View tracker

Jag insåg att jag inte har skrivit om besöket hos endokrinologen den 26 september än, så here we go 😃:

Jag hade tid hos endokrinologen kl 13.30, men han kom inte ut från sitt rum förrän ca 13.40. Under de extra tio minuterna hade jag hunnit oroa mig massor att han inte skulle komma, att något var fel eller liknande men sen blev jag äntligen inkallad till honom. Han frågade lite med glimten i ögat "jaha vad tänkte du att vi skulle göra här idag då?". Jag var sjukt nervös & hjärtat slog sig nästan ur bröstkorgen kändes det som. Han sa sen "påbörja lite testosteronbehandling kanske?". Jag svarade "ja, det är ju det jag hoppas på!". Han tog fram mina blodprovsresultat & sa att allt såg fint ut & att han inte såg att någonting skulle förhindra att jag skulle kunna påbörja det. Han frågade även om sjukdomshistoria i familjen & allmän hälsa. Sedan tog han även blodtryck på mig & mätte mig. Därefter frågade han hur jag hade tänkt ta testo, eftersom det finns två olika sätt (injektioner som tas lite mer sällan, eller gel som en tar varje dag), samt berättade hur testosteron fungerar / påverkar kroppen. Jag sa att jag ville ta injektioner. Anledningen till att han ville veta hur lång jag är beror nog på att han anpassar min dos efter min längd. Han sa att eftersom jag inte är så lång & stor så testar vi med den mängd han sedan skrev ut till mig & sen får vi utvärdera framöver om den är lagom. Han sa att jag kommer få komma på återbesök om tre månader & att jag ska ta nya blodprover ca en vecka innan jag ska dit. Han kommer då att titta på de nya proverna. Om allting ser bra ut kommer jag att få träffa en sjuksköterska för uppföljning & sen komma på återbesök till honom om ett halvår.

Jag frågade om det fanns möjlighet att någon sjuksköterska kunde hjälpa mig att få injektionen på plats, varpå han sa "så att vi sparkar igång det hela?" Och jag sa ja. Han skulle kolla med sjuksköterskorna, men att det brukar gå att ordna. Han kom tillbaka efter att ha pratat med ssk & sa att det fanns en som kunde hjälpa mig & så tog vi i hand & samtalet avslutades.

Jag gick ner på det närmsta apoteket & hämtade ut nebido (märket på testosteronet) & sedan gick jag upp till en sjuksköterska som kunde hjälpa mig. Sköterskan var väldigt bra & frågade om detta var min första spruta, om jag fått vaccin förut i sätesmuskeln & om jag ville att hon skulle säga till när hon skulle sticka mig eller bara göra det. Jag sa att det var min första injektion testosteron, men att jag tagit vaccin innan. Jag visste inte om hon skulle säga till innan hon stack mig först. Jag fick lägga mig ner på en brits & sen spritade hon av där hon skulle ta injektionen. Jag sa att jag inte ville hon skulle säga till när hon skulle sticka för att jag kanske skulle spänna mig mer då. När hon stack mig så kändes det inte alls, men efter en liten stund spände det lite i muskeln, men inte alls mycket. Hon förklarade att det jag behöver hålla reda på framöver är att ha med mig testot till vc, att jag ska säga till ssk som ger mig injektionen att det ska ges långsamt iom testo är oljebaserat, samt att jag ska hålla koll på när jag ska ta injektionerna. När allt var klart tackade hon för att hon fick vara den som gav mig min första injektion & sa att jag kunde röra på mig & leva som vanligt även om det spände lite i muskeln just då. 😜👍🏼

När jag skriver detta inlägg är jag 24 dagar på testosteron & nästa injektion ska tas om ca 3,5 dagar, onsdag den 23 november. Jag längtar!

