View tracker

Nu har jag varit bortkopplad från vardagen i en vecka. Jag befinner mig på ett berg mittemellan vårt lands två största sjöar. På Mössebergs rehabiliteringscenter i Falköping. Det är vackert. Såväl inuti som runtomkring. ​(Det är tur för dem att jag inte har kleptomantendenser, annars hade stora delar av deras inredning försvunnit till midsommar.)

När jag kom hit gick min kropp in i cellgifts-mood. När jag är trött går jag och lägger mig. Oavsett tid på dygnet. För jag måste vila. Nu. Det är i alla fall den imperativa känslan kroppen ger mig. Nu, efter en vecka börjar jag vakna till. Såväl kroppsligt som själsligt känns det som.

När jag kom hit frågade de vad jag ville, vad jag hade behov av, hur de skulle kunna hjälpa mig. När frågan kom, tre gånger under loppet av två timmar, så svarade jag bara att jag ville ha tillbaka min muskelstyrka. Dels för att det var sant, jag har alltid varit väldigt muskelstark, och dessutom liksidigt, inte klassiskt högerhänt, och det bara försvann under hösten. Alla celler bröts väl ner. Den styrkan vill jag ha tillbaka. Men det kortfattade svaret berodde också på att jag inte kände något omedelbart förtroende för dem. Det är möjligt att jag kunde ha bett om mer hjälp, men jag känner att jag har lite själsliga restprodukter som står i vägen för nya människor. Man skulle kunna tro att jag efter den massiva dos kärlek som jag fått tilldelad mig sedan augusti förra året skulle ha en enorm tillit till min omgivning. Såväl privat som inom vården. Men, nej.

Det intressanta är att när jag lyssnar på människorna i min grupp så framkommer det att flera upplever att de blivit känslokalla efter sina behandlingar. De upplever sig lite så själva, men även deras omgivning. Jag vet inte om det egentligen är känslokyla, när vi pratar om det så verkar det snarare vara en brist på energi till att ge respons. Jag tror inte heller att det är en fråga om att "vi har andra referensramar, problem framstår som futtiga i jämförelse". Jag tror att kropp och själ, såväl under tiden man kämpar med behandlingar och operationer, som en tid efteråt, hushåller med sina resurser, vare sig vi vill eller inte. Energin går till överlevnad, kroppsligt och själsligt.

Min bristande tillit till nya människor? Jag orkar inte ta in minsta negativitet. Jag måste få något också. Inga negativa energier. Nej, jag har inte rökt på Martin, jag har inte blivit hippie. Och självklart får människor i min omgivning vara negativa och ha problem och dryfta dem med mig. Men det måste komma något ifrån människorna också.

Tidigare har jag benämnt vissa människor som svarta hål. En del kallar dessa negativa människor för energitjuvar, jag kallar dem svarta hål. För att gå bort från flummigheten. Svarta hål suger energi. Men svarta hål är mäktiga saker och människor som är svarta hål stjäl från hela sin omgivning. Bara de kommer in i ett rum så försvinner positiva stämningar, människor känner sig ockuperade, men alla begriper inte varför. Svarta hål har generellt en psykiatrisk diagnos på riktigt, men en del glider undan odiagnostiserade. På andra ändan av skalan har du stjärnorna, de ger ifrån sig energi och värme, alla stjärnor har inte kapacitet som vår sol som värmer upp hela planeter, men de ger i alla fall ifrån sig energi. Nästa kategori som då bör nämnas i sammanhanget är dvärgarna. Röda dvärgar, bruna dvärgar, osv. De är, för att simplifiera det hela ordentligt, en aning för täta i sammansättningen för att ge ifrån sig någon energi. De stjäl inte energi, men ger heller inte ifrån sig någon.

Ni börjar ana? Jag orkar inte ens med röda dvärgar nuförtiden. Huruvida det beror på det senaste årets erfarenhet eller bara är en konsekvens av samlad livserfarenhet och aktiva livsval, ja, det vet jag inte, men visst börjar jag ana ett samband när jag lyssnar på mina rehabkamrater. Och sammanfattningsvis är livet för kort för att umgås med tråkiga människor. Jag har blivit väsentligen mer selektiv gällande, inte bara vem jag umgås med, utan till och med vem jag pratar med. Orkar inte med annat än vettiga människor. Tappar tålamodet raskt och avviker. Har blivit bra på att ursäkta mig...  

Vad gör jag här, mer konkret? Sover. Tränar. Låter mig läkas av varma vattenpass. Socialiserar. Lyssnar. Pratar. Tröstar. Jämför. Peppar. Skrattar. Andas ut. Avviker, matar min ensamvarg. Sover lite till. Börjar vakna på flera plan. Träningen ger resultat. Vikter läggs på. Sömnen ger resultat. Min hjärna börjar nog återhämta sig. Glöden börjar falna.

Igår kväll satt vi tillsammans ganska sent, och några av oss valde att avsluta med att bada varmt för att smörja upp muskler och leder efter dagens strapatser. När jag kommer till mitt rum, inlindad i morgonrocken, går jag ut på min balkong. Jag bor på tredje våningen och min balkong har ett stort almträd som närmaste granne, ett almträd som sträcker sig en bra bit ovanför mig när jag står där. Jag gick ut av en enskild anledning. Sommarregn. Sommarljumma droppar i den gråa skymningen. Jag står där med ansiktet upp mot himlen, dropparna mot min hud, känner doften av regnet, hör ljudet av ett jämnt, fint regn mot det kompakta lövverket. Regn är lugn. Regn är brist på krav. Sommarregn tar av mig alla måsten och tvingar mig till lugn. Jag kände mig genuint lugn i kropp och själ. Jag pratade med Mormor. Om du varit här Mormor. Fått känna de där underbara, själasvalkande dropparna mot ansiktet. Om du hade fått höra det där lugna, betryggande ljudet av vattendroppar mot löven, som en förälders sövande röst i ett barns öra på kvällen när dagens händelser gör det svårt att komma till ro. Om du hade varit här, bara för en stund så att jag hade fått prata med dig. Fått visa dig att jag mår rätt bra nu. Om jag bara hade fått sitta med dig en stund, och fått vila i ditt stillsamma leende i det svala sommaregnet.

Jag gick in, satte mig på golvet bredvid balkongen och lät den regniga luften kyla ner mig. När jag var precis på gränsen till obehag kröp jag ner under täcket, lät balkongdörren stå öppen, lyssnade på lövens och dropparnas kärlekssaga och och tog djupa andetag av luft.

Ny luft.

Frisk luft.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu är jag här. Målsnöret är spräckt. Imorgon får jag börja jobba.

Jag står och tittar tillbaka på den taggiga, karga bergskedja som jag vandrat i över åtta månaders tid. Jag har slutligen kommit fram till den bördiga dalen. Från Mordor till Rivendell. Jag är inte längre förgiftad. Jag har inte längre ont. Brännsåren behöver inte längre bandage. Själen har kommit ifatt. Nästan. Den har nog en liten bit kvar innan den svävat ikapp mig, men vi ser varandra tydligt, om än på lite avstånd.

Hur gjorde jag det här, hur tog jag mig igenom det. Jag vet inte. För några veckor sedan läste jag igenom gamla inlägg och kastades rakt tillbaka till cytostatikadimmorna. Det är ju inte så hutlöst längesedan, men eftersom det inte ligger i min natur att älta gammal skit så har jag gått vidare. Men det var ju rent ut sagt för j-ligt. Bara tanken på hur jag ville krypa ur mitt eget skinn i flera dagar. I omgångar under flera månader.

