...

When I'm falling apart
Your arms are always open wide
And you're quick to forgive
When I make a mistake
You love me in the blink of an eye


Nåt som precis slog mig är hur lite jag minns. Hur dåligt mitt minne blir utav min sjukdom. Loggar in på Facebook och ser att det är gjort ett inlägg i en grupp jag är med i.

Löjligt , men det frågades om ett recept på en tårta som visst var väldigt god. Jag minns inte ens att vi åt tårta *suck*

Jag är så less på denna skitsjukdom. Trött på hur diagnoserna hopar sig och hur mina mediciner inte passar ihop.

Fattar ni hur jobbigt det är att inte orka vara mamma...att inte orka vara fru.

Och alla som "känner mig" .... Ni känner inte mig , jag känner inte ens mig. Jag har ingen aning om vem jag är

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hur många gånger orkar man rasa ihop egentligen? Och nu menar jag faktiskt både psykiskt och fysiskt. Min epilepsi är helt galen just nu , jag har anfall lite då och då. Skrämmer livet av mina barn , eller , nja , Alexander är rätt van nu :( I alla fall , jag kan närsomhelst rasa ihop. Vilket gör det ångestladdat att göra i princip ALLT. Gå utanför dörren som alltid varit jobbigt är ju ännu värre nu.


När kommer nästa kramp liksom?!

När blir livet normalt igen?

När jag har ångest för att få ångest ger mig ångest


Jag har klarat av ett telefonsamtal idag , med neurologen. Blev inte mycket klokare av det. Men såhär kan jag inte ha det tyckte hon. Hon rådfrågade sina kollegor och ringde upp mig igen en stund senare. Så en läkare ska ringa upp mig i morgon omkring kl 12. Så ännu mer telefontid..ÅNGEST! Har även tid med Eva & Annbritt imorgon kl 13. Ger mig också ångest! Nu ger jag mig för idag.


Likes

Comments

Om jag nu varit så snäll att jag får en 40!!!års present. Jag fyller 40! Minns ju när jag var tonåring och tyckte att alla som var 40 var galet gamla. Och nu är jag där själv .


Överst på min lista är en Hemnesbyrå , en vit. Skulle passa som ett smäck i våran hall



Sen så är det sånna lampor ,3 stycken


Känner att det lite upprepningar från ett annat inlägg , men jag skriver vad jag vill helt enkelt , min blogg inte nån annans.Nån av dessa...eller kanske båda två. Men mest vill jag nog ha

Cacharel Noa Eau de Toilette 100ml Sprej

...eller

Ariana Grande Sweet Like Candy EdP 100ml

...tusan jag kan inte bestämma mig



Sen så önskar jag mig assietter i glas , Ni vet sånna man äter efterrätt på , Tårta kladdkaka eller whatever.

Tallrikar som ryms i diskmaskinen så vi kan sluta äta på assietter!

Likes

Comments

När man vet att man kan vara samtalsämnet vid morgonkaffet eller vid besök hos vänner , familj eller på öppna förskolan.

Nej jag är inte galen , jag har bipolär typ 2 och mitt humör svänger lika kraftigt som höstvindarna , jag kan orka spendera en kväll med goda vänner , skratta och vara glad. , , , och få dåligt samvete för att jag skrattade. Då spelar det ingen roll om det är över ett glas vin eller bara ett snabbt prat på Ica. Alltså må DÅLIGT för att jag en stund visar glädje. Depression , Bipolär , PTSD , Ångest är inte att vara ledsen hela tiden. Vi ligger inte och gråter hela tiden , vi njuter av livet också. Jag hoppar studsmatta med mina barn , vi går till lekparken eller går till badhuset. Men dagen efter en utflykt är det inte säkert att jag tar mig ur sängen , det är priset jag får betala. Då kan det komma en vecka då jag inte fungerar alls. Lagar ingen mat , äter inget , hämtar inte posten , duschar inte....jag slutar att fungera enkelt.

