... Och nu tog denna resan slut för mig. Tiden har gått fort, men med tanke på allt jag hunnit med har jag ändå varit borta en tid. Nästan tre månader. Den här resan har varit viktig för mig. Ett kapitel i livet jag kommer bära med mig och se tillbaka på. Även om jag gått ner något kilo har jag ändå gått upp i upplevelser, fått blivit rikare på nya perspektiv, erfarenheter, tankesätt och förståelse för andra människor och levnadssätt. Jag har utvecklats mer än jag trodde. Den här resan har fått mig att längta efter mer och mer. Nu vill jag fortsätta hjälpa! Fortsätta åka ut i världen och fortsätta möta nya människor! Att få vara med och bidra med något är det bästa som finns.

Här nedan kommer nu en summering av tiden jag arbetat som volontär i Ongata Rongai, den senaste sju veckorna.

- Till sist tog folkhögskolelivet slut. Nu drog vi ut på våra egna äventyr, alla hejdå gjorde att jag fick både sorgsna, men även förväntansfulla känslor av vad som skulle komma härnäst.

Efter en stund i taxin var vi till sist framme i Ongata Rongai, där missionen ligger. Vår nya arbetsplats stod med portarna öppna. Vi klev in och hälsades välkomna av personal. Eftersom vi kom dit den 5 mars var det på en söndag, vilket betyder stor kyrkdag, så vi begav oss senare till kyrkan den dagen. I kyrkan var det, som alltid, fullsatt. Människor överallt. Afrikanerna har sådan power i predikan + sångerna och folk dansar och går verkligen all in.

När jag och Hanna sitter i kyrkbänken blir vi plötsligt uppropade av Kikki och får stiga upp på scenen. Här blir vi presenterade inför hela kyrkan och jag får några oförberedda frågor på Swahili. Där står jag och får inte fram så mycket mer än "Jambo" (Hej). Fullsatt kyrka, alla blickar på mig... men hallå, vi är i Afrika, Hakuna Matata! Bara le och se glad ut! Ingen press ;)

Ett stort minus som vi fick reda på samma dag som vi anlände till NLM var att vår kenyaväska var på villovägar. I denna väska hade jag och Hanna gemensamt packat ner massor av mat (torrvaror såsom potatismos, varma koppen, soppor, nudlar, pasta, knäckebröd, pannacotta, nutella, godis mm.) och sådant vi tänkt ge åt barnen såsom bollar, hopprep, pärlplattor, pälor, ritblock, kläder och gosedjur. Jag hade även lagt ner mina stövlar, mitt badlakan och mina tvåler där. Väskan skickas just nu mellan olika världsdelar. Vi vet inte om vi kommer få tillbaka den. Tråkigt att inte få sina saker, leva i ovisshet och att inte kunna ge barnen det de skulle ha uppskattas så mycket.

På missionen finns olika verksamheter. Det finns ett day care center för barn mellan 1-3 år. Det är så mysigt att få vara med dessa barn och de är bland de sötaste jag sett. Att få bära, gosa, mata, trösta, leka och läsa sagor för dem är underbart! Rätt så likt system som i Sverige. Dock gav jag ett förslag till dagmamman och det var att ha en liten samling med barnen varje morgon. En samling där man kan sitta i ring, sjunga sånger, klappa i händer och göra lite följa- john -rörelser. Bra träning för motoriken och hjärnan. Detta tyckte hon var ett bra förslag och har nu morgonsamling varje dag.

De finns också en Baby class. Här går barn mellan 3-4 år. Efter det kommer nursery class, där barn mellan 4-5 år går. Sist kommer Pre-unit class där barn mellan 5-6 år går. Det är framför allt i denna klass jag varit mest i. Jag tycker verkligen det är intressant att se hur undervisningen går till och hur atmosfären i klassrummet är. Roligt att jämföra med hur det är i Sverige. Har upptäckt en del skillnader, som jag kommer ta upp lite senare här.

Under lektionerna har jag fått rätta böcker och hjälpt till i undervisningen. På bilden nedan ser ni hur jag målar olika saker på tavlan och sedan skriver vad det är jag målar. Barnen målar sedan av detta i deras skrivhäften. Här gällde det för mig att vara kreativ och att inte måla för komplicerat. Sedan rättar jag om de målat av rätt eller inte.


Det svåra med denna form av rättning är att bedöma vad som är "rätt och fel". Ett barn som ritat ett paraply, som ser ut att föreställa runda ringar, kanske tycker det motsvarar hur ett paraply ska se ut. I min värld ser inte ett paraply ut så, men behöver barnet ha fel för det? Poängen är ju att få barnen att rita "som man ska"...men jag tycker det är svårt att sätta sig upp mot barnens uppfattningar. Svårt att bedömma. Svårt att förklara.

I klassen sitter barnen som i en hästsko. De har sina bestämda platser utefter deras karaktärer, säger läraren. Precis som hemma skulle jag säga. De som är mest högljuda sitter inte brevid varandra. De som inte lägger krut på pluggandet sitter brevid de som är väldigt ambitiösa, för att kunna få inspiration, hjälp och också se det lite som en förebild. De sitter mixat flickor och pojkar. Alla barnen i alla klasser bär skoluniform. Vissa saker som jag noterat med undervisningen och miljön i de kenyanska klassrummen är:

⦁ Det är många olika sånger inlagda i schemat som barnen sjunger vid olika tillfällen.

- Sånger skapar gemenskap, glädje och ett bra sätt att memorera saker på. Jag tycker den svenska undervisningen borde föra in mer sång i schemat!

⦁ Barnen sjunger högt! Sångerna skriks fram, likaså svaren läraren ber dem säga. Inte alls på samma sätt som i Sverige, där allt ska vara mycket tystare.

⦁ Lärarna kör med mycket repetitionsmetoder. Återupprepar och frågar om samma saker flera gånger så att barnen hela tiden repeterar, så att det verkligen ska sitta. Lite väl onödigt många gånger ibland.

⦁ Under lektionerna görs vissa break. Då får man springa till ryggsäcken och hämta sitt snacks, som kan bestå av ostbågar, mandazi, frukt eller macka. En del barn har inget med sig, men det betyder inte att de måste gå med magen tom. Här delas det för fullt mellan borden. Det smakas av varandra, bryts i bitar, tas en tugga här och där. Känns som om alla har blivit uppfostrade med att inte vara så egoistiska i sitt tänkande/agerande (i detta fall ätande), utan att låta alla få smaka. Detta tror jag kanske beror på att många vuxit upp i hem där mat ibland varit en bristvara. Inget ska slängas, och alla ska delas med sig. Fler människor på jorden borde agera som dessa fina barn. Tänk vilken fin värld vi hade levt i då...

Det finns också ett barnhem på missionen,- samariten. Här kan det komma in barn som bara är några dagar gamla. De barnen som bor här är 0-18 år. De har hamnat här av olika anledningar. En del kommer hit som bäbisar och har inga minnen av deras tidigare liv utanför samariten. En del kommer hit senare och bär med sig olika upplevelser. På det här stället får dem trygghet och kärlek. De får det dem behöver. De blir som en stor familj. De tar hand om varandra och det är så fint att se. De äldsta tjejerna kan man ofta se bära runt på de små bäbisarna och mysa med dem, som små extramammor. De spralliga mellanstadiepojkarna och flickorna spelar fotboll och lattjar runt. Alla barnen är lekfulla och leker med varandra och blir så glada när vi volontärer kommer. ;)

Jag och Hanna har fått hålla i många aktiviteter för samaritenbarnen. Utmaningen här har varit att de ibland varit för många barn på en gång, för olika åldrar och svårt att ibland få ett fokus ifrån deras sida. Det har gått bättre när vi aktiverat åldersgrupper för sig. Till exempel då vi börjat leka lekar med de yngre barnen. Här har vi t.ex. kört svansleken, gris, staffet och hela havets stormar. Det har blivit lyckat! Med de lite äldre barnen/tonåringarna har det blivit leken fruktsallad, som blev oerhört uppskattad. Med dessa tonåringar har vi även haft pysselkvällar, då kreativiteten fått flöda fram.

