View tracker

Snart 6 veckor sedan jag låg där, supernervös över hur jag psykiskt skulle må i efterhand. Kommer det bli bra? Tänk om jag inte vaknar? Kommer dom bli för stora? Tänk om jag ångrar mig?

Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera bloggen och jag har ingen bra ursäkt att komma med, eftersom jag ändå bara varit hemma. Min tid hemma har varit allmänt jobbig och tråkig... Jobbigt för att jag har haft tråkigt. Har inte kunnat göra det jag brukar göra... Träna. Har haft mycket ångest för det, och har det lite nu också, då jag känner mig lat efter att bara ha suttit hemma utan att göra något vettigt.

I alla fall, jag har kommit igång lite med träningen igen och har även börjat jobba igen. Känner ändå att jag måste ta det lugnt på jobbet då jag måste lyfta mycket, och det känns lite i ärren om jag lyfter för tungt.
Men all min oro jag har haft för mina bröst, om jag skulle vara nöjd... Jag är mer än nöjd kan jag säga. Min kirurg är skicklig han, och på riktigt så känner jag mig hel. Det känns som att det här är jag på riktigt och att det alltid varit så. Storleken jag valde är perfekt, och ja de har blivit lite "mindre" och kommer säkert gå mer lite till efter att svullnaden lagt sig helt. Mina ärr läker så otroligt bra, de är knappt röda längre. Är så glad för att jag äntligen gjorde det. Jag har alltid tyckt att jag ser väldigt bra ut, men nu känner jag mig som en unicorn. ^^ Sexlivet med min kille har alltid varit väldigt bra, väldigt hett. Men nu känner jag att jag verkligen kan slappna av på en helt ny nivå, tänder till och med på mig själv haha.

Jag f*cking älskar mina bröst!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tiden går extremt långsamt just nu, och smärtorna är inte att leka med. Brösten är fortfarande hårda som sten och sitter verkligen fast. Känner att jag har dåligt med tålamod just nu och vill bara att de ska bli mjuka och bli som 'riktiga' bröst. Har inte heller någon känsel alls på högra bröstvårtan. Har även ganska mycket ångest över att jag inte kan vara aktiv, känner mig uppblåst och tror seriöst att jag lagt på mig några extra kilon. Det blir lite av en ond cirkel, för jag blir extra hungrig och sötsugen när jag tagit medicinerna, får riktiga munchies. Eller så är det placebo, men sjukt sötsugen oavsett. Nu har jag bestämt att eftersom jag inte kan träna på ett tag så får jag helt enkelt äta mindre och äta rätt. Vägrar se ut som jag gjorde för 1 år sedan.

Bild från gårdagen då jag äntligen fick duscha.

Likes

Comments

View tracker

Nervositeten har äntligen släppt!
Kan verkligen inte förstå att det redan är gjort, och kan säga att jag hittills är nöjdare än vad jag förväntade mig. Gud så glad jag är!
Hoppas de läker som de skall nu bara, men här kommer hela storyn steg för steg från gårdagen.

Dag #0 och #1
Tanken var att jag skulle varit på Art Clinic kl 07:00, men det blev flyttat till kl 11:45 istället och det passade mig perfekt då jag jobbar natt. Gick upp vid 9-tiden och duschade med den tvålen. Jag valde att köpa Hibiscrub istället för Descutan då de skiljde enormt i pris. Duschat hade jag redan gjort 2ggr innan dagen innan, både kropp och hår. Och ja håret blir lite kaos men det är bara att sätta up, man skall ändå inte ut till ngt spec ställe den dagen.
Tog en sista före-bild och begav mig till bussen.


På bussen började all nervositet, jag var spyfärdig, svimfärdig och kände att nu struntar jag i detta, skiter om jag ändå får betala. Min största rädsla låg i själva scenariot att ligga på operationssalen med flera personer över dig med en mask på mig. Jag är klaustrofobisk och visste att det var därför jag fick den rädslan.
Väl inne på kliniken fick jag byta om till ett rent vitt linne, vita strumpor och en vit jättemysig badrock. Nu kände jag mig verkligen som en maniac som var på ett asylum. Fick ligga på en väntsal med en annan tjej (dock en gardin emellan), tills det att de Peter Zachrisson kom in. Vi gick in till ett annat rum där han började rita och mäta på mig. Jag var så nervös där att jag knappt kunde prata. Sedan fick jag gå tillbaka och lägga mig och narkosläkaren kom in en snabbis och förklarade processen. Strax efter honom kom sköterskan in med en burk tabletter, ca 6 olika piller i olika färger som jag skulle svälja med en gång. Nu var det dags...

