Det här är inlägget har jag velat skriva för länge sen men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva i det, men jag ger det ett nytt försök.

Varje dag blir jag tagen för att vara tjej även fast jag presenterar mig som Kevin kallar folk mig för tjej. Ständigt för man höra att man är en tjej, vilket börjar bli väldigt irriterande och jobbigt. Här försöker jag dagligen att vara mig själv och bli bemött som den kille jag är. Men det värsta är nog folk som känner mig och vet vad jag går igenom som kallar mig för tjej. När jag får höra nåt sånt känns det som att jag inte existerar eller får vara mig själv, det känns inte som accepterar mig för den jag är utan trycker ner mig istället. Varje dag i skolan får jag höra hej brudar eller vi väntar bara på hundtjejerna och det gör så fruktansvärt ont i mig att höra det, de är folk som vet vem jag är och att jag vill bli kallad kille osv men ändå får man höra de. Felköning är nog det jobbigaste vi transpersoner får gå igenom, för varje gång vi blir felkönade blir vi påminda om vårt förflutna och vi blir nekade att vara oss själva. Så snälla börja respektera oss och våran vilja, jag kom ut för över ett år sedan så man tycker ju att folk borde ha fattat att jag inte är en tjej utan en kille. Det jag inte heller förstår att man säger hon/henne till en person som har ett killnamn men borde ju tycka att personen borde fatta att en tjej inte har ett killnamn ( i dem flesta fall). Jag trodde att det skulle underlätta för folk när jag byte mitt namn men jag hade tydligen fel och det jobbigaste av allt är att jag kan aldrig vara mig själv inför nya människor för det är alltid någon som ska komma och säga dem här flickorna ska hjälpa dig osv. Jag börjar bli trött på det här när ska jag få leva mitt liv fullt ut utan att ständigt bli påmind om vem jag föddes som.

Jag tycker det är så respektlöst av folk att bara ignorerar en när man har varit tydlig med att jag vill bli sedd som en kille och mitt pronomen är HAN/HONOM! Förstår inte folk att dem sårar en och får oss att känns oss osynliga. Det är även jobbigt att alla ska anta att man är en tjej bara för att man princip bara umgås med tjejer. Killar kan väl också umgås med tjejer, tydligen inte för då antar ju folk att man är en istället. Men det som sårar mig mest är folk som känner mig som inte anstränger sig överhuvudtaget utan kör det gamla racet. Dem är bara noga med att namnet blir rätt inget annat. I början brydde jag mig inte så mycket eftersom att det var så pass nytt men nu när det gått över ett år tycker jag att folk borde fått i det i sina skallar men tydligen inte. Så jag hoppas ni får er en tankeställare nu och börjar tänka efter.

STOP CALLING ME GIRL

Det enda jag vill är att bli respekterad för den jag är/ Kärlek från K



Likes

Comments

Hej alla fina människor!

Eftersom att jag håller på att kämpa mot min depression har jag inte haft så mycket ork att uppdatera bloggen men nu tänkte jag att jag skulle ta mig i kragen och i alla fall skriva ett blogg inlägg. Hoppas ni haft en bra start på det nya året och att ni får ett bra år, det hoppas i alla fall jag. Hoppas ni mår bra med mig är det sådär och förhoppningsvis vänder det snart.

Vad händer i mitt liv just nudå? Jo det händer inte så mycket mer än att jag går på samtal regelbundet och käkar medicin mot depression men den 27 mars ska jag tillbaka till Uppsala för ett nytt möte med läkaren vilket känns så jävla bra efter flera månaders väntan. Den här gången ska jag träffa en läkare som ska göra en intervju, vet inte riktigt vad som kommer sägas eller vad han kommer fråga utan det får jag se när jag kommer till Uppsala. En till sjuk grej som händer snart är att jag tar studenten vilket känns overkligt snart ska jag ut i vuxenlivet och börja arbeta och tjäna egna pengar. Det kommer bli skönt att slippa plugga ett tag men man kommer ändå sakna skolan och dem flesta lärarna man haft. Man får ju hoppas på att man får en jobb efter skolan så att man inte står arbetslös och utan pengar. Men nu ska vi inte tänka så långt fram utan vi tar en dag i taget och så ser vi vad som händer.

