View tracker

Phalloplasty
Hallå!
Då var de dags, som ni väntat ;) så nu släpps det "THE FINAL EPISODE" kan dock inte garantera att de är de sista, de kan nog komma lite bonusmaterial längre fram.
Nåja håll i er så kör vi! 
innan jag drar hela min sjukhusvistelse med mera tänker jag såhär att vi tar en liten snabb genomgång om vad just Phalloplasty (falloplastik) är för något. delar även ett par teknade bilder som visar de jag kanske inte kan förklara. 
​ Att jag blivit med snopp de är vi alla överens om så den biten skippar vi ;). 
okej så nu när vi vet vad som ska göras så blir nästa steg material, vad behöver vi, jo de är ju inte bara att ta en bit hud och sy fast utan de krävs mer än så, mycket mer.som bilden visar så tar man en rejäl bit hud från armen, man kan även ta från låret vilket jag gjorde, med både blodkärl och nerver som man sedan kopplar ihop där den ska sitta och syr ihop. problemet nu är ju att jag har ett stort hål i benet vilket måste lagas. Då har man liksom hyvlat tunn hud (tänk osthyvel för huden) som man sedan lappar över de stora hålet. Tänk er den där skidbacken till ost, man får bara ojämna och hackiga skivor, exakt så blev det på mitt högerben och de fick därför ta hud även från höger sida/under lår. sådär, nu när vi kommit såhär långt då penis är på plats och benen lagade kan vi börja från dag 1.

