Innan jag börjar detta inlägg vill jag säga att det här är känsligt. Och att ingen ska göra nått stort av det här. Jag skriver det som har hänt och förklarar lite så att vissa kanske förstår varför jag kan vara off! Kram å puss osv❤️

Okej så här... Jag älskar verkligen HELA min familj med varje liten svacka vi har och med alla mot och fram gångar som vi går igenom.

Vår familj har gått igenom mycket men vi har alltid stått nära varandra. Vi har haft mycket skit att ta hand om men vi har hållit huvudet högt och tagit hand om det med stolthet över vår familj.

Det började tidigt för mig. Mamma och pappa skilde sig. Mamma vart ledsen mer och mer. Hon sov mer och mer pågrund utav att hon började jobba mer. Pappa vart också tröttare men det var lite senare.

Saker började helt enkelt gå dåligt för oss.

Det hände saker med min bror och det vart sjukt mycket bråk här hemma. Typ alla när stående var här då. Och jag grät väldigt mycket. Jag var väll rädd för att min bror skulle dra. Att familjen skulle bli splittrad. Det va rätt bråkigt sen en längre tid. Det va bara så det va. De va inte ett litet bråk.. Det va hemskt att vara yngst då. Jag kunde inte göra nått alls. Jag kunde skrika men inget lyssnade på mig. Alla sa bara att "det skulle bli bra" och att jag "bara skulle vara tyst".

Mamma grät också jag va hennes stöttning tillsammans med min syster. Mamma va förkrossad. Det var nog hela familjen. Även min bror.

Det var bråkigt en längre tid. Men vi tog oss igenom det. Såklart vi gjorde alltid det.

Det va lugnt nått år eller så och sen kom nästa smäll. Men det var mellan mamma & min syster den här gången. Det va också ett riktigt jävla äckligt bråk när jag fick den känslan igen. Familjen kunde bli splittrad igen.

Nu har det gått några år. Och det har hänt igen. Men denna gången känns familjen verkligen splittrad. Den är verkligen splittrad. Jag vet inte hur det hände. Det bara hände. Medans jag var i skolan.

Och det gör ont i mig att veta hur dåligt min mamma mår över det här. Det gör även sjukt ont att inte veta ett piss om hur min syster mår. Det gör ont att min syster är borta nu. Och allt är bara snurrat.

Jag mår inte heller bra av det här. Familjer ska inte vara splittrade. Dom ska vara starka tillsammans som vi alltid varit.

Vet inte riktigt vad jag ska säga mer...

Puss & Kram osv...
Mvh/Klara

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Okej..

Så idag har det inte hänt ett piss förutom att jag har varit hemma från skolan typ. Jag kunde inte andas med nästan när jag vakna i morse. Så jag var hemma från skolan. Har haft växlande huvudvärk hela dagen.

En annan "rolig" grej som hänt idag är ju att det brunnit typ 5 minuter ifrån mitt hem idag. Det började brinna i en lada utan el inkopplat så det är ju lite halv skumt.

Men nu ska vi se det positiva i livet tillexempel att tjuvjakt släppt en ny singel som heter tårar i halsen Och Hov1 släppte ett nytt album som heter Hov1.

Och när vi ändå snackar Hov1 så ska jag till grönan på Fredag å gå på Hov1. Taggar sjukt mycket och tänker fråga Julia om hon vill med m jag inte hittar någon som bor i Stockholm att gå med. Då tänker jag lugn TVINGA henne att följa med och över tala hennes föräldrar att hon ska med.

Hahahaha detta inlägg blev så fucked men vet inte vad jag ska skriva precis så att det är därför.

Imorgon ska jag till Jasper igen även om jag är sjuk. Hahaha så taggar vi hoppträning igen och hoppas på att jag blir frisk snabbt.

Likes

Comments

Hej!
Det har inte hänt så mycket spännande idag synd nog.

Förutom de att jag på nått sätt blivit värre i näsan och jag känner att mitt huvud kommer explodera vilken sekund som hälst.

Så vi hade hemkundsap och sen slutade vi. Jag gick in på Leksand och träffa mamma och vi tog en fika för att hon ville prata med mig om skolan osv. (Såg btw en skit anygg kille där men han va typ 20- 25 så atte HAHAHA GOOD LUCK WHIT THAT) Efter de så åkte vi och handlade.

Vi kom hem och jag gjorde väll inget speciellt. Borde ju ha gjort något med livet men jag gjorde inte de helt enkelt. Det var ju skönt att inte behöva göra något alls.

Jag taggar så mycket nu att köpa biljetter till SHIS. Måste dit med min babe. Sen får vi väll se vad som händer men det är i November så jag har ju lite tid på mig.

Taggar också 9 Juni❤ Håkan Hellström konsärt i Stockholm vilket kommer bli skit kul. Hahahah mammas härliga jobbarkompis räddar mitt skin ibland.

Men nu mpste jag försöka sova om jag ens ska klara av att vakna imorgon. Så godnatt

Kramar
Klara❤

Likes

Comments

Heeej!

Inlägg om Mr.ponny idag, va ju ett tag sedan nu.

