Header

Så, nu har jag fått i mig mat i magen. Leona sover sen 20 minuter tillbaka, så jag tänkte passa på att skriva inlägget jag pratade om i mitt förra inlägg.

För det första, så skriver jag detta för att själv bearbeta det som pratades om under kuratorbesöket. Det är lätt att man glömmer bort allt man pratat om under besöket, men skriver jag ner det så minns jag det. I alla fall bättre än om jag inte skrivit.
För det andra, så skriver jag detta inlägg för att folk ska få förståelse för att psykisk ohälsa kan se så olika ut, och att det är så sjukt vanligt.
För det tredje, så skriver jag detta för att folk i min närhet ska förstå sig på mig mer.

För 2 samtal sedan (alltså inte förra gången, utan gången innan det) så kom jag och kuratorn tillsammans fram till att det vi arbetar mot, vad gäller mig, är mina extremt starka känslor. Jag är en väldigt emotionell känslig människa. Både åt det positiva hållet, i den mån att när jag väl är glad så är jag sjukt glad, när jag väl älskar, så älskar jag av hela mitt hjärta och själ. Men - när jag mår dåligt så mår jag sämst.
Det vi har att arbeta med är "Emotionellt instabil personlighetsstörning", EIPS. Nu tänker ni antagligen - "whaaaat the f*ck är det? Är du störd, cp, psykopat?". Man kan säga som så här att EIPS är ett nyare begrepp man idag använder sig av. Det gamla namnet, vet ni vad det är? Borderline. Borderline klingar inte så fint i öronen. Jag själv tänkte när hon sa "borderline" att "nää, vad fan, jag är inte helt jäkla störd heller!". Jag blev nästan arg inombords av att hon ens nämnde ordet "borderline", för det jag trodde om borderline var värsta självskadebeteenden, beroende av femhundra saker, alltid ledsen/deprimerad. Men det är inte så. Jag lovar er, jag är inte beroende av något (längre, innan jag blev gravid rökte jag dock) och jag självskadar inte. Längre...

Hursom, sjukvården bytte benämning på borderline till EIPS, just för att "borderline" inte alls reflekterar vad EIPS egentligen är. Det handlar inte om att man skär sig varje dag, gråter konstant och vill dö. Det handlar VERKLIGEN inte om det. Och "störning" låter ju sjukt fel. Det är inget fel på mig, jag lovar. Jag går inte på mediciner för det, haha. Jag är egentligen inte olik någon annan frisk person, mer än att mina känslor är så intensiva. Borderline är ett äldre begrepp, och en annan "inriktning" (Borderline och EIPS kodas olika). Utan EIPS kan man få när man under hela livet stött på många situationer där ens känslor inte tagits på allvar. Där det inte funnits utrymme för personen (mig) att öppna upp mig, och att känna mig validerad i mina tankar och känslor.

"...du hanterar starka känslor på ett sätt som bli farligt för dig. För att stå ut med känslorna kan du skada dig själv eller missbruka exempelvis alkohol, mat eller sex. Idag finns olika behandlingar som kan hjälpa dig med borderline att må bättre." - 1177.se.

Jag måste dock redan nu poängtera att detta är INTE fastställt av en läkare. Jag har ingen diagnos. Ingen har gjort en utredning på mig. Utan detta är något kuratorn kommit fram till utifrån det jag själv berättat om mig själv och sättet jag hanterar känslor på. Och när hon visade mig vilka kriterier man behöver uppnå för att klassas som en patient med EIPS så stämde allt in på mig - förrutom att jag missbrukar eller självskadar.

