Snart är praktiken slut och på måndag väntar skolan igen vilket känns skönt för bara om en månad är det studenten 💪🏼 och det känns overkligt. Medan jag sitter här på lunchen och har dötid tänkte jag att jag skulle skriva om gårdagens möte. Det var andra och sista psykolog möte som jag var på och det kändes bra. Detta möte gick ut på att jag skulle göra två test och sen skulle psykologen berätta sin bedömning efter dem här två träffarna vi gjort. Första testet gick ut på att kolla koncentrationen och det gick bra förutom att jag flög i väg några gånger i mina egna tankar. Så hon konstaterade att jag hade lite koncentrationssvårigheter och de tycker jag stämmer, för jag kan lätt tappa koncentrationen. Det andra testet gick ut på att jag skulle svara på ungefär 150 olika påståenden. Då skulle jag trycka i om det stämde eller inte och det gick också bra.

När jag var klar med testen berättade psykologen sin uppfattning om mig och det var väldigt intressant att höra hur andra uppfattar en som person. Hon läste även upp de som jag hade sagt till henne på första mötet och det stämde in perfekt, de var inget som behövdes ändras och de kändes skönt. Det som var lite jobbigt var att hon kunde se genom dessa test att det märktes på mig att jag är deprimerad. Så nu fick jag det bekräftat igen och det vart jobbigt för jag har inte velat trott på de när jag gick till vårdcentralen och dem sa det där, men nu fick jag de bekräftat igen så de måste ju stämma. Trots de jobbiga är jag jätte nöjd över mötet med henne. Båda mötena har känts bra och efter varje möte jag har i Uppsala känner jag att de är rätt beslut jag har tagit. Efter varje möte har de inte känts konstigt eller känts dumt och de är också skönt för då får jag en bekräftelse från mig själv att jag gör rätt.

De bästa med detta möte var i slutet då hon berättade att jag kommer få min diagnos, vilket innebär att jag kommer få fortsätta min utredning och de känns helt galet och sjukt. Hon sa att dem kommer sätta min diagnos på tisdag. Jag kan knappt fatta de än att jag ska få börja med hormoner och få göra operationerna jag vill. Jag kommer att få en kallelse till överläkaren efter jag varit till gyn och då kommer han berätta vad som kommer ske och vilka remisser som ska skickas iväg osv. Jag har aldrig blivit såhär glad av ett besked som jag vart igår. Jag kan ju säga att de är även fösta gången jag är nöjd med den svenska sjukvården, jag har blivit bra bemött och dem har tagit mig på allvar och verkligen vilja hjälpa mig. Så jag säger att stort tack till trans vården att den finns.

All kärlek till er och glöm inte bort att alltid vara dig själv! 💯 // Kevin

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej hopp alla fina människor där ute, hopppas det är bra med er. För med mig är det bra, börjar äntligen komma på fötter igen. Tänkte jag skulle skriva lite om mötet jag var på i tisdags i veckan. Det var fjärde gången jag var till Uppsala och utredningsteamet. Den här gången träffade jag en psykolog och påbörjade en psykolog utredning gällande könsdysfori som skulle pågå under två träffar så jag ska tillbaka den 9 maj igen för att avsluta den utredningen och det känns bra. Nu händer det saker på riktigt och jag kommer bara längre och längre in i utredningen vilket känns helt fantastiskt samtidigt som det känns overkligt att jag kommit så pass långt ändå på ganska kort tid. Än så länge är jag nöjd med sjukvården och har inget att klaga på, vilket är skönt. Det vi gjorde i tisdags var att psykologen ville höra min historia och hur jag kände så jag fick sitta och berätta hela mitt liv princip. Så det hela gick ut på att jag skulle försöka övertala/ övertyga henne att jag är transsexuell och att det är det här jag vill göra. Jag tyckte det gick bra och hon verkar inte tvivla på mig heller eftersom att hon sa att det verkar redan klockrent den ho hade läst om mina tidigare samtal med läkare och kurator. Så det känns lovande att jag kommer få den hjälp jag vill ha och att jag kommer få börja med hormoner och sånt. Efter att jag hade berättat klart min historia så gjorde vi två test, ena testet gick ut på att hon skulle få en bild av min personlighet genom att jag kolla på 10-15 bläckbilder och så skulle jag tala om vad jag såg i bilderna och sen gick vi igenom svaren och jag fick förklara hur jag såg bilderna. Sen fickjag ett häfte med 91 påståenden som jag skulle kryssa i om det stämde eller inte. Sen var vi klara, så det tog exakt två timmar detta besök och nästa besök ska vi gå igenom svaren och sammanställa båda träffarna och så får jag höra hennes utlåtande. Förmodligen kommer jag även få veta lite mera om hur vi kommer gå vidare och sånt. Så nu är det bara att vänta fyra veckor på att jag får komma tillbaka.

