Det råder valtider. I min region debatteras kommunstrukturer och framtida kommunala angelägenheter. Beklagligt nog ges utbildning en marginell plats i den debatten.

Det är verkligen synd. Jag hoppas att framtidens kommunalpolitiker är medvetna om att utbildningens kvalitet och omfattning uttryckligen utgör deras pund som nu måste förvaltas. Det handlar om barns och ungdomars framtid- det handlar om vår framtid!

Vården diskuteras, vårdreformen debatteras. Hälso- och landskapsreformen (populärt benämnd sote) antas ta mycket tid av politikers vardag. Ett faktum som jag definitivt inte ifrågasätter, för sådan blir säkerligen den politiska vardagen under de två första åren av mandatperioden.

Ute på vidderna hör man politiker säga: Nu kommer sote, det är naivt att tro att vi skulle hinna prata om någonting annat än det under den här perioden.

Men efter att de två första åren av mandatperioden gått, då är vården överförda till andra bord. Då återstår två år med utbildning i fokus. Då får vareviga kommunpolitiker lägga tid i huvudsak på utbildning. Ett engagemang som inte kan inledas först om två år, då kommunstrukturerna inte längre motsvarar utbildningens behov.

Min gode vän ”Den kloke ”uppmärksammade mig häromdagen på detta faktum. Han fick mig att tänka till en hel dag på den enorma förändring som är på gång. Han fick mig att förstå att dessa våra kommunalpolitiker får den delikata uppgiften att jobba för att utveckla utbildning och småbarnsfostran som sin huvuduppgift.

Han fick mig att förstå att framtidens kommunpolitiker och enbart framtidens kommunpolitiker avgör hurudana satsningar kommunerna gör på utbildning och småbarnsfostran. Han fick mig att inse vad fördelningen av resurser till skolan och gruppstorlekar innebär. Lagen ger elever rättigheter, men förverkligandet av dem skiljer sig stort mellan kommunerna. Huruvida eleverna får det stöd som eleverna har rätt till beror på vilken kommun de är bosatta i. Är det så vi vill ha det?

Kommunen avgör hurudant skolnätet ska se ut och ansvarar för trygga lärmiljöer och skolbyggnader. Resurser är en ständig bristvara och de som kandiderar och blir invalda har i uppgift att fördela de befintliga resurserna - det är stört omöjligt att generera någon inkomst som syns på kvartalsrapporten, men det kan vara en mycket lönsam investering för framtiden.

Det blir intressant att se hur många kandidater som i vår går ut och predikar för att strukturerna och skolnäten ska behållas utan att beakta att det kommunala ansvaret förändrats. Som förtroendevald kan man utveckla utbildningen genom att se över strukturer på alla nivåer och därmed se till att det finns så mycket resurser som möjligt

Efter sote-reformen kommer utbildningen att stå för i snitt 57% av kommunens budget. Procentuellt sett en mycket stor förändring!

Då staten senast skar i utbildningen kompenserades förlusterna delvis med de s.k. spetsprojekten, ett tungrott system som kräver mycket av kommunerna. Det ska sökas om pengar för varje projekt. Varje projekt innehåller en kommunal andel (kommunal självfinansieringsdel) och finns den andelen inte beviljad i kommunen så är kommunen utesluten. Då kan kommunen inte söka. Vilket i förlängningen innebär att små kommuner därmed inte att kan hänga med i hela spektrat av utvecklingsprojekt.

Söker kommunen inte så hänger man inte med, då drar andra kommuner ifrån och utvecklingen stagnerar i kommunen. Därmed skapas ojämlik utbildning i förhållande till andra kommuner; elevens rätt till kvalitativt god utbildning naggas i kanterna.

Det är alltså sist och slutligen politiker som avgör hurudan skolutvecklingen i kommunen ska vara. Är man villig att omstrukturera och skapa resurser för skolutveckling eller vill man spara och kväsa utbildningen i kommunen? Vill man spara och låta skolan i kommunen dö? Eller tvingas man spara så att skolorna i kommunen dör? Det spelar ingen roll hur kompetenta eller inspirerade lärare eller rektorer det finns i kommunerna – finns det inga resurser, så finns det ingenting att utveckla.

Det finns 58 kommuner i vårt avlånga land som har en endaste skola. Dessa kommuner ska efter sote dra ett oerhört tungt lass. Administrationen tar över.