Jag har ju haft min dos av depressioner och självskadebeteenden genom livet. För vissa kanske detta kommer som en chock. Men det är sant. Mina nära och kära kanske undrar "men varför skriver hon om det istället för att berätta det?!". Jo, det är för att när jag skriver, så får jag ro. Jag kan tänka en lång stund innan jag skriver en mening, så att allt kommer ut så "rätt" som möjligt. Det här ämnet är så jävla svårt att prata om. Och ärligt talat, så skäms jag fortfarande för det. För det känns som att ingen kommer förstå, så varför öppnar jag ens upp mig? Vad är det för mening? Men nu, för min egen skull, så tänker jag skriva detta. Och jag hoppas att alla kommer ta emot både fakta och mina upplevelser med öppna armar.

Som ni hittills har läst så handlar hela "situationen" om starka, intensiva känslor. Känslor som till och med ofta kan missförstås av omgivningen och verka orimliga. Omgivningen brukar tycka att man reagerar väldigt överdrivet. Detta i sin tur gör att en person (jag) med EIPS börjar tvivla på mig själv och mina känslor. Och i sin tur innebär detta att jag börjar "hata" mig själv, för att jag känner så. "För så ska man inte känna". Dessa känslor blir övermäktiga. Och det är klyschigt - men det viktigaste man har är kärleken till sig själv - och när man hatar sig själv - vad har man då kvar? Ett tomt skal, det är vad man är. Man tvivlar på sig själv, hatar sig själv för att man känner och tolkar saker som man gör. Men egentligen så är det inget fel på en. Det är bara så man känner. Ännu en gång spåras detta tillbaka på hur man haft det genom hela sitt liv. Har man inte blivit validerad med sina känslor, så utvecklar man aldrig den där stabila personligheten som faktiskt VET att det är okej att känna precis så som man själv känner. Det är OKEJ. En person med EIPS har dessutom lättare att falla ner i depressioner än personer som inte "lider" av det. Det förklarar varför jag genom livet haft flera depressiva perioder med både självskadande och tankar/vilja att avsluta mitt liv.

Det är inte så enkelt som att "bara" tänka annorlunda. För man agerar utan att man hinner tänka. Just för att man känner känslorna så starkt. Hade man kunnat vrida ner styrkan på känslorna man kände, så hade man antagligen varit väldigt lugn och harmonisk. Man hade hunnit tänka innan känslorna far iväg. EIPS är ingen sjukdom. Ingenting man kan bli "frisk" ifrån. Däremot kan man lära sig hantera alla femhundraelva känslor så att de inte påverkar en mer än vad känslorna påverkar andra. Därför går jag till kuratorn. För att lära mig hantera min sits. Det är inte lätt. Det är sjukt svårt, och det krävs att omgivningen också är förstående och hjälpsamma med det här. För grejen är den att det är så himla lätt att döma folk. Folk kan säkert tycka jag är extremt känslig. Och det är jag också. För jag känner känslor så starkt. Och det är inte bara en börda, utan även en fördel i många situationer. T.ex. är det bra att jag känner starkt nu när jag blivit mamma och allt som har med den biten att göra.

Jag är inte ÖVERKÄNSLIG. Jag tolkar bara saker på annorlunda vis. Och tack vare att jag gör det, så kan jag ibland verka misstänksam mot personer. Som att jag tror att de vill mig illa. Det är för att jag alltid försöker läsa av personer. Och om de inte ger intrycket på att de är människor med goda avsikter så tolkar jag därefter. Det betyder inte att jag är paranoid och tror att alla vill skada mig.

"De snabba känslomässiga reaktionerna skapar problem framför allt i nära relationer eftersom man är rädd för att bli övergiven. Rädslan för att bli övergiven/separationsångest blir det som styr i förhållandet framför vad man själv behöver och mår bra av. Detta kan bland annat innebära att man stannar i ett destruktivt förhållande även om det inte är bra för en själv." - Sahlgrenska

I texten ovan - varsågod. Där har ni anledningarna till varför jag stannade i ett föhållande där killen misshandlade mig både fysiskt och psykiskt, och i ett annat där det var mer psykisk misshandel (ständig rädsla över allt). Texten ovan berättar även varför jag blir så fäst vid personerna som jag har närmast mig. Och detta gäller, för mig, kärlekspartners. Jag blir så rädd för att bli lämnad. För tankar som att "varför skulle personen vilja vara med mig" dyker upp. Detta gör t.ex. att jag kräver väldigt mycket. Det var detta jag skrev om i inlägget där jag berättade om mig och Fidde. Jag är svår att leva med. Inte i den utsträckning att Fidde t.ex. inte får åka iväg och sånt. Utan mest att jag behöver väldigt mycket bekräftelse och kärlek, för att våga "tro" på att inte bli lämnad.

