I onsdags satte jag mig på tåget & begav mig till Södertälje för att sova över hos en vän. Dagen efter reste jag först till Huddinge för att gå på mitt första logopedbesök.

Besöket hos logopeden var kul, spännande, men också svårt. Först träffade jag logopeden och hon ställde lite allmänna frågor om mitt liv, om utredningen med mera. Sedan fick jag gå in i ett slags inspelningsrum där jag blev presenterad för en annan person som skulle sköta inspelningen i ett rum utanför inspelningsrummet. Jag fick en slags "hjälm"/ huvudband på huvudet där det satt en mikrofon på. Jag blev ombedd att läsa upp mitt namn, personnummer och dagens datum, för att därefter läsa upp en text som låg framför mig och sedan berätta fritt utifrån en bildserie. Därefter fick jag läsa samma text igen, men jag fick på mig ett par hörlurar med högt brus i som jag skulle överrösta när jag läste. Jag fick därefter prova att göra samma ljud som personen som skötte inspelningen gjorde och det var allt ifrån starka ljud/toner, till svaga, höga till låga. Jag märkte att jag fått en otrolig skarv nu (eller registerbrott som de kallade det) och när jag skulle ta vissa toner kom det bara ett knackande ljud från mig.

Logopeden sa efteråt när vi lyssnade och tittade på datan som registrerats under tiden jag var i inspelningsrummet att mitt mode (minns inte helt vad det står för nu) låg på 104 Hz. Hon sa också att min medelfrekvens ligger på ca 109 Hz och att det ljusaste jag kom upp i när jag var i falsett låg på 173 Hz. Hon jämförde med sig själv och sa att "en typisk kvinnoröst" ligger på 200 Hz och att om hon är förkyld kan hon komma ner till ca 130 Hz.

Om 3 månader ska jag på återbesök och då kommer jag att ha gått på testosteron i 6 månader. I vanliga fall brukar en ha ett sådant här besök innan en påbörjar sin behandling, men efter som jag var en vecka för att vara 3 månader på testosteron när jag var där blev detta som en tremånaderskoll. Jag fick även fylla i en självskattning från 0-4 på ett par frågor, exempelvis om jag blir trött i rösten, om jag upplever den som manlig eller ej osv.

Efter det besöket träffade jag en fin vän och därefter var det dags för möte nummer 2 inne i Stockholm på ANOVA. Jag träffade min kontaktperson i teamet och hon följde upp lite hur jag mår nu och hur det har varit sen vi träffades senast.

I början på veckan var jag även och lämnade nya blodprover för att de ska kolla mina nivåer. Jag tänker att jag ringer dem någon gång under den kommande veckan för att höra hur de ser ut och om det är någonting som ska ändras. Jag ska nämligen ta min tredje spruta Nebido den 1 februari, så det är ju bra att veta om allting ser bra ut tills dess eller om någonting ska ändras.

På återhörande,

Kim

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

För ungefär en vecka sedan fick jag en ny kallelse i brevinkastet & denna gång är det till logopeden. En logoped är en person som arbetar med rösten på olika sätt. Om en söker på Logopedmottagningen på internet står det att de arbetar med de som "[...] har en påverkan på språk-, tal-, röst-, och/eller sväljfunktion." I mitt fall ska jag dit för att få troligtvis lite tips & råd om hur jag ska göra nu när min röst förändras på grund av testosteronet. Vad jag har hört av andra kommer jag få läsa upp någon text (som även spelas in) som jag sedan ska få läsa upp igen om någon månad när jag är på återbesök. Jag har hört/sett från andra att en även kan få se med hjälp av deras mätinstrument var ens röst ligger. Jag kommer just nu inte ihåg i vilken enhet det mäts, men jag vet att det finns någon normbild av var en "typisk kvinnoröst" ligger på den där mätskalan och var en "typisk mansröst" ligger. Jag skriver det inom citattecken för att det ju varierar från person till person hur ens röst är. Dock hade det varit intressant att ha fått göra en sådan mätning innan jag började med testosteron för att jämföra med hur den ligger nu, men eftersom det krävs att en har en diagnos innan det ska skickas remiss till logoped, så är det först nu jag kommer att få komma på möte. Rösten kommer alltså att mätas efter att jag har tagit två testosteroninjektioner & jag kommer att ha gått på testosteron i elva veckor när jag är på mitt första besök.

