View tracker

Hejsan! Är nu ca halvvägs genom mitt lov här och en hel del har hänt. Och en hel del kommer att hända. Onsdagen innan lovet började hade vi cultural competitions i skolan. Det gick ut på att varje skolhus, det finns fyra, tävlade mot varandra genom att framföra en Haka, en waiata och en nya zeeländsk sång. Vi har övat till och från i några veckor. Mitt hus kom tyvärr sist, inte för att det gör något det var kul ändå, men vi var absolut inte sämst... Förlusten smältes och livet gick vidare. På fredagen kom nämligen en kompis till mig ner hit. Hon heter Ellen och kommer ifrån Norge och stannar hela lovet.

Bilder från onsdagen. Mitt hus är det till höger och det till vänster är det som vann. I den första bilden håller de på med hakan. Hakan är en krigsdans för maorierna och the All Blacks "dansar" den inför varje match. På tal om the All Blacks, Rugby-VM håller på för tillfället och man ser en hel del All Blacks-flaggor och hör en hel del prata om det. Stooor grej, har dock inte sett en enda match än, jag bor inte i en familj som följer sport. Kan dock inte påstå att jag lider av detta, min värdfamilj är bäst.

Vidare till lovet. På söndagen tog vi vårt pick och pack och satte oss i bilen för att köra ner till Dunedin. Vägen ner dit var helt fantastisk, det är sant vad dom säger om att det ser annorlunda ut bakom varje kulle. En gemensam nämnare var dock gröna kullar och får. Innan dess hade jag mest sett kor och platt mark med inslag av berg och får. Vägen till Dunedin var något helt annat. Vi stannade vid något som heter Moeraki Boulders, stora stenar som ploppat upp ur sanden om jag förstod det hela rätt. Stranden var jättefin och barnen hade fullt upp med att samla stenar och snäckskal samt hoppa runt på stenarna.

Färden fortsatte och vi kom fram till Dunedin. Vi träffade en vän till Sarah innan jag och Ellen bestämde oss för att gå runt i Dunedin ett tag innan vi skulle äta. I jakten på havet fick vi dock uppleva den extremt kassa stadsplaneringen som Dunedin är byggd efter. I en normal stad är det normalt att ha fina strandpromenader och mysiga caféer längs med vattnet. Detta är inte fallet där utan vi gick rakt in i ett mindre smickrande industriområde. Vi fick dock se de lite mindre turistiga delarna av staden vilket alltid är något. Kvällen avslutades senare med en tour genom mer sevärda delar av stället i väntan på att det skulle bli tillräckligt mörkt för oss att kunna åka och se på lysmaskar, dock var det supermånekväll så riktigt mörkt blev det aldrig. Vi har för övrigt bytt till sommartid här nu vilket innebär ljusare kvällar och elva timmars tidsskillnad. Lysmaskarna var väldigt coola och man kunde se dem på riktigt för vi var inte i en grotta. Under vår rundtur fick vi även chansen att bestiga världens brantaste backe, den var verkligen brant. En kul grej som, om den funnits på min bucket list, nu skulle vara avbockad.

På tisdagen hyrde vi cyklar och utforskade ett område utanför Dunedin, Otago Peninsula. Fler gröna kullar, får och stränder. Vi besökte även ett albatrosscenter i hopp om att se några av dessa, tyvärr blev så inte fallet men jag fick se mycket annat under den dagen ändå. Dagen avslutades med en pizza som var extremt god.

Dagen efter bjöd på ytterligare vyer när vi satte oss på ett tåg som tog oss ut bland bergen. Jag vaggades till sömns den sista timmen av resan (oopsi) men innan dess var allt väldigt fint och bra. Till mitt försvar körde vi bara fram och tillbaka så jag hade sett det jag sov förbi innan. Barnen var mindre imponerade av utsikten men väldigt exalterade över att få åka tåg, speciellt Jonathon. Han har en grej för dem.

