Skriva eller inte skriva - det är frågan.

Jag känner ofta ett behov av att skriva, men jag hindrar mig själv. Det finns en censur i mig som fungerar väl, kanske en aning för väl.

Om jag får gissa en spontan respons på det så gränsar det nog till en idiotförklaring av mig. Varför censurerar jag mig själv, mina tankar, mina känslor? Jo, för att om jag skrev rakt upp och ner vad jag tänker och känner så skulle det såra människor, det skulle kanske skapa mer förvirring än klarhet och förmodligen skapa en besvikelse för mottagarna också, som skulle innefatta såväl dem själva som gentemot mig.

Jag tror att många har lagt min livssituation åt sidan, vilket jag ju är tacksam för eftersom jag vill vara en person och inte en cancerdiagnos, eller för att ta det ett steg längre, den där människan som läkarna dömt ut. Jag mår ju rätt bra (pja, egentligen oförskämt bra) med tanke på att jag får cytostatika tre av fyra veckor, (viloveckan är gudomlig) jag jobbar en natt i veckan (som jag älskar det...) och matar på i vardagen utan att det märks någon större skillnad förutom för min man som läser av mig hundra procent av tiden. Barnen märker av det då och då men på barns överlevnadsvis så ser de främst det normala och att vi ju kör på som vanligt. Jag förmår deala med deras liv och vardag, jag förmår resa och uppleva tillsammans med dem och jag förmår älska, gräla, fostra och vara deras mamma och lekfulla bästa vän på samma gång. Gott så.

Så vad vill jag skriva egentligen. Jag vet inte. Däri ligger nog poängen. Min förvirring är emellanåt total. Jag vill vara normal, jag vill bara ha ett normalt liv. Min inställning är att jag kommer att klara av det här, mot alla odds. Samtidigt så kan jag inte - hur gärna än min omgivning vill - planera så väldigt långt fram.

Jag kan inte boka en resa till nästa sommar. Jag vet inte hur jag mår om ett halvår, jag vet inte vad jag befinner mig i om ett halvår. Och då tänker jag långt nu. Normalt så planerar jag inte mer än åtta veckor i taget - fram till nästa utvärderande röntgen och läkarbesök. Domedagarna. Även fast jag mår bra och intellektuellt sett finner det ytterst osannolikt att något nytt skulle ha tillkommit i något organ eller att något befintligt skulle ha vuxit så växer ångesten något kapitalt dagarna efter röntgen, dvs dagarna innan läkarbesök.

Jag har tidigare levt mycket för att planera långt, resor, fester, happenings, för att jag gillar att planera, att längta, jag gillar att sammanföra människor i glädje, jag gillar att resa och jag har alltid tyckt att planerandet och längtan glädjer lika mycket som varandet i nuet. Jag har också alltid propagerat för att njuta av nuet, av de små tingen, av de små förändringarna, men även det har det lagts en skugga över nu. En skugga av "Kommer jag att njuta av det här nästa år vid samma tid?". I augusti någon gång så satt jag på sängen när ett riktigt skyfall till sommarregn dundrade ner och min första spontana tanke var " Men jag älskar ju det här, jag vill inte att det här ska vara sista gången jag njuter av det". Och när jag sitter med näsan intryckt i sonens kind och tröstar honom så vill jag inte att det ska vara något han knappt minns om några år, jag har inte tröstat färdigt honom. När jag kramar min stora kille för att han glider in i köket och ser ut som en tonåring trots sina tio år och jag bara vill krama honom innan han blir för stor för det så vill jag samtidigt se honom vuxen, nu, nu, nu - för att inte missa det. Där och då så börjar jag gräla med mig själv, att min mindset inte får vara så.

Är det sunt? Att inte få vara svag ens inför sig själv. Jag vet inte, klart man måste få vara det, men det gynnar mig inte på något enda sätt. Gråt ut så känns det bättre? Öh, nej, det känns inte bättre. Det genererar bara ett dyk som man ska ta sig upp ifrån, ialla fall för mig.

Så jag vill vara normal, men samtidigt vill jag förklara att jag inte orkar vara 100 %. På någon nivå. Jag kan inte köra på som vanligt, med just sådana saker. Som många av er vet så fick jag ju facit att det inte är någon placebo inblandat i min behandling då immunterapin attackerat och tagit död på min sköldkörtel. Som "tur" är så finns det många fina människor i min bekantskapskrets varav en har ordentliga problem med sin sköldkörtel och därpå följande medicinering. Utöver detta så är hon en ytterst begåvad lyssnare som också kunde förklara de psykiska symtomen av att ha en dysfunktionell sköldkörtel. Ett begrepp som hon gav mig var sorgefilten. Känslan av att ha en blöt sorgefilt över sig när nivåerna på sköldkörtelhormon är fel - tack för den Johanna. Symtomen på allt detta, att kunna sortera mellan känslorna kring dödlig cancerdiagnos, biverkningar av behandling och död sköldkörtel, mhmm... Kräver sin hjärna kan man säga. Men jag börjar kunna sära på dem. Så jag hoppas ni kan förstå att jag kan vara en smula förvirrad kring mina känslor och upplevelser. (Jobbet är en oas för mig i det sammanhanget, elva fokuserade timmar där jag får känna mig som mig själv och orkar vara det eftersom fokus ligger så långt från mig själv och min tillvaro. Tack gode gud för barnmorskeriet, min arbetsplats och mina helt outstanding arbetskamrater.)

Mitt i allt detta så är jag mitt i livet med allt vad det innebär, jag vill så mycket. Jag vill jobba, (mer) jag vill planera, (mer) jag vill träffa människor, (mer) jag vill vara själv, jag vill resa, jag vill bara vara hemma. Och samtidigt är alla andra också mitt i sina liv med barn, karriärer, problem och orsaker till lycka. Ibland så krockar alla mina känslor med dessa faktum. Jag vill så mycket, allt på en och samma gång, för att inte missa något, för att jag vill uppleva allt, alltifrån den maffiga resan till det lilla samtalet med goda vänner och samtidigt har jag ofta inte ens den mentala orken att ta initiativet till det. Förlåt mig för det.

Så hur komplext det än är, jag orkar och jag orkar inte, jag vill och jag vill inte, jag kan och jag kan inte, jag är normal och jag är inte normal, låt oss vara med och låt oss vara. Huruvida jag eller någon annan förstår mer om mig och vår situation efter det här blogginlägget - det vet jag inte, men mitt behov av att skriva av mig övervann den censurerande "jag borde nog inte"-rösten.

Jag drömmer om nätterna. Väldigt mycket. Mer än på många år. Inatt drömde jag om vatten. Jag drömde att Stefan, Jack (vår ljuvliga hund) och jag färdades över vatten. Alla möjliga former av vattendrag men mest stora sådana. Vi klättrade över klippor och kastade oss ut, gled över vatten, simmade i vatten, surfade på det, klättrade upp på nästa landtunga, sprang vidare till nästa vattendrag och kastade oss i. Min mormor och jag tydde ofta drömmar tillsammans, så imorse googlade jag lite för skojs skull och fick upp följande förklaring:

"Vatten är en allmän symbol för känslor och det undermedvetna. Vatten är ett naturligt uttryck för livet och om vi tillåter oss att betrakta det, vara i det och tillåter våra känslor vara som de är upplever vi livet i sitt fullaste uttryck"

Jag ska försöka.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Längesedan sist. Jag har börjat jobba, jag får mina behandlingar och jag har varit på semester. Bortsett från att jag får cytostatika en gång i veckan så ter det sig rätt normalt mitt liv.

Jag mår bra på det stora hela, efter behandlingen kan jag på sin höjd må lite kymigt samma dag, nån gång har jag varit lite åksjuk dagen efter men det funkar med de piller jag nu har i min ägo.

Jobbet har varit gudomligt, jag har också haft en hel del tur med mina pass, de har varit förhållandevis lugna. Men den turen lär nog gå över under sommaren...

Jag fortsätter mitt eget race med kost, träning och att försöka ha positiva människor omkring mig. För att upprätthålla den sista delen där så "avskedade" jag min reservläkare med ett välformulerat, ärligt men vänligt brev. (Inte min ordinarie läkare som är ljuvlig, utan reserven) Reservläkaren som väl egentligen hade hand om studien jag ingick i trodde sig nämligen behöva verklighetsanpassa mig varje gång vi träffades. Första gången förklarade hon med en aning för brutal ton till min man att "vi kan inte ta bort det här, vi kan bara förlänga!" Nästa gång var det klumpigheter igen och varje gång jag träffade henne fick jag kämpa i dagar för att ta mig ur dödsångest och deprimerade tankar så jag beslöt mig för att ta makten även där. Hon fick ett brev och sedan har jag inte sett skymten av henne. Jag förklarade vänligt men tydligt vilka fel hon begått i sin kommunikation och lite förslag på hur man kan tänka i kommunikationen med en människa i kris. Jag förklarade också min bakgrund i psykiatri och onkologi så hon fick en tyngd bakom mina ord. Jag tror de flesta som känner mig vet att man kanske kan reta upp mig en gång, men därefter ligger man ganska risigt till. Jag har gräsligt svårt för dumma människor. Man kan vara svagbegåvad på mer än ett vis, och samtidigt begåvad inom andra områden, men oavsett så har jag svårt för hantera dem på annat sätt än med Sverker Olssons soptunna. Men företrädesvis föredrar jag den verbala varianten av soptunna.

I alla fulla fall så var jag på utvärderande röntgen i måndags och träffade min läkare på eftermiddagen. Såsom jag redan visste så hade småjävlarna krympt - dvs cytostatikan har gjort sitt jobb. Eftersom jag känner min kropp väldigt väl så var det här självklart för mig, om hon hade sagt att de var oförändrade, hade vuxit eller om de hade spritt sig någon annanstans så hade jag bara sagt att de hade tittat på fel patients plåtar. För Stefan var det här väsentligen större, vilket jag förstår, men eftersom smärtan försvann efter första behandlingen och inte har kommit tillbaka så har behandlingen definitivt tagit bort symtom och det är ju en framgång i sig. Men Stefans leende var lika brett som på en alkoholberikad fest och det var den största orsaken till glädje för mig. Kanske också det faktum att han lyfte och hånglade upp mig tre gånger i korridorerna på SöS när vi gick till garaget efteråt. 