På barnhemmet har vi alltså haft olika uppgifter, såsom att ta hand om barnen, aktivera dem, leka med dem, hjälpa till med städning och matlagning samt hålla små föredrag. Vi fick tidigt ett uppdrag av en "mummy", (som de som arbetar på barnhemmet kallas), att vi skulle samla de äldsta tjejerna i deras rum och prata om menstruation. Hur man ska tänka för att hålla en sådan bra hygien som möjligt. Det märktes att de tyckte det var pinsamt och jobbigt att prata om. Mycket fniss. Detta är generellt ett ämne som inte förs så mycket på tal. Man håller det lite för sig själv. Många gömde bindor bakom kläderna i hyllorna. Vi försökte verkligen vårt bästa genom att förmedla budskapet om att detta är viktigt att kunna prata om. Kunna bryta "tabun". Även om samtalet upplevdes pinsamt där och då hoppas jag det ska få ge verkan senare i deras liv.

Under min tid här har jag insett hur öppna vi i Sverige är med att prata om saker. Det blir en tydlig kulturkrock här nere ibland. Här i Kenya kan det vara begränsat om vad man kan dra upp och inte. Man får tänka till innan man kommer in på lite "tabu-ämnen", som t.ex, för en del, kan handla om menstruation och sex.

Vi fick även hålla en annan slags föreläsning på samariten, då även här för de äldre, mixat tjejer och killar. Här pratade vi om framtidsvisioner. Vi öppnade upp med att lyssna på en låt, vars refräng repeterade "Only the dead fish follow the stream". En mening som väcker tankar om att våga ta en annan väg. Här i Kenya är det väldigt uppstyrt om hur livet ska se ut. Jag skulle säga att det finns 2 huvudmål som alla SKA sträva efter. 1. Att bli gift och 2. att få barn. Men runt omkring detta finns så mycket mer. Vi ville väcka tankar hos tonåringarna om att de ska följa sina drömmar. Vad har de för drömmar i livet? Vad vill de uppnå efter deras tid på barnhemmet? Varför ska man följa sin egen vilja? Varför är det viktigt med självförtroende? Vilka hjälpmedel kan vara bra att ha för att lyckas ta sig framåt?

För att skapa större förståelse gjorde vi två övningar som återspeglade att man inte behöver tycka likadant som alla andra, att allt som känns rätt för någon annan inte behöver vara det rätta för en själv. Att våga lite på andra, men att det är viktigt att kunna lyssna på sig själv. Det är ju väldigt lätt att påverkas av vad andra och samhället tycker...

Vi såg även en kort film som illustrerade vilka mängder av olika vägval vi har här i livet.

Efter olika diskussioner och powerpointredovisningar fick barnen måla deras framtidsmål. Det var så roligt att de vågade måla vad de allra helst ville! Många hjärtan och flygplan blev det.

En eftermiddag som denna hoppas jag också ska kunna få följa med dem ett tag i deras tankar när de gör sina val i livet.

På barnhemmet finns olika sovrum, uppdelade efter åldrar. De allra minsta sover i sina spjälsängar. Sedan följer fler rum upp innehållande med våningssängar där de äldre barnen sover i. De som fyllt 18, eller strax under, bor i ett mindre hus jämte barnhemmet, där de får lära sig att bo och klara sig mer självständigt. Lite tystare och lugnare blir det för dem med. Likt de barnhem jag besökt innan, när jag var i Nanyuki, ser rummen ungefär lika dana ut som här på missionen. Det är ganska kala väggar och uppradade sängar, samt hyllor att ha sina kläder och saker på. Enkelt.

På kvällarna drar läxhjälpen igång för barnen på samariten. Vi har deltagit i detta och hjälpt barnen i diverse ämnen. Ibland har även barnen lärt mig saker, så det är inte bara jag som lärt ut. I matematikens värld tror jag snart man kan ställa upp och räkna ut saker på lika många olika sätt som det finns tal. Roligt att få vidga sina kunskaper.

Ett av ämnena som de äldre barnen (12-14 år) höll på med under kvällen var att de skulle skriva en text. Denna text skulle utgå utifrån en mening som de fått från läraren (kan tänka mig att detta ska utveckla den kreativa och filosofiska förmågan).

En tjej jag hjälpte på traven visade mig en gammal text hon skrivit. Det handlade om att hon skulle låtsats skriva ett brev till en gammal vän. I brevet hade hon skrivit om hur hon tänkte anordna ett födelsedagsparty. Det skulle komma massor av folk och de skulle ätas massor av god mat. Det skulle köras mängder av roliga lekar som hennes mamma förberett och man skulle verkligen få chansen att lära känna nya människor på den här festen. Det lät verkligen jätteroligt!

Efter att jag läst hennes påhittade text frågade jag henne om hon skrev detta baserat på hur hon själv skulle vilja ha det. Hon svarade att hon drömt om att kunna få uppleva något i stilen med detta. Jag kände mig så ledsen när hon sa så. Det första som slog mig var att hon kanske aldrig fått uppleva en riktigt födelsedagstillställning...

På New Life Mission finns även en Auto training school. Här går studenter mellan 17-22 år och lär sig hur motorer, bilar och teknikprylar fungerar. De har även andra ämnen också, såsom engelska och idrott. Jag har fått hänga med dessa härliga ungdomar ett par gånger. De är bara 7 stycken i klassen, varpå endast en tjej. Henne gillar jag! Whitney! Hon vågar ta en lite annorlunda väg jämfört med andra här nere.

Första gången jag träffade på denna klass var när jag och Hanna skulle hålla ett föredrag för dem. Vi hade dagen innan fått i uppgift att hålla föredrag om bland annat kultur, jobb, motivation, självförtroende och karriär. Ämnen som jag inte har jätteerfarenhet av sedan tidigare, men som jag helt enkelt fick sätta mig ner med och fundera på. Cirka 20 minuter innan vi skulle vara på plats påbörjade jag min del av föreläsningen. Känner att Africa-time har gett effekt på mig. Efter en rejäl brainstorm kom lite grejer ner på pappret.

*Africa-time- Tiden blir aldrig som den var sagd. Planeringen för dagen går aldrig att hålla. Man kommer alltid sent.

Att få hålla denna föreläsning för dem här studenterna skulle komma att ge mig mer än vad jag trodde. Min längtan efter att bli lärare en vacker dag växte sig stark. Vilken BOOST! Att få stå där framme, prata på engelska framför ett gäng ungdomar som verkligen lyssnade och var intresserade, gjorde mig så motiverad och glad.

Vi öppnade upp det hela med en presentation av oss själva som sedan övergick i att de andra fick presentera sig genom att passa en jordglobs-badboll till varandra. Där skulle man sedan peka varifrån man kom, vad man gillar att göra och nämna något speciellt man inte tror andra har en aning om, om sig själv. En rolig "opend up"- grej, så att säga.

Efter detta hade vi kultursnack. Vi delade in ungdomarna i grupper där de sedan skulle komma fram till några saker de gillar med deras utbildning i Kenya, respektive inte gillar. Det togs upp mängder av bra saker och vi jämförde också med Sveriges utbildning, vad jag och Hanna gillar/inte gillar. Det som studenterna gillar med sin utbildning är att den ger dem en väldigt bra framtidsvy. Utbildning kommer man långt på här nere. Dock finns ett stort problem. Korruption. Detta förstör utbildningsmöjligheterna för många. De med mycket pengar kan köpa till sig bra utbildningar utan egentligen några som helst fantastiska betygsresultat. De som anstränger sig hårt, har bra betyg, men saknar summan pengar, kan mista sina platser. I Sverige tog vi upp att alla har möjlighet till utbildning. Vi drog även upp en del saker vi tyckte var mindre bra. Vi såg snabbt både likheter och skillnader mellan våra utbildningar.

Efter kultursnacket började jag min del med ett av huvudämnena för dagen - Karriär. Inte för jag har så värst mycket erfarenhet av detta ämne egentligen, men jag tänkte lite utanför boxen och gjorde mitt bästa. Temat var: What you need to make career. För det är som så att - Sometimes you need some keys to success.

En av mina keys var Education. Genom en bra utbildning får du ta del av viktig kunskap som kan dra dig framåt.