Den 6 april kommer jag lite smånervig till karolinska solna för att läggas in, klockan blev närmare 20.00 innan jag fick rummet så de var i princip bara duscha sova som gällde. 
Den 7 april OPERATIONSDAGEN 
blev väckt av sköterskan kanske 07.00, de var dags nu de va min tur. In i duschen för att sedan vänta in Hannes (plastikkirurgen) som skulle måla på mitt ben inför op.
Fick en lugnade kram av jennie och rullades sedan iväg mot operationssalen, på väg upp fick jag frågan -är du nervös nu sebastian?  jag svarade ganska snabbt, nej faktiskt inte, jag tänkte varför ska jag vara nervös? jag vet ju knappt vad som ska hända. 
fick på mig en snygg op mössa och sövdes ner därefter. 
Operationen tog ca 6 timmar, jag minns inte så mycket från den stunden mer än att jag hade ont, var törstig och jag hörde hur de va folk runt mig som pratade oroligt.. jag blev rädd, en sak jag minns är hur en av läkarna säger att det inte finns något blodflöde i penis och att de måste åtgärdas fort. Jag vet inte hur länge jag  fick vara vaken emellan men de fick söva ner mig igen för en vidare operation i ca 2 timmar för att inte förlora penis. Denna gång rullas jag till den stora operationssalen, folk överallt som förberede för op. jag fick panik och förstod ingenting, nu skulle jag flyttas från den ena sängen till opbänken, minns att jag tyckte de gjorde så ont och jag blev bara mer och mer rädd tills jag sövs och sedan vaknar. Allt hade gått bra, phu!
Jag hade så ont när jag vaknade, trött och färdig. Jag satt fast i så mycket slangar och liknande, ekg, blodtrycksmätare som mätte varje kvart och nån grej på fingret som mätte nåt annat viktigt tror även jag hade syrgas i näsan. där låg jag någon timme kanske? vad vet jag som var hög som ett hus och trodde min flickvän jobbade på sjukhuset och tydligen hade 3 ögon, ja som ni märker just då var jag nog lite lycklig. kom tillbaka till rummet ganska sent på kvällen kanske runt 22 och sen minns jag inget så jag sov antagligen den natten och även dagen efter. De första dagarna kom sjuksköterskan in varje timme för att kolla värme och blodflöde i penis då risken för blodpropp är stor. de använde som en liten ultraljudsmaskin (doppler) som de satt på huden på penis så man kunde höra hur blodet pumpade, de kollade även värmen osv. allt där mellan gjordes kontroller av alla dess slag, fick morfin, dropp andra mediciner och sprutor för blodproppar. i just den här stunden var jag så trött att jag inte hängde med mycket, det var värre dagen efter.. Jag vaknar till och förstår inte vad som hänt vart jag är eller något alls, jag är för trött för att ens få upp ögonen och jag har så ont att jag bara vill försvinna men jag fick stå ut o de fortsatte proppa i mig morfin och annat för smärta. så här var det några dagar, jag hade bara ont och kunde inte röra mig alls och jag var bara ledsen och trött men sen kom en dag där även lite glädje fick plats, kanske pga morfin men ändå ;) jag kunde röra mig lite på tårta även böja ena benet lite och de kändes så bra för stunden, natten blev jobbig och inte tala om den kommande dagen. Dendär värsta smärtan var tillbaka det gjorde så ont att jag nu glömt hur de kändes, jag fick smärtlindring som inte hjälpte men tillslut bet morfinet i mig och livet flög för stunden och jag tror både jennie och sköterskor fick sig ett gått skratt. natten kom och som vanligt inge sömn då de kom in varje timme. Jag bara skrek och svettades och INGET hjälpte. såren blödde igenom och dom fick byta och de fick bädda rent och tvätta osv. de var rena mardrömmen framförallt av smärtan men också för att jag trodde jag låg i typ ett varuintag? ja de gjorde knappast saken bättre. 
Jag har ingen vidare bra koll på vilken dag vi är på nu men efter alla dessa värsta dagar började de smått vända till de bättre, kontrollerna blev med tiden varannan timme, var tredje osv vilket gav mig mer sömn. jag åt inget de första dagarna så antar att jag levde på dropp tills jag till slut fick i mig en näringsdryck som sedan blev de ända jag fick i mig om dagarna.
11 april 
Jag hade dagen innan bara varit ledsen så detta var dagen att lägga i en högre växel, jag hade fått sova så tillochmed lite matlust hade kikat fram, min underbara flickvän sprang snabbt och köpte en korv åt mig o sen var de igång. Tog mig all kraft för att visa att jag kunde gå till toan själv ( det var förövrigt ca 1 meter), jag fixade de och var så nöjd MEN för att få ta bort dendär förbannade katetern skulle jag gå dit 2 gånger för att de skulle va säkert att jag klarade de. Jahapp! sa jag, då går jag väl dit igen då! aningen ringrostig men jag fixade de och fick äntligen avlägsna ännu en av dessa hemska slangar. Nu hade jag ställt in mig, de ända jag tänkte på var att komma hem, jag ska hem tänkte jag. 
Jag sov lite på saken och medans Jennie handlade lite kläder åt mig så lyckades jag klä på mig och hämtat frukost själv, hon kom med hamburgare från max, förstår ni hur god den var?! den va kall pommesen var kalla men fan så gott det var! mat= energi=promenad i solen, vilken frihet att bara gå ut, visst de tog lång tid men jag tog mig iaf fram. 
Den 13 visste jag att hannes skulle komma för att lägga om såret osv, så jag förberedde mig på att ta fram all styrka för att bevisa att jag kan åka hem, klockan tickade och han kom aldrig, de kliade i hela mig varför kom han aldrig? men tillslut knackade på dörren.. han började med frågan - hur mår du? 
denna gång var det adrenalinet som svarade, att jodå de är helt utmärkt med mig!
byxorna skulle av och han erbjöd att hjälpa mig, NEJDU! sa jag, detta fixar jag!och slängde av mig både vänster och höger byxben som en gymnast. Han gjorde rent och la om och de såg så bra ut så han sa de att -imorgon får du nog åka hem! 
jag med en puls på 320 och adrenalin för 3 fotbollspelare, tänkte mig inte för i mitt svar (skyller påmorfinet) och utbrister -IMORGON?! men vafan ska jag göra tills dess?! jag kommer ju ha dragit av mig håret då, jag kan väl åka hem idag istället? :D 
slängde på mig de största hundögonen och finaste leendet, och jodå visst fick jag väl åka hem! 
YES! hemhemhem!! nu blir allt bra tänkte jag, kroppen bara ökade i puls o plötsligt hade jag inte ens ont,slängde ihop mina saker ringde jennie och inom 1 timme satt vi i bilen på väg hem! jag var så glad och jag kände en stor saknad av mamma och hade en konstig känsla av något.. 
nu hade allt helt plötsligt gått sådär fort igen, vilket jag märkte när mamma tog sina armar runt mig och allt bara brast, nu förstod jag vad som hänt och hur ont jag haft och hur hemskt jobbigt det varit, exakt allt kom samtidigt. vi åkte hem och nu kom nästa prövningvi var hemma och kunde äntligen slappna av, trodde vi. de tog om igen och tårar fick ersätta den sömn jag längtat efter. Jennie gjorde allt, med tålamod och kärlek var hon vaken med mig, gav mig allt jag behövde hela tiden. men det tog ju tyvärr inte bort smärtan.. jag hade bara fått alvedon. men efter 2 vakna dygn fick jag äntligen morfin och sömntabletter så nu fick vi iaf lite sömn. På fredagen kom en sjuksköterska hem och la om såret och sen kom nästa bekymmer, benet svullnade vilket gjorde att bandaget strypte benet AJJ!
fick då hjälp av jennie (såklart) och telefonkontakt av KS med att lägga om såret igen. Då tog oron över, återbesöket va inte föränn måndagen, hur skulle ja klara helgen? alla frågor, det varar, svullen där man inte borde, svett oro smärta KAOS. lördagen gick sakta, söndagen kom o allt blev värre, ja tacka fan för de, en infektion också som att inte de räckte med alla olika mediciner som redan styr min kropp... in till jouren i ludvika för antibiotika.. 
Måndag! äntligen, återbesök och omläggning och svar på alla mina 1000 frågor.
och som en käftsmäll skulle tydligen agrafferna bort från benet.. ca50 stycken, det gjorde så ont att efter bara några stycken borttagna så försvann jag, typ svimmade.. riktigt obehagligt. så jag fick ligga kvar ett tag för att vakna till innan jag kunde åka hem. Sen dess har de väl egentligen bara blivit bättre och bättre, antibiotikan har gjort sitt jobb vilket gav mig mer energi, den extrema svettperioden är över vilket i sin tur tog bort alla utslag svullnader och klåda. Hemsjukvården har varit hem varje dag för såromläggning och de läker på bra, sakta men säkert, en liten överraskning mitt i de hela dyker 2 agraffer fram, fan dom missade att ta bort dom... Återbesök måndag så får väl bita ihop då, bara det att en begravt sig under huden så de kan nog bli kul;)