Det var väl glädjen. Varför står det tårar i rubriken då.

I tisdags så sitter jag och filosoferar på min kammare och funderar på riskfaktorer till at få trippelnegativ bröstcancer, så jag min idiot börjar läsa om det. Inte en bra strategi. För då ser man allt annat också. Igen. Så jag sjönk. Som en sten. Från att i månader kunnat upprätthålla min styrka så sjönk jag. Vad innebär det för mig? Jo, till en början panikattacker. När de sedan lägger sig så kommer flashtankarna som jag kallar dem. När som helst kommer en bild för mig (jag är ju väldigt visuell i mitt tänkande) och det kan vara min begravning, det kan vara synen av mina barn i deras sorg om jag försvinner snart, det kan vara Stefan i hans sorg. Det kan vara en syn av mig själv den sista tiden, det kan vara synen av mig de sista minutrarna i mitt liv liggandes på Stefans axel och han har på sig en speciell tjock stickad tröja som jag förknippar så hårt med honom. Den värsta bilden är också på mig själv när jag målar upp den mest bisarra skräcken; att Stefan mot alla odds dör före mig och jag sitter och förklarar för de som ska ta hand om mina barn hur de fungerar, vad man ska tänka på och hur vi ska göra med allt det praktiska. De här tankarna kallar jag flashtankar för de är inte något jag målar upp i filosofiska stunder, utan de kommer till exempel när jag tränar, kör bil eller är ute och går. Många säger att träning tar bort tankar, men så är det inte för mig, är jag ensam så löper mina tankar fritt. Jag är grym på tankekedjor, mina associationer kan ta mig nästan var som helst, jag har en mer än välutvecklad fantasi. På gott och ont. Jag befinner mig på denna gyttjiga botten i några dagar i allmänhet, så det borde snart gå över. 

Om inte... Och här kommer rubrikens önskemål. Jag har börjat tappa håret. Så förmodligen ryker det. Jag hade främst önska slippa den erfarenheten en gång till. Jag har suttit med ismössan varje vecka, och de sa att alla inte tappar håret av den här varianten cytostatika, så hoppet fanns där. Varför är det nu farligt då, det är väl en petitess i sammanhanget? I helvete heller, och nu kanske jag sablar ner några vänliga och välmenade själar, men den här gången har jag inte energi att hålla masken. Att tappa håret för mig är som att amputera en kroppsdel. En del av mig försvinner. Och förstår ni inte det så kanske ni förstår detta: jag upprätthåller min styrka för att jag ser normal ut, för att jag mår rätt bra och för att just det, normaliteten, gör att mina barn mår rätt bra. Tappar jag håret så tappar jag mitt normala utseende och det är ett trauma för både dem och mig. Jag höll på att storkna när alla gav mig komplimanger förra gången när håret började växa ut, "Du är ju jättefin i kort hår" "Det passar dig" - ursäkta men i helvete heller. Eller den tjusiga attityden att jag inte begrep bättre. Men skärpning, ta ett kort på mig i kort hår och ett med långt... Och det spelar ingen roll, man kommer ingen vart med att idiotförklara en människa som gått igenom ett helvete och dessutom förlorat sitt smycke. Varje gång jag tittat mig i spegeln under de senaste snart tre åren så har jag blivit påmind om min sjukdom - jomen oh ja du passar i kort hår! Shut the fuck up. Ironin i det hela är att precis när jag äntligen började känna mig nöjd med längden, jag började känna igen mig själv i spegeln och inte bli påmind om helvetet, då får jag beskedet att skiten är tillbaka och jag ska få cytostatika. Innan dess var jag sällan nöjd med spegelbilden, jag bara stod ut. När jag nu äntligen fick axellängd, då börjar hårstråna släppa.

Så mitt önskemål är: prata inte om det med mig. Prata inte om det om mitt hår är kvar. Prata inte om det om jag kommer i peruk, prata inte om det om det växer ut. Jag vill inte höra ett ljud om mitt hår och vad jag passar i. Min spegelbild är min och mitt utseende är mitt och inte någon annans att ha åsikter om. 

Jag är oerhört stark mentalt. Jag är stark i mig själv, jag är stark på grund av min underbara man och jag är stark för mina barns skull. Jag är stark när jag har vänner som ger mig skratt och distraktion. Jag är stark när jag får vara på jobbet och lägga fokus på liv och mina arbetskamraters förmåga att normalisera mig och ge mig styrka i vår förmåga att skratta mitt i allt som pågår. Ja, jag har resurser att klara det mesta.Jag är inte säker på om jag känner någon som har mitt pannben.

Men just nu är jag lite stukad och pannnbenet skört.


Likes

Comments

Jag har inte riktigt samma behov av att bearbeta mina upplevelser som förra gången. Den här gången går allt ut på att optimera. Optimera behandlingar, optimera alternativ, optimera mig själv och min familjs välmående. Sedan förra inlägget så kan jag meddela att mitt mentala tillstånd är oförändrat, stridsviljan på topp och mår psykiskt fortfarande bra. Jag är mig själv i grund och botten. På alla sätt och vis.

Sist meddelade jag att jag hade hjärnmetastaser, jag fick reda på detta onsdagen 26/3, och redan onsdagen efter fick jag komma till neurologen. Ja, holy crap, vilken upplevelse... Min onkolog hade sagt att det här gör du över dagen och kan gå hem sedan. Prima liv.

De ringde på fredagen, och den stackars tillfälliga och mycket nervösa vikarien meddelade att jag skulle skrivas in på tisdagen 14:30, sova över, behandling på onsdagen, sova över till torsdagen. "Öh, fast det kommer inte att inträffa" var min respons. Ny människa ringer tisdag morgon - "Nej, du behöver inte sova över! Möjligtvis till torsdagen." "Mmm, fast det kommer nog inte heller att inträffa." "Nej, du kan säkert gå hem". Mmm... Skrevs in av en fullkomligt panikslagen liten flicka till nybliven sjuksköterska. Gick på tå och hade till och med lite darrande röst - och jo, jag var vänlig mot henne! Men började då misstänka, speciellt med tanke på att de ockuperat ett enkelrum åt mig att jag var känd som onkologisjuksköterskan.

Jag klev hemåt och var tillbaka på onsdag morgon 06:45. Ganska raskt inpå så får jag gå till ett rum för att få metallställningen ditskruvad. Skruvad in i skallbenet. På riktigt. Jag är inte den som skriker av smärta, snarare blir jag tyst och biter mig i kinden tills det blöder. En synnerligen trevlig läkare och lika trevlig sjuksköterska satte mig i en stol och läkaren började lokalbedöva inför skruvandet. Ja, just ja, sprutan går också in i skallbenet - och det krasar så vackert när han sprutar in. Och gör så in i j-la glödheta ont. På ett ställe? På två ställen? Nej, på fyyyyyra ställen. Bakhuvudet var hanterbart, men framtill då hade han redan klargjort att det här blir värre, så du får säga vad du vill och hur högt du vill. När han hade satt den tredje (första framtill) så hade jag benämnt fursten i underjorden i ett ganska utdraget rop och lade till "Vad f----n, har du adrenalin i skiten också???" "Ja, jo, det är ju för att det ska ta bättre och hålla längre" "Jamen det vet jag väl, men du kan väl för f-n förvarna!" Jag satt still, samarbetade och kom inte med några personangrepp, men mitt vokabulär hade väl inte gjort mor min stolt direkt. Jag svor inte en enda gång när jag födde barn eller skrek och förolämpade personalen, jag blir som sagt hellre tyst och går in i mig själv. Det här var lite annorlunda. Jag skulle gärna visa bilden jag har från eländet, men blogghelvetet krånglar...

Strax efter får jag komma ner till magnetkameran, och där blev jag riktigt lycklig, eftersom han som jobbade där var en röntgensjuksköterska av det gamla gardet. Om man som jag har jobbat med strålbehandlingar och per definition också röntgen så blir man lycklig över sådan som han, som inte litar på maskinerna, utan har hantverket i fingrarna. För det är inte så att maskinerna gör bästa jobbet, utan de är de som styr maskinerna. När han hade vridit och vänt och fixat med mig och förklarat vad han gjorde för en kollega som han introducerade så visste jag att han inte skulle behöva justera något under röntgen, och det skulle bli ett bra resultat som skulle göra det enkelt att strålplanera för de som ska utföra behandlingen. När jag gick strålutbildningen så fick jag till min lycka lära mig av dylika gamla rävar och det är guld värt när man ska lösa problem och optimera resultat.

Upp på avdelningen igen, och till min glädje så säger den trevliga sjusköterskan efter ca 10 minuter "Jag beställer transport til gammakniven nu" "Va? Har de redan planen klar, jisses vad bra!" Tjejen ser en aning frågande ut, varpå jag förklarar: "Om det går så snabbt betyder det att bilderna blev rackarns bra och att metastaserna inte vuxit hejdlöst sedan sist och uppenbarligen sitter de riktigt bra till, med andra ord det är enkelt att göra en strålplanering - jag får åka hem idag!" Jag har inte strålplanerat själv, men jag har varit mitt i den världen i 6 år, så jag vet vad jag pratar om.

Skjutsas ner till gammakniven där en läkare knappt säger hej, utan bara klämmer ur sig: "Ja, det såg bra ut, de har inte vuxit något sedan förra undersökningen och alla är under 5 millimeter". Score! Eftersom jag har en snabbväxande tumörvariant så var det precis det jag ville höra. Vem bryr sig om artighetsfraser när man kan få dessa besked? Behandlingen tog drygt 30 minuter och sedan tog de bort Frankenstein-ställningen och satte tryckförband. Gött.

