View tracker

Tycker det är kul att sätta olika gränser med matlagning. Har varit insnöad på grönsaker det senaste, väldigt mycket veganskt. Kokade vit och grönkål och rödbetor till lunch idag tillsammans med rostade morötter, palsternackor, brocolli och sötpotatis.

Förberedde en grön smoothie som post-work out idag. Jätterolig träning idag förresten, väldigt intensiv.
Smoothien smakade helt okej, blev väldigt mätt av den, men kan nog få till något godare. Men det kändes fint att fota iallafall hehe.

Hade i detta:

Selleri
Frusen mango
1 banan
Chiafrön
Spenat
Grönkål
Kokosvatten


Är helt slut i kroppen. Ska ta en snabb, varm dusch och sen krypa ner i sängen. Sov så gott xx

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag tror inte jag är ledsen
Egentligen jag tror bara jag är frustrerad, för att jag inte stapplar ved i elden, och jag är så feg så istället för att stjälpa en hink över elden så spottar jag på den
för då glöder det fortfarande

Men det är så vidrigt när någon kommer och slänger en stänk bensin på det för att sedan komma tillbaka efter ett tag och slänga en filt över den, för att sen dra bort den snabbt nog att vinden ska blåsa upp ett par glödkorn igen
Och jag blir så frustrerad för även om det skulle vara så enkelt att bara stampa bort det så kommer det föralltid, alltid och alltid glöda kvar någonting i askan
Så jag skapar mig bara ett lidande
För jag kan också lägga på ved men jag gör ju aldrig det, för jag har lärt mig att antingen släcker man eller så slänger man på både ved och hela skogen och bensindunkar - det finns inget mellanting
Så jag blir frustrerad över att jag är så feg, så feg, så feg, så feg

Jag blöder mig in i mitt nittonde år för jag står bara här och spottar, precis som jag gjort sen dagen då världen kallade mig barnslig för att jag trodde drömmar skulle gå i uppfyllelse
Mina passioner vissnar och jag stampar på dem
Men eftersom de är passioner kommer de föralltid glöda
och när jag är som jag är har jag ett behov av att uttrycka mig så jag inte domnar
Men nu håller jag ju på att välja bort min eld och nu har jag levt i nitton år och är fortfarande inte modig, är fortfarande lika rädd som jag var för spöken när jag var fem och det gör mig vansinnig
Jag vill ju kunna berätta historier när jag blir äldre
nu kan jag bara berätta om drömmar utan syre

Jag säger att jag blöder mig in för inga tårar spills

Likes

Comments

View tracker

Hallå änna, vilken fin vecka det har varit hittils. På den här fronten iallafall.

Lagade en jättegod veganlunch idag. Veganköttbullar är underskattade. Fräste en överdos med vitlök i olivolja, slängde sedan i krossade tomater tillsammans med ingefära. Hade i ett paket kidneybönor och bullarna. Rostade kikärtor i ugnen och blandade sedan i dem också. Saltade, pepprade. Kokade brocolli och hade till.
Aeh det blev finfint.

Likes

Comments

Kanske är mitt problem att jag inte har en röd tråd. Eller är det det som gör det vackert? Lite melankoliskt att inte ha en röd tråd, ett lidande. Eftersträvan efter en röd tråd. Sluta försök. 

Likes

Comments

Dags för mig att inse vad som är viktigt och vad som inte är. Vad som är en illusion. Och det som är viktigt istället för en illusion.

Dags för mig att få en käftsmäll och vakna lite - det har jag sagt sen jag var fjorton. Jag vaknar fan aldrig.


Det är dags att se vad som kan bli uppnått på långt håll utav de små förändringarna, och vad som inte blir utav de stora. Dags att börja skilja på ont och gott.

Jag tror stenhårt på mitt stjärntecken. Kanske inte att bara för att jag föddes inom skorpionens tecken så fick jag en matchande personlighet, nejnej. Tror däremot på att stjärntecknen beskriver olika personligheter, och ibland råkar folk födas med en av dessa personligheter, och i rätt tidsomlopp. Jag råkade göra det. Och jag vill bära upp tecknet med stolthet. Och det gör jag ofta. För då kommer jag lite närmre att acceptera mig själv.

usch fy vilken bullshit jag sitter och skriver. Det är dags att vakna säger jag nu. Dags att väcka skorpionen så den kan tissla och tassla, och göra det den gör bäst. Fokusera. Dedikera. Motivera. Vara ambitiös. Inte bara tro den är. Dags att sätta liv och spruta gift.
Sånt tror jag på. Det tror jag på.