På återhörande/

Kim

2 dagar på testo till vänster & 17 dagar på testo till höger

2 dagar på testo till vänster & 21 dagar på testo till höger

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Om en vecka åker jag upp till Stockholm igen. Då för ett uppföljningsmöte med psykologen, samt mitt första möte med endokrinologen (hormonläkaren). Jag är väldigt nervös & fylld till bredden av tankar just nu, men jag är väl så förberedd jag kan vara. Innan idag satt jag & skrev ner frågor jag vill ställa till hormonläkaren & frågor jag vill ställa till psykologen. Jag ringde även till apoteket som ligger nära teamets lokaler för att fråga om de har medicinen inne. Jag blev uppmuntrad att ringa apoteket imorgon igen & säga att jag pratat med apotekschefen idag så att de kan beställa in medicinen så att jag (om jag får recept som jag hoppas på) kan komma dit & hämta ut den.

Angående hur mötet kommer att gå till så kommer läkaren ta blodtryck på mig, fråga om jag tar mediciner, fråga om sjukdomar i släkten & gå igenom svaren på mina blodprover. Jag hoppas, hoppas, hoppas att mina prover är bra så att han kommer skriva recept på testosteron till mig & att jag kommer kunna hämta det på apoteket närmst teamet & att jag sedan får hjälp med min första injektion på plats! Tänk om det kan gå vägen! Jag behöver verkligen lite positiva saker som händer i mitt liv nu & något som ger mig mer livsgnista. Min ork & energi är på många minus just nu. Jag försöker dock att inte åka dit med för stora förhoppningar, för om proverna inte är bra & jag inte får det utskrivet samma dag så kommer jag dippa i mitt mående än mer än jag redan har gjort. Jag bara hoppas, hoppas, hoppas att allt kommer att gå vägen...

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

View tracker

I detta inlägget skulle jag vilja skriva lite om mitt senaste möte på ANOVA i Stockholm som jag var på den 2 september. Detta mötet innebar att jag skulle träffa läkaren för andra gången under min utredning. Jag åkte från Malmö klockan 06.11 och var framme i Stockholm lite innan klockan tolv. När jag väl kom in till läkaren så avklarades mötet väldigt snabbt, eftersom det bara tog en halvtimme allt som allt. Men trots detta snabba möte var det väldigt informativt och jag upplevde att läkaren fick sagt det han ville framföra och jag fick möjlighet att ställa de frågor jag hade förberett innan mötet.

När jag kom in till honom så gick vi igenom övergripande hur utredningen hade varit. Han frågade mig även om jag ville spara könsceller och frågade vilka remisser jag ville att han skulle skicka. Han frågade mig om jag "känner jag är redo att påbörja hormoner", vilket jag svarade ja på. Han sa även något i stil med att "mastektomi är - om jag förstått det rätt - någonting som du skulle må bra av?" och jag svarade ett rungande ja. Vidare sa han att de skulle sätta diagnos och i meningen efter att "vi kan säga att vi sätter den idag". Jag satt där som ett frågetecken. Jag tror jag sa "va?" eller något i den stilen. Han upprepade då att "ja, vi kan säga som så att jag bestämmer att vi sätter diagnosen idag för det är det vi kommer komma fram till på konferensen på onsdag". Jag satt fortfarande som ett levande frågetecken och undrade om jag verkligen hade hört rätt. Jag fick ur mig ett "vilken?". Han förstod nog inte först vad jag menade för han upprepade: "vilken?", varpå jag svarade att "ja, vilken diagnos är det ni sätter? Eftersom det finns tre olika?". Läkaren sa då att "ja, vi sätter diagnosen transsexualism, eftersom det är det din symptombild, om vi säger så, stämmer överens med den", varpå jag svarade att "ja, det är det jag också tänker". Därefter sa han att han skulle skicka remisser till logoped, hormonläkare samt kirurg. Vi pratade även lite om jag ville få remisserna skickade inom teamet i Stockholm, eller om jag ville ha remisserna skickade till Skåne. Jag sa att eftersom jag känner mig väl bemött av teamet och är inne i deras system så ville jag gärna att jag skulle stå kvar där uppe, men frågade också om jag i framtiden, efter jag fått min första hormoninjektion, kan fortsätta ta injektionerna nere i Skåne. Det verkade inte vara något problem. Jag frågade även om blodprover som jag hört att jag skulle ta, och fick veta att jag skulle få en kallelse hemskickad med vilka prover som ska tas och att jag kan ta dem på en vårdcentral i Skåne och sedan skicka upp dem till Stockholm. Slutligen frågade jag även om ungefärliga väntetider för kallelser till hormonläkare, samt kirurg och fick veta att det kan ta "en - några månader", så när det gäller det är det bara att vänta.