Sköterskan följde mig in till operationssalen, och skräcken jag hade om det scenariot blev ännu värre. Jag var på väg att gråta och ville springa ut därifrån. Det var en jätteljus sal, tack o lov, en skitstor "operationslampa" som lös så jäkla starkt, sängen i mitten med ett fluffigt täcke på, och längst in i rummet stod 2 heltäckta sköterskor. Jag trodde jag skulle dö. Fick lägga mig på sängen med båda armarna utsträcka åt sidan och de kopplade på sömnmedlet direkt. Jag förklarade min rädsla om att jag är klaustrofobisk och de sa att det var bra att jag talade om det för då behövde inte sätta på mig syrgasmasken direkt. De pratade med mig och de sa att jag skulle berätta något positivt i mitt liv. Jag började berätta att jag var så lycklig för att jag skulle bli faster...märkte inte ens av att jag slocknade sen, för plötsligt hörde jag ett jättehögt jetmotoriskt liknande ljud och hör hur de säger mitt namn och att det är dags att vakna. När jag väl öppnar ögonen snurrar allt åt alla håll och jag har ingen känsel i kroppen. Skulle svälja men kunde inte svälja, det gick bara inte. Jag fick panik och sa att jag inte kunde svälja, men de var jätteproffsiga och berättade att var så de första minuterna, att jag bara skulle ta djupa andetag. Minns bara att de flyttade mig till den andra sängen men inte vägen till Post OP. Där kunde jag fortfarande inte svälja och sköterskorna som var där var lika proffsiga de med och bad mig andas djupt och lugnt. Det första jag gjorde var att dra av mig täcket för att kolla om brösten var där, och det var dem. Jag fick en chock över hur snyggt det såg ut uppifrån i alla fall. ☺️ kände direkt att jag gjort rätt val på storlek, det kändes som jag och började lugna ner mig. Sköterskan bad mig säga till henne när jag började känna smärta, vilket jag gjorde efter ca 5 min och då kom hon med en burk tabletter, ca 5st. Efter en kvart när sköterskan precis hade kommit med mackan och colan, började jag tappa känseln i hela kroppen. Jag har aldrig gillat att förlora kontrollen över mig och min kropp, så hela jag började skaka och fick en lite mildare ångestattack. Jag förklarade även för dessa sköterskor att jag har fått ångestattacker för ca 3 år sen, men de var så otroligt duktiga på att hantera situationen. Den ena sköterskan tog mina händer medan jag hyperventilerade och tårarna bara rann. Båda kvinnorna förklarade att det var meningen att jag skulle tappa känseln överallt då det var väldigt starkt det jag tog. De förklarade även att det var fullt normalt att få ångest då jag varit så spänd och nervös innan operationen, samt utsatt min kropp för något den inte ville, och därför avreagerade sig kroppen i efterhand. De sa att jag skulle låta min kropp skaka om den gjorde det och att bara låta tårarna rinna, men att jag skulle ta djupa andetag. Jag lugnade ner mig väldigt fort, och allt kändes mycket bättre.
Jag är så otroligt nöjd med servicen från personalen där, speciellt från de två sista sköterskorna som tog hand om mig inne på Post OP. Mamma och pojkvännen kom och hämtade mig, och sköterskorna förklarade för de hur jag hade reagerat, men att det var normalt så att de skulle vara lugna om det skulle hända igen. Stunden innan jag skulle få gå, gick jag ett kuvert med recept på mediciner, samt Fragmin (för min APC-resistens, blodförtunnande) injicierat i magen.
Så åkte vi hem, där jag tog min sista starka morfinpiller och jag fick lite ångest, men Gud vad jag är tacksam för både mamma och min pojkvän. Han var inne i mitt rum hela tiden, och tog hand om mig när jag fick ångest, och lugnade mig väldigt fort. Som tur var märkte inte mamma det för hon har lättare för att få panik själv. En timma senare skulle jag ta sista dosen alvedon med Ipren, men då hade illamåendet satt igång från morfinpillret, så jag spydde upp dom direkt efter att jag svalt dom. Tog om dom på nytt, och mådde så himla mycket bättre efter att jag fått kräkas.