Okej så i söndags hoppade jag med Jasper igen. Det va ett tag sedan och det kändes så bra och var så kul. Hoppade i en grupp med 5 andra. (inte säkert kan ha glömt någon) Och Jasper skötte sig bättre än jag förväntade mig. Han gjorde sina små studs och flög lite men mindre än jag förväntat mig. Han var super bussig och pigg verkligen. Men kändes ändå lite skönt istället för att han höll på och vrånga sig.

Så vi hoppade lite oxrar och travhoppade rätt mycket då det är styrketräning för hästarna. Jag försökte iallafall travhoppa då Jasper hade väldigt mycket krut så att säga och började galoppera mot hindret istället. Men han skötte sig väl och han gjorde det han skulle.

Vi hoppade sen en barna super fin fortfarande hur pigg som hälst men det är okej. Kommer väldigt snabbt på 3an som är en oxer och jag tappar konsentrationen helt. Så blir en väldigt ostabil väg till 4an. Mrn han hoppar... MED FRAMBENEN. Alltså står bakbenen kvar på på ena sidan hindret och frambenen på andra sidan... Men han bestämmer sig iallafall för att hoppa med bakbenen också vilket han gör. Och fortsätter sedan gallopera vidare som inget har hänt. Snäll ponny som inte stod kvar där iallafall och såg rolig ut.

Men jag vart iallafall väldigt nöjd med honom eftersom han brukar kunna luras. Men han var jätte duktig och fin och vart värkligen stolt över honom.

Har tyvärr inga bilder än men det ska fixas. (Dom finns på pappas telefon) så vi hörs senare idag eller imorgon beror lite på om det händer något intressant idag.

Kramar

Klara❤


Likes

Comments

Idag den 23:dra April 2017 har ni varit med mig väldigt starkt i snart 2 år. Det betyder att för 2 år sedan hörde jag er för första gången. Ni verkade alltid vara där när ingen annan var det vilket gjorde att jag började lita på er mer och mer vilket kanske var ett stort misstag. Men såklart visste jag inte det. Jag trodde att ni vile mig mitt bästa för vad tror man inte om dem som alltid finns där när ingen annan gör det? Dom måste väll vilja en gott?

Ni ville mig inget gott alls. I början var det ingen stor grej. Det var mer "du kanske inte borde det här för ditt bästa?", "Du vet att dom kommer säga saker om det där!" eller "Du kommer få ångest av det där, du vet det nu därför gör du det inte!". Ju mer tiden gick desto oftare hörde jag de olika rösterna. Dom stoppade mig från att göra saker som jag var taggad på att göra. Men på något sätt var deras röster sjukt övertalande och jag gjorde som den sa för att vem vill bli kommenterad på ett dåligt icke accepterat sätt?

För varje dag som gick kom ni tillbaka oftare. Och en del av mig gillade det inte för att ni kontrollerade mig utan för att ni på något sätt fick mig att inte känna mig så ensam ni fick mig att tro att ni var mina vänner.

Ju mer ni hälsade på desto mer förändrades. Desto mer människor blev jag ogillad av, mer rykten spreds, mer hat kom, mer ensamhet där ni inte kunde dyka upp. Men det var inte bara personer som förändrades mot mig utan jag förändrades också.

Jag stängde in mig mer på mitt rum. Ensamheten vart något som jag hatade, men något som ni gillade så jag anpassade mig för annars straffade ni mig med det jag bara ville försvinna ifrån. Jag förlorade mer människor som alltid betytt väldigt mycket för mig. Jag stängde in min personlighet från omvärlden. Jag slutade att bry mig. Jag slutade att äta och min standard lunch var 1 till 4 glas vatten.

Ja.. Jag gick kanske ner i vikt då men det hjälpte mig inte då jag oftast gömde mig förstora kläder. Men ni gillade det? Ju mer jag lyssnade på er desto mer sa ni. Tillslut va ni där varje sekund på dygnet och skrek på mig. Allt jag gjorde fel, allt jag kunde varit som jag inte var, alla mina små osäkerheter och dom stora som ni nu viste om mycket mer än jag gjorde färst. Jag började hata på mig själv mer än jag redan gjorde. På grund av er började jag träna mer också samtidigt som jag åt mindre.

Jag fick problem med att träffa nya människor. Jag kunde inte häller äta framför folk för ni påminde mig om att deras blickar inte var gott menade. Jag kunde inte äta framför mina närmaste vänner för att jag ville inte se om dom kollade på mig för då ville jag bara spy allt tack vare er.

Det kom kvällar och nätter i nästan 2 månader där jag grät mig till sömns och bad er att lämna mig och mitt liv. Om ni inte hade varit fler nu och så starka kanske ni lämnat mig då men det gjorde ni inte. Ni stannade och vart bara fler. Ni vart fler och fler ända tills dagen kom då jag sa till mi psykolog att jag ville lämna denna värld om hon inte fick er att försvinna. Jag bad henne med tårar rinnandes ner från kinderna att få er att lämna mitt huvud och min kropp. Hon skickade mig till bup. Inte bara på grund utav mitt uttalande utan på grund utav att ni fått mig att bli mindre rätt drastiskt.

Ni började lämna mig ifred mer och mer men jag blev aldrig riktigt av med er. Men det var okej för ni hade bara blivit 2/3 stycken igen och ni höll er där. Det är tryggt när jag kan lyssna på er ibland men kan stänga av er igen.

Men nu är ni fler igen. Vissa av er kan jag tysta en stund i alla fall. Ångesten är tillbaka lika hårfin som alltid panikattackerna är tillbaka och dom random gråt attackerna kommer oftare och blir bara längre.