En annan key var Motivation. Vad motiverar dig? Många gånger de möjligheter du ser. Om vi t.ex. tänker oss att du skulle börja arbeta i en mataffär...(OBS. varning för väldigt förenklad bild) - Du får som första uppgift att städa golven. Inte jättekul tänker du. Men genom att du visar dina kvaliteter och din vilja att lära dig mer om verksamheten får du kanske ett förtroende, och får börja jobba i kassan. Små små steg uppåt. Här fortsätter du att jobba hårt, ta arbetet seriöst och visar hur pass duktig deras anställde kassör är. Efter mycket hårt arbete får du snart jobbet som du så länge drömt om- butikschef. Du har börjat från botten och jobbat dig uppåt. Du har samlat på dig erfarenheter som är guld värda att ta användning av. Du har skapat dig en djup förståelse och kunskap om verksamheten. Du hade ett mål och du tog dig dit. Denna väldigt förenklade bild kanske ändå visar dig hur motivationen kan dra dig framåt.


Ytterligare en key var Self-confidence. Allting startar hos dig. Du måste tro på dig själv för att komma någonstans. Det är bra att tänka: Du vill, Du kan, Du ska. Hitta din styrka. Ge ALDRIG upp! Fortsätt visa dina framfötter, alla bra egenskaper du besitter. DU KLARAR ALLT!

Eleverna kom också med egna förslag på vad andra keys kan vara. T.ex. passion, drömmar, lydnad, och disciplin.

Det kändes som att det var något som väcktes hos dem.

Efter karriärsnacket pratade Hanna om motivation. Här fick eleverna tänka sig in i olika case. Här drogs det också upp exempel och historier på hur man kan tänka gällande motivationsstrategier. Som avslutning körde vi vår älskade fruktsallad-lek. Efter leken hade vi en utvärdering av vår "dag" med dem. Det var verkligen jätteuppmuntrande och peppande att höra deras åsikter. De var väldigt nöjda och uppskattade det som tagits upp och bad oss komma fler gånger.

På detta sätt blev det så att vi började hänga mer med denna klass. Jag har, på grund av dem, till exempel lärt mig hur man byter däck! Svinbra!

Nedan ser ni oss jobba!


Förutom skolor och barnhem, har även New Life Mission ett socialprojket. Vi har fått sitta med här vi några tillfällen och fått höra gripande berättelser. Hit kommer människor med olika slags problem. De får prata av sig med en av dem som jobbar med just detta projekt, och dela vad de behöver hjälp med. Oftast har de som kommer dåligt med mat och pengar. Svårt att ta sina barn till skolan. Vissa som kommer är sjuka och behöver vård. Dessa människor lever utsatt och behöver verkligen få hjälp.

En dag när vi sitter med där och lyssnar på var och en som kommer, kommer det efter ett tag fram en man till oss. Vi gör som vi brukar. Vi skriver upp namn, ålder, adress och familjemedlemmar. Sedan kommer vi till själva problembiten. Här skrivs det ner exakt vad enskild person har för problem och är i behov av.

När den här mannen kommer fram till oss har han en stor dunjacka på sig. Det är ca 28 grader ute, och jag börjar undra varför han har den på sig. Det visar sig att han har den av en tragisk anledning. Under jackan döljer han en jättestor tumör på sin högeraxel (ungefär samma storlek som på en fotboll, gigantisk tumör) Vi får se röntgenbilder på den och han förklarar att den bara växer och växer. Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Mannen behöver opereras NU. Men han har inte råd. Han har totalt runt 9000 killings. Allt som allt. Detta ska räcka till att betala räkningar och försörja sina fru och sin fem månaders dotter med, på mat och mer därtill. Även till att spara för operationen. Operationen kommer kosta honom runt 20´000 killings. Vägen dit för honom att nå den summan är lång. Den är så pass lång att hans liv står på spel.

Flera gånger i veckan kommer det in mängder av folk in i missionen, som är i behov av pengar. Den här mannen är bara ett exempel. För mig blev hans historia så stark. Jag kände att jag vill hjälpa honom, göra en insamling åt honom. Detta insamlingsförslag drog jag upp till Pastorn, men fick avslag på. På grund av att det är så många fler som behöver hjälp. Men jag kände att den här mannen är så extremt utsatt. Det kommer ta så lång tid för honom att klara detta på egen hand så att det kan vara försent. Jag tänkte en liten insamlingsbox att ha i kyrkan. Om alla lägger lite så hade vi snart fått ihop tillräckligt och kunnat ge mannen en dräglig framtid. Men icke... Ibland förstår man inte saker. Man får bara acceptera läget. Jag hoppas att allt ska gå bra för honom...

Inom socialprojektet finns även matprojektet. Här köps det in mjöl, bönor, ris, socker, matolja och diskmedel/tvättmedel. Sedan läggs detta upp som ett paket. Såhär ser ett paket ut:

De personer som är så fattiga att de inte har råd med mat kan få komma hit och hämta sitt paket. De har då först skrivit upp sig på en lista, så att man vet hur många paket som ska göras. Att få vara med och dela ut sådan här matpaket är stort. Det känns verkligen i hjärtat och i magen.

Då och då hjälper vi till i köket. Det är en kvinna som gör mat till alla klasser på missionen. Hon är så go! Vi brukar läsa bibeln ihop och dela favoritcitat med varandra. Vi hjälper henne med att laga mat, diska och servera maten. Här nedan ser ni när vi hjälper henne koka Ugali, som är afrikanernas vanligaste (favorit) rätt.

De äter ugali flera gånger i veckan. Det man gör är att man kokar vatten och häller i majsmjöl. Jag tycker det smakar helt ok. Lite som en fastare mannagrynsgröt fast inte så söt. Det smakar inte mycket alls. Afrikanerna ÄLSKAR det och blir mycket besvikna om de inte får det.

Ytterligare ett projekt som finns är NLM:s klinik. Ett litet sjukhus med ett pyttelitet apotek, kontor, labb, väntrum och vårdsalar. Det vi har fått hjälpa till med här är att sortera journaler i en hylla, städa och hälla upp medicin i små flaskor. Rätt så simpelt sjukhus, och funkar bra.


Ni vet, missionen ligger mitt i stan som gränsar till en stor slum. Många människor cirkulerar runt omkring och det är många som kommer in och besöker missionen dagligen. Dels på grund av de olika projekten, men också dels på grund av den stora kyrkan. Kyrkan är lite som en kärna i missionen.

I Kenya är ca 80% av befolkningen kristna, strax under 20% muslimer och någon procentandel hinduer. De kristna är i stor majoritet, och här pratas det öppet om religionen. Inte alls som hemma i Sverige direkt. Många kommer som sagt till kyrkan både unga som gamla.

Jag har fått kontakt med ett gäng ungdomar som brukar komma hit och spela och sjunga. Tillsammans sjunger vi sånger på engelska och swahili. Jag har även lärt dem en del svenska sånger. Det är väldigt roligt att spendera kvällarna på detta sätt tillsammans med dem! En söndag sjöng jag, tillsammans med dem, i den fullsatta kyrkan. Jag som brukar banga på solobitar sjöng ändå några verser själv, på swahili, tack vare suverän peppning! Det var en fantastiskt rolig upplevelse!

Jag har också fått vara med under ett kenyanskt bröllop. Denna cermonin var en upplevelse. Först kom bruden in i en snygg bil förklädd med blommor. Folk började dansa runt bilen och sjunga sånger. Väl i kyrkan strömmade det in massor med människor. Många lovsånger sjöngs och det var ingen idé att stå still, nej här sjunger du med och klappar i händerna och dansar! Mycket trummor och musik! Här är det som så att alla i kyrkan får komma på bröllopsfesten, även om de inte känner brudparet. Fråga mig inte hur all mat kan räckas till. Jag berättade för en tjej att hemma i Sverige får vem som helst komma till vigseln men sedan till bröllopsfesten brukar vanligtvis bara släktingar och nära vänner komma. Hon tyckte det verkade konstigt, varför ska inte alla få vara med? Ja, det var en bra fråga egentligen...

För er som undrar hur vi bor ser själva huset ut såhär:

Vi lever självständigt. Tvättning, matlagning och diskning står på schemat varje dag. Runt om huset spatserar stora fåglar, några hundar i en bur, två rara sköldpaddor och en jobbig liten katt som alltid tigger mat.

