Jag har länge velat skriva om detta men jag har inte riktigt fått modet. Eller kunnat beskriva hur jag faktiskt känner i detta ämne men nu ska jag ge det ett sista försök.


Så vad är min största lycka och ljuspunkt i livet? Det är faktiskt inte någon sak, utan det är en människa. En människa som har så många likheter efter mig. Inte bara utsidan utan även insidan. Hon är precis som mig en sårbar liten flicka. En flicka som inte sänker sig för någon annan, hon är exakt lika envis som mig. Det enda som skiljer oss åt är ålder och att hon faktiskt är så mycket sötare än mig. Jag skriver om min lillasyster Daniella.

Hon är nog den enda i hela min familj och släkt som jag skulle göra allt i världen för, jag skulle kunna dö för henne.


Kärleken till min syster är obeskrivlig och så fruktansvärt stark. Även om hon kan vara riktigt pain in the ass så är hon min guldklimp. Jag kan verkligen hata henne och älska henne på samma gång. Vi har haft en hackig kontakt under livet och jag kan faktiskt inte skylla det på någon annan än mina föräldrar. Under 2 års tid såg jag henne inte och jag hörde inte ens hennes röst. Det var 2 av dom jobbigaste åren i mitt liv. Det gick inte en dag utan tanken på henne. Hur mår hon? Hur stor är hon? Det var så mycket frågor utan svar.


Idag har vi en fullt fungerande kontakt vi ses minst 1 gång i månaden, pratar i telefon osv ofta. Jag vet att jag är hennes trygghet och att hon ser upp till mig. Det är nog därför jag är här idag för jag vill inte svika min syster. Jag vill inte vara den systern det pratas om som Daniella ska få höra. Jag vill absolut inte vara den systern som tog livet av sig och det pratas om. Någonstans när jag hamnade på behandlingshem och förlorade kontakten med min syster. Det var då allt blev så klart i huvudet.. Det var då jag förstod att jag kan inte bete mig illa längre, jag måste bli vuxen, jag måste vara en förebild. Inte en tjej som ränner runt och är kriminell vid 10-15 års åldern. Så jag har nog ingen annan att tacka än min lillasyster för att jag är så pass vuxen och förstår vad som är rätt i samhället.


Det många inte vet eller ingen alls faktiskt för jag har aldrig sagt det. Men vad som hindrar mig ifrån att avsluta livet är min lillasyster. Med alla mina mörka tankar så kommer även tanken på min syster upp. Vad kommer hända med henne? Jag kan inte lämna henne. Vår mamma är sjuk och hon kan gå bort en dag. Hennes pappa är sjuk. Så vem ska ta hand om henne den dagen varken mamma eller pappa finns där? Det finns ingen, bara jag.

Så ljuspunkten och den allra största lyckan jag har är min syster, hon gör mig stark, hon gör mig svag, hon gör mig arg, hon gör mig glad, hon gör mig vuxen och hon har aldrig svikit mig. Precis som alla andra ändå gjort till sist.. Så är Daniella den enda som aldrig svikit mig, hon har aldrig gjort mig ledsen.


Jag älskar min syster mer än jag någonsin älskat ett djur, människa, livet och världen. Hon är min allra största styrka, det allra bästa och det finaste jag någonsin skådat.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag är 19 år, jag har hela livet framför mig. Jag har allting jag någonsin önskat framför mina ögon. Men jag är fast i något mörkt och tragiskt. Något som är starkare än mig och alla runt omkring mig.

Det spelar ingen roll om jag har allt jag önskar mig framför ögonen eller om jag inte har något alls. För denna starka kraft och mörker stannar alltid. Jag insåg precis att det som aldrig någonsin har lämnat mig är självskade tankarna, självmordstankarna, ångesten och rösterna i huvudet som skriker efter att jag ska avsluta allt precis här och nu.

Jag vet inte om jag har gett upp denna gång, men det känns på riktigt som att jag väntar tills tiden är inne. Går jag och väntar på att kunna ta livet av mig? Förmodligen gör jag det denna gång. Vad kommer hända den dagen jag är helt ensam? När det inte finns djur där jag är eller människor? Kommer jag välja bort hela livet för demonerna i huvudet. Eller det är inte ens något I huvudet längre, det är min verklighet.