Men tack vare er vet jag att jag kan leva igenom så mycket om jag vägrar att ge upp även om jag känner att slutet är rakt framför mig. Tack vare er blev jag så trött på livet att jag nu har en krigares ärr på mig. Ni gjorde så att jag på något sätt hittade den jag älskar idag. Ni gjorde så att jag nu har en historia värld att minnas och tänka på.

Jag är en av dom som inte kommer vara tacksam för att ni funnits och finns i mitt liv men jag kommer var stolt över att jag klarade av er och n var sjukt mycket fler än mig.

Tack för att ni gjorde mig till den jag är och tack för att ni fick mig att tänka så mycket på döden så jag utmanar den mer och mer för varje dag som går... Jag klarar mig ur det här även om ni inte vill det.

Ibland kan jag sakna hur kontrolerande ni va. Hur bra ni var som såg till så att jag inte åt förmycket. Även om det var för lite vart det aldrig för mycket. Och ibland saknar jag hur ni pratade med mig innan jag skulle sova och när jag satt ensam hemma. Hur ni fick mig att skita i om jag såg ut som nått från en soptipp i skolan. Fast ni vart ju värre och varje soptipp har ju sina värden dom också mitt var att ni sa åt mig att gå upp 1 timme tidigare för att göra mitt smink varje dag. Jag var inte vacker nog annars. Jag kan sakna hur ni satte upp mål för mig jag skulle bli så där smal och när jag vart det var nästa mål redan satt. Och ibland saknar jag hur bekraftande ni egentligen va mot mig. Lyckades jag gå 2 veckor utan riktigt lunch och inte bry mig kanske bara dricka 2 vatten glas var det nått som bekreftade i mig att jag gjort något bra. Och jag vart lite stolt även fast jag inte borde varit det.

Dock var ingen av er så snälla även om ni bekräftade vissa saker. Även om ni varnade mig. Även om ni gjorde mig mer till vad normen ville. Ni förstörde mig och i slutet av den perioden kunde jag kolapsat vilken sekund som hälst för att min kropp inte orkade svälta sig själv mer. Kanske var det då jag insåg att jag inte kunde leva så här eller kanske ville jag bara ta en paus från att vara tom på känslor och gömma mig själv?

Nått hände i alla fall och jag vet att jag är påväg till baka till den perioden igen och jag kommer inte klara av den lika bra som då men jag kan försöka och jag kan alltid sätta mig och skricka rakt ut. Jag kan även ge upp just nu men vad skulle de göra mig till för person egentligen?

Vi ses snart igen och jag täbker försöka så länge jag orkar gamla vän ta min själ och mitt hjärta för du har gjort det förr men tro mig inget skadar mig nu.

Med vänliga hälsningar

//Jag

Likes

Comments

​Hejsan Hejsan.

Detta är ett riktigt kort i-landsproblem/relatera/humor. 

Okej så jag duschar då på morgonen rätt ofta för er som ville veta det. Därför går jag upp 1 timme eller en halv timme tidigare för att mitt hår ska hinna torka. Men vi alla vet hur det är ibland orkar man bara inte gå upp tidigare. Och då är ju jag den där som ba "okej.. well jag får bara skippa frukosten och typ snabba på sminkningen lite." 

Så jag ligger kvar sover lite längre. Borde ju gå rätt bra right? NEJ för det jag inte tänker på då är att om jag t.ex. har planerat att ha en vit tröja så måste mitt hår torka innan jag sätter på mig den annars kommer vattnet sugas in i kläderna och den vita tröjan is soon to be den genomskinliga tröjan. Alltså kommer min BH säga hej till alla som jag möter eller som antagligen kommer se mig och det är liksom inte mitt mål i livet.

Så jag ligger då kvar har inte ens det i åtanke och ligger kvar min timme. Jag går sedan upp sätter då direkt igång med att tvätta håret. Jag går in på mitt rum för att klä på mig och ser då min vita redan relativt genomskinliga tröja. Och eftersom jag inte har något värmeskyddande spray kan jag inte använda en hårtork för att då går mitt hår sönder så jag försöker snabba upp processen med handduk och luft tork vilket inte går så bra. Får såklart panik över att jag inte kommer hinna torka mitt hår. 

Lugnar jag ner mig och sätter mig och sminkar mig. Blir klar på 10/20 minuter sådär. Så jag tänker att okej jag måste börja klä på mig drar på mig jeans letar på 1 par strumpor och ska sen dra på mig min tröja för att upptäcka att håret fortfarande är lite blött och därför fortfarande droppar vatten i topparna. Eftersom att jag då planerat vad jag ska ha på mig dagen innan så får jag nu panik igen. Så jakten efter en svart tröja på börjas. Efter typ 10 minuter har jag då hittat min svarta oftast långärmade tröja. Det har alltså nu gått typ 25 minuter och jag brukar ha typ 30/35 minuter när jag gör såhär. Alltså har jag 5/10 minuter på mig att borta håret & tänderna, släppa ut hundarna, stoppa allt i ryggsäcken, dra på mig ytterkläderna, låsa och dra. 

Efter som att mitt hår tar ca 5 minuter att borsta igenom då det antagligen vart en enda stor tova pga schampot så har jag alltså 5 min kvar till resterande saker. 

