View tracker

Det är tisdag. Jag hatar tisdagar, starkt ord, men jag hatar verkligen dessa dagar. Finns ingen värre dag på hela året. Tisdagar för mig har alltid varit den mest deprimerande dagen och allmänt urtråkig. För övrigt har jag under förmiddagen varit på sjukhuset för att kolla upp lite saker, diskutera och dessutom ta lite prover. Många av mina vänner vet att jag är stamkund på sjukhuset väldigt ofta, men det är sällan jag har berättat varför.

Sanningen är att många uppfattar mig som en glad och positiv kille som inte lider av några som helst problem av fysiska besvär. Faktorn är att ni faktiskt har fel där. Som vi har lärt oss i skolan, så syns inte alla fysiska hinder. Verkligheten är att jag under alla mina 17 år fått stå ut med detta, men det är saker som jag skämts över, även om det inte är mitt fel - men jag har aldrig vågat visa mig som en "felfri" person.

När jag var cirka 6 månader gammal blev jag akut sjuk och blev inlagd på barnkliniken på sjukhuset i Kalmar under tio månader. Tio jävla långa månader. Förstår ni frustrationen hos mina föräldrar och syskon som under denna långa tid gick och oroade sig över vad som hände och varför? Varför just nu och varför just jag? Den som lever får se. Mormor uppmanade mamma att hon skulle uppsöka vård, i och med att jag inte hade börjat göra mina motoriska rörelser, t.ex. krypa, stå och gå. Mamma ansåg detta inte som något oroväckande, utan hade en tanke om att jag var sen i min utveckling.

Läkarna utredde mig från topp till tå, men fann inget anmärkningsvärt och tog därför ett beslut om att skicka mig till specialistläkare i Linköping. I Linköping gjordes en så kallad magnetkameraröntgen och tanken var att jag skulle undersöka magen, i och med att jag rasade i vikt och var alldeles för underviktig. Mamma satt bredvid min sida och vakade över mig. Hon sitter och stirrar in i kontrollrummet och tyder på att något är fel, att läkarna sitter och diskuterar och är allmänt förvånade. En av läkarna kommer ut och meddelar mamma att de kommer att höra av sig inom tre veckor för svar. Inga tre veckor går, utan tre dagar. Läkaren förvarnar mamma att detta "inte är någonting att oroa sig för" innan han fortsätter: "Vi har hittat två tumörer i ryggen". Mamma tappar tomheten inom sig och massvis med tankar yrar omkring i hennes huvud: vad händer nu, varför just du? Tiden går, jag hinner fylla två år och två veckor efter min födelsedag, 28 juni 2001 var det dags.

Timmarna gick. Elva timmar kändes snarare som en evighet för mina föräldrar. De insåg att hoppet var ute, att deras liv skulle förändras fullständigt. Detta var något som bara blev så, de visste inte om någonting av vad som skulle ske. I samband med operationen avlägsnades en av tumörerna, men den ena sitter fortfarande kvar ännu idag, för kirurgerna vågade inte ta risken att förlora mitt liv, för den andra tumören sitter för långt in i ryggmärgen. Och ryggmärgen är inte direkt något man ska leka med en kniv heller, just därför lät dem den att sitta kvar. Men det var någonting som hände, någonting som gick fel, något som de inte hade räknat med. De råkade av misstag skada ett av kroppens viktigaste organ: njurarna.

