View tracker

Hej hej!
Efter tre och en halv underbara veckor i Mexiko är vi nu tillbaka på Kuba för en sista rundtur. Det är märkligt men det känns som att vi knappt har lämnat detta land. Vi kom direkt in i det vi kan kalla "Kubamindset", som innebär ungefär att inte våga förvänta sig något av något/någon. Samtidigt vet vi precis vad som väntar oss. På väg från flygplatsen kunde vi därför spåna fram ett litet Kubabingo. Den som sett allt först vinner!

Första...

revolutionsmålningen
bilden på Che
lukten av fumigation (myggdödargas)
väsningen från kuban (det är så man påkallar någons uppmärksamhet här..)
bilden på Fidel
kubanska mannen med tröjan uppdragen
personen som cyklar med en tårta
fake-tatueringssleeven
häst och vagntaxin
cykeltaxin
oklara kön
Ciego Monteroflaskan
Maltaburken
Etecsaloggan
Tukolan
Pitbullvideon
riset med bönor
utbankade köttet
ljudet av någon som bankar ut kött
taxin där chauffören sitter och tittar på in iPad/mobil samtidigt som hen kör
toaletten utan toalettsits
toaletten utan toapapper
frågan "where are you from?" Och sedan helt nöjd person när man bara svarar
bildörren man inte kan öppna inifrån
bilen utan inre inredning
bananchipsen
taxiresan där chauffören frågar random person om vägen genom fönstret
för korta sängen
färgglada tightsen
FC Madridbesticken

Nu har vi varit i Trinidad i några dagar. Det är en mindre kubansk stad som till skillnad från Santa Clara är väldigt anpassad för turism. Det finns en charmig gammal stadskärna och en fin strand.

Idag har vi tagit oss den 6h långa bilfärden till Vinales, ett område med vacker natur och möjlighet till friluftsaktiviteter. Till min stora glädje ska vi rida på hästar imorgon! :D

Efter det ska vi hinna med några dagar i Havanna innan hemfärd. Helt galet, om mindre än en vecka är vi hemma i Sverige igen!

Å

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • Filed under: Åsa

Likes

Comments

View tracker

Nu är det ett tag sedan vi uppdaterade här, det är mer än dags att meddela att vi har det väldigt bra. Jag ska ge er en snabb recap på vad vi gjort sedan sist!

Vi var kvar på Kuba och i Santa Clara till och med sista april. Sista veckan fick mest åt till att "göra allt för sista gången". Vi gick och hälsade på Maria (som jag och Therese bodde hos första tiden) och sade hejdå till henne och hunden Lola. Vi gick och badade i Hotell America's pool en sista gång och sa hejdå till hotellpersonalen som vid det här laget kände till oss väl. Vi åt hummer på restaurang Florida en sista gång och lämnade ett vykort och en svensk chokladkaka till ägaren och till den trevliga bartendern som blandat ett antal house drinks till oss. Vi tog ut vår kubanske handledare på tackmiddag och gav honom svensk saltlakrits. Till slut kände vi oss redo att lämna den stad som i sju veckor varit vårt hem. Med en blandad känsla av sentimentalitet och förväntan styrde vi kosan mot Havanna för att ta flyget till Cancun.

Veckorna efter ankomsten till Mexiko har sedan gått otroligt fort! Vi startade med ett par nätter i Playa del Carmen, ett turistmecka som var helt perfekt för oss som levt utan affärer och nya smakupplevelser i nästan två månader. Som yra höns sprang vi runt i klädaffärer, fashinerades av att vi kunde köpa take away kaffe och njöt av att kunna handla på Walmart för att laga vår egen middag. Det var lite skrämmande att inse hur van en är vid att kunna konsumera vad som helst när som helst.

Efter några dagar med uppdaterande av både resväskeinnehåll och vitaminer i kroppen (så här i efterhand var kubamaten ganska ensidig) begav vi oss vidare till Akumal. Akumal är en liten, liten ort dit man åker för att bada på fina stränder och snorkla med sköldpaddor. Och det var ungefär det vi gjorde där i två dagar. Jag hann med ett dyk också. Det var fint, jag såg massor med sköldpaddor och barracudor.

Nästa stopp på resan var Tulum, en "hipp" semesterort där alla hotell och restauranger längs stranden är Pinterestmaterial. Vi badade på den finaste stranden jag någonsin sett och åt guacamole minst två gånger om dagen. En utflykt till mayaruinen Chizén Itzá, ett av världens sju nya underverk, blev det också. Vi svor över att det kändes ocharmigt att vara en del av en typisk turistgrupputflykt, men blev lite gladare när vår guide berättade så fängslande om mayakulturen att vi inte ville att han skulle sluta. Visste ni att mayaindianerna utövade ritualer med mänskliga offer?