Vilket slutar upp i stress. Känner spontant att jag måste lära mig att gå upp på morgonen eller typ iallafall lära mig att inte stressa. För liksom jag får typ panik 5 gånger på 30/35 min. Med panik kommer min ångest så liksom... fUQ.... 


HAhaha där har ni fakta




Likes

Comments

Hej!

Okej så igår hade jag bara sjukt mycket ångest. Men det började i Onsdags vet inte riktigt varför men det vart iallafall så. Men iallafall det vi nu ska prata om är hur skev vår värld är. Så jag har komplex everyone knows that by now. Men iallafall så jag och min syster har börjat göra fransar. Jag gör det inte för att vara fin för andra tro mig. Jag gör det för att trivas med mig själv. Men iallafall när man gör fransar får man lixom inte ha några produkter med olja i ansiktet speciellt inte i närheten av ögonen då. Så jag fattade ju att jag fick lov att vara osminkad vilket typ kraschade hela mig.

Hur lågt självförtroende har man inte då? Det är min syrras killes syster som gör mina fransar så det borde inte vara någon biggie. Ändå satt jag och halvt grät för att jag inte kunde ha smink på mig och därför kände jag mig inte ens lite okej med mig själv. Det är ju sjukt.

Det värsta med det här är att jag vet att jag inte är ensam med att känna såhär. Att man inte är tillräckligt fin för att visa sig utan smink. Och jag menar varför behöver man ens må så? Det kan ju vara ens eget fel att man mår så. Jag mår ju inte så pga andra jag mår så för att jag säger till mig själv att jag inte duger. Så jag får ångest utav att gå ut bland folk utan smink.

Jag har alltid tyckt att jag har varit finare med smink och jag har aldrig haft så bra självförtroende så jag sagt till mig själv att jag duger. Jag har alltid gömt mig i mina kläder och under ett lager av smink för att känna mig tillräcklig. Det är inte ens lite rätt att lita folk må så.

Tänk er att varje dag går jag upp mellan 05.00 och 05.30 för att jag ska ha tid att sminka mig för att jag ska kunna iallafall ha lite självförtroende om någon skulle säga något till mig i skolan eller på vägen dit/hem. Jag är alltså så beroende av mitt smink att jag inte åker till skolan utan att ha smink på mig. Jag stannar hemma eller kommer sent om jag inte hinner sminka mig till rätt tid.

Är inte det sjukt? Grejen med mitt beteende är att det är fult normalt och förekommer typ överallt. Att man inte duger för sig själv så man gör nästan allt för att duga för andra. Men då har iallafall jag ett till problem. Även om andra säger att jag är fin och att jag duger så gör jag inte det ändå enligt mig själv. För JAG har ett problem med mig själv vilket gör att andras kommentarer gör inget om dom inte säger det jag tycker och tänker om mig själv.

Och varför mår vi såhär? One's again så är det för att varje dag ser vi dessa perfekta kroppar och ansikten. Dom är märkta som att dom vore perfekta för att dom har det jobbet. Deras jobb är att ha perfekta kroppar ansikten och livs stilar som dom kan lägga ut på sociala medier. Och jag fattar. Det är väl klart att det är ett roligt jobb ibland att få bli fotad och få beröm över sin fantastiska kropp. Men plz... samtidigt som vi har en värld där alla ska va lika fina och lika mycket värda.

Om vi bara visar EN av kroppsformerna som finns i denna värld så kommer man aldrig få den insynen att dom som inte har den typen av kropp är lika fina som dom andra. Vi får bilden av att de som inte har kroppen som just nu visas inte är lika mycket värda. Men ändå vill vi att alla ska känna sig perfekta.

Jag kan värkligen inte fatta tänket i de. Och jag fattar kläder säljer bättre om dom vissa på en "snygg" människa. Och vem vill inte att ens företag säljer bra?

Men påriktigt nu. VARFÖR body shamear man de kurviga kvinnorna? Jag vet mycket väl själv att fler och fler kurviga kvinnor börjar komma in i det här med att visas upp. Men påriktigt nu varför så sent och varför så lite?

Jag själv kommer aldrig acceptera mig själv lika mycket för mitt utseende som jag kommer acceptera mina vänners.

Vår värd är vrickad den försöker vara så jävla fin men är så äcklig.

"Sminka dig så blir du perfekt" "ha kläder så du ser smalare ut" " om du inte är nöjd med din kropp ordnar vi det" "om du är nöjd med dig själv och är stolt så du kan visa upp dig klankar vi ner på dig för du är äcklig".

Det där är också en grej som man lugnt kan reagera på. Om någon är stolt och nöjd över sig själv för den personen OTROLIGT mycket skit. Varför då? Jo för att den personen är nöjd över sig själv. Bra anledning, huh? Skulle inte tro de va.

Jag fattar inte ens vad jag vill tycka om mig själv just nu . Okej jo det är väll klart jag vill trivas med mig själv men vågar man ens de i detta vrickade samhälle?

Folk peppar en och vill att man mår bra i sig själv för att sen få ner en på botten när man gör det. Logiskt I know. Hur kan det ens vara okej? Vart är alla som ska reagera på det här? Visa att det är fel. Det är fel att trycka ner andra och det är fel att få andra att må dåligt över sin kropp?