Efter operationen i Linköping blev jag kvar på neurokirurgen i ett antal dygn. Något som gläder mig oerhört mycket är att det är just efter operationen jag har mitt livs första minne, ett minne som för mig betyder oerhört mycket. Jag minns mycket väl att dagarna efter operationen var oerhört varma. På grund av att jag under de närmsta dagarna inte fick röra på mig eller sitta upp, gick mamma och pappa milslånga promenader med mig i barnvagnen varje dag, bara för att jag skulle ligga stilla. Om nätterna fick pappa sova på BB i och med att det inte fanns en extrasäng, varpå mamma och jag delade på det stora rummet med ljusblåa väggar. Förutom promenaderna har jag ett väldigt starkt minne av att pappa stod vid fönstret, kollade ut över sjukhusbyggnaderna och var allmänt irriterad på de "förbannade" fiskmåsarna som tjöt av sig hela tiden. Utanför vårt rum var det ett café - ett café med ljusröda väggar. Detta är estetiska minnen som jag alltid kommer att komma ihåg.

Efter att vi under ett antal dygn legat på neurokirurgen blev jag transporterad till Kalmar med ambulans. Detta är något jag inte kommer ihåg, men vad mina föräldrar säger så gick det undan hela vägen ner i och med att det fanns en risk att mitt tillstånd kunde förändras.

För mig, men även för mina föräldrar, blev det som att påbörja ett nytt liv. Man var tvungen att tänka till alldeles extra nu. Innan operationen kunde jag varken stå, gå eller krypa, vilket jag nu som tvååring skulle börja med, någonting som var ganska tufft. Under mina år har jag inte haft samma fysiska förutsättningar som andra jämngamla personer, vilket jag under låg- och mellanstadiet fick stå ut med genom väldigt grov mobbning.

Förutom detta innebar det mycket annat: regelbundna hälsokontroller för att se hur min hälsa utvecklades. Men även har det blivit ett antal resor fram och tillbaka till Linköping för att träffa mina specialistläkare som jag har haft sedan jag var liten. Och nu är det på tal om att jag ska åka tillbaka till dem för att göra en ny bedömning om hur vi ska gå tillväga i fortsättningen.

Sedan liten har jag haft en etablerad kontakt på sjukhuset i Kalmar, vilket innebär att dem känner mig väldigt väl, förstår mig bra och kan min historia utan att läsa sig in i mitt fall. Dock avslutades denna kontakt 2011 på grund av att jag flyttade upp till Örebro med mamma. Vår förhoppning var att Örebro som har ett universitetssjukhus med högre kompetens, skulle hjälpa mig ordentligt. Detta är något som vi hade väldigt fel om. Under fyra år fick jag träffa min läkare totalt sex gånger som under våra besök nonchalerade oss totalt, var inte uppmärksam över situationer och var allmänt otrevligt. Detta föranledde till att jag nu fått ganska tilltagande komplikationer som måste klaras upp rätt så fort, innan det är försent.

Nu har jag bott i Kalmar i ett år och jag har haft turen som fick min gamla läkare på sjukhuset igen. En läkare som mig som betyder oerhört mycket och som varit extra speciell. Förra året när jag träffade henne igen, efter ett uppehåll på fyra år, blev hon överlycklig, sprang fram och kramade mig och sa "Vad kul att se dig igen!" - det var inte ett sådant mottagande jag fick i Örebro, utan de hälsade inte ens. Hon undersökte mig från topp till tå och var allmänt bekymrad: mitt blodtryck låg alldeles för högt. 220/110 (normalt blodtryck ska ligga på ca. 120/80). Hon blev garanterat orolig och skickade remisser lite här och var: röntgen för ryggen, njurarna och mer avancerade provtagningar och undersökningar samt specialistläkare och neurokirurg i Linköping.

