Nu har vi varit i Kenya i snart 13 veckor.

Ibland väldigt långa veckor, ibland väldigt korta. Under dessa veckor har vi upplevt och sett så sjukt mycket. Allt ifrån hjärtstopp, tumörer till galopperade Gazeller. Det har varit veckor av gråt och veckor av skratt. Summeringen är ändå att de har varit så sjukt kul och såå givande.

Vi satt vid lunchen och filosoferade över att de bara är tre dagar kvar. Det känns sorgligt, men det känns också väldigt skönt. De senaste veckorna har jag känt mig så otroligt klar med praktiken, efter ett antal veckor känner man sig mätt på allt man har sett. Man blir matt på att se hur sjuka människor är och veta att de inte finns något man kan göra. Omedvetet tar man med sig dessa känslor hem, efter ett tag så kommer de ut på ett eller annat sett. Men lika väl som man tar med sig dessa, tar man också med sig ”the golden moments”. En tjej i min ålder som är väldigt brännskadad, en tjej som är så söt, hon lyser verkligen upp när vi kommer! Vi har också kunna följa hennes sakta förbättring, från att vara på avdelningen till att sakta bli rörligare och vara ute och gå på sjukhusområdet. De leendet man får av henne är verkligen oförglömligt, de kommer vara ett av dom oförglömliga ögonblicken från denna resa. Ett minne jag kommer bära med mig.

Ett annat minne som man i efterhand kommer skratta åt är känslan av att ständigt vara ut stirrade. Jag har så många gånger tänkt att jag har något konstigt i ansiktet för att sedan inse att just de, de är min hudfärg som folk tittar på. Just den biten kommer bli skönt när man kommer få känna sig anonym, inte sticka ut. Haha att inte känna sig som en mzongo!

Vardagslivet i Kenya har jag tyckt om väldigt mycket, ett lugnare tempo, inte känt behovet att prestera så mycket. Bli invaggad i de kenyanska lugket tror jag nu i efterhand är väldigt nyttigt att få befinna sig i. Veta att de inte gör så mycket om man är 15 min sen, för det är alla andra också.

Haha veta att när man är hemma så måste man låsa sin dörr till rummet, annars kommer en viss miss Amy (7 år) att springa upp och försöka sno tuggummi, alla dessa små saker som på så många sätt har format vår resa. Eller bara som att få dela rum med Lisette, för mig har de gett så mycket trygghet att veta att hon är 5 meter bort under natten och jag alltid kan vecka henne om de är något. Förvirringen i Sverige när jag inser att hon inte är där;)

Jag har så många minnen och skulle vilja återberätta dom alla, men jag antar att under livet så kommer alla dessa tokigheter vi har gjort att ploppa upp vid olika tillfällen och man kommer få glimtar av den kenyanska feelingen som vi nog ändå har anammat ganska mycket av.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Frisk luft, vida vyer! Savann så långt ögat kunde nå. Frihet. De är så jag skulle summera Masai Mara!

Vi tuffade dit i en stor jeep. En resa som tog ganska så många timmar genom Kenya. En resa som bestod i mycket skratt och många långa timmar av musik. En resa som tog oss till Kenyas vildaste och finaste plats. En plats där vi mötte betande bufflar, randiga zebror och giraffer som tuggade ner träd. Kanske en och annan gepard. Fantastiska vyer som jag hade kunnat suttit och njutit av i 10 år om jag så hade fått.

Vi bodde i Masaimara buch ranch. Ett hotell på savannen som bestod av tält. Haha ganska likt tälten i Harry potter. Eller exakt som dom i Harry potter. Där spenderade vi två nätter. Jag var helt hundra på att jag skulle bli uppäten av hyenor eller att tältet skulle bli nermejat av en elefant. Haha nej , kanske inte. Men de var lite spännande att ligga och höra vinden susa, och inte riktigt ha koll på vad som faktiskt fanns en tunn tältvägg bort. Ändå så kände man så så trygg just för de kändes som man var på fjället och de farligaste utanför kunde på sin höjd vara en lost ren.