Jag bokade dyktur till en cenote som heter Dos Ojos (bildgoogling uppmuntras) och hade en av mina absolut häftigaste naturupplevelser i livet. Att få simma runt i kristallklart vatten i en kalkstensgrotta var verkligen något extra. Vi lämnade Tulum med många löften om att komma tillbaka.

Nu är vi på en ö i Belize som heter Caye Caulker. Miljön är allt en föreställer sig som karibiskt; färgglada strandbarer på bryggor, reggaemusik, turkost vatten, hängmattor och en atmosfär som bara får en att vilja skaffa en sådan där avslappnat cool strandstil. Så länge vi tar oss igenom de svettiga nätterna i vårt hostelrum utan AC så ska vi nog ta oss igenom de sex dagarna vi ska spendera här...

Imorgon ska jag ut på dyktur till "Blue Hole", ett 125 m djupt sinkhole mitt i Karibiska Havet. Det ska bli spännande! De andra ska ut och snorkla med löfte om att få simma med hajar. 

Angående uppsatserna, heh jaa.. Dom är väl ganska klara. Motivationen att göra helt klart dog liksom lite så fort vi lämnade Santa Clara. Men snart, snart kan vi fira ;)

(Ska jobba på ett bildinlägg :) )

Å

  • Filed under: Åsa

Likes

Comments

View tracker

När Therese familj hade bokat fem dagar i Varadero fick jag, Amanda och Åsa feeling och kände att vi också ville åka dit. Så, vi pratade med vår husvärd här i Santa Clara och han bokade ett casa till oss i Varadero. Vi lyckades även kränga bussbiljetter för dit- och hemresa med Viazúl, vilket kan ses som bussbolaget för turister (dvs. man betalar i CUC istället för CUP, priserna är lite högre och bussarna har bättre kvalitet). Dagarna för resa föll sig även väl med inlämning av våra uppsatser, för att se över literaturstudien och metoden så här långt. I måndags kväll (förra veckan) kände vi oss därmed så värda en semesterresa och ett break från uppsatsen i tre dagar och packade mer än gärna ner bikinin och handduken i ryggsäcken.

Och innan ni får för er något annat, vi hade en jättebra resa, det hade vi. Men det var några småsaker som gick fel, vilket kanske även förklarar tonen på inlägget såhär långt.

Hursomhelst, i tisdags morse begav vi oss till Viazúl för att validera våra biljetter en timme innan avgång. Där stod vi i en oklar kö medan folk runtomkring oss inte skulle få komma med bussen och var aningen uppgivna. Vi lyckades dock få våra biljetter och gick ut till området där bussarna avgick. Som sanna svenskar stod vi vid bussarna och väntade, för att ha koll på vad som hände. Kubanerna satt inomhus och kom sedan ut i klungor efter att något oförståeligt hörts i högtalarna. Vår buss skulle gå 8.15, men vid 8.45 hade den fortfarande inte kommit. Information fanns det cirkus noll av, men vi lyckades hitta en fransman som kunde både spanska och engelska och förklarade för oss vad som hände. Eftersom det bara var en vanlig försening så kom bussen strax efter nio och vi fick ställa oss i ännu en oklar kö för att komma på bussen. Oklara köer är lite av en hobby för kubaner, så vi gjorde det vi gör bäst i sådana situationer, dvs. stod och väntade. Vi klev till sist på, och blev därmed de sista upp på bussen. Dock fanns det bara två platser kvar, där Amanda och Åsa fick sitta. När jag inte hade någon plats, så petade de på en kvinna som fick resa sig upp och gå bak i bussen, och anvisade mig till hennes plats. Kvinnan satt sedan på golvet i bussen i tre och en halv timme, medan jag kände mig som en minst sagt dryg turist.

Strax efter 12 kom vi fram till Varadero och tog en taxi till vårt casa, som kanske inte direkt såg ut som vårt här i Santa Clara. Det var litet, taket hade fuktskador och toaletten saknade toasits. Men, mannen var trevlig i alla fall och vi hade ju inte planerat att spendera så mycket tid där. Efter lunchen, som var relativt god, tog vi cocotaxi (en öppen taxi som ser ut som en kokosnöt alternativt ett ägg) ut till Therese och hennes familj som hängde på all inclusive. Badade och solade i några timmar och begav oss sedan tillbaka in till stan igen för att käka middag. Vår förhoppning var att vi skulle få äta något annat än ris och bönor, och kanske något som smakade som hemma. Första kvällen lyckades vi beställa in väldigt gott fläskkött med total avsaknad av ris och bönor, men med en såsskål och olika puréer. Lyckan var total. Vi beställde även in en varsin efterrätt, pga semester.