"Det finns olika teorier om varför en del personer utvecklar EIPS. Gemensamt är att man talar om en kombination av känslomässig sårbarhet i kombination med ." - Sahlgrenska

Sedan är jag en människa som har svårt att be om hjälp. Jag vill alltid klara saker själv. Jag vill vara självständig och stark. Och det är den sidan jag vill visa utåt. Ofta löser jag alla mina problem/hinder själv. Men när jag väl behöver hjälp så drar jag mig gärna från att be om hjälp. Detta gör att jag kan fortsätta pusha mig själv tills jag går sönder. Tills jag inte orkar mer. Tills jag kollapsar. Därför bad jag i princip aldrig om hjälp när Leona hade kolik när hon var liten. Jag grät, jag grät, jag grät, jag grät. Och kände mig sämst i hela världen. Där och då, ville jag dö. För jag tänkte att "vilken dålig mamma jag är som inte kan ta hand om min bebis för att den skriker". Tankar som "Leona får det bättre utan mig, jag kan ändå inte ta hand om henne. Hon skriker ändå bara när jag har henne" kom upp. Och många, många fler sådana tankar. Jag nedvärderade mig själv. Och det är en av anledningarna till att jag hamnade i förlossningsdepression. Jag är dock förvånad över att vi fick så lite hjälp av vår omgivning som kunde ha hjälpt så mycket mer. Jag tänker ju bara på om Leona hade mått så - jag hade ju hjälpt till självmant så hon slapp dra all börda själv. Min mamma kunde inte hjälpa, av den enkla anledningen att hon inte bor i Värnamo, har inget körkort och dessutom så hade hon och min familj mycket att göra med mina söta tvillingsystrar som bara är 1 år äldre än Leona. Och det tycker jag är förståeligt. Barn kräver tid, och har man då tvillingar, så förstår jag att det är svårt att hitta tid för att stötta andra i sin omgivning. Jag kan tycka det är svårt med bara Leona. För att inte tala om mina 3 yngre bröder som alla bor hemma (tonåringar). Dessutom gjorde min mamma allt när vi väl sågs. Hon lagade mat till oss, vaggade Leona hela tiden. Men att alla andra nära och kära, inte gjorde något för att underlätta för varken mig eller Fidde, för han hade det verkligen inte lätt heller när han bar en stor börda. Ingen som erbjöd sig att gå ut och gå en runda med Leona i vagnen så vi fick vila. Ingen som erbjöd sig att komma över och laga mat. Ingen som tog med mat till oss så vi slapp tänka på att laga middagar. Ingen som erbjöd sig att dammsuga. Ingen som självmant kom på besök ens. Vi fick klara allt själva. Och det i sin tur gjorde att jag föll djupare och djupare ner. Ingen såg, ingen hörde. Detta fick mig att tro att "ingen vill mig väl, ingen bryr sig om mig". Men, som min kurator sa idag, folk blir ofta rädda, och tillbakadragna när de får höra att någon i deras närhet lider av psykiska besvär. Många vill inte störa, och vara i vägen, utan tänker att "de säger säkert till om det är något". Där fick jag mer förståelse. Det är antagligen så det ligger till. Jag hade dock önskat att folk vågade prata mer om det istället för att bli tysta och rädda. Vågat fråga mer. Vågat ställa upp mer. För vår lilla familj.