Under lördagen så körde vi ute på savannen. FANTASTISKT! En sån otrolig upplevelse! Vi möte, förvirrade pumbas! (vårtsvin) Lejon som precis hade jagat! Leoparder uppe i träd, något som är ytterst svårt att se! Zebror, bufflar, gnuer i stora hjordar. Ett av mina främsta minnen som jag aldrig kommer glömma var en stor elefantfamilj som kom gående, med flera ungar. Vyn, gräset och dessa enorma djur, de var bara Magnifikt! Bara att se dom gjorde att jag fick hopp om framtiden, att vi kanske någon dag kommer förstå att vi måste ta hand om vår jord och de fantastiska ekosystem vi har!

Masai Mara är Massajernas Land. Som jag fick lära mig finns det bara massajer i Kenya och Tanzania, ett folk som fortfarande lever så i harmoni med naturen. De folk som fortfarande kan och förstår naturen. Vi fick besöka en masai by, Det är ett stolt folk som vill hålla kvar med sina traditioner och inte bli för involverade i den moderna världen. Månggifte är vanligt, man gifter sig inte av kärlek. Kvinnorna bygger de traditionella ler husen och man livnär sig på boskap. Den skiten, leran överallt och kalvar inne i dessa små husen var faktiskt hjärtskärande att se. Så fattigt. Men ändå så avundas jag massajerna. Dom lever i ett så vackert rike, dom förstår fortfarande naturen och djuren. Stoltheten. Friheten! Jag tror de lockar mig att ibland få komma bort från vårt pressade västvärld och leva ute i naturen. Väldigt nyttigt, fascinerande och lärorikt att uppleva.

( Min kamera dog såklart under denna resa, så dessa vackra bilder är tagna av Thea Wennman och Lisette Helsing.)

https://scontent.fnbo5-1.fna.fbcdn.net/v/t34.0-12/17909304_10156223759758916_819109249_n.jpg?oh=860854b13784561d9e8343e15bd7c33d&oe=58F9EA8F

Likes

Comments


Man brukar säga att jorden han många paradis. Zanzibar är definitivt ett av dom! Jag är helt sold på naturen, den krit vita sanden och de turkosa vattnet och definitivt dess underbara befolkning!

Vi började vår resa i Stone town, zanzibars största stad, där vi tillbringade två nätter på ett hostel, Malindi Guet house. Ett slitet gammalt hostel med med en fantastisk takterass som blickade ut över staden och hamnen. Lukten av fisk och hav var ett faktum, en lukt som jag älskar för att de påminner om Landskrona, skåne, många härliga minnen bubblar upp! Lisette och Thea var inte lika sålda;)

Stone Town är en gammal kolonial stad med många vackra byggnader och små gator och torg. Jag fick lära mig av vår chofför Francis att under den tiden då slavhandel ägde rum var de den störta hamnen för slavhandel i Afrika. Något som man märker av då staden är väldigt präglad av väst....... I staden så finns en utpräglad konstnärshandel. De finns många lokala konstnärer som målar i en klassisk afrikansk stil! Fantastiska verk! Jag blev verkligen så inspirerad! Tur att mina finansiella tillgångar var begränsade, annars hade jag verkligen fyllt hela min resväska!:)

Efter Stone Town fortsatte vår resa norr ut till Kendwa! Kendwa beach sägs vara en av de vackraste stränderna i världen, jag kan inget annat än instämma! Man står där med sanden mellan tårna, simmar i turkost varmt vatten, de ända du ser är havet och en lång lång kritvit strand! Just då var Eldoret ganska långt borta i tanken. De var fösta gången på länge som jag verkligen kände att jag kunde slappna av och släppa livet lite. Bara vara och bara få njuta!

På norra delen bodde vi på ett place som hette Royal Palm! Ett fantastisk charmigt ställe som drevs av en Italienska! Ett litet ställe med ett fåtal rum! Men de en enorm bar area och uteplats! Ett sjukt coolt ställe! I baren jobbade en kille som hette ibrahim som vi blev väldigt bra bundis med!