Ja som ni märker har dessa veckor gått från 100 till 0 och från 0 till 100, och i mitt tidsperspektiv har de nu gått ca 2 månader... ser fram emot sjukskrivningen som pågår hela maj..

Under hela denna resa både dag som natt har jag haft Jennie vid min sida, på sjukhuset kom hon redan efter frukost och satt sedan hos mig på en hård pinnstol till kl 20.00 varje kväll, hon har tagit min hand och sparat mig från många panikatacker och inte tala om alla hundratals glassar jag fick. Lika så hemma har hon behandlat mig som en kung och sett till att jag fått i mig både mat mediciner och allt man behöver. när man är 21 år vill man inte ha hjälp av sin flickvän för att kunna gå till toaletten, men den pinsamma känslan bara försvann i skratt då uppmuntran är något hon är riktigt bra på. jag förstår ärligt inte hur hon stod ut med detta dygnet runt men jag ska säga det,är evigt tacksam att jag har en så fantastiskt fin tjej som offrat så mycket av sin egen tid till att hela tiden se efter mig.

jag antar att livet kommer fortsätta i denna fartfyllda spänning med kontraster av både svart och vitt. ja de ska väl va de hela, hoppas ni fortsätter följa min resa och tack till alla som tror på mig. ha de! / seb

och nu lite bilder som avslut, och NEJ jag lägger inte ut bilder på min penis, inte idag och inte imorgon inte heller via pm för dom som ville de. jag vet inte hur ni tänker men jag är väl inte så sugen på o dela med mig så pass mycket om mitt liv. ja jag vet jag har opererat mig, men hur ofta instagramar du bilder på ditt kön?;) inte varje dag va haha.















Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Min storebror
Kärlek va är de egentligen? Handlar de bara om Sex och förhållande.?!
Nej jag tycker inte de.
QNär jag hör ordet kärlek är de första jag tänker på min underbara familj.
Mina fina föräldrar och mina syskon.
De betyder allt för mig. Två systrar som jag alltid pratar med och som alltid finns där. Och en storebror.
Kärleken till mina systrar är enormt stor och kan inte ha bättre systrar. Men detta inlägg är för min storebror.
För kärleken mellan mig och min bror är unik.
Min bror och jag ses inte så ofta pratar inte ofta. Men de gör inget. Vi är lite lika i sättet när vi väl träffas. Berättar han något så lyssnar inte jag. När jag berättar något så lyssnar inte han. Pratar vi om något och mobilen ringer så minns ingen av oss vad vi ens pratat om. Men vad gör de? Att bara ha honom, de är guld för mig. Helt omedvetet har han gjort mig till den man jag är nu. Precis som när jag var liten och han visade mig massa tok. Jag gjorde lika. Samma sak fast jag är 20 år. De brorsan gör. De gör jag också.
Han jobbar mycket och har familj. Och de är dit jag vill. De är dit jag ska,
frågan man alltid fick när man var liten. Vad vill du bli när du blir stor?
Ja jag vill bli som min storebror!