Efter behandlingen skulle jag softa i två timmar för observation och om allt såg bra ut så skulle jag kunna gå hem. Tilläggas bör att eftersom de var så små och satt bra till så hade en läkare sagt att risken för att något skulle gå snett var minimal. Men...

Klockan 13:00 ringer jag på klockan meddelar den eminenta undersköterskan att jag drar om en halvtimme, för nu har det gått två timmar, jag mår prima och min man kommer om 30 minuter. Ok säger hon, plockar pvk:n, bandaget och ler stort. "Jahapp... Ska jag träffa någon läkare, eller sjuksköterska innan jag drar hemåt?" "Neee-eej..." "Eh, jag har blivit strålad på 3 hjärnmetastaser idag, och ingen har något att säga till mig innan jag går hem...?" "Öööh... Jag ska kolla med sjuksköterskan..." Jo, men kanske det. In kommer, trots att klockan är 13:20, en ny sjuksköterska, istället för den som har ansvarat för mig under dagen. Genomtänkt må jag säga. "Ja, jag kommer här med en odlingspinne så här i sista minuten, vi hade en patient med diarré förra veckan, ja, jag tänker att du nog vill göra det själv" Jo, jag var på god väg att asgarva, men det förbyttes raskt till den mindre trevliga Karin. Sorry. "Ok, jag har legat här för observation i två timmar, och den där pinnen kommer du med nu. Och jag är väl medveten om att hela personalstyrkan nu är medvetna om att jag är strålsyrra, men för den skull så kanske jag ska ha åtminstone ett telefonnummer jag kan ringa om det skulle vara nåt, eftersom de delar av hjärnan som jag strålat kan SVULLNA om 2-3 veckor- anser ni att jag kan köra bil, vad tycker ni att jag ska vara uppmärksam på?" "Öh, ja, nej, jag vet inte, men om ingen sagt nåt så tror jag att det ska vara ok allting..." Oh, what a fucking genius.... Låt mig bara säga så här, skulle jag någon gång hamna i en position där jag ska anställa vårdpersonal, så kvalar hon inte in. "Ok, men ett telefonnummer?" "Ja, du kan ju ringa din onkolog på SöS..." Jisses, hon bara höjer sin nivå för varje ord... "Absolut, speciellt vid 8-snåret en fredagkväll? Och bara upplysningsvis så är hon bröstonkolog och är inte expert på strålning av hjärnan, därav remitterade hon mig hit!" "Ja, nej, men läkarna är ser ju sig som konsulter..." "Ge mig ett telefonnummer." "Jag går och hämtar en broschyr." Under tiden jag svabbar med hennes förbålda odlingspinne så hämtar hon avdelningens broschyr och har på baksidan skrivit gammaknivens strålkoordinator. Mhmm. Avdelningen är en veckoavdelning, dvs har inte öppet på helgerna. Strålkoordinatorn jobbar måndag-fredag 8-17. Som min kära doktor sa när jag berättade en bråkdel av detta, "Jo, jag känner igen det, man kan säga att de har en del förbättringsutrymme." Öh, ja, så kan vi säga.

Hur det kändes efteråt? Huvudvärk samma eftermiddag, vilket nog berodde mer på skruvarna i skallbenet än på strålning. Därefter - ingenting.

Efter denna upplevelse kom forskningssjuksköterskan igång och gjorde bort sig gång på gång, kanske inte heller tillhör intelligentian jag skulle anställa, nej. Nåväl, hennes klavertramp och förvirring orkar jag inte ens avhandla, jag försöker bara minimera vår kontaktyta. Efter ett telefonsamtal oss emellan som min mor bevittnade (Du höll tillbaka så du höll på att storkna, Karin!) så har kvinnan förstått att jag tenderar att sparka bakut rejält om jag inte får min vilja igenom och att jag nog tyvärr har bättre koll på hennes arbete än vad hon själv har. Numera är hon liiiite mer ödmjuk och presenterar alternativ för mig varje gång vi ses. (Det roliga är att hon ser lika förvånad ut varje gång som jag ställer frågor som vittnar om hur insatt jag är i området. Jag tror att hon och guldfiskar har rätt så ganska mycket gemensamt.)

Första behandlingen fick jag i torsdags, den 11/5. Det var på tiden kan man säga. Pansargeneral Knutsson infann sig såklart och vi bevittnade med upphöjt lugn forskningssjuksköterskans förvirring och min kära sjuksköterska, och tidigare kollega, Martinas sedvanliga ordning och kompetens. Allt gick utomordentligt bra, vi konstaterade att jag ska äta absurda mängder blodpudding framöver eftersom studien kräver sisådär 10 rör blod av mig. Varje vecka. Säg inte broccoli, det är den enda grönsak jag avskyr.

Efteråt. Mådde jag bra. Inget illamående. Inga krypningar i kroppen. Ingen spindeldans på ryggraden. Ingen smärta dessutom. Jag har sedan oktober/november haft ont i sidan på vänster sida. Som håll ungefär, som först kom och gick, för att under februari/mars bli kontinuerlig. Läkaren trodde nog att nånting låg och tryckte på någon nerv som gav den här smärtan. Hon har skrivit ut en rackarns massa smärtstillande av skiftande knarknivå, men jag kan inte påstå att något egentligen hjälpt. Förvisso kan man väl säga att jag inte direkt övermedicinerar. Inte så förtjust i sådana där preparat. Ovanpå det har jag haft magkatarr på det nu under våren, inte så konstigt eftersom jag skulle vilja påstå att stressen jag levt under har varit på en utomvärldslig nivå. Under söndagen så ringer jag Monica, jag kände att jag var tvungen att bolla med henne, och att få säga det högt för att själv förstå. "Jag har inte ont längre, Monica." Vi kände nog båda i det läget för att brista ut i Mozarts Hallelujah. Jag svarade oerhört bra på cytostatika förra gången, så hoppet om att jag gör det nu också höjdes betydligt.

Så... Det som legat och grott senaste veckorna satte jag nu i rullning. Jobba!!!!! Låt mig jobba! Jamen, bara lite grann i alla fall! Jag som person klarar inte av att kliva omkring hemma, när jag dessutom mår bra. Jag har bollat med läkare, sjuksköterskor, och såklart min kära man. Det två förstnämnda säger försiktigt att jo, det finns de som kan jobba under den här behandlingen, men det beror ju på jobbets natur. Den sistnämnde säger "Det tror jag blir jättebra!" Jag har alldeles för stort behov av att använda hjärnan, att känna att jag behövs till något, och att få umgås med likasinnade människor som dessutom i just mitt fall råkar vara gudabenådade för mitt själsliga välmående. Råa skratt, varma kramar och en normaliserande inställning till det mesta. Jaaaa-aaa!!!!

Så idag pratade jag med personalansvarig på jobbet, bara glädjen i hennes röst när vi pratade datum för jobb och hur allt skulle gå till gör att jag skulle kunna anordna champagnegalopp i området,. Jag mår så galet bra och jag ska få jobba! Jag kommer jobba en natt i veckan och förhoppningsvis ta informationsträffar i aulan och bara få sätta händerna och skallen i jobb - äntligen. Jag längtar efter jobbet, mina arbetskamrater och att få göra nåt vettigt. Jag längtar efter människor som förstår min kommunikation och vet att jag säger till om det är något, och säger jag inte nåt, så är allt som vanligt. Älskade night people - here we go again.

Så idag firar vi - pessimism vinner inga krig, men stiltje främjar inte min varelse - så kära arbetskamrater - nu slipper ni inte undan mig länge till!


Likes

Comments

Det börjar bli dags att uppdatera läget kan jag tänka. Det är mycket som har hänt, men ändå inte.

Sedan vi fick beskedet så har det rent praktiskt skett en absurd mängd undersökningar. Jag tackade (än så länge) ja till att ingå i en studie, jag är som jag nog tidigare uttryckt milt skeptisk till att lottas in i behandling, men i nuläget är det en respit i väntan på beslut om eventuella andra behandlingar. Fördelen med att ingå i studier är att man blir undersökt och kontrollerad från topp till tå x flera. Så följden av detta blev att jag befann mig på SöS under nästan en hel dag och gjorde: Ett stycke datortomografi av lungorna, två magnetkameraundersökningar, (en på buken, en på skallen) ett stycke EKG, jag tappades på ca 10 rör blod och gjorde ett stycke skelettscintigrafi - igen. Utöver detta så pysslade forskningssjuksköterskan med diverse tester också. Så jag befann mig på SöS från 07:20 till ca 14:30. Som jag körde med dem, (är nån förvånad?) för att jag skulle kunna göra allt på samma dag, jag skulle absolut inte tillbaka för att något inte fungerade den dagen. Så väl trivs jag inte på SöS att jag vill ränna där flera dagar i veckan. (Klarar ni inte av att utföra det här så att jag är tillbaka på MR 10:30 så får jag återkomma" "Jag ska vara på scinten 12:00, och det kommer inte ni hinna så nu får ni ringa dem och komma överens, för jag ska ha det här avklarat." Attityden fungerade utmärkt.)

Allt verkade gå bra, och idag så skulle jag åter till läkaren, förstod till en början inte riktigt varför, men jag är tämligen lydig när jag kallas till läkarbesök. Och naturligtvis hade jag en liten känsla som naggade min själ i kanterna.

Åter till min sympatiska, aningen lågmälda, men synnerligen kompetenta läkare. (Hade ett besök tidigare till en annan läkare då min ordinarie var borta. Kan enklast beskrivas som en smärre katastrof. Samtalspedagogik är inte något hon undervisar i. Överläkarprestigen duggade tätt genom samtalet. Jag och Monica praktiserade våra stoneface för att klara av samtalet utan sammandrabbningar.) "Du har ju gjort alla de här undersökningarna, bl.a magnetkameraundersökningarna, och i buken såg ju allt bra ut (Extremt snabb tankeverksamhet i min hjärna: "Yes, levern är frisk, men nu kommer ett "men" gällande hjärnan") men tyvärr ser vi några små förändringar i hjärnan". Bingo. Bingo igen.