De senaste dagarna har jag lyssnat på en gammal låt av U2. Running to stand still. Titeln stämmer bra överens med vad jag har behövt göra tror jag. Men en sekvens har övermannat mig hela tiden: "I see seven towers, but I only see, one way out. You got to cry without weeping, talk without speaking, scream without raising your voice". Briljant. Låtens på det stora hela bisarra text handlar egentligen om ett par i Dublin som är heroinmissbrukare, men trots, eller på grund av det så träffar den mig nånstans djupt. Vad jag gått igenom, kanske inte så mycket mentalt som fysiskt är så svårt att greppa med ord, och det kan kännas så förvirrat. Man är så i sig själv, samtidigt som man ställer sig utanför allt och tittar passivt på sig själv för att stå ut. Det fanns många vägar att gå för att hantera det hela, men för mig fanns bara en väg ut, bara ett alternativ. Spöa skiten ur den j-eln och sedan leva vidare. Gråta kunde jag göra, men inte hejdlöst, för då hade jag inte kunna sluta. (Jag grät hejdlöst. En gång. Sedan fick det läcka ut lite stillsamt när livet blev för mycket emellanåt.) Visst skulle jag prata för att stå ut, men jag orkade inte tala om det. (Gissa varför jag började blogga.) Skrika, javisst var det för jävligt att jag och min familj skulle behöva gå igenom det här, och ilskan tog mig igenom mycket. (Den sparade mina lymfkörtlar bland annat.) Jag har aldrig och kommer aldrig att se ilska som annat än energi, jag vägrar se det svenskt negativa med den, alla känslor i buketten har sin skönhet och sin funktion. Men det var ingen idé att vråla sig hes om orättvisor eller frustration, jag var tvungen att lägga energin på att överleva. (Stackra mig inte. Har inte tid med sånt kontraproduktivt trams.)

Cytostatikaperioden är bland det värsta jag varit med om, såväl fysiskt som mentalt, operationen var smärtsam, strålningen var jobbig och såren efteråt har inte varit nån dans på rosor, men nu är det över. En bekant beskrev vädret i ett facebook-inlägg, men man kan applicera hennes ord på det här. "Vädret är som bäbisar. Man glömmer snabbt de regniga dagarna när man får det där första solskensleendet". Tro mig, allt efter december har varit solskensleenden. Och i nuläget har vi kommit till nivån gurglande fnitter som övergår i asgarv.

Det är många som säger till mig att "det kommer efter", ta det lugnt och var försiktig. Ibland har det kommit från en del människor som kanske inte riktigt vet vad de själva menar med det. Monica vet. Och jag vet. Det är många jag känner som vet. Folk som jobbar eller har jobbat med det eller som varit med om det själva. Jag har själv i tio års tid avrått människor från att boka semestrar till Thailand direkt efter sista behandlingsdagen, jag har avrått från att studsa in och jobba heltid direkt efter. Så jodå, jag vet. Men jag vet också vilka jag varit extra tydlig mot, och det har varit de som inte riktigt förstått vad de går igenom, de som gick i en egen bubbla och nästan förnekade situationen trots den röda vätskan som droppade in i armen under tiden vi pratade. Det har varit mot de människor som nästan kraschade halvvägs och som varit en del av den flocken som kom in till behandlingsavdelningen eller radioterapin som färglösa zombies. (Hmmm. Kanske därför jag är en av få som inte gillar Walking dead och dylika dialoglösa, stönande spektakel...) Jag skulle vilja påstå att jag har skriftligt på att jag varit medveten om min resa, vad som varit jobbigt och hur jag mått. Det är viktigt att vara i nuet, jodå, och det har jag verkligen varit trots att jag mer än gärna hade skippat nuet många gånger sedan i somras.

Jag mår bra. Faktiskt. Så bra som jag kan må efter vad jag utsatt min kropp för. Den har förgiftats, skurits i och bestrålats. Stackars jävel. Men jag mår alldeles tillräckligt bra för att jobba en natt i veckan. Jag vet det. Och bara jag vet det. Vi är alla olika, men jag vet väldigt väl vad just jag klarar av, och jag vet väldigt väl vad just jag behöver. Min kropp mår inte ett smack bättre för att jag fortsätter vara hemma på heltid. Min själ mår verkligen inte bättre av det. Jag äter bra mat, jag promenerar flera timmar per dag, njuter av naturen och jag vilar mig däremellan och det kan jag fortsätta med även om jag jobbar en natt i veckan. (Hur Fucksäkringskassan sedan hanterar mina önskemål, det är en separat historia. De tillsammans med arbetsförmedlingen, CSN och vad hundar krämar ur sig efter middagen anser jag kan stoppas i samma påse och hivas iväg långt som tusan.) 

Och imorgon är det dags. Jag ska inte bara glida in några timmar, socialisera och njuta av mina underbara arbetskamrater, grotta ner mig i CTG-kurvor och lyssna på vad de sysslat med för galenskaper på sista tiden. Jag ska äntligen få komma tillbaka på riktigt till min andra familj. Min nattfamilj. De där som är en del av den svalkande natt-tillvaron, tillvaron som gör att man kan släppa alla andra tankar på den vanliga familjen och alla vardagsproblem och bara fokusera på nattens göromål och dess alla skratt. Familjen som förstår det stillsamma leende man får när man ser de första solstrålarna på himlen och hör fåglarna vakna till liv.  Man ler, för att då vet man, att snart kommer jag att få gå ut, känna morgonens friska luft och gå hem och somna tillfreds mellan svala lakan. 

Fånga bebisar på natten. Det finns inget bättre jobb.

Min helvetesresa är slut. Jo, det är den visst det. Även om jag har 10 års kontroller framför mig innan jag blir friskförklarad. (Fatta vilken 50-årsfest det blir.) Jag har gjort det här nu och jag måste få se det som att den är slut. Jag har aldrig identifierat mig med sjukdomstillstånd och tänker banne mig inte börja med det nu. Jag har behandlats för cancer, men jag varken har cancer eller är en cancerpatient. Jag kan få återfall, men jag har inte cancer. "I had cancer, but cancer never had me".

Huruvida jag kommer att fortsätta blogga, jo, kanske. Men i vilken form vet jag inte. Jag ska tids nog på rehabilitering, och då, i den själsliga stillheten så kanske saker vaknar inom mig som behöver komma ut. 

Till alla ni som läst, till alla ni som peppat. Till alla er som bett era böner i tystnad. Tack. Ert stöd har varit halva resan. Min karma för det här helvetet kom omedelbart. Jag såg inte "vilka som var mina riktiga vänner". Jag såg hur oerhört många, rentav absurt många, fina människor med vackra, varma själar jag har omkring mig och som bryr sig om just mig. Fler än jag nånsin kunde tro. Kärlek. Det ni. Kärlek är vad som får världen att snurra.

Men till min armé. Mina generaler. Mina marktrupper. Mitt flygvapen. Mitt artilleri.

Tack.

Jag hoppas.

Att jag.

Aldrig mer.

Behöver er.

Likes

Comments

View tracker

Vi sitter i bilen på väg från ett kort sportlovsfirande i Dalarna när min fina man vrider lätt på huvudet, ler försiktigt och säger: "Jag är så kär i dig". Barnen sitter där bak, sovandes eller inne i filmens värld. Det är tyst. Jag blinkar till och en känsla går genom min kropp när jag hör de där ändå så välbekanta orden, att det var så längesedan jag hörde dem. Åtminstone 8 månader sedan. Kanske längre. 

För oss är de orden någonting annat än att säga att "jag älskar dig". Det gör vi. Vi älskar varandra. Innerligt. Det har vi genom hela den här helvetesperioden sagt och visat varandra. Men att säga "jag är så kär i dig" är ord, som i alla fall för oss, förklarar, visar och bekräftar att jag ser dig. Jag ser dig, den du är för mig, den just du är, just du, den där personen som jag blev så vanvettigt förälskad och kär i för mer än 15 år sedan. Den människa du blivit under åren vi så välsignat haft tillsammans, och som jag är än mer kär i. 

Jag har hela tiden sett min underbara, självuppoffrande, segstarka och så otroligt kärleksfulla man, men dimmorna har varit täta. Han har sett mig gå Golgata fram, knacka på helvetets portar och vandra tillbaka igen som en dödligt sårad soldat. Han har kämpat för mig, för våra barn och för sig själv på ett sätt som jag tror få klarar av, dessutom med den andan han hela tiden orkat uppbringa. Så jag tror att vi och vår kärlek ändå får godkänt trots att vi kanske inte sett varandra hela tiden genom Lützens dimmor. 

När han sa det så förstod jag att han börjar känna igen mig igen. Känna igen människan utan smärtor, frustration, illamående, outsäglig trötthet och utan ilska och sorg. Den där människan som just han av någon outgrundlig anledning bestämde sig för. Just han, som är den finaste människa jag vet. 

Våren är nog här för att stanna ändå.

För oss.