Dags att förstå vad som är viktigt. Vad som behöver offras. Tid till exempel. Och det är ju förjävla svårt. Men det är dags. Vakna nu

Likes

Comments

En till vecka har gått. Inte så mycket har hänt. Idag var jag med familjen på mammas sida och firade morfars 75-års dag, väldigt mysigt faktiskt. Men en vecka har gått.
Har jag varit glad? Jadå.
Varit produktiv? I vissa aspekter.
Ordentlig? I vissa aspekter.
Ansvarsfull? Nej

I onsdags gick jag och piercade en anti-tragus. Har fallit pladask för rushet efteråt. Planerar med andra ord för fullt för nästa och nästa och nästa.

Har fyllt på garderoben lite. Har äntligen uppnått en känsla av att jag börjar bli bekväm i min garderob, tror inte jag känt den känslan sen jag var tretton år. Men äntligen speglas det jag har på mig vad jag vill ska utstrålas. Oftast iallafall. Mycket finslipning kvar, men jag blir tryggare och tryggare med den. Det var längesen.

Imorgon börjar en ny vecka. Nästa söndag kopierar jag följande lista, och förhoppningsvis har jag strukit allt.

Bullet-journal vecka 42

• Körlektion
• Matte-tenta
• Fysik-tenta
• Body-pump
• Springa totalt 15 km
• Judo
• Pluggat fysik åtahelvete
• Övningsköra
• Lör-Sön; Körkortsplugg
• Fixa födelsedagspresent
• Betala körskola

Sen var det säkert något mer. Nattinatt.

Likes

Comments

Frukost, bananpannkakor med mango, hallon och kokoschips
Lunch, laxfile med kanelströdd sötpotatis och rostade kikärtor
Middag, grönsaksgryta (spenat, tomater, paprika, brocolli, champinjoner, ägg, soya, antagligen någonting mer), och ris

Fy va gott. Älskar mat. Älskar att laga mat.

Likes

Comments

Halli bloggen,

visst att jag är turbulent, visst att jag har humörsvängningar och är känslostark, men jag tror jag står på en glad, solid grund nu. Mina känslor börjar bli reglerade, stabiliserade. Och det är ju bra. Mycket kan faktiskt ha att göra med att jag fått igång träningen på riktigt. När jag har griniga perioder brukar mamma ibland fråga mig när jag tränade senast. Då brukar det ha gått två veckor sen min senaste springtur eller senaste gympass. Så numera svävar jag på endorfiner.

Stressade mig iväg till bussen imorse, som vanligt. Har väskor packade med gymkläder, matlåda, judodräkt och fysikböcker. Planen för idag är ett body balance pass jag är påväg till just nu. Sen ska jag till apoteket och be dem hjälpa mig eftersom min hy har spunnit utom kontroll de senaste dagarna, från ingenstans. Sen ska jag träffa amanda lite senare, tänkte försöka plugga fysik innan det, om det nu går. Det går säkert. Sen ikväll blir det judo.
Jag tror det är viktigt att kunna gå och lägga sig på kvällen och lista de saker som gjorde den här dagen annorlunda än dagen igår. Inte alla dagar givetvis. Men de ordinära. De ordinära dagarna är viktiga att göra ickeordinära.

Likes

Comments

Jag skriver på mobilen, det gör lite ont faktiskt, inte ett föredraget val. Men vad gör man.
Sitter på ett café i centrala Göteborg som jag nämnt till ett av mina pluggcaféer. Ligger mitt i smeten men ändå undangömt, så det är lugnt utan att det blir tråkigt, man hålls stimulerad.

Jag tänker mycket numera, som alltid i och för sig, men jag tänker i banor som vaknat till liv igen, som legat undangömda och som jag nu ruskat på så att jag kan traska på dem i mognare skor. För senast jag travade omkring här så var ansvar fortfarande främmande, och jag var trygg med tillvaron för jag hade inte ens börjat fundera på mitt gymnasieval än. Och nu är gymnasiet över. Och jag går till ett universitet fem dagar i veckan. Pluggar matte och fysik. Fysik visade ju sig vara himla roligt, på allvar ett riktigt kul ämne. Det var ju något nytt. Men det var inte det jag menade med nya banor.

