Året PISA resultat ramlar in och öppnar upp till diskussion kring dagens utbildning. Socioekonomiska skillnader, regionala skillnader och skillnader mellan kön ger orsak reflektera över begreppet jämlik utbildning och kunskapsnivån i landet. Reformer av utbildning har under de senaste åren rullat in och behov av utveckling har vädrats , men de åtgärder som vidtagits har varit små inre kostnadsneutrala justeringar . Åtgärder som inte varit tillräckliga för att garantera jämlik utbildning, jämlik utbildning som tidigare varit styrkan i landets utbildningssystem – en garant för välfärdssamhället.

Samhällsutvecklingen har medfört att kraven på utbildning förändrats radikalt. De krav som dagens informations- och servicesamhälle ställer nu och framöver behöver synliggöras i landets utbildningssystem. De prestationsskillander baserade på socioekonomiska faktorer försätter elverna i olika utgångslägen och påverkar elevernas ambitionsnivåer .

I dag står vi inför det faktum att våra elever klarar sig allt sämre i PISA mätningar och andra jämförande studier. Vi har ett skolsystem som inte längre garanterar en jämlik utbildning och inte eliminerar de socioekonomiska samhällsskillnaderna i landet.Vi ligger efter, vi ligger efter i europa och globalt

Finland har levt allt för länge i tron att om man gör som man alltid gjort blir det resultatet bättre och bättre, ett faktum som sällan fungerar. Inte ens vad utbildning beträffar. Nu är det hög tid att stanna upp och tänka efter- Hur höjer vi kunskapsnivån med bibehållen jämlik utbildning och vad ska vi göra för att komma i fatt ?

Det finns orsak att diskutera läropliktens komplexitet med ledstjärna: Rejält kunskapslyft i landet. Det är också viktigt att också beakta hurudant lärande, tillväxt och välmående man vill att skolsystemet ska generera. En diskussion som verkligen borde vara av intresse inom landets utbildningspolitik ur många synvinklar.

Den kvalitativt goda småbarnspedagogiken vi har i Finland har betydelse för barns lärande och utveckling inte enbart i ett tidigt skede , utan även under fortsatt skolgång. Småbarnspedagogiken lägger grunden för en jämlik utbildning. Ledsamt nog är deltagande i småbarnspedagogiken i vårt land låg i jämförelse med andra europeiska länder, en för oss outnyttjad resurs med tanke på tidig registrering av problem och utjämning av olika förutsättningar för lärande.


I dagens grundskola ser man att elevers lärstig påverkas av olika faktorer och någon form av flexibel lösning kring skolstarten för varje individ kunde vara en lösning som följer samhällsutvecklingen i övrigt.

Grundskolans stödsystem fungerar inte, det har otaliga rapporter varslat om under det senaste året. Elevernas rätt till stöd förbises och vi prutar rejält på begreppet jämlik utbildning.Ett faktum som elever och vårdnadshavare känner av. Ett faktum som sätter spår i samhället

I dag ser vi också ett allt större behov av arrangemang för elever som behöver någon typ av fördjupningar. Grundskolan som var tänkt som en garanti för bildningen i landet kan inte med dagens mått mätt möta omgivningens krav


Visst är det ledsamt att se att enbart 85% av dagens ungdomar avlägger examen från andra stadiet. Än mera bekymmersamt är att veta att en av orsakerna till avbrotten torde ligga i bristfälliga baskunskaper som tex läsning och otillräcklig studieteknik. Brister som är direkt produkt av någonting som inte fungerar.

Av framtidens arbetsplatser verkar synnerligen få vara sådana att det av arbetstagaren inte skulle kräva en andra stadiets utbildning. Den som lämnar utan utbildning är troligen i riskzonen för marginalisering i ett tidigt skede av livet.


Den elevhälsolag som vi nu följer öppnar också upp till stöd för elevernas växande. Elevernas rätt till stöd inom en viss tid förpliktar kommunerna att ordna de nödvändiga stödtjänsterna. Samtidigt noterar vi att det finns enorma brister på tex skolpsykologer och kuratorer. Den elevgrupp som är i absolut största risken för dropout i nuläget är de elever som av en eller annan orsak tackar nej till elevhälsotjänster. Tackar nej till alla hjälp och lämnar ligga hemma.Skolan tänjer och tänjer, men inga redskap är i nuläget tillräckliga för att överlappa avståndet mellan socialen och skolan .Ett naturligt samarbete över sektorerna saknas. Det är två paralella system som brister och vi kan i ett tidigt skede förutspå vilka elever som är i hög risk för dropout.