Ååh, detta är så stort. Så omfattande så att det blir svårt att skriva om. Svårt att prata om. Det är så flummigt men ändå SÅ logiskt. Det är svårt att hålla sig kortfattad också, det går bara inte.
Kort sagt så jobbar jag på att kunna hantera mina intensiva känslor så att de inte blir så övermäktiga jämt. Så att jag känner att jag kan handskas med dem istället för att bli totalt överkörd av dem.

Kort kan man säga att problemet ligger i att hantera starka känslor så att allt inte i slutändan känns hopplöst och så pass jobbigt att man inte ser en lösning eller en utväg. Jag ska bara lära känna mig själv mer och mer och detta tar tid. Och detta är vanligare än vad man tror.

Dagens samtal gick i alla fall ut på att prata om hur vi kan bromsa mina känslor. Jag fick lära mig ett nytt sätt att andas på, som ska kunna hjälpa mig att "lugna" ner mig när mina känslor springer iväg. Vi pratade specifikt om kvällen där jag och Fidde var nära på att ta slut. Jag fick en insikt om att jag skulle behöva berätta för Fidde vad jag behöver. Istället för att anta att han ska veta. Att jag ska försöka fokusera på grundkänslorna till allt. Ofta kan jag bli jävligt arg, ilsken, när jag egentligen innerst inne är ledsen och besviken. Och det är ju de två sistnämnda känslorna jag vill förmedla egentligen. Men det som kommer fram är ilska och frustration, för att jag håller så mycket inom mig. Anledningen till varför jag håller känslor inom mig är för att jag inte vill besvära någon. Jag vill inte vara till besvär. För att jag egentligen, även fast det inte alltid verkar som det, bryr mig om min omgivning extremt mycket.

Åh, detta är som sagt väldigt invecklat att förklara. Ibland när jag pratar om detta kan jag känna att "vad fan, detta är ju inga problem ens", för att i nästa sekund slukas upp av mina känslor och drunkna i dem. Det är så konstigt egentligen. Men en sak är säker. Jag kommer komma ut ur detta klokare än aldrig förr. Med mer insikt än någonsin förr. För självinsikt, det har jag. Annars hade jag aldrig kunnat prata om mina brister. Men jag ska lära mig acceptera mig själv, och hantera mina känslor. Att inte ta mig själv på FÖR stort allvar.

Det har tagit mig nästan 3 timmar att skriva detta inlägg. Leona är nu vaken och leker så jag ska ansluta mig till lekandet. Ta hand om er.

Xoxo, Kicki

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Godmorgon från en trött morsa!

Inatt fattar jag verkligen inte vad Leona fick för sig. Hon vaknade vid 2 på natten och var helt förstörd. Alltså inte som att hon drömt något hemskt, utan mer att hon bara var allmänt ledsen och inte kunde komma till ro ordentligt för att somna om. Hon skrek och grät. Självklart bar vi över henne till vår säng med en gång så hon skulle känna att vi var nära för henne. Men det hjälpte inte. Hon sparkade på mig, på Fidde, vände och vred sig. Grät emellan varven och jag trodde på riktigt jag skulle börja gråta jag med, haha. Jag var så trött. Fidde fick nog och gick tillslut och gjorde ersättning medan jag vaggade Leona sittandes i sängen. Fram och tillbaka. Då var hon lugn. Fidde kom tillbaka med flaskan och matade henne, hon åt och blev lugn efter det. Det jobbiga här är att nu var jag KLARVAKEN. Leona somnade ganska direkt efter hon fått äta. Hon tog upp halva sängen. Jag låg klarvaken bredvid Leona, på en liten, liten yta. Tills jag bestämde mig för att prova att lyfta över Leona till sin säng. Sagt och gjort. Leona somnade genast om i sin egen säng och jag gick tillbaka och hade så svårt att somna om, men lyckades tillslut.