Nu skulle ni ju kunna tro att jag bryter ihop en gång till? I helsike heller. Låt oss följa hennes resonemang en liten bit till. "Det är ju egentligen ren tur kan man säga att vi såg dem, och de är väldigt små. Hade man bara gjort en datortomografi så hade vi inte upptäckt dem" Min respons: "Jahapp, så när strålar vi dem?"

De är några, de är små, de har inte gett mig några symtom - och kan de inte stråla dem här så får jag väl åka nån annanstans och stråla dem. (Det finns faktiskt bättre ställen.) Men de kan säkert göra det här. Återkommer i den frågan när de kallar mig. Fördelen med detta är att om man strålar i hjärnan och sedan ger immunterapi är att blod-hjärnbarriären släpper igenom immunterapin till hjärnan. Ni behöver inte förstå det, men håll fast vid att det är en fördel bara. Så nu förändras planeringen från att jag skulle ha startat behandlingarna nu på tisdag till att jag inväntar samtal från neurokirurgen för tid till gammakniven som den så fint kallas. Enligt eminenta doktorn brukar de vara snabba plus att hon kommer att ligga på lite extra eftersom jag ska ingå i studien och den startar först när vi strålat.

Så varför bryter jag inte ihop - jag har metastaser i både lungor och hjärna... Äh, bullshit. Been there, done that, bought the t-shirt. Jag har haft psykbryt från 22:a mars fram till och med 21:a april, men efter ett maratonsamtal den dagen med en väldigt god vän och därefter en distraherande middag som på något sätt gav mig energi så har mitt mentala status vänt ordentligt. Jag har haft ångestattacker i min mans famn otaliga gånger, ibland tillsammans, ibland bara jag. Och det är ett självklart steg i den här processen, men jag började känna mig desperat efter att få tillbaka min stridsvilja. Så pratar jag med denna underbara människa. Ett maratonsamtal i telefon på flera timmar. Samtalet gav mig trygghet i att min familj blir omhändertagen om det värsta händer, men det gav mig också hopp, tro och j-lar anamma. Jag bröt ihop totalt och vågade visa alla mina mörkaste farhågor, alla mina mardrömmar och fasor och blev mött i dem utan att motparten själv får ångest, mött i att det är ok, jag förstår, men om det händer så finns vi där. Mött i form av alternativa scenarion, mött i att samtalet går i rasande fart, fram och tillbaka mellan svartaste ångestgråt till ett uppriktigt "Jag ska f-n klara det här, jag kommer klara det här" till att ta upp helt andra samtalsämnen för att därefter sjunka ihop totalt igen. Mött i det andliga, mött i det mentala, mött i det rent praktiska. Mina allra mörkaste tankar, de jobbigaste tankespökena jag slåss med kan jag knappt ta med Stefan, för de involverar ju honom också, och säger jag dem rent ut till honom så bryter han också ihop. De består i ren och svart sorg, ångest och panik över barnen och honom. Och självklart säger jag de mesta till honom också, men han kan inte mota dem på samma vis som just den här människan kan. Alla har vi våra funktioner gentemot människor i våra liv och just den här biten blev hennes att ta för min del. Du är oumbärlig för min mentala styrka fina Du.

Vad jag önskar från min omgivning, det säger jag rakt ut. När jag behöver det. Men vad jag generellt behöver är en positiv inställning, jag behöver distraktion i form av rejäla asgarv, att bara få höra andras vardag med såväl problem som glädjeämnen. Jag vill inte prata om det här ständigt och jämt. Jamen, på riktigt? Hur kul är det på en skala att varenda gång man träffas diskutera cancer? Min cancer dessutom... (Kräkvarning på den.) En annan av mina oumbärliga sa redan några dagar efter beskedet att vi skulle säga som Astrid Lindgren: "Döden, döden, döden" Så, då har vi klarat av det trista samtalsämnet. Nu behöver jag ju inte säga så till henne och hennes, även han oumbärlige, man men andra kan ju behöva den meningen i ansiktet nån gång då och då. Jag har aldrig utgett mig för att vara en alltigenom god människa, och sitter man i min sits så tar i alla fall jag mig mandatet att skita fullkomligt i andras behov av att prata om mina problem. Andras behov av att få höra vad som händer. (Det är ju för sjutton därför jag bloggar, så vet ni vad som händer och så behöver vi inte nöta om det för jämnan.) Och det är ju kontentan av det här resonemanget: Jag kan inte, och jag ska inte härbärgera andras sorg eller samtalsbehov. Det får man ta med nån annan. Fördelen med mig är jag är tämligen undantagslöst rak i min kommunikation, så man får veta var jag står ganska omgående om galoscherna inte passar mig i given situation. Jag fick via min fina vän även ett mail från ett proffs inom sitt område (mental inställning bl.a.) med råd gällande min situation, gällande vad jag kan påverka själv. I det så ingick även val av umgänge. "Träffa inte negativa eller rädda vänner som ojar sig och spär på rädsla och tvivel. Hellre inte träffa någon än att ha negativa människor omkring sig". Allt hon skrev har jag redan börjat med från dag 1, kost, motion, positiva intryck osv, men det var så stärkande och skönt att få svart på vitt av någon jag inte känner, någon som de facto är proffs på mental styrka, att jag fick godkänt i mina val av strategi, att det jag gör är "rätt". Alla har vi vårt sätt att hantera saker, jag har valt mitt, jag är tämligen kompromisslös i det och hon godkände det.

Så nu är stridsviljan här igen. Knytnävarna i luften och ett antal trådar utlagda för att hitta det vassaste som går. Jag har aldrig varit benägen att varken gå in i, eller stå stilla i en anvisad fålla, så det gör jag inte nu heller. Jag väljer i nuläget att resa mig från gråtattackerna, hålla huvudet högt och strida allt vad jag kan med min kropp och min själ som främsta vapen. Och som Eisenhower sa:

Pessimism har aldrig vunnit någon strid.


Likes

Comments

I december - januari hade jag ont i ryggen. Vilket jag har då och då som följd av gener, hästincidenter och annat skräp. Den här gången kände jag dock inte igen smärtan riktigt. Någonting i mig hindrade mig från att bara gå på min vanliga rutin, slå en pling till min naprapat, bli masserad, stretchad, knäckt och uppläxad och sedan vara smärtfri. Jag ringde istället onkologmottagningen, tänkte att jag vill ha en skelettröntgen innan jag går till naprapaten. 22:a februari fick jag träffa en av mina läkare, dock inte min trygga Muminmänniska utan en ordningssam, noggrann yngre förmåga som jag vet inte gör några misstag av vare sig nonchalans eller arrogans. Hon undersökte min rygg, lyssnade på min berättelse och farhågor (skelettmetastaser). "Jag tror inte att det är något, det är nog ett inflammerat muskelfäste där vid ryggen, men vi gör en skelettscintigrafi och en kontraströntgen över överkroppen också". Jatack.

15:e mars spenderade jag och min Lotta en heldag på SöS med radioaktiva injektioner, portugisiska prao-elever och röntgenbågar. Följande dygn kom jag underfund med att jag är allergisk mot kontrast på kortsionnivå. Kortisonruset var alltför bekant. Fast praktiskt med minimalt sömnbehov när man ska fixa en större fest med mycken detaljrikedom.

22:a mars sitter jag och min Stefan hos läkare på onkologen och får höra att "Skelettscintigrafin visade ju ingenting." *paus* "Däremot visade datortomografin vad vi tror är lungmetastaser"

Ridå.

Grät jag? Nej. Kände jag något? Öh, ja. Jag tittade upp mot taket och vände sedan tillbaka blicken mot henne. "Vad är det bästa jag kan få? Och jag skiter i vilket land vi pratar om." Goa doktorn är noggrann, effektiv, empatisk, kompetent, you name it, men vi är kanske inte riktigt samma typ av personligheter, men det funkar ändå. Hon ler ofta lite snett åt mina svar när vi träffas. Hon började prata om studier som inkluderade inte bara cytostatika utan även immunterapi. Nåväl, en sak i taget kära doktor. I min hjärna påbörjades redan kriget på flera fronter, för nu är det på blodigt allvar och jag överlåter inte utarbetandet av marschmanövrarna till vem som helst. Jag överlåter inte mig själv i händerna på vem som helst och definitivt inte till ett lottohjul.

Lungbiopsi var nästa steg. När en doktor säger att det gör ganska ont redan i samtalet där hon lämnar negativa besked så förstår man att det nog gör rätt rejält ont. Lungorna är väl överlag organ som man spontant vill att folk lämnar ifred. Jag insåg att jag inte gärna gjorde det här själv, och givetvis hade jag redan på kvällen när vi fick besked ringt min Monica. Min Lotta släpper inte greppet när hon vet att hon behövs, så tisdagen den 28:e mars travar undertecknad in på SöS med en pansargeneral på var sida, båda sjuksköterskor av den mer gammeldags, rejäla, ordentliga, kanske något krävande sorten. Det blir inte bättre än så. Efter provtagningar, pvk-sättning, och annat jammel så rullas det ner till röntgen. När vi kommer in på rummet så klargjordes mycket tydligt från båda pansargeneralerna att "Vi ska vara kvar härinne!" Lotta var gift med mig, (Jo, hon sa det.) och så förutsatte de väl att Monica var min mamma. Jag fick en snabb tanke om huruvida jag skulle få en hysterisk fnitterattack eller skämmas, men ur munnen kom bara något halvt panikslaget: " De är sjukvårdspersonal, fast anhöriga, fast alltså sjuksköterskor!"