New Life Mission finns inte bara i Ongata Rongai, utan också i Mashuru, som är ett ställe mitt ute i bushen, ca 4h bilkörning från Rongai. Genom guppiga vägar och torkade floder tar man sig tillslut fram. Här finns olika projekt. En nursery class, en pre-unit classs, en sy-skola för flickor mellan 13-18 år (pholytecnic school), ett barnhem för pojkar mellan 3-18 år (Maria home), ett hem för flickor mellan 12-15 år (Karianne home) som blivit könsstympade och räddade från att bli bortgifta, en jeep linje som åker ut och vårdar sjuka och även här en stor centrerad kyrka.

När vi volontärer bor här lever vi annorlunda jämfört med i Rongai. Allt är mycket varmare här och boendet är mer simpelt. Såhär ser det ut:

Det vi fått hjälpa till med här är bland annat att vara med på Jeep linjen. Vi åker då ut tillsammans med en chaufför och en skjutsköterska rakt ut i bushen, där det bor masaaier i små byar. Här brukar vi "slå läger", i en kyrka oftast på plats, och sedan riggar vi upp det vi tagit med oss. Till exempel mediciner, bandage, bår, plåster, termometer, våg, blodtrycksmätare. Sedan börjar patienterna att rulla in. Trångt blir det i. Massor med flugor. Kan komma upp emot 60 pers. Här har jag och Hanna sedan fått ta rutinundersökningar, då vi tagit temp, vikt, blodtryck och puls, som vi sedan skrivit ner. När små spädbarn kommer hissar vi upp dem i en liten sele för att kunna tyda vikten. Rätt stort ansvar? Ja.

Vi har Inga passande arbetskläder utan vi har våra egna. Inga större erfarenheter av något liknande, utan här blir det att bara köra på. Många kan inte tala engelska, man får använda sitt kroppsspråk mycket. En utmaning på många sätt. Här, framför allt, har jag fått komma människor nära och känt att det bidragit till en personlig utveckling för mig.

Det har under lång tid varit extrem torka i Kenya. Regnet har varit försenat och kommit i pyttesmå mängder. Detta har bidragit till svältkatastrof för både befolkningen och djuren. Jag har sett många undernärda barn och vuxna. Innan jag kom hit trodde jag att just detta skulle vara oerhört svårt för mig att se. Att jag skulle ta åt mig så mycket, och visst har jag gjort det. Men en ny sida jag funnit hos mig själv är att jag faktiskt kan distansera saker. Jag går in i en bubbla, jag gör mitt jobb, och lämnar sedan det bakom mig. Man får tänka att det man gör är bra och försöka intala sig att även om jag inte kan rädda hela världen kan jag göra det lilla jag kan. Jag är tillräcklig.

Jag tycker kenyanerna är otroligt tåliga människor. Jag har nog aldrig sett någon fälla en tår eller skrikit av smärta. Så starka. Speciellt kvinnorna. Jag blir inspirerad av dem. Jag har mött så många starka kvinnor och jag minns speciellt ett möte med en kvinna, när vi faktiskt var ute med jeep linjen. Här kommer det speciella mötet:

Vi var på väg ut med jeepen för att hjälpa sjuka. Plötsligt börjar bilen krångla och efter ett tag slutar den fungera helt. Vi står mitt i en masaaiby ute i bushen. Det är stekande sol och sjukt hett. Chauffören samlar till sig män från byn för att få hjälp med att fixa bilen. Runt omkring oss finns hyddor där barn leker och springer omkring. Jag får syn på en kvinna. Eftersom jag inte kan bidra så mycket till att fixa bilen går jag fram till henne. Vi börjar prata. Hon heter Blice och är 20 år gammal, som mig. Vi börjar prata om våra kulturer, Sverige-Kenya. Här är det vanligt med många barn, det är en välsignelse att ha många barn. I en maasaifamilj brukar barnaskaran ligga mellan 10-30 barn (kom ihåg att det är OK för en masaaiman att ha fler än 1 fru). Blice frågar mig hur många barn jag har. Jag ber henne gissa och hon svara 1-2. När jag förklarar att jag inte har några eller är gift blir hon förvånad. Jag ställer samma frågor till henne och får ett chokerande svar. Hon är 20 år, är gift och har 9 barn. NIO BARN! Hon fick sin förstfödde när hon var 12. Hennes man är tre år äldre och han har bara henne som fru. De gifte sig när hon var 11 och han var 14. Jag frågar om hennes man var hennes eget val, och det var det. Annars kan det vara så att föräldrarna utser en man och då ska denne helst vara äldre än pappan själv. Därav kan en 10 årig flicka giftas bort åt en 50 årig man. (En flicka är redo att giftas bort när hon fått sin första mens, detta enligt masaaitraditionen).

Men Blice hade valt sin egen man själv. När hon berättade detta kom tanken upp för mig när jag var 12 år. Jag var varken färdigutvecklad eller överhuvudtaget redo att skaffa barn. Jag var ju ett barn själv. Förstår ni hur stark den här tjejen är? Hon har fött både tvillingar och trillingar genom åren, tagit hand om hushållet, fått hoppa av skolan helt. Trots detta kunde hon tala bra engelska pga att hon lyssnat och observerat när grannar talat med varandra. Helt sjukt vad liv kan skilja sig från varandra. Hon utstrålade glädje och var en riktigt tuff en. Jag kommer aldrig glömma henne.

I Mashuru hade jag som önskemål att få vara lärare. Min önskning uppfylldes. Jag fick hoppa in i Pre-Unit klassen. Här går det barn i väldigt olika åldrar (7-12 år) detta pga att en del aldrig haft råd eller möjlighet att ta sig till skolan tidigare.

Deras riktiga lärare skulle åka iväg och därför passade det bra att jag fick ta över klassen. Dock uppstod vissa utmaningar här. Eleverna var mitt uppe i deras exams. Stora prov helt enkelt. Eleverna kan inte tala engelska, utan till största del bara swahili. Här skulle jag alltså hålla i 2 viktiga exams. På swahili. Hur gick detta? Jo, det gick relativt bra. Kvällen innan satt jag med två lärare som hjälpte mig översätta nödvändiga meningar som skulle hjälpa barnen på traven. Jag fick då hjälp med hur man förklarar uppgifterna på swahili, hur jag ska säga om jag vill fråga ifall de är klara osv..( umimaliza... ) När jag klev in i det fullsatta klassrummet och började läsa från mitt papper på swahili blev barnen häpna. De tyckte det var roligt att jag kunde deras språk och också kunde förklara saker för dem. Denna dag blev en bra övning för mig att utveckla mig i språket och få testa på lärarlivet. Barnen var jätteduktiga och kommer få fina resultat!


Förutom att ha arbetat på Jeep-linjen och skolorna har jag och Hanna fått hänga med på några spännande föreläsningar. Dessa arrangerades i anslutning till mashurus sjukhus. Här togs det upp ämnen som relationer, våld, könssjukdomar, kärlek, preventivmedel, olika sätt att tänka och se på saker och mycket mer. Intressant att få ta del av, sitta med och diskutera kring. De som satt med i dessa möten var kenyanska volontärer. Tillsammans gjorde vi många övningar och lekar och hade en bra stund ihop.

Vi har också fått hänga med de fina tjejerna på Karianehemmet. Här har vi pratat, spelat spel, målat och haft det bra. De är runt 15 tjejer som bor på hemmet. De är så underbara att vara med. De här tjejerna kommer från familjer som fortfarande håller starkt vid vissa maasaitraditioner. Dåliga sådana. Som jag tidigare nämnt förekommer fortfarande att man gifter bort sina döttrar och att man könsstympar dem, inom denna stam. Missionen har räddat många av de här flickorna från att bli bortgifta. De funkar som så att de kan få nys om att en maasaifamilj börjat introducera en äldre man för deras dotter, då förstår man att något är på gång, att det handlar om kommande giftermål. Man placerar då flickan i Kariannehemmet där hon blir skyddad. Här får hon det bra. Trygghet, kärlek, gemenskap med andra flickor som gått igenom liknande. Tillsammans går de i skolan, pluggar och hittar på roliga saker med varandra. Det har känts värdefullt att få besöka tjejerna och hitta på roliga saker med dem. De har uppskattat det så mycket, likaså vi. Många nyfunna vänner och jag hoppas kunna återse dem igen.