Under dagarna på stranden så gjorde vi inte så mycket alls. Solade, badade, hängde och reflekterade. Ut med stranden fanns stora hotellkomplex där vi lånade solstolar och åt lunch för de mesta. Något som dock fångade min uppmärksamhet ganska snabbt var de enorma skillnaderna man såg. Ena sekunden befann man sig på ett lyxhotell, en mur bort så stod man på en gropig väg med kycklingar, slitna hus och fruktstånd. Jag blev så frustrerad av att se hur mycket pengar hotellen genererade och hur lite av de som gick till att bygga vägar, höja löner och satsa på Zanzibars välfärd.... så mycket pengar i omlopp och sååå lite av dem gick till att faktisk göra skillnad. Tragiskt om ni frågar mig. ( Jag skulle kunna skriva en roman om alla mina tankar och funderingar som jag har upplevt denna vecka, tar lite i nästa inlägg istället)

Summan av kardemumman är att de var en fantastisk vecka!

Jag, Thea och Lisette i Stone Town!

Stranden i Stown Town


Uteplatsen på Vårt lilla hotell! Helt makalöst fint!!



Likes

Comments

I detta inlägg har jag försökt återberätta vad Lisette och jag var med om under denna veckan! En tung upplevelse som har skapat mycket tankar, känslor och från min sida mycket ilska.

Dagen började som alla andra dagar, vi kommer till avdelningen och fick den vanliga reportern om patienterna. Inget konstigt. Tillsammans med de andra studenterna kommer vi som vanligt överens om vilken cube vi ska vara i. Idag så hamnar vi i cube 4. En cube där det finns många palliativa patienter med bröstcancer. Vi känner många av patienterna sedan innan och hade bra koll vad som behövde göras. Planera för några såromläggningar, bädda sängarna och mewsa. Ganska snart märker vi att en av patienterna är lite tungandad och har något lite panikartat i blicken. Vi försöker lugna henna, göra andningen lite lättare genom att bygga upp lite bakom ryggen. Hon säger att de känns bättre. Vi återgår till såromläggningen... men vi märker snart att de är något som inte är rätt med patienten. Hon har börjat svettats, tungandad.. koppen är kall... Gud, hon har börjat prata om gud. Känslan är att de är något som verkligen inte stämmer. Vi tar ett blodtryck.. men de är svårt att höra, men trycket var LÅGT. Vi får vårt bekräftande svar genom en puls som rusar.....

Fan ! Vi måste göra något nu! Jag tittar mig om och den ända jag vet säkert att jag kan räkna med är Lisette! Ögonen har börjat rulla bakot, andningen är krampaktig. Något måste göras NU! "Vi behöver syrgas nu!" Ryter jag till nurse manager. Utrustningen! Var har dom alla masker! Där är masken! Bra! Hur är de möjligt att alla måste stå och titta på! Jag letar mig fram till Lisette som har börjat med HLR!

Kom igen!! Kom igen!! Vakna! Shit! Hur många kompressioner gör man nu igen! De är 30/2, de måste vara 30/2, Lisette vi måste göra 30/2.... V börjar räkna tillsammans för att de ska bli rätt! Jag tar ficklampan, Ögonen! Kom igen ge min någon respons! Blicken..blicken är tom.

Efter de fanns det inget mer vi kunde göra, jag letade en sista gång efter pulsen men hittade ingen. Jag tror inte jag har varit så arg i hela mitt liv som jag var då. Varför, varför vet jag egentligen inte. Orättvisa kanske.. att en relativt ung person skulle missta livet. Orättvisan att med andra resurser hade hon kanske kunnat levt. Ilskan att man själv kanske inte räckte till. Ilska över hur orättvist livet är. Jag kände också en ilska att inte riktigt bli lyssnad på, både Lisette och jag påpekade ganska många gånger under morgonen att något var fel, att vi behövde syrgas och att vi behövde hjälp.