Vi har ett skolsystem med inbyggda stödsystem som inte fungerar tillfredsställande längre. Vi behöver bygga nytt. Ett nybygge måste få ta tid, diskueras och framförallt analyseras.

Men ett nybygge med målsättning kunskpaslyft och välmående måste också få kosta. Låt diskussionen löpa kring möjligheter och låt nybygget få vara en gemensam angelägenhet . En investering i kunskapslyftet är en långsiktig investering för landet och samtidigt en garant för framtidens Finland




Såtar an å på får an måsasteiji- å he ha aldär vari na faasst i toko måras

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Landets skolsystem är fortfarande av toppenkvalitet, vi levererar. Under de senaste åren har trenden dock varit nedåtgående, en trend som bekymrar lärarinnan inom mig. Numera brottas landet med enorma skillnader mellan högpresterande och lågpresterande elever, och även med breda skillnader i inlärningsresultat mellan pojkar och flickor. Ett resultat som bekräftas i den ena undersökningen efter den andra

Finlands skolsystem har i tiderna byggts på tanken om likvärdig utbildning. Man har utgått från att var än du bor så ska du garanteras kvalitativt god utbildning. Skolsystemet har utvecklats och systemet har utökats med allas rätt till stöd genast när behov uppstår. Ramarna är förträffliga, men frågan smyger sig osökt på. Kan vi i det hundraåriga Finland garantera jämlik utbildning?

Den läroplikt som omger systemet har under den senaste tiden lyfts till diskussion tex av framstående och erkända ekonomer i landet, Roope Uusitalo och Katariina Salme-Aro. Utbildningsministern har också vänt en smula på just den paletten.

Samhället har förändrats, världen ser helt annorlunda ut än då läroplikten infördes. Den nya läroplanen speglar i viss mån samhällsförändringarna, men ramarna består.Nu pratar vi om ämneshelheter och lärmiljöer. Vi pratar om elevers lärstigar, och deras rättigheter till stöd. Begreppet undervisning har glidit över mot handledande. Eleverna rör sig inom grundundervisningen som en hop, där var och en har egna behov som ska tillgodoses. Sådan är verkligheten i dagens skola - men garanterar vi jämlik utbildning?

Andra stadiet suckar över studerandes kunskapsnivå, suckar över att nivån sjunkit och trenden fortgår. Grundskolan genererar inte det kunnande som varje ungdom förutsätts besitta då de fullgjort sin läroplikt.

2011 reviderades grundskolans stödbatteri och in kom 3-stegsstödet. Ett stödtänk som är ypperligt ur elevens synvinkel. Beklagligt nog insåg staten inte att det krävs resurser för att förverkliga stödets intentioner. I dags läge är det upp till kommunerna huruvida man ser det som en investering att stöda den växande ungdomen eller inte, det är den enskilda kommunen som tolkar begreppet likvärdig utbildning. Resultatet av systemet skönjer vi nu, då elever inte fått det stöd som de hade behövt och lämnar grundskolan.

Från statligt håll har man skurit i grundfinansieringen för att sedan genom att bevilja projektpengar ge en bild av likvärdig utbildning garanteras. Frågan som osökt infinner sig i lärarinnans tankar är - garanterar vi elevers rätt till stöd genom projektfinansiering? Garanterar vi likvärdig utbildning?

Kommuner av i dag har olika förutsättningar att söka projektfinansiering. Kommuner av i dag har också olika förutsättningar att rikta resurser till de områden eller de skolor där socioekonomiska faktorer påverkar elevernas skolframgång.

De spetsprojekt som nu startats är också en väg att från statligt håll stöda skolutvecklingen och därmed garantera någon form av likvärdig utbildning. Behovet av digitalisering i skolan av i dag är enormt, men så länge det inte finns en definition på vad man i landet innefattar i begreppet digitalisering så ser jag det som en omöjlighet att uppfylla med tanke på en likvärdig utbildning.