Det är inte dessa tankar som säger åt mig hur dålig jag är, vad jag borde göra med mig själv. Det är människor, precis helt vanliga människor som er och som mig. Dom berättar för mig och för andra om vilken hemsk och dominant person jag är. Jag trodde det räckte med mina tankar jag hade från början.
Men det kanske är dags för mig att ställa mig på bron och hoppa? Ta repet runt halsen för det skulle förmodligen gå snabbare och göra mindre ont. Eller skulle jag kanske lida av en överdos och sedan få somna in. Det låter som jag skämtar eller hur? Så är inte fallet.. Det är mycket allvarligare än så, för varje dag flera gånger söker jag upp självmordsförsök där man lyckats. Hur vet jag att allt är över hur vet jag att det är totalt hopplöst? Hur fan ska jag våga prata om detta? Hur ska jag förklara det här för min familj? Min pojkvän? Min psykolog?

Likes

Comments

Fan nu sitter jag här med ett så naket och privat inlägg igen. Jag blottar hela min själ för er, hela mitt inre och min starkaste kraft.

Att säga/ skriva att jag mår bra vore en stor lögn nu. Ska jag vara ärlig är jag ännu en gång på bristningsgränsen, mina känslor håller på att sprängas. Jag svävar bland känslo moln och totalt tomma moln. Det är nu jag antingen känner alldeles för mycket eller så känner jag ingenting. Jag svävar i mörka, starka självmordstankar. Ni är dom första jag pratar med denna gång. För jag kan inte prata längre, jag kan bara säga att saker inte är bra men vad vet jag inte. Jag vill inte ens prata om mina känslor. Så jag väljer att blotta mig här istället.

Jag mår riktigt dåligt, jag känner i hela kroppen hur nedstämd jag är. Hur känslig jag är, så nära att brista hela tiden. Ibland kan jag leva normalt och slippa blotta detta men andra gånger tar det över. Det är då jag är som mest rädd. Jag vet inte varför eller hur allt detta börjar. Men jag har en gissning på att jag länge tömt all min energi på att ta hand om mina vänner. Stäng av säger alla.. Men hur? Ni har inte funderat på varför alla mår dåligt? Kan det bero på att alla väljer att stänga av och sluta lyssna på varandra. Sen får vi resten som inte klarar av det klampas med det. Inte konstigt att vi blir trasiga. Så jag kör en gissning på att jag har tömt hela mig själv för andras skull. Jag har tagit en paus ifrån människor och nu även från sociala medier. För jag behöver vara själv innan jag sprängs, för jag vet inte ens om jag kommer försöka överleva denna gång.

För det spelar ingen roll om jag har hela världen framför fötterna eller om jag har en soptipp. Känslorna är ändå detsamma. Oavsett att jag haft det bättre nu än förr så har mitt självskadebeteende ändå tittat fram. Men värst av allt är nog ändå tankarna, bilderna och rösterna om hur jag ska ta livet av mig.. Ja dom finns här nu, just nu. Rep? Rakblad? Tåg? Höjd? Överdos? Vart kan jag få tag på detta? Vart ska jag befinna mig? Ska jag lämna ett brev efter mig? Ska jag berätta för någon?

Jag är trasig och jag får alltid ett plåster som lagar mig en stund. Men sen då? Såret läker ju aldrig.
Jag vill bara bort, bort ifrån er och bort ifrån mig själv. Men hur kan man springa ifrån alla och hur kan man ens springa ifrån sig själv. Hur ska jag ens kunna berätta för någon om det här, när allt jag gör är att såra, skapa oro och besvikelse. Besvikelse för jag aldrig är frisk nog att vilja fortsätta livet. Besvikelsen för att det alltid är såhär med mig, för att jag ännu en gång överdriver och inte lämnar livet.