Jag fick även en kallelse för uppföljning hos min kontaktperson, som i mitt fall är psykologen från utredningen, samma dag som jag ska till logopeden. Det blir att resa från Huddinge till Stockholm, men det är ju inte så långt och så är det skönt att kunna få två möten på en & samma dag.

I mitten på januari kommer jag även ta nya blodprover som ska skickas till min endokrinolog för att kolla hur mina värden ligger. Jag hoppas att de fortsatt är bra & att jag kommer kunna fortsätta med mina injektioner med det mellanrum som är nu. Dock kan det ju vara så att någonting behöver ändras, kanske att jag behöver ta dem mer ofta, eller mer sällan, men om det skulle vara så hör nog endokrinologen av sig till mig.

Inom de närmsta dagarna kommer jag även att publicera ett inlägg om hur det är att vara två månader på testosteron, vilket jag är imorgon den 21 december 2016.

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

Jag insåg att jag inte har skrivit om besöket hos endokrinologen den 26 september än, så here we go 😃:

Jag hade tid hos endokrinologen kl 13.30, men han kom inte ut från sitt rum förrän ca 13.40. Under de extra tio minuterna hade jag hunnit oroa mig massor att han inte skulle komma, att något var fel eller liknande men sen blev jag äntligen inkallad till honom. Han frågade lite med glimten i ögat "jaha vad tänkte du att vi skulle göra här idag då?". Jag var sjukt nervös & hjärtat slog sig nästan ur bröstkorgen kändes det som. Han sa sen "påbörja lite testosteronbehandling kanske?". Jag svarade "ja, det är ju det jag hoppas på!". Han tog fram mina blodprovsresultat & sa att allt såg fint ut & att han inte såg att någonting skulle förhindra att jag skulle kunna påbörja det. Han frågade även om sjukdomshistoria i familjen & allmän hälsa. Sedan tog han även blodtryck på mig & mätte mig. Därefter frågade han hur jag hade tänkt ta testo, eftersom det finns två olika sätt (injektioner som tas lite mer sällan, eller gel som en tar varje dag), samt berättade hur testosteron fungerar / påverkar kroppen. Jag sa att jag ville ta injektioner. Anledningen till att han ville veta hur lång jag är beror nog på att han anpassar min dos efter min längd. Han sa att eftersom jag inte är så lång & stor så testar vi med den mängd han sedan skrev ut till mig & sen får vi utvärdera framöver om den är lagom. Han sa att jag kommer få komma på återbesök om tre månader & att jag ska ta nya blodprover ca en vecka innan jag ska dit. Han kommer då att titta på de nya proverna. Om allting ser bra ut kommer jag att få träffa en sjuksköterska för uppföljning & sen komma på återbesök till honom om ett halvår.

Jag frågade om det fanns möjlighet att någon sjuksköterska kunde hjälpa mig att få injektionen på plats, varpå han sa "så att vi sparkar igång det hela?" Och jag sa ja. Han skulle kolla med sjuksköterskorna, men att det brukar gå att ordna. Han kom tillbaka efter att ha pratat med ssk & sa att det fanns en som kunde hjälpa mig & så tog vi i hand & samtalet avslutades.