Skolornas uppgift breddas. Utöver undervisning kopplas fostrarrollen in. Till exempel Rörelse i skolan ger ett välkommet mervärde. Men är det framtidens skola vi bygger då ungdomsledare eller friidrottstränare kommer in med verksamhet under delar av dagen? Utomstående in i ett sammanhang där verksamhet som utgående från dagens ramar ska övervakas av lärare eftersom det sker under skoltid.

Likes

Comments

I dag var så dagen då jag på riktigt fick bli svettig. Vilket för mig betyder- i dag var dagen för löptur.

Ställde min cykel att vänta och tog riktning spånbanan. Med musik i öronen och sakta löpning mot skön tur i vacker omgivning kände jag lycka. Mot skön natur i trygg hembygd.

Jag möter en bil. Det var han- pensionären. Han var på väg mot sitt och jag mot mitt.

Han vände på huvudet då han såg att det var jag. Han avfyrade ett brett leende och han applåderade genom bilfönstret.

Det var den finaste gest jag mött på år och dagar. Det var en gest som enbart hembygdens famn kan ge.

Vi känner inte varandra. Men jag vet vem han är och han vet vem jag är. Vi känner varandras öden.

Att kunna glädjas med andra är värdefullt. Det är värdefullt för dig, det är värdefullt för mig- ja det är oerhört värdefullt för byn där vi bor.

Å visst sa ja he e va pråkot

Likes

Comments

Härom dagen satt jag och min genomkloka vän och diskuterade digitalisering. Fenomenet som alla applåderar för tillfället. Öppnar min blaska följande dag och tar del av en synnerligen välformularad insändare. En tankeöppnare för oss alla, en tankeöppnare som går i samma ton som fina vännen sjöng.

Då ett bolag ska digitaliseras söker man mervärdet för kunden i digitaliseringen. Man utgår från kundens behov eller så skapas ett nytt kundbehov och man anpassar såväl produkt som process. Arbetsmetoder och verktyg ses över. Belöningssystem revideras. Ja, man kan till och med vara tvungna att omforma kunnandet i bolaget så att det passar in och digitaliseringen verkligen ger ett mervärde för kunden

Hur tänker vi i skolvärlden?

Jag gillar insändarens tanke på att digitaliseringen måste ses som en process. En process där skolan först definierar vilka förkunskaper som måste finnas innan det växande barnet, den spirande ungdomen, kan skutta in i digikunskapens värld. Digitalisering kan inte jämföras med barns eller ungdomars nätvanor. Digitalisering i alla former måste innebära ett mervärde på elevens-kundens lärstig.

Ett av skolans uppdrag är fostran, fostran till kritiskt tänkande på nätet är en förutsättning för en digitaliserad skola. Spelreglerna måste vara självklara.

Att förändra en verksamhetskultur utan att förändra ramarna är en verklig utmaning. Vi har en läroplikt , en grund för skolsystemet, som inte granskats sedan Adm var länsman. Vi har ett avlöningssystem som ingen ens kommer ihåg tanken bakom. Vi förnyar och förnyar, men vi granskar aldrig så att säga fabriken.

Det faktum som skribenterna i insändaren lyfter, att digitaliseringen i vårt land sker genom projektpengar, är skrämmande. Vi pratar om en förändringsprocess i landet och finansiering som bygger olika förutsättningar för elevers lärande. De olika fabrikernas finansiella möjligheter i bolaget ab Skolan är inte likvärdiga. Då pratar vi per automatik också om en ökad risk för marginalisering. Finlands framtid ligger i slumpens händer, har du tur får du verktyg för framtiden – har du otur så nej.

Den teknsika biten accelererar hela tiden , en bit där skolan knappast kan tillföra. Men tanken hur man kan använda , dra nytta av – det är skolgrej.

Iphon är teknik av i dag, medan ingen vet hur tekniken ser ut om tio år. Tänket kring hur skapa mervärde måste alltid vara kärnan i skolans digitalisering, kärnan på elevens digitaliserade lärstig.