När läkaren kom in blev vi alla mycket nöjda, för det var en socialt ointresserad, halvbarsk kvinna i åldern 55+ som så uppenbart kunde sin sak. Monica säger att de är sjuksköterskor, men anhöriga också och att de ska vara kvar här inne. "Det går bra, men jag kommer inte att engagera mig i er" "Det är så vi vill ha det det" svarade Monica, varpå hon får responsen: "Dåså". (Till mina kära kollegor på jobbet: Det var en Olga.) Bedövningen jag fick gjorde nåt så in i h-------vete ont, (Tack Monica för handen under sterilduken) två sådana, ( Två 10-ml snabbt in i övre delen av ryggen - Saaaa------aan!) sedan började jag yoga-fokusera och tänka på vågor rullandes över mina fötter där Lotta hade sina händer. Tack och lov så visste ju damen vad hon gjorde när hon bedövade också så biopsin kändes inte alls.... Tyvärr blev jag kvar ett dygn eftersom jag oavsett om jag föder barn eller gör illa mig på något sätt har en tendens att blöda lite extra. Känslan att åter ligga på samma avdelning som för 2½ år sedan när jag var neutropen och mina tarmar blödde i protest mot första cytostatikabehandlingen var väl kanske sådär. Tyckte mina barn också. Men jag såg ju i alla fall friskare ut den här gången.

Nu är det väntan som gäller. Väntan på svar om vad det är för smådjävlar i mina lungor. Väntan är ett helvete, men vi har en stor, rejäl snuttefilt att hålla i. Jag har aktiverat mina trupper, ännu fler och ännu skarpare än förra gången och den här gången är uttrycket rakt in i kaklet bara en fjärt i världsrymden. Jag - vi, kommer att göra allt som står i vår makt, och lite till för att lura dödgrävaren på ett byte. Stefan ser att jag står med en ryggrad i betong och har förklarat krig på bred front, han ser de jag omger mig med som nu sträcker ut sina tentakler i Europa för att hitta det absolut bästa för mig. Vi nöjer oss inte med att jag ska lottas in i nån studie och kanske, eventuellt få immunterapi, vi nöjer oss inte med annat än det absolut bästa. Jag kan inte skriva rakt ut nu, kanske inte heller i framtiden men låt oss bara säga att jag har ett engagemang i mitt fall utöver det vanliga. Jag är mer än välsignad. Ingen ska någonsin kunna säga att jag gav upp utan kamp. Tack till alla er, ni vet vilka ni är.

Jag är ingen alternativmedicinsk människa så alla tips om mistelextrakt, hajbrosk och allt vad det nu kan vara som någons släktings fasters kusins svärmor tog och blev frisk av osv - nej. Googla kan jag själv och eftersom jag både är utbildad, har jobbat med det och varit patient en gång tidigare så är jag fullt kompetent att sila både mygg och kameler i Google-djungeln. T.ex föredrar jag vetenskapliga studier framför lyckliga historier om kvinnan i bortre Mongoliet som varit frisk i sju år. Inte jag. Positivt tänkande, helande terapier, kostomläggningar med mer eller mindre extrema dieter hit och dit, nejtack. Jag säger därmed inte nej till allt, absolut inte, men de få av mina bekanta som liksom jag har insikt i området är redan igång, jag har redan nu valt hur jag vill hantera kost, träning och inställning och jag sköter den biten själv med mina experter till hjälp.

Från den 22:a mars så har jag och min man haft ångestattacker, gråtit hejdlöst, förbannat ödet, älskat varandra, tröstat varandra, peppat varandra, fallit ner i bottenlösa hål igen och igen. Och igen. Och kravlat oss upp till någon sorts marknivå och börjat andas igen. Vi berättade för barnen samma eftermiddag och reaktionerna blev som förra gången. Yngsta killen vill inte att jag tappar håret (Han anser fortfarande inte att jag är hans riktiga mamma, för hon har längre hår. Han kan tillstå att det börjar arta sig...) och äldsta vill inte att jag ska dö. Några gånger har vi fallit igenom tillsammans med dem, men de är nu mest på någon form av acceptans/normaliseringsnivå, det händer ju inget just nu och jag och Stefan kan hantera gråtattackerna lite mer sorterat. Mår vi bra och livet verkar normalt, så må de bra. Enkel matematik.

Hur mår jag? Hur mår vi? Vad behöver jag? Vad behöver vi?

Jag mår: Olika. En fullkomligt omöjlig fråga att svara på. Den blir på gränsen till filosofisk. Hur jag mår? Jo bra, jag sitter på en stol, har i nuläget inte ont nånstans. Solen skiner, kidsen är nöjda, Stefan ser glad ut. Meeeen. Om jag börjar tänka djupare på det, så kan du få se ett vrak på några få sekunder. Så: nej, jag vet inte hur jag mår. Och detsamma gäller ju resten av familjen. Stefan är en fjällbjörk, seg och böjlig, tolererar det mesta och köttar på in i oändligheternas oändlighet, men känslomässigt har även han sina gränser. Barn lever i nuet, så de svarar ju alltid bra på frågan om de inte befinner sig i en situation som påminner om vad som ska/kan hända. Hur mår du/ni-frågan känns i nuläget som någonting lika lättbesvarat som en fysikfråga på Nobelprisnivå, av den enkla anledningen att jag är en ärlig människa som har en grav underbegåvning gällande kallprat och ytliga svar på dylika frågor.

Vad behöver vi? Vi behöver få sätta mig, och oss, i första rummet. I nuläget och en bra tid framöver, jag har ingen aning om hur lång, så är mitt mående Prio 1. Extremt tajt efter kommer Prio 2 med min familj, Stefan och grabbarna. Prio 1 och Prio 2 är symbiotiskt förenade och vad vi behöver och hur vi mår skiftar ibland så snabbt som från minut till minut.

Vad jag behöver? Är jag nära ett psykbryt, eller, på ren svenska - har dödsångest, så ringer jag någon Sobrilmänniska* som kan ta en hulkande gråtattack i telefon utan att själva få ångest, som vet att jag bara behöver gråta en stund sedan går det över och jag mår bättre. Det finns ju absolut inget som någon enda människa kan konkret göra i den situationen annat än att försöka tolka mina ord genom hulkningarna och låta det gå över. Och sedan kunna svänga samtalet till något heeeeelt annat. 10 minuter sorg/ångest/gråt, 80 minuter skvaller, politik, tonåringar, kalvande kor, löpande hundar, inredningsidéer, museumbesök, relationsproblem, barn som driver en till vansinne, you name it. Vad som helst. Och de som känner mig vet att man kan fråga mig om behandlingar, sjukdom, vad det nu månde vara och jag kan svara sakligt på det - vill jag inte det så säger jag det rakt ut, och i nästa sekund kan jag prata engagerat om rabatterna på Akademibokhandeln. Så fungerar jag, och det borde väl kännas rätt bekvämt för omgivningen?

*Oxascand/Sobril i tablettform fungerar sämre än människokontakt, tro mig, jag har provat nu. Tabletter ger likgiltighet, människokontakt ger positiva känslor och hoppfullhet.

Precis som förra gången så vill vi ha normalitet och ibland distraktion. Vi behöver i nuläget ingen konkret hjälp, vi behöver få vara oss själva. Vi travar på i vår vardag och känner oss just nu rätt normala när vi lagar middag, rensar omkring i tvättbergen, försöker städa huset efter senaste festdrabbningen, (Svarta boafjädrar har oändligt liv...) krattar trädgården, hänger med några vänner som pratar om allt annat än cancer. Den enda konkreta hjälp som vi behöver i nuläget får jag från mina tidigare kolleger inom onkologin och deras bekanta runtom i världen.

Jag ska fylla 42 i maj. Min äldsta son fyller 10 om en vecka. Min yngsta fyller 7 i september. Jag och Stefan har varit tillsammans och odrägligt kära i varandra i 18 år i sommar. Alla de här siffrorna skulle bara ticka på var min tanke. I många år framöver. Och i tanken var jag med hela vägen när de tickade. Jag har inställningen - just nu - att jag till skillnad från många andra fått reda på vad jag ska dö av, men jag har inga planer på att göra det just nu.

Jag ska ticka på ett bra tag till.


Likes

Comments

Nu har jag varit bortkopplad från vardagen i en vecka. Jag befinner mig på ett berg mittemellan vårt lands två största sjöar. På Mössebergs rehabiliteringscenter i Falköping. Det är vackert. Såväl inuti som runtomkring. ​(Det är tur för dem att jag inte har kleptomantendenser, annars hade stora delar av deras inredning försvunnit till midsommar.)

När jag kom hit gick min kropp in i cellgifts-mood. När jag är trött går jag och lägger mig. Oavsett tid på dygnet. För jag måste vila. Nu. Det är i alla fall den imperativa känslan kroppen ger mig. Nu, efter en vecka börjar jag vakna till. Såväl kroppsligt som själsligt känns det som.

När jag kom hit frågade de vad jag ville, vad jag hade behov av, hur de skulle kunna hjälpa mig. När frågan kom, tre gånger under loppet av två timmar, så svarade jag bara att jag ville ha tillbaka min muskelstyrka. Dels för att det var sant, jag har alltid varit väldigt muskelstark, och dessutom liksidigt, inte klassiskt högerhänt, och det bara försvann under hösten. Alla celler bröts väl ner. Den styrkan vill jag ha tillbaka. Men det kortfattade svaret berodde också på att jag inte kände något omedelbart förtroende för dem. Det är möjligt att jag kunde ha bett om mer hjälp, men jag känner att jag har lite själsliga restprodukter som står i vägen för nya människor. Man skulle kunna tro att jag efter den massiva dos kärlek som jag fått tilldelad mig sedan augusti förra året skulle ha en enorm tillit till min omgivning. Såväl privat som inom vården. Men, nej.