Alltså, Leona sover alltid oroligare med fler uppvak efter Fidde nattat henne. Igårkväll tog Fidde nattningen, vilket jag annars brukar göra på grund av ovanstående anledningar. Men igår ville Fidde ta nattningen så det gjorde han. Och inatt så hände samma sak som alla andra gånger, Leona vaknade och grät och var orolig. Det är precis som att om det inte är mig hon får se innan hon somnar inför natten så blir hon orolig och rädd. Typ som att jag skulle ha "lämnat" henne. När jag nattar henne, så sover hon hela nätterna utan uppvak, äter ordentligt med välling innan sovdags. Men med Fidde så äter hon lite sämre med välling (men ändå så hon blir mätt) och vaknar i regel minst en gång per natt.

Hursom, hon vaknade och pratade med sin snuttis runt 8-tiden vilket var skönt, men jag hade dock behövt mer sömn, haha. När jag skulle göra Leonas morgonvälling såg jag denna fina lapp nedan, som Fidde lämnat innan han gick till jobbet. Alltså, fan vad underbar. Visst, vi har våra up's and down's, men jag älskar den här mannen. Vi har dessutom fått det bättre sen jag skrev inlägget (HÄR) om att vi höll på att bryta upp. Ibland behöver man hamna i sådana situationer för att inse ett och annat.

Idag händer inte så mycket. Jag har tid till kuratorn i eftermiddag så dit ska jag och Leona. Hoppas hon är på bra humör, för sist var hon på sämst humör och skulle krypa och klättra på allt. Då var även Fidde med, men ändå var det svårt att fokusera på att prata med kuratorn. I värsta fall avbryter vi och bokar ny tid, förhoppningsvis där Fidde kan ta Leona under tiden jag är på samtal. Det tar i regel bara 1 timme, inte mer, så det borde inte vara omöjligt.

Jag tänkte att jag idag kan skriva om samtalet och även senare berätta vad vi tror vi har att arbeta med, med mig. Och det är ett stort steg för mig att berätta. Då jag alltid skämts över att må dåligt, trots att det är så vanligt, speciellt när man gått igenom en rad jobbiga händelser. Men jag är expert på att tänka "äh, någon annan har gått igenom värre". Men det handlar inte om det, det handlar om att alla upplever olika händelser på helt skilda vis. Och det är lätt för mig att skriva - men jag känner inte så. Jag är inte snäll mot mig själv.

Nu ska jag sluta babbla, vi hörs senare!

Xoxo, Kicki

Likes

Comments

Leona älskar att få en bit gurka att tugga/gnaga lite på. Självklart är ju vi alltid med henne när hon äter något ifall olyckan skulle vara framme. Men som ikväll t.ex. jag och Fidde skulle äta mat, Leona hade redan fått i sig en bra portion med mat så hon fick istället en gurka som aktiverade henne länge nog så vi fick äta ostört. Inte för att Leona brukar störa ändå, hon brukar vara rätt lugn, men ni förstår.

Xoxo, Kicki

Likes

Comments

bilder från google.

Godmorgon på er!

Jag sitter och försöker leta efter inspiration till Leonas födelsedagskalas. Hon fyller ju år den 31 januari, och kalaset är tänkt att äga rum den 3 februari. Vi har inte tänkt bjuda på mat, utan snarare fika med tårta och goda kakor. Allt kommer vloggas i olika klipp så att ni får följa med förberedelserna inför Leonas absolut första kalas i livet, ska bli så kul! Tårtan ska Leonas faster (min svägerska, Fiddes syster) och jag göra ihop. Ska bli sjukt mysigt och kul. Ella är ju grym på bakning och allt vad sånt heter, så kunde inte blivit bättre. 💕

Kan knappt förstå att hon faktiskt är 1 år snart. Detta år har gått så sjukt fort, även fast det i början kändes som tiden stod still. Speciellt med min depression. Men samtidigt så är det så himla kul att få se henne utvecklas hela tiden. Ååh, min lilla prinsessa...