För att skolan ska utvecklas i omvärldens takt behövs ett helhetstänk och en bred granskning av koncernen ab Skola och dess fabriker. Därutöver behövs också en klar definition på vad det är vi pratar om då vi pratar digitalisering. Digiskuttet får inte bli ett hopp med röd flagg, ett ogiltigt hopp.

Tå an pratar å pratar å it veit va an pratar- tå segär dem he an diskuteerar

Likes

Comments

Underbar höstmorgon. Dimman omfamnar vidderna. Det är gott att vandra och se solen bryta fram och färgerna klarna. Lyssnar på musik, och njuter av tankens gång

Ett gott klimat människor emellan är en av hemligheterna bakom välmående.Oberoende av ålder eller situation så kan alla bidra . För det är ju bara så att alla måste kunna känna sig värdefulla och våga uttrycka sin åsikt oberoende av vilken väg man vandrar. Det gäller liksom i alla lägen.Ett tillåtande klimat föds endast genom att man lyssnar till varandras åsikter, åsikter där även sådana tankar som man själv inte helt kan omfatta ingår.

Nytt tänk och inspiration bubblar bäst där man lär sig att lyssna på vad andra verkligen har att säga.

Avskyr det otäcka dömandet, kategoriserande bakomryggen snacket som florerar i vuxenvärlden. Avskyr det vareviga gång jag känner vibrationerna komma. Det är utmanande att ta avstånd till den ohyran , men varje gång man vågar sås ett frö till vi –anda . En början på en gemenskap.

Dagens sanning : Ingen kan växa i ett klimat som inte tillåter växande

”E je liiti såm me kåoråmppon- on gar i troton”

Likes

Comments

Katten går jamande efter mig. Sätter sig framför mig och stirrar på mig. Jag är i full färd med att skala potatis, jag har viktiga saker på gång.

Visst vet jag att katt är hungrig och med bestämd stämma och något vilt i blicken desperat försöker få mig att förstå vad jag borde göra. Men istället för att möta kattens kommunicerade behov väljer jag att skala min potatis och hacka min lök innan jag ägnar kattmatsskålen en tanke.

Läser några rader om lyhördhet, några rader om lyhördheten som går bakom det egentliga språket. Lyhördheten som är en del av självreflektionen. Lyhördheten som också handlar om mottaglighet.

Tar kisse i famn och tänker:

Hur ofta stannar vi upp och lyssnar in i vardagen? Hur ofta visar vi lyhördhet för vad medmänniskan egentligen kommunicerar och bryr oss om andras känslor

Ja , sällan – allt för sällan tar vi med lyhördheten som en ingrediens i det vi gör.

Dagens visdom:

Den som vågar vara lyhörd bygger tillit.

” E gar ti måll å på me sett, men itt end i sett”

Likes

Comments

Att vara lärare i dag är inte det samma som att vara lärare då jag som ung 23 åring entrade klassrumsgolvet och tog mig an uppdrag undervisa. Då var jag en auktoritär lärare som lärde ut teorin och bedömde enligt grunderna givna. I dag är jag en handledare som går bredvid elevens lärstig, en professionell lärare med en ny syn på lärande.

Förändringsprocess på förändringsprocess har kantat min lärarbana, varje process med sina vedermödor och sina reaktioner.

Speciellt bra kommer jag i håg den totala förändring mitt jobb genomgick då vi skulle övergå från vitsordsgivning på enorma "papeprslakan" till digital vitsordsgivning. Ack hur mycket energi lade vi då inte på att ropa och skrika, kritisera och ifrågasätta. Och hur totalt utmattade var vi inte innan processen genomförts, ingen frågade oss- det skulle liksom bara göras.

Och i dag ler jag mest då jag tänker tillbaka på det ålderdomliga arbetskrävande förfarandet med avsevärda risker, och hur nödvändig den förändringen verkligen var.

I dag kan vi inte stå på bromsen och skrika: Sluuta förändra vår skola!

I dag måste vi acceptera att vi lever i en föränderlig värld. Förändringarna är ibland påtvingade av omvärlden, av lagar och förordningar, och ibland bottnar förändringar i ett klart förändrignsbehov. Digitaliseringen knackar gärna på dörren, skolan riskerar lämna steget efter om vi inte öppnar och låter undervisningen inspireras av gästen.