Jag gick ner på det närmsta apoteket & hämtade ut nebido (märket på testosteronet) & sedan gick jag upp till en sjuksköterska som kunde hjälpa mig. Sköterskan var väldigt bra & frågade om detta var min första spruta, om jag fått vaccin förut i sätesmuskeln & om jag ville att hon skulle säga till när hon skulle sticka mig eller bara göra det. Jag sa att det var min första injektion testosteron, men att jag tagit vaccin innan. Jag visste inte om hon skulle säga till innan hon stack mig först. Jag fick lägga mig ner på en brits & sen spritade hon av där hon skulle ta injektionen. Jag sa att jag inte ville hon skulle säga till när hon skulle sticka för att jag kanske skulle spänna mig mer då. När hon stack mig så kändes det inte alls, men efter en liten stund spände det lite i muskeln, men inte alls mycket. Hon förklarade att det jag behöver hålla reda på framöver är att ha med mig testot till vc, att jag ska säga till ssk som ger mig injektionen att det ska ges långsamt iom testo är oljebaserat, samt att jag ska hålla koll på när jag ska ta injektionerna. När allt var klart tackade hon för att hon fick vara den som gav mig min första injektion & sa att jag kunde röra på mig & leva som vanligt även om det spände lite i muskeln just då. 😜👍🏼

När jag skriver detta inlägg är jag 24 dagar på testosteron & nästa injektion ska tas om ca 3,5 dagar, onsdag den 23 november. Jag längtar!

På återhörande/

Kim

2 dagar på testo till vänster & 17 dagar på testo till höger

2 dagar på testo till vänster & 21 dagar på testo till höger

Likes

Comments

Om en vecka åker jag upp till Stockholm igen. Då för ett uppföljningsmöte med psykologen, samt mitt första möte med endokrinologen (hormonläkaren). Jag är väldigt nervös & fylld till bredden av tankar just nu, men jag är väl så förberedd jag kan vara. Innan idag satt jag & skrev ner frågor jag vill ställa till hormonläkaren & frågor jag vill ställa till psykologen. Jag ringde även till apoteket som ligger nära teamets lokaler för att fråga om de har medicinen inne. Jag blev uppmuntrad att ringa apoteket imorgon igen & säga att jag pratat med apotekschefen idag så att de kan beställa in medicinen så att jag (om jag får recept som jag hoppas på) kan komma dit & hämta ut den.

Angående hur mötet kommer att gå till så kommer läkaren ta blodtryck på mig, fråga om jag tar mediciner, fråga om sjukdomar i släkten & gå igenom svaren på mina blodprover. Jag hoppas, hoppas, hoppas att mina prover är bra så att han kommer skriva recept på testosteron till mig & att jag kommer kunna hämta det på apoteket närmst teamet & att jag sedan får hjälp med min första injektion på plats! Tänk om det kan gå vägen! Jag behöver verkligen lite positiva saker som händer i mitt liv nu & något som ger mig mer livsgnista. Min ork & energi är på många minus just nu. Jag försöker dock att inte åka dit med för stora förhoppningar, för om proverna inte är bra & jag inte får det utskrivet samma dag så kommer jag dippa i mitt mående än mer än jag redan har gjort. Jag bara hoppas, hoppas, hoppas att allt kommer att gå vägen...

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

I detta inlägget skulle jag vilja skriva lite om mitt senaste möte på ANOVA i Stockholm som jag var på den 2 september. Detta mötet innebar att jag skulle träffa läkaren för andra gången under min utredning. Jag åkte från Malmö klockan 06.11 och var framme i Stockholm lite innan klockan tolv. När jag väl kom in till läkaren så avklarades mötet väldigt snabbt, eftersom det bara tog en halvtimme allt som allt. Men trots detta snabba möte var det väldigt informativt och jag upplevde att läkaren fick sagt det han ville framföra och jag fick möjlighet att ställa de frågor jag hade förberett innan mötet.