När vi har varit på Maria hemmet har vi umgåtts med alla de pojkar som bor där. De flesta kommer ursprungligen från Mashuru och har av olika anledningar hamnat här. De är så vänliga, ordentliga och roliga. Jag upptäckte några begåvade musiker bland dem så jag + ett gäng av grabbarna har spelat mycket piano och sjungit tillsammans. Killarna älskar för övrigt att spela fotboll så det har det också blivit mycket av! Jag introducerade även fruktsallad och tidningsleken för dem. Det tyckte dem var roligt! En dag gick vi ner till den översvämmade floden och såg på hur människor försökte ta sig över den. Det var så mycket vatten att de fick pulsa enda upp till midjan.

Här ser ni oss posera framför den överfyllda floden. Grabbarna försökte även lära mig hoppa som en maasai och hur man kastar macka.

När det väl regnar fylls floden snabbt upp. Det blir då omöjligt för bilar och andra fordon att ta sig över och därför väljer en del att själva försöka gå igenom. Detta är en stor risk. Flera människor skar sig på vassa grenar på botten och vattnet är även strömt på vissa ställen. Det tar en evighet att ta sig runt genom att köra omvägarna. Även när det inte regnar kan det också vara bökigt att ta sig fram. Vi har fastnat X antal gånger med jeepen och fått göra vårt bästa för att ta oss loss igen. Här ser ni hur det kan se ut:

Närliggande Mashuru ligger Osero Camp. Hit kan besökare komma och bo under några nätter i fina tält och koppla av. Jag och Hanna besökte stället och togs väl han av vår vän David. Tillsammans utforskade vi området, gick i torkad flod, som bara några dagar senare fylldes full med vatten.

Vi träffade här några goa tjejer på stranden som var på väg att göra upp eld. Jag fick testa att bära pinnarna på ryggen men det gick inte så bra. Det var tungt, gjorde ont och var svårbalnserat. En av tjejerna bara tog upp samlingen, svängde runt och hade på ryggen lätt som en plätt! Vad dem kan!

Under promenaden berättade David om vad vi såg runt omkring. Teramitstackar, Impalas, getter, olika träd mm. Han bad mig även testa maasaiernas tandborstar!

Senare på kvällen begav vi oss till en maasaihydda. Där satt vi och pratade, dansade och sjöng. De var många i familjen. Så här såg det ut där dem bodde:

Under vår tid i både Ongata Rongai och Mashuru har vi alltså jobbat med de olika projekten och även gjort en del besök hos familjer och "föreläsningsmöten". Vi har också hunnit med en del andra saker. Till exempel åkt på safari, snake park, museum, elefantbarnhem, giraffcenter, sett otroligt vackra solnedgångar, varit i Nairobi Stad, gått på stor maasaimarknad och även flugit till Mombasa och hem igen för 4 dagar semester. Nedan kommer en bildström på allt detta skoj!

Några bilder från Maasai Mara när vi var på safari. Vi såg alla i the big 5 förutom noshörningen. Det var jättehäftigt att se djuren och att komma dem så nära!

Nedan kommer bilder på när vi var på en snake park och ett museum.

Snake parken var häftig att besöka! Jag fick hålla i en sköldpadda dessutom! När vi klev in i museet möttes vi av många intressanta saker. Skelettet av en elefantskalle var läskigt stor. (bild finns i bildströmmen, skrolla upp igen och kolla). De sista bilderna på afrikanerna tyckte jag om. Så häftiga bilder!

Efter besöken tog vi oss in till stan. Där knäpptes två bilder som får representera Nairobi Stad.

Under vår tid här spenderade vi även en dag på ett elefantbarnhem och ett giraffcenter. Dessa elefanter som kommer hit har blivit övergivna och är i behov av hjälp för att överleva. Här får dem mat, nya kompisar och trygghet.

På giraffcentret kommer man väldigt nära girafferna. Här pussade jag en giraff och blev även åskådare till hur en kvinna i publiken plötsligt ramlade baklänges från en mur. Allt gick bra som tur var...

En gång besteg vi en lite högre plats en bit från Rongai. Här såg vi en av de vackraste solnedgångarna. Njut!

Under min näst sista vecka i Kenya flög vi till Mombasa. Här stannade vi i fyra dagar och njöt av det paradis Mombasa är. Ett paradis med vita mjuka sanstränder, strålande sol och uppvärmt hav. Som ni förstår blev det mycket sol och bad! Vi hann också med att träffa nya vänner, gå på vattengympa, spela volleybollturnering, snorkla och dansa med härliga människor. Helt klart ett ställe jag tänker besöka fler gånger! Ett hett tips från mig till er! Det ända som jag kan komma på som kan upplevas som lite jobbigt är aporna på hotellet. De bor nämligen i träden som står omkring varje hotellrum. De liknar herrnilsson-apor, men det finns andra sorter med. De är lite som tjyvar. Man får verkligen vara noga med att stänga och låsa dörrarna efter sig. Annars kan det bli som för mig: Tre bananer i försluten påse blir två bananer i uppriven påse, Haha!

Att snorkla var riktigt häftigt! Havet är som en annan värld. Vi såg olika slags fiskar, sjöborrar, sjöstjärnor, snäckor och koraller.

Efter att vi kom tillbaka från Mombasa började vi jobba igen. Barnen har egentligen påsklov så skolorna är stängda, men barnhemmet var öppet som alltid, så där var vi. Här började det kännas jobbigt för mig att veta att jag inte hade många dagar kvar på missionen. Hemresan var nära. Jag spenderade så mycket tid med barnen jag kunde och såg till att krama alla! Som jag sagt tidigare så ger barnen så mycket kärlek så att man blir överöst! Jag kommer sakna dem varje dag men en dag ska jag hälsa på!


Det jag tar med mig från Kenya är en oförglömlig resa. Allt det som jag har upplevt får nu följa med mig. .

Jag vill bli ännu mer initiativtagande nu och gå fram och prata med nya människor oftare. Här har jag träffat nya människor varje dag och det är inga konstigheter att gå fram och öppna konversationer. Om jag skulle köra samma race i Sverige, som jag gjort i Kenya, skulle kanske somliga tycka jag vore lite för på, lite för framfusig, lite konstig. Och det är så himla synd. Prata som är så roligt. Hade varit kul om Sverige kunde bli mer likt Kenya på denna fronten. Vi har så mycket vi kan lära av varandra.

Jag har börjat uppskatta så många saker så mycket mer. Familj, vänner, hus, mat, kläder, utbildning, möjligheter, rättigheter. Jag är så glad att jag vågade detta för jag har lärt mig så mycket. Om Afrika, stammar, människor, kulturer, mig själv, Gud, djur, natur, samhället och normer.

Jag har fått utstå många prövningar och utmaningar längs vägen. Ibland har det varit riktigt tufft, men på så sätt har jag blivit starkare. Du vet aldrig vad du kommer vara med om förrän du tagit igenom dig det. Jag är iallafall jätteglad att jag står här där jag står nu och tackar resan för detta.

Nu hoppas jag att det inte dröjer länge tills jag reser igen!

Kul att många av er gått in och läst här. Jag hoppas att ni också kunnat få ut något av att läsa! Om ni vill höra eller veta om något mer så skriv, jag svara gärna! Jag hoppas kunna få tillfälle att berätta mer om min resa i ett större sammanhang.

Till sist: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Fortsätt sprid kärlek runt omkring er så kan vi tillsammans göra världen till en bättre plats!

Kramar!



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej på er!

Länge sedan jag publicerade något inlägg nu. Har varit så mycket. Jobb, jobb, jobb, utflykter, nya boenden med mera. Tiden eller orken har inte funnits, men nu är jag tillbaks igen!

Det sista jag skrev om i förra inlägget handlade om Mount Kenya. Som sagt var det en tuff upplevelse men samtidigt så otroligt häftigt. Kände att jag var lite stressad när jag skrev inlägget, så gav er aldrig en riktigt djup inblick i hur det faktiskt kändes att bestiga berget. Som tur är har min fina vän Elin, som följde med mig, gjort en kanonbra utförlig förklaring. Så nu snor jag hennes ord. Så här var det:

Efter Mount Kenya-äventyret har det hänt mycket. Vi har i vanlig ordning följt de scheman vi haft. Här har det inkluderas Många (lååånga) lektioner, lunchpauser, Matatu-körningar till staden, kompishäng, filmkvällar, spelmys. Jag gillar verkligen hur livet sett ut på folkhögskolan. Så enkelt, så roligt. För att symbolisera hur enkelheten kan se ut får ni en bild på hur det sett ut när vi tvättat våra kläder:

Här tvättas det för hand som ni ser!