Han sa en gång. Brorsan låt aldrig mer någon trycka ner dig. Gå med huvudet högt och du ska va bäst se till att vara bästa k allt du gör! Jag tror på dig.
De orden fick mig att förstå.
Utan min storebror hade denna resa inte funkat. Han har stått där. Han har och är varit min förebild hela tiden.
Min förebild, min superhjälte. Min storebror.

Likes

Comments

View tracker

Nu är de på tiden att uppdatera lite grann va..
De flesta som hört min historia och varit med hela vägen har även sett förändringar i mitt mående, kort sagt att jag blivit en glad kille igen.
Som Tony Irving skulle sagt, MEN!
de finns alltid något här i livet som på något vis följer efter och ser till att man inte är allt för lycklig...
Testosteronet har fått mig att gå på molnen i princip tills de gav mig den värsta bieffekten nånsin. ACNE galet mycket acne.. Att ha de på ryggen gick ju smidigt att dölja med en tröja, men hur döljer man hela sitt ansikte?!
Vem kom på idén att acne skulle finnas? O just i ansiktet där alla kollar...
Men som med allt annat så fick jag bita ihop även här, efter månader av lidande (kanske låter dramatiskt, men fan så hemskt de va) så fick jag äntligen bra medicin och acnen började försvinna sakta men säkert.
Med några bilder visar jag er där ute att de faktiskt otroligt nog går att få bort detta äckliga påhitt!
Nåja detta va en period de också, men livet går vidare nu mera utan acne så nu återgår jag till glada Sebastian igen
Hade / seb

Likes

Comments

Tjena. Avslutar 2014 och Sparkar igång de nya året med en intervju i Dala-Demokraten som många (uppenbarligen) redan läst. Även hamnat i Arbetarbladet. Men att sååå många läst de och även min blogg de va jag inte beredd på. Så många delningar och så många fina meddelande och snälla kommentarer! Helt underbart att så mycket människor runt i världen, ja världen för de är faktiskt inte bara i Sverige längre, utan folk i andra länder har tillomed sett mig och kontaktat mig. Det är verkligen stort, att lilla jag kan nå ut till så många människor och beröra och faktiskt hjälpa fler personer i min sits framåt och även ge dessa familjer lite hopp om att livet faktiskt går att styra helt själv.
Ett fånigt och uttjatat men dock väldigt sant uttryck
"Vill man, så kan man"
Tro mig. Jag vet ;)
Ha en fortsatt grym helg!
/en sprudlande lycklig Sebastian