När jag kom in till honom så gick vi igenom övergripande hur utredningen hade varit. Han frågade mig även om jag ville spara könsceller och frågade vilka remisser jag ville att han skulle skicka. Han frågade mig om jag "känner jag är redo att påbörja hormoner", vilket jag svarade ja på. Han sa även något i stil med att "mastektomi är - om jag förstått det rätt - någonting som du skulle må bra av?" och jag svarade ett rungande ja. Vidare sa han att de skulle sätta diagnos och i meningen efter att "vi kan säga att vi sätter den idag". Jag satt där som ett frågetecken. Jag tror jag sa "va?" eller något i den stilen. Han upprepade då att "ja, vi kan säga som så att jag bestämmer att vi sätter diagnosen idag för det är det vi kommer komma fram till på konferensen på onsdag". Jag satt fortfarande som ett levande frågetecken och undrade om jag verkligen hade hört rätt. Jag fick ur mig ett "vilken?". Han förstod nog inte först vad jag menade för han upprepade: "vilken?", varpå jag svarade att "ja, vilken diagnos är det ni sätter? Eftersom det finns tre olika?". Läkaren sa då att "ja, vi sätter diagnosen transsexualism, eftersom det är det din symptombild, om vi säger så, stämmer överens med den", varpå jag svarade att "ja, det är det jag också tänker". Därefter sa han att han skulle skicka remisser till logoped, hormonläkare samt kirurg. Vi pratade även lite om jag ville få remisserna skickade inom teamet i Stockholm, eller om jag ville ha remisserna skickade till Skåne. Jag sa att eftersom jag känner mig väl bemött av teamet och är inne i deras system så ville jag gärna att jag skulle stå kvar där uppe, men frågade också om jag i framtiden, efter jag fått min första hormoninjektion, kan fortsätta ta injektionerna nere i Skåne. Det verkade inte vara något problem. Jag frågade även om blodprover som jag hört att jag skulle ta, och fick veta att jag skulle få en kallelse hemskickad med vilka prover som ska tas och att jag kan ta dem på en vårdcentral i Skåne och sedan skicka upp dem till Stockholm. Slutligen frågade jag även om ungefärliga väntetider för kallelser till hormonläkare, samt kirurg och fick veta att det kan ta "en - några månader", så när det gäller det är det bara att vänta.

Summa summarum: JAG HAR MIN DIAGNOS SOM TRANSSEXUELL!!! Det är visserligen dubbelt att få en sådan diagnos, men samtidigt är det ju så nu att det behövs för att jag ska få rätt till den behandling jag så mycket behöver. Och min sammantagna känsla av allt det här är lättnad. Jag har "fått ett okej i protokollet" som jag skrev i ett dagboksinlägg från 2009 och jag har gått igenom!

Framtiden

Det närmsta som händer nu är att jag ska upp till Stockholm igen på onsdag den kommande veckan (21/9) för att ha anhörigmöte med mina föräldrar. Vad jag vet så kommer de få frågor som handlar om hur de reagerade när jag kom ut för dem, samt hur jag varit som liten. Mer än så vet jag inte, så det gäller väl bara att jag försöker ladda och spara så mycket energi jag bara kan innan dess och sedan åka dit och se hur det går. Jag kommer att uppdatera här om hur mötet var senare.

På återhörande,

Kim


Likes

Comments

Sista psykologmötet på ANOVA

I onsdags var jag på sista psykologmötet på ANOVA (utredningsteamet i Stockholm). Eller jag tror i alla fall att det var det sista med psykologen, förutom att hon även kommer närvara på anhörigmötet i september. I detta inlägget tänkte jag berätta lite om hur det gick under det mötet.

När jag kom dit så fick jag först lite frågor kring hur det hade gått på jobbet jag hade under sommaren, samt lite kring hur det var med familjen och dylikt. Hon frågade även hur hösten ser ut för mig & jag svarade att jag inte vet än hur hösten ser ut då jag nu är arbetssökande igen. Jag får se helt enkelt. Men jag söker jobb, så det gäller väl bara att hitta ett jobb som verkar tilltalande & så ska jag ju i så fall bli kallad på intervju också för att kunna få något jobb såklart. Det gäller väl bara att fortsätta söka & hoppas att det faktum att jag i skrivande stund inte har något jobb inte inverkar negativt på utredningsteamets syn på mig & min könsidentitet.