Nu sitter sitter jag upp på sängen min och skriver. Har kissat väldigt mycket under natten och jag hatar att sova på rygg, men det har gått bra. Vaknade vid 10-tiden av att det hade börjat smärta för mycket, men jag vill helst inte ta en massa mediciner. Har idag bara tagit Alvedon + Ipren, och får hoppas på att jag står ut. Hittills är det ganska ok, känns bara som kraftig träningsvärk. Varje gång jag tar djupa andetag känns det som att allt kommer spricka, men det är så det kommer kännas ett tag.
Min pojkvän ligger bredvid mig och sover. Han har varit guld. <3

Implantat: Mentor - Anatomiska 280cc

Likes

Comments

Nu börjar nerverna på riktigt!
Är spyfärdig, känner att jag inte vill längre men ändå vill. Jag var till och med tvungen att läsa igenom min egen blogg för att påminna mig själv om varför jag gör detta. Så hungrig, så törstig... Nu ska jag av bussen.

Hoppas allt går bra <3


Likes

Comments

På tisdag händer det...

Jag opereras och har till och med hunnit träffa dr Peter Z. en gång till för att prova ut storlek. Vi kom gemensamt fram till att jag skall lägga i 280cc, och det kändes verkligen som jag.
Nu börjar nervositeten dock, och tankarna snurrar åt alla håll. Jag känner mig extra nojig då jag har hög risk för blodproppar och är mest rädd för att få en i efterhand. Men läkarna vet ju om detta och jag skall gå på blodförtunnande ett tag.

Det här känns så overkligt det bara kan bli, kan inte förstå att jag verkligen ska göra detta. Kan se mig själv med bröst, men ändå inte. Vill bara få detta överstökat...


Random bild från nätet, men som beskriver mig väldigt mycket.

Likes

Comments

För några dagar sn fick jag för mig att fylla 2 plastpåsar med 300ml i varje, och stoppade dem under sport-bh:n. Lite galet kanske, men jag har varit så nojig över om jag har valt rätt storlek. Efter att jag testade med påsarna, kändes det mycket lugnare, och jag kände att jag lugnade ner mig mycket mer när mamma (som varit så emot) sa att det såg bra ut.

Inte jätteskillnad, men det är ungefär den här storleken jag vill uppnå. Det känns som jag!



Likes

Comments

Mina närmsta är de som räknas in i min familj, och tänkte berätta lite om relationen jag har till dem så att ni kan få en bättre bild av mig.

Mamma: Utan henne vet jag inte vad jag gör. Jag är 28år, men hon är min bästa vän. Hon har alltid stöttat mig i både gott och ont. Hon har krigat för oss syskon ända sen vi var små. Dock är hon sjukt emot att jag skall skaffa ett par tuttar. Jag har insett att hon är emot det, för att hon inte riktigt förstår det, och trodde dessutom att jag skulle skaffa ett par bomber till pattar. Häromdan testade jag att fylla 2 påsar med 330ml och la i dom i min sport-bh, vilket fick henne att bli lugnare. Men det tar vi i nästa inlägg. Mamma är min värld!

​Bror: ​Han som skall vara så "open-minded" är så in i helvetes emot detta och är inte glad på mig alls. Jag försöker få honom att förstå, men det är något som han får inse med tiden. Min bror vet inte att jag har ett bestämt datum för operation, och det tänker jag inte berätta heller. Han får märka det när han märker det...
Men jag älskar honom villkorslöst. Jag har varit där för honom i de tuffaste perioderna i hans liv, och jag vet att han skulle göra detsamma för mig. Vi har en väldigt nära relation, och har alltid haft gemensamma vänner sedan vi var små. Vi leker och slåss än idag, och det älskar jag!

​Syster: ​Lika tighta vi oxå. Hon har oxå varit där för mig när jag mått som sämst, och brukar alltid prata vett i mig. Hon står med mig när det gäller bröstförstoringen, för hon förstår mig. Dock är hon lite rädd att jag ska fortsätta att vara missnöjd, och vilja operera mig gång på gång. Hon är äldst av oss tre, men kan vara en riktig skitunge hon med, och det är det som är så jäkla skönt med henne. Hon och jag tillsammans är så kaos... tänk då hur vi är när alla 3 syskonen är samlade.

​Bästa kompis: ​Jag har bara en riktig tjejkompis, en barndomsvän, och vi började umgås för ca 1 år sedan efter ca 6 år eller mer. Det är dessutom första gången vi umgås så mycket och blivit så tighta. Hon har varit där för mig oxå, när ingen annan kunde. Hon har stått ut med mig så mycket att hon har nog många bitch-slaps att ge mig egentligen. Hon stöttar mig helt i operationen, vilket känns sjukt bra.