Summa summarum: JAG HAR MIN DIAGNOS SOM TRANSSEXUELL!!! Det är visserligen dubbelt att få en sådan diagnos, men samtidigt är det ju så nu att det behövs för att jag ska få rätt till den behandling jag så mycket behöver. Och min sammantagna känsla av allt det här är lättnad. Jag har "fått ett okej i protokollet" som jag skrev i ett dagboksinlägg från 2009 och jag har gått igenom!

Framtiden

Det närmsta som händer nu är att jag ska upp till Stockholm igen på onsdag den kommande veckan (21/9) för att ha anhörigmöte med mina föräldrar. Vad jag vet så kommer de få frågor som handlar om hur de reagerade när jag kom ut för dem, samt hur jag varit som liten. Mer än så vet jag inte, så det gäller väl bara att jag försöker ladda och spara så mycket energi jag bara kan innan dess och sedan åka dit och se hur det går. Jag kommer att uppdatera här om hur mötet var senare.

På återhörande,

Kim


Likes

Comments

Sista psykologmötet på ANOVA

I onsdags var jag på sista psykologmötet på ANOVA (utredningsteamet i Stockholm). Eller jag tror i alla fall att det var det sista med psykologen, förutom att hon även kommer närvara på anhörigmötet i september. I detta inlägget tänkte jag berätta lite om hur det gick under det mötet.

När jag kom dit så fick jag först lite frågor kring hur det hade gått på jobbet jag hade under sommaren, samt lite kring hur det var med familjen och dylikt. Hon frågade även hur hösten ser ut för mig & jag svarade att jag inte vet än hur hösten ser ut då jag nu är arbetssökande igen. Jag får se helt enkelt. Men jag söker jobb, så det gäller väl bara att hitta ett jobb som verkar tilltalande & så ska jag ju i så fall bli kallad på intervju också för att kunna få något jobb såklart. Det gäller väl bara att fortsätta söka & hoppas att det faktum att jag i skrivande stund inte har något jobb inte inverkar negativt på utredningsteamets syn på mig & min könsidentitet.

Därefter fick jag frågan angående hur länge jag använt binder (för er som inte vet vad det är så är det en sporttop-liknande sak med kompression som gör att bröstkorgen blir plattare). Jag fick också frågor om hur jag ser på min kropp och fick förklara lite kring det. Jag hoppas att jag uttryckte mig så bra & tydligt som möjligt så att det framgår hur jobbigt jag tycker det är med min kropp/vissa kroppsdelar. Frågor kring sexualitet och hur jag tänker kring "de nedre regionerna" pratade vi också om.

Jag fick även veta att min nuvarande läkare ska sluta någon gång i september (& jag ska ha möte med honom den 2 september), så psykologen sa att hon hoppades att de skulle hinna få in en konferens innan han slutar. När jag frågade om hur ofta de har sin konferens (alltså tar upp patienter på sitt möte & bestämmer huruvida personen ska få diagnos eller ej) så sa hon att de brukar ha det en gång i veckan, samt att de sammankallar till konferens när alla i teamet "är klara". Med det menas när alla i teamet har skrivit klart sina "miniutredningar" om mig utifrån sin profession. Så jag antar att psykologen kommer skriva ihop något, case managern kommer skriva ihop något & läkaren skriva ihop något & sedan sammanställer de allt & avgör därifrån huruvida jag kommer få diagnos eller ej.

Jag hade även funderingar kring närifrån den "sociala transitionen" börjar räknas ifrån & som jag förstod det så är det från & med den dag då det är dokumenterat någonstans. I mitt fall innebär det i så fall att den börjar gälla från & med då jag berättade för min dåvarande läkare på vårdcentralen att jag ville ha remiss till könsidentitetsutredning. Det är bra att ha koll på det då det kommer behövas/avgöra när jag kan ansöka om ändring av personnummer sen. Ändring av personnummer måste jag ansöka om hos Socialstyrelsens Rättsliga Råd & de kräver att det ska ha gått en viss tid innan en kan ansöka om det. Jag tror att det är två år, men jag är lite osäker. Såhär står det på hemsidan Transformering.se om så kallat "juridiskt könsbyte":

"I Sverige blir alla barn som föds registrerade som antingen kvinnor eller män. Den registreringen är ens juridiska kön, och utifrån den får man ett personnummer där näst sista siffran är jämn för juridiska kvinnor och ojämn för juridiska män. I ens pass står det även en bokstav som visar ens juridiska kön: K/F för kvinnor och M för män. I Sverige kan man idag inte ha något annat juridiskt kön än man eller kvinna.