En annan enkelhet var vårt fantastisk fina gym.

Titt som tätt har vi gjort besök på olika platser och hos olika personer. Här följer några exempel:

Lokalfamiljer: En bit ifrån skolan, rakt ut i bushen, bor lokalbefolkningen. En dag gick vi dit och umgicks med dem. Vissa från klassen sov till och med över hos dem. Jag var inte en av de tappra som gjorde det. Hur som helst blev vi indelade i olika grupper och blev sedan tilldelade olika familjer. Den familj jag och två andra tjejer hamnade hos bestod av 7 barn. De äldsta barnen var inte hemma, likaså föräldrarna hade inte kommit hem ännu från arbetet. Oklart dock om pappan brukade komma hem...

När vi kom dit hälsade vi på de 5 barn som fanns där. De var emellan 4-14 år. Här i Kenya är det väldigt vanligt med stora familjer. Barnen får snabbt lära sig hjälpa till i hemmet med alla de hushållssysslor som behövs göras. Kvinnorna drar de tyngsta lasset. Det är de som sköter hemma totalt. Som tjej får du tidigt lära dig hur du ska bete dig och vilka uppgifter som förväntas göras av dig.

Vi började förbereda för maten ganska direkt när vi kom. Skala potatis, morötter, skära upp tomater, koka bönor och ris. Allt detta gjordes i deras lilla lerhydda som var varm, mörk och trång, samt oerhört låg till tak. Lerhyddan bestod av en köksvrå, ett trångt sovrum med två sängar där alla barnen sov, ett vardagsrum med soffa och bord som var avskärmat på mitten med hjälp av ett skynke. Bakom skynket fanns en säng för föräldrarna. Det fanns även ett till rum där jag uppfattade att de kunde sitta och äta deras mat, samt även ha något av boskapsdjuren i. När det var dags för familjen/vi att äta satte sig många av dem dock i hallutrymmet på golvet, som var gjort av lera.

Vattnet de använde för att skölja och koka maten med var brunaktigt. Jag kände att jag ville avstå från att äta pga att inte riskera att bli sjuk. Dessutom kände jag mig inte helt kry vid detta tillfälle så ville inte förrvärra tillståndet. Jag kände mig så dum. Kändes Så ofint att inte äta det man blir bjuden på. Här kommer jag som deras gäst och avstår från att dela måltid med dem. Det var jobbigt och även Svårt att förklara sig ordentligt då barnen inte kunde tala eller förstå mycket engelska. I Många fall säger dem "yes" även när de inte förstår, bara för att vara trevliga. Jag önskar jag kunde tala samma språk som dem, tänk vad lätt det hade varit? Får jobba på min swahili lite mer.

Utanför huset sprang grannbarnen. Jag träffade många kusiner till familjen, då de bosatt sig nära varandra. Alla barn är så otroligt söta så man smälter. Medan maten puttrade i grytan tog jag med några av barnen i familjen samt några grannbarn och gick ut på den öppna ytan utanför husen. Med musik från mobilen dansade vi loss! Vi hade det väldigt roligt! Stora leenden på både stora och små, skratt, små händer som fattar tag i ens hand, ögon som glittrar. Jag vet inte hur jag ska förklara bättre, men att få tillbringa tiden med dessa barn är bland det BÄSTA som finns.

Sexworkers: En annan dag hälsade jag och klassen plus vår lärare på två sexworkers. Det var Två kvinnor i 40 årsåldern, Margaret och Marleene, som båda jobbat många år inom branschen. Vi fick slå oss ner i deras hus och samtala om alla de frågor vi hade samt om deras upplevelser och erfarenheter. De båda har varit gifta sedan tidigare med pga dåliga förhållanden blev det skilsmässa. På så vis blev de ganska snart i behov av pengar och försökte desperat finna jobb. De blev då, av bekanta och släktingar, tipsade om att bli sexworkers. Idag, ca 15 år senare, jobbar de fortfarande som det och utbildar även nya kvinnor som vill jobba som detta. De informerar om hur man skyddar sig, under vilka villkor allting ska ske och föreläser också om HIV.

I Nanyuki bor det ca 600 000 människor och ca 1000 jobbar som sexworkers. Majoriteten är kvinnor. Vi fick reda på att det finns två män som har detta som yrke. Vi ställer många frågor och de svarar på alla. Deras barn vet inte om vad de arbetar som, det har de inte berättat för dem än. Detta är ett ämne som är tufft att prata om i Kenya. Vi ställer frågan om de skulle vilja ha ett annat jobb men svaret vi får är att de i dagsläget är nöjda med tillvaron. De vill förmedla att detta är ett jobb som vilket som hest. De delade båda bra och dåliga upplevelser med oss. Gripande på många sätt. Vi kunde även skratta tillsammans och ha en rolig och öppen konversation med många dråpliga och galna minnen de delade. Vilket möte det blev! De vill ses som precis vilka människor som helst! Vi pratar om två riktigt starka kvinnor .som delat båda bra och dåliga upplevelser genom livet. Det var en lärorik dag, en dag med många tankeställare. Mycket intressant möte med de båda.

Projektarbete: Den sista veckan på folkhögskolan påbörjade vi våra olika projektarbeten. Min grupp som bestod av mina fina vänner Elin, Hanna och Emelie (vi 4 som inte kommer från Danmark ;) ), valde att fördjupa oss i hur people with special needs blir bemötta och behandlade i Kenya. Vi skrev ner många intervjufrågor och begav oss sedan till ett suportcenter för fysiskt och psykist funktionsnedsatta barn. Här träffade vi många härliga människor, blev visade runt i centret samt intervjuade två personer. Vi fick verkligen svar på våra frågor och fick även ta del av tuffa berättelser. En kvinna berättade hur hon föddes med en funktionsnedsättning och hur detta påverkat hennes liv. Hon växte upp i en fattig familj och på så sätt inte kunde få någon hjälp. Hon kände sig som liten aldrig älskad eller tillräcklig. I Kenya har man sedan lång tid tillbaka sett det som en förbannelse att få ett funktionsnedsatt barn., som en skam för föräldrarna, inget man talat högt om. Ibland har man låst in barnet i hemmet. Det börjar ske en förändring dock. Det har blivit mycket mer acceptabelt idag och mer hjälp går att få. Mer kunskap och förståelse. Det är bristen på kunskap som ligger till stor orsak till varför det blivit som det blivit.

Idag arbetar kvinnan, som är tidigare nämd, på centret och hjälper barnen. Hon åkte även runt som ung till olika familjer med funktionsnedsatta barn och pratade med dem. Hon sträckte verkligen ut sin hand mot dessa familjer och förklarade för dem att det börjar hos DEM som föräldrar. Visa era barn kärlek. Samhället kan inte förändras om ni inte förändrar er syn. Från att själv haft det mycket tufft tog hon sig framåt och blev en stor inspirationskälla för många. Även för oss. Idag är hon lycklig! Vilken vändning!

Efter att vi sammanställt allt det vi fick reda på intervjun gjorde vi också klart vårt bildspel. Vi visade bilder på centret och berättade för klassen om allt det vi hört. Vi fick sedan lyssna på vad de andra grupperna valt att fördjupa sig i. Många intressanta ämnen. Mycket lärorikt och många nya kunskaper rikare blev man.

Stambesök: Det finns totalt 42 stammar i Kenya. Vi har dansat med Maasaierna, köpt smycken av dem och lärt oss mer kring deras kultur. Vi har också besökt den största stammen av dem alla, Kikujo, och även fått lära oss mer kring deras stam. Det var annorlunda jämfört med maasaistammen. Här klädde man sig på ett annat sätt. Det var stråkjolar, olika pälsar, mycket instrument och andra sånger. Vi dansade i ring och i par. Vi åt sedan mat tillsammans med dem och därefter gjorde vi upp en eld och satt kring den och spelade gitarr. Vi fick även prova deras hemmagjorda öl de brukar dricka. Vi drack i horn gjort av ben från djur. Ingen hitt. Spottade ut allt.

Varje stam har sina egna små ting som gör dem unika. Det är olika språk och olika traditioner. Förr var man tvungen att gifta sig med en från samma stam. Idag kan man mixa. Till exempel kan en Maasai gifta sig med en Kikujo. Barnen kommer dock kalla sig efter faderns stam. Det är den som har övertaget.