  • 6738 readers

Likes

Comments

Hello

Det var ett tag sedan jag skrev sist, så de finns en del ni missat och därför tror jag vi kör på en sammanfattning av hela min resa.
Datum, det finns en hel del viktiga datum. lets go!
2013-02-22
Det var då jag startade min blogg, Jag hade fått nog och behövde på något sätt nå fram till världen om vem jag måste få vara. Budskapet var också viktigt och där också mitt bloggnamn, för jag ville ju inte skapa en "vanlig" blogg så fick komma på ett namn som fick folk att tänka om och läsa. Jag var rädd och såg det som en enklare utväg, skapligt fegt iknow, men det sprack igenom större än jag väntat. Fick meddelande efter meddelande, om att jag var så modig stark och fick så mycket stöttning. Jag kände att fan detta kan nog bli något ändå. Jag fick hopp
Jag var någorlunda påläst och visste vad jag ville,nu var det bara att få med mig resten av omgivningen. jag hade svårt att prata öppet om de i början, jag skämdes. Men min familj tog mig på allvar och gjorde sitt yttersta för att säga rätt namn o norm. Det var egentligen de viktigaste då.
2013-03-03
Då skickades min ansökan om namnbyte iväg och jag fick vänta. ..
I hela 3 dagar, vilket då var fruktansvärt länge.
2013-03-06
Dagen då jag kunde börja leva som Sebastian även på papper.
2013-03-11
Det var en såndär ovetandes perfekt dag men lite knasig. De var då läkaren råkade ge mig testosteron istället för östrogenblockerare.
Denna period var kort men det hände så himla mycket att jag inte riktigt mådde, varken bra eller dåligt. MEN..
April
Maj
Juni
Juli
Augusti
--> 16 September
Bestod utan ångest, panikattacker, tårar, ilska
Det var kämpiga månader för mig och även min familj och Ronja.
Jag hade så mycket frågor men inga svar, ingen kunde tala om för mig varför detta hände mig, ingen. Min familj gjorde allt för mig men de räckte inte, jag behövde svar. vilket ingen kunde ge mig.
Dagarna såg likadana ut. mycket alkohol. var på otroligt dåligt humör vilket ledde till bråk och igensmällda dörrar. och slutade med panikattacker varje kväll vilket var svårt för Ronja att hantera i början, med tiden blev de bättre o de gick från att vara 2 timmar långa till 15 minuter med hennes hjälp. Vi kämpade tillsammans för att klara av det.
Men samtidigt var jag även tvungen att ta min identitet ett steg längre, för att visa allmänheten att jag är en man. Så på bilder försökte jag se så maskulin ut som möjligt,för mig då var de käkben, och se "sur" ut i princip. För att le var feminint och även att skratta, dels pga min ljusa röst. Så kortfattat var stum, sur och sammanbiten.
2013-09-16
Då började jag med testosteron, en liten lättnad men tusen saker kvar att knyta ihop. Men de var då jag tog till gymmet. jag insåg att alkoholen bara gjort saker värre. Jag tog träningen på största allvar och helt plötsligt minskade min ångest, jag blev gladare ( men inte för glad, de va feminint). Min hårda träning gav resultat och jag fick mer hopp. men ångesten kom som vågor i otakt..
2014-01-24
Där kom turen, jag fick en återbudstid för bröstoperation. Det kändes underbart, men även då kom ångesten o hälsade på. de var svullet, inte som jag tänk osv. denna gång kunde jag inte träna bort ångesten, fick inte lyfta på 10 dagar. men den dagen på prick drog jag till gymmet, vilken var som att få en nål i ögat. För att gymma men inte ta i var så frustrerande. men de la sig tillslut. Jag kunde ju bada, gå runt i kallingar utan att bry mig. så de var en lättnad.
Men det var även sista gången jag såg skymten av en ångestattack.
Så vad hände sen
2014-01-24 ---------> 2014-09-08
Efter att läkningen var klar, så har jag levt precis som vem som helst. åkt till Falun fått hormoner åkt hem med 12 veckors mellanrum. Tränat, pluggat. Gjorde även en riktig uppryckning i skolan och fixade allt och lite till. Men det är inte bara operationer, hormoner och transsexuell relaterade framgångar. utan jag har även under den tiden lärt mig acceptera och förstått. Jag insåg att glädje inte hade med kön att göra och kunde äntligen slappna av och vara glad! jag skäms inte längre för den jag var för det kommer alltid leva kvar inom mig. Jag ler och skrattar som jag inte gjort annat, jag är man och kan skratta vilket gör det manligt att skratta och le. Jag har inget att vara missnöjd med och är stolt över mig själv. Jag tog studenten Som en glad Sebastian och på midsommar for jag iväg till Västervik där jag jobbat snart 4 månader. Jag har även för ca en vecka sedan gjort en andra bröstoperation för lite fix. Så ja jag mår bra! de största problemet jag haft nu är acne, men fick för en vecka sen ut riktigt bra medicin för de, så även de är snart ett minne blott. Mitt nya personnummer bör komma snart men ärligt så tänker jag inte längre påt, jag håller inte koll på något, jag väntar inte på läkarbesök och jag har inga gränser utan jag bara kör. snart 1 år på testo fick jag se på bloggen annars hade jag glömt de själv haha.
Jag heter Sebastian är 19 år och jag njuter av varje dag. Jag har en underbar familj, 3 vackra syskonbarn och de bästa vännerna. Jag har allt jag någonsin önskat mig. JAG ÄR MIG SJÄLV.