Hur gör man för att byta juridiskt kön?

Om man fått diagnosen transsexuell har man möjlighet att byta personnummer och juridiskt kön. Det gör man genom att fylla i och skicka in en blankett till Socialstyrelsens rättsliga råd. Blanketten finns på Socialstyrelsen hemsida. Man behöver även skicka med ett speciellt läkarintyg, som skrivs av ens ansvariga utredare, och ett personbevis. På samma blankett kan man även ansöka om underlivskirurgi. Vissa team vill att man kommer in på ett möte med läkaren när intyget skrivs, hos andra fyller man i alla papper tillsammans med teamet och skickar sedan in ansökan ihop.

För att ansökan ska kunna godkännas måste man ha fått diagnosen transsexuell, fyllt 18 år och vara folkbokförd i Sverige. Om man är registrerad partner behöver man omvandla partnerskapet till ett äktenskap innan man skickar in ansökan.

Alla ändrar inte sitt juridiska kön

Det har under senare år inkommit cirka 80 ansökningar per år till Socialstyrelsen från personer som vill byta juridiskt kön. Det är fler än så som får diagnosen transsexuell, men alla vill inte byta juridiskt kön. Kanske är man nöjd med de resultat man fått av behandlingen med hormoner och/eller operationer eller så är det inte viktigt för en. Tidigare valde många att inte byta juridiskt kön eftersom man inte ville gå med på sterilisering, vilket man inte heller tvingas till längre. Efter att tvångssteriliseringarna upphörde år 2013 märktes genast en markant ökning av antalet ansökningar.

UNDERLIVSKIRURGI

Det är en möjlighet men inte ett formellt krav att genomgå underlivskirurgi i samband med juridiskt könsbyte. Tidigare betraktades underlivskirurgi som ett krav för transtjejer, men ska inte göra det längre. Utredningsteamen rekommenderar ändå att man ansöker om underlivskirurgi samtidigt som man ansöker om att byta juridiskt kön, om inte annat bara för att ha tillståndet klart ifall man vill ha underlivskirurgi någon gång i framtiden. För den som vill göra det sker ansökan på samma blankett som den för att byta juridiskt kön.

En del vill eller kan av medicinska skäl inte genomgå en så pass stor operation som underlivskirurgi. Många är nöjda med sin kropp och känner inte att de skulle bli nöjdare av operationen. Hur ens kropp ser ut ska inte avgöra om man får byta juridiskt kön eller ej."

Slutligen pratade vi lite om det kommande anhörigmötet & om ungefär vad som kommer tas upp där. Psykologen sa att det i vissa fall kan vara så att anhörigmötet påverkar hur de beslutar på sin konferens, exempelvis om en person bor hemma, om en person har en utbildning som denne vill avsluta först innan diagnos, eller andra livsomständigheter. Teamet tar även i beaktande om jag har rimliga förväntningar framöver och så vidare. Psykologen sa också att de ibland väntar med att sätta diagnos till efter anhörigmötet, & ibland inte. Så det återstår väl bara att se hur det blir för mig. Hon frågade även om jag tagit blodprov (vilket jag inte har), samt så frågade jag lite om hormonbehandling & tid till när det kan bli aktuellt om jag får diagnosen, samt tid till konsultation för operation & tid till faktisk operation. Hon sa ungefärliga tider där, men det är ju inga exakta tider så jag vet inte om jag vågar tro på det riktigt än. Känns som om det är bättre att försöka att inte hänga upp sig på sådana tider då det kan hända mycket däremellan som gör att det inte blir som det sades från början.

Det blev ett långt inlägg ikväll, men det kändes som om jag hade mycket att skriva om.