Därefter fick jag frågan angående hur länge jag använt binder (för er som inte vet vad det är så är det en sporttop-liknande sak med kompression som gör att bröstkorgen blir plattare). Jag fick också frågor om hur jag ser på min kropp och fick förklara lite kring det. Jag hoppas att jag uttryckte mig så bra & tydligt som möjligt så att det framgår hur jobbigt jag tycker det är med min kropp/vissa kroppsdelar. Frågor kring sexualitet och hur jag tänker kring "de nedre regionerna" pratade vi också om.

Jag fick även veta att min nuvarande läkare ska sluta någon gång i september (& jag ska ha möte med honom den 2 september), så psykologen sa att hon hoppades att de skulle hinna få in en konferens innan han slutar. När jag frågade om hur ofta de har sin konferens (alltså tar upp patienter på sitt möte & bestämmer huruvida personen ska få diagnos eller ej) så sa hon att de brukar ha det en gång i veckan, samt att de sammankallar till konferens när alla i teamet "är klara". Med det menas när alla i teamet har skrivit klart sina "miniutredningar" om mig utifrån sin profession. Så jag antar att psykologen kommer skriva ihop något, case managern kommer skriva ihop något & läkaren skriva ihop något & sedan sammanställer de allt & avgör därifrån huruvida jag kommer få diagnos eller ej.

Jag hade även funderingar kring närifrån den "sociala transitionen" börjar räknas ifrån & som jag förstod det så är det från & med den dag då det är dokumenterat någonstans. I mitt fall innebär det i så fall att den börjar gälla från & med då jag berättade för min dåvarande läkare på vårdcentralen att jag ville ha remiss till könsidentitetsutredning. Det är bra att ha koll på det då det kommer behövas/avgöra när jag kan ansöka om ändring av personnummer sen. Ändring av personnummer måste jag ansöka om hos Socialstyrelsens Rättsliga Råd & de kräver att det ska ha gått en viss tid innan en kan ansöka om det. Jag tror att det är två år, men jag är lite osäker. Såhär står det på hemsidan Transformering.se om så kallat "juridiskt könsbyte":

"I Sverige blir alla barn som föds registrerade som antingen kvinnor eller män. Den registreringen är ens juridiska kön, och utifrån den får man ett personnummer där näst sista siffran är jämn för juridiska kvinnor och ojämn för juridiska män. I ens pass står det även en bokstav som visar ens juridiska kön: K/F för kvinnor och M för män. I Sverige kan man idag inte ha något annat juridiskt kön än man eller kvinna.

Hur gör man för att byta juridiskt kön?

Om man fått diagnosen transsexuell har man möjlighet att byta personnummer och juridiskt kön. Det gör man genom att fylla i och skicka in en blankett till Socialstyrelsens rättsliga råd. Blanketten finns på Socialstyrelsen hemsida. Man behöver även skicka med ett speciellt läkarintyg, som skrivs av ens ansvariga utredare, och ett personbevis. På samma blankett kan man även ansöka om underlivskirurgi. Vissa team vill att man kommer in på ett möte med läkaren när intyget skrivs, hos andra fyller man i alla papper tillsammans med teamet och skickar sedan in ansökan ihop.

För att ansökan ska kunna godkännas måste man ha fått diagnosen transsexuell, fyllt 18 år och vara folkbokförd i Sverige. Om man är registrerad partner behöver man omvandla partnerskapet till ett äktenskap innan man skickar in ansökan.

Alla ändrar inte sitt juridiska kön

Det har under senare år inkommit cirka 80 ansökningar per år till Socialstyrelsen från personer som vill byta juridiskt kön. Det är fler än så som får diagnosen transsexuell, men alla vill inte byta juridiskt kön. Kanske är man nöjd med de resultat man fått av behandlingen med hormoner och/eller operationer eller så är det inte viktigt för en. Tidigare valde många att inte byta juridiskt kön eftersom man inte ville gå med på sterilisering, vilket man inte heller tvingas till längre. Efter att tvångssteriliseringarna upphörde år 2013 märktes genast en markant ökning av antalet ansökningar.