De är första gången i mitt liv som jag har bekräftat ett hjärtstopp, första gången jag har sett någon ligga för döden på det sättet som hon behövde göra. Det jobbiga var att se hur hon led, paniken i ögon, se hur luften i lungorna inte räckte till. Känslan att prata med patienten, få respons, en respons som så snabbt försvann. Jag vet att detta var en patient som var sjuk, hon hade långt gången bröstcancer med ett drän i lungorna för att reducera vätska. Den ända logiska förklaringen var att detta slutat fundera, vätskan som skulle ut blev kvar i lungorna.

Nu i efterhand, när man har kunnat sortera ut vad som faktiskt hände så har jag iallafall kommit fram till att Lisette och jag gjorde allt vi kunde för att rädda henns Liv. Jag hade gärna sätt hennes leende istället för den slockna blicken som bara tiden kan läka och radera ur mitt minne. Men jag vill hoppas att du är på en bättre plats, att du skiner ner på oss och hjälper oss att rädda nästa Liv.













Likes

Comments

Ett år klokare, ett år visare... Haha de är de jag hoppas på iallafall! Jag har haft en otroligt rolig kenyansk födelsedag!

I lördags så bjöd vi hit lite kenyanska kompisar, nästan hela bunten var fysioterapeuter, otroligt roliga människor med mycket humor. De är från början Sannes vänner som hon hänger med på praktiken, människor som hon har många roliga anekdoter om och med såklart!

Lisette, eller semmeldrottningen som hon nu heter hade både bakat en kladdkaka och fantastiska semlor! Så goda var dom! Våra kenyanska vänner var lite skeptiska till en början men tyckte nog att de smakade okey efter ett tag! Sockerchocken efter de gjorde att vi började leka lite svenska lekar! Så kul, var så länge sen jag gjort de! Hade så ont i kinderna hela kvällen för jag hade skrattat så mycket under eftermiddagen. Efter våra lekar bestämde sig kenyanerna för att de skulle bli en lite mer kenyansk födelsedag och lurade ut mig i trädgården och så fick jag tre hinkar av vatten över mig! En kenyansk tradition som man gör varje gång någon fyller år. Haha var bara en aning blöt efter de! Dock en mycket roande tradition! ;)

Idag så väckte min fantastiska familj som jag nu kallar dom mig med frukost på sängen och presenter! Blev lite rörd och hur glad som helst! Sen styrde vi kosan mot boma inn, ett lyxhotell där vi brukar bada och träna på helgerna. De kanske låter konstigt, men de är ett väldigt västerlänskt ställe och de kan vara ganska skönt att gå dit ibland bara för att få lite hemma feeling. När alla annat är annorlunda så ser de iallafall lite ut som hemma. Vi spenderade eftermiddagen där och badade och solade.

Jag är i vanliga fall inte så förtjust i att fylla år, men jag måste säga att denna var topp over the topp!! ;)

Sanne, Lisette, David och Thea! Ni gjorde min dag! Tack!!

haha lite nyvaken bara!;)

Vårt fika!!


Kunde inte riktigt vara blötare än så!


Gänget!

Likes

Comments

En bra dag!

Jag har berättat om den ständiga bergochdalbanan. Humör och känslor bara flyger och far! Mina gör de iallafall! Att få se unga människor med stora cancertumörer och trycksår som är stora som jag vet inte vad, de tar, de gör de verkligen. Och jag antar att de ska beröra, de ska de! Vi har många gånger suttit och pratat om vad som inte finns, vad man inte gör och hur man skulle kunna göra istället. Frustrationen har varit påtaglig många gånger!

Men inte idag!