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

Jag försöker hantera mina tankar & känslor som aldrig tycks sina. Jag gör det genom träning på gym, men också genom att rita & måla. Förut använde jag skrivandet mycket, men det tycks ligga lite på is nu. Dock lyckades jag skriva en dikt igår. Jag försöker att hantera allting. Göra det något mer hanterbart. Ibland funkar det, ibland funkar det inte alls. Här är några av de teckningar jag ritat & färglagt, samt lite bilder jag redigerat & den dikt jag skrev.

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

Som rubriken säger tänkte jag i detta inlägg skriva lite om Malmö Pride. Det startade förra fredagen med invigning i Folkets park i Malmö. Det var invigningstal från personen som är ansvarig, samt från några andra personer, bland annat bästa Saga Becker! (Om ni inte vet vem Saga är så är hon bland annat skådespelerska som vunnit guldbagge för sin roll i filmen Någonting måste gå sönder, samt att hon är transaktivist & en hel massa annat).

På lördagen var det parad då jag & min vän J gick genom Malmö från Stortorget upp genom gågatan, förbi Triangeln & sedan avslutades paraden i Folkets park. Totalt sägs det att vi gick ca 5,5 km under de två timmar vi var ute, men det var många som gick i paraden så därför det tog så pass lång tid. Vi gick en del med rosa/svarta blocket samt med Transförsvaret.

Under denna vecka har jag sedan varit på många intressanta föreläsningar om bland annat hur en kan träna normkritiskt & sunt, föreläsning i "crash course" där olika begrepp inom hbtqia förklarades & tydliggjordes (& jag fick svart på vitt att jag hade koll på vad alla bokstäver står för), föreläsningar om trans & hur det är att vara förälder till ett barn med transerfarenhet. Gårdagen avslutades med en grym paneldiskussion bestående av Saga Becker, Freja Lindberg, Mio Schörling samt Yolanda Bohm.

Sammantaget har det varit en bra upplevelse av Pride för min del, men nu är jag väldigt trött &
behöver vila. Nästa vecka, den 17 augusti, blir det tågresa upp till Stockholm för sista mötet med psykologen.

Och förresten! Jag blev även uppringd av SVT Nyheter Skåne som ville göra ett reportage om de långa väntetiderna till könsidentitetsmottagningen i Lund. Jag fick lite frågor om mina tankar kring det samt varför jag valt att söka mig till Stockholm & teamet där istället & blev även intervjuad framför kamera. Reportaget sändes idag & går även att finna på nätet med en tillhörande artikel.

Jag kommer avsluta inlägget med lite bilder från veckan, samt med en länk till reportaget:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/rekordlanga-koer-for-konskorrigering-i-skane

Fotocred för bild nummer två ska ges till Annette Wilén. Övriga har jag själv tagit.

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

Som titeln säger känns det så. Att jag går och väntar på att mitt liv ska börja. Jag lever inte nu, jag bara existerar.

Sedan sist jag skrev har det bokats in anhörigmöte till den 21 september, så det kommer vara många utredningsmöten nu framöver. Först psykolog den 17 augusti, sen läkare den 2 september och så anhörigmöte den 21 september. Därefter har jag ingen aning om hur det kommer bli. Jag vet inte hur ofta teamet har sina konferenser där de pratar om sina olika klienter & inte heller hur lång tid det tar innan en får veta om en får en diagnos eller ej. Jag vet inte heller hur lång tid det tar efter att en fått diagnos (förhoppningsvis) till dess en kan få påbörja medicinsk behandling eller få tid till konsultation för operation & sen hur lång tid det är mellan konsultation & faktisk operation.

Utifrån sett kanske det verkar som min process hittills gått väldigt fort, men för mig känns det som en oerhörd lång tid eftersom jag känt såhär så länge, bara det att jag inte hade orden, eller modet till att berätta om det tidigare.

Att min framtid är så oviss & att jag inte har kontroll över min egen framtid känns så himla jobbig. Borde en inte ha åtminstone lite koll på hur en vill att ens liv ska bli framöver för att kunna jobba mot det målet? Allt jag kan göra är att överlåta mitt liv i utredningsteamets händer för att se vad de beslutar...

