Äntligen efter tre månaders väntande har jag äntligen fått en ny tid till Uppsala. Den här gången ska jag träffa en gynekolog och det kommer ske den 12 september och efter jag vart där kan min utredningen fortsätta, vilket resulterar i att de inte är långt kvar till hormoner. (Jippi) Sist jag var till Uppsala var den 9:de maj och det kändes som en evighets sen men det är bara tre månader sen men när man går och väntar på besked känns tiden så himla lång och det känns som det kommer ta en evighet innan man hör nåt igen men nu behöver jag inte vänta längre för nu är tiden bokad och det känns både skönt och skrämmande, för jag har aldrig velat gått till en gynekolog och vill fortfarande inte det. Men men det är bara att bita i det sura äpplet och gå dit om jag vill att min utredning ska fortsätta. Just nu har jag sån jävla ångest över de besöket och har haft den sen jag fick reda på att jag skulle träffa en gynekolog för det innebär en undersökning och de vill jag inte vara med om. Jag vill inte lägga mig på en stol och sära på benen. Men jag får tänka positivt när de här är gjort behöver jag aldrig mera göra om detta och de känns skönt. För övrigt är jag så jävla glad att det går framåt igen för nu behöver jag inte stå och trampa på samma ställe utan får ta ett steg till, jag tar bara ett steg längre min dröm och den känslan är oslagbar. Det är ingen som kan förstå min lycka just nu trots att jag inte ser så speciellt framemot detta besök, men det kommer ju inte bara innebära en undersökning utan hon kommer säkert informera om hur det går till om man vill frysa ägg osv. Och det ska bli intressant att få höra om oavsett vad man bestämmer sig för att göra i framtiden. Så det finns några delar i detta besök jag ser framemot faktiskt så allt känns inte negativt. Efter detta besök väntar ett återbesök till min huvudläkare som ska berätta hur min utredning ska gå till i fortsättningen och det är även då jag kommer få min diagnos som ger mig rätten till hormoner och operationer.

De var lite tankar kring detta besök och en liten uppdatering om vad som händer i mitt liv. // Kevin

Ett kort från Stockholm pride

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej alla fina läsare, hoppas de är bra med er. Tänkte att jag skulle köra på ett till inlägg, eftersom jag fortfarande väntar på en remiss från gynekologen kan jag inte berätta om den så då får jag köra på ett annat inlägg. När jag vet mer om de besöket kommer jag skriva om mina tankar och känslor inför besöket. Istället kör vi på ett komma ut inlägg, i detta inlägg kommer jag berätta för er hur jag kom ut till mina föräldrar och resten av folket.

Den här dagen utspelar sig den 15 Februari 2015, de var den dagen jag bestämde mig för att berätta för mina föräldrar att jag är transsexuell och vill genomgå en könskorrigering. De är en dag jag aldrig kommer glömma bara för att reaktionerna vart så starka. De vart så många olika känslor på samma gång, men det kan jag ta i ett separat inlägg. Allt började med att jag hade berättat några dagar innan för min handledare vad jag kände och ville. Då tycke hon att jag skulle berätta för mina föräldrar hur jag kände och då kände jag att det var lika bra att ta tag i de under helgen när jag ändå skulle hem. För stunden ville jag att allting skulle hända på en gång bara för att jag var så säker på mitt beslut, så då tog jag modet till mig att berätta för mina föräldrar den helgen. De är nog den värsta helgen jag har upplevt i hela mitt liv. Hela den helgen var jag nervös, orolig och mådde jätte dåligt. Jag stängde ute mig själv de enda jag gjorde hela den helgen var att lyssna på musik och pratade inte med någon, jag kunde inte äta eller sova på hela helgen för att jag var så orolig och nervös. Under helgen hade jag skrivit ner ett meddelade på mobilen som jag tänkte att jag skulle skicka till dem när jag hade satt mig på tåget påväg till Rättvik igen. Jag vart så nervös och orolig så jag kände att det skulle vara bättre om jag skickade medellandet istället för att säga de, men modet tog över så 15 minuter innan jag skulle åka ner till tåget tog jag fram meddelandet och gav till mina föräldrar så dem fick läsa de.