Vårt inte superfantastiska casa. Notera peppen hos mig innan sovdags.

Äggtaxi!! På motorväg!! (Förlåt föräldrar, men vi lever fortfarande i alla fall)

Onsdagen spenderades på stranden, och till lunch åt vi sushi (!!!) som faktiskt var ganska god. Åsa och jag tog en varsin kaffe, som inte smakade kubanskt kaffe, och blev därmed lyckliga över koffein som inte behöver smaka beskt eller socker. Därefter hängde vi lite mer på all inclusive-stranden och försökte få färg på våra svenska kroppar. På kvällen körde vi det som blivit klassisk kubansk mat för oss, hummer och räkor. Kanske inte klassiskt kubanskt pris direkt, men väldigt gott! För Amanda så känns dock inte hummer och räkor jättelockande numera, då hon spenderade alldeles för mycket tid på vårt badrumsgolv med något så fantastiskt som matförgiftning. Japp, där kom den. Vårt första fall av matförgiftning slog till efter sex veckor och berodde förmodligen på piña colada. Om Amanda är sugen på piña colada? Nja, inte direkt. Om jag ska vara riktigt ärlig så är hon numer sugen på väldigt få maträtter (om hon ens känner hunger dvs).

Den definitivt relativt goda sushin.

Så, efter en natt med matförgiftning så flydde jag och Åsa kosan på torsdag morgon, både för att hitta frukost till oss själva och bröd och vatten till Amanda. Noteras bör dock att har man spenderat en natt med någon som är matförgiftad, så tror man själv att man är matförgiftad och mår illa cirkus varje sekund. Alltså åt jag och Åsa inte jättemycket av vår frukost, och gick sedan hem för att kolla hur vår sjukling mådde. Hon mådde inte optimalt om vi säger så, vilket gjorde att vi bestämde oss för att prata med han som ägde huset om Amanda kunde få stanna där över dagen. Det var helt okej, så vi lämnade henne för tillfrisknande med några glas resorb plus bröd och kubanska mariekex. Vi mötte upp Therese med familj och sa hejdå till dem, för att sedan äta lunch med Therese. Under lunchen insåg vi att det nog inte var optimalt för Amanda att åka buss fyra timmar hem till Santa Clara, så vi bestämde oss för att stanna en natt till. Men som tidigare nämnt så var inte casat där jag, Åsa och Amanda bott superb, så vi kände att vi behövde hitta något nytt. Efter några vändor fram och tillbaka på huvudgatan i Varadero bestämde vi oss till slut för ett hotell nära vårt casa.

I princip alla hotell i Varadero är all inclusive, så trots Amandas icke-existerande behov av ”gratis” snacks och drinkar var det på ett sådant vi hamnade. Vi bokade två dubbelrum, men flyttade in tre i ett och Amanda i ett annat, då vi fortfarande var lite rädda för att det var magsjuka hon bar på. Men vår sjukling var ganska nöjd ändå, då hon fick en skön säng, en tyst air condition och en toalett med toasits. Rummet kom även med balkong med utsikt över poolen, med denna användes inte så mycket under dygnet. Middagen på hotellet var möjligtvis inte ens relativt god, men det var inte direkt någon av oss som var sugen på mat ändå. Vi som fortfarande kunde stå upp bestämde oss för att leva all inclusive-liv och beställde in mojitos. Dock smakade dessa inte lika bra som de gör i Santa Clara, och alkohol är trots allt inte så lockande när man tror sig vara nära en matförgiftning och/eller magsjuka.

Morgonen därpå mådde nästintill hela sällskapet bra igen och vi lämnade stranden och tog en taxi hem till Santa Clara. När vi kom till vårt casa bjöd vår husvärd på tamarindojuice, som kanske aldrig smakat så bra som då. Nu, såhär sex dagar senare, mår alla mycket bättre. Amanda är dock fortfarande inte speciellt sugen på kubansk mat, men hon får i sig tre mål mat om dagen och kan både sitta upp och gå själv. Varadero var väldigt fint med dess 25 kilometersstrand, men kändes ganska turistigt. Att det första fallet av matförgiftning kom i denna stad gör inte upplevelsen bättre. Vi slogs även av att de som reser till Varadero inte reser till Kuba. Det är som ett litet eget land, där det finns möjlighet att köpa importerade varor och äta mat som smakar någotsånär som den gör i resten av världen. Resten av Kuba ser inte ut så. Dock, tror vi på grejen att kombinera andra städer på Kuba med Varadero, om man vill ha lite strandliv innan man åker hem. Men, för att ha sett Kuba bör man se mer än Varadero. Nu har vi ungefär tre dagar kvar på Kuba för den här månaden, och när vi kommer tillbaka i maj väntar besök i åtminstone Trinidad, Cienfuegos, Playa Larga och Havanna. Tills dess ska vi äta mexikansk mat och skriva uppsatsen på vita stränder. 