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

Ja, som rubriken säger har det blivit lite trassel på tråden så att säga. Egentligen skulle jag ju på både psykologmöte & anhörigmöte den 17 augusti, men det har blivit ändrat eftersom inte mina närstående kan den dagen. Himla surt tycker jag, då jag ju hade lyckats få ihop två möten på en dag från början. Jag ringde teamet & meddelade detta för drygt en vecka sedan & blev sedan uppringd av psykologen. Hon skulle höra sig för med sina kollegor & sedan kontakta mig. Eftersom jag inte hade hört något från henne sedan dess ringde jag dem igen i morse för att kolla läget. Kanske är inte en dryg vecka så lång tid för somliga, men eftersom jag ska få ihop tre (väldigt gärna fyra) närstående som ska kunna samma datum vill jag gärna veta det så snart som möjligt så jag kan meddela tiden även till dem. Dock var det inte något nytt datum bokat & jag ska bli uppringd av psykologen berättade personen som svarade i telefon. Jag försökte fråga om det gick att få anhörigmötet samma datum som jag ska till läkaren (för att göra det så smidigt som möjligt), men varken psykologen eller case managern/psykoterapeuten jobbar då, så det gick inte.

Det enda jag kan göra nu är väl att vänta & hoppas på att psykologen ringer mig snarast möjligt & att hon kan meddela ett nytt datum när hon väl ringer.

Väntan tär på en så oerhört ibland & just nu är en sådan period då det är väldigt jobbigt. Får väl försöka tänka på att jag fortfarande har mötet med psykologen den 17 augusti & läkaren den 2 september & fokusera på dem. Väntar ett litet tag till med att boka tågbiljetter, dock, om det skulle vara så att det ändå går att lösa att jag kan få anhörigmötet då jag har läkarmötet.

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

För ett par dagar, respektive någon vecka sedan kom de med posten. De nya kallelserna. Det rör alltså på sig! Den 17 augusti ska jag på mitt andra möte med psykologen & efter en liten andningspaus är det samma dag dags för närståendemöte. Med tanke på vad psykologen sa senast vi sågs kommer mötet med henne att bestå av frågor angående min sexualitet samt hur jag ser på min kropp. Mer ingående än så vet jag inte & jag antar att hon tänker att mötet inte kommer ta mer än en timme. Jag vet inte riktigt om jag kan förbereda mig så mycket inför mötet egentligen, utan jag får nog bara gå dit & se vad som händer & svara så gott jag kan på hennes frågor. Om det är någon fråga som känns konstig eller som jag undrar över tänker jag fråga. Även om de är där för att utvärdera mig så att säga, tycker jag att det kan vara okej att ställa motfrågor ibland. Om jag får något svar eller inte vet jag ju inte nu, men jag kan i alla fall fråga.

När det gäller närståendemötet är jag ganska (väldigt) nervös. Det blir speciellt att sitta där med både psykolog & case manager/psykoterapeut, samt med närstående. Men det är ändå bra att ett sådant möte erbjuds. Psykologen sa att mötet främst är till för mig & för att de i teamet ska se vilket stöd jag har/om jag har stöd från mina närstående, men det är också för att de närstående ska få ställa frågor & för att de ska få förklara (vad jag hört av andra) hur min uppväxt har varit osv.

Jag fick även en kallelse till läkaren den 2 september vilket innebär att (om jag inte räknat fel) det är ungefär två veckor mellan besöken. Hos läkaren vet jag inte riktigt vad jag ska göra,
men jag tror att det är någon form av uppföljning på de frågor som han ställde till mig på mitt första möte med honom i mars. Därefter vet jag inte vad som händer. Kanske är det så att jag kommer få fler möten med någon -
eller kan det verkligen vara så att det är det sista innan teamet ska ta sin konferens & sen sätta diagnos? Jag vet faktiskt inte. Jag antar att det återstår att se. Såklart hoppas jag att det är det sista, men jag vågar inte ha för höga förhoppningar för jag tänker att allt kan hända.