Värdelös , inte nog bra , ser inte nog bra ut , jämför mig med andra hela tiden. "hon lagar säkert bättre och godare mat än jag" "hon städar och har fint hemma hela tiden" "deras barn är ju perfekta" Åtminstone det man ser på facebook eller Instagram. "hon är smalare än jag" Det är ju faktiskt inte bara vi tjejer som känner oss styrda av de perfekta bilderna i all media. Smala och vackra i vackra kläder eller knappt nåra kläder alls.

Det blir ju även männen som tycker det är så en kvinna ska se ut , det är det som är normalt. Alla är olika , men alla är inte lika mycket värda. Vem vill inte ha en attraktiv partner liksom? Nu har vi ju alla olika smak och personligheten spelar såklart roll. Men det finns fina och ful människor , så är det bara. Och JAG har alltid känt mig som den fula ankungen. I klasserna jag gått i , i kompisgängen , i familjen. Mina systrar drog vinstlotterna och jag niten.

Och tillbaka till dom snygga barnen.Shit! vackra kort får jag aldrig på mina barn. Sen så Avskyr jag att vara i köket med dom. Jag HATAR att baka med mina barn , och så är det bara. Ett par pepparkakor till Lucia blir det nog. Och dom bränner jag i ugnen. Köpta Pepparkakor är godast! Ni vet som i rund genomskinlig burk och vitt lock. Mumsiga goda hjärtan. Hemmagjorda nej tack , dom bakar jag med barnen för att stämningens skull...och för degen! Det är ju försvinnande god.Ja just ja , om snygga bilder och att man ska ha ett snyggt "flöda" på instagram. På mig och min man finns det nog inga bilder alls . Har försökt men vi ser bara knäppa ut. Vi har inte ens en inramad förstoring på oss på vår bröllopsdag. För jag HATAR hur jag såg ut. Kände mig inte vacker på ett enda sätt. Usch så jag såg ut..Jag hatar fortfarande hur jag ser ut. Man blir inte lyckligare bara för att man är smalare! Mycket blir lättare , men man får annat man måste börja jobba med..

Jag och min man har aldrig duschat tillsammans och vi har varit tillsammans i snart 8 år , aldrig tagit ett varmt skumbad eller bastat nakna tillsammans. Jag har alltid kläder på mig när jag sover , även när annat händer...ja ni vet. T shirt och BH alltid på. Skulle han se mig lämnar han mig , det är jag 100% säker på. Det är jobbiga saker att tänka på hela tiden

Och sen har vi mitt typ hemliga Instagramkonto , där jag vill kunna skriva av mig av mina hemska tankar , samt lägga ut bilder på när allt bara känns skit. Dela med mig , öka förståelse för psykisk ohälsa. . Anledningen att jag vill ha det hemligt är för att mina barn INTE ska se det jag lägger ut. Men tydligen verkar det komma fram till dom ändå. Så vad göra?! För det första har jag tagit bort alla jag inte vet vilka det är. Det är så himla trist bara , ska jag måste ta bort er allihopa? För börja om från början vill jag inte. Jag vill kunna gå tillbaka i tiden och se hur allt var just då.

Man börjar ju undra om folk bara läser för att dom är nyfikna och vill ett samtalsämne när dom dricker kaffe eller om dom bryr sig på riktigt. Jag har bett lika lite om att få den har sjukdomen som en som fått cancer. Det är ju inte säkert att jag överlever heller.

Jag VILL inte dö , men tanken på döden finns alltid där.men inte att jag vill dö , utan för att jag vill vila. Inte ens tystnaden är tyst längre. Jag hör ALLT. Vinden ut , regnet , bilar , barn som leker , hör studset från studsmattan , klickande från en dator eller dosan från ett Tvspel , för att inte tala om själva Tvspelet , konsollen alltså. Den låter den också , som ett svagt blåsande.. Klockor som tickar , tvättmaskinen i källaren , garageporten , en toalett som spolar , listan kan göras lång


Nu ska jag inte babbla mer , t om jag är less på mitt skrivande just nu , och på tangenterna som låter låter och låter

Natt natt på er

Kram



Likes

Comments

Tänkte jag skulle skriva en för lite tips (om jag nu får nåt paket)



Likes

Comments

Att skriva eller inte skriva , att berätta eller inte berätta. Vem kommer att döma mig? Vem kommer titta snett på mig och vem kommer stå vid min sida...