Idag träffade jag henne igen efter att jag gjort alla provtagningar och undersökningar. Vi går igenom alla provsvar och säger: "Kevin, jag förstår dig om du blir orolig nu, för detta är som en rejäl käftsmäll, vilket är förståeligt." Jag suckar något enormt och lägger händerna för ögonen och undrar vad som sker och vad detta är för tungt besked. Hon fortsätter: "Vi har fått dina provsvar nu och det visar sig att den högra njuren står för totalt 8 procent av funktionen, varav vänster står för 92 procent, det vill säga att du har förlorat den högra njuren helt". Där har vi anledningen till att jag är så oerhört infektionskänslig, varit inlagd på sjukhuset med intravenös antibiotikabehandling under fyra gånger på ett halvår år, SEX MÅNADER! - det är helt vansinnet. När jag väl blir sjuk går det oerhört fort, man hinner inte reagera. Hade läkaren i Örebro tagit lite ansvar kring sitt arbete hade jag inte suttit här idag med ett (livsviktigt) organ mindre.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ambitionen har varit på topp under helgen, men nu är den lika borta som den gångna helgen. Veckan har gått alldeles för långsamt men helgen alldeles för snabbt. Helgen har spenderats hemma med massvis av plugg jag ligger efter med: pliktetik och konsekvensetik, kommunikation, teorier om kunskap och kompetens, nervsystemet, rörelseorganens sjukdomar, skelett och muskler, psykiatrins utveckling, psykisk ohälsa och hälsa - lite gott och blandat med andra ord.


Medan de andra varit bortresta under helgen har jag haft hela villan för mig själv, vilket varit väldigt skönt faktiskt. Jag passade på att slappna av ordentligt med ett riktigt skönt och varmt skumbad igår kväll med tända doftljus, men det enda som saknades var lite sällskap - annars var det helt perfa!

​Imorgon drar en ny vecka igång igen och jag är inte direkt jättetaggad om jag ska vara ärlig. Förra veckan var jag borta från skolan i och med att jag var sjukt förkyld, vilket föranledde till att jag missade massvis i skolan som jag försökt ta igen under denna veckan. Men som tur är vi lediga nu på torsdag, riktigt skönt faktiskt. Dock synd att studiedagen inte ligger på en måndag eller fredag, för då får man lite extra lång helg. De enda planerna för den kommande veckan är möte med elevkåren imorgon, läkarbesök på tisdag och utbildning på onsdag eftermiddag. Men nu ska jag avsluta denna veckan med lite filmmys! 

Likes

Comments

View tracker

Jag har tappat vettet fullständigt. I rummet sitter jag mållös och försöker greppa tag om livet, men allting glider ur mina händer som en hal ål.

Tänk om alla visste, men ingen känner mig - knappast jag själv längre. Men jag är en mycket duktig och professionell skådespelare som lurar alla, även mig själv. Taggtråden behåller jag inombords för mig själv, såren infekteras för det river, skaver och plågar mig. Jag har ingen förmåga att hitta en plats att sätta fötterna för att få en stabil grund.

Ett år har passerat. För exakt ett år sedan blev jag halv. 21 september 2015. Jag höll i yxan som klyvde mitt egna hjärta - mitt itu. Redan då anade jag att smärtan skulle bli kronisk. Jag anade även att jag än idag skulle sitta och drömma tillbaka till havsstranden där vi två, lättklädda med strålande sol mot våra ansikten, ligger i sanden och tittar varandra i ögonen. Du var nyfiken på mina livsplaner. Du undrade vad kärlek var just för mig. Du undrade... allt. Du tog sats och frågade. "Jag vill vara med dig hela tiden, jag vill aldrig släppa taget om dig. Jag älskar dig." Sen är det bara vi två. Bara vi. För evigt. Jag var väl medveten om att jag efter ett helt år fortfarande skulle klara av smärtan, tänka på honom och att jag fortfarande skulle fälla ett par dyrbara tårar. Jag valde inte honom - mitt hjärta valde honom. Mitt hjärta står fortfarande fast vid sitt beslut. Men jag lät mig luras - av mig själv. Jag förstörde allt. För oss båda.

Ett år har gått. 12 månader. 52 veckor. 365 dagar. 8760 timmar. 525 960 minuter. 31 557 600 sekunder. En evighet.

Likes

Comments

Tisdagar - garanterat mina sämsta dagar på veckan. Men denna dagen har varit ganska varierande trots allt. Dagen började med att jag missade bussen på grund av att min cykel hade fått punka, varpå jag mot min vilja fick springa till bussen och missade den med drygt en halv minut - 30 jävla sekunder!

