”Why dont you like me, why dont you like me?”

7/1 året är 2018. Jag ligger I min soffa och kollar på en ny serie. Jag vill fly, inte hemifrån men fly från livet. Gå under ytan och bara leva ensam. Jag vet inte vad mer man kan säga.

Jag har ett prov imorgon, jag tror att jag kommer klara det.. Det är ett omprov, ett matteprov som jag inte klarade. Det är mitt första matteprov som jag fått underkänt på. Det tog inte så hårt på mig, även här finns det värre saker.

Jag mår bra idag. Men ändå inte.
Jag har kvar samma tankar som igår om hur oviktig jag är men ändå har jag träffat några kompisar idag, jag bjöd på mat och vi hade trevligt. Varför har jag dessa tankar ändå? Det vet jag inte. Det kallas väl depression. Jag tror att jag mår dåligt utan anledning, fast jag tror ju ändå att jag har en anledning eftersom det känns som att ingen bryr sig om mig.
Förutom min familj, dem vill mitt bästa men jag är stängd för dem. Jag pratar inte så mycket med dem. Jag kan inte prata om detta med någon. Jag hade en komps som flyttade nyss. Henne kunde jag prata om hur jobbigt det var med vänner och så. Men tillslut stängde jag mig för henne också. Jag ljög och sa att allting var bra nu, jag vill kunna prata om det men jag orkar inte prata!
Jag vill att någon ska förstå mig!!

Jag vill publicera denna texten, men jag vill inte krossa min fasad. Fast.. varför vill jag inte det? Vad har jag att gömma, vad kan möjligtvis bli sämre?

Likes

Comments

Jag mår inte så bra. Tror jag.
Det är jullov och jag har hela hösten gått med en förväntan och en lycka som jag inte alltid känt. En lycka över att livet är bra och en förväntan över vad framtiden har att erbjuda. Jag drömmer om att sitta i ett flygplan och flyga ifrån alla problem. Det känns fridfullt och häftigt på alla sätt. Jag drömmer om att problemen bara försvinner när man lyfter och flyger upp över molnen. Drömmen om att flyga slog mig för kanske ett år sedan, jag tror att det är frihetskänslan som lockar. Efter att ha skrivit detta kanske jag inte får bli pilot, jag kommer kanske låta helt psyko. Men jag tror att jag är normal.

Mitt delmål den senaste tiden har varit jullovet! Proven gick sämre och sämre men jag var ändå nöjd med livet, jag hade bra vänner och en stabil grund TRODDE JAG. Jullovet hände och allt hände. Drömmen om att umgås med familj och släkt blev verklighet, julen var trevlig och jag fortsatte att trivas med livet så som det var. Hade inte mycket pengar på kontot men det är inte det största problemet man kan ha, det märker man i alla fall när man mår som jag gör idag. Helst vill jag sätta mig vid toan och spy, men min syster är hemma. Pappa har haft problem med ryggen och fick hem STARKA Alvedon som dem var tydliga med att jag inte fick ta. Jag letade efter dem men tror att han tog med dem till stugan. Jag vill leva, jag älskar min familj men jag tänkte att det kunde dämpa ångesten och depressionen som jag antar att jag går igenom.

Jag googlade depression förut, jag vet inte riktigt vad sjukdomen innebär men jag antar att det kan kännas såhär… Så jullovet alltså, dagarna gick och jag fadade iväg. Tror jag. Jag känner mig oviktig. Jag fadade iväg ifrån mina kompisars tankar. Dem glömde bort mig helt enkelt, som ett flygplan som lyfter. Tillslut ser man bara den vita röken som snart även den försvinner. Jag försöker att höra av mig, ibland får jag inget svar och ibland svarar dem men sen glömmer dem mig ändå. Det ser jag när jag blir uppdaterad på sociala medier. Men här är jag, ensam, iväg fadead. Jag har inte pratat med någon om detta. Jag vet inte om jag vill prata, vem skulle vilja prata med mig? Jag vill ju att min familj ska vara stolt över mig. Min mamma har gått in i väggen, hittade humörreglerande tabletter. Jag tror att hon är lite deprimerad. Är det kanske en ärftlig sjukdom som jag fick ärva. Det svarta under cover fåret kanske man kan kalla mig. Alla tror att allt är bra men under ytan är jag ensam, udda och deprimerad.

Jag vill vara som alla andra, vara med alla andra. Jag vill också passa in, helst som mig själv men krävs det kan jag ändra lite på mig. Det har inte hjälpt hittills. Jag passar inte in någonstans. Det är känslan jag har fått. Mina så kallade kompisar har ju inte direkt gjort det bättre. Jag går i tvåan i en liten teknikklass, jag av 10 personer passar inte in. Det måsta alltså vara mig det är fel på, hur kan alla på något litet sätt passa in men jag kan inte passa in. Jag drömmer om att passa in ibland, att byta skola och få en nystart i det ”coola’’ gänget. Men då måste man dricka och … jag dricker inte. Det var anledningen till att jag inte bytte skola efter förra sommarlovet. Jag hade kollat med syven och allting var redo, det enda som krävdes var ett klartecken ifrån min sida. Men så fick jag kontakt med folk ur den ”nya” klassen. Det första dem sa var ”dricker du så kommer du absolut att passa in”. Är det normalt? Jag antar det, i alla andra situationer är det jag som är onormal. Varför skulle denna vara annorlunda? Syven fick inte mitt klartecken och jag sa att jag ville gå kvar, det var en lögn men jag ville heller inte byta till den nya klassen..

Jag gillar inte fulla människor. Jag gillar inte dem flesta nyktra heller. Men det blir ännu värre när dem är fulla. Jag vet inte varför men jag känner mig ännu mer oviktig, det känns som att alkoholen är viktigare än mig, allt är viktigare än mig.

Jag pratade med en kompis innan ”full bil”.

Sen ringde jag en annan och frågade ”ni vill inte hämta mig” dem var ute och körde men jag fick svaret ”inte just nu”. Hörde han av sig igen?... GISSA

Jag vill publicera denna texten, men jag vill inte krossa min fasad. Fast.. varför vill jag inte det? Vad har jag att gömma, vad kan möjligtvis bli sämre?​

Likes

Comments