Det är såå intressant att vara här just precis nu, vi är här i förändringens tider. De var så oroligt påtagligt idag. Då, under vårt morgonmöte på avdelningen så pratades de om förändringar, hur man kunde ge bästa vården till patienten, vad som är viktigt att tänka på. Det var så påtagligt att man vill förändra till de bättre och förstå varför vissa saker inte funkar. Man märker på de studenter man träffar att dom är av den "nya Skolan". Dom lär säg rätt, hur de ska vara och hur man ska tänka. Och vissa av studenterna vågar också säga de! Exempelvis hur hygienrutinerna ska görs, vad man borde förändra. Man blir bara så glad när man verkligen ser att de jobbas för att vården ska bli bättre och att de finns en drivkraft att förändra och lära sig! Mycket beror på en driven personal men även hon som är Nurse manager över avdelningen. Hon är så kunnig, så motiverande men kan även tala om för en när man gör fel. Vilket är så bra, för då går utvecklingen framåt. Lisette och jag brukar säga att hon är hård men rättvis, och de stämmer verkligen. En eldskäl som verkligen driver vården framåt. Mycket inspirerande!!

De har också varit en bra dag på så vis att Lisette och jag verkligen har känt att vi har tagit ansvar, men också fått ansvar! Vi har lagt om många sår, satt dropp, m.m verkligen kunnat köra vårt race! Vi har även fått väldigt bra kontakt med våra patienter. Dom har verkligen varit så glada för den vården vi har gett dom! Vi fick till och med varsin kram! De kan liksom inte bli bättre än så!

Något som är så fint i detta land också är alla anhöriga som kommer och hälsar på! En patient kan lätt ha fem anhöriga som kommer med mat och personliga saker bara för att patienten ska känna sig mer hemma. Man värnar om sina relationer mycket mer än man gör i Sverige. Om någon är sjuk så är man verkligen där och stöttar och hjälper. Något som jag verkligen skulle vilja se mer av i Sverige! Som idag vid lunchtid kom de anhöriga till cuben som vi jobbade i. Då sattes de på musik, tillsammans började patienter och anhöriga sjunga, det och en annan dans blev de också! Något som aldrig en skulle drömma om att få höra och se i Sverige! Bland alla dessa patienter så märker man ändå att de finns så himla mycket hopp och glädje! Jag tror verkligen att livsglädjen och välmåendet hos patienterna vi möter beror så mycket på att dom har ett sånt nätverk av personer som verkligen bryr sig. Man kan se att även om en patient är väldigt sjuk så gör de så otroligt mycket för livsglädjen, humöret och hoppet att anhöriga finns där och stöttar.

Har varit en otrolig dag! Tack Kenya!




Likes

Comments

Vår tripp började på morgonkvisten när våran favorit chaufför Francis kom och hämtade oss! Vi var på väg mot Kruger Farm som ligger mellan Eldoret och Löparbyn ITen. Helt Enorm! Där har dom giraffer, giraffer som löper helt fritt på typ 3000 hektar tror jag dom sa att den var. Vi fick gå en bra bit innan vi fick span på giraff familjen! Helt plötsligt står vi där och tittar upp på Affe giraff! Han tittarner på oss, käkar på, viftade lite på svansen. Lite längre bort står resterande delen av klanen och käkade från ett träd! Helt oroligt stora och minst sagt långbenta djur! Vi såg 8 stycken som vaggade runt! Runt oss skuttade också gaseller och en och annan konstig fågel som guiden inte kunde namnet på! ;)

När vi gick där på farmen fick vi jag, ja vi alla lite känslan av att vara i skåne och titta ut över de skånska fälten, känna de massiva vidderna! Haha känslan gick dock lite i kras när man såg girafferna dock! Men känslan av frihet infann sig verkligen!

Från farmen satte vi sedan fart mot Iten! Vårt nästa mission var att hitta ett vattenfall! Dock var de lite oklart hur vi skulle! Så vi hamnade på en liten brant skogsväg! Som gick upp och ner! Dock med en makalös vy över bergen! Bilar och branta vägar är inte riktigt min grej så jag fick mig en springtur istället, löpandes efter bilen, något lokalbefolkningen hade lite roligt åt! Härligt att kunna bidra med lite skratt!