De var inte de bästa sättet jag gjorde när jag skulle komma ut, om jag hade fått gjort om de hade jag tagit lite mera tid till de och inte 15 minuter innan jag skulle åka igen och vara borta en hel vecka. Men de var skönt att få de gjort även fast det inte gick till på de absolut smidigaste sättet. Så ett tips till er där ute som funderar på att komma ut, ta den tid ni behöver. De är ingen idé att stressa fram de utan man ska ta det i sin egna takt för då kommer allt känns mycket bättre. Vågar man inte säga de rakt ut skriv ner de på en lapp eller som ett sms och visa för era föräldrar så att dem får läsa de i lugn och ro så slipper du känna dig stressad. De är det bästa tipset jag kan ge er.

Den andra dagen utspelar sig den 30 oktober 2015. Den dagen var lika full i känslor som dagen jag berättade för mina föräldrar. Men det kändes ändå lättare för den värsta pressen var släppt, mina föräldrar visste redan så det vart inte lika tungt att berätta för de övriga. Jag valde att skriva ett långt inlägg som jag postade på facebook och instagram bara för att det skulle gå smidigt att nå ut till så många som möjligt eftersom alla använder sig utav sociala medier idag. Men först var jag inne på att skicka ett brev till släkten för att berätta men jag kände att de skulle ta för lång tid så då fick de bli ett inlägg på sociala medier för jag visste att 90% av släkten använder de. Den dagen satt jag nere i källaren och städade och pulsen och nervositeten tog över min kropp, jag satt och fundera en långt tid om jag skulle lägga ut de eller inte. Men jag tog mig i kragen och la ut inlägget och efter jag lagt ut de vart jag skit nervös och orolig, tankarna bara rusade i skallen på mig men efter första kommentaren släppte allt och jag kände gud vad skönt att jag fått de sagt. Efter de kändes allting bra och jag kunde börja leva mitt liv på riktigt.

Reaktioner och sånt tänkte jag ta i ett annat inlägg så får ni veta hur folk reagerade och om jag fått nån negativ respons. Tack för den här gången, kärlek till er! ❤️// Kevin

Likes

Comments

Hej alla glada läsare.

Eftersom tiden står stilla just nu och jag fortfarande väntar på remissen från gynekologen tänkte jag fylla ut bloggen med lite annat skoj som har hänt den senaste tiden. Tänkte ta upp två speciella saker som hänt under våren med tar dem i två olika inlägg, så jag börjar med solsemestern.

Efter skolan var slut drog jag, mamma och syrran utomlands och tog en veckas välbehövd solsemester. Vi packade väskorna och drog till Turkiet, vilket var de bästa som hänt på länge. Den semestern gjorde verkligen susen för min kropp och själ, kan säga att jag verkligen behövde den där semestern. Efter allt slit i skolan var de skönt att bara få komma iväg och inte tänkta på nånting annat än sig själv. Jag känner nu i efterhand att jag är utvilad ordentligt och att jag inte haft så många dipper som jag hade innan. Jag har fått lite ro i kroppen igen och de känns jätte skönt. I övrigt hade vi en underbar semester med massa sol och bad. Vi njöt till 110% men all-inclusive så de var bara att gå och ta vad man vill typ när man ville, vi hade även ett bra hotel som var jätte mysigt med bra mat och allt. Fanns inget att klaga på. Eftersom de var meningen att vi bara skulle njuta och inte göra en massa måsten vart de inte så mycket utflykter och aktiviteter och de var jätte skönt. Vi bestämde oss för att ta familje kort en kväll och att gå till en liten stad 20 minuter från hotellet. De var skönt att inte ständigt ha någonting att göra utan de var väldigt skönt att bara vara. Jag och morsan bestämde oss för att tatuera oss också så nu är första tatueringen gjort och den vart skit bra. Kommer slänga in lite bilder så får dem visa lite mera hur de såg ut.

Nu är vi tillbaka i Sverige och jag är inne på min fjärde jobbvecka och de känns hur bra som helst. Den här semestern gjorde så att lite ork kom tillbaka och de är skönt.

Ha de gött/ Kevin ❤️

Några bilder från fotograferingen.