Vart var mina lärare när folk fick mig att må dåligt över min kropp så mitt självförtroende knappt finns idag? Det är något jag låtsas ha för att hålla upp en mask för andra. Vart är de vuxna föräldrarna till de som gjorde illa mitt självförtroende stod dom där i hörnet och gömde sig? Var dom rädda för att ta åt sig det deras barn hade gjort?

Alla borde bli älskade lika mycket för sin kropp hur dom än ser ut punkt slut.

Tack å hej!


Likes

Comments

Hej!

Okej så nu på No:n gör vi ett arbete där vi jobbar med Tekniska lösningar. Där vi då skriver en uppsats om hur Mobiler eller datorer skapas och vad dom skapas av och typ hur bra dom är för naturen osv. Och jag fattar att det är för att vi ska fatta att det är skit dåligt för naturen. Men det har jag även vetat nu ett tag men det hindrar väl ingen från att producera mer telefoner och datorer?

Okej jag fattar det är inte bra för oss med så mycket strålning som vi får. Ändå så tycker jag då att lärare som tjatar om att vi håller på med våra mobiler för mycket är sjukt roliga när dom vill att vi skriver på datorer varje lektion vi har med dom. Jag har inget emot det då jag tycker det är skönt med stavnings hjälpen jag får från datorn.

Det här ska då lära oss elever att det inte är bra för oss att få så mycket strålning från våra mobiler datorer & tv-apparater. Grejen är det lär oss ju egentligen ingenting då vi gör det här på datorn. Så egentligen varför ska vi skriva en uppsats om det här? Det kanske är för att det står i läroplanen?

Säger bara att det är ju rätt värdelöst då jag inte har någon användning av det här och ingen kommer få se det här förutom min lärare. Så jag kommer inte kunna lära någon av det jag lärt mig häller. Varför behöver jag ens lära mig om hur man gjorde mobiler och vilken metall den är gjord av?

Vet inte ens anledningen till att vi gör det här för som en standard får vi bara en uppgift som vi ska göra utan att ens veta varför.

Jag vet vad jag skulle vilja göra med min skoltid istället. Särskilt på No:n. Jag menar hur mycket viktigt finns det inte att snacka om på No:n istället för att jag sitter här och gör saker som inte kommer påverka något. Jag menar jag vet att det här är på något sätt viktigt. Dock skulle jag kunna typ diskutera saker just nu som kan påverka världs bilden.

Den här uppgiften kommer inte påverka något förutom mitt betyg som ingen kommer va intresserad av förutom läraren som bästemmer om jag kommer få börja 9:an eller inte och det får jag så länge jag får typ E.

Just nu har jag F i ett ämne och det är Matte. Jag har haft F i matte nu sen 6:an. Jag har lixom problem med matte och kommer antagligen alltid ha det. Jag vet inte vad jag ska göra åt det precis.

Jag kommer väl aldrig riktigt förstått mig på det men jag kommer inte hålla på med det som jobb heller.

Just nu skulle jag önska att man fick inrikta sin skolgång lite mer mot det man vill i framtiden för dom som vet det. Jag menar vissa av sakerna vi gör just nu är så onödigt för det jag vill med min framtid.

Men det jag menar med det här inlägget är ju mer varför gör vi saker som inte föreldrar mer. Varför gör vi saker som är menlösa för livet och för världen.

Tack och Hej


Likes

Comments

Hej! Detta inlägg kommer direkt från hjärtat. Igår kväll fick jag reda på en grej som verkligen förstörde min kväll men som jag borde insett. Jag vill ändå skriva detta inlägg för med den här grejen började jag ångra att jag inte tog hand om tiden som vi hade tillsammans mer!

Igår fick jag reda på att min bästa vän och den första jag riktigt litade på i hela mitt liv har lämnat oss.

Sickan va en A-ponny. Jag hade tjatat i flera år efter en egen ponny men mina föräldrar va osäkra på det. En dag skickade en tjej en annons till oss på en Shetlands ponny. Han stod på en ridskola och han skulle pensioneras då han stått där tillräckligt länge och började protestera på att det va så mycket barn.

Pappa, jag, min 4-menning (Elvira) & Hennes mamma (Annica) åkte och kolla på Sickan. Han stod då inne i sin box och när vi kom fram till ridskolan han stod på gick vi in i stallet och man såg honom inte ens inne i stallet för han va så liten. Vi kom fram till hans box såg man bara en blyg liten ponny som kollade fram från hörnet.

Han var bara 1 meter och 2 centimeter men det räckte gott och väl. När vi var och kolla på honom var jag bara 6 år. Han va så fin i sin fux färg och sin lilla stjärn i pannan.

Vi fick gå in i boxen och ryckta honom. Och redan då var ag fast vid honom. Han skulle bara med hem. Jag prov red honom och på nått sätt även fast jag var totalt sämst så kändes det så rätt han och jag hörde ihop. Vi båda var små och blyga.

Jag tror jag tjatade i typ 3 veckor efter Sickan. Och efter 1 månad var jag med ponny. Åh.. Jag kommer ihåg den dagen så väl. Jag gick i skolan och dagen innan ringde Elvira och frågade om jag ville följa med hem till henne och leka. Efter några timmar kom pappa och min morfar hem till dom med Sickan i transport bakom bilen. Jag tror jag aldrig varit så glad som då.

