt över att ha två olika liv, det i trygga hemma Sverige, där jag har en helt fantastisk familj och magiska vänner som jag älskar. Och sen det aningen mer utmanande och intensiva i London, det jag byggt upp helt själv. Där jag skaffat mig vänner, där jag har så mycket roligt på gång och en hel stad full av möjligheter. Jag är så tacksam att jag befinner mig i en position där jag kan välja mellan de två.

Lika nyttigt som jag vet att det varit för mig stt flytta hit, lika nyttigt var det att få komma hem. Att få påminnas om mitt eget värde, min bräcklighet och hur viktigt det är att vara rädd om mig själv. Jag har snart bort här i fyra månade och vill jag att de ska bli fler måste jag göra ändringar. Om jag vill stanna, måste jag justera mitt liv till något som är hållbart. Jag är så van vid att bara köra på. En kollega sa till mig precis innan jag åkte hem till Sverige "you know you have been constantly ill since you started here right, you should probably start thinking about seeing a doctor or something". Det kom lite som en chock för mig när jag blev påmind om att, just det, när folk blir sjuka stannar de hemma, de vilar, de återhämtar sig. De tar det lugnt och de sover mer än fyra timmar. Jag insåg att även om det är ett stökigt liv jag lever, så måste jag börja värdesätta min hälsa. Jag kan inte låta mig själv vara trasig längre. Jag kan inte hela tiden köra på på mina energireserver. Jag måste låta mig själv andas, reflektera för jag vet att jag mår bra av det. Hitta någon form av stabilitet, något att hålla fast vi. För min egen skull. Det går inte bara att köra på. Det finns inget åtråvärt i att äventyra med sitt välmående.

Likes

Comments


Gott nytt 2018!

Jag har dåligt med bilder från nyårsaftonen, men kan sammanfatta med att den blev väldigt lyckad! Definitivt min bästa nyårsafton någonsin. Jag har aldrig gillat nyår, alltid tyckt det känns ångestladdat och överskattat. Hetsigt. Men inte i år. Både Maria och Felicia jobbade så jag var ansvarig för kvällen. Att fira nyår i London är fantastiskt men allt är verkligen uppbokat långt i förväg, priserna är sinnessjukt höga men är man ute i tid och redo att betala så kan man få till det. Jag hade bokat bord åt mig, Ellen, Julia, Johanna och Klara på restaurangen där Maria jobbar. Där åt vi en trerättersmiddag med wine pairing, vilket innebär att de serverade oss viner under kvällens gång som passade till varje specifik rätt. Dessutom hamnade ett och annat glas bubbel på vårt bord också, haha. Så härligt att få äta starta kvällen med en så fin middag, förrätten var en lax tartare som på riktigt var bland det godaste jag någonsin ätit.

Efter det satte vi oss i en taxi till en vinbar jag älskar där vi delade en flaska, skålade för 2017, gick igenom året, allt gott och allt ont, grät och skrattade om vartannat. Fan vilka guldtimmar, jag är så tacksam över de samtalen. Så fint, men verkligen lugnet före stormen, därefter droppade nämligen de som ville av och resten fortsatte till en hemmafest. Precis som nyår tenderar att göra slutade även denna kväll i kaos, men det har väl sin charm. Jag är jättenöjd iallafall, hade så trevligt och roligt. Nu jävlar, 2018!

Likes

Comments


Den 29e december kom jag till London igen, och det gjorde även mitt fantastiska tjejgäng som kom för att hälsa på och fira nyår. Det var så himla roligt att ha dem här, värt guld verkligen! Min första dag med dem blev den 30e, alltså i lördags. Jag och Felicia mötte upp dem på vårt stammisställe Princi inne i Soho, haha, vi äter där så ofta att ni säkert känner igen de här rätterna vid det här laget. Världens godaste italienska mat och om någon inte fattat det än, ett hett tips om man är på jakt efter lunchställe runt shoppingstråken.


Felicia skulle jobba eftermiddagen så jag och resterande mötte upp Maria som precis slutat. Jag har ju fortfarande semester så kommer kunde hänga med tjejerna hela dagarna, så nice. Vi gick en vända uppför Oxford Street. Det är verkligen kaos i alla butiker på grund av reorna vilket gör mig så fruktansvärt oinspirerad, gjorde inga större inköp.


Vi tog oss hem till lägenhet respektive hotell för att lasta av lite påsar och svira om till varmare kläder. Sedan satte vi oss på tunnelbanan mot Covent Garden. Hur fin är min nya röda pälsboll? Jag har alltid kört på en svart men nu kände jag att det var dags att våga lite färg.


Jag har nog skrivit det förut, men alltså wow vad jag älskar Covent Garden. Så jävla mysigt och härligt och så mycket Londonkänsla trots att det är mycket turister. För övrigt så är det typ vår här nu, temperaturen mätte tretton grader mitt på dagen just den här dagen, helt sjukt. Det gjorde iallafall att vi kunde sitta på en uteservering och äta middag. Den 30e december liksom.

Kan inte nog poängtera hur roligt det var att dessa tjejer är här, så glad över det och över att ha dem. Så mycket som jag skrattat under den här middagen hade jag inte gjort på länge vid den tidpunkten, och resten av deras vistelse fortsatte i samma anda. Att ha bra vänner är verkligen det finaste och mest värdefulla som finns och vi är ett sånt jävla järngäng. Älskar oss!

Likes

Comments


En lunchrast för någon månad sedan gjorde jag en helixpiercing. Jag har länge pratat om att jag velat ha en men aldrig tidigare kommit till skott. En liten rolig detalj är att då den gjordes faktiskt var första gången som jag och Grace umgicks bara vi två. Grace är en kollega till mig som också kommit att bli en väldigt nära vän, vi hänger nästan varje dag numera både i samband med och utanför jobbet. Piercade oss ihop gjorde vi iallafall i oktober någon gång på en studio i Shoreditch. Jag har ganska hög smärtgräns så var inte orolig alls för än han drog fram nålen, då blev vi båda två minst sagt skakiga. Killarna på studion var så gulliga mot oss men tyckte verkligen vi var så fega. Till slut gjorde vi det iallafall. Efter att Grace gjort sin fanns det liksom no going back. Jag hade en lite tjockare liksom "standard" ring nu första månaderna men i förrgår bytte jag till en tunnare läkring i silver. Blev så himla nöjd och nu är jag sugen på ännu fler hål. Ska se om jag kan övertala Grace när jag kommer tillbaka, haha.

Likes

Comments