I och med att vi kom ut lite utanför huvudvägen, ute i "vildmarken" så fick man en bild av hur människor bodde på kullarna. Många i små hyddor, utan vatten och el, långa gångavstånd. Bara den biten jag sprang var ca 2 km för att komma ut till huvudvägen. De blev så påtagligt när man stod där hur olika liv man lever, vi mötte barn som jagade apor i träden. Bära vatten och mat. En STOR skillnad från hemma när barnen sitter med sina ipads. Kontrasterna blir så stora att de är svårt att ta in, att förstå. Jag brukar alltid försöka sätta mig in i andras verklighet för att kunna förstå och relatera. Men när jag sprang där och tittade ut över vidderna så gick de inte, jag processar än för att kunna förstå och sätta mig in i deras verklighet... en verklighet jag troligen aldrig kommer kunna förstå! Frustrerande!

Döpte Giraffen till Affe!

Selfie!

Familjen spanar in Affe!


På vägen mot vattenfallet tyckte kenyanska ladies att de var dags att köpa mango!

Likes

Comments

Kl 7.30! Dags för praktik!

De sista två dagarna har varit fantastiska på så många sätt! Vi har upplevt en dag på operation men även bevittnat en kenyansk förlossning.


Onsdag

I Onsdags så traskade vi in på Operation på Moi, ett ställe som i vanliga fall är packat med folk och en enorm kapacitet. Men denna dag såg de annorlunda ut. Den var bara en patient som låg och väntade när vi kom. Tillsammans med han som var chef traskade vi igenom hela operation som bestod av 8 op salar, alla tomma. En vanligtvis ganska packat schema med operationer stod verkligen helt still! Vi möttes istället av glada leenden från personalen som satt och drack te. Vi föll genast in i lunket och satt och socialiserade med många härliga människor, många av dem som sätt Europa eller Skandinavien, eller upplevt vårt kalla land i norr som vi ofta skämtar om. Svårt att förklara med de var en extremt goo stämning, en öppenhet som jag inte riktigt mött innan, och man märkte att personalen verkligen tyckte om de dom jobbade med.

Under dagen fick vi faktiskt vara med på 3 operationer. Två ortopediska operationer där man rekonstruerade en arm och sydde ihop ett sår från ett knivhugg. Jag blev så fascinerad när jag stod där i operationssalen, hur likt, men ändå så extremt olikt de är Sverige. Jag funderade främst på samarbetet bland personalen, hur extremt bra de var. Teamtanken fanns verkligen där. Något som slog mig var att kirurgen hade en liten annan roll. Han fanns med från början, hjälpte till att tvätta och fixa kring patienten, även operera såklart! I Sverige så kommer kirurgen alltid in sist och gör egentligen bara själva operationen och inget mer. Troligen så beror detta på olika fördelat arbete såklart, men jag var ändå så fascinerad att de såg ut som de gjorde, för i min hjärna trodde jag att hierarkin skulle vara betydligt mer strikt här än i Sverige ( haha var jag nu hade fått de ifrån)

Den sista operationen vi såg var på en bebis med hydrocefalus (vattenskalle), Där man skulle sätta en shunt (drän) mellan huvudet och magen för att lätta trycket. Något som var jobbigt och tufft att se faktisk. Hon var så liten, och jag kände bara att denna operationen var tvungen att lyckas! Vilket jag tyvärr inte vet om de gjorde, men med alla tummar hållna så vill jag tro att de gjorde de!

Vita opkläder och stövlar i storlek 46! Kunde inget annat än stå stabilt!


Torsdag

Dagen var äntligen här! Lisette och jag traskade under en väldigt kylig morgon (22 grader varmt) till Mother and baby ward! Vi hade under veckan bestämt med vår handledare att vi skulle vara en dag på förlossningen! Jag hade innan denna dag aldrig sett en förlossning, vilket var otroligt roligt att vi fick chansen till då jag ska jobba som undersköterska på förlossningen i sommar!