 

Likes

Comments

Har i några dagar känt behovet att skriva av mig, och nu hittade jag till slut både tiden och ron. 

Jag har nuförtiden ett måndag till fredag-jobb. Det känns så i alla fall. Upp på morgonen, rasta hunden snabbt, få upp ungarna ur sängen och fixa i ordning dem, ge hunden mat, skälla i ungarna frukost, skälla in dem på toaletten, skälla ut dem till bilen och avsluta morgonen med att kramas och pussas hejdå. Familjeliv... Därefter promenad med vovven så han står ut ett par timmar i bilen. Köra in till SöS, frukost i bilen, sladda in i parkeringsgaraget runt 9:15-9:30 då det finns mellan 5-10 parkeringsplatser kvar på nedre plan. Trava genom halva SöS, sitta i 30-60 minuter (oftast 30) och invänta min tur på strål. Själva strålningen tar drygt 5 minuter. 

Jag kan avslöja att det var och är fortfarande en märklig känsla att ligga där. Jag har jobbat med just strålning i 6 år  och har ju under dessa år gjort allt för att undvika den. Första gången var min spontana tanke när de gick ut: "Heee-eeej! Jag är kvar här! Hallåååå, jag får strålning på mig! Vad f-n, gantryt snurrar, hallå, ni har tryckt på knappen när jag är kvar! Gaaaah, den låteeeer, apparaten är i gång! Shit!" Jahapp, just det, så ska det vara. Ja, jag får väl ta kontrollen då. Så nu har jag stenkoll på siffrorna, (läget alltså, latitud, longitud osv...) på att rätt journal är uppe när jag kommer in, att det ser likadant ut i gantryt för varje vinkel/fält och vem som är snabb och bra på att positionera mig. Jag vet hur det ska kännas i kroppen (rumpan faktiskt) för att jag ska ligga så exakt som möjligt, så att det går snabbt och de slipper slita och dra i mig. En gör vad en kan för att känna sig bekväm med situationen... Bisarrt är det i alla fall. 

Därefter hem, klockan har blivit ca 11, snabbt mellanmål för min del, sedan: Puuuuh.... exhale. Ut i skogen. Mina dagliga skogsrundor är min, ja kanske vår räddning. Jag har en otroligt snäll och enkel hund, men jag skulle storkna om jag varje dag ska sitta ca 2 timmar i bilen. Men förhoppningsvis har han vid det här laget förstått att det kommer bättre saker efteråt. Få springa lös bland träd, mossa och blåbärsris funkar för honom. Och mig.

Skogen läker mig och jag bor tack och lov nära naturen. Jag bor rentav välsignat skulle jag vilja säga. Om jag går 15 minuter åt ena hållet så kommer jag till gammal granskog, luftig blandskog och en liten stilla insjö. Om jag går 10 minuter åt andra hållet kommer jag till havsviken, går jag ytterligare 10 minuter så kommer jag till höga kullar med stora ekdungar längs med öppna fält. Precis jämte havsviken, utloppet till Baggensfjärden och bron över till Nacka. Visst saknar jag Siljanstrakten, men jag älskar min ö. Saker som man upptäcker när man har hund och måste gå ut oavsett väder är hur vackert det är även om det är gråväder och inte klassiskt vackert solsken och silar ljus mellan träden. Ja, jag har ju skrivit förr att jag gillar gråskalor och det kan tillämpas även i det här avseendet, bara man öppnar ögonen för annat än det vanliga och tittar såväl uppåt som neråt och inte bara rakt fram. Passa samtidigt på att öppna öronen, skogar låter nämligen olika även när det inte är löv på träden.

Måendet? Jo, jag har än så länge (peppar peppar, ta j-ligt hårt i trä) klarat mig bra. Läkningen efter operationen gick bra, och än så länge har jag inget sår på bröstet, eller rättare sagt ingen brännskada. (Det kommer.) Trötthet, javisst, men att jag är fysiskt trött runt 21:30 på kvällen är väl inte så märkligt med tanke på att jag vaknar vid 6-6:30 och kör igång enligt ovan, att jag går/klättrar omkring i skogen i en timme eller två varje dag och går ett par, tre promenader ovanpå det. Lägg till två ungar som testar vårt tålamod å det grövsta dagligen så är det faktiskt ok att vara trött. Vi har fått kvittot från hösten och 4-åringens kvitto är tämligen hysteriskt just nu. Om ni ser en annons på blocket där säljaren betalar mot att någon hämtar ungen så kan det mycket väl vara jag som freakat ur. Jag älskar dem fullkomligt vettlöst, men mitt tålamod, äh, vårt tålamod efter den här resan kanske inte sätter några rekord. Vi är trötta. Och det är nog barnen också. 

Jag är trött. Mentalt. När jag idag satt på en sten i en av ekdungarna vid viken så tillät jag mig att bara öppna upp och känna efter. Sorg och lättnad. Tillförsikt och rädsla. Ödmjukhet och ilska. Trötthet och frustration. Och längtan efter livet med allt vad det innebär. Jag längtar efter jobbet, jag längtar efter min födelsedag, jag längtar efter båtturer på Baggen, jag längtar efter syrenblomningen och spontana vinkvällar på grannens veranda. Jag längtar efter tiden när mina barn känner sig trygga, glada och lugna igen. Jag längtar efter att känna mig normal.

Jag kände mig lite normal igår kväll. För en stund. När jag tvättade håret för första gången sedan augusti. Jag har en mjuk liten matta med peppar- och salt hår på huvudet. Början till normalitet. Men äldsta killen blir fortfarande ledsen när han ser det så peruk och mössa sitter kvar ett tag till, både för hans och min skull. Så snygg huvudform har jag tyvärr inte. 

Nedräkningen har börjat och 19:e mars sprättar jag bobblet, startar läkningsprocessen och ser fram emot en vår med nerförsbacke. 

Det är jag banne mig värd.

Likes

Comments

Jahapp, två tredjedelar avklarade så att säga. Cytostatika, check. Operation, check. Bara strålning kvar, sedan är det banne mig nerförsbacke i 180 knyck.

Operationen gick bra och samtalet innan gick bra. Det har varit lite intressant att lyssna till tonfallet på de jag har nämnt krirugens namn för, då jag i sedvanlig ordning inte bara lyssnar till vad som sägs utan framför allt hur det sägs. Det krävs inte mycket för att jag ska höra nyanser och utläst mellan raderna så har jag förstått att hon kunde kanske vara lite barsk, socialt inkompetent? Vet ej, men det är något som inte bekymrar mig det minsta. Första och enda gången jag träffade henne innan operationsdagen var när jag fick beskedet i augusti, och när man ger någon ett sådant besked är man ju generellt inte barsk, då hade man inte jobbat kvar i branschen så länge som hon gjort. 

Nu när jag klev in på morgonen i patientskjorta operations/stay-down-strumpor och skalligt huvud under op-mössan så kände jag kanske inte pondusen stråla ifrån mig, men jag sög mig envist kvar vid den lilla resten av självrespekt jag hade trots den yttre misären.  Och jodå, när vi började prata om lymfkörtlarnas vara och icke-vara så kom skärpan i såväl röst som ögon på den eminenta doktorn. He-he... Lovin it.... Jag ger raka puckar och uppskattar när dem slås tillbaka med samma fokus. Nåväl, hon tog sig tid, lyssnade och när hon insåg att jag var rätt bestämd i mina åsikteroch inte bara penetrerade området för att se vad som hände (Det kan också ha hjälpt till lite att jag hade jobbat på Radiumhemmet och var bundis med en av hennes närmaste vänner och kolleger) så tog hon fram papper och penna, började rita upp operationsområdet och spåna kring olika alternativ.  Kompromissen blev som jag önskade och hon föreföll också nöjd. Så jag kände mig lugn när jag travade in i operationssalen i min utstyrsel. Jag kände det inte som om jag promenerade in mot lymfödem för resten av livet. När jag vaknade till hade jag ont men det var klart hanterbart. Dagen gick i narkoströtthetens tecken med därpå följande illamående, men vad sjutton, en hade inte så mycket annat för sig än att ligga i sängen och såsa iväg, så det kvittade. (Rätt skönt att veta att absolut inget väntar, det är svårt att få den känslan i nån annan situation.) Nån gång under eftermiddagen vinglade jag i alla fall in på toaletten med dränpåsar hängande runt mig, smärtor (som f-n) på vänster sida, ett huvud som snurrade i 360 grader och en urinblåsa som banne mig aldrig tröttnade på att tömmas. (Ovant när man är begåvad med sjuksköterskeblåsa) Men jag gick (vinglade) framför allt in med en skräckslagen nyfikenhet över hur jag såg ut där hon hade skurit. Döm om min förvåning när jag knäpper upp skjortan och tittar rakt framifrån, och ser...