Det intressanta är att när jag lyssnar på människorna i min grupp så framkommer det att flera upplever att de blivit känslokalla efter sina behandlingar. De upplever sig lite så själva, men även deras omgivning. Jag vet inte om det egentligen är känslokyla, när vi pratar om det så verkar det snarare vara en brist på energi till att ge respons. Jag tror inte heller att det är en fråga om att "vi har andra referensramar, problem framstår som futtiga i jämförelse". Jag tror att kropp och själ, såväl under tiden man kämpar med behandlingar och operationer, som en tid efteråt, hushåller med sina resurser, vare sig vi vill eller inte. Energin går till överlevnad, kroppsligt och själsligt.

Min bristande tillit till nya människor? Jag orkar inte ta in minsta negativitet. Jag måste få något också. Inga negativa energier. Nej, jag har inte rökt på Martin, jag har inte blivit hippie. Och självklart får människor i min omgivning vara negativa och ha problem och dryfta dem med mig. Men det måste komma något ifrån människorna också.

Tidigare har jag benämnt vissa människor som svarta hål. En del kallar dessa negativa människor för energitjuvar, jag kallar dem svarta hål. För att gå bort från flummigheten. Svarta hål suger energi. Men svarta hål är mäktiga saker och människor som är svarta hål stjäl från hela sin omgivning. Bara de kommer in i ett rum så försvinner positiva stämningar, människor känner sig ockuperade, men alla begriper inte varför. Svarta hål har generellt en psykiatrisk diagnos på riktigt, men en del glider undan odiagnostiserade. På andra ändan av skalan har du stjärnorna, de ger ifrån sig energi och värme, alla stjärnor har inte kapacitet som vår sol som värmer upp hela planeter, men de ger i alla fall ifrån sig energi. Nästa kategori som då bör nämnas i sammanhanget är dvärgarna. Röda dvärgar, bruna dvärgar, osv. De är, för att simplifiera det hela ordentligt, en aning för täta i sammansättningen för att ge ifrån sig någon energi. De stjäl inte energi, men ger heller inte ifrån sig någon.

Ni börjar ana? Jag orkar inte ens med röda dvärgar nuförtiden. Huruvida det beror på det senaste årets erfarenhet eller bara är en konsekvens av samlad livserfarenhet och aktiva livsval, ja, det vet jag inte, men visst börjar jag ana ett samband när jag lyssnar på mina rehabkamrater. Och sammanfattningsvis är livet för kort för att umgås med tråkiga människor. Jag har blivit väsentligen mer selektiv gällande, inte bara vem jag umgås med, utan till och med vem jag pratar med. Orkar inte med annat än vettiga människor. Tappar tålamodet raskt och avviker. Har blivit bra på att ursäkta mig...  

Vad gör jag här, mer konkret? Sover. Tränar. Låter mig läkas av varma vattenpass. Socialiserar. Lyssnar. Pratar. Tröstar. Jämför. Peppar. Skrattar. Andas ut. Avviker, matar min ensamvarg. Sover lite till. Börjar vakna på flera plan. Träningen ger resultat. Vikter läggs på. Sömnen ger resultat. Min hjärna börjar nog återhämta sig. Glöden börjar falna.

Igår kväll satt vi tillsammans ganska sent, och några av oss valde att avsluta med att bada varmt för att smörja upp muskler och leder efter dagens strapatser. När jag kommer till mitt rum, inlindad i morgonrocken, går jag ut på min balkong. Jag bor på tredje våningen och min balkong har ett stort almträd som närmaste granne, ett almträd som sträcker sig en bra bit ovanför mig när jag står där. Jag gick ut av en enskild anledning. Sommarregn. Sommarljumma droppar i den gråa skymningen. Jag står där med ansiktet upp mot himlen, dropparna mot min hud, känner doften av regnet, hör ljudet av ett jämnt, fint regn mot det kompakta lövverket. Regn är lugn. Regn är brist på krav. Sommarregn tar av mig alla måsten och tvingar mig till lugn. Jag kände mig genuint lugn i kropp och själ. Jag pratade med Mormor. Om du varit här Mormor. Fått känna de där underbara, själasvalkande dropparna mot ansiktet. Om du hade fått höra det där lugna, betryggande ljudet av vattendroppar mot löven, som en förälders sövande röst i ett barns öra på kvällen när dagens händelser gör det svårt att komma till ro. Om du hade varit här, bara för en stund så att jag hade fått prata med dig. Fått visa dig att jag mår rätt bra nu. Om jag bara hade fått sitta med dig en stund, och fått vila i ditt stillsamma leende i det svala sommaregnet.

Jag gick in, satte mig på golvet bredvid balkongen och lät den regniga luften kyla ner mig. När jag var precis på gränsen till obehag kröp jag ner under täcket, lät balkongdörren stå öppen, lyssnade på lövens och dropparnas kärlekssaga och och tog djupa andetag av luft.

Ny luft.

Frisk luft.

Likes

Comments

Nu är jag här. Målsnöret är spräckt. Imorgon får jag börja jobba.

Jag står och tittar tillbaka på den taggiga, karga bergskedja som jag vandrat i över åtta månaders tid. Jag har slutligen kommit fram till den bördiga dalen. Från Mordor till Rivendell. Jag är inte längre förgiftad. Jag har inte längre ont. Brännsåren behöver inte längre bandage. Själen har kommit ifatt. Nästan. Den har nog en liten bit kvar innan den svävat ikapp mig, men vi ser varandra tydligt, om än på lite avstånd.

Hur gjorde jag det här, hur tog jag mig igenom det. Jag vet inte. För några veckor sedan läste jag igenom gamla inlägg och kastades rakt tillbaka till cytostatikadimmorna. Det är ju inte så hutlöst längesedan, men eftersom det inte ligger i min natur att älta gammal skit så har jag gått vidare. Men det var ju rent ut sagt för j-ligt. Bara tanken på hur jag ville krypa ur mitt eget skinn i flera dagar. I omgångar under flera månader.

De senaste dagarna har jag lyssnat på en gammal låt av U2. Running to stand still. Titeln stämmer bra överens med vad jag har behövt göra tror jag. Men en sekvens har övermannat mig hela tiden: "I see seven towers, but I only see, one way out. You got to cry without weeping, talk without speaking, scream without raising your voice". Briljant. Låtens på det stora hela bisarra text handlar egentligen om ett par i Dublin som är heroinmissbrukare, men trots, eller på grund av det så träffar den mig nånstans djupt. Vad jag gått igenom, kanske inte så mycket mentalt som fysiskt är så svårt att greppa med ord, och det kan kännas så förvirrat. Man är så i sig själv, samtidigt som man ställer sig utanför allt och tittar passivt på sig själv för att stå ut. Det fanns många vägar att gå för att hantera det hela, men för mig fanns bara en väg ut, bara ett alternativ. Spöa skiten ur den j-eln och sedan leva vidare. Gråta kunde jag göra, men inte hejdlöst, för då hade jag inte kunna sluta. (Jag grät hejdlöst. En gång. Sedan fick det läcka ut lite stillsamt när livet blev för mycket emellanåt.) Visst skulle jag prata för att stå ut, men jag orkade inte tala om det. (Gissa varför jag började blogga.) Skrika, javisst var det för jävligt att jag och min familj skulle behöva gå igenom det här, och ilskan tog mig igenom mycket. (Den sparade mina lymfkörtlar bland annat.) Jag har aldrig och kommer aldrig att se ilska som annat än energi, jag vägrar se det svenskt negativa med den, alla känslor i buketten har sin skönhet och sin funktion. Men det var ingen idé att vråla sig hes om orättvisor eller frustration, jag var tvungen att lägga energin på att överleva. (Stackra mig inte. Har inte tid med sånt kontraproduktivt trams.)

Cytostatikaperioden är bland det värsta jag varit med om, såväl fysiskt som mentalt, operationen var smärtsam, strålningen var jobbig och såren efteråt har inte varit nån dans på rosor, men nu är det över. En bekant beskrev vädret i ett facebook-inlägg, men man kan applicera hennes ord på det här. "Vädret är som bäbisar. Man glömmer snabbt de regniga dagarna när man får det där första solskensleendet". Tro mig, allt efter december har varit solskensleenden. Och i nuläget har vi kommit till nivån gurglande fnitter som övergår i asgarv.

Det är många som säger till mig att "det kommer efter", ta det lugnt och var försiktig. Ibland har det kommit från en del människor som kanske inte riktigt vet vad de själva menar med det. Monica vet. Och jag vet. Det är många jag känner som vet. Folk som jobbar eller har jobbat med det eller som varit med om det själva. Jag har själv i tio års tid avrått människor från att boka semestrar till Thailand direkt efter sista behandlingsdagen, jag har avrått från att studsa in och jobba heltid direkt efter. Så jodå, jag vet. Men jag vet också vilka jag varit extra tydlig mot, och det har varit de som inte riktigt förstått vad de går igenom, de som gick i en egen bubbla och nästan förnekade situationen trots den röda vätskan som droppade in i armen under tiden vi pratade. Det har varit mot de människor som nästan kraschade halvvägs och som varit en del av den flocken som kom in till behandlingsavdelningen eller radioterapin som färglösa zombies. (Hmmm. Kanske därför jag är en av få som inte gillar Walking dead och dylika dialoglösa, stönande spektakel...) Jag skulle vilja påstå att jag har skriftligt på att jag varit medveten om min resa, vad som varit jobbigt och hur jag mått. Det är viktigt att vara i nuet, jodå, och det har jag verkligen varit trots att jag mer än gärna hade skippat nuet många gånger sedan i somras.

Jag mår bra. Faktiskt. Så bra som jag kan må efter vad jag utsatt min kropp för. Den har förgiftats, skurits i och bestrålats. Stackars jävel. Men jag mår alldeles tillräckligt bra för att jobba en natt i veckan. Jag vet det. Och bara jag vet det. Vi är alla olika, men jag vet väldigt väl vad just jag klarar av, och jag vet väldigt väl vad just jag behöver. Min kropp mår inte ett smack bättre för att jag fortsätter vara hemma på heltid. Min själ mår verkligen inte bättre av det. Jag äter bra mat, jag promenerar flera timmar per dag, njuter av naturen och jag vilar mig däremellan och det kan jag fortsätta med även om jag jobbar en natt i veckan. (Hur Fucksäkringskassan sedan hanterar mina önskemål, det är en separat historia. De tillsammans med arbetsförmedlingen, CSN och vad hundar krämar ur sig efter middagen anser jag kan stoppas i samma påse och hivas iväg långt som tusan.) 