Under tiden jag väntar på det ska jag njuta av ett välbehövligt påsklov och lite praktik så att man får komma från skolan ett tag. Det känns helt underbart för nu kan jag bara fokusera på mig själv och hundarna och vila ut ordentligt så att man orkar med dem sista månaderna innan studenten och vuxenlivet börjar på riktigt.

Kärlek till er// K

Slänger in lite bilder som syrran tog i helgen

Likes

Comments

Hej alla fina hur är det med er? Med mig är det hyfsat bra, livet börjar rulla på igen och jag börjar känna mig gladare och mer tills fred med livet igen vilket känns helt underbart. Nu var det ett tag sen så därför tänkte jag köra på en update.

Förra tisdagen alltså den 21/3 var jag till Uppsala efter några månaders väntan. Det kännes skönt att äntligen få komma dit igen, den här gången träffade jag läkaren igen och det gick bra. Den här gången skulle jag dit för att göra en intervju och den intervjun gick ut på att kolla hur man mådde så att man inte missar någon viktigt utifall man behöver någon behandling. Det tog cirka en timme detta besök och vi gick även igenom hur läget ser ut framöver. Jag kommer att få träffa en gynekolog och en psykolog innan jag ska träffa överläkaren igen. Jag hoppas verkligen att det är dem sista träffarna så att jag kan få min diagnos och få börja med hormoner osv. Det känns lovande iaf, det känna inte som läkarna tvivlar på mig utan dem är nog ganska säkra på mig, det är iaf känslan jag har fått när jag har vart upp och träffat utredningsteamet. Men det återstå och se läkaren sa att det kunde ta några månader innan jag fick en tid till gynekologen så det är bara vänta och se.

Men det som är positivt är att jag redan har fått tider hos psykologen, hon ringde i tisdags vilket var en veckan efter jag var i Uppsala, så det känns bra. Det betyder att allt går framåt. Jag trodde att jag skulle få vänta jätte länge men så är inte fallet. Utan jag ska till Uppsala den 11 april och 9 maj igen vilket känns jätte skönt, nu behöver jag bara vänta på att få träffa gynekologen innan jag får träffa läkaren igen.

Kommer uppdatera bloggen mer sen efter jag vart hos psykologen. Ha det bäst så länge// K

Likes

Comments

Det här är inlägget har jag velat skriva för länge sen men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva i det, men jag ger det ett nytt försök.

Varje dag blir jag tagen för att vara tjej även fast jag presenterar mig som Kevin kallar folk mig för tjej. Ständigt för man höra att man är en tjej, vilket börjar bli väldigt irriterande och jobbigt. Här försöker jag dagligen att vara mig själv och bli bemött som den kille jag är. Men det värsta är nog folk som känner mig och vet vad jag går igenom som kallar mig för tjej. När jag får höra nåt sånt känns det som att jag inte existerar eller får vara mig själv, det känns inte som accepterar mig för den jag är utan trycker ner mig istället. Varje dag i skolan får jag höra hej brudar eller vi väntar bara på hundtjejerna och det gör så fruktansvärt ont i mig att höra det, de är folk som vet vem jag är och att jag vill bli kallad kille osv men ändå får man höra de. Felköning är nog det jobbigaste vi transpersoner får gå igenom, för varje gång vi blir felkönade blir vi påminda om vårt förflutna och vi blir nekade att vara oss själva. Så snälla börja respektera oss och våran vilja, jag kom ut för över ett år sedan så man tycker ju att folk borde ha fattat att jag inte är en tjej utan en kille. Det jag inte heller förstår att man säger hon/henne till en person som har ett killnamn men borde ju tycka att personen borde fatta att en tjej inte har ett killnamn ( i dem flesta fall). Jag trodde att det skulle underlätta för folk när jag byte mitt namn men jag hade tydligen fel och det jobbigaste av allt är att jag kan aldrig vara mig själv inför nya människor för det är alltid någon som ska komma och säga dem här flickorna ska hjälpa dig osv. Jag börjar bli trött på det här när ska jag få leva mitt liv fullt ut utan att ständigt bli påmind om vem jag föddes som.