Min första gadd

Havet

Utsikten från balkongen

Likes

Comments

När ångesten är så stor att man hålls vaken på nätterna är inte kul. När ångesten är så stor så att man inte vet vart man ska ta vägen är jobbigt. Den ständiga känslan att ingeting kommer bli bra är jobbig. Hoppet som sakta men säkert försvinner är inget man vill. Att ständigt behöva tänka på hur man klär sig och agerar utåt är drygt och tar så himla mycket energi, energi som jag inte har egentligen. De senaste dagarna har varit så fruktansvärt jobbiga och jag har varit konstant trött och känt mig orkeslös men jag vet inte varför. Den känslan är fruktansvärd att inte veta varför man mår dåligt eller har ångest. Den ständiga väntan på att det ska hända något eller att ett brev ska dyka ner i brevlådan är så himla jobbig och energi krävande. Jag önskar att det kunde gå lite fortare så att man slipper vänta för det är tystnaden som är jobbigaste, det är tystnaden som tär på en. Det känns som man har blivit bortglömd fast man inte har det men tanken och känslan finns alltid med en även fast man försöker tänka bort den. De är så jobbigt att sitta med dem här tankarna men samtidigt vill jag inte prata om de för jag orkar inte stå i centrum längre, jag vill bara att allting ska flyta på som vanligt och att jag ska få må bra igen. Den här depressionen tar kål på mig, det känns som jag aldrig kommer bli av med den. Det känns inte ens som att medicinen hjälper, ibland känner jag bara att jag vill sluta med medicinerna bara för att se om dem verkligen hjälper. Känslan om att jag kommer få käka medicin resten av mitt liv finns ständigt där, tanken om att jag kommer aldrig komma ur den här depressionen finns ständigt där och jag vet inte vad jag ska göra med den tanken och känslan. Jag vill prata med någon om de men jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte hur man ska formulera de eller vem man ska prata med för de känns som att ingen förstår mig eller kan hjälpa mig bara för att jag inte själv vet vad jag vill ha hjälp med. Prata har aldrig varit min starka sida så de blir för jobbigt därför håller jag allt för mig själv, vilket i sin tur inte blir så jätte bra. Men jag vet inte vem jag ska prata med.

Dysforin blir bara värre och värre. Att duscha är jobbigt att gå och lägga sig är jobbigt för då måste man ta av sig sin barriär, sin trygghet. Att ständigt bli påmind om vem man föddes som är så jävla jobbigt, att ständigt behöva gömma sig under kläder och ständigt tänka på hur man klär sig och hur man beter sig bland folk är jobbigt. Jag vill kunna gå ut och känna mig trygg, jag vill slippa behöva tänka på vilka kläder man ska ha på sig varje morgon för att man är rädd att brösten ska synas eller att rösten är för tjejig. Sånna dagar vill man bara ligga i sägen och inte vistas bland folk, men då har man hund som gör att man måste ta sig ut och då blir dagarna långa och tunga. Men det värsta av allt är nog att man ständigt behöver förklara sig bara för att folk inte kan respektera ens identitet, men förhoppningsvis blir de slut på de nu när skolan är slut. Kan jag inte bara få börja med testosteron och ta bort brösten så att jag får känna mig trygg och börja leva mitt liv. Jag är så otroligt trött på att leva någon annans liv, jag vill börja leva mitt liv någon gång. I alla dessa 18 år har jag inte fått vart mig själv och de kommer dröja några år till innan jag kan leva mitt liv fullt ut. Även den tanken tär på mig, ibland eller väldigt ofta önskar jag att jag kunde få må bra i alla fall. Jag hade klarat de här mycket bättre om jag bara hade fått mått bättre och känt glädje.

De är många som säger till mig att jag är så himla stark men i mellan åt så känner jag mig inte så speciellt stark. Många gånger känner jag mig ensam och svag. De känns som att jag är ensam på jorden bara för att ingen förstår mig på de sättet och de är jobbigt. Även fast jag vet att jag inte är ensam så känns de många gånger som de.

De vart ett ganska långt och dystert inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Jag hoppas de vänder snart. Jag skriver inte de här för att ni ska tycka synd om mig eller för att jag vill ha uppmärksamhet utan jag skriver de här bara för att ni ska få se verkligheten, att livet inte är en dans på rosor.