Och imorgon är det dags. Jag ska inte bara glida in några timmar, socialisera och njuta av mina underbara arbetskamrater, grotta ner mig i CTG-kurvor och lyssna på vad de sysslat med för galenskaper på sista tiden. Jag ska äntligen få komma tillbaka på riktigt till min andra familj. Min nattfamilj. De där som är en del av den svalkande natt-tillvaron, tillvaron som gör att man kan släppa alla andra tankar på den vanliga familjen och alla vardagsproblem och bara fokusera på nattens göromål och dess alla skratt. Familjen som förstår det stillsamma leende man får när man ser de första solstrålarna på himlen och hör fåglarna vakna till liv.  Man ler, för att då vet man, att snart kommer jag att få gå ut, känna morgonens friska luft och gå hem och somna tillfreds mellan svala lakan. 

Fånga bebisar på natten. Det finns inget bättre jobb.

Min helvetesresa är slut. Jo, det är den visst det. Även om jag har 10 års kontroller framför mig innan jag blir friskförklarad. (Fatta vilken 50-årsfest det blir.) Jag har gjort det här nu och jag måste få se det som att den är slut. Jag har aldrig identifierat mig med sjukdomstillstånd och tänker banne mig inte börja med det nu. Jag har behandlats för cancer, men jag varken har cancer eller är en cancerpatient. Jag kan få återfall, men jag har inte cancer. "I had cancer, but cancer never had me".

Huruvida jag kommer att fortsätta blogga, jo, kanske. Men i vilken form vet jag inte. Jag ska tids nog på rehabilitering, och då, i den själsliga stillheten så kanske saker vaknar inom mig som behöver komma ut. 

Till alla ni som läst, till alla ni som peppat. Till alla er som bett era böner i tystnad. Tack. Ert stöd har varit halva resan. Min karma för det här helvetet kom omedelbart. Jag såg inte "vilka som var mina riktiga vänner". Jag såg hur oerhört många, rentav absurt många, fina människor med vackra, varma själar jag har omkring mig och som bryr sig om just mig. Fler än jag nånsin kunde tro. Kärlek. Det ni. Kärlek är vad som får världen att snurra.

Men till min armé. Mina generaler. Mina marktrupper. Mitt flygvapen. Mitt artilleri.

Tack.

Jag hoppas.

Att jag.

Aldrig mer.

Behöver er.

Likes

Comments

Vi sitter i bilen på väg från ett kort sportlovsfirande i Dalarna när min fina man vrider lätt på huvudet, ler försiktigt och säger: "Jag är så kär i dig". Barnen sitter där bak, sovandes eller inne i filmens värld. Det är tyst. Jag blinkar till och en känsla går genom min kropp när jag hör de där ändå så välbekanta orden, att det var så längesedan jag hörde dem. Åtminstone 8 månader sedan. Kanske längre. 

För oss är de orden någonting annat än att säga att "jag älskar dig". Det gör vi. Vi älskar varandra. Innerligt. Det har vi genom hela den här helvetesperioden sagt och visat varandra. Men att säga "jag är så kär i dig" är ord, som i alla fall för oss, förklarar, visar och bekräftar att jag ser dig. Jag ser dig, den du är för mig, den just du är, just du, den där personen som jag blev så vanvettigt förälskad och kär i för mer än 15 år sedan. Den människa du blivit under åren vi så välsignat haft tillsammans, och som jag är än mer kär i. 

Jag har hela tiden sett min underbara, självuppoffrande, segstarka och så otroligt kärleksfulla man, men dimmorna har varit täta. Han har sett mig gå Golgata fram, knacka på helvetets portar och vandra tillbaka igen som en dödligt sårad soldat. Han har kämpat för mig, för våra barn och för sig själv på ett sätt som jag tror få klarar av, dessutom med den andan han hela tiden orkat uppbringa. Så jag tror att vi och vår kärlek ändå får godkänt trots att vi kanske inte sett varandra hela tiden genom Lützens dimmor. 

När han sa det så förstod jag att han börjar känna igen mig igen. Känna igen människan utan smärtor, frustration, illamående, outsäglig trötthet och utan ilska och sorg. Den där människan som just han av någon outgrundlig anledning bestämde sig för. Just han, som är den finaste människa jag vet. 

Våren är nog här för att stanna ändå.

För oss.

 

Likes

Comments

Har i några dagar känt behovet att skriva av mig, och nu hittade jag till slut både tiden och ron. 

Jag har nuförtiden ett måndag till fredag-jobb. Det känns så i alla fall. Upp på morgonen, rasta hunden snabbt, få upp ungarna ur sängen och fixa i ordning dem, ge hunden mat, skälla i ungarna frukost, skälla in dem på toaletten, skälla ut dem till bilen och avsluta morgonen med att kramas och pussas hejdå. Familjeliv... Därefter promenad med vovven så han står ut ett par timmar i bilen. Köra in till SöS, frukost i bilen, sladda in i parkeringsgaraget runt 9:15-9:30 då det finns mellan 5-10 parkeringsplatser kvar på nedre plan. Trava genom halva SöS, sitta i 30-60 minuter (oftast 30) och invänta min tur på strål. Själva strålningen tar drygt 5 minuter. 

Jag kan avslöja att det var och är fortfarande en märklig känsla att ligga där. Jag har jobbat med just strålning i 6 år  och har ju under dessa år gjort allt för att undvika den. Första gången var min spontana tanke när de gick ut: "Heee-eeej! Jag är kvar här! Hallåååå, jag får strålning på mig! Vad f-n, gantryt snurrar, hallå, ni har tryckt på knappen när jag är kvar! Gaaaah, den låteeeer, apparaten är i gång! Shit!" Jahapp, just det, så ska det vara. Ja, jag får väl ta kontrollen då. Så nu har jag stenkoll på siffrorna, (läget alltså, latitud, longitud osv...) på att rätt journal är uppe när jag kommer in, att det ser likadant ut i gantryt för varje vinkel/fält och vem som är snabb och bra på att positionera mig. Jag vet hur det ska kännas i kroppen (rumpan faktiskt) för att jag ska ligga så exakt som möjligt, så att det går snabbt och de slipper slita och dra i mig. En gör vad en kan för att känna sig bekväm med situationen... Bisarrt är det i alla fall. 

Därefter hem, klockan har blivit ca 11, snabbt mellanmål för min del, sedan: Puuuuh.... exhale. Ut i skogen. Mina dagliga skogsrundor är min, ja kanske vår räddning. Jag har en otroligt snäll och enkel hund, men jag skulle storkna om jag varje dag ska sitta ca 2 timmar i bilen. Men förhoppningsvis har han vid det här laget förstått att det kommer bättre saker efteråt. Få springa lös bland träd, mossa och blåbärsris funkar för honom. Och mig.

Skogen läker mig och jag bor tack och lov nära naturen. Jag bor rentav välsignat skulle jag vilja säga. Om jag går 15 minuter åt ena hållet så kommer jag till gammal granskog, luftig blandskog och en liten stilla insjö. Om jag går 10 minuter åt andra hållet kommer jag till havsviken, går jag ytterligare 10 minuter så kommer jag till höga kullar med stora ekdungar längs med öppna fält. Precis jämte havsviken, utloppet till Baggensfjärden och bron över till Nacka. Visst saknar jag Siljanstrakten, men jag älskar min ö. Saker som man upptäcker när man har hund och måste gå ut oavsett väder är hur vackert det är även om det är gråväder och inte klassiskt vackert solsken och silar ljus mellan träden. Ja, jag har ju skrivit förr att jag gillar gråskalor och det kan tillämpas även i det här avseendet, bara man öppnar ögonen för annat än det vanliga och tittar såväl uppåt som neråt och inte bara rakt fram. Passa samtidigt på att öppna öronen, skogar låter nämligen olika även när det inte är löv på träden.

Måendet? Jo, jag har än så länge (peppar peppar, ta j-ligt hårt i trä) klarat mig bra. Läkningen efter operationen gick bra, och än så länge har jag inget sår på bröstet, eller rättare sagt ingen brännskada. (Det kommer.) Trötthet, javisst, men att jag är fysiskt trött runt 21:30 på kvällen är väl inte så märkligt med tanke på att jag vaknar vid 6-6:30 och kör igång enligt ovan, att jag går/klättrar omkring i skogen i en timme eller två varje dag och går ett par, tre promenader ovanpå det. Lägg till två ungar som testar vårt tålamod å det grövsta dagligen så är det faktiskt ok att vara trött. Vi har fått kvittot från hösten och 4-åringens kvitto är tämligen hysteriskt just nu. Om ni ser en annons på blocket där säljaren betalar mot att någon hämtar ungen så kan det mycket väl vara jag som freakat ur. Jag älskar dem fullkomligt vettlöst, men mitt tålamod, äh, vårt tålamod efter den här resan kanske inte sätter några rekord. Vi är trötta. Och det är nog barnen också. 

Jag är trött. Mentalt. När jag idag satt på en sten i en av ekdungarna vid viken så tillät jag mig att bara öppna upp och känna efter. Sorg och lättnad. Tillförsikt och rädsla. Ödmjukhet och ilska. Trötthet och frustration. Och längtan efter livet med allt vad det innebär. Jag längtar efter jobbet, jag längtar efter min födelsedag, jag längtar efter båtturer på Baggen, jag längtar efter syrenblomningen och spontana vinkvällar på grannens veranda. Jag längtar efter tiden när mina barn känner sig trygga, glada och lugna igen. Jag längtar efter att känna mig normal.