Jag tycker det är så respektlöst av folk att bara ignorerar en när man har varit tydlig med att jag vill bli sedd som en kille och mitt pronomen är HAN/HONOM! Förstår inte folk att dem sårar en och får oss att känns oss osynliga. Det är även jobbigt att alla ska anta att man är en tjej bara för att man princip bara umgås med tjejer. Killar kan väl också umgås med tjejer, tydligen inte för då antar ju folk att man är en istället. Men det som sårar mig mest är folk som känner mig som inte anstränger sig överhuvudtaget utan kör det gamla racet. Dem är bara noga med att namnet blir rätt inget annat. I början brydde jag mig inte så mycket eftersom att det var så pass nytt men nu när det gått över ett år tycker jag att folk borde fått i det i sina skallar men tydligen inte. Så jag hoppas ni får er en tankeställare nu och börjar tänka efter.

STOP CALLING ME GIRL

Det enda jag vill är att bli respekterad för den jag är/ Kärlek från K



Likes

Comments

Hej alla fina människor!

Eftersom att jag håller på att kämpa mot min depression har jag inte haft så mycket ork att uppdatera bloggen men nu tänkte jag att jag skulle ta mig i kragen och i alla fall skriva ett blogg inlägg. Hoppas ni haft en bra start på det nya året och att ni får ett bra år, det hoppas i alla fall jag. Hoppas ni mår bra med mig är det sådär och förhoppningsvis vänder det snart.

Vad händer i mitt liv just nudå? Jo det händer inte så mycket mer än att jag går på samtal regelbundet och käkar medicin mot depression men den 27 mars ska jag tillbaka till Uppsala för ett nytt möte med läkaren vilket känns så jävla bra efter flera månaders väntan. Den här gången ska jag träffa en läkare som ska göra en intervju, vet inte riktigt vad som kommer sägas eller vad han kommer fråga utan det får jag se när jag kommer till Uppsala. En till sjuk grej som händer snart är att jag tar studenten vilket känns overkligt snart ska jag ut i vuxenlivet och börja arbeta och tjäna egna pengar. Det kommer bli skönt att slippa plugga ett tag men man kommer ändå sakna skolan och dem flesta lärarna man haft. Man får ju hoppas på att man får en jobb efter skolan så att man inte står arbetslös och utan pengar. Men nu ska vi inte tänka så långt fram utan vi tar en dag i taget och så ser vi vad som händer.

De var allt för denna gång, hörs/K

Likes

Comments

Depression är ett ord jag har fruktat, ett ord jag inte vill nämna för att det gör mig rädd.

Det är någonting jag själv inte vill uppleva eller gå igenom.

Jag vill inte uppleva den smärtan att må sådär dåligt som många gör, jag vill inte gå så långt ner i det mörka hållet. Men tyvärr så blir inte allt man har tänkt sig här i livet. Tyvärr så har jag åkt på de här. Under en längre tid har jag mått dåligt till och från men nu den senaste tiden har jag mått fruktansvärt dåligt. Så dåligt har jag aldrig mått i hela mitt liv. Jag kan inte sova ordentligt, kan inte äta ordentligt, kan inte koncentrera mig på skolan, har ingen ork kvar i min kropp. All livslust och motivation i livet har försvunnit den finns liksom ingenstans att hämta upp utan den är borta. Det är så fruktansvärt jobbigt att ligga såhär långt nere på botten, vad jag än gör så hjälper det inte, jag hittar ingen utväg men förhoppningsvis med lite hjälp kommer jag hitta ut igen.

Jag är inte en sån person som ber om hjälp så ofta utan jag vill klara mig själv och visa att jag kan göra det på egen hand, men ibland funkar inte de även fast jag önska de. Oftast behöver jag en liten knuff för att be om hjälp. Så den här gången fick jag en knuff av mina föräldrar att söka hjälp så nu träffar jag en psykolog och pratar om på onsdag ska jag träffa läkare för att diskutera medicin. Jag kommer eventuellt få börja med medicin mot depression.

