View tracker

Jag fruktar dessa stunder då allt bara känns mörkt, då det känns så långt till någon lycka och en inte har någon som helst plan för hur det ska ställas till rätta igen. Där är jag nu. Med panik och ångest över hur jag för mig, tänker och känner. Sådana saker som jag mer eller mindre alltid känt mig trygg med och alltid trott på mig själv. Jag har aldrig varit rädd för att känna, tycka och tänka men nu har det hänt något. Troligtvis det faktum att jag tycker det är fel av mig att regera och bete mig som jag gjort den senaste tiden på grund av att jag inte vill erkänna för mig själv eller helt enkelt inte vill låta mig själv bli påverkad.

Jag är leds på gråten, hopplösheten och längtan efter något som kanske inte alls är vad jag vill men som jag ser som en bit i det stora pusslet till lyckan. Det faktum att jag inte ens vill gå hem och lägga mig i min egen säng, när det är den enda jag längtat efter sen jag klev upp på morgonen och istället väljer att sova på en hård gästsäng hemma hos mina föräldrar, gör mig osäker. Vad håller jag på med?

Miserabla söndag i all ära och jag är så innerligt glad att jag har kunnat stänga in mig hela dagen och bara få vara. Plus det faktum att det enda som ska göras imorgon är att boxa ut alla dessa förbaskade känslor och sedan umgås med mina föräldrar gör att det känns en liten liten vinsten. Det här tragiska raderna är bara för att få ur dem ur mitt huvud.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Den senaste tiden känns som den endast bestått av avsked. Min tvillingbror har lämnat mig för en annan stad. Min största trygghet sedan födseln. Fruktansvärt hemskt med vetskapen att han inte är en armslängd bort, men det tröstar en att veta att han inte är längre bort än ett telefonsamtal. Han kommer få det jätte bra och jag önskar att jag åtminstone kunde fått en del av hans vilja och styrka till att testa något nytt. 

I fredags tog jag mitt avsked till kent, så vackert, så bra och så genuint. Men en av mina absoluta favorit människor vid min sida fick jag bevittna deras sista spelning i vår stad. Tack kent! För era texter, för musiken och stödet i mörkret. Då som nu för alltid.

Jag har sagt hej då till mitt barndomshem, det enda avsked som känns bra på sistone. Och jag har även fått flytta in i en ny lägenhet som jag efter en månad kan kalla för mitt hem. Det känns otroligt! Vet inte hur många gånger på de senaste tre månaderna som jag också fått tagit avsked från en annan del i mitt liv, eller som rättare sagt kunde blivit en del av mitt liv och det känns lika bedrövligt varje gång. Men nu är det så. 

Så vad händer härnäst? 

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

  • 55 readers

Likes

Comments

Jag unnade mig en flykt till Åre efter att jag städat ur min första lägenhet- Övre Hantverksgatan är numer ett minne blott, och mer eller mindre så hade jag tagit ett enormt kliv tillbaka. Jag ville bort, bort från den här staden, den här underbara men samtidigt förskräckliga sommaren, från folket och från mina tankar. 

Trots att jag fått fira ännu en födelsedag tillsammans med min morfar. Trots att jag fått mitt livs andra helt obeskrivliga överraskning av fantastiska människor som jag har i min omgivning(och som jag är så innerligt tacksam över att få ha i mitt liv) så ville jag bort. I onsdags satt jag mig på tåget och det viktigaste i min packning bestod av två böcker, en skrivbok och en penna. 

Promenader, långa samtal med två personer jag tycker fruktansvärt mycket om, en dag på spa och många timmar sittandes med en bok i handen. Det har varit några riktigt nyttiga dagar och för ett tag kändes livet rätt så bra. Jag har somnat i vettig tid och tagit tillvara på dagarna. Men på något sätt lyckas min hjärna bli överhettad av tankar, resonemang och känslor. 

Första natten tillbaka i Östersund, en ny lägenhet och med det så är sömnsvårigheterna ett faktum igen. Låt mig snälla få sova.