...det gamla vanliga. Hon har bara skurit under bröstet och nedanför armhålan. Framifrån sett så är det mitt gamla vanliga bröst. Kikar lite från sidan, ser mest bandage, ingen konstig grop eller dylikt. Jag ser inte ut som Frankensteins brud på vänster sida  - And Hallelujah to that! 

Jamen visst. Du har cancer och nya värden i livet ska framträda, utseendet spelar ingen roll längre och njut av nuet och var lycklig för det du har och jada, jada, jada. Huvudsaken det går bra. Joråsåatt. Jag är 39 år, lyckligt gift med en fantastisk make och vi är fortfarande inte bara kära, utan titt som tätt förälskade trots drygt 15 år tillsammans. Kanske borde jag då bara nöja mig och känna mig trygg med denna man som älskar mig oavsett utseende? Öh, nej. Just för att vi har det så bra så vill jag vara vacker inför honom. Jag vill känna mig trygg när jag är naken, jag vill känna att han ser mig i min nakenhet och åtminstone till viss del känner igen och attraheras av den kvinna han blev förälskad i för mer än 15 år sedan. Visst, ålder, graviditeter, barnaår och allt sådant, men det är skillnad mot att bli opererad till ärr och asymmetri. Så jodå, jag tänker glädjas i nuet minsann, men åt något så trivialt som att mina bröst i princip ser ut som de alltid gjort. 

Kommer hem dagen efter, utan drän, men fortfarande lite illamående och snurrig. Smärtor, pja. Alvedon på dagen och moffe till natten. Det funkar. Nu har jag klarat av en höst med cytostatika och allt därpå följande, tagit mig genom operationen och ska bara strålas så är det här maratonloppet, den här Mount Everest-bestigningen, det här förbålda råttracet över. Det räcker så tycker jag. Men nej. jag skulle tydligen transformeras till karl också. För på lördag kväll börjar jag känna mig gnällig. "Stefan, du vet när man har varit äckelförkyld i ett par veckor, eller rent av har en influensa och man tycker att man aldrig blir frisk? Säg det för sjutton aldrig till mig, jag har för f-n haft influensa i ett halvår. Frossa, muskel- och ledsmärtor, illamående, trötthet. Jag har banne mig haft influensa i ett halvår." Mmmhmm. Vad händer efter det där manliga gnället? Jorå, feberfrossa, illamående, huvudvärk, men tack och lov: Vaknar på söndag morgon med halsont som en bonus ovanpå det. Tack och lov-uttrycket kommer sig av att febern inte beror på infektion i operationssåret. Men. Jag utövar nu min rätt att vara gnällig. Jag vill inte ha mer nu. Jag orkar inte ta hand om mer än en sak i taget nu. Det räcker med smärtorna. Jag vill inte kallsvettas och frossa och ha sväljsvårigheter vid sidan om det. Stöööööön. Inväntar min kvinnliga sidas återkomst. Hon kommer väl snart, så fort kallsvettningarna och sväljsvårigheterna behagar ge sig av.

Nu har jag gnällt klart.

På den positiva sidan idag är barns förmåga att staka ut sina strategier för överlevnad. Jag träffade idag min 7-årings förra lärare, vilken han hade i förskoleklassen. De två klickade något oerhört och fick en mycket speciell och väldigt nära relation. På grund av detta så var hon en av de som jag specifikt valde ut och nämnde som resurs för honom på skolan under den här tiden, då jag visste att hon kan läsa honom som få andra människor i hans omgivning. Hon kan se tvärs över skolgården hur ungen mår och om han behöver prata eller bara vara ifred en stund. Vi har setts vid hämtning nån gång ibland och hon är en varm och rak människa som jag kunnat vara ärlig emot gällande mitt mående. Men mer än så har jag inte valt att göra, utan har låtit min lilla kille själv styra om han vill prata med henne, om han vill tala om för oss om han pratat med någon, han har fått styra själv eftersom han är en så kommunikativ och för sin ålder väldigt klok och känslomässigt intelligent liten kille. (Jodå, han är också jobbig, stökig och prepubertal med jämna mellanrum, men det behöver jag inte göra några utläggningar om.) Det enda jag sagt till honom i augusti var att "Maria vet hur läget är och du får gå till henne när du vill" . Hans svar? "Jag vet." När vi hade pratat med barnen när jag hade fått beskedet så gick han dagen efter och talade om för en fritidsledare, sin lärare och ovan nämnda tidigare lärare att "Min mamma har cancer i bröstet, hon ska få mediciner så att hon inte dör, men hon kommer att tappa håret och bli sjuk rätt länge." Barns förmåga. Men jag har som sagt inte vetat hur han hanterat situationen och om han pratat med någon om det. Var sak får ha sin tid och jag har valt att låta det bero och komma av sig själv. Idag meddelar denna fantastiska kvinna att jodå, den lilla pärlan kommer till hennes byggnad, strövar omkring lite, drar handen längs väggarna och söker henne lite sådär lagom nonchalant. Då vet hon att det är dags för en pratstund. Och långa kramar i knät. Och det har varit många sådana stunder under hösten. I onsdags (operationsdagen) så hade det varit en lång stund. Hon har haft stenkoll på min aktiviteter under hösten, för när jag är på sjukhus (om så för bara några timmar) så kommer han strövandes med handen längs väggen. Mitt hjärta blöder för min älskade unge, men jag är också så glad för att han skaffar sig fler signifikanta vuxna och och så vansinnigt stolt och tacksam över att han inte stänger allt inom sig. 

En positiv sak till som jag ska försöka påminna mig om varje dag nu, jag har faktiskt svårt att visualisera det här. Min fina vän, kollega och närapå fru, Ina, påpekade i ett sms vad jag själv inte tänkt på: Den fruktansvärt objudna gästen är nu borta. Borta? You say what? Sedan jag kände knölen (i dubbel bemärkelse) i juli så har den ju alltid funnits där. Som en hård pingisboll. Som en mer amöbalik pingisboll. Som en obestämbar kuddliknande resistens. Som ett område som är svårt att definiera, men smärtar lite. Men nu är den borta. Den har krympts under hösten, men funnits där. Men nu är den borta. 

Cytostatikan krympte den. Opeationen tog bort den. Strålningen ska hindra dess återkomst. 

Marktrupperna var effektiva, flyganfallet var dödligt och nu ska bara artilleriet göra sitt så den j-veln förstår att aldrig försöka invadera mitt land igen.

Ni kommer ihåg?

Victory. Victory at all costs - Victory in spite of all terror - Victory no matter how long and hard the road may be. 

Segervittring...

Likes

Comments

För några veckor sedan skrev jag att jag skulle opereras 5/1, vår bröllopsdag. Jag tyckte det var lite surt, men i ärlighetens namn fann jag det även lite märkligt att jag skulle opereras på en klämdag, men ifrågasatte det inte, vad vet jag hur St Göran/Bröstcentrum pysslar under helgerna.

23/12 så infann jag mig på Bröstcentrum för läkarsamtal inför operationen. Där klargjordes att de läst/skrivit/förstått fel, det var den 7/1 jag skulle opereras, det var ingen som opererade den 5:e. Japp, som jag trodde, det var märkligt. Så vi får fira vår 13-åriga bröllopsdag, om än lite mer stillsamt än vi brukar, men middag på egen hand (Kompetent mormor som hanterar två illbattingar och en hundvalp utöver egen hund) med goaste vännerna smäller rätt högt också.

