Att skriva eller inte skriva , att berätta eller inte berätta. Vem kommer att döma mig? Vem kommer titta snett på mig och vem kommer stå vid min sida...


Jag har känt länge att jag varit på väg ner i min depression...långt ner. Har varit utan mediciner i 1 år nu men har haft fortsatt kontakt med mina kuratorer på psyk och har äntligen träffat en läkare som tar mig på allvar och inte bara skriver ut piller. Jag bör börja om med medicinering men dom avvaktar...avvaktar för att jag nyligen hade ett krampanfall. Så jag väntar på att bli kallad till neurologen i Umeå där dom ska göra MRI och EEG.

De flesta mediciner är tydligen kramptröskelsänkande så nåt sånt får jag inte. Min vid behovsmedicin får jag inte heller ta för att den också sänker tröskeln.

Men nu är jag på djupt vatten...väldigt djupt vatten. Mörka tankar och allt jag vill är att vila. Att sova...tanken att inte vilja finnas mer...att allt blir bra bara jag inte finns längre. Så idag ska jag börja med en annan sorts medicin , i väntan på den jag egentligen behöver. En ny vidbehovsmedicin fick jag också. Citalopram att ta dagligen och Stesolid vid behov. Får se hur min omkopplade mage tar upp dom.

Känslan att aldrig vara lika bra eller lika fin som andra. Det är alltid DOM och jag.....jag...en annan kategori människa


Jag vill ju göra saker för att jag VILL göra dem....inte för att det förväntas av mig. Jag VILL ha viljan att leva.


Samtalet mellan mig , min doktor och mina kuratorer är just nu gästhuset...en frivillig inläggning för att hjälpa mig genom den här biten. För nu när jag börjar med en antidepressiv medicin....ja då är det vanligt att man dippar i sitt mående. Klarar jag en sån dipp?

Anafranil då....som alltid varit min livlina. Anafranil i 10 dagar så har det ALLTID vänt. Meeeeen , den kan tydligen framkalla kramper så jag får inte. Samtidigt som kramper vore väl bättre än ett annat alternativ?

För även om tankar på döden finns...vill jag inte missa allt

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Har tittat på klockan flera gånger i timmen sedan jag klev upp 6,30 i morse. Alexander är på dagis och jag ska vara ensam och bara vara. Men jag kan inte....är så djupt nere nu att jag inte kan se nån väg upp.

Jag bara väntar på att det ska vända igen , samtidigt som jag känner att det inte kommer gå. Jag behöver hjälp...på nåt sätt. Daniel gör allt för att underlätta. Håller huset i ordning , lagar mat när jag inte orkar , tar Alexander...inte för att han är jobbig på nåt sätt.

Och nu detta möte då...på skolan , om Anton och hur vi ska hantera det. Jag som inte ens kan hantera mig själv just nu. Tanken var att Daniel skulle med idag och det kändes så tryggt , men nu blir det inte så. Saker på jobbet som måste göras....och där faller jag i bitar. När nåt planerat inte blir som det skulle. Jag VILL ju inte må så här.

Jag har ju mått så förbaskat bra , i nära på 1 helt år. Har väl dippat lite men inte så djupt.



Likes

Comments

Hade skrivit ett långt och ingående inlägg om denna skitvecka....gjorde en miss och allt är borta...finns inte kvar i utkast heller....så nu får ni nöja er med bilderna jag tänkte slänga in....


Likes

Comments

​Man tror och tycker man gör allting rätt....men man gör inte det. Att fostra sina barn , att skälla eller inte skälla. Nåt händer och vi tar genast tag i det. Vi drar in Tv spel , dator , telefon , kompistid. Och man ska be om ursäkt! Nu genast...inte i morgon eller nästa vecka, Utan NU. Det som gjordes var FEL.

Men det är klart , vi kramas en hel del också , vi älskar ju alla i vår familj....men jag vet inte hur jag ska göra nu. Hur går vi vidare...varför blir det så här. Jag bryter ihop och känner mig som världens sämsta mamma som inte har lyckats lära mitt barn rätt och fel....så jag bara gråter och gråter. Vet inte vart jag ska vända mig , eller till vem. Skolsköterskan? Skolkuratorn? En präst för att bekänna min synd som dålig mamma?

Jag räcker inte till....vi behöver hjälp

Likes

Comments

I Tisdags hade jag tid för återbesök i Lycksele.

Fick först träffa en sköterska som kollade min vikt och mitt midjemått

Invägning 17/5 vägde jag 103kg och midjemåttet var 123cm

Tisdag 8/11 vägde jag 79 och midjemåttet var 104.....-19cm i midjan





Sen fick jag träffa Lars , kirurgen som opererade mig. Han sa att operationen hade gått superbra och att jag hade superfint resultat så här 6 veckor senare. Han sa t om , nästan FÖR bra resultat.