Samtidigt är det ett faktum att det numera finns en skillnad mellan elevers inlärningsresultat beroende av boningsort - till större orters fördel. Det är ingenting vi kan fnysa åt och blunda för det är snarare ett ansvar som framtidens kommunpolitiker måste ta. Jämlik utbildning måste garanteras, strukturer måste ses över för att garantera allas rätt till utbildning. Skolstrukturer och kommunstrukturer måste utvecklas.

Behåller vi alla strukturer två år framåt och enbart fokuserar på sote så lider utbildningen. Då lider den del som framöver ligger på kommunala beslutsfattares bord. Då blir det utbildningen som lider för politikers envishet att bibehålla självständiga kommuner och självständiga enheter.

Har vi mod att se framåt och se över kommunstrukturer så har vi samtidigt gjort en långsiktig investering i utbildning!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Att ha en uppgift i livet spelar roll i alla livsskeden. Allt från små, små barn som vill vara duktiga i vardagen till understimulerade pensionärer som upplever det som avgörande att få ha en livsuppgift.

Att ha en uppgift i vardagen skapar rutiner. Det finns en orsak att stiga upp, det finns en orsak att finnas till. Visst kan vardagen vara motig och tung, men rutinerna ger trots allt ramarna för livet.

Ramar som skapar ett livsmönster är speciellt viktiga för den växande ungdomen och bildar en god grund för framtiden.

Ibland kan jag tycka att just livsmönstret, ramarna är en av skolans dolda uppgifter. Grundundervisningen som dag efter annan följer samma mönster ger rutiner och vana att följa rutiner. Rutinerna omger den växande ungdomen och skapar en trygghet. Suddas ramarna ut och ger vika för flexibiliteten så gror otrygghet. Inom grundundervisningen finns verktyg att fånga upp ungdomar som trots rutinerna har fallit ut, vi har verktyg att förhindra att dropouten slår till.

Gymnasieutbildningen och framförallt yrkesutbildningen tvingas omarbeta studier. Närstudier minskas och distansundervisning med eget ansvar ökar explosionsartat. Från att ha blivit buren genom grundundervisningen, som möter individens behov och stöder deras lärstigar, till studier där ungdomen själv är den som bär. Klivet till distansstudier med ansvar för eget lärande är ett kritiskt skede som kan vara avgörande för ungdomens framtid.

I dag skärs i utbildning universitetsplatser minskar så det ryker om det. Pressen på ungdomen är hård då tyngdpunkten ligger på inträdesförhöret, du måste prestera just då för att komma in. Det har blivit märkbart svårare att komma in på universitetet. Kommer du inte in genast är det en högriskfaktor att förkovra sig på universitetsnivå inom närliggande område, eftersom dina chanser att komma in på den utbildning du egentligen velat komma in därigenom minskas avsevärt. Systemet med förstahandssökande och andrahandssökande gynnar varken individen eller landet.

Många pojkar snubblar dessutom på motstånd då militärtjänstgöringen blir aktuell. Militärtjänstöring av i dag beskärs genom såväl antal platser/kontingent som längden på tjänstgöringen. Den växande ungdomen hamnar att vänta på möjlighet till militärtjänstgöring ett halvt år eller ett år efter avslutad andrastadieutbildning. Militärtjänstgöringen av i dag kan utöver det vara verkligt kort för en del beväringar, vilket är en inbesparing för staten. Men eftersom det inte är en självklarhet med arbetsplatser så skadar systemet lite sig självt.

Jag ser att den ena handen inte vet vad den andra gör, men bägge händerna har en sak gemensam: Inbesparing och effektiverign. I själva verket skapar vi fällor för växande ungdom, långa perioder utan vettig sysselsättning och en meningslös tillvaro. Det är få ungdomar förunnade att i något av dessa väntlägen kunna njuta av vettig sysselsättning. Få är de som får ett jobb och därigenom kan bibehålla rutiner, livsrytm och känsla av livsuppgift.

Ungdomarna får allt svårare att flytta hemifrån, de kan på sätt och vis bli ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Samtidigt slocknar gnistan då livsuppgiften saknas och det finns ingen energi att starta ett eget liv. Föräldrar tar hand om sina barn även som unga vuxna. En del vårdnadshavare ser inte det här som ett belastning, medan andra upplever en klar ekonomisk utmaning för att få livet med ”vuxet barn i väntan på nästa steg” boende hemma.

Vi sparar lite här och där på ungdomens väg, det betyder att vi bygger fallgropar som är svår att täppa till i slutändan.