Den kvällen när hästarna skulle in kom vi även på att hans spilta som han skulle stå i tillfälligt var för liten. Så vi ställde in honom hos Elviras häst Linus. Sickan var väldigt gnällig först men efter ett tag vart det lugnt.

Jag och Sickan skapade så mycket minnen jag hade honom i typ 8:a år. Sen vart jag tvingad att säja honom något jag verkligen ångrar att jag lät mig tvingas till. Så jag missade tre år till med honom. Och det jag ångrar med det här är att jag kunde haft den tiden med honom. Jag skulle tagit hand om honom som den prins han var. Jag vet att dom som hade honom hans sista tid också gjorde det.

Jag hade alltid tanken om att jag och Sickan skulle lämna den här världen tillsammans eller som Tarzan gjorde. Han skulle vara vid min sida hemma hos oss. Istället blev det hemma hos en familj för ca 2 månader sedan. Han fick kolik under natten och det utvecklades till tarmvred. Han va ju 26 år och därför rätt gammal. Ändå känner jag att jag bara skulle vilja se honom en till gång oh inte på foton utan på riktigt. Bara någon minut att säga hejdå på skulle vara nog.

Jag tror inte att det chokade mig att han var borta. Men det var något jag ändå inte ville höra eller vile acceptera. Jag hade alltid tanke o att do skulle ändra sig. Att Sickan skulle vara för gammal och sliten så att dom skulle ringa pappa någon dag och fråga o vil skulle vilja ta hem honom igen. Och såklart skulle vi göra det för det var ju Sickan. Dock så ringde dom aldrig och frågade om vi skulle vilja hämta hem honom igen.

Sickan var min och många andras lärare in i livet som ryttare. Utan Sickan hade jag antagligen inte stått där jag står idag. Han var min första ponny, lagkompis, bästa vän & viktigast av allt så var han min första livs lärare. Han lärde mig att jag måste tro på mig själv och ge tid till mig själv för att lära mig och nå mina mål.

Jag skulle vilja tacka Sickan för allt han gjort för mig och lärt mig en sista gång. Jag har tänkt på honom varje dag sen jag förlorade honom. Jag tänker på honom ännu mer nu. Jag saknar honom så mycket. Det känns så tomt att veta att jag aldrig mer kommer få se honom.

Jag tycker att vi alla som har djur eller folk vi älskar ska ta den tid vi kan och tillbringa med dom för helt plötsligt har man inte den chansen längre. Vi ska visa varandra så mycket vi bara kan att den personen eller det djuret betyder allt för oss. Låt den/dom känna sig så speciella dom bara förtjänar. Jag tror Sickan vet att framför alla så var han mitt allt. Och oavsett hur länge jag spenderade tid med Tarzan, Hugo eller Windy visste nog Sickan att han alltid betydde mest.

Nu vandrar Sickan på de evigt gröna ängarna och har det bra där. När jag fick reda på att Sickan vandrat vidare kändes det som att något slets ur mitt hjärta men samtidigt vart jag lättad för jag vet att veterinären gjorde det hon kunde och att han nu aldrig mer kan bli skadad eller få ont eller bli sjuk.

Jag älskar dig Sickan min lilla prins och jag hoppas du är stolt över våran resa för det är jag. Och jag hoppas du är stolt över det du gjorde mig till. Jag är stolt av den delen av mig du påverkat mer än alla.


Jag kommer sakna dig tönt. Ingen kände mig som du och inget känner mig som du gör. Vi hade våran tid och den var underbar. Jag vet att du är min skydds ängel för vem skulle annars kunna skydda en så utmanande unge än den som uppfostrade henne till att bli det?

Älskar dig och glömmer dig aldrig prinsen <3

Likes

Comments

(Tjaaa... Detta är ett långt inlägg och kände för att skiva ur mig det här. Om ni vill komma till poängen med hela inlägget är det nog lika bra att bläddra ner 100 år. Svordomar förekommer och kanske känsliga saker. Ni får helt enkelt avgöra ur mycket ni pallar att läsa. Have a good time reading this. Ta in budskapet och tänk på vad ni säger till folk i framtiden. Era ord sårar er än vad ni tror även om personen ni säger det till säger att det är lugnt. Det är kanske inte så lugnt för psyket som ni tror.)

Jag heter Klara Brodén. Det jag gör på min fritid är att vara i ett stall, göra läxor och typ sjunger. Jag är rätt insatt i samhälls frågor. Jag har en familj som består av min mamma, min pappa, 2 syskon, 2 hundar (Sheela & Disel), 1 katt (Simpan) & Jasper. Jag är 15 år och född i Februari. Jag går ofta runt i svarta kläder. Mina 2 favorit band är ju BMTH ( Bring Me The Horizon) & Tjuvjakt. Jag älskar Håkan Hellström (well.. the haters strömmar in xD). Jag har allt annat än ett felfritt utseende och jag är ändå helt okej stolt över det. Jag är inte psykiskt frisk och jag är långt ifrån normal.

Mina föräldrar är skilda och därför har jag en låtsas pappa också. Han har 6 barn som då är mina låtsas syskon. Ingen av dom bor här hos min mamma förutom 2 av dom någon gång ibland. så klart ser jag ju dom som min familj allihopa. Det vore inte samma sak utan dom och är sjukt glad över att dom finns i mitt liv.