Lite smolk i bägaren blev det dock. Den sympatiska läkaren börjar prata om att ta fler lymfkörtlar. Fel, fel, fel. Cyton hade börjat gå ur kroppen, mitt ordinarie jag hade börjat återvända och energin fanns om inte annat för att jag visste att jag klarat av sista behandlingen. Kontentan av mitt spontana svar var "In Your Dreams!!! Jag hade en frisk portvakt INNAN jag plågade mig igenom sex cytostatikakurer, så gissa om ni ska orsaka lymfödem för en 39-åring!" Ja, jag är rätt uttrycksfull av mig, brutalrak i såväl formulering som uttryck, så fina doktorn såg ganska chockad ut. Hon förklarade att jag ju ingick i forskningen och undrade om jag inte fått information om detta. Jamen, jo. "Forskning ja, men jag har ju för sjutton inte fått reda på huruvida ni skulle ta en tårtbit eller hela bröstet förrän för ca två veckor sedan, skulle jag nånstans däremellan begripa att ni i onödan skulle plocka ännu fler lymfkörtlar?" Efter en tämligen lång diskussion (Hon tog sig tid och jag var ilsket envis och krävde rediga argument. Nämnas bör att jag faktiskt höll en trevlig ton.) så enades vi kring att jag varken ville ta bort tio lymfkörtlar eller strålas mot armhålan. Jag vägrar lymfödem i armen när jag nu fått höra från första början och löpande under tiden att det är så ruskigt bra prognos, fantastisk respons på cyton och ingen spridning. Men istället för att bli den vrånga patienten som dras i terapikonferens efter terapikonferens, och jag som sagt inte heller vill riskera saker utan gärna vill känna mig så säker som det går efter hela den här resan, så får de ta ett par. Men f-n inte tio. Går de inte med på detta på onsdag (Jag ska prata med kirurgen på morgonen) då ryker patientskjortan och jag reser mig upp och går. Till SöS eller nåt annat ställe som gör som jag säger. Och till er som tycker jag är dum eller riskerar saker i onödan; respektera att jag har både specialistutbildning och nästan tio års erfarenhet av detta gebitet. Har ni svårt för det så respektera Monicas 47 års erfarenhet. Hon är på min sida i det här, och hon skulle säga emot mig om så inte var fallet. Tro mig.

Hur mår jag för övrigt? Ja, jag fick en fantastisk jul som inkluderade allt jag vill ha i form av mysig stämning, glada barn och till och med snö. Min gudomliga julklapp i form av Jack överträffar alla mina förväntningar. Han är fullkomligt fantastisk. Lugn, harmonisk och trygg. Busig och samtidigt en riktig liten knähund som vill ligga i mitt knä och sova mellan äventyren. Uppenbarligen också så smart som jag förväntar  mig av en vallhund då han redan begriper de basala kommandon som jag hade tänkt jobba med ett par månader. En pusselbit är på plats för mig efter många år av längtan.

Nyåret firade vi ute på landet med energiboostare och härliga omgivningar. Barn och vuxna fick roa sig med hinderbana på höskullen och åka ovanpå hölasset längs isiga vägar. Fantastisk mat, härliga diskussioner med intelligenta, reflekterande människor och mycket skratt och värme. Minnen att ta fram vid sämre dagar. Nyårsdagen startade ljuvligt med en ormvråk som hovrade utanför köksfönstret, en stor häger som gled förbi strax ovanför hundarnas huvuden och slutligen fyra svanar som flög i vackert mönster över gården när vi skulle lämna vårt älskade nöjesfält. Eftersom jag aldrig blir så hög som när jag i naturen ser stora fåglar i allmänhet och rovfåglar i synnerhet så tar jag det som ytterligare ett tecken på att 2015 kommer att rocka så galet hårt.

Nu försöker jag boosta mig själv inför onsdag. Det har varit lite svårt de sista dagarna då jag varit trött och har en envis värk i muskler och leder, men jag väljer att se det som ett tecken på att giftet verkligen är på väg ur. Det känns som om jag bestigit ett högt berg i ett svep och inte stretchat överhuvudtaget efteråt. Det är väl i och för sig det jag har. Dags att stretcha. Fysiskt och mentalt. 

Om någon har funderat över mina återkommande ord om saknad efter Siljan så vill jag på minna om att jag kommer ifrån Rättvik och bättre utsikt än man får från Söderås, det finns inte. Att återge det med en mobilkamera är nästan som att svära i kyrkan, men det var vad jag hade när vi kom åkande till den platsen på jorden som kan läka min själ på ett ögonblick.

 

Stretchar själen, uppfylls av ro i mitt sinne och läker bit för bit.

Gott Nytt År.

Likes

Comments

Hur mår jag?

Jo, rätt bra faktiskt. Jag fick min sista kur i fredags, den 12/12. Något försenad på grund av en rejäl förkylning, men halleluja till Julguden, jag har fått hela höstens behandlingar i tid utom den här. (Och den här är egentligen bara försenad en dag från det ursprungliga schemat) Jag hinner må bra innan julen är här, det är ju allt jag begär som ni vet. Jag slapp taxanerna, än så länge visar det sig i form av mindre värk, och jag kommer ju att slippa en herrans massa annat också. Piccy Darling är pensionerad för gott! Hon gjorde sitt jobb väl, men nu känns det bra att ha separerat. Grymt skönt att slippa ta hänsyn till henne såväl dagtid som nattetid. Det känns rent ut sagt lovely.

Sista kuren... Just nu känns det som jag har sprängt målsnöret för den är upplevelsen. Men det har jag ju egentligen inte. Jag ska opereras den 5/1. Vår 13-åriga bröllopsdag. Det är väl sådär att uppleva den på operationsbordet, men vad sjutton. (Vi firar ordentligt varje år nämligen.) Som min käre man sa: "Det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall. Mot tillfrisknande". Ja, det är ju det.

Pratade med mina kära tidigare kolleger på strål idag. Skulle kontrollera datum för strålstart i förhållande till operation, vilket behövde skjutas framåt lite. Det är ändå för härligt när jag säger personnumret och svaret blir, "Jamen hej Karin, jo jag håller koll på dig, jamen då skickar jag en ny kallelse. Är du klar med cyton nu, vad skönt, ha en härlig julledighet nu." Jamen, detsamma fina ni som hållt min remiss i handen, redo att boka i samma sekund det kommer klartecken från läkaren. Inga väntetider, inga problem. NI är änglar. Inget annat än änglar.

Innan detta hade jag själv ring St: G för att kontrollera operationstid, pratade med någon okänd sjuksköterska som gav mig datumet. En timme senare ringer min kontaktsjuksköterska, jag hade visst dubbelarbetat, hon hade tänkt ringa i alla fall. En lugn människa som frågar hur jag mår, hur har hösten gått, tar sig tid att lyssna, tar sig tid att förklara kring operationen och hur länge jag blir kvar. Talar om att jag opereras av samma bröstkirurg som gav mig beskedet den 11 augusti. (Helt enligt mitt önskemål) Har jag nånting att klaga på i min vårdkedja under hösten? Neeeeee-eeeej. Varför fungerar inte vården likadant i hela Sverige? Mina föräldrar (i Dalarna) får slå sig blodiga vid varje vårdkontakt oavsett om det gäller vårdcentral eller ortoped, eller vad det nu månde vara. Och vi i min familj här nere ringer vårdcentralen och sedan har vi tid samma dag, ibland rentav till specialist. Det kan inte bara vara tur.

Nåväl, jag räknar mina välsignelser och klagar inte.

Jag sitter lite och funderar över vem jag kommer att vara när det här är över, med strålning avklarad, när livet förväntas gå vidare. Jag är givetvis densamma, har jag lyckats upprätthålla min personlighet genom den här höstens helvete så råder det inga tvivel om det. Jag har tidigare skrivit att den psykologiska upplevelsen egentligen inte har varit något jag behövt för att uppskatta livet. Jag hade heller inga tvivel på min mentala kapacitet att klara av det här, jag är en väldigt tjockpannad person. Kakelväggen har fått sig sina smällar.

Men vad blir det när jag stångats klart med det här? Visst har jag min väldigt kompetenta sopkvast, den kommer att användas flitigt för att kunna njuta av nuet och inte älta i vad som kanske har varit, kanske är och kanske blir. Men domedagarna kommer även för mig. Jag tror inte det finns någon patient som kan mota domedagen, oavsett kvastteknik.

Jag vill aldrig gå igenom det här igen. Tanken på att vid ett återbesök (dvs en av domedagarna) inom de närmaste 10 åren få beskedet att det har kommit tillbaka, även fast man numera kan leva väldigt länge med bröstcancer, bara tanken ger mig ett ångestklot i bröstet. Kvast fram.