Visionen om livslångt lärande längs individuella lärstigar är en vision som inte glänser av sig själv.


" Fy mytji lidolöös å e val jyssåm liiksåm fy mytji"




Likes

Comments

Dörren öppen till mitt arbetsrum och in kliver dagens glädjespridare.



"Jag trivs med mitt jobb, jag trivs jätte bra med mitt jobb!

På dig Inger ser man att du trivs med ditt jobb, det syns utåt.

Och då ledaren trivs med sitt jobb, då är det både roligt att komma på jobb och att trivas på jobb."



Så säger hon, erfaren lärarquinna en dag i januari. Hon ler och går sin väg.



De orden gick direkt in i hjärtat. För det är just så det är.



Men kanske aningen bredare än så.


Trivs ledaren med sitt jobb så smittar det av sig på lärarna. Trivs lärarna på sitt jobb så smittar det av sig på eleverna.

Det positiva sprider sig framåt och på bredden.



Arbetsglädjen blir en orsak att ta itu med saker och ett sätt att visa tacksamhet.





Jöödär itt an gar e i troton




Likes

Comments

I morgon sparkar vårterminen i gång.

I dag ligger det förväntan i luften.


I dag är en sådan där dag då det känns bra att vara rektor.

Det har möblerats en smula i korridorerna, klasserna och lärarrummet för att välkomna till någonting nytt och väcka inspiration till lärande . Det har liksom gjorts en början på att vända det första bladet i kapitel vårtermin 2017


I morgon strömmar juvelerna in, varendaste en av dem har firat jullov och njutit av ledigheten. Men i morgon , då lyser återseendets blickar i korridorerna.

I morgon kommer lärarna och personalen på jobb på riktigt. I förra veckan och i helgen har man sett dem tassandes i korridorerna i "planeringseuforisk" stämning inför den nya terminen. Men i morgon då skrider vi åter till verket.




Jag hoppas innerligt att vårterminen 2017 blir en termin då skolan fylls med värme och tro på framtiden

En termin då varje ungdom får känna sig sedd och hörd.

Jag hoppas att vårterminen 2017 blir en termin då lärarnas inspiration väcker lust till lärande och insikt i att alla är olika.

En termin då "olika, men ändå så lika" får vara skolans rikedom.

Jag hoppas att vårterminen 2017 blir en termin där allas åsikter är lika värdefull, där allas åsikter för saker framåt.

En termin som ungdomar, lärare, personal och vårdnadshavare skapar tillsammans med och för varandra .




Reid ti liikar he an har je in bra byrjan

Likes

Comments

Jag längtar efter ett genuint kaffekalas. Ett kaffekalas med bullar, torrkakor, småbröd och pepparkakor avrundat med en rejäl gräddtårta. En träff med prat, gemenskap och massor med läckerheter

Tänk er kaffekoppar, av det tunnare slaget, med assietter och servetter stå på rad. Tänk er doften av färska bullar bakade på smör med stänk av kardemumma komma emot då ni närmar er dukningen. En fruktkaka med sukkat, russin och torkade apelsinskal . En kaka som dränkts med konjak. Bredvid fruktkakan står sandakakan ståtligt på ett fat med fot , medan toscakakan glänser alldeles intill sockerskålen och gräddkannan. Ambrosiatårtan, den graciösa, kräver en rejäl kakspade som verktyg. Att tigerkakan tagit fast i kakformen syns inte, eftersom den är uppskuren i tunna skivor och delar fat med glacerad banankaka.

Blundar och känner snålvattnet rinna till i min mun.

Pepparkakorna , brunabröd och russinkakorna har fått ett avlångt fat och utgör en riktig dekoration på kaffebordet.De spröda drömmarna tar lätt smak av grannen och får därför ett alldeles eget förgyllt porslinsfat.

Den broderade duken, omsorgsfullt struken, ligger som ett täcke under alla läckerheter.

Kaffet hälls upp i kopparna och gräddtårtan fylld med jordgubbssylt och banan ställ fram.

Då återstår bara resten: Baka bullar, 6 kakor och en gräddtårta.

Tar en klunk av det svala kaffet och inser att jag format en vision för 2017.

Jag ska ha kaffekalas - kaffeklas för värmande vänskap


Dåpp in ov all såsstar !