Jag kände mig lite normal igår kväll. För en stund. När jag tvättade håret för första gången sedan augusti. Jag har en mjuk liten matta med peppar- och salt hår på huvudet. Början till normalitet. Men äldsta killen blir fortfarande ledsen när han ser det så peruk och mössa sitter kvar ett tag till, både för hans och min skull. Så snygg huvudform har jag tyvärr inte. 

Nedräkningen har börjat och 19:e mars sprättar jag bobblet, startar läkningsprocessen och ser fram emot en vår med nerförsbacke. 

Det är jag banne mig värd.

Likes

Comments

Jahapp, två tredjedelar avklarade så att säga. Cytostatika, check. Operation, check. Bara strålning kvar, sedan är det banne mig nerförsbacke i 180 knyck.

Operationen gick bra och samtalet innan gick bra. Det har varit lite intressant att lyssna till tonfallet på de jag har nämnt krirugens namn för, då jag i sedvanlig ordning inte bara lyssnar till vad som sägs utan framför allt hur det sägs. Det krävs inte mycket för att jag ska höra nyanser och utläst mellan raderna så har jag förstått att hon kunde kanske vara lite barsk, socialt inkompetent? Vet ej, men det är något som inte bekymrar mig det minsta. Första och enda gången jag träffade henne innan operationsdagen var när jag fick beskedet i augusti, och när man ger någon ett sådant besked är man ju generellt inte barsk, då hade man inte jobbat kvar i branschen så länge som hon gjort. 

Nu när jag klev in på morgonen i patientskjorta operations/stay-down-strumpor och skalligt huvud under op-mössan så kände jag kanske inte pondusen stråla ifrån mig, men jag sög mig envist kvar vid den lilla resten av självrespekt jag hade trots den yttre misären.  Och jodå, när vi började prata om lymfkörtlarnas vara och icke-vara så kom skärpan i såväl röst som ögon på den eminenta doktorn. He-he... Lovin it.... Jag ger raka puckar och uppskattar när dem slås tillbaka med samma fokus. Nåväl, hon tog sig tid, lyssnade och när hon insåg att jag var rätt bestämd i mina åsikteroch inte bara penetrerade området för att se vad som hände (Det kan också ha hjälpt till lite att jag hade jobbat på Radiumhemmet och var bundis med en av hennes närmaste vänner och kolleger) så tog hon fram papper och penna, började rita upp operationsområdet och spåna kring olika alternativ.  Kompromissen blev som jag önskade och hon föreföll också nöjd. Så jag kände mig lugn när jag travade in i operationssalen i min utstyrsel. Jag kände det inte som om jag promenerade in mot lymfödem för resten av livet. När jag vaknade till hade jag ont men det var klart hanterbart. Dagen gick i narkoströtthetens tecken med därpå följande illamående, men vad sjutton, en hade inte så mycket annat för sig än att ligga i sängen och såsa iväg, så det kvittade. (Rätt skönt att veta att absolut inget väntar, det är svårt att få den känslan i nån annan situation.) Nån gång under eftermiddagen vinglade jag i alla fall in på toaletten med dränpåsar hängande runt mig, smärtor (som f-n) på vänster sida, ett huvud som snurrade i 360 grader och en urinblåsa som banne mig aldrig tröttnade på att tömmas. (Ovant när man är begåvad med sjuksköterskeblåsa) Men jag gick (vinglade) framför allt in med en skräckslagen nyfikenhet över hur jag såg ut där hon hade skurit. Döm om min förvåning när jag knäpper upp skjortan och tittar rakt framifrån, och ser...

...det gamla vanliga. Hon har bara skurit under bröstet och nedanför armhålan. Framifrån sett så är det mitt gamla vanliga bröst. Kikar lite från sidan, ser mest bandage, ingen konstig grop eller dylikt. Jag ser inte ut som Frankensteins brud på vänster sida  - And Hallelujah to that! 

Jamen visst. Du har cancer och nya värden i livet ska framträda, utseendet spelar ingen roll längre och njut av nuet och var lycklig för det du har och jada, jada, jada. Huvudsaken det går bra. Joråsåatt. Jag är 39 år, lyckligt gift med en fantastisk make och vi är fortfarande inte bara kära, utan titt som tätt förälskade trots drygt 15 år tillsammans. Kanske borde jag då bara nöja mig och känna mig trygg med denna man som älskar mig oavsett utseende? Öh, nej. Just för att vi har det så bra så vill jag vara vacker inför honom. Jag vill känna mig trygg när jag är naken, jag vill känna att han ser mig i min nakenhet och åtminstone till viss del känner igen och attraheras av den kvinna han blev förälskad i för mer än 15 år sedan. Visst, ålder, graviditeter, barnaår och allt sådant, men det är skillnad mot att bli opererad till ärr och asymmetri. Så jodå, jag tänker glädjas i nuet minsann, men åt något så trivialt som att mina bröst i princip ser ut som de alltid gjort. 

Kommer hem dagen efter, utan drän, men fortfarande lite illamående och snurrig. Smärtor, pja. Alvedon på dagen och moffe till natten. Det funkar. Nu har jag klarat av en höst med cytostatika och allt därpå följande, tagit mig genom operationen och ska bara strålas så är det här maratonloppet, den här Mount Everest-bestigningen, det här förbålda råttracet över. Det räcker så tycker jag. Men nej. jag skulle tydligen transformeras till karl också. För på lördag kväll börjar jag känna mig gnällig. "Stefan, du vet när man har varit äckelförkyld i ett par veckor, eller rent av har en influensa och man tycker att man aldrig blir frisk? Säg det för sjutton aldrig till mig, jag har för f-n haft influensa i ett halvår. Frossa, muskel- och ledsmärtor, illamående, trötthet. Jag har banne mig haft influensa i ett halvår." Mmmhmm. Vad händer efter det där manliga gnället? Jorå, feberfrossa, illamående, huvudvärk, men tack och lov: Vaknar på söndag morgon med halsont som en bonus ovanpå det. Tack och lov-uttrycket kommer sig av att febern inte beror på infektion i operationssåret. Men. Jag utövar nu min rätt att vara gnällig. Jag vill inte ha mer nu. Jag orkar inte ta hand om mer än en sak i taget nu. Det räcker med smärtorna. Jag vill inte kallsvettas och frossa och ha sväljsvårigheter vid sidan om det. Stöööööön. Inväntar min kvinnliga sidas återkomst. Hon kommer väl snart, så fort kallsvettningarna och sväljsvårigheterna behagar ge sig av.

Nu har jag gnällt klart.

På den positiva sidan idag är barns förmåga att staka ut sina strategier för överlevnad. Jag träffade idag min 7-årings förra lärare, vilken han hade i förskoleklassen. De två klickade något oerhört och fick en mycket speciell och väldigt nära relation. På grund av detta så var hon en av de som jag specifikt valde ut och nämnde som resurs för honom på skolan under den här tiden, då jag visste att hon kan läsa honom som få andra människor i hans omgivning. Hon kan se tvärs över skolgården hur ungen mår och om han behöver prata eller bara vara ifred en stund. Vi har setts vid hämtning nån gång ibland och hon är en varm och rak människa som jag kunnat vara ärlig emot gällande mitt mående. Men mer än så har jag inte valt att göra, utan har låtit min lilla kille själv styra om han vill prata med henne, om han vill tala om för oss om han pratat med någon, han har fått styra själv eftersom han är en så kommunikativ och för sin ålder väldigt klok och känslomässigt intelligent liten kille. (Jodå, han är också jobbig, stökig och prepubertal med jämna mellanrum, men det behöver jag inte göra några utläggningar om.) Det enda jag sagt till honom i augusti var att "Maria vet hur läget är och du får gå till henne när du vill" . Hans svar? "Jag vet." När vi hade pratat med barnen när jag hade fått beskedet så gick han dagen efter och talade om för en fritidsledare, sin lärare och ovan nämnda tidigare lärare att "Min mamma har cancer i bröstet, hon ska få mediciner så att hon inte dör, men hon kommer att tappa håret och bli sjuk rätt länge." Barns förmåga. Men jag har som sagt inte vetat hur han hanterat situationen och om han pratat med någon om det. Var sak får ha sin tid och jag har valt att låta det bero och komma av sig själv. Idag meddelar denna fantastiska kvinna att jodå, den lilla pärlan kommer till hennes byggnad, strövar omkring lite, drar handen längs väggarna och söker henne lite sådär lagom nonchalant. Då vet hon att det är dags för en pratstund. Och långa kramar i knät. Och det har varit många sådana stunder under hösten. I onsdags (operationsdagen) så hade det varit en lång stund. Hon har haft stenkoll på min aktiviteter under hösten, för när jag är på sjukhus (om så för bara några timmar) så kommer han strövandes med handen längs väggen. Mitt hjärta blöder för min älskade unge, men jag är också så glad för att han skaffar sig fler signifikanta vuxna och och så vansinnigt stolt och tacksam över att han inte stänger allt inom sig. 

En positiv sak till som jag ska försöka påminna mig om varje dag nu, jag har faktiskt svårt att visualisera det här. Min fina vän, kollega och närapå fru, Ina, påpekade i ett sms vad jag själv inte tänkt på: Den fruktansvärt objudna gästen är nu borta. Borta? You say what? Sedan jag kände knölen (i dubbel bemärkelse) i juli så har den ju alltid funnits där. Som en hård pingisboll. Som en mer amöbalik pingisboll. Som en obestämbar kuddliknande resistens. Som ett område som är svårt att definiera, men smärtar lite. Men nu är den borta. Den har krympts under hösten, men funnits där. Men nu är den borta. 

Cytostatikan krympte den. Opeationen tog bort den. Strålningen ska hindra dess återkomst. 

Marktrupperna var effektiva, flyganfallet var dödligt och nu ska bara artilleriet göra sitt så den j-veln förstår att aldrig försöka invadera mitt land igen.

Ni kommer ihåg?

Victory. Victory at all costs - Victory in spite of all terror - Victory no matter how long and hard the road may be. 

Segervittring...

Likes

Comments