Jag har alltid varit lite av en teater apa & älskade ju att stå i centrum och höras när jag var liten. För typ 2 år sedan ändrades de drastiskt. Jag hatade att folk kolla på mig och jag sa inte så mycket. När jag försökte säga något lyssnade ingen så jag gav upp. Ändasedan dess har jag väll låtsas vara på toppen i mitt humör. Det funkade sjukt länge och jag tror det funkade så bra så jag lurade mig själv att jag mådde bra.

Jag fick för mig att det är så här jag ska må. Jag skulle må allt annat än sådär. Det var väldigt mycket som hände i familjen under den där tiden. Det var väldigt bråkigt och jag kände att jag bara ville här ifrån. Jag kände hur orken bara försvann. Det vart liksom svårare att hålla undan den där tomma känslan och att sitta och bara stirra ut genom fönstret vart något jag gjorde hela dagarna.

Jag tänkte ofta på att flytta hem till min pappa. Jag fick inte det då min pappa jobbade dåliga skift. Mamma & pappa menade på att jag skulle få lov att klara mig väldigt mycket själv. Jag bodde kvar hos mamma och det gör jag än idag.

Men i alla fall så funkade det att spela lycklig tills jag började 7:an. Jag fick mycket skit för min längd och hur "dum i huvudet" & "korkad" jag var. Jag tror att det värsta va att de var och än idag är några av mina vänner som säger det. Och dom förstår inte att jag tar åt mig även m jag säger att jag inte gör det. I början nekade jag alltid folk som sa att jag va korkad. Efter ett tag så vart det bara drygt att säga emot så jag gav mig. Jag svarade "Jag vet att jag är helt jävla dum i huvudet. Är det ens en nyhet?" Jag var bara så trött på att varje dag få lov att stå ut med det här. Så jag lät dom ha rätt.

Det kom till den dagen då jag kom på att det måste ju finnas en anledning till varför dom säger det här. Jag började fatta att jag va dum i huvudet. Att jag va korkad. Att jag va för kort och att mitt utseende va fel. Så det dom sa, alltså det som nu stod självklart för mig och som jag trodde inte skulle påverka mig mer vart det som tog det sista ur mig.

Jag levde inte. Jag bara fanns. Jag gick runt i ett skal. Min mask var mitt smink och det höll inte så jävla bra. Varje da när jag kom hem gick jag in på mitt rum och tårarna bara forsa ner för kinderna. Jag ville bara inte leva mer. Det kom en dag när mina lärare började fråga hur jag mådde. Vad skulle jag egentligen säga? Ingen hade lyssnat på mig förut, Varför skulle någon lyssna nu right? Jag svarade att jag mådde okej. Och dom kunde ju inte göra mer än att tro på det och fråga igen någon annan gång.

Jag började äta mindre för om jag blev smalare skulle ju alla tycka om mig mer, eller hur? Så simpelt som det var åt jag inte. Jag drack vatten och lyssna på musik istället. När det hände så var det även mina kompisar som såg det. Dom sa åt mig att äta mer men för det första vart jag nästan spyfärdig bara utav att äta lite grann och för det andra fick jag bara skuld känslor av att äta. Deras reaktion till det här va så sjuk. Det va inte att stötta mig i det som hände (GÄLLER INTE ALLA) utan det var att börja kalla mig "anorexia barn".

Nu i eftertanke om någon av er läser det här.. HUR FAN SKULLE DET VARA BRA FÖR MIG OCH HJÄLPA MIG I DET HÄR? Bara så ni vet vart allt värre. Jag kände ju nu efter det att folk tyckte att jag va ännu mer sjuk i huvudet. Men det var i alla fall i det här mina lärare som såg det här började förstå att allt inte va så bra som jag sa. Dom började prata med min mentor. Min mentor kallade mig & mina föräldrar på ett möte och jag sa precis allt jag kände. Jag grät så mycket då fast jag inte ville.

Efter det så jag vet inte jag mådde bara dåligare för varje dag som gick. Jag kunde börja gråta för att jag fick lov att gå upp på morgonen. Det kändes som jag aldrig skull klara av att göra mig i oordning och det va bara för jävligt alltihop.

Jag visste inte hur jag skulle klara av det. Jag fick panik. Jag fick ju lov att klara det. Det gjorde så jävla ont i min själ. Hur får man bort en smärta? Jo man skapar en ny smärta på ett nytt ställe. Det var då här jag började göra illa mig själv. Det var även här löften började brytas som fan. Jag skar mig flera gånger i veckan. Det som var så smidigt men dom här första månaderna var att huden var fortfarande så frisk att ärren försvann nästan direkt.

Min mentor kontaktade skolans kurator åt mig. Efter typ 1 vecka kom hon ner och hämtade mig på en Svenska lektion. Jag visste ju inte vem hon va men det gjorde ju typ resten av skolan. Jag va hos henne upp mot 2 timmar och hälften av det grät jag ju mest. Jag har aldrig varit van vid att någon lyssna på mina problem förens då. Grejen va att jag hade typ 3 personer jag visste att jag kunde säga ALLT till. Jag valde att inte göra det då jag inte ville att dom skulle börja må dåligt av mina problem. Och ja det kanske va korkat av mig men om ja hade fått någon att må dåligt just då hade jag nog bara deppat ihop ännu mer.