De var allt för denna gång, hörs/K

Likes

Comments

Depression är ett ord jag har fruktat, ett ord jag inte vill nämna för att det gör mig rädd.

Det är någonting jag själv inte vill uppleva eller gå igenom.

Jag vill inte uppleva den smärtan att må sådär dåligt som många gör, jag vill inte gå så långt ner i det mörka hållet. Men tyvärr så blir inte allt man har tänkt sig här i livet. Tyvärr så har jag åkt på de här. Under en längre tid har jag mått dåligt till och från men nu den senaste tiden har jag mått fruktansvärt dåligt. Så dåligt har jag aldrig mått i hela mitt liv. Jag kan inte sova ordentligt, kan inte äta ordentligt, kan inte koncentrera mig på skolan, har ingen ork kvar i min kropp. All livslust och motivation i livet har försvunnit den finns liksom ingenstans att hämta upp utan den är borta. Det är så fruktansvärt jobbigt att ligga såhär långt nere på botten, vad jag än gör så hjälper det inte, jag hittar ingen utväg men förhoppningsvis med lite hjälp kommer jag hitta ut igen.

Jag är inte en sån person som ber om hjälp så ofta utan jag vill klara mig själv och visa att jag kan göra det på egen hand, men ibland funkar inte de även fast jag önska de. Oftast behöver jag en liten knuff för att be om hjälp. Så den här gången fick jag en knuff av mina föräldrar att söka hjälp så nu träffar jag en psykolog och pratar om på onsdag ska jag träffa läkare för att diskutera medicin. Jag kommer eventuellt få börja med medicin mot depression.

Anledningen till att jag skriver det här är bara för att ni ska förstå och veta varför jag inte har skrivit så mycket på senaste tiden. Jag vill att ni ska veta vad som händer och hur jag mår med tanke på att den här bloggen handlar om min resa och vad jag går igenom. Jag vill med hjälp av de här inlägget öka förståelsen hos folk och visa att jag är inte rädd för att prata om psykisk ohälsa.

Kärlek till er & på återseende// K

Likes

Comments

Hello mina kära tålmodiga läsare. För er som fortfarande kikar in på bloggen och kollar ifall det kommit upp några flera inlägg så kan jag tala om för er att att det har inte gjort det på ett tag på grund utav att jag har inte haft någon tid eller ork till att gör några inlägg. Det har varit så mycket den senaste tiden så jag har inte orkat eller haft någon motivation till att uppdaterat bloggen. All energi har gått på annat bland annat på mig själv, jag har inte mått så himla bra den senaste tiden av många olika anledningar så jag har känt att jag måste ta tag i mig själv och bearbeta lite saker innan jag kan lägga ner så mycket tid som möjligt på bloggen, för jag känner att jag vill göra bloggen så bra som möjligt och det kan jag inte göra när jag mår dåligt. Jag har mått så dåligt och gör fortfarande det så jag har tappat motivationen till allt egentligen, jag orkar inte med någonting längre jag orkar inte ens med skolan, jag lägger nästan inte ner någon tid alls på skolan för jag orkar inte. Det är till och med så att jag inte ens orkar med mina vänner för att jag mår så dåligt och det är jätte jobbigt för jag vill ju ha orken att vara med mina vänner.

Förhoppningsvis så kommer jag på fötter igen så fort som möjligt så att jag kan börja uppdatera bloggen mera för det hjälper verkligen mig i min omvandling att bli mig själv, det håller mitt hopp och min motivation uppe genom att blogga och dela med mig utav min resa och vad jag går igenom. Kan i alla fall säga att det står still just nu med min utredning jag väntar fortfarande på en ny tid vilket jag har gjort nu några månader så jag hoppas verkligen att det dyker upp en ny tid så fort som möjligt för det börjar bli lite drygt att vänta. Det är väl lite det också som har gjort att jag inte har uppdaterat bloggen men förhoppningsvis kommer det en ny tid snart.