Förändring skapar onekligen stress. Det har varit synligt i pressen under det senaste året, lärarna är trötta. Plötsligt, ja helt plötsligt så kan man inte hantera sin yrkesroll- man klarar inte automatiskt av sitt professionella jag. Det som fungerat väl under årtionden måste läggas åt sidan för att ge plats åt ett nytänk. För att en förändring inte ska skapa stress och frustration utan istället öppna upp till ett mervärde tror jag att det krävs individuell påverkansmöjlighet.

Jag tror att framtidens skola allt mera måste grunda sig på växelverkan och påverkansmöjligheter och därigenom skapa en trivsam arbetsmiljö för varje lärare och därigenom för vareviga elev.

Arbetslivet består av en struktur, ledning, arbetsgemenskap och en massa med individer. Arbetslivets delkomponenter är inte separata, de bildar liksom osökt en salig blandning - en helhet. Förändring kan skapa kaos i arbetslivet, men jag tror att man bäst kan åtgärda helheten genom att se delarnas betydelse och korrigera där var det finns brister. En utmattad lärare, en trött lärare blir inte pigg om man lägger av och vägrar förändring. Däremot uppnår man välmående om man genom dialog med ledningen kan få delarna är i balans och skapa en helhet.

Framtidens framgångsfaktor kan tänkas vara just förmågan att leva med ständiga förändringar. Har du i skolvärlden inte den egenskapen så tror jag att det kan vara svårt att liksom "överleva". Jag tror att vi som jobbar i framtidens skola måste lära oss att se förändring som en naturlig del av arbetet. Förändringsberedskap är en faktor framtidens lärare måste lära sig.

Det är fint att vara lärare. Tyvärr har den offentliga bilden av lärarskapet kantats av negativ pessimism den senaste tiden. Nedskärningar, dålig arbetsmiljö i kombination med suckar kan vara befogade ibland, men i en jämn ström av dess skapas en bild av en skola sprängfylld med otrevligheter. En bild av ett föga attraktivt yrke.

Och jag hoppas verkligen att det dalande intresset för lärarutbildningen inte är en produkt av detta, utan en ren och skär tillfällighet.

Glömmer vi bort hur fint det verkligen är att vara lärare, då glömmer vi bort yrkets kärna.

Kommer du ihåg mig?

Så skrev en gammal elev till sin lärarinna i somras

Lärarinnan kommer ihåg vareviga juvel med värme. Känslan att se ungdomar växa och mogna är obeskrivbar, känslan av att få vara med på den färden är hemligheten bakom lärarskapets innersta väsen. Den känslan är så fin - jaaa, det är bara så fint att få va Lärare!

Likes

Comments

Det råder valtider. I min region debatteras kommunstrukturer och framtida kommunala angelägenheter. Beklagligt nog ges utbildning en marginell plats i den debatten.

Det är verkligen synd. Jag hoppas att framtidens kommunalpolitiker är medvetna om att utbildningens kvalitet och omfattning uttryckligen utgör deras pund som nu måste förvaltas. Det handlar om barns och ungdomars framtid- det handlar om vår framtid!

Vården diskuteras, vårdreformen debatteras. Hälso- och landskapsreformen (populärt benämnd sote) antas ta mycket tid av politikers vardag. Ett faktum som jag definitivt inte ifrågasätter, för sådan blir säkerligen den politiska vardagen under de två första åren av mandatperioden.

Ute på vidderna hör man politiker säga: Nu kommer sote, det är naivt att tro att vi skulle hinna prata om någonting annat än det under den här perioden.

Men efter att de två första åren av mandatperioden gått, då är vården överförda till andra bord. Då återstår två år med utbildning i fokus. Då får vareviga kommunpolitiker lägga tid i huvudsak på utbildning. Ett engagemang som inte kan inledas först om två år, då kommunstrukturerna inte längre motsvarar utbildningens behov.

Min gode vän ”Den kloke ”uppmärksammade mig häromdagen på detta faktum. Han fick mig att tänka till en hel dag på den enorma förändring som är på gång. Han fick mig att förstå att dessa våra kommunalpolitiker får den delikata uppgiften att jobba för att utveckla utbildning och småbarnsfostran som sin huvuduppgift.