All kärlek till er och ta hand om varandra //Kevin

Likes

Comments

Snart är praktiken slut och på måndag väntar skolan igen vilket känns skönt för bara om en månad är det studenten 💪🏼 och det känns overkligt. Medan jag sitter här på lunchen och har dötid tänkte jag att jag skulle skriva om gårdagens möte. Det var andra och sista psykolog möte som jag var på och det kändes bra. Detta möte gick ut på att jag skulle göra två test och sen skulle psykologen berätta sin bedömning efter dem här två träffarna vi gjort. Första testet gick ut på att kolla koncentrationen och det gick bra förutom att jag flög i väg några gånger i mina egna tankar. Så hon konstaterade att jag hade lite koncentrationssvårigheter och de tycker jag stämmer, för jag kan lätt tappa koncentrationen. Det andra testet gick ut på att jag skulle svara på ungefär 150 olika påståenden. Då skulle jag trycka i om det stämde eller inte och det gick också bra.

När jag var klar med testen berättade psykologen sin uppfattning om mig och det var väldigt intressant att höra hur andra uppfattar en som person. Hon läste även upp de som jag hade sagt till henne på första mötet och det stämde in perfekt, de var inget som behövdes ändras och de kändes skönt. Det som var lite jobbigt var att hon kunde se genom dessa test att det märktes på mig att jag är deprimerad. Så nu fick jag det bekräftat igen och det vart jobbigt för jag har inte velat trott på de när jag gick till vårdcentralen och dem sa det där, men nu fick jag de bekräftat igen så de måste ju stämma. Trots de jobbiga är jag jätte nöjd över mötet med henne. Båda mötena har känts bra och efter varje möte jag har i Uppsala känner jag att de är rätt beslut jag har tagit. Efter varje möte har de inte känts konstigt eller känts dumt och de är också skönt för då får jag en bekräftelse från mig själv att jag gör rätt.

De bästa med detta möte var i slutet då hon berättade att jag kommer få min diagnos, vilket innebär att jag kommer få fortsätta min utredning och de känns helt galet och sjukt. Hon sa att dem kommer sätta min diagnos på tisdag. Jag kan knappt fatta de än att jag ska få börja med hormoner och få göra operationerna jag vill. Jag kommer att få en kallelse till överläkaren efter jag varit till gyn och då kommer han berätta vad som kommer ske och vilka remisser som ska skickas iväg osv. Jag har aldrig blivit såhär glad av ett besked som jag vart igår. Jag kan ju säga att de är även fösta gången jag är nöjd med den svenska sjukvården, jag har blivit bra bemött och dem har tagit mig på allvar och verkligen vilja hjälpa mig. Så jag säger att stort tack till trans vården att den finns.

All kärlek till er och glöm inte bort att alltid vara dig själv! 💯 // Kevin

Likes

Comments

Hej hopp alla fina människor där ute, hopppas det är bra med er. För med mig är det bra, börjar äntligen komma på fötter igen. Tänkte jag skulle skriva lite om mötet jag var på i tisdags i veckan. Det var fjärde gången jag var till Uppsala och utredningsteamet. Den här gången träffade jag en psykolog och påbörjade en psykolog utredning gällande könsdysfori som skulle pågå under två träffar så jag ska tillbaka den 9 maj igen för att avsluta den utredningen och det känns bra. Nu händer det saker på riktigt och jag kommer bara längre och längre in i utredningen vilket känns helt fantastiskt samtidigt som det känns overkligt att jag kommit så pass långt ändå på ganska kort tid. Än så länge är jag nöjd med sjukvården och har inget att klaga på, vilket är skönt. Det vi gjorde i tisdags var att psykologen ville höra min historia och hur jag kände så jag fick sitta och berätta hela mitt liv princip. Så det hela gick ut på att jag skulle försöka övertala/ övertyga henne att jag är transsexuell och att det är det här jag vill göra. Jag tyckte det gick bra och hon verkar inte tvivla på mig heller eftersom att hon sa att det verkar redan klockrent den ho hade läst om mina tidigare samtal med läkare och kurator. Så det känns lovande att jag kommer få den hjälp jag vill ha och att jag kommer få börja med hormoner och sånt. Efter att jag hade berättat klart min historia så gjorde vi två test, ena testet gick ut på att hon skulle få en bild av min personlighet genom att jag kolla på 10-15 bläckbilder och så skulle jag tala om vad jag såg i bilderna och sen gick vi igenom svaren och jag fick förklara hur jag såg bilderna. Sen fickjag ett häfte med 91 påståenden som jag skulle kryssa i om det stämde eller inte. Sen var vi klara, så det tog exakt två timmar detta besök och nästa besök ska vi gå igenom svaren och sammanställa båda träffarna och så får jag höra hennes utlåtande. Förmodligen kommer jag även få veta lite mera om hur vi kommer gå vidare och sånt. Så nu är det bara att vänta fyra veckor på att jag får komma tillbaka.