UNDERLIVSKIRURGI

Det är en möjlighet men inte ett formellt krav att genomgå underlivskirurgi i samband med juridiskt könsbyte. Tidigare betraktades underlivskirurgi som ett krav för transtjejer, men ska inte göra det längre. Utredningsteamen rekommenderar ändå att man ansöker om underlivskirurgi samtidigt som man ansöker om att byta juridiskt kön, om inte annat bara för att ha tillståndet klart ifall man vill ha underlivskirurgi någon gång i framtiden. För den som vill göra det sker ansökan på samma blankett som den för att byta juridiskt kön.

En del vill eller kan av medicinska skäl inte genomgå en så pass stor operation som underlivskirurgi. Många är nöjda med sin kropp och känner inte att de skulle bli nöjdare av operationen. Hur ens kropp ser ut ska inte avgöra om man får byta juridiskt kön eller ej."

Slutligen pratade vi lite om det kommande anhörigmötet & om ungefär vad som kommer tas upp där. Psykologen sa att det i vissa fall kan vara så att anhörigmötet påverkar hur de beslutar på sin konferens, exempelvis om en person bor hemma, om en person har en utbildning som denne vill avsluta först innan diagnos, eller andra livsomständigheter. Teamet tar även i beaktande om jag har rimliga förväntningar framöver och så vidare. Psykologen sa också att de ibland väntar med att sätta diagnos till efter anhörigmötet, & ibland inte. Så det återstår väl bara att se hur det blir för mig. Hon frågade även om jag tagit blodprov (vilket jag inte har), samt så frågade jag lite om hormonbehandling & tid till när det kan bli aktuellt om jag får diagnosen, samt tid till konsultation för operation & tid till faktisk operation. Hon sa ungefärliga tider där, men det är ju inga exakta tider så jag vet inte om jag vågar tro på det riktigt än. Känns som om det är bättre att försöka att inte hänga upp sig på sådana tider då det kan hända mycket däremellan som gör att det inte blir som det sades från början.

Det blev ett långt inlägg ikväll, men det kändes som om jag hade mycket att skriva om.

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

Jag försöker hantera mina tankar & känslor som aldrig tycks sina. Jag gör det genom träning på gym, men också genom att rita & måla. Förut använde jag skrivandet mycket, men det tycks ligga lite på is nu. Dock lyckades jag skriva en dikt igår. Jag försöker att hantera allting. Göra det något mer hanterbart. Ibland funkar det, ibland funkar det inte alls. Här är några av de teckningar jag ritat & färglagt, samt lite bilder jag redigerat & den dikt jag skrev.

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

Som rubriken säger tänkte jag i detta inlägg skriva lite om Malmö Pride. Det startade förra fredagen med invigning i Folkets park i Malmö. Det var invigningstal från personen som är ansvarig, samt från några andra personer, bland annat bästa Saga Becker! (Om ni inte vet vem Saga är så är hon bland annat skådespelerska som vunnit guldbagge för sin roll i filmen Någonting måste gå sönder, samt att hon är transaktivist & en hel massa annat).

På lördagen var det parad då jag & min vän J gick genom Malmö från Stortorget upp genom gågatan, förbi Triangeln & sedan avslutades paraden i Folkets park. Totalt sägs det att vi gick ca 5,5 km under de två timmar vi var ute, men det var många som gick i paraden så därför det tog så pass lång tid. Vi gick en del med rosa/svarta blocket samt med Transförsvaret.

Under denna vecka har jag sedan varit på många intressanta föreläsningar om bland annat hur en kan träna normkritiskt & sunt, föreläsning i "crash course" där olika begrepp inom hbtqia förklarades & tydliggjordes (& jag fick svart på vitt att jag hade koll på vad alla bokstäver står för), föreläsningar om trans & hur det är att vara förälder till ett barn med transerfarenhet. Gårdagen avslutades med en grym paneldiskussion bestående av Saga Becker, Freja Lindberg, Mio Schörling samt Yolanda Bohm.