När jag väl kliver av bussen vid skolan stöter jag på en person - för att vara mer exakt, en av medlemmarna i familjen jag var inneboende hos förra året, familjen som under sommaren anklagade mig för grov stöld. Självklart fick jag lite ångest vilket jag kan erkänna, men i efterhand funderade jag över om jag verkligen behövde känna någon ånger, för det är ju inte jag som har gjort fel. I samband med denna stress tappar jag min plånbok med allting i - bankkort, ID-kort, pengar och busskort - rubbet! Men tack och lov lever mänskligheten, för bakom mig gick det en kvinna som sprang fram till mig och gav mig den - ett stort tack till denna ärliga kvinna!

Direkt när jag kom fram till skolan sprang jag direkt upp till min mentor och berättade om vad som hänt - att familjen jag bodde hos, att en av familjemedlemmarna går på samma skola som jag har mina lektioner på tisdagsförmiddagarna och onsdagseftermiddagarna. Självklart tyckte dem att jag verkligen inte skulle fortsätta mina individuella kurser där och avslutade denna kurs, varpå jag just nu ligger 100 poäng back i min studieplan.

Så under dagen har jag sprungit som en jäkla gasell mellan administration, rektor, studie- och yrkesvägledare och mentorerna för att förmedla om hur vi ska lösa denna situation. Regelbundet har jag gått omkring och funderat över vad jag vill läsa av de två alternativ jag fick: entreprenörskap eller fotografisk bild? Jag vill egentligen båda för har ett intresse för båda och vägde upp för- och nackdelar. Fördelar med entreprenörskap: någonting jag kan komma att ha kunskap av i framtiden och i samband med mitt engagemang i styrelsen för elevkåren och nackdelarna är ju naturligtvis att de är väldigt mycket teoretiskt, inlämningsstress och liknande. Men om jag väljer fotografisk bild är det mycket praktiskt, varpå jag slipper de tunga inlämnings- och prestationskraven och kan samtidigt ha kul och ha en "fritid", men detta är någonting jag troligtvis inte kommer ha nytta av i framtiden. Och jag ska ha bestämt mig något av dessa alternativ tills imorgon, så det blir ingen sömn för min del...

Men över till det positiva! Medlemsveckan i elevkåren har varit igång sedan igår och det inleddes med "Hela havet stormar" och vinnaren fick ett gratis medlemskap för ett år. Nu är vi inne på vår andra dag och vi körde på en traditionell tårtkastning på styrelsens ordförande och ekonomiansvarig. Träffade man en fullträff i deras ansikte vann man ett gratis medlemskap och träffade man överkroppen blev det ett medlemskap endast för 20 kronor - och det blev kladdigt kan jag säga er.

Vad gjorde jag då? Jo, jag gick runt i skolan under 1-1,5 timmes tid för att locka lite deltagare, tog selfies och kramades med underbara människor - ibland kan man verkligen inte underskatta sitt engagemang. "Men vadå, en timme är ju inte farligt?" säger ni - kan säga er att det var bannemej jobbigare än ett träningspass, jag har aldrig i hela mitt liv svettats på en idrottslektion eller så, men det gjorde jag nu - jag var helt genomblöt.

Självklart åkte vi ju på att städa hela vårt styrelserum där det låg massvis med papperstallrikar och grädde över hela golvet - men vafan, det är ju ändå en gång om året så detta var helt klart värt!

Men vad händer imorgon, då? Ja, det får vi väl se...? 😉

Likes

Comments

Inser att senast jag uppdaterade bloggen var i slutet av februari, men nu får det bannemej bli ändring på det. Självklart finns det ett antal faktorer bakom detta, bland annat har jag aldrig haft tid, varit oengagerad eller någon ork till detta - men nu efter en lång paus känner jag lite inspiration och motivation.