När vi ändå är inne på maasaierna tänkte jag kort berätta lite kring några saker jag fått reda på. Många maasaier saknar de två tänder som sitter i mitten i underkäken. De tar en kniv och utan bedövning tar loss dessa tänder, både när man har sina mjölktänder kvar och även när man fått sina riktiga tänder. Detta gör man dels för att man tycker det är snyggt, men också för en annan orsak. De tänkte såhär: När man får malaria kan det hända att man biter ihop munnen så pass att käken låser sig. Man får då inte i sig den medicin man behöver. Genom detta hål i munnen tänkte de att man kunde sippra in lite vätska så att man skulle bli frisk igen. De hade alltså en tanke med detta ingrepp. Inom Lägg till i ordlista är det fullt tillåtet att ha många fruar. En av våra lärare på folkhögskolan som var maasai berättade att han hade två fruar. Hans pappa i sin tur hade 12 fruar, vilket resulterade i att han hade 25 barn. Vår lärare berättade att han inte visste om ALLA sina syskon/hade kontakt med alla. Själv har han 10 barn. Det är inte tillåtet för en kvinna att ha många män. Hur kan man älska båda lika mycket ? - det undrade vi och svaret blev: - den man är mest hos är ens favorit. Och fruarna vet precis vem av dem det är. Vår lärare berättade att hans första fru var hans pappas val åt honom. Hans andra fru var hans eget val. Hade han fått välja idag hade han hållit sig till en fru, att bara vara gift med 1.


Barnhem: Vi har gjort besök på lite olika barnhem runt omkring Nanyuki. På ett av barnhemmen vi besökte fanns det allt ifrån små bäbisar upp till de som fyllt 18 år som bodde där. Barnhemmet sponsrar barnen till att gå i skolan. Rummen barnen sover i är indelade utefter åldrar, alla minstingar sover i ett spjälsängsrum, alla dagisbarn-lågstadiebarn i ett rum, alla mellanstadiebarn i ett och alla tonåringar i ett rum. De sover killar och tjejer för sig. På barnhemmet finns kök, toaletter, lekrum, lekgård, kaniner att ha som sällskapsdjur och bollar, hopprep och andra leksaker att roa sig med. De bor här av olika anledningar. Det som är skönt att veta är att de har det bra där dem är. Här får de hjälp och stöd och finner även många nya vänskapsband.

Slumbesök: Vi gjorde besök i Kibera, den största slummen i Afrika. Här bor det runt 1.5 miljoner människor. Här luktade det inte gott. Plast, soppor, eldat gummi, bajs.. Djur, barn och massa folk gick på gatorna, sålde saker, lagade mat, körde bilar med mera. Ett liv annorlunda mot det vi har i Sverige. Jag blir lika fascinerad varje gång jag går i en slum. Vilket liv.



Vi har fått se väldigt mycket under vår resa. Man blir trött av alla intryck och vissa saker är svåra att ta in. Man lär sig mycket på vägen och jag har fått andra perspektiv. TACKSAMHET är ett ord som fått oerhört stark betydelse för mig. Jag känner mig tacksam för så mycket, allt det jag har och allt det som jag kan få och ge.

När vi inte är på besök någonstans kan det vara skönt att göra andra saker man tycker om,till exempel att läsa bok i hängmatta, måla i målarböcker eller se en fin soluppgång.

Andra saker som varit sköna var till exempel när jag, Hanna och Elin gjorde utflykt till Ngare Ndare. Ett ställe med vattenfall, skön natur, hängbro och lite vandring. Vi var alltså 3 personer och hade 5 guider med oss. Vi kände oss väldigt beskyddade ;) Men det var en rolig utflykt!

Vi hann som sagt med väldigt mycket på folkhögskolan. Men allting har ett slut. De sista dagarna vi hade kvar innan vi skulle splittras spenderade vi mycket tid med varandra. En kväll grillade vi pinnbröd och marsmellows under stjärhimmeln. Det var ett grymt minne. Jag och Sofie låg och tittade upp mot himmeln och såg flera stjärnfall. Så häftigt. Vi förevigade även alla våra namn på en vägg där många volontärer innan oss också skrivit sina namn. Hela rummets vägger är fullt. Klassen hittade lite space längst ner vi listen, så där målade vi av våra fötter och gjorde en fin bård av dem.

Att få ha spenderat en månad med dessa fantastiska människorna har verkligen gjort att jag vuxit. Det kändes tungt att veta att vi inte kommer kunna vara en klass längre utan splittras upp. Det kändes tungt att ta farväl av alla sköna lärare och framför allt ROLIGA lärare! SOM VI SKRATTAT!!!

NU befinner vi oss på olika ställen. Jag och Hanna har sedan 2 veckor tillbaka anlänt till NLM (New Life Mission) här i Nairobi. Jag ska göra ett inlägg om allt vi är med om här. Men för idag sätter vi punkt. Kan säga att vi har det bra och är med om mycket. På återseende'. Ta hand om er! KRAM

Likes

Comments

Två veckor på folkhögskolan har nu swishat förbi. Två veckor som varit bland de bästa i mitt liv, tänk då att 9 återstår! Woho! Jag har hunnit med så mycket. Här summerar jag lite:

Såhär ser det ut där vi bor!

Vi sover ca åtta pers i varje sovsal, med våningssängar. De som sover i samma rum som mig är 7 superfina tjejer!

Man har kommit många nära och tillsammans skapat minnen för livet.

Varje dag får vi följande till frukost: macka och majsgröt. Ibland byts mackan ut mot vattenmelon och ägg. Gröten är söt och mackan också. I början var jag väldigt exalterad över frukosten. Nu när man ätit den i 2 veckor i sträck är den inte lika spännande. Lite enformig hehe... men funkar!

Ris och bönor är något vi väldigt ofta får.

Innan jag anlände till Kenya tyckte jag verkligen inte om bönor och linser. -Nu har jag inga problem med att äta det!

Bra att man kan lära sig att gilla saker!

RÄDDAREN I NÖDEN.

Porten till där vi bor, men även till flickskolan Daraja, vi bor grannar med. Dessa flickor som går här brukar vi käka mat ihop med varje tisdag och torsdag. De är mellan 13-20 år. Att få samtala med dessa tjejer om vad de har för bakgrund och framtidsdrömmar är väldigt utvecklande.

Den första veckan var vi och besökte lokalbefolkningen i närområdet där vi bor. Att få se hur de bor och lever tar verkligen tag i en. Min första tanke var kan man verkligen bo här? jag menar det är rätt så smutsigt, husen består av plåtväggar och en del har lerhyddor och så är det boskapsdjur överallt. Men rätt så coolt ändå? Det funkar ju! Det är sådan stor skillnad, jämfört med hemma, att jag fått många tankar som börjat snurra i huvudet. Jag har det så himla bra och det tänker man alltför sällan på egentligen.

Vi har varit inne i staden också, här i Nanyuki! Här har vi haft swahiliundervisning med vår goa lärare Jessie (bild), varit och haft skattjakt med klassen, gått ut och käkat på restaurang, gått på lokal pub och dansat loss, besökt slummen. och varit i affärer!

Vi har också fått undervisa på en skola! Jag, Hanna och Elin undervisade en sjundeklass i matte.. Det var sjukt lärorikt. Jag som vill bli lärare kände att jag fick en riktigt bra boost av att stå därframme och rita med krita på svarta tavlan och hjälpa dem med uppgifterna. Riktigt kul att få förbereda en lektion!

Vi har också lekt med lokala barn och sett hur olika lokala människor jobbar. Yxan ni ser på bilden brukar en kille hugga med och bygga stora långa murar för hand. I stekhet sol. Många timmar om dagen. Strongt. Att få busa, bära, leka och gosa med dessa söta barn är så fantastiskt! DE är fantastiska!

En kväll kom maasaierna förbi och dansade med oss! Jag blev indragen i dansen och fick lära mig nya dansmoves. Väldigt roligt! De kan hoppa så sjukt högt!