L

Likes

Comments

Som vi inte har berättat så mycket om här så skriver vi ju faktiskt kanidatuppsatser när vi får tid över… I stora drag undersöker vi hur Kubas sockerindustri också kan bidra med el till det nationella nätet genom att bränna sitt restavfall i en kraftvärmeprocess. Restavfallet kallas bagasse och är den biomassa som blir kvar när sockerjuicen pressats ur sockerrören. Om processerna effektiviserades skulle el från sockerfabriker kunna bli en viktig del i processen för Kuba att minska användningen av fossila bränslen för elproduktion.

Just våra uppsatser utgår från den specifika fabriken Carlos Balino och förutsättningarna där. Therése och jag undersöker hur de kan ändra och förbättra sin kraftvärmeprocess för att maximera elgenereringen och Amanda och Linnea tittar på vad som är mest lönsamt - att pelletisera överskottsbagassen för att sälja den, eller att bränna den direkt för att istället exportera elektricitet.

Här kommer lite bilder från ett studiebesök på fabriken. Den ligger ca en timmes bilfärd utanför Santa Clara och vi åkte dit tillsammans med vår Kubanske handledare.

Här är fabriken!

Här är sockerrör som kommer från fälten till fabriken. Ungefär en tredjedel av det socker som produceras på Carlos Balino är ekologiskt. Men oavsett ekologisk eller konventionell produktion måste sockerrören vara färska när de processas, de får ligga max 8 timmar i transportvagnar. Det är därför viktigt att industrins flöden planeras väl och att fabriken är tekniskt pålitlig. Det fungerar si och så på Carlos Balino, de har ofta flera timmars oplanerade driftstopp varje dag.

Sockerrör på väg in i fabriken!

Här bearbetas sockerrören så att juicen kan pressas ut. Det är juicen som sedan blir socker och resten som är bagasse.

I det långa röret åker bagasse för att antingen lagras eller brännas direkt.

I den här jättepannan (ca 18 m hög) bränns bagasse för att generera ånga som både används i sockerprocessen och för att driva turbiner som genererar el.

Bagasse, bagasse, bagasse...

Här är en av de två turbinerna som ångan leds genom för att generera elektricitet.

Så nu har ni förhoppningsvis fått en lite klarare bild av vad vi pysslar med när vi inte badar och sippar på mojitos ;)


  • Filed under: Åsa

Likes

Comments

Det är väldigt lätt att berätta om när vi gör speciella saker här, så jag (Åsa) vill nu dela med mig av hur en helt vanlig vardag i Santa Clara kan se ut.

Theréses alarm ringer 07.25. Det är så tyst att jag bara hör vibrationerna. Therése trycker på snooze. Mitt alarm ringer 07.30, inte lika tyst. Jag trycker på snooze. Någon av oss tar oss ur sängen ca 07.45 följt av den andra tre minuter senare. Exakt 6 min senare har vi gjort oss klara för frukost och undrar 1. varför vi gick upp så tidigt och 2. vad vi gör med all tid hemma på morgnarna. Jag skrollar igenom mitt laddade instagramflöde för femtonde gången och konstaterar att jaa, det här har jag ju redan sett.

Klockan 8.00 prick ses vi alla fyra i köket och äter frukost. Den är färdig och framställd när vi kommer dit och består av exakt samma sak varje dag:

Ett stekt ägg

Papaya

Ananas

Guava

Vitt bröd med smör

Kaffe och te

Färsk juice av ananas, guava, tamarind eller papaya

Det låter ju ganska nice märker jag när jag skriver upp det så här och det är det väl egentligen. Men prova att äta precis samma sak varje dag i en månad (Lägg till en allergi mot äggvita och det blir ännu roligare) så kan vi snacka sedan.

Någon gång under frukosten dyker Ricardo upp och har dagens första spanskalektion med oss. Han pekar halvt hysteriskt på olika saker i rummet och så ska vi säga vad det heter på spanska. Vi är mer eller mindre engagerade beroende på morgonhumör..