Men för att ge bloggen en bra kick tänkte jag dela med mig lite av mina händelser och foton från det första halvåret av 2016.

PRAKTIKEN


MELODIFESTIVALSFINALEN


UPPTAKT
Faktumet är också att jag den 1 mars blev invald i styrelsen för elevkåren på min skola, varpå man som styrelsemedlem kan ta åt sig så mycket positiva erfarenheter och minnen!


PUBRUNDAN


STUDENTEN
I och med att man numera är representant för elevkåren var vi ju självklart inbjudna till studentbalen och självaste studenten! Men måste säga att dekoreringen blev oerhört fantastisk av allt samarbete!


SOMMARLOVET
Ja, sanningen är att sommarlovet började på min födelsedag - en väldigt omtumlande dag. Först en gemensam avslutning med klassen som man skulle vara utan i två månaders tid, sedan bli oskyldigt anklagad för grov stöld samtidigt som man flyttade 40 mil hem till mamma samma dag - men det är en annan historia.

Förutom detta har sommarlovet överhuvudtaget inte varit så "jobbigt" ändå. Umgåtts med mina syskonbarn och även praktiserat på ett badhus i en månads tid, varpå jag sedan blev anställd resten av sommaren. Jag har dessutom varit på Gröna Lund två gånger under sommaren, en gång med syskonbarnen och den andra gången med någon annan ;)

Sen har jag dessutom flyttat till ett eget boende - helt klart nöjd, oavsett hur fullt upp man har!


PRIDE


SKOLAN
En annan tjuv av min tid är faktiskt skolan, speciellt nu i tvåan när vi måndag till fredag har flertalet långa lektioner mellan 08.10-16.40 - varje dag! Fast samtidigt älskar jag det, för jag får chansen att umgås med klassen under denna tid - ångrar faktiskt inte någonting om att jag flyttade 40 mil för att hamna i en sådan här bra klass trots allt.

Likes

Comments

Om jag ska vara hundra procent ärlig så var det ganska känslosamt att lämna mamma idag. Det är inte första gången jag åker ifrån henne, närmare 40 mil, endast för att få studera i min hemstad. Varje gång vi skiljs åt tänker jag att jag vänjer mig med tiden, men jag har insett att det alltid kommer vara lika känslosamt, oavsett vad. Man blir liksom påkommen av sin egen lögn. Man ljuger för sig själv. Ändå är jag fullt medveten om att jag kommer åka tillbaka till Kumla inom en snar framtid, men ändå är det alltid lika känsloladdat. Det var inte förrän när jag var framme i Kalmar som jag reagerade på detta, för tågresan gick som på räls (haha, där fick jag allt till mitt torra skämt). Självklart var SJ försenade, som vanligt, men inte så farligt försenade som när jag åkte upp till mamma.

Idag var det "endast" ett fordonsfel, vilket fördröjde med en halvtimmes försening. Då ska vi inte tala om "mardrömsresan" hem till mamma. Tro det eller ej, men tåget hann endast rulla 500 meter från centralstationen i Kalmar innan vi fick en stoppsignal. Så höll resan på med jämna mellanrum på sträckan mot Göteborg, vilket orsakade en timmes försening. När jag väl kommer fram till Göteborg kommer nästa överraskning: mitt tåg mot Örebro är försenat. Jag får information om att mitt tåg som skulle avgå 20.30, istället avgår 22.50. Jag och många andra hoppar på samma tåg tills vi får ännu ett bakslag - det är fel tåg. I ren panik försökte vi hoppa av tåget innan det skulle börja rulla men det var försent. Konduktörerna hade redan låst dörrarna så ingen kom av. Några minuter senare kom vi till slut av och jag gör bort mig totalt: jag glömde min laptop på tåget. Jag hoppar på tåget ännu en gång för att hämta datorn och precis när jag ska gå av stängs dörrarna, men på något sätt klämde jag mig ur dörren.