Han fick mig att förstå att framtidens kommunpolitiker och enbart framtidens kommunpolitiker avgör hurudana satsningar kommunerna gör på utbildning och småbarnsfostran. Han fick mig att inse vad fördelningen av resurser till skolan och gruppstorlekar innebär. Lagen ger elever rättigheter, men förverkligandet av dem skiljer sig stort mellan kommunerna. Huruvida eleverna får det stöd som eleverna har rätt till beror på vilken kommun de är bosatta i. Är det så vi vill ha det?

Kommunen avgör hurudant skolnätet ska se ut och ansvarar för trygga lärmiljöer och skolbyggnader. Resurser är en ständig bristvara och de som kandiderar och blir invalda har i uppgift att fördela de befintliga resurserna - det är stört omöjligt att generera någon inkomst som syns på kvartalsrapporten, men det kan vara en mycket lönsam investering för framtiden.

Det blir intressant att se hur många kandidater som i vår går ut och predikar för att strukturerna och skolnäten ska behållas utan att beakta att det kommunala ansvaret förändrats. Som förtroendevald kan man utveckla utbildningen genom att se över strukturer på alla nivåer och därmed se till att det finns så mycket resurser som möjligt

Efter sote-reformen kommer utbildningen att stå för i snitt 57% av kommunens budget. Procentuellt sett en mycket stor förändring!

Då staten senast skar i utbildningen kompenserades förlusterna delvis med de s.k. spetsprojekten, ett tungrott system som kräver mycket av kommunerna. Det ska sökas om pengar för varje projekt. Varje projekt innehåller en kommunal andel (kommunal självfinansieringsdel) och finns den andelen inte beviljad i kommunen så är kommunen utesluten. Då kan kommunen inte söka. Vilket i förlängningen innebär att små kommuner därmed inte att kan hänga med i hela spektrat av utvecklingsprojekt.

Söker kommunen inte så hänger man inte med, då drar andra kommuner ifrån och utvecklingen stagnerar i kommunen. Därmed skapas ojämlik utbildning i förhållande till andra kommuner; elevens rätt till kvalitativt god utbildning naggas i kanterna.

Det är alltså sist och slutligen politiker som avgör hurudan skolutvecklingen i kommunen ska vara. Är man villig att omstrukturera och skapa resurser för skolutveckling eller vill man spara och kväsa utbildningen i kommunen? Vill man spara och låta skolan i kommunen dö? Eller tvingas man spara så att skolorna i kommunen dör? Det spelar ingen roll hur kompetenta eller inspirerade lärare eller rektorer det finns i kommunerna – finns det inga resurser, så finns det ingenting att utveckla.

Det finns 58 kommuner i vårt avlånga land som har en endaste skola. Dessa kommuner ska efter sote dra ett oerhört tungt lass. Administrationen tar över.

Samtidigt är det ett faktum att det numera finns en skillnad mellan elevers inlärningsresultat beroende av boningsort - till större orters fördel. Det är ingenting vi kan fnysa åt och blunda för det är snarare ett ansvar som framtidens kommunpolitiker måste ta. Jämlik utbildning måste garanteras, strukturer måste ses över för att garantera allas rätt till utbildning. Skolstrukturer och kommunstrukturer måste utvecklas.

Behåller vi alla strukturer två år framåt och enbart fokuserar på sote så lider utbildningen. Då lider den del som framöver ligger på kommunala beslutsfattares bord. Då blir det utbildningen som lider för politikers envishet att bibehålla självständiga kommuner och självständiga enheter.

Har vi mod att se framåt och se över kommunstrukturer så har vi samtidigt gjort en långsiktig investering i utbildning!

Likes

Comments

Att ha en uppgift i livet spelar roll i alla livsskeden. Allt från små, små barn som vill vara duktiga i vardagen till understimulerade pensionärer som upplever det som avgörande att få ha en livsuppgift.

Att ha en uppgift i vardagen skapar rutiner. Det finns en orsak att stiga upp, det finns en orsak att finnas till. Visst kan vardagen vara motig och tung, men rutinerna ger trots allt ramarna för livet.

Ramar som skapar ett livsmönster är speciellt viktiga för den växande ungdomen och bildar en god grund för framtiden.