Likes

Comments

Del tre av delaktighetens underbara värld ägnar jag åt naturlig delaktighet- naturlig, okomplicerad delaktighet. Den där värmande, uppskattande delaktigheten. Den som liksom är en gåva för alla

För många år sedan jobbade jag i en liten byskola. En liten idyllisk skola med sammansatta klasser, eget skolkök och en städerska som också skötte gårdskarlssysslorna. Så blev det julfest i den lilla byskolan. Programmet övades in långt i förväg. Köksan bakade festbullar och drömmar, ja och städerskan tog emot granen. Granen som skänktes till skolan från hem. Turvis förde man gran till julfesten och björkar till vårfesten. Det var en tradition, men det var samtidigt också en ära för den som stod i tur att axla ansvaret.

Skoljulfesten var en julfest för hela byn, en samling i och kring skolan. Det var något av "vi va vi tå" över festen.

Delaktigheten i skolan görs ibland alltför komplicerad. Egentligen är väl allt vi behöver en rak och öppen dialog mellan skola, elever och hem. En dialog där ”lyssna till varandras åsikter får dominera”. En dialog där elever är elever, vårdnadshavare är vårdnadshavare och lärare är lärare. En dialog där nya ideér utgör drivkraften.En dialog där man inte uttalar sig bättrevetande om den andras område, inte lägger energi på att söka varandras brister utan på att hitta gemensamma vägar framåt som stöder elevens växande.

Det är alldeles underbart med de vårdnadshavare som orkar engagera sig på djupet i barns skolgång, alldeles fantastiskt underbart för barnet och för skolsamfundet. Ja och för dem själva är det en livslång positiv upplevelse.Men samtidigt måste vi respektera att det finns många hem i dag där detta är en omöjlighet, hur god viljan än är. Jag aktar mig noga för att peka finger och säga: Man borde engagera sig i barns skolgång! De föräldrar som borde vara här är inte här!

Ibland kan delaktighet vara så enkelt som info skolgången, info om att eleven mår bra eller att eleven får stöd. Poängen med delaktighet är ett gemensamt fokus där allas gemensamma målsättning är elevens stöd för lärande och skolgång.

Med rätt upplägg för delaktigheten skulle jag vilja påstå att man når längre. Man ser behovet av tillit till kollegiala beslut och man ser tillsammans behov av kollegiala beslut. Behovet av en gemensam linje blir tydlig även om fokus alltid ligger på eleven.

Värdegrunden får en sann klangbotten, en början på världens bästa skola för varje enskild elev , då fokus inte är på skolsamfundet utan på eleven. Vår skola är delaktighetens skola.

Jåånää – e va e dee ti itt håpp övär skaklan

https://www.youtube.com/watch?v=l7czLhG72mk

Likes

Comments

Jag inledde min grundskola under glatt 70-tal med svajande byxben och virkad poncho. Jag skrev på griffeltavlan då jag ombads skriva och jag lärde mig glatt psalmverserna utantill. Vi hade tävling i vem som fick öppna dörren åt lärarna och vi satt i skolköket hos Gunnel medan hon tillredde blodbröd på vedspis. Den som störde under lektionen tvingades stå bredvid pulpeten ett slag och en vedfamn eller två var ett tecken på att man haft en riktigt dålig dag. I skolan fanns en toppmodern väggtelefon och en spritkopiator. Framme i klassen stod en stor radioapparat avsedd för skolradioprogram och naturligtvis avsedd för att lyssna på referaten av de framgångsrika skidåkarna då det nalkades OS eller VM.

Rökiö skola var byns skola - där var jag trygg, där kände jag alla. Men sällan, mycket sällan vågade vi spana ut över kanterna för att se om det fanns andra skolor och tanken på andra skolor i andra kommuner var synnerligen främmande. Ett par flickor från grannskolan hade jag lärt känna via idrotten, men i övrigt var skolan i stort sett min värld . Skolan, hemmet och släkten.



Det är lätt att se att utvecklingen med dagens mått mätt har gått framåt, men samtidigt får vi inse att utvecklingen i jämförelse med framtiden troligen är mest långsam just nu


Intrycken som påverkade oss under skoltiden fick vi från närsamhället, då kände vi oss trygga med en stark tilltro till systemet. Någonting i systemet var en "motivator" i sig.





I dag är läget ett annat. Ungdomen av i dag får ständigt intryck från hela världen via nätet, via resor och via umgänge med ungdomar från andra länder och delar av världen. Likaså får skolan av i dag inputs via minst lika många kanaler som ungdomarna. Vi har liksom ett nytt utgångsläge, nya behov av "motivatorer" och nya förväntningar på skolan av i dag.