På återhörande,

Kim

Likes

Comments

Igår var det alltså dags för nytt möte på utredningen. Sedan sist så har de bytt lokaler till att nu ha sin verksamhet inne i Stockholm, istället för i Huddinge, samt bytt namn till ANOVA. När jag väl hade hittat dit så satte jag mig och väntade i väntrummet innan jag blev inkallad av min psykolog.

Mötet gick bra tror jag. Det var lite samma frågor som tidigare. Jag fick berätta om min bakgrund, om min nuvarande situation, om vilket nätverk jag har runt omkring mig såsom familj, vänner och släkt. Jag fick även frågan kring hur länge jag har haft funderingar kring min könsidentitet, eller "hur länge har du vetat?". Jag berättade om händelser som varit förut i mitt liv där folk på stan har sagt han till mig och hur bra det känns, eftersom det är en kille jag är. En annan fråga var ungefär "hur tror du det är/kommer bli framöver att vara transman?". Hm. Jag svarade vad jag tänkte kring det, men nu i efterhand tänker jag att - det är ju redan det jag är? Jag fick även se lite snabbt hur de svaren jag svarat i frågeformulären blivit skattade, men jag hoppas att vi kanske kommer kunna gå igenom det lite mer noga nästa gång, för nu var det bara snabbt. Men kanske har inte det så väldigt stor betydelse i och med att det jag skattade högt på är sådant jag redan vet om?

Det verkar som om jag ska träffa psykologen åtminstone en gång till, eftersom det var vad hon sa till mig igår, och att hon då kommer att fråga om sexualitet och hur jag ser på min kropp lite mer ingående. Hon brukar fråga det sa hon. Så då får jag försöka vara beredd på att det kommer frågor om det nästa gång. På ett sätt är det väl bra att de frågar om sådant, men samtidigt känns det lite jobbigt att sitta och prata om det inför någon jag inte känner. Men det är ju en del i utredningen så jag antar att det har någon slags relevans? Jag funderar också kring om mötet jag var på igår räknas som två möten eftersom jag var där i 1,5 timme?Jag ska fråga mer om det nästa gång.

Testerna som jag fyllt i är tydligen inte anpassade just utifrån transpersoner, utan är kanske mer att de ska se hur ens självskattning av personlighet och personlighetsdrag är, samt om en kan ha någon diagnos som de behöver utreda vidare eller remittera en till någon som kan utreda det mer?

Psykologen sa också att hon ska försöka få till mitt nästa möte samtidigt som jag kan träffa läkaren (eftersom jag reser så långt). Alternativt att jag har ett möte till med henne innan hon går på semester i juli och att jag sedan träffar läkaren någon gång i augusti, eftersom han har semester tidigare... Eventuellt blir det så att jag kanske får ha anhörigmöte först, någon gång i augusti, då det brukar vara psykologen och case managern som har anhörigmötet tillsammans med en och ens anhöriga. Psykologen berättade också att anhörigmötet främst är till för mig, men också lite för de anhöriga, för att de ska få ställa frågor. Efter anhörigmötet samt ytterligare möte med psykologen och läkaren så kommer de ha någon slags konferens i teamet där de samtalar om mig och huruvida om de ska sätta någon diagnos, vilket blir antingen diagnosen "transsexuell" eller "könsidentitetsstörning uns" som de benämns som. Med läkaren ska jag få prata om saker såsom om jag vill spara könsceller (frysa ner ägg), hur jag tänker kring hormonbehandling och mastektomi (operation av bröstkorgen). Slutligen sa psykologen att det antingen skickas remiss till endokrinolog (hormonläkare) och logoped (röstträning) antingen i Stockholm eller Malmö beroende på vilka väntetider det är. Hon berättade också att väntetiderna för konsultation för mastektomi kan ta upp till ett halvår, också beroende på hur långa köerna är.

Så - överlag kändes det som ett positivt möte och som om jag kommer framåt bit för bit, men samtidigt vågar jag inte hoppas på för mycket kring olika saker eftersom allting troligtvis kan hända. Jag vågar inte hoppas på att jag kan få ett nytt möte i juli med psykologen, eller vågar inte hoppas på att jag kan få anhörigmöte och/eller möte med psykologen och läkaren i augusti. För allting kan hända. Men samtidigt vill jag. Jag vill tro att det kan gå.


På återhörande,

Kim

Likes

Comments