Men om jag släpper kvasten just nu. Inget är självklart längre. Det är inte längre självklart att kunna se mig och Stefan i 70-årsåldern med cyklar och picknickkorg vid Medelhavet. Det är klart jag kan se det framför mig, och det är det jag tror på, men bilden i fantasin är lite grumligare. Och nej, kära positiva vänner, ni kan inte ta ifrån mig grumligheten och prata om tankens kraft och hur man ska leva livet, tänka sig livet. För den här tiden och upplevelsen är lika äkta som tankens kraft. Den kan inte tas ifrån varken mig eller min familj. En patient skrev en gång att när man fått beskedet om cancer, även om den är botbar så har man helt plötsligt sett stoppskylten längs livets väg. Tidigare har man inte sett den, man vet inte vad livet har att erbjuda och när det tar slut. Man kan knappt tänka sig att det ska ta slut. Man går längs vägen och tar livet allt eftersom, det är lite dimmig sikt så man vet inte så mycket om vad som komma skall efter nästa kurva. Men har man fått beskedet om en dödlig sjukdom så anar man skylten där borta och vet att den finns. Avståndet skiftar, men numera finns den där.

Tro nu inte att jag sitter och deppar och ser livet mörkt, absolut inte. Jag tror på det friska i mig. Jag lever lika mycket i nuet nu som då. Jag kan till och med (nu kommer några att storkna, men åk till Thailand då...) njuta av ett tokgrått december, hårda vindar och regn som kommer ner i horisontalt läge. Japp, jag njuter av det likaväl som förr, man känner ju att man lever när vädrets makter gör sig påminda. Oavsett om det är vinden ute på havet, solsken på näsan, vårslaskig dy runt fötterna eller gråa vindar i december som man hade önskat innehöll krispig snö. Det är livet. Enligt mig. Jag älskar naturens sätt att påminna oss om att vi inte kan påverka allt, vi får bara glida med och försöka se storheten i det.

Jag har glädjeämnen framför mig nu som får mig att jubla inombords.

Jul.

Jul för mig är inte julklapparnas högtid. Det är tända ljus, glada människor, glada sprudlande barn som faktiskt ser mysighetsfaktorn med julgran, levande ljus och röda dukar till höger och vänster. Det är vårt julmingel när många av våra vänner kommer hem till oss (Alldeles för många människor i förhållande till kvadratmeter och sittplatser. Jag menar verkligen alldeles för många. Det är en del av charmen.) och bara startar julen med absurda mängder mat, skratt, social samvaro och sjövilda, värmealstrande barn. Julen är även kvällen innan julafton med en julfilm på TV:n, hela familjen hopträngd i soffan med kakor, knäck och saffransbullar. Barnen som njuter av att julafton är ju imorgon. Föräldrar som faktiskt känner samma sak. Julaftonens frukost med skinka på hembakat tunnbröd (kavelbulle/tuttul) och allt vad alla kan tänkas vilja ha. Julaftons kväll med glada släktingar och känslan av glädje när man ligger i sängen och tänker på dagen som blev bra oavsett om den utspelade sig i ett vitt vinterparadis, eller i ett grått slaskigt Stockholm. Så länge ljusen är tända, såväl bokstavligt som bildligt så är det jul och glädje för mig. Jag har inte vuxit upp i ett idylliskt julfirande, inte alls, men man kan ju skapa det, ta det bästa från barndomen, skippa det tråkiga och göra något fantastiskt av en högtid, oavsett vad den betyder för andra.

Jullov med familjen.

Vi är lediga tillsammans. Vi får sova. Vi får ta dagen som den kommer. Min man ska få vila. Få sova. Få lov att bara vara. Barnen ska få bara vara. Jag får ha min familj omkring mig i 16 dagar utan stress till jobb, skola, förskola. Vi får vara tillsammans utan att jag ligger däckad i sängen eller mår allmänt kymigt. Vi får vara en familj i vår lilla kokong. 16 dagar. Tål att upprepas. 16 dagar.

Jack.



Jack är som många vet en valp som ska hämtas på juldagen och bli en medlem av vår familj i förhoppningsvis många år framöver. Det är en glädje för mig och för familjen som är obeskrivlig. Men de som växt upp med hund och känner mig och min kärlek till djur förstår att det är en pusselbit som saknats mig i många år. Jag gick ofta in i hundgården och bara var när jag var barn. Jag sov bokstavligt talat middag i hundkojan när jag var liten. När jag var trött så släpade jag ihop alla mina sjalar och filtar och la mig i hundkojan, oftast med sällskap, ibland på egen hand, men doften av hundarna var där och det var trygghet för mig. Nu ska jag äntligen få min egen hund som jag och min familj kan forma, älska och älskas av. Men i ärlighetens namn, Jack kommer i mångt och mycket att bli min hund, och han kommer att bli min rehabilitering, såväl fysiskt som psykiskt. Jag är så galet trött på att ha fokus på mig själv och mitt mående. Nu får jag snart lägga fokus på en annan varelse, även fast min familj inte är hemma. Jag får ägna mitt huvud åt att fostra, utmana och utmanas. Och njuta av ulltussen. Om jag räknar ner dagarna? Jo, det stämmer...

Jag glädjer mig åt mycket just nu. Vi har tagit oss igenom hösten. Jag har fått bekräftat hur många otroligt fina människor jag har i min omgivning, människor som har stått kvar där hela tiden. Julen är snart här. Vinterutflykter i krispig luft står på schemat snart. Jag anar ett målsnöre på allt, jag ser jobbet framför mig igen. (Jag önskar alla att de kunde längta efter sitt jobb som jag.) Livet är bra. Så alldeles oerhört bra. Just nu väljer jag att se bort från det som jag finner plågsamt (avsaknad av hår, fallerad kropp, livspaus, jobbsaknad, oförmåga till planering) och lägger fokus på alla gåvor som kommer till mig.

Jag kan inte gradera glädjeämnena, men jag tror många kan förstå att den här bilden får symbolisera den känslan som övermannar mig titt som tätt efter fredagens sista kur.


Jag är fri.

Likes

Comments

De som känner mig och har förstått sig på mig vet att jag har oerhört svårt för människor med en svartvit syn på livet. Med detta menat livet i dess bredaste bemärkelse, eftersom varken människor eller skeenden tenderar att vara så lättförståeliga så att man kan döma till antingen eller. Vad är vackrare än de mjuka grå skiftningarna som visar på livets komplexitet. (Varför säger man egentligen svartvita foton, när de fotografierna, mina favoriter, är i de vackraste gråa nyanserna?)

Många såg nog bara min trötthet och otålighet när jag ledsnade ur på cytostatikabehandlingarna. Det kan ju förenkla såväl kunskapsmässigt som känslomässigt för många om situationen kan sorteras in i lättförståeliga fack. Men som ni förstått av ovan skrivna text så erkänner jag mig inte till den förenklade religionen - skapelsen är inte riktigt så enkel.

Men för all del. Om vi förenklar den situationen å det grövsta: Antingen huvudet in i väggen med cytostatika för 6:e gången den 11:e december med allt vad det innebär. (Effekterna av det kan ni redan) Eller operation - ta bort ett helt eller en del av ett bröst en vecka innan jul. Verkar situationen enkel? Verkade jag ha ett drömscenario, där jag valde en enkel väg ut genom att säga att jag gärna skippar cyton till förmån för en sövning? Nej. Inte i min värld i alla fall. Jag låg inte och drömde om att opereras kan jag säga, (även om jag förvisso älskar att sövas) perioden efter är nämligen ingen dans på rosor. Smärtor, sömnlösa nätter (Som jag hatar nätter vid det här laget. En natts oförstörd, bekväm sömn ter sig som en utopi.) och illamående av smärtstillande. Njaaaa... Jag kan livligt föreställa mig roligare jullovsscenarion för mina barn och min underbare man.