  • 56 readers

Likes

Comments

Det är höst i luften ikväll när jag går hem från mitt arbetspass som jag fick avsluta tidigare än schemat sade. Som jag hade längtat efter att få krypa ner i sängen sedan jag klev upp ur den klockan två på eftermiddagen. Av med arbetskläderna och på med den där gråa, sköna, mjuka och alldeles fruktansvärt fula tröjan. På med serien och efter en stund kallade sängen. Jag stoppade i hörlurarna och tryckte på play, därefter lyssnade jag till Anna Ternheim och hennes sommarprat.

Klar vaken, på men tofflorna och pyjamasbyxorna. Jag sätter mig vid köksbordet och skriver några rader i min skrivbok, brer en lingongrova och täcker den med hushållsost. Sätter mig åter i soffan, äter en banan och den där goda mackan med alldeles för mycket ost och smör, sedan tar jag en till snus. Det blir en lång natt idag med.

Likes

Comments

Vem tror jag att jag är? Någon slags jävla gud antagligen för vad i hela fridens namn håller jag på med. Kan någon bara säga mig vad jag ska göra med mitt liv så jag kan börja med det. Är det värt att sova hela dagarna för att orka jobba halva natten, dag ut och dag in. Vad jobbar jag ens för. Kan man sjukskriva sig från livet? Kan jag komma på något som får mig att vara glad, om så bara för en liten stund. Jag vill inte att det ska kännas som att jag är den mest ensamma personen på hela planeten. Men på något sätt kan jag inte stänga av det. När sommaren tog fart kändes allt så bra, bara möjligheter och ungefär som att världens bästa tid låg framför en. Och nu är botten nådd igen. Vad i helvete, ta tag i ditt liv Karolin​. 

Likes

Comments

Hur många gånger är det normalt att ens liv rasar innan en nått tjugoårs åldern? Här är jag nu igen, med en värld som rasat samman och jag vet varken in eller ut. För tre veckor sedan tog jag ett beslut som fått mig att må bättre, det blir ingen flytt till Stockholm. Jag vill inte, det känns inte roligt och jag mår inte tillräckligt "bra" för att klara det. Istället blir jag bostadslös om 29 dagar och vart ska jag då ta vägen?

Trots det beslutet så har jag levt i en ovisshet rätt länge nu och sedan en månad tillbaka har jag inte vetat någonting. Jag har låtit en annan bestämma, tänka åt mig och allt sånt skit som jag av jävligt dålig vana låter andra göra när det kommit annat emellan. Ännu en gång så lämnade jag mig själv rakt ut och du kunde göra exakt vad du ville.

Känslor är hjärtskärande men också så förbannat fint. Och jag vet varför jag alltid hamnar här i slutändan. Jag vill som många andra känna mig älskad och omtyckt samtidigt som jag är så jävla rädd för att bli sårad men det verkar jag bara inse när det är försent, och då har jag redan blivit sårad. Vad fan ska en ta sig till nu då?

Det svåraste är att en inte vill inse att den sista gången för allt det som inkluderade dig redan skett. Kanske visste du redan då att det var sista gången? Jag ska försöka ta mig upp till ytan igen men det känns som en hemskt lång väg dit. Främst så ska jag läka mig själv på allt möjliga vis som behövs. 

Likes

Comments

Ännu en gång har han gjort det, ännu en gång har jag stått där bland alla 70 000 människor och ännu en gång har allt varit så där obeskrivligt bra. Det bästa har inte hänt än.

  • 99 readers

Likes

Comments

​Min pappa, som jag alltid sett upp till och som jag alltid värdesätter fyller år idag, hela sextio år. Och i lördags hade vi privilegiet att överraska honom, den där mannen som alltid funnits för mig. Det var en så helt underbart fantastisk kväll som jag alltid kommer minnas. Våra tårar tillsammans och att jag äntligen fann några år för att uttrycka din betydelse för mig. Jag älskar honom så innerligt och nu så vill jag försätta att göra dig stolt. 

Idag sa jag upp min lägenhet, idag så var jag samlade med världens absolut bästa personal från JD, idag så har jag bestämt mig för att sluta sakna det jag inte har, idag har jag ångest för morgondagen, idag ska jag börja söka nya jobb. Då som nu för alltid pappa, jag ska göra mitt bästa. 

Likes

Comments