Halv 9 plus minus fem minuter återvänder vi till våra rum och kör igång med första uppsatsskrivarpasset. Vid 10 blir vi kaffe/snackssugna och öppnar våra påsar med popcorn som vi köpt kvällen innan, kaffe blir det inget tyvärr. Fram till ca 11 halvligger vi i våra sängar(vi har liksom inget riktigt bra bord att sitta vid och på rummen har vi AC) med dator på magen och popcorn här och var. Therése producerar som vanligt text i rasande fart och mumlar saker som jag halvt uppfattar i stil med ”ojojoj NU är jag ute på djupt vatten.. Eeeeh Åsaa nu har jag nog hittat på lite här, du måste läsa det här sedan och kontrollera…”. Jag inser att något avsnitt jag skrivit om termodynamisk teori inte alls är relevant för uppsatsen, skär ner på det drastiskt och inser att andelen text i uppsatsen som är mina ord krymper i samma takt som mina popcorn tar slut. Jag återvänder till excel och funderar för 17de gången över från vilken källa vi ska ta värdet för hur mycket el som konsumeras för varje ton sockerrör som går genom processen. Jag tar upp funderingen och vi kommer fram till samma sak som förra gången, att vi kommer veta efter onsdag när vi besökt fabriken.

Klockan 11 byter vi om till träningskläder och promenerar mot det lilla gymmet som vi hittat. Det helt otroligt. En fallfärdig byggnad med maskiner från ungefär stenåldern, men med mer än entusiastiska tränare. För motsvarande 45 sek i månaden får vi alltså en personlig tränare varje gång vi dyker upp på gymmet! Vår favorittränare är där på förmiddagarna och instruerar oss på spanglish att göra ”4 of 10” av varje övning. Benträning är något som ligger honom extra varmt om hjärtat och det hör numera till vardag att vi har vissa problem med trappor. Till och med Amanda som annars inte svettas går från gymmet helt genomblöt. Therése är röd i ansiktet och Ricardo kommenterar ”Ah haha tomato" när hon passerar honom i dörren när vi kommer hem.

Vi har planerat att uträtta lite ärenden på vägen hem från gymmet. Jag och Therése går till butiken där man kan köpa internetkort och ställer oss i den ytterst oklara kön utanför. Det är egentligen två, tre eller fem olika köer som bildar en form av klump och vi när vi äntligen tror att vi fattat systemet kommer en tant och går rakt förbi alla och in i butiken utan att någon ifrågasätter. Vi är trötta och jättehungriga och undrar hur i hela fridens namn vi kom på idén att köpa internet efter träningen och innan lunch. Det är omöjligt att uppskatta hur lång kötid vi har kvar men vi är envisa och vägrar ge upp. Till slut kommer vi fram och möts av informationen att 5 timmarskorten är slut och att det inte finns någon säker tidpunkt när de får in nya. Nähä okej, vi får köpa entimmarskort då.

Vi möter upp Amanda och Linnea som varit på banken och tagit ut pengar och går mot det lilla hålet i väggen där vi köper arroz con pollo i bruna papperslådor. Vi bär maten de 500 metrarna hem och försöker undvika att göra hål i lådorna där salladsdressingen läcker igenom pappen. På vägen viskar en mötande kuban ”beautiful” i Linneas öra och längs hela nästa kvarter smider hon planerar att ta med sig en vattenflaska med kranvatten nästa gång som hon kan hälla på första bästa väsande man.

Vi kommer hem och äter och konstaterar hur sjukt god maten är och att det är otroligt att den bara kostar 8 kronor. Therése vill duscha först för jag är visst långsam i badrummet. Under tiden försöker jag stretcha ut mina baksida lår som är spända som stenar.

På eftermiddagen går vi till hotell America för att använda internet för att kolla upp några källor och skriva där en stund. Personalen känner oss vid det här laget och ser glada ut när vi kommer. Jag tror de tycker att vi är lite konstiga som kommer med våra datorer var och varannan dag, men de verkar gilla oss. Jag köper mangojuice, Therése en tukola och Amanda en refresco limone. Vi får specialpris. Wifi fungerar ibland och om vi har tur är de sidor som vi behöver komma tillgängliga på Kubas internet. Vi sitter ute under ett parasoll och blir klibbiga av värmen. Theréses dator gör lite som den vill och vi håller andan medan vi väntar på om den har totalförstört vår dokument eller ej. Datorn skärper sig och vi andas ut.

I tid till att hinna förbi affären som stänger klockan 5 går vi från hotellet. Jag och Therése har slut på vatten, vi konsumerar ca en femlitersdunk om dagen.. Helt sjukt. 

Vi kommer hem och jag ska fylla på vatten från den stora dunken till min lilla flaska. Jag överskattar i vanlig ordning min pricksäkerhet och det blir en pöl på golvet. Våra rum har blivit städade och någon har till och med vikt kläderna i våra väskor.. Vi skäms lite för att de städat så grundligt, herregud ska vi inte göra något själva.