Likes

Comments

Har senaste dagarna kollat alldeles för mycket på youtube om att färga håret med olika saker. Så härom kvällen testade jag med ögonskugga.. Blandade det med balsam men tyvärr satte sig inte det alls. Idag fick jag idén med en vän att testa hallon. Så vi drog helt enkelt ner till affären och köpte ett paket frysta hallon. Det funkade super duper bra. För axellångt och tunt hår använde jag detta.
Vad behöver du?
* 1 1/2 dl hallon
* 2 matskedar balsam
* Helst något att sila hallonen med för att få bort hallon kärnorna.
Jag köpte ett paket frysta hallon och tinade upp i micron mosade och blandade det. Sedan tog jag bara ett balsam min vän hade och tog I ungefär 2 matskedar. Sedan blandade jag om och min vän hjälpte mig att få i allting i håret.
Detta blev mitt resultat.

Likes

Comments

Godmorgon alla där ute!
Blev väckt för ca 1 timme sedan av att mamma ringde. Men det här inlägget ska inte handla om min dag eller så utan jag ska berätta mer om min diagnos.


Ja som rubriken lyder fick jag diagnosen borderline som jag misstänkte då jag bad om utredning. Så hela detta inlägg kommer handla om hur det är att leva med borderline för min del. Så dra inte alla borderline personer över en och samma kam.
Så vi kan ju börja med mitt satans humör. Mitt humör är som en jävla berg och dalbana, det går upp och ner väldig snabbt. Jag kan ena stunden vara ledsen sen kan jag bli glad helt plötsligt och till sist så kan jag helt enkelt vara arg.
Under en dag går jag igenom dessa humör flera gånger och det skiftar fort! Mitt huvud är väldigt förvirrande och jag kan inte ens tänka hur jag mår för jag går igenom alla dessa humör bara jag ens försöker tänka så långt. Så när jag skriver hur jag mår blir det oftast men det är bra eller just då kanske allt känns skit, finns inget där i mellan.

Jag är också fruktansvärt känslosam. Minsta lilla kritik som dessutom kan vara väl förklarad tar jag sten hårt på. För i mitt huvud hör jag bara den värsta delen av allt. Så jag kan bli totalt förstörd av något eller så blir jag överlycklig. Men jag kan också bli fly förbannad. Att såra mina vänner eller familj det kan göra mig fly förbannad. Tyvärr blir jag en hemsk människa i dessa lägen, så allt personen någonsin har sagt kommer jag använda emot dom. Jag kan bli väldigt manipulativ och gör i stort sett allt i min makt för att göra dig rädd och ledsen. Jag ger inte upp förs jag uppnåt det heller. Självklart händer inte det jämt och inte heller för små saker.
Det har hänt ett par gånger att jag blivit så för små saker men oftast pga att personen gjort sånt förut. Det allra värsta har bara hänt 1 gång, det mår jag dåligt för än idag och är livrädd för att något sånt skulle hända igen.

Jag har också känslan av att ingen älskar mig men att jag älskar något fruktansvärt. Mina känslor är att alla vill mig illa och ogillar mig skarpt. Så jag känner mig som ett andra hands val för varenda person i min omgivning. Tack vare dessa känslor har jag flytt ifrån mina familjehem just för att jag känt mig i vägen, inte omtyckt och att jag har haft överväldiga känslor för dom.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket en person berättar för mig hur mycket dom tycker om mig. Det sätter sig inte i huvudet, jag släpper inte in någon. Den enda som jag faktiskt har lyckats med är ju min pojkvän. Han har jag aldrig tvivlat en minut på. Hur eller varför det är enbart han som lyckats vet jag inte. Men jag känner mig inte lika ensam längre.

Eftersom jag också är känslosam drabbas jag väldigt ofta av panik. En liten grej kan ge mig så stor panik att jag blir seriöst elak mot människor som ens försöker prata med mig. Jag kan drabbas av panik av precis allting så jag har tyvärr inte direkt exempel. För i min panik så stänger hjärnan av och jag fokuserar endast på den saken. Jag kan bara släppa allting runt omkring för att fokusera på det som gav mig panik. Helt enkelt alla mina känslor är överväldiga och även mina humör.

Med mina känslor kommer det också att jag är impulsiv och jag handlar alltid efter mitt humör. En sak som har hänt många gånger enda sedan jag var liten är att så fort jag känner att börjar dippa in i en lång depression så klipper jag min lugg helt från ingenstans. Ni kan ju tänka er hur det såg ut när jag var liten😂
Jag säger också saker impulsivt, det kan hoppa grodor rakt ur käften på mig eller förstora hemligheter.