Under tiden jag väntar på det ska jag njuta av ett välbehövligt påsklov och lite praktik så att man får komma från skolan ett tag. Det känns helt underbart för nu kan jag bara fokusera på mig själv och hundarna och vila ut ordentligt så att man orkar med dem sista månaderna innan studenten och vuxenlivet börjar på riktigt.

Kärlek till er// K

Slänger in lite bilder som syrran tog i helgen

Likes

Comments

Hej alla fina hur är det med er? Med mig är det hyfsat bra, livet börjar rulla på igen och jag börjar känna mig gladare och mer tills fred med livet igen vilket känns helt underbart. Nu var det ett tag sen så därför tänkte jag köra på en update.

Förra tisdagen alltså den 21/3 var jag till Uppsala efter några månaders väntan. Det kännes skönt att äntligen få komma dit igen, den här gången träffade jag läkaren igen och det gick bra. Den här gången skulle jag dit för att göra en intervju och den intervjun gick ut på att kolla hur man mådde så att man inte missar någon viktigt utifall man behöver någon behandling. Det tog cirka en timme detta besök och vi gick även igenom hur läget ser ut framöver. Jag kommer att få träffa en gynekolog och en psykolog innan jag ska träffa överläkaren igen. Jag hoppas verkligen att det är dem sista träffarna så att jag kan få min diagnos och få börja med hormoner osv. Det känns lovande iaf, det känna inte som läkarna tvivlar på mig utan dem är nog ganska säkra på mig, det är iaf känslan jag har fått när jag har vart upp och träffat utredningsteamet. Men det återstå och se läkaren sa att det kunde ta några månader innan jag fick en tid till gynekologen så det är bara vänta och se.

Men det som är positivt är att jag redan har fått tider hos psykologen, hon ringde i tisdags vilket var en veckan efter jag var i Uppsala, så det känns bra. Det betyder att allt går framåt. Jag trodde att jag skulle få vänta jätte länge men så är inte fallet. Utan jag ska till Uppsala den 11 april och 9 maj igen vilket känns jätte skönt, nu behöver jag bara vänta på att få träffa gynekologen innan jag får träffa läkaren igen.

Kommer uppdatera bloggen mer sen efter jag vart hos psykologen. Ha det bäst så länge// K

Likes

Comments

Det här är inlägget har jag velat skriva för länge sen men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva i det, men jag ger det ett nytt försök.

Varje dag blir jag tagen för att vara tjej även fast jag presenterar mig som Kevin kallar folk mig för tjej. Ständigt för man höra att man är en tjej, vilket börjar bli väldigt irriterande och jobbigt. Här försöker jag dagligen att vara mig själv och bli bemött som den kille jag är. Men det värsta är nog folk som känner mig och vet vad jag går igenom som kallar mig för tjej. När jag får höra nåt sånt känns det som att jag inte existerar eller får vara mig själv, det känns inte som accepterar mig för den jag är utan trycker ner mig istället. Varje dag i skolan får jag höra hej brudar eller vi väntar bara på hundtjejerna och det gör så fruktansvärt ont i mig att höra det, de är folk som vet vem jag är och att jag vill bli kallad kille osv men ändå får man höra de. Felköning är nog det jobbigaste vi transpersoner får gå igenom, för varje gång vi blir felkönade blir vi påminda om vårt förflutna och vi blir nekade att vara oss själva. Så snälla börja respektera oss och våran vilja, jag kom ut för över ett år sedan så man tycker ju att folk borde ha fattat att jag inte är en tjej utan en kille. Det jag inte heller förstår att man säger hon/henne till en person som har ett killnamn men borde ju tycka att personen borde fatta att en tjej inte har ett killnamn ( i dem flesta fall). Jag trodde att det skulle underlätta för folk när jag byte mitt namn men jag hade tydligen fel och det jobbigaste av allt är att jag kan aldrig vara mig själv inför nya människor för det är alltid någon som ska komma och säga dem här flickorna ska hjälpa dig osv. Jag börjar bli trött på det här när ska jag få leva mitt liv fullt ut utan att ständigt bli påmind om vem jag föddes som.