Vi behöver boka bussbiljetter till Varadero och efter lite efterforskande inser vi att det är bäst att fråga Ricardo om han kan hjälpa oss. Vi spanar efter att någon av sönerna i familjen ska komma hem så att vi får tillgång till tolk. Vi är 90% säkra på att vi lyckas få fram vårt ärende till en Ricardo som upprepar ”inga problem, inga problem” gång på gång.

Några minuter senare knackar det på vår rumsdörr och Ricardo kallar på ”Theresa”. Han har gett upp med ”Hosha”, mitt namn är tydligen för svårt. Det är dags för det som kallas fumigation och betyder myggdödning med hjälp av gas. Det görs lite då och då i alla hus och då måste man gå ut under tiden. Men även fast vi gått utomhus kan vi inte undgå att andas in lite rök och det känns som att livet förkortas med minst en halvtimme.

När det är middagsdags går vi mot vår favoritrestaurang, El Sol. Therése vill beställa ArroZ con CamaroneS och blir rättad - det heter ArrO con Camarone. Om man råkar säga bokstaven s här kan man lika gärna prata svenska. Jag testar något nytt och det är ca 80% chans att det är gott. Amanda beställer en rätt som består av en stor skål med ris med fisk och skaldjur. Det är så mycket mat att det inte ens ser ut som att hon rört maten när hon ätit klart. När servitrisen kommer och frågar något vänder sig alla mot Linnea, vi förväntar oss att hon ska tolka vad som sagts. Det slutar med ett konstaterande att ingen fattat så vi säger att vi inte förstått och ser lite ursäktande ut. Servitrisen ger upp.

På hemvägen har vi tre obligatoriska stopp. Det första är chokladbutiken. Där köper vi Amandas favorit-estrella, en stor chokladstjärna med något krispigt i. Sedan går vi förbi maiz-stället som är öppet ungefär hälften av alla dagar. Där köper vi fyra påsar popcorn för motsvarande 2 sek styck. Det sista stoppet på hemvägen är parken. Där försöker vi logga in på wifi-nätet för att se om det hänt något kul. Therése och Amanda kommer in direkt, medan jag och Linnea får försöka flera gånger innan det kanske går. Linnea beklagar sig över sin otur med tekniska prylar som är ett tema den här resan och jag hetsar för att hinna ladda ner mina mail innan uppkopplingen dör. Vi konstaterar att när man inte har ständig tillgång till internet vet man inte riktigt vad man ska göra när man plötsligt får det. En kik på Facebook, ett försök att ladda ett så långt Instagramflöde som möjligt och ett skickat meddelande senare är vi nöjda och går hemåt.

Hemma går vi in till Amanda och Linnea och tittar på två avsnitt Sex and the city. Therése somnar och Amanda är arg på Mr Big. Någon smyger ut i köket där det redan är frukostdukat och tar en kniv som vi delar chokladstjärnan med. Vi går igenom mobilbilder från de senaste dagarna och konstaterar att vi är helt okej bruna nu.

Vid 23 tiden går jag och Therése över till vårt rum. Vi borstar tänderna och Therese är snabbast med att gå och lägga sig. Även fast hon är taklampsansvarig glömmer hon att släcka och jag får göra det. Vi kollar igenom våra Facebokflöden och konstaterar att vi kan se 10 sekunder av en rolig kattfilm. Jag ställer in ACn på 26 grader, vi säger ”Bueno” och Therése släcker sänglampan.

Ungefär som hemma helt enkelt.


Likes

Comments

Det vi pratade mycket om innan vi åkte till Kuba, eller i alla fall jag, var hur maten skulle vara. Googlar man food culture och Kuba så får man fram resultat som säger att det inte riktigt finns någon matkultur och att maten är sådär. Allt tyder på att man inte åker till detta land för matens skull, om vi säger så. Vi kom alltså hit med tanken att vi skulle leva på ris och bönor samt må dåligt efter varje måltid, inte att vi skulle äta hummer minst en gång i veckan.

För ja, vi unnar oss faktiskt en varsin hummer i veckan. Till ett pris av 111 kronor, vilket nästan är billigare än en vanlig Stockholmslunch. Utöver det så äter vi saker som Arroz Imperial, Arroz Frito, Camarones en Salsa, Pollo en Salsa, Arroz con Camarones, Arroz con Pollo osv osv. Maten består främst av ris (arroz) och bönor, det gör den. Men på något vis är det fortfarande gott. Vi har även lärt oss att i princip allt kött bankas ut till en tunn filé. I vissa fall är det gott, i vissa fall blir det torrt. Men, om man inte är sugen på en tunn filé så kan man ganska lätt undvika detta, genom att lyssna på om det låter som någon hamrar i köket. Hamras det, så blir det tunn filé. Ett annat, väldigt säkert kort, är att beställa räkor. Efter tre veckor på Kuba har vi aldrig blivit besvikna när vi beställt in räkor, eller något annat från havet.