Min läkare och hennes kolleger har fortfarande min allra största respekt (Äh, i nuläget börjar det närma sig ren, oförfalskad kärlek. Jag skulle kunna hångla upp nio onkologer idag.) eftersom de valde att gå den gråvita, underskönt vackra stigen kallad Mellanvägen. Efter onkologkonferensen så beslutades att jag får två av tre cytostatika vid sista kuren om två veckor, den amerikanska varianten. Jag slipper de eländiga taxanerna som torterar mig så grovt. Jag slipper domningar, tarmprotester och magsmärtor. I min värld är det en promenad i parken jämfört med höstens prövningar. Samtidigt slipper jag nu fundera över om jag ska ligga på ett operationsbord om två veckor, jag behöver inte fantisera om att ligga halvt stympad i sängen över helgerna. Jag får min lugna jul med allt vad det innebär för mig och min familj. Dessutom (bonus i julvinstlotteriet!) fick jag tillåtelse att ta behandlingen ett par dagar innan. Så 9:e december smäller det, sista kuren och Piccy Darling ska få en välförtjänt pension!

Kan livet bli ännu bättre? Japp.

Tumören är inte genetisk. En gång till: Den är inte genetisk! Sjung med mig! Hallelujah, den ääääär inte genetisk! Jag slipper fundera över att ta bort äggstockar. Jag behöver inte ta bort båda brösten. Mina släktingar behöver inte oroa sig i onödan. Livet kan återgå till det normala framåt våren.

Jag kommer att må bra i vår. Jag kommer att må bra i kort frisyr, med en (tids nog) stark kropp och med en ännu starkare insikt om min faktiska styrka, eftersom livet kan trycka upp nästan vilket negativt elände som helst i ansiktet på mig och jag kommer (min vana trogen) bara att nita tillbaka.

Hårt.

Likes

Comments

Jag sitter här med några fraser i huvudet . De har valsat runt där i nån vecka och jag kom på idag att de kommer från Sagan om Ringen, den första filmen. "I feel thin, sort of stretched. Like butter scraped over to much bread"  Bilbo är 111 år gammal och känner sig utdragen. Ja. Just så. Jag känner mig för varje dag som går mer och mer utdragen. I själen. Själen börjar kännas tunn. Skör. Mer transparent på något vis. Jag känner hur jag börjar fjärma mig från andra människor för att jag inte orkar engagera mig känslomässigt. Jag orkar inte känna, jag orkar inte ge någon respons. Det finns inte riktigt något över till andra än mig själv och min lilla familj. Jag orkar inte mer, själsligt. Att känna hur kroppen bryts ner mer och mer för varje dag. Att känna apatin stanna kvar även mellan behandlingarna. Att känna hur tvivlet börjar gnaga över huruvida jag ska kunna återhämta mig om jag kör huvudet in i väggen en gång till. Och en gång till efter det. Tröttheten som sätter in och ger de negativa tankarna föda. Bilbo och sedermera Frodo kunde göra sig av med ringen och vila ut bland vattenfallen, men det är lite svårare för mig måste jag säga.

Den enda starka känslan som emellanåt lyckas höja sig över apatins dimmor just nu är ilskan. Ilskan över att behöva mista de två attribut som jag alltid varit nöjd med. Hår och bröst. Just dem. (Vi får väl se hur det blir med brösten, men i svarta stunder så blir jag arg i förväg.) Precis det som jag har kunnat nöja mig med när allt annat har varit anledning till missnöje när jag tittat mig i spegeln. (Som läget är nu så vill jag inte se mig i spegeln, och jag vill i grund och botten inte träffa folk jag inte känner. Orkar inte.) Livets ironi. Ilskan över att behöva pausa mitt älskade arbetsliv. Ilskan över avbokningen av Parisresan som inte blev av efter sommaren utan semester. Ilskan över att inte kunna åka till solen under vintern för att tanka D-vitamin. (Planerade att boka detta samma vecka som jag fick beskedet. Nej, inte det nej. I-landsproblem, ja. Jag vet.) Ilska över att min familj ska behöva gå igenom det här. Jag är så sjukt j-la less nu. Less, trött, ångestfylld, arg. (Positivt spektrum va?) Men framför allt trött. Så in i märgen trött.

Idag träffade jag min brutalstabila läkare. Jag gick dit med ett enda syfte: Motivationssamtal. Hon är den enda som kan åstadkomma det. Bara jag kommer in till henne så far orden "Rakt in i kaklet" genom huvudet på mig. Hon har min totala respekt, och hon är min general. Jag går dit hon pekar, och min enda fråga är hur snabbt jag ska gå. Jag ville fråga henne om jag kunde slippa sista kuren, (operera mig NU) men jag kunde inte få ur mig orden. (Äh, skit i det, vi kör på...) Vi började prata om mina biverkningar (illamåendet) och vad vi kunde göra åt dem. (Ingenting. Jag vill inte ens tänka tanken att prova Haldol. Inte efter 6 år i psykiatrin. Känns bara absurt fel. Kallsvettas hellre.) Den genetiska utredningen. (Hon är inte ansvarig för utredningen, eller mottagare av svar men nu satte hon eld i arslet på dem i alla fall, så svaret bör komma snart.) Hur de olika operationerna går till och eventuella behov av recept. 

Sedan vrider människan på sig, sätter sig rakt mittemot mig. Sätter armbågarna i bordet. Sänker glasögonen till nästippen, knäpper händerna på bordet och spänner ögonen i mig. (Kom nu ihåg sammetsrösten, det lagom långsamma och tydliga talet med den lätta finska dialekten.) "Det här börjar ta på dig. Jag såg det i väntrummet. Du är trött nu." Gudomliga människa. Hon är ett ankare som sitter som gjutet i botten. Därefter började vi diskutera. Eller, jag ställde till slut frågan om hur vi skulle kunna göra, är det rimligt/vettigt/riskfyllt att skippa sista behandlingen och operera istället och hon börjar tänka och resonera med sig själv högt. (Det är fantastiskt praktiskt, jag kan bara sitta och lyssna på hennes resonemang och behöver inte bidra med så mycket, hon ställer frågorna själv.) 

I mycket korta, sammanfattande drag: I USA ger man 4 kurer, inte 6, något annorlunda kombination men i slutändan ger man mindre cytostatika än vad man ger i Europa. Hon pratade lite med sig själv om olika studier gällande risker för återfall om man ger färre adjuvanta doser, nej, det finns inget som visar på att det skulle ge så någon större risk egentligen, nej, mmmhmmm... Responsen är ju bra, och du har framför allt ingen spridning. Hon undersökte mig också, och kan i princip inte hitta tumören."Om jag inte visste att den fanns skulle jag inte hitta den, och den är knappt identifierbar. Förut var det en kudde, men den finns inte längre." (Gotcha, you bastard!) Operation blir det ju och då tidigarelägger vi ju den, ja. Vi ska bara få svaret på utredningen så vi kan välja typ av operation. Efter att ha pratat med sig själv (Jodå, hon inkluderar mig också, i alla fall en del av tiden.) under ca fem minuter så säger hon: "Nej, jag tycker inte att du behöver få den sista." 

Eftersom jag inte har tappat hjärnan helt trots trötthet och negativitet så intog jag rollen som djävulens advokat och klargjorde mycket tydligt att jag inte ville styra upp min egen behandling och inte heller på något enda sätt riskera något i onödan. Om det krävs så kör jag mig själv i botten. Om hon ber mig hoppa så frågar jag hur högt som sagt. Men det är bara hon som är generalen, ingen annan, inte jag, inte någon annan, utan bara hon. Jag vill inte riskera något, jag vill inte skapa en ångest hos mig själv, varken kortsiktigt eller långsiktigt. Hennes lösning på detta är att ta upp mitt ärende i terapikonferens på torsdag för att därefter ringa mig på kvällen och meddela resultat. "Då får du 9 erfarna onkologers utlåtande, och håller alla de med mig om att detta är ett bra beslut så kan du känna dig lugn. Är det någon som inte håller med så har vi tiden för den sjätte kuren kvar." Jag är nöjd. Onkologer är sällan överens med varandra, terapikonferenserna är inget undantag för den regeln, så om de mot förmodan är överens i mitt ärende så känner jag mig helt lugn. 

Så nu tar jag den femte kuren på torsdag och ber en stilla bön om att det är sista gången jag behöver stålsätta mig inför en vecka med smärtor, illamående, kallsvettningar, domningar, vinglighet, tarmprotester, trötthet, sömnlöshet, total psykisk bottenkänning och allt annat djävulstyg som kan hittas på. Den ena är ju aldrig riktigt den andra lik så man vet aldrig vad som väntar. 