Xoxo, Kicki

Likes

Comments

Leona är inte alltid jätteglad över att ha en mamma som vill fota henne hela dagarna. Skämt åsido, här grät hon för att hon inte fick ha min dator. Denna tjej är så envis, så stark i sina viljor. Puh, det går inte en dag utan att jag känner en hopplöshet i att försöka göra henne nöjd, för hon vill ju det hon inte får. Och när hon inte får (göra) det hon vill så gör hon som bilderna visar. Fulgråter, haha. Så himla söt hon är ändå. Att hon redan också förstått hur man kan låtsas för att få sin vilja igenom. Ja, det är min tjej det.

Den bästa tjejen man kan önska sig. Gud vad jag älskar dig min prinsessa. För dig hade jag gått igenom allt.

Xoxo, Kicki

Likes

Comments

Ja... här kommer det förmodligen aldrig bli någon jäkla "beach body 2018". Men njuta - det kommer jag minsann göra. Vi såg idag att vi råkade ha typ 100 kr mer än vi räknat med (för att vi sparat och sparat och försökt snåla med allt), så Fidde kände för pizza. Jag blev genast nojjig och började tänka i banor som "ja, men vi borde spara pengarna vi får in extra, inte slösa dem", men Fidde övertalade mig om hur skönt det är att bara äta, ingen disk, ingenting. Bara bli mätt och njuta. Ja, frestelsen kunde inte bli större. Så, det slutade med pizza.

Om jag tar pizza så beställer jag alltid samma - Hawaii med extra kebabsås. Alltså, jag har skrivit det förr men det tåls att skriva igen, jag är en såsmänniska. Så min pizza kanske är mest "sås med pizza" snarare än "pizza med sås". Det är gott det. Massa sås. <3

Vill ni får ni gärna följa med oss idag på Unionmums på snapchat - där jag visat upp mina tatueringar idag.

Xoxo, Kicki

Likes

Comments

Godmorgon godingar!

Leona bestämde sig för att sov till 08:40 idag, vilket jag var väldigt tacksam över. Jag är så tacksam över att Leona alltid har varit duktig på att sova. Och jag hoppas innerligt det fortsätter.

När vi steg upp, jag och Leona, så skulle jag fälla upp rullgardinen. Rullgardinen far uppåt och jag chockas över att det är vitt ute. Alltså på riktigt helt vitt. Jag kunde inte tro mina ögon men jo, så är det. Jag måste bara få säga att jag tycker det är så oerhört tråkigt med snö nu. Nu längtar jag ju bara efter våren.

Idag får ni förresten följa med vår dag på Unionmums på Snapchat. Jag har inte planerat att göra så mycket idag, Men i vilket fall så får ni ju se mer av mig och Leona.

Just nu sover Leona så jag dricker en  (varm) kopp kaffe och tar det lugnt. Så vi hörs mer senare. 😙

Xoxo, Kicki

Likes

Comments

Wow, alltså jag anmälde mig nyss till #nouw30daychallange . Så stort, jag har aldrig deltagit i tävlingar. Ofta har jag struntat i att delta, då det känns meningslöst. Men denna gång känner jag att jag har något annorlunda att komma med. Mammaliv, psykisk ohälsa, familjeliv, mode och shopping. En blandning av det roligaste helt enkelt. Eller ja, kanske inte den delen med psykisk ohälsa, men ni förstår.

Min ambition med mitt deltagande är att få synas, få visa upp min passion, att nå ut till folks hjärtan. Jag tror innerligt att jag är en kvinna som många kvinnor kan känna igen sig i. Dessutom är jag alltid väldigt ärlig och öppen i mina inlägg, vilket jag tror folk uppskattar. Jag har ju bland annat skrivit om min förlossningsdepression och min och Fiddes relation, vilket många inte delar med sig av.

Håll gärna tummarna för mig där ute!
Mer information om tävlingen hittar ni HÄR.

Xoxo, Kicki

Likes

Comments