På det stora hela så är maten, faktiskt, god. Så god att vi har börjar benämna maten som absolut god vs. relativt god. Mat som är absolut god är sådan som skulle vara lika god i Sverige. Relativt god mat är den som förmodligen är väldigt god för att vara kubansk, men kanske inte skulle vara lika god hemma. Den veckovisa hummern tillhör självklart kategorin absolut god, tillsammans med camarones en salsa. För att ni ska få en större förståelse för absolut god vs. relativt god så kommer här ett gäng matbilder, med tillhörande bildtext. Ska nämnas att maten, i 95% av fallen, är mycket godare än vad den ser ut, men med absolut vs. relativtmarkering kanske ni förstår lite bättre.

HUMMER!!! På Hostal Florida!! ABSOLUT GOTT!
OBS1! Åker ni till Santa Clara någon gång i livet, gå hit. Ni blir ej besvikna.
OBS2! Beställ house drinks till. Bara gör det.

Ps. Notera hur nöjda vi alla är, och hur väl jag skyddar min vita T-shirt från special tomato sauce.

Räkor på O’Reilly 304. Absolut gott!

Grillad fisk på Hostal Florida. Absolut god! På Hostal Florida finns även Ropa Vilja, som även den är absolut god.

Camarones en Salsa! Här ser ni även tallriken med ris och bönor som man får med till cirkus allt. Absolut god!

Arroz Imperial con Camarones på Sol! Oftast relativt god, men ibland absolut god.

Pizza con Cebolla från valfri väggrestaurang, relativt god!

Övrigt som är relativt gott är:
Pasta, rent generellt
Arroz Frito från valfri väggrestaurang
Nästan all annan mat

Vi har dock hittat en maträtt som inte riktigt lever upp till någon nivå på godhetsskalan. Ensalata fría. Vi vet, det låter som att det är en sallad som endast är sallad, vilket ju kan tänkas vara nice i ett varmt land som detta. Därmed har vi (Åsa) varit modiga nog och beställt in det.
1. Det är inte sallad.
2. Det är inte ens i närheten av sallad.
3. Det är absolut inte gott.
Ensalata friá är, håll i er nu, spaghetti dränkt i majonäs med ananasbitar och sedan kan man addera lite vad man vill (hittills har vi sett tonfisk och morot). Råder er att aldrig, någonsin, äta ensalata fría på Kuba.

Men, slutet gott! Vi har hittat snacks också! I ett land där man kan köpa besticklådor på mercadon, men inte chips. Santa Claras bästa snacks är följande:
1.
MAIZ! Även kallat popcorn. Dock måste jag understryka att det faktiskt heter maiz här, vilket kan vara den bästa stavningen jag sett på snacks, någonsin.
2.
Choklad! På Casa del Chocolate finns det choklad att tillgå till det humana priset <8,5 SEK. Kvaliteten är som övrig kubansk mat, det är nästan alltid väldigt bra, men ibland är det extraordinärt. De senaste dagarna har chokladen varit extraordinär, vilket har gjort oss väldigt glada i uppsatsskrivandet. Tyvärr är dock chokladen relativt god, men fungerar alldeles utmärkt för tillfället.
3. Churros! På vår nyfunna mexikanska restaurang finns det churros för 8 CUP till efterrätt, vilket i svenska kronor är cirkus 2,8 kronor. 8 CUP är även priset för 1 ton bagasse, så ibland ifrågasätter vi varför vi köper churros, när vi skulle kunna köpa ett ton bagasse och värma upp våra lägenheter hemma i Sverige. Sedan inser vi att ett ton bagasse blir ganska svårt att frakta hem och att det därmed är bättre att unna sig nyfriterade churros, mmmm.

​Avslutar med en bild på våra bästa snacks och importöl (för hela 10 kronor) från en kväll uppe på terassen. 

Hoppas allt är bra med er där hemma!

L

Likes

Comments

Hej!

Vi kan uppdatera med att vara liv just nu till stor del bestar av beraknande av massfloden av bagasse och effektiviteter pa forbranningsprocesser. Fran timme till timme skiftar var installning - har vi 90% av arbetet kvar eller ar vi nastan klara?

Men ni ska slippa bilder pa nar vi halvligger i vara sangar med datorer pa magarna, tuggandes popcorn och skrollandes genom diverse avhandlingar om Rankinecykler. Istallet far ni lite bilder fran en utflykt vi gjorde haromdagen till Villa Las Brujas, Cayo Santa Maria.