Jag gick och prata med henne 2 gånger i veckan i ca 2 månader. När det gått 2 månader så suckade hon. Hon log dock och jag fattade ingenting. Jag frågade henne vad det va. Hon svarade bara att hon inte kunde hjälpa mig vidare. Hon skulle ta kontakt med en riktig psykolog på vårdcentralen. Medans jag väntade på en tid där så fortsatte jag prata med kuratorn. Jag vart ju aldrig riktigt gladare från där och började sjunka lite igen.

Jag kände mig bara tom. Det va liksom INGA känslor alls. Om jag ska beskriva känslan var det som att min kropp var en tom stängd låda. Jag såg hur folk pratade men hörde inte vad dom sa. Det kändes bara väldigt ovärt att leva.. Jag kom till den punkten där det inte räckte med att inte äta och att skada sig själv. Jag orkade inte och jag levde knappt ändå. Det var här jag planerade min död. Den va rätt simpel och ingen skulle veta vad som hände. Det skulle inte ens hända hemma. Men den riktiga psykologen hörde av sig just in time.

Vi fick en tid hos henne. Och då var det jag mamma & pappa som satt och prata i ca 30 minuter med henne. Efter 30 minuter gick mamma & pappa ut och jag fick prata ensam med henne. Det började hjälpa. Hon började direkt misstänka att jag hade Anorexia och vi fick åka in till BUP. Vi fick där ifrån orden att jag hade Anorexia dock inte så stark så jag behövde gå hos dom och prata.

Tänk att allt det här har med 1 grej att göra. Att bli behandlad som skit. Att folk inte tänker på vad dom säger. Jag är säker på att om jag inte hade blivit behandlad som jag blivit. Om folk hade tagit sig tid till att lyssna och brytt sig om mig som dom brydde sig om alla andra sen redan mellan stadiet hade jag inte suttit här med ärr på armarna och det låga självförtroendet jag har.

Ingen ska väll kunna säga eller skriva att man har panerat sin egen död? NEJ det ska man inte dock är det vanligare än man tror. Så skulle de antagligen inte vara om v kunde respektera alla och inte vara så jäva egoistiska hela tiden.

BÖRJA TÄKA PÅ VAD DU SÄGE ELLER FRÅGAR. Sluta fråga om hur mycket folk väger. Du kanske inte tar det som en stor grej men ven om personen skulle väga perfekt mycket så kan det vara så ångest fyllt för den personen. Säg inte att någon är dum huvudet för antagligen är den personen 3 gånger smartare än du själv. SLUTA få folk att skämmas för den dom är eller hur dom ser ut. Du är antagligen inte bättre själv.

Det spelar ingen roll om du ser ut som Kim K... Om du får någon att skämmas över hur den ser ut är du så mycket fulare än personen i fråga för att du får någon att känna sig dålig för att du ska känna dg bättre. Lär dig trivas med dig själ istället för att få andra att inte trivas med sig själv.

Och om man någonsin ser någon som mår dåligt låt den personen veta att du finns där när den personen är redo att berätta om det. Vi alla måste hjälpa alla. Vi måste få varandra att förstå att vi är perfekta som vi är. Och nej man behöver inte gilla alla men då behöver man häller inte göra så att den personen mår dåligt. Man får helt enkelt skita i den personen då.

Och sen vem är du att komma med åsikter om vad jag ska göra? Sluta komma med dina "kloka" åsikter om att jag ska sluta deppa. Eller ha i alla fall en bra anledning om varför jag ska sluta deppa. Kom inte bara med ditt jävla "sluta va så jävla deppig hela tiden du får andra att må dåligt". DU GR INGET BÄTTRE. Och om jag då skriver "amen varför?" Svara inte då med "amen du försöker ju inte ens. Dessutom blir man ju lite gladare om man inte deppar". CAPTAIN OBIVUS STRIKES AGAIN. Det är väll rätt själv klart att man blir glad om man inte deppar. Dock gjorde du mig just ännu mer deppig och arg genom att säga att jag inte ens försöker.

Du vet antagligen inte vad jag går igenom så I won't go to hars on yah. Men säg ALDRIG IGEN att jag inte försöker. För du vet det där leendet och skrattet jag skrattar varje gång du drar nått av dina sjukt dåliga torra skämt... Tror du på riktigt att det är ett äkta skratt och ett äkta leende? Om du tror det tror du sjukt fel. Men varje dag försöker jag hålla uppe det ca 10 timmar om dagen. För att just såna som du ska tro att jag mår bra och är glad. Jag kämpar mer med det än det känns som att du någonsin försökt med något i hela ditt liv.

Så att du kommer med din åsikt om vad jag ska göra och hur jag ska göra det kan du bara gå hem med. Snälla... Dina åsikter om vad jag ska göra med mitt liv finns inte. Du kan komma med råd och tips men att du ska försöka ända min åsikt finns inte på kartan. Jag är tillräckligt stark att stå på mina egna ben och stå för det jag gör säger & tycker.

Så människor ta hand om varandra. Hjälp folk som mår skit för dom kanske finns vid er sida ena dagen men andra dagen är dom borta tills döden för er samman igen. Snacka inte skit. Och snälla förstå att eran åsikt om andra inte spelar någon roll så länge den inte är bra.

God natt!

Mycket kärlek Klara <3

Likes

Comments