Mina åsikter eller känslor för en person skiftar också. Jag kan ena stunden älska så mycket och helt plötsligt så är människan allt jag avskyr. Det kan bli problem i ett förhållande och det är många gånger jag kan känna mig så impulsiv att jag bara vill ta allt jag äger och har för att dra därifrån. Idag har jag lärt mig att hantera det för jag vet att jag ångrar mig något fruktansvärt i slutändan. Men det är så jobbigt att jag ser allting i svart och vitt.

Det allra jobbigaste för mig med denna diagnos är ändå mina dippar där jag blir helt off. Jag har än idag ingen förvarning om när det händer eller vad som orsakar det. Men jag kan gå från jätte glad till att helt plötsligt bli knäpp tyst, inte ens svara personen. Jag slutar helt enkelt att svara, men jag kan nicka osv på huvudet. Men det är oftast att skaka på huvudet eller rycka på axlarna. Jag vill inte röra en enda människa i den där stunden och jag låser gärna in mig med musik. Musik som jag annars inte lyssnar på oftast hårdrock/metal. I denna stund när jag blir helt off känner jag ingenting, absolut inte ett skit. Jag är helt tom och det är väl därför jag är off för jag vet varken ut eller in. Jag blir så konstig i denna stund att folk runt omkring mig blir oroliga för dom vet ju inte alls vad jag tänker eller så. Vi med borderline har oftast starka självmordstankar och självskadebeteende. Så det är ju väldigt oro väckande när jag blir off. Men för min del behöver man inte oroa sig när den här perioden kommer om jag inte varit ledsen precis innan. T. Ex i helgen hände det saker som gjorde mig totalt förstörd och i samma veva off. Det slutade inte bra någonstans och jag skifta hela tiden. Från att vara off inte känna någonting, till att ha panik, vara ledsen eller arg. Det var även första gången på länge som jag fick mitt allra värsta utbrott som jag kallar det, skulle väl mer säga att det heter borderline dipp. Oftast när jag drabbas av panik i samband med världens dipp längtar jag också tillbaka till saker som skadat mig. För just i den sekunden är allting jag gillar smärta. Jag nervärderar mig själv och tänker att jag förstår att det är vad jag behöver för att orka hålla men det är ju precis det som förstör mig.

Jag tänkte sätta punkt här och göra en del 2 lite senare framåt. Nu har ni fått en insikt om hur det kan vara för mig med denna diagnos. Det är ju faktiskt en personlighetsstörning.

Hoppas alla ni där ute får en riktigt bra helg!

Likes

Comments

Hej alla jag är tillbaka här igen efter ett antal månader. Känns nästan konstigt att ännu en gång börja skriva om mitt privat liv såhär öppet. Det har hänt så mycket sen jag skrev här sist, ni kommer bli chockade. Vilket jag själv är än idag och väldigt stolt.

Ni minns min pojkvän? Vi hade en sån stor framtid framför oss, vi bodde ihop, vi var förlovade, vi skulle skaffa barn och vi skulle gifta oss.
Han finns inte med i bilden längre eller i mitt liv. Med hänsyn till både mitt och hans privatliv kommer jag inte berätta varför det hela tog slut. Men vi hade det väldigt tufft och vi var helt enkelt inte bra för varandra. Jag tror jag gjorde det bästa valet genom att lämna och inte gå tillbaka. Jag tror det var det bästa för han också och om du läser detta så hoppas jag att du precis som mig mår bättre.