Nu vet ni lite om vad som händer och sker, hoppas att jag snart får min ork tillbaka så att jag kan börja blogga igen, ha det gott så länge och tack för ert tålamod! All kärlek till er på återseende// K

Kan droppa med en bild också :)

Likes

Comments

Oavsett om det är en lång väntan finns det bra en väg till ett rätt liv. Oavsett om jag får vänta ett eller fyra år kan jag bara ta en väg till mitt sanna jag! Självklart kan man gå andra vägar också men då får man göra det på egen bekostnad och det är inget alternativ för mig för det kostar på tok för mycket så därför finns det bara en väg för mig och det är den långa vägen! Men vad gör de om hundra år tänker ni! För oss transpersoner så gör det väldigt mycket att det tar sådan lång tid. Vi vill ju bli klara få fort som möjligt med våra liv så att vi kan börja leva på riktigt. Även fast man förstår varför det tar så lång tid vill man ändå inte vänta för man orkar inte, man vill att det ska gå så fort som möjligt. De tär som sjutton på en för emellanåt mår man så fruktansvärt dåligt så man vet inte vart man ska ta vägen eller vad man ska göra. Jag önska att det tog lite kortare tid för alla läkare och psykologer osv att komma fram till ett beslut. Men nej så funkar det så klart inte, vilket gör en lite förbannad. Men men det är bara att bita i de jätte sura äpplet och kämpa vidare för annars kommer man ingenstans och då tar det genast mycket längre tid att få ett bättre liv. Om man ändå kunde ställa fram tiden lite så att man slapp vänta så länge, gud vad allt skulle kännas lättare då. Men tyvärr så kan man inte de så jag hoppas att det är värt all väntan i slutändan. Annars vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Vet inte riktigt hur de här inlägget vart men kände att jag behövde skriva av mig lite så hoppas de inte vart allt för rörigt! Kärlek till er/ K

Likes

Comments

En stor lättnad har släppt från mina axlar. Det går inte att beskriva i ord hur glad jag är att jag tog modet till att ta detta beslut. Efter att ha samlat mod i nästan ett år tog jag steget som har gjort min vardag lättare, att slippa "ljuga" för folk är en skön känsla. Det är så skönt att jag äntligen kan presentera mig med det namnet jag hör hemma i. Det var inte så svårt att komma på ett nytt namn utan jag har varit ganska säker på vad jag vill heta resten utav mitt liv. Men däremot var det lite svårare att komma på ett mellannamn men efter några månaders tänkande kom jag på ett bra mellannamn som jag tycket passa in bra på mig. Nu är det bara ett nytt pass som saknas så kommer det bli ännu lättare att leva som mitt rätta jag. Allt underlättar när man fått sitt nya namn, det blir lättare för folk att säga rätt pronom och då blir man inte felkönad lika ofta och det känns skönt för det värsta som finns för en transperson är att bli felkönad. Nu tänker kanske ni så här vaddå har han inte hetat det länge. Och då är svaret nej det har jag inte utan jag har bara kallat mig för Kevin. I skolan, bland vänner, inom familjen och släkten har jag "hetat" Kevin men nu äntligen heter jag det på riktigt.

Var det svårt att komma på namnet?

Ne för mig var det inte speciellt svårt att komma på namnet utan tvärtom. Jag har varit ganska säker på vad jag vill heta ända sen jag kom på att jag var transsexuell. Kevin har allt varit ett namn jag skulle vilja heta om jag var en kille. Det är ett namn som alltid har funnits i mina tankar under alla år jag kan minnas i princip. Mellannamnet däremot tog lite längre tid att komma på, fast så lång tid tog det inte som det kan göra för vissa. Hur kom jag på mellannamnet då? Jo det gjorde jag genom att ta ett gammalt smeknamn och göra om det till ett killnamn, och då vart det Theo. Jag har alltid tyckt att Theo är ett fint namn så då testade jag att ta det som mellannamn och det tyckte jag passade väldigt bra så då tog jag det namnet. Så det vart Theo Kevin och jag är he nöjd med det namnet.