  • 10971 readers

Likes

Comments
























  • 12384 readers

Likes

Comments

hello!
Tiden bara flyger iväg och jag känner att jag fortfarande inte fattat ännu, det är redan 36 dagar sedan min bröstoperation. okej då kör vi!!
Lugnet före stormen, tre ord som verkligen sammanfattar det hela. som jag berättade i mitt tidigare inlägg så var jag otroligt lugn före operationen konstigt nog. Allt hade ju gått så snabbt att jag då inte förstod vad som väntade, jag hade bara en vecka före att vara nervös, glad, rädd och alla känslor som bör finnas före något så stort. Men den tiden räckte inte jag han bara vara glad och pirrig i magen, resten kom efteråt. ÅNGEST!! jag förstod inte varför, varför hade jag ångest när egentligen skulle vara glad? det var som att det var för bra för att vara sant. De första dagarna efter op var relativt okej, jag kunde inte låta bli att ta av bandet för att kika hur det såg ut, jag var så nöjd och så glad och bara längtade tills jag fick ta av det. veckan gick så sakta men tillslut var de fredag och hejdå bandet. Det kändes underbart men nästan lite "fel" som att de var något på gång.. JOTACK, den helgen bröt helvetet löst, alla känslor kom direkt. Jag kollade i spegeln på morgonen och jag hade bröst, mer än innan operationen jag trodde jag skulle kräkas. Jag blev så rädd och arg och förstod ingenting, för den stunden hade jag helt glömt bort själva läkningsprocessen och svullnad... Från den dagen har jag i flera veckor känt mej som en vandrade infekterad hormon. Så många känslor som inte får plats i kroppen. ilska, rädsla, lättnad, oro, frustration, ångest, glädje, hat med mera, allt samtidigt. Det tog ett tag att acceptera läget och att sluta leta efter fel, det var varken roligt eller enkelt men helt klart värt det. Efter 10 dagar gick jag ångestladdad till gymmet och försökte, det var riktigt jobbigt fast ändå skönt. Testade min rörelseförmåga och utgick från den, visst jag kunde köra bänkpress men med 30kg kändes det som att börja om. Men samtidigt så fick jag mer glöd efter det passet, det var lätta vikter men fan jag var ju nyopererad liksom och jag är inte den som ger upp. Det tog några veckor innan jag kunde träna fullt ut, men då var det vikten som satte stopp för min träning. hade gått ner runt 7 kilo på bara någon vecka efter op, då matlusten försvann. Vågade inte träna för mycket så blev nöjd med de lilla och satte mat som prio 1. Idag funkar träningen hur bra som helst, dock inte lika regelbundet som innan men de blir bättre, har gått ner 10 kilo (det var den röven de ;) ) men snart är jag på banan igen och vikten den ska tillbaka! (dock inte på röven denna gång)
nej nu är det slut på de negativa, haha bittra bloggen och bittra sebastian, nejnejnej!
Jag har ju lite att ta igen och nu finns inga begränsningar längre, bland de första jag gjorde när såren läkt var att bada! min underbara flickvän tog med mej och min bästa vän filip till aquanova och det var en sån otrolig lättnad att kunna bada. Det var inga som viskade, som pekade eller som skrattade. Det var helt overkligt och aldeles för normalt nästan haha. Jag kan göra precis som alla andra utan att behöva skämmas. Jag är för första gången i mitt liv nöjd med min kropp och jag trivs som fisken i vattnet. Jag kan gå upp på morgonen och känna mej som en människa, äta frukost i kallingar, ta på mej en supertajt tröja. varje detalj räknas. och med e sagt slänger jag upp lite före och efterbilder samt under läkning. "varför skämmas över något som inte längre finns"  Hade bäst! /seb 








 