Alla bilder är blandade men det får ni leva med. Lite kul var det ändå när man gick in i en bokhandel och möttes av svenska flaggor. Svenska hjärtat blir stolt. Jag kan inte säga att jag har sett en albatross men jag lyckades i alla fall att se några svarta svanar vilket alltid är något. 

Sista dagen gick vi en rundtur i en chokladfabrik, underbart. Inte riktigt Kalle-och-chokladfabrikenstil, men nästan. På vägen hem stannade vi i Oamaru, ett samhälle mellan Temuka och Dunedin. Med mig hem fick jag några riktigt najsiga snäckskal, vi får väl se om de tar sig hela vägen hem till Sverige. 

Anyways, det var starten på mitt lov. De senaste dagarna har också varit väldigt bra men ska försöka bli lite bättre på bloggandet --> ni får veta vad jag gjort i ett senare inlägg. Jag kan dock avslöja att jag på onsdag åker upp till Christchurch, sedan vidare till Hanmer Springs för att avsluta i Nelson för att släppa av Ellen. Ett riktigt bra avslut på lovet måste jag säga.

Kramisar

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tjolahopp!

Jag är alldeles för dålig på det här med att blogga, som tur var är det inte mitt drömyrke. Hur som helst, en lång tid har gått sedan mitt senaste inlägg och en del saker har hänt sedan dess. För det första har det blivit mycket varmare. Frostbilderna från förra inlägget är inte längre aktuella och jag bytte idag ifrån vinter- till sommaruniform. Rolig information, jag har även börjat få en väldigt fin bränna i ansiktet. Helt ärligt är den fin, och det motsvarar MARS här vilket lär betyda att jag inom en hyfsat snar framtid måste införskaffa mig en solkräm, jippie. Min gissning är dock att jag la någon typ av grund under de två dagar jag åkte skidor. Jag åkte skidor vid två olika tillfällen, en gång med skolan och en annan med två andra killar varav den ena kände min värdpappa, Troy.

Dagen då vi åkte med skolan var perfekt! Vädret var fantastiskt och snön lika så. Tyvärr tog det ett tag för oss att komma igång och när vi väl var igång visade det sig att jag ganska lätt åkte ifrån de jag åkte med, vilket inte gjorde speciellt mycket för det var najs ändå. Skidåkningen var tillräckligt bra för att jag redan följande helg bestämde mig för att åka upp igen. Jag blev upphämtad i en av de minsta bilarna jag någonsin åkt i, jag fick nästan sitta böjd i baksätet. Detta säger en hel del då jag inte är speciellt lång. Den här bilen började nog närma sig sina sista dagar för när vi var påväg uppför vägen som tar en fram till själva skidstället överhettas motorn och vi står med öppen, rykande huv ett tag innan vi kan köra upp den sista biten. En erfarenhet rikare kommer vi dock fram. Skidåkningen är precis lika bra denna gången även om jag vid några tillfällen åker igenom en vägg av dimma så tjock att man knappt kan skymta konturerna av liften framför sig, en mindre se skillnad på snö och inte snö. Det var dock väldigt kul att åka i detta speciellt eftersom att jag vid det laget åkte ensam och inte behövde ha koll på någon annan än mig själv. Stort plus går även till backarnas längd, me like långa backar även om de inte var överdrivet många var de väldigt bra och aldrig uppkörda. Optimalt för endagsskidåkning.

Resten skriver jag om senare för nu ska jag sova. Och jag lovar att det inte ska ta lika lång tid innan nästa inlägg kommer upp. Speciellt eftersom att jag har massvis med roliga saker inplanerade för det kommande lovet. KRAMAR.

Lägg märke till molnet i andra bilden. Första gången jag åkte in i det var det lite av en chock och jag var i en backe jag inte var speciellt välbekant med, men det gick bra och jag kom ner till liften även om jag inte insåg att det var där jag var förens jag var fem meter ifrån boden, typ. När dimman inte var där var det dock en hur fin och häftig utsikt som helst. Sista bilden visar vägen som man kör upp på. Det är inte en väg som kommer att vinna pris för Nya Zeelands bästa väg, ni kanske, om ni verkligen vill, kan se dammolnet bakom bilen...