En shout-out: På den positiva sidan idag var att jag åkte till jobbet och deltog i en föreläsning. Det var underbart att känna att hjärnan är kvar och dessutom igång, jag har inte glömt allt. Men framför allt: Vad jag älskar mitt jobb. Inte bara barnmorskeriet, utan hela detta gäng med arbetskamrater på BB Stockholm. Energin jag får av ett par timmar med dem är obeskrivlig. Känsla av normalitet är en underskattad undergörare för psyket. Tack för er underbara anda, er värme, era glada, glittrande ögon, ert välkomnande, ert peppande. Ni är bäst. 

Nu ser jag fram emot att träffa Monica och Martina på torsdag och tänker för tillfället ignorera vad som ligger framför mig efter det. Bortträngning av tankar är en icke underskattad försvarsmekanism. Den fungerar mycket bra på kort sikt. 

Idag avslutar jag med ett krigscitat av George S. Patton som passar mycket bra i sammanhanget:

"Syftet med krig är inte att dö för sitt land, utan att låta fienden dö för sitt."

Likes

Comments

Sitter här efter helgen som för så många betytt påminnelser om saknad och känner mig lite efter. Tiden går annorlunda ibland. Vi var hos vänner i fredags och när vi lämnade dem på lördagen skulle de åka runt till flera gravar, bland annat till en pappa som gått bort alldeles för tidigt. Såg en massa kort på nätet från vänner och bekanta som tände ljus, höll varandras händer och mindes de som saknas dem. Saknade föräldrar, saknade barn. I bilen hem sa jag och min man att vi var tacksamma för att vi inte behöver göra detta än. 

Idag, i min egen tidsbubbla så väcktes saknaden. Efter min mormor. 

Jag växte inte upp i en klassisk kärnfamilj, men jag hade två fantastiska mödrar. Två starka, självständiga, kärleksfulla, omhändertagande kvinnor som gav mig kärlek, omtänksamhet och respekt i övermåtta dos. Min mormor bistod min mor i min uppfostran utöver det vanliga redan från spädbarnsåldern för att hon skulle klara sitt liv som mor, sitt yrkesliv, helt krasst vår överlevnad och så småningom ett liv som ensamstående, enastående, trebarnsmor. Min, och tror jag vår, tacksamhet vet nog inte gränser för vad hon gjorde. Bandet mellan mig och min mormor blev något extra. Nu när jag själv är förälder (även innan i ärlighetens namn) så ser jag storheten i hur min mor släppte iväg mig till mormor och lät oss ha vårt eget förhållande som var så oerhört starkt och speciellt. Min mor lät mig alltid, oavsett status i hushållets stämning (T.ex tonår ni vet.) ha en fristad under långa perioder hos mormor. Salomos vishet och mödrars storhet i hur väl de vill sina barn. 

Jag saknar henne när jag är i naturen. Skogsbrynet med ålderstigna granar och Linneaklädda mosstuvor var vårt alldeles egna rum. (Mitt mellannamn är enligt hennes önskan Linnea.) Varje grusvägs dikesren var en paradisisk stig med de vackraste blommorna oavsett hur dammiga de var. Smultronstrån och kladdiga barnanävar med blåbär. Buketter med rödbrunrostiga humleblomster som var vackrare än den mest självklara ros. Suga nektaren ur syrenblommor. Glädjen när prästkragarna och blåklockorna äntligen kom. Vår gemensamma favoritmånad september med dess höga himlar, efterlängtade guldfärger och stora lövhögar. Sommarregn. När hon drog ut mig på barfota språngmarscher runt härbret i nattlinne precis innan sovdags, inte trots, utan eftersom det regnade. Man kunde inte missa ett sommarregn på kvällen. Med fötterna fulla med gräs (hoppsan, inte bara blött utan också nyklippt) fuktigt nattlinne och med en sval, blöt kudde under kinden så somnade jag gott sedan. Jag kan fortfarande inte känna ljummet sommarregn mot ansiktet utan att se henne springa framför mig med ett stort leende. Hennes kärlek till djur. Allt levande var värt kärlek och omhändertagande. Allra helst om det hade fyra ben och päls.

Hon fattas mig så. Hennes snabba humor, hennes verbala slagfärdighet som ingen förskonades. Hennes tjurskallighet. Jag saknar hennes väsen i köket där hon snärtade till med kökshandduken på överarmen (hårt) om någon försökte sno henne på sysslorna utan tillåtelse. Hon trivdes bäst där. Inte i minglet, ute vid middagen, utan i köket där hon kunde lägga grunden till trivseln för sin stora familj. Jag saknar att se henne sätta varenda karl på plats som trodde att de hade något att komma med. Vilket väl berodde på att hon inte bara verbalt utan även i råstyrka och uthållighet sopade banan med dem. Man ska aldrig underskatta små taniga, sega bondkärringar. På något vis. Jag saknar hennes gnabbande med oss i bagarstugan. (Hon visste ju bättre. Förmodligen. Och lite snabbare kunde vi väl jobba på?) Hur hon drog fram som en jordfräs genom potatislandet långt före oss andra trots en ålder på 80+. Hur hon på något sätt alltid utklassade oss alla. I så väl kunnande som personlighet. All denna kärlek hon hade i övermått. Men gud nåde den som satte sig på henne eller någon hon älskade. Kärleksfull, stark, mjuk, obändig, alltid där.

Jag saknar henne när jag ser mina barn. Min äldsta har hennes ögon. Hennes blick. Mjuk, stark, envis och samtidigt så oerhört sårbar. Han blir lugn av att vara bland träden. Hon hann träffa honom innan hon dog vid 97 års ålder. Hon hade velat gå så länge. Och vi hade alla runt henne accepterat det. Det var dags. Rollerna hade skiftat sedan länge. Hon behövde inte längre ta hand om oss. Vi kunde ta hand om henne och släppa taget om henne när det var dags. Jag sörjer att hon inte fått träffa min yngsta. Jag ser vår gemensamma kärlek till djur i honom. Den självklara tilliten till att djur är något gott. En självklar kärlek till det som är mjukt och varmt i livet. Han är ett barn av vår släkt både till utseende och personlighet. Jag hade velat veta om hon också hade sett det i honom. 

Jag hade velat visa henne mitt liv nu. Jag hade velat visa henne hur bra jag har det. Jag hade velat att hon lärde känna Stefan bättre. Så att hon hade sett att han har en lika mjuk, kärleksfull och fjällbjörksseg själ som hon. Hon hade kanske förstått hur mycket hon påverkat mig, att jag valde partner utifrån min uppväxt med henne. Jag tror hon hade varit nöjd med honom. Men hon hade retats med honom ändå. Kallat honom lisspöjken. Och snärtat honom med handduken. Jag hade velat visa henne vårt röda lilla hus med vita knutar och gamla syrener för att hon skulle förstå att Dalarna finns hos mig trots en flytt långt från Siljan. Jag hade velat dela min yrkesglädje med henne, jag hade velat se hennes glädje när jag bytte från cancervård till barnmorska (hon var mer än förskräckt över mitt val, vilket får förstås med tanke på hennes generations erfarenhet av cancer). Jag har så mycket jag hade velat dela med henne. 

Men jag är glad att hon inte är här nu och delar det här med mig. Jag skulle aldrig velat ge henne den oron och de sömnlösa nätterna som hon hade fått oavsett betryggande ord från mig. Där hade hennes intellekt aldrig kunnat besegra känslorna. Det låg inte för henne. Jag är glad att hon slipper se mig nu. Men jag tar inte ifrån vare sig henne eller min mor att jag är där jag är idag tack vare deras generositet och fullkomligt ovillkorliga kärlek under min uppväxt. De har gett mig tron på att man löser det mesta med benhård vilja, huvudet högt och förmåga att se kärlek, värme och möjligheter i livet. Ingenting är omöjligt.

Så nu är jag i dimman igen, med allt kroppsligt och psykiskt som jag skrivit om tidigare, men med en lite mer positiv syn på det än förra veckan. Jag kanske behövde en påminnelse från de som saknas oss.

Till alla starka, kärleksfulla själar som har gett och ger av sin styrka och kärlek till mig. 

Det betyder mer än ni nånsin kan förstå.

Tack.

Likes

Comments