  • 14207 readers

Likes

Comments

Tjena!
nu var de gjort och de känns som en sten lättat från min bröstkorg, eller nej de är ju brösten som är borta! (skämtosido) Kan inte för en sekund släppa tanken om att dom faktiskt är helt borta, den ena tanken leder vidare till nästa. jag ska bada,sola INpublic osv. låt oss ta de hela från början isället, de blir lite mer sammanhängande på det viset...
Då ska vi se, Onsdagen den 22 Januari runt 18.00 skrevs jag in på Karolinska i Solna, fick ett band med namn runt armen och visad till "min" säng, därefter blev den en dusch med descutan svamp (nå tvålliknande påhitt som luktade handsprit), sen var det hopp i säng för dagen därpå var de operation, (trodde jag ja) fetglöm, blir väckt kl 6 dusch, sen väntan, runt 14 rullade sängen mot operation och ca 15 före "min tur" så att säga, så kom naturligtvis ett akutfall och min operation blev inställd. ledsen,besviken,arg jag vet inte vad men tror allt kom direkt. doktorn sa lite milt ja men vi får se om de kanske går att fixa imorrn annars får du komma tillbaka en annan gång, hmm tänkte jag, åkt från Ludvika till solna och åker inte härifrån föränn dom (brösten) är borta om jag så ska slita av dom. ja givetvis tänkte jag bara det där men de va som att det gått fram ändå. Torsdagkvällen var lång och tråkig men mina snälla föräldrar kom dit en stund med lite godis iaf och sen var det sova. Fredag blev den stora dagen! men en morgonfrisyr värre än nånsin, byxbenet i knävecket och strumporna hängandes vid tårna tog jag tunga stek in i duschen, kl 07.30 rullade jag iväg mot operation ovanligt lugn konstigt nog.. två läkare kom fram och skulle måla lite.. fick beröm för mina bröstmuskler och ett glatt besked om att operationen endast kräver ett snitt under bröstvårtan! aja men "Godnatt då hugg in liksom" somna vakna och vips var dom borta! skrevs ut dagen efter op (lördag). Nu är det 2 dagar sen op och jag har plåster och ett bröstband, inge ont alls faktiskt vilket känns helt underbart, den ända jobbiga är dedär förbannade bandet, varit vaken hela natten pga att jag inte kunnat andas, ringde läkaren och hon skrattade lite och sa ja men spänn upp det då, haha ja så enkelt var de,, de kunde dom ju sagt typ.... igår?! haha. nu återstår vila från träning i 10 dagar (nästan värre än döden ju) bindern åker av på fredag och då ska jag byta plåster och sen är de full fart igen! ah vi kör på de, lite bilder som avslut då, hade gött! /Seb (många kommer säkert observera att bröstvårtorna ser lite olika ut, de har inte läkt än, och ah vem har exakta nipples liksom, och vem bryr sej i dom, inte jag iaf ;)! )



  • 15167 readers

Likes

Comments

hallådär!
ligger nu i sängen med dropp i väntan på operationen. inte långt kvar nu! jag och droppet har ganska trevligt tillsammans iaf! förövrigt de skönaste kallingarna ever! skriver mer efter op! hejhopp/Seb


  • 15654 readers

Likes

Comments


Tjena!
Då va de dags att skriva lite igen. eftersom testosteronet är i full gång, träning som går perfekt så kan man ju se läget rätt lugnt. fast nej, långt i från lugnt. i veckan kom brev från protesteknik att remiss dit är på väg (check) då var de bara bröstoperation kvar då, jag ringde dit i fredags för att höra mej för om de kan hålla vårdgarantin på 3 månader. fick ett snabbt svar att de är alldeles för tidigt att göra de redan i februari. och att de kommer ta fler månader av väntan. aja suck tänkte jag. la ner telefonen återgick till skolan och direkt ringde telefonen igen, jaha vad nu då?
hej de är Caroline igen från karolinska, vi har fått ett återbud nu på torsdag vill du komma då?
jag svarade med en darrande röst med stora bokstäver JA!
okej vad bra då kommer du på onsdag kväll o så gör vi de på torsdag. allt jag fick ur mej var ja ja och ja. så hon skrattade lite och sa men du Sebastian jag skickar hem lite papper om detta istället. jahapp då var de en till sak att stryka på checklistan! aldrig varit med om att en helg går så sakta.kan inte tänka på annat än att på torsdag ska jag äntligen opereras.
De är ganska så exakt 1 år sedan min remiss skickades till Astrid Lindgrens barnsjukhus. 1 år med möten. motgångar. ångest. tårar. ilska. men med massa förtur, tjatig mamma och massa telefonsamtal och förstående människor har jag kommit så fruktansvärt långt! bytt namn. fått min diagnos. börjat med hormoner och snart operation. Jag är så otroligt lycklig, jag har kämpat och nu ska jag äntligen få mitt liv tillbaka!
är så glad över alla mina vänner och familj som under detta år stöttat mej ännumer, som accepterar och försöker förstå. de är guld värt! <3>
skriver igen efter operationen!
hade så gött/Seb




  • 16047 readers

Likes

Comments