​Detta är mitt försök till en panoramabild, tyvärr är det en head-bangande kille i mitten men ville försöka visa hur häftigt det är med att det är heeelt platt om man kollar åt ena hållet och sen skruvar man på huvudet lite och så ser man istället för ett åkerlandskap bara snötäckta berg. 

Likes

Comments

View tracker

Hejsan, lite senare än planerat.

Jag har nu varit här i en dryg månad och hittills känns allt väldigt bra. Familjen är underbar och allt fungerar bra med skola och vänner osv. Den första veckan jag kom hit hade jag lov, den tiden spenderades framförallt på att lära känna familjen och förbereda allt inför skolan (lunchlåda och skoluniform, hej!). Denna veckan var, som jag förstått det, också den kallaste på hela vintern. Problemet med detta var dock inte att det var kallt utomhus, jag har inga problem med det. Problemet med detta var att det även var kallt inomhus. Stora englasfönsterpartier och minusgrader är inte alltid en lyckad kombo men jag tog mig igenom det och nu blir det bara varmare och varmare. Värt att nämna är att det var tjugo grader här en dag för några veckor sedan.

Annars då, vad har jag gjort? Jag har vid ett flertal tillfällen besökt simhallen, jag var i Tekapo vilket var väldigt häftigt och sjukt fint. Jag har lärt känna några riktigt bra människor och jag känner mig allmänt väldigt bra.

Skolan flyter på, tempot här är lite långsammare än det jag är van vid, jag tar fem ämnen + en study vilket i princip är läxläsning. Ämnena jag tar är biologi, matte, engelska, geografi och matlagning. Jag var med i en biologitävling tillsammans med tre andra som också går biologi där vi i lag tävlade mot lag från andra skolor. Vi kom trea av sju lag och vann varsin vattenflaska, yey. Jag kan inte påstå att jag bidrog med speciellt mycket då majoriteten av frågorna handlade om Nya Zeeländska djur och växter, eller om barnprogram jag aldrig kollat på, men det var kul ändå.

Såhär en månad efter att jag kommit hit har jag sakta men skärt börjat vänja mig vid att ratten sitter på fel sida i bilen. Helt van är jag inte än men jag har i alla fall slutat undra varför hälften av bilarna kör utan förare och bara har en person i passagerarsätet, hehe…

Det var allt för mig den här gången, förhoppningsvis dröjer det inte lika länge till nästa uppdatering. Undrar ni något fråga. Hoppas allt är bra med er där hemma. Kram

Min väg till skolan och min skoluniform. Var tvungen att googla "how to tie a tie" kvällen innan jag skulle börja

Den stranden som är närmast där jag bor och det jag ser genom fönstret när jag vaknar. Lägg märke till frosten på rutan, värt att nämna är dock att detta var under den första veckan. Det blir inte så kallt längre. De personerna ni ser på bilden är Troy, Nikita (den äldsta tjejen) och Jonathon. Denna stranden är dock inte den stranden där man badar. Det finns en mycket finare strand i Timaru, staden ca 15 minuters bilväg bort.

​Detta är bilder från min lilla utflyckt till Tekapo. Jag åkte dit med ett gäng japaner, plus några andra från skolan, som är på skolan under några veckor som ett miniutbyte. På bilderna till vänster kan ni se Mt Cook, NZs högsta berg. 

Likes

Comments

Jag har nu kommit fram och och varit framme ett tag. Familjen jag bor hos är verkligen jättesnäll och jag hoppas och tror att vi ska få tio väldigt bra månader tillsammans. Det var nu lite drygt en vecka sedan jag åkte hemifrån och allt efter Londonhar gått precis som det ska. Mina två 13- respektive 9-timmars flyg var inte alls så jobbiga som jag trodde att de skulle vara och då ska nämnas att jag knappt sov något alls. Jag hade sällskap av filmer istället, bland annat filmen The longest ride (observera ironin i namnet) som för övrigt var jättebra.