I dag är det synnerligen viktigt att eleverna vågar säga sin åsikt, att de inser att de har möjlighet att påverka sin lärstig och att deras engagemang spelar roll. I skolan av i går fanns det få lägen där eleven så att säga var "bättre än läraren" på något område. Ett läge som ibland kunde passivera den allra mest begåvade eleven. Motivatorn av i dag ligger nära delaktighet då den är som bäst. Lyckas vi få eleven av i dag att inse att deras tankar är värdefulla så har vi fångat delaktighetens kärna. Då har vi lagt grunden för motiverad inlärning och lustfyllt lärande . Vi har skapat en miljö dit eleven går för att få känna av ett mervärde och känna sig behövd.


Äkta delaktighet skapas i den verksamhetskultur där dialogen är en rikedom, där lyssna är en styrka och framföra åsikter är en drivkraft.





Många beslutsfattare, påverkare och lärare är generation jag- generation jag med svajande byxben och virkad poncho. Generation jag med samma bakgrund och samma tillit till systemet. Utmaningen för oss ligger i att se dagens, och framförallt morgondagens, behov utan att drabbas av " det var bättre förr"- tanken eller "allt ska vara som det alltid har varit " -bacillen.




In virtuell vedafamn- va ska no fol he va tå?

Likes

Comments

Ibland blir jag en stor baby, en jätte stor baby som blir sur, gnällig och synnerligen lätt irriterad. Jag omsluter mig i min "nego"-värld och börjar smått kritisera det som jag i själva verket är en del av.. Så är det med oss alla, sådana blir vi alla.


Detta tillstånd infaller då delaktigheten naggats i kanten. Då vi uteslutits från ett sammanhang som vi har intresse av att tillhöra, ett sammanhang som vi tror oss kunna bidra till med vårt kunnande eller våra åsikter. Tillståndet kan komma smygandes på och en bit i taget faller på plats, vi inser sakta att vi är bortglömda Eller så infaller tillståndet chockartat : Vi är inte en del längre!




Ibland blir jag en rosaklädd Inger med tyllkjol. En studsande glad flicka som känner sig värdefull. En flicka som är kreativ, tänker nytt och konstruktivt. en som gärna lyssnar till andra och formar framåt tillsammans. Man växer och tar sig an utmaningar med glädje i tron om att det görs för sammanhangets bästa. Hungern till mera vetande gror, energin till mera jobb flödar och gnistan till allt glöder. Säker är jag på att vi alla är små studsare ibland


Delaktighetskänslan blir vi-anda och sammanhanget stärks. Vi blir en länk i den kedja där vi behövs, där vi är sedda och där vi trivs. Ingen kan berätta för oss när vi är delaktiga, det är en känsla. En känsla med ovärderlig power framåt






I dag pratas det ofta om delaktighet, utan att det nödvändigtvis läggs innebörd i delaktigheten.. Delaktighet har blivit något av en nutida-flosk., en flosk som

så lätt sammanblandas med "tyst se på och få information om"



Äkta delaktighet skapas i den verksamhetskultur där dialogen är en rikedom, där lyssna är en styrka och framföra åsikter är en drivkraft.





Ho va e vi pa seg no: An kann ta påitjin ur skåolan, men it skåolan ur påitjin ..... elo naa tiid åt

Likes

Comments

KISSINGER funderar vidare

Haft förmånen att spendera mellandagar i Ylläs. Skida långturer, njuta av livets goda och fått ha familjen runtom..

Visst var småbarnsåren underbara, men nog är det en glädje med dessa halvvuxna juveler. Vilken lycka det är att få lyssna till deras resonemang och funderingar., deras drömmar och framtidsplaner.

Att stå där som mamma med båda fötterna på jorden, låta juvelerna segla ut men samtidigt ta ner dem till verkligheten av i dag. Att släppa taget och samtidigt hålla hårt om. Att puffa över kanten och samtidigt se till att första flygturen blir angenäm utan skavanker.

Ja- det är ett av dessa steg på livets stig.. Ett steg jag tar med glädje.

An får lär se ti mår å på me sett så all kan mår å på ilag

Psst! Ett litet löfte 2017, utöver det rosa, är att skriva av sig tankar i KISSINGER lite då och då

Likes

Comments