PS Vi tackar Matilda och Filip for gastspelet den 1a April har pa bloggen. Vi ser forvantansfullt fram emot fler uppdateringar om vad som hander pa KTH! DS

Likes

Comments

Mitt absoluta favoritord på spanska. Och absoluta favoritfrukt på Kuba. Papaya alltså. Känn på ordet bara: Fruta Bomba.

Å

  • Filed under: Åsa

Likes

Comments

Vi har inte uppdaterat här ännu på grund av att vi inte vill sno rampljuset från er och eran fantastiska resa. Som ni vet så hade jag och Filip lite utav en uppförsbacke med kexet och livet i allmänhet, men nu kan vi inte klaga längre. NI KOMMER ALDRIG TRO VAD SOM HAR HÄNT. För att göra en lång historia kort kommer vi nog inte behöva oroa oss för sommarjobb längre (Greenly anställde oss!! Folk ringer hela tiden!! Vi får betalt för att göra klart kexet!!!). OMGGGGG VAD HÄNDER?? Vi hinner inte skriva mer just nu, vi ville bara uppdatera er! Spana in länken!!!!

http://www.di.se/artiklar/2016/4/01/KTH-studenterna-Filip-och-Matilda-revolutionerar-energibranschen/

Likes

Comments

I tisdags gjorde vi en utflykt! Men jag vill börja mitt inlägg två dagar tidigare. Det var nämligen så att familjen som jag och Therése bott hos sedan vi kom hit var fullbokade två nätter sedan innan, vilket gjorde att vi fick ta vårt pick och pack och bo på ett annat ställe under tiden. Det visade sig bli en mindre trevlig upplevelse. Vi som haft det så himla bra hos Maria som bjuder oss på alla Kubas frukter och har världens sötaste hund. Men det var ju bara två nätter. Vi blev hjälpta med alla våra tunga väskor de ca 200 meterna till stället vi skulle bo på och klev rakt in i kolonialtiden. Stället var inrett så som man föreställer sig att gamla bomullsplantagegårdar såg ut (människorna också!) och rummet hade minst tre garderober där det måste gömma sig något. Det var dessutom alldeles för högt i tak för att ACn skulle ha någon effekt. Vi lämnade lampan tänd på toaletten så att vi skulle våga gå upp på natten och låg och svettades och drömde om läskiga clowner i garderober. På morgonen fick vi övermogen frukt och bröd med kryp på till frukost. Det var omöjligt att få ner något och Therese smugglade ut ett ägg i fickan för att det skulle se ut som att vi ätit något i alla fall. När vi lättade flyttade tillbaka till Maria kom jag på att jag glömt lite saker i kylskåpet och fick springa tillbaka. När jag kom fram hade mannen i huset plockat ut sakerna jag glömt och höll dem i händerna. Jag tog tacksamt emot dem men noterade att den choklad vi skulle ge som present till Maria var borta. När jag frågade efter den skakade han på huvudet och sa att neej, det fanns inget mer i kylen. Jag tittade efter och kylen var tom. Med tron att jag lagt chokladen någon annanstans lämnade jag. Så var det inte, den var borta - troligtvis uppäten i skrivande stund.

Tillbaka till tisdagens utflykt :) Vi tog en taxi de fyra milen norrut till orten Remedios, en liten stad med ca 40 000 invånare. På vägen dit passerade vi hagar med kor, hästar och getter och odlingar med bananer och sockerrör. Naturen är väldigt grön och fin så här års och landskapet är relativt platt. Framme i Remedios promenerade vi runt litegrann och tittade på husen runt stadens stora torg som restaurerats för några år sedan för stadens 500 års jubileum. Vår handledare på universitetet bor i staden och påstår att man kan äta fantastiska skaldjur där om man vet var man ska gå. Vi hittade inte rätt ställe och fick sedvanligt ris med samma grönsaker som alltid. Vi får återvända för ett nytt försök. Efter lunch lyckades vi få tag på en taxichaufför med lika bra berättarröst som … och som dessutom kunde engelska. Han körde oss till kuststaden Caibarién där han gav oss en sightseeingtur och berättade om byggnaderna och hummerfisket. Vi kände på Karibiska havet för första gången drack en mojito på en bar som hade en påfågel som husdjur. Senare körde samma chaufför oss hela vägen hem till Santa Clara. Bilen hade maxfart 50 km/h och vi satt fastklibbade mot bilsätena på grund av ickeexisterande AC och 30°C. Det var en fin dag och vi brände våra axlar lite. Bildbevis finnes nedan!

Kram på er!

Å



  • Filed under: Åsa

Likes

Comments