Vi har många lektioner om dagarna. Swahiliundervisningarna, om konflikthantering, kulturer, Afrika. Nu har vi delats in i grupper och ska påbörja ett projektarbete. Vårt arbeta min grupp ska ha ska handla om disable people, children with special needs. Mer om detta ska ni få reda på senare! Vi leker väldigt många skojsiga lekar också! ;)

På våra helger när vi är lediga brukar vi hitta på roliga saker. Förra helgen drog vi och sov på hotell samt badade i nice pool och åt god mat:

Jag märker hur stora kontrasterna är i Kenya. Ena dagen besöker jag slummen där de allra fattigaste bor. Andra dagen drar jag till ett paradis och möter människor som har det bra ställt. Livet är så orättvist för många.

Vi har hunnit med att möta många människor! och ett ställe där det samlas många är i kyrkan. Gudstjänsten vi var på var väldigt intressant. Mycket sång! Alla sjöng! Pastorn predikade på swahili så det var lite svårt att hänga med..

Nu i helgen besteg jag och 5 andra Mount Kenya! Det var bland det tuffaste jag någonsin gjort. Totalt gick vi mer än 16 h och terrängen var jobbig. 02.00 steg vi upp för att dra den sista Etappen på 3 km som tog oss 4h. Regn, snöstorm, kyla, sol, branta klättringar upp för berget, tårar, dålig luft, svårt att andas, otrolig natur, sämre utrustning, blött, skrattanfall, dåliga magar, skoskav, minne för livet, underbart team, bra benträning! Vilken upplevelse!! När vi kom upp var det molnigt dock. så vi såg inte soluppgången som vi hoppats på. Men vi kunde ana den bakom molnen iaf ;) Här kommer bilder på MOUNT KENYA:

SÅÅ här kom summeringen ;) Vi hörs snart igen! KRAM

Likes

Comments

Hallå, där!

I söndagskväll anlände jag och gänget till Nanyuki, där den Kenyanska folkhögskolan ligger. Mycket har hänt sedan jag skrev sist! På bara några dagar har jag hunnit uppleva mängder av nya, spännande saker som jag verkligen ser fram emot att dela med mig av. Dock väntar jag med att uppdatera er mer än så kring hur vad som händer här borta. Det kommer komma fler inlägg om det senare, så stay tuned! Först och främst tänkte jag visa er lite kort hur introdagarna i Köpenhamn var, så här kommer bilder på dem:

Utanför Global Contacts kontor på en gata mitt i Köpenhamn

På innergården, bakom kontoret, hittar vi det stora tegelhuset där lektionerna hölls.

Dessa introdagar har verkligen varit otroligt intensiva och lärorika. Vi fick mycket information om allt, och lektionerna var många och långa, så huvudet blev ganska trött. Vi pratade om kulturer, Afrika <--> Sverige, våra egna värderingar, funderingar och fördomar kring Afrika. Väldigt intressant och tankeställande. Vi har haft samarbetsövningar och diskussioner i grupp om det vi gått igenom på lektionerna. Vi har också haft individuella funderingar om vad vi värdesätter högst i livet. Vi fick även agera i teatrar. Där delades vi in i grupper där varje grupp fick gå in i en specifik roll som medvetet skulle leda till att vi totalt missförstod varandra när vi sedan spelade mot varandra. Detta pga olika traditioner, normer och värderingar, med mera.

Övningen gjorde att vi alla fick en sådan stark inblick i hur det ser ut i världen. Hur det är att kulturkrocka och att inte bli förstådd.

Det jag fått insikt om är att det verkligen är viktigt att tänka utanför boxen. Ens egna race man ofta vill köra, ens frustrationer över att alla andra inte tänker som en själv, är något som ständigt återkommer till en. Att kunna se brett och att våga vara öppen för nya saker är något man bör sträva efter. Jag ska våga mer nu, särskilt eftersom jag ska leva i en sådan främmande miljö.

Våra innehållsrika lektioner gav oss många tankar. Här lyckades jag ta kort på lite av det som skrevs ner:

Under det här dagarna har jag som sagt mött så många fina människor. Det har varit väldigt kul! Bara det att det är så härligt att kunna sitt runt ett bord och prata om vad som helst och höra hur samtalen ständigt växlar mellan danska, norska, svenska och engelska, är helt fantastiskt. Många kloka samtal, en del missuppfattningar och missförstånd, samt roliga historier, har bidragit till att vi skrattat nästan konstant!

Det blir väldigt lätt att språket krånglar till det lite ibland, men det är det som gör allt roligare. Jag har kunnat utveckla min engelska på grund av folkhögskolan och också lärt mig några danska ord. Dock önskar jag att jag lärde mig "Kaffe kande" lite tidigare. Trodde jag skulle få kaffe latte av automaten när jag tryckte på knappen, men istället fick jag överfull pappersmugg, blött golv och några frågande blickar hehe.. Kaffe kande betyder alltså kaffekanna, men det fattade ju inte jag. Jaja, man lär sig nya saker hela tiden och det kommer jag få bekräftat efter varje dag här på resan.

Här kommer till sist några bilder på nyfunna vänner och även vad vi åt och hur vi sov! ;)


Maten har varit lite annorlunda, lite slemmig emellanåt... men smakade för det mesta jättebra! Våningssängarna var sköna och knarriga precis som de ska vara, och nästan alla vi 26 i klassen delade detta sovsalsrum. Mysigt!

Nu har ni fått se en liten del av Köpenhamns förberedande folkhögskola och såklart kommer det läggas mer fokus på inläggen här i Afrika nu! Nu vet ni alla iallafall att jag har haft det GREAT och även har det GREAT nu!

Ha de'! KRAM

Likes

Comments

Hej, på er!

Här sitter jag nu och skriver mitt första blogginlägg, någonsin..

Allt känns väldigt pirrigt just nu och jag har lite (mycket) resfeber. Jag är väldigt laddad inför resan. Det är mycket som ligger framför. Imorgon åker jag till Köpenhamn för tre introduktionsdagar inför vad som komma skall på folkhögskolan, jag och Hanna ska gå på. Vår organisation vi reser med heter Global Contact (Action Aid), och de tar emot volontärer från hela Norden.

Dessa introdagar ska vi bland annat få träffa vår klass, som vi kommer bo, jobba och vara med. Där inkluderas alla vi som valt att jobba någonstans i Afrika. Totalt är vi 26 stycken i klassen. Vi är 4 svenskar, 22 danskar. Undervisningen är på engelska dock! ;) Vi kommer här få möjlighet att lära känna varandra bättre och också få höra andra volontärer berätta om deras upplevelser, erfarenheter. Vi blir också förberedda på hur det ser ut där vi kommer bo, om kulturkrockar, vad vi kommer göra och vad man som volontär bör tänka på. En förberedelsetid helt enkelt.

Under folkhögskoletiden kommer vi få göra olika volontärarbeten. Vi kommer få besöka slummen, kenyanska skolor, kvinnogrupper och masaibyar, med mera. Vi kommer lära oss om konflikthantering och ha swahiliundervisning. Vi kommer diskutera mycket kring ojämlikheten, fattigdomen och försöka få en heltäckande bild av landet.

Om en månad, då folkhögskoletiden är slut, splittras vi i klassen. Vi kommer då förhoppningsvis sett och upplevt en del som hjälper oss till att stå på en stabilare grund, inför nästkommande projekt! Det är nu många av oss kommer åka ut på våra "riktiga" projekt. Några kommer dra till Tanzania, Ghana, Malawi eller Uganda, och några drar till Kenya, som vi. Vissa åker hem direkt, andra backpackar på egen hand. Hanna och jag kommer nu inte fortsätta åka mer med Global Contact, utan byta till en annan organisation som heter New Life Mission. Här kommer vi arbeta på ett barnhem, en skola, en flickskola och jobba med lite andra lokala projekt.

Förutom undervisning och arbeten kommer vi resa runt, åka på utflykter, åka till kusten och dra på safari.

Så, här fick ni en sammanfattning av hur vår resa är uppbyggd och vad den kommer innehålla till största del. Jag ser fram emot att dela med mig av mina upplevelser, tankar, åsikter och känslor. Nu hoppas jag att allting kommer gå bra och så vill jag passa på att tacka alla er som stöttat och peppat mig! <3 Tusen tack!

Fler inlägg kommer det bli så fort jag kommer få tillgång till internetanslutning nere i Kenya. Glöm inte heller att ta en titt på Hannas fina blogg! Den hittar ni här: http://nouw.com/hannakarlsso

Allt gott till er! KRAM

Likes

Comments