Sammantaget har det varit en bra upplevelse av Pride för min del, men nu är jag väldigt trött &
behöver vila. Nästa vecka, den 17 augusti, blir det tågresa upp till Stockholm för sista mötet med psykologen.

Och förresten! Jag blev även uppringd av SVT Nyheter Skåne som ville göra ett reportage om de långa väntetiderna till könsidentitetsmottagningen i Lund. Jag fick lite frågor om mina tankar kring det samt varför jag valt att söka mig till Stockholm & teamet där istället & blev även intervjuad framför kamera. Reportaget sändes idag & går även att finna på nätet med en tillhörande artikel.

Jag kommer avsluta inlägget med lite bilder från veckan, samt med en länk till reportaget:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/rekordlanga-koer-for-konskorrigering-i-skane

Fotocred för bild nummer två ska ges till Annette Wilén. Övriga har jag själv tagit.

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

Som titeln säger känns det så. Att jag går och väntar på att mitt liv ska börja. Jag lever inte nu, jag bara existerar.

Sedan sist jag skrev har det bokats in anhörigmöte till den 21 september, så det kommer vara många utredningsmöten nu framöver. Först psykolog den 17 augusti, sen läkare den 2 september och så anhörigmöte den 21 september. Därefter har jag ingen aning om hur det kommer bli. Jag vet inte hur ofta teamet har sina konferenser där de pratar om sina olika klienter & inte heller hur lång tid det tar innan en får veta om en får en diagnos eller ej. Jag vet inte heller hur lång tid det tar efter att en fått diagnos (förhoppningsvis) till dess en kan få påbörja medicinsk behandling eller få tid till konsultation för operation & sen hur lång tid det är mellan konsultation & faktisk operation.

Utifrån sett kanske det verkar som min process hittills gått väldigt fort, men för mig känns det som en oerhörd lång tid eftersom jag känt såhär så länge, bara det att jag inte hade orden, eller modet till att berätta om det tidigare.

Att min framtid är så oviss & att jag inte har kontroll över min egen framtid känns så himla jobbig. Borde en inte ha åtminstone lite koll på hur en vill att ens liv ska bli framöver för att kunna jobba mot det målet? Allt jag kan göra är att överlåta mitt liv i utredningsteamets händer för att se vad de beslutar...

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

Ja, som rubriken säger har det blivit lite trassel på tråden så att säga. Egentligen skulle jag ju på både psykologmöte & anhörigmöte den 17 augusti, men det har blivit ändrat eftersom inte mina närstående kan den dagen. Himla surt tycker jag, då jag ju hade lyckats få ihop två möten på en dag från början. Jag ringde teamet & meddelade detta för drygt en vecka sedan & blev sedan uppringd av psykologen. Hon skulle höra sig för med sina kollegor & sedan kontakta mig. Eftersom jag inte hade hört något från henne sedan dess ringde jag dem igen i morse för att kolla läget. Kanske är inte en dryg vecka så lång tid för somliga, men eftersom jag ska få ihop tre (väldigt gärna fyra) närstående som ska kunna samma datum vill jag gärna veta det så snart som möjligt så jag kan meddela tiden även till dem. Dock var det inte något nytt datum bokat & jag ska bli uppringd av psykologen berättade personen som svarade i telefon. Jag försökte fråga om det gick att få anhörigmötet samma datum som jag ska till läkaren (för att göra det så smidigt som möjligt), men varken psykologen eller case managern/psykoterapeuten jobbar då, så det gick inte.

Det enda jag kan göra nu är väl att vänta & hoppas på att psykologen ringer mig snarast möjligt & att hon kan meddela ett nytt datum när hon väl ringer.

Väntan tär på en så oerhört ibland & just nu är en sådan period då det är väldigt jobbigt. Får väl försöka tänka på att jag fortfarande har mötet med psykologen den 17 augusti & läkaren den 2 september & fokusera på dem. Väntar ett litet tag till med att boka tågbiljetter, dock, om det skulle vara så att det ändå går att lösa att jag kan få anhörigmötet då jag har läkarmötet.

På återhörande,

Kim

Likes

Comments