Jag har känt länge att jag varit på väg ner i min depression...långt ner. Har varit utan mediciner i 1 år nu men har haft fortsatt kontakt med mina kuratorer på psyk och har äntligen träffat en läkare som tar mig på allvar och inte bara skriver ut piller. Jag bör börja om med medicinering men dom avvaktar...avvaktar för att jag nyligen hade ett krampanfall. Så jag väntar på att bli kallad till neurologen i Umeå där dom ska göra MRI och EEG.

De flesta mediciner är tydligen kramptröskelsänkande så nåt sånt får jag inte. Min vid behovsmedicin får jag inte heller ta för att den också sänker tröskeln.

Men nu är jag på djupt vatten...väldigt djupt vatten. Mörka tankar och allt jag vill är att vila. Att sova...tanken att inte vilja finnas mer...att allt blir bra bara jag inte finns längre. Så idag ska jag börja med en annan sorts medicin , i väntan på den jag egentligen behöver. En ny vidbehovsmedicin fick jag också. Citalopram att ta dagligen och Stesolid vid behov. Får se hur min omkopplade mage tar upp dom.

Känslan att aldrig vara lika bra eller lika fin som andra. Det är alltid DOM och jag.....jag...en annan kategori människa


Jag vill ju göra saker för att jag VILL göra dem....inte för att det förväntas av mig. Jag VILL ha viljan att leva.


Samtalet mellan mig , min doktor och mina kuratorer är just nu gästhuset...en frivillig inläggning för att hjälpa mig genom den här biten. För nu när jag börjar med en antidepressiv medicin....ja då är det vanligt att man dippar i sitt mående. Klarar jag en sån dipp?

Anafranil då....som alltid varit min livlina. Anafranil i 10 dagar så har det ALLTID vänt. Meeeeen , den kan tydligen framkalla kramper så jag får inte. Samtidigt som kramper vore väl bättre än ett annat alternativ?

För även om tankar på döden finns...vill jag inte missa allt

Likes

Comments

Har tittat på klockan flera gånger i timmen sedan jag klev upp 6,30 i morse. Alexander är på dagis och jag ska vara ensam och bara vara. Men jag kan inte....är så djupt nere nu att jag inte kan se nån väg upp.

Jag bara väntar på att det ska vända igen , samtidigt som jag känner att det inte kommer gå. Jag behöver hjälp...på nåt sätt. Daniel gör allt för att underlätta. Håller huset i ordning , lagar mat när jag inte orkar , tar Alexander...inte för att han är jobbig på nåt sätt.

Och nu detta möte då...på skolan , om Anton och hur vi ska hantera det. Jag som inte ens kan hantera mig själv just nu. Tanken var att Daniel skulle med idag och det kändes så tryggt , men nu blir det inte så. Saker på jobbet som måste göras....och där faller jag i bitar. När nåt planerat inte blir som det skulle. Jag VILL ju inte må så här.

Jag har ju mått så förbaskat bra , i nära på 1 helt år. Har väl dippat lite men inte så djupt.



Likes

Comments

Hade skrivit ett långt och ingående inlägg om denna skitvecka....gjorde en miss och allt är borta...finns inte kvar i utkast heller....så nu får ni nöja er med bilderna jag tänkte slänga in....


Likes

Comments

​Man tror och tycker man gör allting rätt....men man gör inte det. Att fostra sina barn , att skälla eller inte skälla. Nåt händer och vi tar genast tag i det. Vi drar in Tv spel , dator , telefon , kompistid. Och man ska be om ursäkt! Nu genast...inte i morgon eller nästa vecka, Utan NU. Det som gjordes var FEL.

Men det är klart , vi kramas en hel del också , vi älskar ju alla i vår familj....men jag vet inte hur jag ska göra nu. Hur går vi vidare...varför blir det så här. Jag bryter ihop och känner mig som världens sämsta mamma som inte har lyckats lära mitt barn rätt och fel....så jag bara gråter och gråter. Vet inte vart jag ska vända mig , eller till vem. Skolsköterskan? Skolkuratorn? En präst för att bekänna min synd som dålig mamma?

Jag räcker inte till....vi behöver hjälp

Likes

Comments