View tracker

Ja, det har ju såklart gått tre månader sen bloggen startades. Men. Det har hänt massor i vardagen.

Skilsmässan står nu bakom knuten och det är något jag ser som en enorm befrielse, samtidigt som att jag är vettskrämd för vad som kommer komma den dagen Alexander släpps. Men det är ett senare problem. Jag ha upprättat kontakt med en advokat, som jag trivs med och som verkar kunna sitt jobb, så nu väntar jag bara på att hon ska skriva klart stämningen, med allt vad det innebär, sen tutar vi och kör.

Att ta beslut om skilsmässa var, för mig, oerhört svårt eftersom jag, trots den enorma problematik som Alexander har, bryr mig om honom enormt mycket.

Det finns Alltid 2 sidor av ett mynt. Och jag älskar den ena sidan. Och föraktar den andra. Sidan jag föraktar har, tyvärr, blivit mer och mer framträdande hos Alexander sedan jag blev gravid.

Alexander bestrider såklart vårdnadstvisten och menar på att vi ska ha gemensam vårdnad, trots att han är oförmögen att ta hand om barn, eller för den delen villig att betala för underhåll. Under graviditeten lät det "du får inte söka underhåll, för du kommer sätta mig hos kronofogden" Som om han inte redan är där! Han har inte betalat en krona för vår sons behov, mer än de 1500 varje månad som försäkringskassan betalar ut, för givetvis gick jag emot hans önskan och ansökte ändå, för han får vackert ta och "hjälpa till".

Min graviditet, eller ja.. Sen jag träffade Alexander har min vardag kantats av mer eller mindre påtaglig psykisk misshandel och grov manipulering. Något som jag inte såg, eller ville se, tro på innan det hade gått på tok för långt. Ända tills mina vänner faktiskt lyckades pränta in i mitt huvud att det var så läget såg ut och tills jag tillät dem att hjälpa mig och förse mig med medel, stöd och kraft att ta första steget mot att slåss för min, och Olivers, frihet.

Vilket jag nu gör, med all min kraft.

Vad gäller Oliver så utvecklas han i rasande takt och jag börjar undra var min lilla, lilla bebis har tagit vägen. Han är så stor om man jämför, men givetvis är han fortfarande pytte i allas ögon, förutom mina.

Den 2a september blir han 6 månader. Och jag förstår knappt var tiden tagit vägen. Känns som att han föddes för en vecka sedan.

knappt 24 timmar VS 6 månader. Fort går det!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Så, ni undrar säkert mer ingående om vem jag är och så vidare. So here we go.

Jag idag:

Jag heter alltså Elina och är 26 år. Jag är som ni förstår, mammaledig, och har en son som i dagsläget är 3 månader gammal och lyckligt ovetande om livets svåra. Jag är anställd inom vården och längtar just nu Inte tillbaka till jobbet, även om jag trivs bra med mitt arbete. På min fritid umgås jag med vänner och familj. Jag kämpar varje dag för att må bra i mig själv och trivas med vardagen tillsammans med Oliver. Att vara ensamstående mamma är inte lätt alla gånger, men man kan inte göra mer än sitt bästa.

Min rådande situation:

Jag är sedan 19:e juni gift med en man som heter Alexander. En vecka efter vår vigsel upptäckte jag att jag var gravid och stod nu i valet och kvalet om jag skulle behålla barnet. Anledningen till att jag ens funderade var på grund av min och Alexanders situation.

Alexander sitter nämligen i fängelse.

Alexander greps den 14:e Augusti 2014 och vi har sedan dess levt isär. Ni undrar säkert varför jag stannade kvar och lät det gå så långt att jag blev med barn med denna man. Jag stannade kvar dels av att jag hade, och har fortfarande, en förhoppning om ett vettigt liv tillsammans med Alexander, trots att det numer är tämligen utsiktslöst då han lever kvar i gamla mönster utan att vilja förändra sitt liv till det bättre. En annan anledning är att Alexander, tyvärr, är oerhört manipulativ och jag har varit blind av känslor för honom vilket gjorde att jag inte märkte och kände igen tecknen på hans personlighetsdrag fören det redan var försent.

Under graviditeten mognade jag som person och blev alltmer klarsynt och vågade börja stå upp för mig själv vilket Alexander inte alls uppskattar. Han sitter nu i sin bunker och skriver brev av anklagande karaktär där jag, enligt honom, misshandlar honom psykiskt när jag inte svarar på hans brev, inte köper saker som han bett om eller förser honom med pengar.

En vecka innan vi gifte oss så skapade han ett "gemensamt" bankkonto och vred till min hjärna så att jag satte in en väl ansenlig summa med pengar på detta konto, som i grunden kommer från en brottsskadeersättning som Jag fått till följd av brott mot min person. Dessa pengar skulle enligt honom investeras och växa till sig tills hans muckdag.

Han investerade och investerade tills pengarna var borta då alla fonder sjönk snabbt.

Jag bönade och bad om att han skulle sätta tillbaka dessa pengar till mig eftersom jag behövde ha dessa för att köpa kläder med mera till vårt kommande barn. Alexander vägrade, samtidigt som han förklarade att han absolut inte vill ha en son, och att han inte kommer kunna ta till sig barnet om det blir en pojke. Han har uttalat att han aldrig kommer byta en enda blöja och att jag absolut inte får ansöka om underhållsbidrag, då jag kommer sätta honom hos kronofogden. När jag berättade för honom att vi skulle få en son så var hans första spontana reaktion "fuck NO". Finns så mycket han sa under min graviditet så det skulle bli en hel bok om jag drog upp allt.

Idag är jag på väg att ta ut skilsmässa från denna man då jag inte vill att Min son ska växa upp under hans inflytande, då hans värderingar här i livet är minst sagt skrämmande. Hans planer är skrämmande. Han är skrämmande. Och jag är oerhört rädd för vad denna man kan tänkas hitta på när han kommer ut ur bunkern. Frågorna är många, kommer han att hitta oss, förfölja oss? Vad är han kapabel till?

Det enda jag vet är att jag kommer att stå upp för min sons skull, för att minimera hans fars inflytande på hans sinne. För att undvika att han tar efter sin far. Att få Oliver att inse att det hans pappa gör är fel.

Oliver:

Olivers födsel var till en början lugn och allt gick rätt till de 8 första timmarna, tills de konstaterade att mina värkar inte tilltog och att förlossningen höll på att stanna av. De gav mig så värkstimulerande dropp som resulterade i att allt började gå utför. värkarna satte igång och Epiduralnålen sattes. Men i samma veva började Olivers hjärtljud att dala vid varje värk och det beslutades om akut kejsarsnitt, och de gick från att boosta mina värkar till att försöka avbryta hela mitt förlossningsarbete med bricanyl i en tvärvändning samtidigt som jag kördes ner till operation. Det visade sig sedan att Oliver hade navelsträngen 2 varv runt huvudet.

Idag är Oliver en glad, pigg och välmående tremånaders bebis.

När Alexander fick veta att han kommit så var hans enda reaktion "jaha, när kommer ni hit?" Ingen reaktion på att det höll på att gå illa och att han kunde ha förlorat både fru och barn samtidigt 4 dagar tidigare.


Nu har jag gett er lite bakgrundsinfo. Framtida inlägg kommer att handla om Min vardag tillsammans med Oliver, om skilsmässan och den kommande oundvikliga vårdnadstvisten. 



Likes

Comments

View tracker