​Pojkvän: ​Vi har haft våra up-and-downs, gjort slut och blivit ihop igen... Men gud vad jag älskar den här killen! Trots allt dåligt som har hänt, älskar jag honom villkorslöst, och han är den personen som fått mig att må så bra. Han är oxå den som får mig att tänka till och som håller upp mig när jag mår dåligt. Även han stöttar mig inför operationen, och vill att jag ska må bra. Dock var han oxå lite rädd i början att jag skulle skaffa ett par meloner.


To sum up... dessa personer är de viktigaste jag har i mitt liv.
Utan er hade allt varit väldigt mycket svårare. Jag älskar att ha de här i mitt liv, för jag vet att de hade stått där ända in i slutet.<3


Likes

Comments

Tänkte berätta lite mer om vem jag är så att ni får en tydligare bild av mig.

Jag är en väldigt aktiv kvinna som fyllt 28 år ganska nyligen. Ingen tror dock att jag är 28 år, antagligen för att jag inte bara ser ung ut, men även för att jag beter mig väldigt ungdomligt skulle jag säga. Jag ser fortfarande väldigt positivt på livet och vill hela tiden göra saker och testa på nya saker. Det känns som att många man träffar som är i ens ålder eller äldre blir tråkiga. Många jag har träffat har t.o.m ingen livsglädje kvar och är ganska bittra. Folk tror alltid att jag är max 22 år, vilket jag tycker är roligt, men inte rädd för att åldras heller då jag ändå trivs med den jag är.(förutom att jag saknar boobies 😂) Jag är social, skämtsam, positiv, en riktig äventyrare och en stark krigare!

Jag har ett väldigt tungt fysiskt arbete och bor i Göteborg, med mamma tyvärr. (Flyttade hem efter att jag gått isär med killen, men det är en annan historia...)
Förutom mamma, har jag 2 syskon, en storasyster och en lillebror. Farsan bor lite längre bort. Har en pojkvän som jag älskar så något fruktansvärt. Inga barn, och inget jag vill ha heller av många anledningar.

Mitt jobb passar mig perfekt, då jag gillar att träna och försöker hålla mg i form och strävar efter bättre resultat hela tiden. Jag har alltid varit aktiv, men för några år sedan hade jag en riktigt jävlig och lång svacka, och har nu på 1 år gått ner 23kg. ( den storyn tar vi en annan dag) Älskar därför kombon av gymmet och jobbet, och jag har dessutom så mycket tid till att göra det jag älskar: dansa, fotografera, träna och resa, eftersom jag endast jobbar deltid.

Det här är jag idag!
(Och ja... Inga bröst, kan inte med gå runt i bh längre då det inte finns ngt som håller den på plats.)

Likes

Comments

I mer än 10 års tid har jag varit missnöjd över att jag är väldigt platt. Det är klart att man skall ha egenkärlek och att man skall acceptera sig själv som man är. Jag förstår det, men samtidigt tycker jag att mycket av den meningen är bullcrap!

Jag har varit en väldigt ohälsosam person för inte alls längesedan, det är då självklart att jag inte skall acceptera den jag är då. Eller om jag hade varit en lat person som inte strävade efter något... det hade inte jag kunnat acceptera. Folk väljer ett utseende, för att känna sig trygga i sig själva, för att känna sig som sig själv, för att kunna acceptera den de är. Hen tar till alla möjliga metoder för att kunna tillfredsställa sitt ego (jaget), hen sminkar sig, färgar håret, klipper en frisyr, bär en viss typ av klädesplagg etc...
Ja ni förstår!

Så som många andra kvinnor där ute, är enda alternativet en bröstförstoring. Hade vi kunnat träna till oss ett par bröst som man gör med att skaffa en booty eller resten av kroppen, hade vi gjort det.
Jag har som sagt haft många år på mig att fundera över det här beslutet, och det har varit och är fortfarande ett viktigt beslut för mig. Jag älskar mig själv, och mår väldigt bra över hur jag ser ut annars, men det är en liten pusselbit kvar, känner jag för att kunna känna mig på topp. Jag har nu efter mycket research äntligen valt en klinik och kirurg, och den här bloggen är till för er tjejer och kvinnor som befinner sig i samma situation. Tyvärr har jag inte mycket stöd från min familj, vilket säkert gör mig mer osäker. Här får ni följa min resa över hur mitt resultat blir, men något som jag tycker är ännu viktigare, är hur jag psykiskt kommer må under hela den här resan. Jag hoppas kunna ge bra tips & råd, men att själv få stöd. 
Inget hat snälla... bara kärlek och repsekt. ​
<3



Likes

Comments