I Göteborg träffade jag på Christoffer som skulle mot Stockholm och därför gjorde han sällskap med mig. Dock var han inte så mycket till sällskap då han halvsov under hela resans gång.

Men på tal om något helt annat. Igår var det den sista deltävlingen av Melodifestivalen 2016 och helt spontant bjöd Hannah och Elsa in mig till en kväll med dem. (Hannah är min före detta kontaktfamiljsmamma och Elsa är Hannahs syster). Helt spontant kände jag att jag inte nappade på någons låt, så jag avstod från att rösta överhuvudtaget. Dock vet jag redan vilka två favoriter jag har och det står emellan dem två i finalen - finalen jag kommer uppleva live i Stockholm, då jag har biljetter dit!

Likes

Comments

FOTO: SVT


Kvällen den 7 juli var tillägnad för att jag i gemenskap med mina kompisar skulle ha en trevlig kväll tillsammans. Dels för att jag och en till i vårt gäng, Maja, skulle flytta från lilla Kumla. Maja skulle flytta upp till Norrlands djupa skogar och jag söderut: Kalmar för att vara mer exakt. Men kvällen var även planerad som en födelsedagsfest för Oliver som fyllde år dagen därpå.

Timmarna gick och klockan var strax innan elva på tisdagskvällen då vi beslutade oss för att ta ett kvällsdopp. I ett antal klungor gick vi bort mot badplatsen. På vägen dit var stämningen mycket god och vi hade väldigt roligt åt våra skämt. På vägen dit kommer en mötande bil som några meter framför oss tutar på oss. Självklart tänker vi att det är några personer som vill skoja med oss och tänker inte så mycket mer på det innan det brakar loss. Bilen närmar sig, sidorutan på bilen fälls ned och ett föremål sticker ut från bilen. Jag och Maja som går längst bak i ledet, hör plötsligt ett hjärtskärande rop från kompisarna som går längst fram: "Han har en pistol!". Han avfyrar ett antal skott mot oss. Vid första avfyrningen hörs ett dovt ljud när skottet träffar cykeln som L och M sitter på.

I samma sekund som bilen kör förbi oss, står jag kvar på trottoaren som en stel staty. Det gick inte in i mitt huvud vad som precis hade inträffat, vad jag hade blivit vittne till. Tankarna flög runt i huvudet på mig och till slut insåg jag vad som hade hänt. Bakom mig hör jag ett brummande ljud, lägger därför huvudet på axeln och ser i ögonvrån att bilen är på väg tillbaka, efter att ha gjort en u-sväng ett antal meter bakom oss. Denna gången är lysena på bilen avstängda och avfyrar ännu ett antal skott mot oss, men turligen träffas ingen.

Efter detta scenario kontrollerade vi om alla var oskadda, vilket verkade vara fallet. Vi fortsatte därför vår färd mot badplatsen och väl där upptäcker vi att en av tjejerna har blivit träffad. Det är då det slår oss om vad som har drabbat oss. Jag tar initiativet att ringa SOS medan de andra uppdaterar våra föräldrar om vad som inträffat. Just då var stämningen ganska panikartad då chocken slog till som en överraskning.

Efter att vi larmat polisen beger vi oss hem till en av kompisarna, dit polisen kommer för att prata med oss om händelseförloppet, signalement etc. Polisen upprättar en anmälan om grov misshandel och ärendet ligger på is ett antal månader.

Dagen därpå, den 8 juli, var rubrikerna i media: "Ungdomar beskjutna i Kumla". Man märkte av att stämningen i den lilla staden inte var densamma som det brukar vara. En journalist från SVT skriver i ett forum på Facebook och efterlyser personerna som var inblandade, varpå jag och Maja blev kontaktade därefter. SVT intervjuade oss och gjorde ett reportage om händelsen som därefter gick ut i TV.