Men det har inte bara varit "lätt" med namnbytet allt har inte känts så jätte bra. Det beror på att jag har varit lite orolig att namnbytet inte skulle gå igenom och att jag skulle behöva göra om ansökan men så vart det inte och det är jag så glad över. Jag vet egentligen inte varför jag var orolig utan det vart bara en oro i kroppen. Det blir väl så bara för att man vill att saker och ting ska bli som man vill och om det då inte blir det så blir man besviken och det är väl det som gör att man blir orolig tror jag. Jag är så rädd att det inte kommer bli som jag vill utan att allt kommer fördröja och att läkarna inte kommer se mig som en transperson. Jag är så rädd att jag inte kommer få börja med hormoner eller få göra alla operationer. Jag hoppas verkligen inte det kommer bli så utan jag hoppas på att jag kommer få göra allt som jag vill göra för att må bra och trivas med min själv.

Tack för att ni läser kram Kevin

Likes

Comments

Sitter nu på tåget påväg till Rättvik för att börja min första skolvecka så då tänkte jag att jag kunde skriva om mötet idag i Uppsala.

Då var andra mötet klart och det känns så skönt och det känns fortfarande helt rätt. Dagens möte gick ut på att kuratorn ställde en massa frågar ungefär sånna frågor som doktorn gjorde på första mötet. Men det var också frågor om min uppväxt, hur min familj tar det här och vänner. Hon frågade hur jag har det med vänner och hur dem har reagerat på min resa och hur skolan reagerade, lika med min släkt. Hon gick även igenom lite mera om hur utredningen kommer gå till och varför det är så långa väntetider och varför första året är mycket snack och lite verkstad, och det beror på att dem ska känna sig helt säkra på att det är de här jag behöver och så att det inte är nåt annat fel än könsdysfori. Efter att vi hade pratat om de tog hon upp lite om hur det är att gå på testosteron och vad som kommer hända med kroppen när man tar det. Kan skriva lite mer utförligt i ett annat inlägg om hur det är att gå på testosteron och vad som kommer hända med kroppen. Det var väl i stort sett det vi pratade om, och sen sa hon att nästa steg är att jag ska få träffa en läkare och det skulle ta ungefär tre månader innan jag skulle få komma dit bara för att deras läkare hade fullt upp. Så nu är det bara vänta och se när brevet dyker ner i brevlådan.

För er som har missat det så har mitt namnbevis kommit så nu är namnet fixat vilket känns så otroligt skönt.

På återseende//K

Likes

Comments

Nu var det ett tag sen jag skrev ett inlägg och det beror på många olika anledningar. Men den största anledningen är bara för att jag har inte mått sådär jätte bra utan det har varit lite mörkt den sista tiden men snart blir den ljusare för snart bär det av till Uppsala igen vilket känns helt amazing. Den här gången blir det att prata med en kurator och det känns bra faktiskt, jag är inte speciellt nervös utan tvärtom jag är förväntansfull på vad som kommer hända efter detta möte. Det känns helt amazing att det rullar på och att jag faktisk kommer någonstans med mitt liv även fast det känns lite långdraget emellanåt men det får man leva med om man ska gå igenom en sån här utredningen. Kan i alla fall säga att tack vare den här utredningen och alla väntetider har jag jobbat upp mitt tålamod för det har inte varit det bästa. Jag har typ haft det sämsta tålamodet ever. Men jag är mer tålmodig nu i alla fall så det känns lite skönt. 

Den femte september smäller det då åker jag ner till Uppsala, så det betyder att det är bara en vecka kvar. Det känns fortfarande overkligt att det här faktiskt händer, har inte riktigt smällt det än att jag kommer få hjälp med mitt liv. Mitt livs dröm kommer gå i uppfyllelse, det är helt sjukt att jag en dag kommer få vara en kille och se ut som en kille. Hoppas detta år går fort så att jag får börja med hormoner och göra alla operationer jag vill. Men för varje dag som går så är jag ett steg närmare ett lyckligt liv vilket känns helt otroligt och så jävla skönt. Det går inte ens att beskriva känslan bara dem som går igenom samma sak vet vad jag pratar om, bara dem kan känna samma känsla som jag. Att en dag få bli sitt rätta JAG! Namn blanketterna är inskickade så nu är det bara och vänta på att namnbeviset dyker ner i brevlådan så snart heter jag Kevin Theo lagligt vilket känns helt overkligt men såååå bra 💪

Ha det gött//K 




Likes

Comments

Kan du inte vara en tjej fast tycka om killsaker?