Nu kommer ni säkert reagera och undra hur fan jag kunde gå vidare så snabbt efter ett destruktivt förhållande som hade varat så länge. Men jag skiter fullständigt i era åsikter, jag vet själv att jag har valt rätt och gjort rätt.
Jag bor idag tillsammans med min nuvarande kille, jag skriver inte ut något namn för jag vet inte om han vill synas här. Vi har varit tillsammans i ungefär 4 månader nu och vi blev tillsammans ca 1 vecka efter det tog slut med mitt ex. Ja det fanns känslor innan det men jag var aldrig otrogen mot mitt ex! Vi kan kalla min nuvarande för M. Hur som helst M var den som tog hand om mig efter det tog slut med mitt ex. Han fick mig upp på fötterna igen och hjälpte mig så mycket. Idag bor vi tillsammans och är även förlovade. Jag kan bokstavligen inte vara lyckligare, han känns så rätt för mig. Han är min soul mate och jag skulle kunna göra vad som helst för honom. Han har gjort något som ingen annan har lyckats med. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig älskad, jag har bara älskat. Det är så jag känt. Men denna kille han har lyckats, jag har känt mig älskad sen första stund med han. Han är nog den som varit mest mån om mig av alla personer som någonsin varit delaktig i mitt liv. Han tar så bra hand om mig att jag mår bättre idag. Han är verkligen den där som alla drömmer om att ha i sitt liv. Ni vet Mr right and perfect. Ja vårat förhållande har gått väldigt fort framåt, det är skrämmande men känns ändå så jävla rätt. Jag är inte den personen som går fort fram, har aldrig varit och trodde aldrig det skulle hända. Ingen har någonsin sagt något om vårt förhållande varken familj eller vänner. Tvärtom alla är så glada att vi fann varandra och det känns också så himla bra. Vi båda mår så bra med varandra och vi har nästan aldrig bråkat. Endast 1 gång. Självklart kan man bli irriterade osv på varandra men bråkar nej. Är det såhär det känns att få älska och känna något så varmt tillbaka, då vill jag aldrig någonsin vakna upp från denna dröm. Det är en dröm att må såhär bra och känna sig älskad. Enda sedan jag var liten har det varit min största dröm som var så overklig. Ja jag känner mig inte ens älskad av min familj och det beror nog inte på dom utan min diagnos. Men en människa har lyckats och jag är så lycklig!

Jag bor kvar i Norrköping, är fortfarande sjukskriven. Min utredning är klar och jag har ännu en diagnos borderline. Jag kommer berätta mer om det i ett annat inlägg. Jag vet inte hur mycket jag kommer blogga men jag ska försöka hålla er uppdaterade ett par ggr i månanden. Men alla fina människor där ute får ha det så bra tills vi hörs här igen! Slänger upp lite bilder från dom senaste månaderna.

Likes

Comments

Hej och förlåt att jag inte uppdaterar er längre men haft så mycket sista tiden och just nu mår jag riktigt kasst. Känns som hela jag kommer gå sönder i 2 delar.
Jag är så orolig och går med ångest hela tiden, jag är så trött på att känna såhär nu. Jag är trött på att hela tiden vara i ett kontroll behov som jag egentligen inte ska behöva.
Som ni vet har min kille problem med att nöja sig med bara mig och just nu i flera dagar har jag sån dålig magkänsla.
Jag vet att något händer bakom min rygg som jag bör veta eller rättare sagt som han borde sluta med.. jag kan ha fel men denna gång känns det så mycket mer än det brukar.
Jag håller på att gå sönder totalt nu. Jag vet inte hur mycket mer jag står ut heller, för nu finns orken inte kvar.
Just därför håller jag bloggen borta för hela min värld är åt helvete nu. Totalt åt helvete!

Likes

Comments

Hejsan svejsan!

Igår valde jag att inte blogga och varför vet jag egentligen inte. Troligen för jag var för lat att ens skriva något. Men idag är jag tillbaka igen!
Så idag tänkte jag berätta några saker ni inte vet om mig.

* En gång i tiden hade jag häst och tävlade i hoppning. Det var i dom lägsta klasserna dock.

* Jag kan inte göra eyeliner med vinge eller på något annat speciellt sätt. Har aldrig kunnat, men har försökt så många gånger.

* Jag är väldigt duktig på att laga mat och är en sån person som bara tar vad jag har hemma och det blir gott.

* Jag är nästan alltid trött och sover hela dagarna. Även om jag har sovit mycket kan jag bli trött framför tv:n och bara somna.

* Jag är rökare sen 6 år tillbaka, innan det smyg rökte jag och även rökte vanligt papper haha.

* Jag dricker nästan aldrig kaffe då jag får ont i magen och blir väldigt dålig.