Att det är vanligast att man gått ner mellan 15-25% av sin övervikt vid den här tidpunkten. Jag å andra sidan , har redan gått ner 54%!

Det enda han hade att anmärka på var mina järndepåer. Mitt HB var fortfarande bra på 129 , men depåerna närmar sig botten , så nu är det Järn som gäller.


Hittade en bild från i våras , när jag precis skulle till Lycksele för infoträff...Maj alltså , och jag såg så trött och sliten ut...och sen jämfört med en bild jag tog idag....wow.Jag tror jag blivit yngre


Jag mår så mycket bättre , och det syns.. Ta hand om er där ute <3

Likes

Comments

Kvällen före OP var det dags för första duschen , inte med descutan eller hibiscrub utan helt vanlig tvål :) Och håret tvättades med shampo. Vinstlott för oss i Lycksele. Bäddade rent och sov faktiskt riktigt bra på natten. På morgonen var det dusch igen , dock bara kroppen.

Sen väcka man och barn , lämna på dagis och påminna de äldre barnen att inte glömma att gå till skolan.


I Lycksele fick vi vänta ett tag , 30 minuter kanske , jag skulle vara där 8,30. 2 sköterskor kom och visade oss in till ett förberedningsrum. Där fick vi vara för oss själva. Jag fick ta på en sån snygg sjukhusrock som man knyter på baksidan och världens snyggaste trosor. Dom satte pvk och kopplade dropp och så fick jag alvedon och omeprazol

Sängen jag fick där i förberedelserummet var den jag fick ha hela sjukhustiden. Jag fick en sån nyare säng , som hade tjockare madrass och var 1dm bredare än alla andra *hahaha* Den var i stål och snyggt grå.. Sen fick vi vänta igen. Så jag skickade iväg min man så han skulle få sig lite mat i magen. OP skulle ske mellan 13-14.

Maken kom tillbaka och vi fortsatte vänta.Vi fick åka upp till avdelningen där jag skulle ligga efteråt. En tjej väntade på att få åka hem efter sin GBP. När dom sen kom och sa att det var dags fick inte min man följa med. Det var lite jobbigt , jag hade trott att han i alla fall skulle fått följa ner till operation

Nere på OP fick jag på mig ett par snygga strumpor också. Fick dricka nåt för magen och sen kom narkosläkaren..eller , han var inte färdig än men det var i allafall han som skulle sätta fler infarter på mig , samt koppla ekg. Han kunde INTE sticka.

Inne i OP rummet fick jag en del läkemedel så jag blev groggy. Narkosläkaren som inte var klar satte en mask över mun och näsa på mig...Jag kunde inte andas , det gick så tungt. Då kommer den riktiga narkosläkaren...han jag fick träffa inskrivningsdagen. Han sa åt han som inte var färdig att lätta på masken. Så han gjorde det , ...i kanske 10 sekunder! Sen tryckte han dit den igen. Jag fick paniiiiik. Och min räddande ängel den riktiga narkosläkaren tog tag i masken och lättade på den igen. Då spärrade jag ögonen i honom och sa "du stannar väl hos mig" Han nickade och sa ja....sen sa dom sov gott...och jag somnade. Jag tror OP började kl 14


Vaknade på IVA ca kl 17 , fick panik då min man inte var där. Ville genast ha en telefon och ringa. Det fick jag. Men hur skulle jag kunna det...inte kan jag hans nummer i huvudet. Men då var det en sköterska som frågade om han stod som min närmaste anhörig :) Och det gjorde han ju....rätt telefonnummer men fel namn...Tage tror jag det var *hahaha*

Visade sig att han inte fått komma in till mig. Tillslut hade dom hänvisat honom till utgången :( Så han hade kört hem. Det var jobbigt , jag ville ha honom där....jag var trött och hade ont. Jag fick smärtstillande , hade syrgas i grimma och behövde kissa. Men kunde för mitt liv INTE ta mig upp. Så jag fick först prova ligga på en bäcken. Det gick minsann inte. Allt slutade med att dom fick tappa mig på urin...7dl! wtf liksom. Men jag var så borta att jag inte minns.

Vid kl 19 fick jag komma upp på avdelningen. Innan jag somnade för natten lyckades jag byta kläder , få på mig egna trosor och min flanellpyjamas. Det var skönt. Natten....jag vaknade 1 gång i timmen för att gå upp och kissa. Hade ont av gasen och kunde inte ligga som jag ville. 1 gång bad jag om smärtstillade och nåt mot illamående. Illamåendet kom nog från narkosen.

På morgonen fick jag alvedon (munsönderfallande) och jag klarade mig på det. Hade ju inte alls så ont...bara av den där hemska gasen! Dom kopplade bort droppet men på EM satte dom tillbaka det igen + antibiotika. Jag hade inte lyckats dricka så mycket under dagen , därav mer vätska. Jag fick en kopp biljong som smakade himmelriket!