Anledningen till att jag skriver det här är bara för att ni ska förstå och veta varför jag inte har skrivit så mycket på senaste tiden. Jag vill att ni ska veta vad som händer och hur jag mår med tanke på att den här bloggen handlar om min resa och vad jag går igenom. Jag vill med hjälp av de här inlägget öka förståelsen hos folk och visa att jag är inte rädd för att prata om psykisk ohälsa.

Kärlek till er & på återseende// K

Likes

Comments

Hello mina kära tålmodiga läsare. För er som fortfarande kikar in på bloggen och kollar ifall det kommit upp några flera inlägg så kan jag tala om för er att att det har inte gjort det på ett tag på grund utav att jag har inte haft någon tid eller ork till att gör några inlägg. Det har varit så mycket den senaste tiden så jag har inte orkat eller haft någon motivation till att uppdaterat bloggen. All energi har gått på annat bland annat på mig själv, jag har inte mått så himla bra den senaste tiden av många olika anledningar så jag har känt att jag måste ta tag i mig själv och bearbeta lite saker innan jag kan lägga ner så mycket tid som möjligt på bloggen, för jag känner att jag vill göra bloggen så bra som möjligt och det kan jag inte göra när jag mår dåligt. Jag har mått så dåligt och gör fortfarande det så jag har tappat motivationen till allt egentligen, jag orkar inte med någonting längre jag orkar inte ens med skolan, jag lägger nästan inte ner någon tid alls på skolan för jag orkar inte. Det är till och med så att jag inte ens orkar med mina vänner för att jag mår så dåligt och det är jätte jobbigt för jag vill ju ha orken att vara med mina vänner.

Förhoppningsvis så kommer jag på fötter igen så fort som möjligt så att jag kan börja uppdatera bloggen mera för det hjälper verkligen mig i min omvandling att bli mig själv, det håller mitt hopp och min motivation uppe genom att blogga och dela med mig utav min resa och vad jag går igenom. Kan i alla fall säga att det står still just nu med min utredning jag väntar fortfarande på en ny tid vilket jag har gjort nu några månader så jag hoppas verkligen att det dyker upp en ny tid så fort som möjligt för det börjar bli lite drygt att vänta. Det är väl lite det också som har gjort att jag inte har uppdaterat bloggen men förhoppningsvis kommer det en ny tid snart.

Nu vet ni lite om vad som händer och sker, hoppas att jag snart får min ork tillbaka så att jag kan börja blogga igen, ha det gott så länge och tack för ert tålamod! All kärlek till er på återseende// K

Kan droppa med en bild också :)

Likes

Comments

Oavsett om det är en lång väntan finns det bra en väg till ett rätt liv. Oavsett om jag får vänta ett eller fyra år kan jag bara ta en väg till mitt sanna jag! Självklart kan man gå andra vägar också men då får man göra det på egen bekostnad och det är inget alternativ för mig för det kostar på tok för mycket så därför finns det bara en väg för mig och det är den långa vägen! Men vad gör de om hundra år tänker ni! För oss transpersoner så gör det väldigt mycket att det tar sådan lång tid. Vi vill ju bli klara få fort som möjligt med våra liv så att vi kan börja leva på riktigt. Även fast man förstår varför det tar så lång tid vill man ändå inte vänta för man orkar inte, man vill att det ska gå så fort som möjligt. De tär som sjutton på en för emellanåt mår man så fruktansvärt dåligt så man vet inte vart man ska ta vägen eller vad man ska göra. Jag önska att det tog lite kortare tid för alla läkare och psykologer osv att komma fram till ett beslut. Men nej så funkar det så klart inte, vilket gör en lite förbannad. Men men det är bara att bita i de jätte sura äpplet och kämpa vidare för annars kommer man ingenstans och då tar det genast mycket längre tid att få ett bättre liv. Om man ändå kunde ställa fram tiden lite så att man slapp vänta så länge, gud vad allt skulle kännas lättare då. Men tyvärr så kan man inte de så jag hoppas att det är värt all väntan i slutändan. Annars vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Vet inte riktigt hur de här inlägget vart men kände att jag behövde skriva av mig lite så hoppas de inte vart allt för rörigt! Kärlek till er/ K