Liksom på alla av delningar på Moi så är alla på påverkade av striken såklart! Så antalet förlossningar var även här färre. Vad föder då alla kvinnor sina barn var min tanke? Vi fick då förklarat att många gör de hemma, man har "barnmorskor" ute i byarna som istället är med under förlossningen. Folk vill inte riktigt ta sig till sjukhuset om när de inte finns några läkare där. Under morgonen var de ganska lugnt, sen blev Lisette och jag plötsligt inslängda i ett rum där två kvinnor skulle föda. Ett rum med tre sängar separerade med skynken. Lisette fick var hos den ena mamman medan jag stöttade den andra! Tillsammans så hade vi var sin barnmorskestudent och sen en gammal barnmorska som verkligen hade superkoll och höll ställningarna.

Man kan ju inte bli annat än makalös när man ser vad den kvinnliga kroppen kan skapa och sen trycka ut! Min förlossning som jag såg gick jättebra! Efter en stund började huvudet leta sig ut, sen tog barnmorskan ett stadig tag och så kom hela bebisen ut! De momentet var helt fantastiskt! En frisk liten flicka som helt plötsligt fanns där! Min första förlossning, dessutom här i Kenya! Något jag tror att jag kommer bära med mig en lång tid framöver!



Likes

Comments

Så sjukt annorlunda! De är tankarna som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva avdelningen som vi har varit på i två veckor. Jag har nu fått tid att reflektera lite var vi faktiskt är och vad vi har sett!

Var befinner jag mig?

Lisette och jag befinner oss ju nu på Moi Teaching and Referral Hospital, vi är på en Kirurgavdelning för män. En avdelning som består av 4 cubes som de kallas. I cube I har vi neuropatienter, Cube II ligger general surgery, cube III är Urologi och cube IV, en blandning mellan öra- näsa - hals och cancerpatienter. Det finns en så kallad nursing station där alla sjuksköterskor hänger. På avdelningen så finns också massor av studenter från Moi University och lite andra sjuksköterskeskolor runt om. Vilket gör att de bli ett virrvarr av personal och en massa studenter! I detta så finns det då en mycket oklar struktur för hur saker och ting ska göras. Mycket intressant om man inte riktigt är familjär med strukturen organiserat kaos! ;)

Just nu är det ännu mer kaos just för att läkarna strejkar och har gjort i över 60 dagar, dom strejkar pga. av att de vill ha bättre villkor på sjukhusen, vanligen så brukar de vara 2 eller 3 patienter i varje säng och ca 80 patienter / avdelning! Man vill ha förändring vilket är bra! I detta så blir dock sjukt mycket patienter lidande just för att de är bara några få som faktiskt kan få behandling. Det är dock ett mycket lugnare tempo på avdelningen vilket jag tror är bra för Lisette och mig nu i början! Om man är förvirrad nu, hur hade de varit då!

Hur är vården?

Jag tänker att vården reflekteras av hur samhället ser ut! De finns tusen saker jag skulle ändra på om jag fick, men jag kan inte de! Någon stans så får man acceptera hur man gör här, du byter exempelvis inte droppaggregat, du återanvänder för att patienten ska slippa betala, (patienterna betalar för allt man använder, all vård) du tejpar pvk:n för att de inte finns något annat sätt. Det betyder inte nödvändigtvis att jag tycker de är okey, men om resurserna inte finns då är de faktiskt bara att göra de bästa av situationen. Jag försöker tänka att man jobbar med de man har och med dom förutsättningarna man har. Jag är dock imponerad för man känner att de är förändring som hänger i luften, kenyanerna själva tycker inte häller att situationen håller, många av de yngre syrrorna och studenterna vet precis hur man ska göra saker rätt, exempelvis med att byta droppaggregat, man vet de…. och de finns en frustration över att inte kunna göra de, men med de strukturen på vård så kan man inte göra på rätt sätt just nu, medvetenheten finns ändå någon stans där och just nu kan jag tänka att bara de är lite av en seger!