När jag senare kom fram till Auckland möttes jag av kyla och Liz, en av ledarna på Soft landing campet. Alla sov när jag kom dit så jag bar bara in mina väskor på rummet och tog en dusch innan jag hoppade i sängen, ringde hem och somnade så fort jag la huvudet på kudden, för då var klockan halv ett. Jag somnade direkt och sov tills dess att klockan ringde. Halv 8. Upp för frukost, som faktiskt var väldigt bra, förutom att det enda de inte hade som man kunde bre på mackan var smör, men men man kan inte få allt. Efter frukosten satte vi oss och lyssnade på när ledarna gick igenom regler, procedurer samt tips och trix för att göra året till det bästa det kan bli. När vi hade lite fritid efter lunchen passade vi på att gå ut på innergården för att få stå och inte sitta. Vi kastade boll emellan oss för att ha något att göra innan vi gick in för en sista informationsdos. När vi var klara där började det roliga på riktigt. Då tog vi oss in till Auckland för att först gå upp i Skytower, vi var uppe i solnedgången vilket var jättehäftigt! Efter det fick vi på egen hand hitta något bra ställe att äta på, jag och två andra, Lucca från Danmark och Luciana från Argentina, gick till ett mexicanskt ställe. Jag åt quesedillas (oklar stavning) som var jättegoda. Efter det gick vi tillbaka till tågstationen och åkte tillbaka. Tydligen hade vi sett allt som var värt att se av innerstan under vår promenad vilket förvånade mig lite för det var inte mycket alls...

Dagen efter skulle vi upp ännu tidigare, frukost vid 6, för att åka till flygplatsen och vara där i tid. Det blev en hel del väntan där då mitt flyg inte gick förens halv ett men jag hann bland annat köpa ett telefonkort, så nu har jag nya zeeländskt nummer. +6421 08 300 292 om ni vill få tag i mig. Det är gratis för mig om ni ringer kan vara värt att säga. Jag hade fönsterplats i flyget till Christchurch vilket var väldigt nice.

Vad jag gjort här i Temuka tar jag i ett annat inlägg för nu ska jag ner och äta frukost och sen ska jag till skolan för att välja kurser och annat kul.

Likes

Comments

Hej! Ligger nu i sängen, i London, och velar om huruvida jag ska sova eller spara min trötthet till flyget i morgon, efter en lite mer händelserik och komplicerad flygresa än planerat. Från början var det tänkt att jag skulle åka till Auckland via London och Hong Kong och jag skulle vara framme där runt lunch på torsdagen. Nu blir det inte så, då mitt flyg från Kastrup blev försenat föll resten av mina flyg som dominobrickor. Jag ska istället sätta mig på ett fly som går via Singapore istället. Detta hade egentligen inte varit något problem om det inte varit för att detta flyget går senare och jag behöver sova på hotell i kväll. Ett hotell vars transferbussar slutar gå en halvtimme innan det att jag kommer till hållplatsen, (att jag kommer sent till bussen har mycket att göra med den extremt långa kön för att ta sig förbi deras gränskontroll och det faktum att jag fick sitta och vänta på att min gränskontrollant skulle kolla med hotellet att det var okej att jag bodde där trotts att jag var 17). Efter ett samtal med hotellet slutar det med att jag får leta upp en taxi. Jag går till taxistället och får reda på att de bara tar kontanter. Eftersom det inte ingick i min plan att stanna i England hade jag inga pund och därmed inget sätt att betala taxin på. Jag hittar ett danskt par som ska till samma ställe och som satt på samma flyg från Köpenhamn och vi bestämmer oss för att dela på taxin, de har dock bara euro, dollar och kort så jag bestämmer mig för att gå in och ta ut pengar. Vi lyckas sen ta oss till hotellet och nu ligger jag som sagt i sängen och hoppas för mitt liv att det går bättre i morgon. (Skrevs natten till onsdag)

Bara för att göra detta ännu roligare fungerade inte datorn när jag skulle checka in idag så det tog extra tid där med. Plus att klockan på datorn har skrämt mig två gånger då den fortfarande är ställd efter svensk tid.

Likes

Comments