Likes

Comments

En stor lättnad har släppt från mina axlar. Det går inte att beskriva i ord hur glad jag är att jag tog modet till att ta detta beslut. Efter att ha samlat mod i nästan ett år tog jag steget som har gjort min vardag lättare, att slippa "ljuga" för folk är en skön känsla. Det är så skönt att jag äntligen kan presentera mig med det namnet jag hör hemma i. Det var inte så svårt att komma på ett nytt namn utan jag har varit ganska säker på vad jag vill heta resten utav mitt liv. Men däremot var det lite svårare att komma på ett mellannamn men efter några månaders tänkande kom jag på ett bra mellannamn som jag tycket passa in bra på mig. Nu är det bara ett nytt pass som saknas så kommer det bli ännu lättare att leva som mitt rätta jag. Allt underlättar när man fått sitt nya namn, det blir lättare för folk att säga rätt pronom och då blir man inte felkönad lika ofta och det känns skönt för det värsta som finns för en transperson är att bli felkönad. Nu tänker kanske ni så här vaddå har han inte hetat det länge. Och då är svaret nej det har jag inte utan jag har bara kallat mig för Kevin. I skolan, bland vänner, inom familjen och släkten har jag "hetat" Kevin men nu äntligen heter jag det på riktigt.

Var det svårt att komma på namnet?

Ne för mig var det inte speciellt svårt att komma på namnet utan tvärtom. Jag har varit ganska säker på vad jag vill heta ända sen jag kom på att jag var transsexuell. Kevin har allt varit ett namn jag skulle vilja heta om jag var en kille. Det är ett namn som alltid har funnits i mina tankar under alla år jag kan minnas i princip. Mellannamnet däremot tog lite längre tid att komma på, fast så lång tid tog det inte som det kan göra för vissa. Hur kom jag på mellannamnet då? Jo det gjorde jag genom att ta ett gammalt smeknamn och göra om det till ett killnamn, och då vart det Theo. Jag har alltid tyckt att Theo är ett fint namn så då testade jag att ta det som mellannamn och det tyckte jag passade väldigt bra så då tog jag det namnet. Så det vart Theo Kevin och jag är he nöjd med det namnet.


Men det har inte bara varit "lätt" med namnbytet allt har inte känts så jätte bra. Det beror på att jag har varit lite orolig att namnbytet inte skulle gå igenom och att jag skulle behöva göra om ansökan men så vart det inte och det är jag så glad över. Jag vet egentligen inte varför jag var orolig utan det vart bara en oro i kroppen. Det blir väl så bara för att man vill att saker och ting ska bli som man vill och om det då inte blir det så blir man besviken och det är väl det som gör att man blir orolig tror jag. Jag är så rädd att det inte kommer bli som jag vill utan att allt kommer fördröja och att läkarna inte kommer se mig som en transperson. Jag är så rädd att jag inte kommer få börja med hormoner eller få göra alla operationer. Jag hoppas verkligen inte det kommer bli så utan jag hoppas på att jag kommer få göra allt som jag vill göra för att må bra och trivas med min själv.

Tack för att ni läser kram Kevin

Likes

Comments

Sitter nu på tåget påväg till Rättvik för att börja min första skolvecka så då tänkte jag att jag kunde skriva om mötet idag i Uppsala.

Då var andra mötet klart och det känns så skönt och det känns fortfarande helt rätt. Dagens möte gick ut på att kuratorn ställde en massa frågar ungefär sånna frågor som doktorn gjorde på första mötet. Men det var också frågor om min uppväxt, hur min familj tar det här och vänner. Hon frågade hur jag har det med vänner och hur dem har reagerat på min resa och hur skolan reagerade, lika med min släkt. Hon gick även igenom lite mera om hur utredningen kommer gå till och varför det är så långa väntetider och varför första året är mycket snack och lite verkstad, och det beror på att dem ska känna sig helt säkra på att det är de här jag behöver och så att det inte är nåt annat fel än könsdysfori. Efter att vi hade pratat om de tog hon upp lite om hur det är att gå på testosteron och vad som kommer hända med kroppen när man tar det. Kan skriva lite mer utförligt i ett annat inlägg om hur det är att gå på testosteron och vad som kommer hända med kroppen. Det var väl i stort sett det vi pratade om, och sen sa hon att nästa steg är att jag ska få träffa en läkare och det skulle ta ungefär tre månader innan jag skulle få komma dit bara för att deras läkare hade fullt upp. Så nu är det bara vänta och se när brevet dyker ner i brevlådan.

För er som har missat det så har mitt namnbevis kommit så nu är namnet fixat vilket känns så otroligt skönt.

På återseende//K

Likes

Comments