* Sover alltid helt nersläckt, kan aldrig sova om någon lampa är tänd men ändå är jag mörkrädd.

* Jag kan gå ut i vilka kläder som helst och skiter inprincip i vad det är jag har på mig.

* Mitt minne är riktigt kass, man får påminna mig väldigt mycket om saker. Jag kan till och med glömma att höra av mig till någon. Vilket händer för ofta..

* Jag betalar alla mina räkningar själv!

Likes

Comments

Hej och välkomna tillbaka!
Tänkte berätta lite om min helg och hur den varit osv.
Fredagen var helt awesome, hade verkligen jätte kul hela fredagskvällen. Mitt humör var på topp och jag mådde inte dåligt en sekund. Jag vet inte om det var alkoholen eller om jag var med människor som får mig att må bra.

Lördagen (igår) var en ännu bättre dag. Jag spenderade hela dagen med L och vi hade det jätte mysigt. Vi var hos hennes häst och pyssla, hur mysigt som helst. Jag har ju inte varit med hästar sen jag bodde hos min gamla familj i höstas. Resterande av dagen myste vi bara med hennes hundar och umgicks med hennes familj. En lugn och välbehövlig lördags kväll. Har saknat att vara på landet och bara ta det lugnt och få lite djur mys. Senare på kvällen slog vi på en film som jag knappt kolla på...

Det var i den stunden hela mitt humör försvann, mitt hjärta krossades och allt blev totalt mörkt igen. Min ångest satt på axlarna och tryckte. Vilket resulterade i att jag inprincip låg och skakade plus panik.. Ångesten kom inte bara hur som helst utan det var en sak som orsakade den. Tyvärr blev det aldrig bättre utan jag grät tills jag somna.
Idag vaknade jag upp utan ångest och var bara i modet I don't give a fuck.. jag känner absolut ingenting nu. Jag är varken glad, ledsen eller arg. Jag är bara tom och iskall. Jag vet också att jag absolut inte är ensam att känna såhär utan det är många som är tomma och inte känner några känslor alls.. Så förlåt att jag är en ice cold bitch idag, men jag kunde inte bry mig mer.

Jag hoppas alla får en bra dag och ta hand om er!

Likes

Comments

Hej eller godmorgon alla, hoppas ni mår bra.

Själv mår jag ok, är bara väldigt trött då vi inte kom i säng före 4. Vi skulle ju dessutom upp tidigt idag för vi skulle få skjuts ut på landet. Så just nu sitter jag i bilen med L och hennes mormor. Uppdaterar er senare med bilder osv.

Jag har inte alltid hetat Kimberly.
Jag bytte namn för ca 4-5 månader sedan och jag tänkte nu en gång för alla berätta varför. Dessutom hur det kommer sig att jag kom på namnet Kimberly.
Enda sedan jag var liten har jag aldrig gillat mitt namn som var Ebba, när jag var liten ville jag byta namn så många gånger. För jag trivdes inte med det namnet och kände att det var fult varför vet jag inte. Men så har jag känt om det namnet på mig. Senare med åren har jag fortsatt vilja byta namn pga att för mig är Ebba en dålig person. Det är så illa det kan bli, det drar med så mycket negativitet.

Min tuffa uppväxt har fått mig att hata mig själv, den har fått mig att tro hela livet att jag varit problemet. Men jag tror inte ett litet barn på 3-14 år kan vara ett problem. Det är fel på föräldrarna och samhället. Det är fel på dom vuxna. Just därför ville jag bara kasta Ebba långt åt helvete. Jag håller på att bygga upp ett helt nytt liv, jag har så många som älskar mig idag, som accepterar och som försöker respektera mig. Jag står upp för mig själv idag, jag tar inte emot skit. Dom som ens försöker kastas åt helvete rent ut sagt. Jag vet vem jag är!

Att jag valde namnet Kimberly vet jag egentligen inte exakt varför. Men någonstans dök namnet upp i huvudet jag tycker namnet är så jävla fint och unikt. Självklart kolla jag igenom flera hundra namn innan jag bestämt mig helt. Men fanns absolut inget annat som jag kunde tänka mig därav namnet Kimberly. Det här är historien om mitt namnbyte! Den enda sanna historien!

Likes

Comments