Jag tycker det är så respektlöst av folk att bara ignorerar en när man har varit tydlig med att jag vill bli sedd som en kille och mitt pronomen är HAN/HONOM! Förstår inte folk att dem sårar en och får oss att känns oss osynliga. Det är även jobbigt att alla ska anta att man är en tjej bara för att man princip bara umgås med tjejer. Killar kan väl också umgås med tjejer, tydligen inte för då antar ju folk att man är en istället. Men det som sårar mig mest är folk som känner mig som inte anstränger sig överhuvudtaget utan kör det gamla racet. Dem är bara noga med att namnet blir rätt inget annat. I början brydde jag mig inte så mycket eftersom att det var så pass nytt men nu när det gått över ett år tycker jag att folk borde fått i det i sina skallar men tydligen inte. Så jag hoppas ni får er en tankeställare nu och börjar tänka efter.

STOP CALLING ME GIRL

Det enda jag vill är att bli respekterad för den jag är/ Kärlek från K



Likes

Comments

Hej alla fina människor!

Eftersom att jag håller på att kämpa mot min depression har jag inte haft så mycket ork att uppdatera bloggen men nu tänkte jag att jag skulle ta mig i kragen och i alla fall skriva ett blogg inlägg. Hoppas ni haft en bra start på det nya året och att ni får ett bra år, det hoppas i alla fall jag. Hoppas ni mår bra med mig är det sådär och förhoppningsvis vänder det snart.

Vad händer i mitt liv just nudå? Jo det händer inte så mycket mer än att jag går på samtal regelbundet och käkar medicin mot depression men den 27 mars ska jag tillbaka till Uppsala för ett nytt möte med läkaren vilket känns så jävla bra efter flera månaders väntan. Den här gången ska jag träffa en läkare som ska göra en intervju, vet inte riktigt vad som kommer sägas eller vad han kommer fråga utan det får jag se när jag kommer till Uppsala. En till sjuk grej som händer snart är att jag tar studenten vilket känns overkligt snart ska jag ut i vuxenlivet och börja arbeta och tjäna egna pengar. Det kommer bli skönt att slippa plugga ett tag men man kommer ändå sakna skolan och dem flesta lärarna man haft. Man får ju hoppas på att man får en jobb efter skolan så att man inte står arbetslös och utan pengar. Men nu ska vi inte tänka så långt fram utan vi tar en dag i taget och så ser vi vad som händer.

De var allt för denna gång, hörs/K

Likes

Comments

Depression är ett ord jag har fruktat, ett ord jag inte vill nämna för att det gör mig rädd.

Det är någonting jag själv inte vill uppleva eller gå igenom.

Jag vill inte uppleva den smärtan att må sådär dåligt som många gör, jag vill inte gå så långt ner i det mörka hållet. Men tyvärr så blir inte allt man har tänkt sig här i livet. Tyvärr så har jag åkt på de här. Under en längre tid har jag mått dåligt till och från men nu den senaste tiden har jag mått fruktansvärt dåligt. Så dåligt har jag aldrig mått i hela mitt liv. Jag kan inte sova ordentligt, kan inte äta ordentligt, kan inte koncentrera mig på skolan, har ingen ork kvar i min kropp. All livslust och motivation i livet har försvunnit den finns liksom ingenstans att hämta upp utan den är borta. Det är så fruktansvärt jobbigt att ligga såhär långt nere på botten, vad jag än gör så hjälper det inte, jag hittar ingen utväg men förhoppningsvis med lite hjälp kommer jag hitta ut igen.

Jag är inte en sån person som ber om hjälp så ofta utan jag vill klara mig själv och visa att jag kan göra det på egen hand, men ibland funkar inte de även fast jag önska de. Oftast behöver jag en liten knuff för att be om hjälp. Så den här gången fick jag en knuff av mina föräldrar att söka hjälp så nu träffar jag en psykolog och pratar om på onsdag ska jag träffa läkare för att diskutera medicin. Jag kommer eventuellt få börja med medicin mot depression.

Anledningen till att jag skriver det här är bara för att ni ska förstå och veta varför jag inte har skrivit så mycket på senaste tiden. Jag vill att ni ska veta vad som händer och hur jag mår med tanke på att den här bloggen handlar om min resa och vad jag går igenom. Jag vill med hjälp av de här inlägget öka förståelsen hos folk och visa att jag är inte rädd för att prata om psykisk ohälsa.

Kärlek till er & på återseende// K

Likes

Comments