Natten till fredag fick jag en tablett för att sova och soooov gjorde jag och hade inte ont heller. Fredagmorgon gick jag till matsalen och fick mig en kopp kaffe och en glas lingondricka.

Vid lunch fick jag varm soppa...smakade lovely!

Och vid kl 12 kom min man och jag blev utskriven




Likes

Comments

Jag är så nervös.....men mest för att nåt ska uppstå under förberedningen inför OP eller att dom kikar in i magen och stänger igen för att det är nåt som är fel. Tänk ok det inte blir nåt nu...all jag fallen på mållinjen liksom?

Jag kan inte sova på nätterna...vilket gör mig sjukt trött på dagarna. . . . min yngsta har varit hemma hela veckan med feber och det tär ju på mig också. Jag behöver min egna tid med tystnad för att orka med livet. Jag är ju fortfarande i sviterna av depression. Och  känner hela tiden hur jag står på kanten och balanserar. Men jag ska INTE falla....jag ska INTE dit igen.

Har även haft ett par dagar då matintaget gått helt åt pipsvängen. 3 dagar för att vara exakt. Men idag är på på banan igen. Har preppat maten inför de nästkommande dagarna och det känns bra. Har även fyllt i min app i telefonen.

Då jag blir på sjukhuset Onsdag till Fredag hoppas jag kunna uppdatera bloggen ofta under den tiden. Tror det kommer bli så tråkigt. Tur dom har wifi och att vi har netflix :)

Likes

Comments

​Ja denna vecka kan jag inte klaga , jag verkar gå ner bra i vikt varannan vecka. Men jag lovar , visar vågen - 0,5 igen nu på Söndag kommer jag vara precis lika besviken och lika frustrerad *haha*


Men denna vecka...BAAM!!!

Likes

Comments

Tänkte att jag skulle försöka återberätta min dag i Lycksele...det kommer säkerligen bli svamligt som tusan.

Cyklade iväg och lämnade Alex på dagis och sen cyklade jag hem igen. Där stod jag och kikade ut genom fönstret och väntade på att min pappa skulle komma och hämta mig. 10,30 skulle jag vara på plats och 9,25 och han fortfarande inte kommit. Så jag ringde och frågade ifall dom var på väg.

"men du skulle ju komma hit när du lämnat på dagis"

FAN!!!


Jaja , dom var snabba in i bilen och kom ner till mig och vi åkte iväg mot Lycksele. Och jag hann dit i TID. Wohoo....


Fick komma in till sköterskan på en gång. Yvonne hette hon är var världens bästa :) Hon tog en vikt på mig samt kollade midjemått.

Invägning i Maj var 101 (egentligen 101,8 som dom avrundade neråt. Och nu stannade vågen på 92kg. Så 9kg! Hejja mig....

Sen togs måttet , och jag hade minskat 10 cm runt midjan sen sist. Det blev mycket disskutioner på ett forum där jag läser och ibland skriver. Om detta med flyt. Så jag tog upp det. Och vi i Lycksele flyter inte. Ja vi får väl säkert göra det om det känns som det rätta sättet att gå ner i vikt. Men jag räknar mina kalorier och går ner finfint i vikt. Äter mellan 7-900 kalorioer/dag

En till sak som Lycksele verkar göra annorlunda är tvålen...vi ska inte tvätta oss med hibiscrub eller descutan eller vad det nu heter. Bara använda vanlig tvål och vara rena

Sen fick jag träffa dietisten , ja...jag och en annan som var där samtidigt. Han pratade om att det är viktigt att vi känner att vi ligger bekvämt innan vi sövs och sen pratade han om andningen och hur vi ska andas efter OP. Hur vi ska hosta för att få upp slem och för att minimera smärtan som blir när man hostar.

OP datum...28/9. Inte ens 3 veckor bort...så nervös är bara förnamnet. Det är ju SNART.

Sen fick jag vänta...vänta vänta vänta


Väntan sträckte sig mellan 11,30 och 14,15 *phew* JOBBIGT ..då fick jag äntligen träffa en AT läkare...hos honom fick jag svara på samma frågor igen...som Yvonne redan frågat.. Så mycket upprepningar. Han lyssnade på hjärta och lungor samt kollade huden på hela magen så jag inte hade några sår eller infektioner...fick OK stämpel där.

Sen fick jag vänta lite till...på Narkosläkaren. Han ställde samma frågor IGEN *hahaha* nästan så man kunde hålla sig för skratt , men det är ju en hel massa olika papper som ska fyllas i. Minns inte vad han hette men utländsk härkomst då jag fick fokusera för att höra vad han sa. Men supertrevlig och avslutade med att säga vad glad han var att sköta narkosen på en patient som är frisk :) Jag har ju inga som helst problem med hjärta , lungor , blodsocker eller så...jag är bara fet.


Efter det mötet var jag klar och fick åka hem...lååååång dag , Men nu är det gjort , nu ska jag bara vänta på OP dagen


vänta vänta vänta :)

Likes

Comments