Nu ska jag besvara den här frågan en gång för alla. Jag har fått den här frågan två gånger men har inte riktigt fått chansen att besvara den här frågan ordentligt, så jag tänkte göra det en gång för alla. Så att det kanske blir lite lättare för er att förstå min situation även fast ni aldrig kommer förstå fullt ut. 


Det är svårt att leva som en tjej när man aldrig har känt sig som en utan varje gång man har försökt passa in har det kännts fel och jag har bara mått dåligt över det. Så det är svårt att vara något som känns fel och något som man inte känner sig bekväm i. Tänk dig själv att leva ett liv som känns helt fel och att du ständigt mår dåligt över ditt liv och skäms över sin kropp så mycket att man knappt vill visa sig bland folk, det är ingen som vill leva så. För alla vill må bra och ha ett bra liv som man trivs med och som man kan älska. Jag har så länge jag kan missas känt att nåt inte stämmer och jag har aldrig varit en tjej fullt ut, jag sa till och med när jag var mindre att när jag blir stor ska jag bli en kille bara för att jag var inte bekväm med att vara tjej. Allt som var typiskt för tjejer och typiska saker för en tjej att göra gick emot mig, jag ville inte göra typiska tjej saker eller ha typiska tjej kläder på mig för det var fel, det skulle inte sitta på min kropp. Jag har aldrig förknippat mig själv med tjejer utan jag har alltid förknippat mig själv med killar. Jag vill se ut som killarna, jag ville kunna gå med baröverkropp utan att skämmas. Jag har jämnt varit avundsjuk på killarna när man gick i grundskolan, jag ville ju vara som dem och inte som tjejerna. Det är svårt för mig att vara en tjej och tycka om kill saker när jag hatar min kropp och skämmas över den. Det är även svårt att vara en tjej när allt känns fel och ingenting stämmer med mitt inre, då skulle jag bara gå och må dåligt resten utav mitt liv och det vill jag inte. Jag vill inte slänga bort hela mitt liv genom att leva någon annans liv, utan jag vill leva mitt liv som mig själv och inte behöva skämmas över min kropp och mitt utseende!

Jag tänker inte låta andras åsikter påverka mig utan jag tänker göra de här ändå. Jag gör det här för min skull inte för någon annans. Har folk svårt att acceptera de får dem väl ha det då men jag tänker inte slänga bort mitt liv bara för att lyssna på andra. För om jag inte får vara den jag vill vara kan jag inte heller gör det bästa utav mitt liv och göra det jag vill. Jag kommer inte kunna bemöta folk och skaffa nya vänner eller familj för jag kommer må för dåligt och då kommer jag inte orka leva. Så jag tänker stå på mig och göra det jag vill göra utan att folk ska få påverka mig!

-Var alltid dig själv oavsett vad folk säger!-

Kärlek till er/ K


Likes

Comments

Här kommer en liten uppdatering om vad som kommer att ske framöver!

Nu händer det saker på riktigt igen, efter mitt första möte i Uppsala dröjde det inte länge förens nästa brev dök upp i brevlådan. Det tog ungefär två veckor efter första besöket för brevet att komma ner i brevlådan och det känns helt obeskrivligt bra att de tog så pass kort tid innan jag fick min andra tid, jag var helt säker på att det skulle ta några månader innan jag skulle få ett till brev men så vart de inte.

Så det andra mötet kommer att vara med en kurator och det känns bra, jag har pratat med några kuratorer under min skolgång så jag är ganska van med sånna, så det känns bra för en gång skull. Jag har aldrig varit ett fan av kuratorer men den här gången känns det bra att gå till en kurator bara för att det kommer hjälpa mig att bli den jag vill vara. Så jag ser framemot de här samtalet som kommer äga rum 5 september i Uppsala. 👏 Vad har kuratorn för roll i utrednings teamet då? Jo kuratorn är till för att kolla av hur man mår och hur allt för övrigt fungerar med familj & vänner osv. Så det kommer vara som att gå till vilken kurator som helt ungefär fast bättre. Det ska bli spännande och se hur detta möte kommer bli.

Ha de gött så länge//K

Likes

Comments