Ibland kan jag tycka att just livsmönstret, ramarna är en av skolans dolda uppgifter. Grundundervisningen som dag efter annan följer samma mönster ger rutiner och vana att följa rutiner. Rutinerna omger den växande ungdomen och skapar en trygghet. Suddas ramarna ut och ger vika för flexibiliteten så gror otrygghet. Inom grundundervisningen finns verktyg att fånga upp ungdomar som trots rutinerna har fallit ut, vi har verktyg att förhindra att dropouten slår till.

Gymnasieutbildningen och framförallt yrkesutbildningen tvingas omarbeta studier. Närstudier minskas och distansundervisning med eget ansvar ökar explosionsartat. Från att ha blivit buren genom grundundervisningen, som möter individens behov och stöder deras lärstigar, till studier där ungdomen själv är den som bär. Klivet till distansstudier med ansvar för eget lärande är ett kritiskt skede som kan vara avgörande för ungdomens framtid.

I dag skärs i utbildning universitetsplatser minskar så det ryker om det. Pressen på ungdomen är hård då tyngdpunkten ligger på inträdesförhöret, du måste prestera just då för att komma in. Det har blivit märkbart svårare att komma in på universitetet. Kommer du inte in genast är det en högriskfaktor att förkovra sig på universitetsnivå inom närliggande område, eftersom dina chanser att komma in på den utbildning du egentligen velat komma in därigenom minskas avsevärt. Systemet med förstahandssökande och andrahandssökande gynnar varken individen eller landet.

Många pojkar snubblar dessutom på motstånd då militärtjänstgöringen blir aktuell. Militärtjänstöring av i dag beskärs genom såväl antal platser/kontingent som längden på tjänstgöringen. Den växande ungdomen hamnar att vänta på möjlighet till militärtjänstgöring ett halvt år eller ett år efter avslutad andrastadieutbildning. Militärtjänstgöringen av i dag kan utöver det vara verkligt kort för en del beväringar, vilket är en inbesparing för staten. Men eftersom det inte är en självklarhet med arbetsplatser så skadar systemet lite sig självt.

Jag ser att den ena handen inte vet vad den andra gör, men bägge händerna har en sak gemensam: Inbesparing och effektiverign. I själva verket skapar vi fällor för växande ungdom, långa perioder utan vettig sysselsättning och en meningslös tillvaro. Det är få ungdomar förunnade att i något av dessa väntlägen kunna njuta av vettig sysselsättning. Få är de som får ett jobb och därigenom kan bibehålla rutiner, livsrytm och känsla av livsuppgift.

Ungdomarna får allt svårare att flytta hemifrån, de kan på sätt och vis bli ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Samtidigt slocknar gnistan då livsuppgiften saknas och det finns ingen energi att starta ett eget liv. Föräldrar tar hand om sina barn även som unga vuxna. En del vårdnadshavare ser inte det här som ett belastning, medan andra upplever en klar ekonomisk utmaning för att få livet med ”vuxet barn i väntan på nästa steg” boende hemma.

Vi sparar lite här och där på ungdomens väg, det betyder att vi bygger fallgropar som är svår att täppa till i slutändan.



Visionen om livslångt lärande längs individuella lärstigar är en vision som inte glänser av sig själv.


" Fy mytji lidolöös å e val jyssåm liiksåm fy mytji"




Likes

Comments

Dörren öppen till mitt arbetsrum och in kliver dagens glädjespridare.



"Jag trivs med mitt jobb, jag trivs jätte bra med mitt jobb!

På dig Inger ser man att du trivs med ditt jobb, det syns utåt.

Och då ledaren trivs med sitt jobb, då är det både roligt att komma på jobb och att trivas på jobb."



Så säger hon, erfaren lärarquinna en dag i januari. Hon ler och går sin väg.



De orden gick direkt in i hjärtat. För det är just så det är.



Men kanske aningen bredare än så.


Trivs ledaren med sitt jobb så smittar det av sig på lärarna. Trivs lärarna på sitt jobb så smittar det av sig på eleverna.

Det positiva sprider sig framåt och på bredden.



Arbetsglädjen blir en orsak att ta itu med saker och ett sätt att visa tacksamhet.





Jöödär itt an gar e i troton




Likes

Comments