"Ett ungdomsgäng blev beskjutna av en förbipasserande bil i Kumla under natten. Det var strax efter midnatt, natten mot onsdagen, som polisen fick in ett larm om skottlossning. Elva ungdomar ska ha sett en bil passera och hur en person i bilen hotat dem med ett pistolliknande föremål. Personen sköt sedan mot dem och en av dem träffades på smalbenet. Polisen tror det rör sig om ett skarpladdat luftvapen. Händelsen rubriceras för tillfället som grov misshandel och försök till grov misshandel." - Aftonbladet

Händelsen låg på is under en längre period och under höstlovet blev jag kallad till polisförhör där jag fick redogöra om mina iakttagelser och uppgifter kring kvällen. Just då hade jag en relativt god minnesbild av signalement och händelseförloppet. I samråd med förhöret fick jag beskedet av utredaren att jag inte "borde hoppas för mycket om vidare åtgärder", till exempelvis rättegång.

Utredaren blev nog själv överraskad om att hon hade fel. För drygt två veckor sedan fick jag hem ett brev som gav mig beskedet att utredningen läggs ner. Dagarna efteråt fick jag ett nytt brev som gav mig ett annat besked. "Hej Kevin Ländell, härmed kallas du som vittne till huvudförhandling i Örebro tingsrätt för att höra era iakttagelser av händelsen den 7 juli 2015."

Idag, fredag den 26 februari, ägde rättegången rum i Örebro tingsrätt. Vad jag förstod som innan var det endast jag som skulle vittna, då dem andra avsagt sig sitt vittnesmål. Väl på plats vid tingsrätten var nervositeten något extrem innan jag träffade på en av mina kompisar i väntsalen, som också skulle vittna. Sekunderna och minuterna gick som på räls och plötsligt blev vi inkallade till rättssalen. Tack vare hans insats behövde jag inte säga så mycket mer än att bekräfta saker och ting. Detta var ingenting stort att oroa sig över, vilket jag har gjort i nästa två veckors tid. Utan att uttala sig för mycket av ärendet, så förstod jag att den misstänktes försvar var något i stil med: "Det var inte med mening att träffa någon, mitt mål var endast träd, buskar och skyltar." Självklart fick han en motfråga: "Ser målsäganden ut som en buske tycker du?". Då blev han tyst. Efter åtta månader kan jag äntligen lägga denna resa i bagaget och avsluta ännu ett kapitel i mitt liv.

​"De blev beskjutna" - SVT:s intervju

​Efter grillkvällen på tisdagen tänkte ungdomarna bada vid Hällabrottet. Men plötsligt blev de beskjutna ett flertal gånger från en bil.

- Vi hade en avslutningskväll för att några av oss skulle flytta härifrån, så vi ville avsluta det på bästa sätt. Men även för att en av våra kompisar fyller år, säger Kevin Ländell.

Ungdomarna hade haft grillkväll hos en kompis och tänkte gå till badplatsen i Hällabrottet för att bada. Men allt gick inte riktigt som det blev tänkt.

- När vi hade kommit en bit så kom det en bil och körde förbi oss. Han åkte förbi oss tre gånger och första gången sköt han mot oss, då en av kompisarna blev träffade på benet och då skrek dem att han har ett vapen, säger Maja Granath.

​Sköt flera gånger
Efter att ha skjutit första gången vände gärningsmannen, körde förbi ytterligare två gånger och sköt mot ungdomarna igen. Tjejen som träffades fick ett blåmärke efter skottet som tordes komma från ett luftvapen. Polisen rubricerar händelsen som grov misshandel och försök till grov misshandel, och Maja och Kevin är skärrade av händelsen.

- Jag känner att när jag kom hem var jag väldigt chockad, rädd och hade ångest, säger Maja Granath.

Kevin fyller i:

- Alla blev ju påverkade på något sätt, varken mer eller mindre.

Likes

Comments