Vad är de jag har fått möta?

Jag kan säga att de inte är någon dans på rosor alltid. De är tufft de vi möter och de vi ser. Mina så kallade "vulkanutbrott" kommer då och då. Man måste på något sätt få ur sig de man ser. Lisette, David, Thea, Sanne och jag har alla olika sett att möta de! Bara en sådan sak att se patienter med skallskador, som är helt borta, bandaget är på tre kvart på morgonen och man ser hur de har runnit sårvätska längs sängen och ingen övervakning på vitala parametrar. De berör, och de ska de göra! En sådan patient i Sverige skulle ha varit på en övervakad intensivvårdsavdelning. Det finns så många av dessa svåra patientfall, frustrationen över att vilja göra mer är så konstant! Men som en liten vit skitunge från sweden så har man inte alltid så mycket att säga till om, som sagt, man kan inte ändra ett helt system, DE är frustrerande!


Likes

Comments

Vi sitter där alla fem, alla med ett leende på läpparna! Klockan är strax efter halv sju och man börjar sakta se solens strålar bryta fram över berg och regnskog i öst. Benen känns som bly efter gårdagens promenad. Istället för älg, ren eller en och annan kackerlacka. Är Kenyas regnskog full av olika sorters apor, sengångare och en och annan dödlig orm. Regnskogen är på så sätt en maffig plats, med dess artrikedom som man inte på långa vägar är van vid. Känslan av att man håller på att rinn iväg av svett är konstant och man vill inget hellre än att stoppa ner huvudet i den lätt rinnande floden som ringlar förbi in genom hela Kakamega.

Så är dock inte känslan denna morgon, de är lite småkyligt och vi alla sitter med varma jackor högt uppe på regnskogens högsta topp. Minut för minut vaknar Kenya lite mer, vid exakt 6.55 bryter solen bergen i öst och lyser upp landskapet nedanför! Maffigt till tusen!

Som alltid sitter jag och funderar på något. Denna morgon satt jag och filosoferade över veckan som gått! Hur extremt mycket jag sett och upplevt. Saker som man i vanliga fall tar som en självklarhet, som verkligen inte är självklart för alla, saker som man måste se för att förstå, och sen när man ser de så förstår man inte iallafall. Med alla korten på bordet så är de väldigt svårt att veta hur man ska förhålla sig när man kliver in i en värld som varken består av elektricitet eller rent vatten. Jag frågar mig direkt varför jag förtjänar de, men inte hon i skorna bredvid......jag letar efter en anledning, men problemet är att jag inte hittar någon.

(Om man snabbspolar de senaste dagarna skulle de se ut såhär! Korsat ekvatorn två gånger, klättrat i djungeln, sett flodhästar, varit med på kenyansk TV och fått en vän!)

---

We sit there all five of us, all with a smile! It's past six-thirty and you slowly start to see the sunrising over the Kakamega. The legs feel sore after yesterday's walk. Instead ofmoose, reindeer and the occasional cockroach, the Kenyan rainforest is full ofdifferent kinds of monkeys, sloths, and the occasional deadly snake. The hot weatherand the moist air make you want to swim in the river that runs thru the forest.

That is not feeling this morning, it is a bit chilly and we all sit withwarm jackets on the forest highest peak. Minute by minute the sun rises, Kenyawakes up a bit more, at exactly 6:55 the sun breaks the mountains in the east,illuminating the landscape below!

As always, I´m thinking about something. This morning I was thinking of thepast week! How much I experienced. Things you normally take for granted, thatreally is not obvious to everyone, things that one must see to understand, andthen when you see it, but you don´t understand it anyway. It is extremely difficultto know how to behave when you step into a world that does not have electricityor clean water. I ask myself why I deserve it , but not the person next to me......I'm looking for a reason, but the problem is that I do not find none.


The Crew......Lisette, Sanne, David, Thea och jag!



The Kakamega Rainforest


Vår guide!



Likes

Comments