Jag har grubblat en massa, och mer grubblande är påväg, jag har ju knappt börjat livet än. Jag är inte ens nitton år. Mycket grubblande började redan som liten skit, som många barn, men det tog fart i gymnasiet. Då var det en massa grubblande. Och ju mer jag gick på autopilot desto mer grubblande. Till slut började det bli mörkt omkring mig så mycket grubblande, och jag grävde djupare och djupare och så krafsade jag till slut fram en strimma ljus. Vad som var intressant är att det var inte så att ljuset blev starkare ju mer jag krafsade, utan det blev bara fler strimmor istället, på olika ställen, och de blev fler och fler, svårt att para ihop dem. Det är valmöjligheter, och det är ju lika läskigt som det är spännande att krafsa fram fler och fler ljusstrimmor.

Igår var jag exceptionellt glad - jag hade en fantastiskt rolig körlektion tidigt på morgonen, innan det en härlig morgonstund på ett hörnbageri som jag sprang in till och värmde mig från dimma och kyla, och sen gick det bra på min första tenta. Jag skrattade så mycket igår. Emma kom hem till mig och vi lagade middag och sen sov hon över. Vi skrattade så vi fick ont i magen. Sen fick vi ont i magen av naturgodis. Men iallafall.

Igår stod jag vid domkyrkan och undrade vart jag skulle gå någonstans för att sätta mig ner och slå upp matteböckerna. Jag väntade på att Emma skulle sluta skolan och hade några timmar att försöka göra produktiva. Men jag frös fast i mitt ändlösa velande. Jag velar en jävla massa. Men när jag velat klart och beslutat mig för något slutar jag inte med mitt val tills jag slutfört det. En egenskap jag är glad över att ha. Men jag stod och velade för länge, tills jag blev trött på mig själv, och så gick jag in på en drop in mottagning för piercingar.
Så jag piercade örat. Inte en jättegrej så det är inte det jag menar. Men på grund av min nålfobi så började hjärtat bulta och svetten tränga sig fram. Sen svimmade jag på skötbordet. Jag kände något. Sen drack jag ett glas vatten, tjötade lite med de som jobbade där, och sen betalade jag och gick för att åka hem och träffa Emma.
Rushen efteråt är beroendeframkallande, jag älskar den. Man känner något.
Så nu när jag sitter här och skriver istället för att plugga så började jag äntligen pussla ihop några av ljusstrimmorna. Det är ju så man ska må hela tiden, man ska kunna känna av tillvaron, inte bara vara medveten om den. Det är därför jag älskar judon som jag började i för några veckor sen. Det är därför jag efter varje kvällspass på onsdagarna börjar längta till nästa onsdag så fort jag lämnat lokalen. För att judon fick mig att uppleva ren och skär glädje över något igen, en glädje som jag började längta till, och det var så längesen jag genuint längtade till något. Jag kan längta till en familjemiddag på söndag eller en fest på lördagen, men det var längesen jag upplevde lidandet i längtan, och väntan. Som när man var barn och längtade till julafton eller sin födelsedag, hur mycket man led. Nu fyller jag år snart. Jag längtar inte. Jag hade nästan glömt av att det är något som ska hända. För tio år sedan hade jag börjat räkna dagarna för fem månader sen.

Så jag har gått tillbaka till gamla banor men traskar nu där med nya erfarenheter och andra tankar, men det är samma banor. Jag går gamla spår med nya kängor. Och vad jag ska börja grubbla över nu är hur jag ska börja må så som jag vill må på fulltid. Jag kan ju inte gå och pierca mig en gång i veckan. En dag kommer jag ju sluta med judon. Men jag kanske kan börja plugga för att nå milstolpar då när man äntligen förstår något, ett nytt koncept eller teori. För det är ju en rush. Och jag kan börja leka mera med min lillasyster, för det är givande och en människa jag älskar så mycket att det gör ont. Inte bara se de ljusa sidorna i allt, men jag måste börja gå i tröga terräng så jag kommer någonstans, välvald terräng, som är givande längs vägen. Jag vet inte hur jag ska avrunda det här.

Jag ska köpa något att äta snart tror jag. Ikväll ska jag på judo. Vi hörs nog snart igen bloggen.

Likes

Comments

Jag brukar säga att sagan om ringen är mina absolut favoritfilmer, nämnde det senast idag på Condecos övervåning inne i Göteborg till några vänner. Men nu ikväll kom jag ju ihåg den här filmen, som inte får mig att skratta högt eller gråta floder, men som istället får någonting inom mig att le istället, det är något som väcks till liv av den. Sådant är bra - det här är bra.

Den här scenen till exempel, som jag letade upp nu när jag kom och tänka på filmen. Jag kan ingenting om att recensera böcker, teatrar eller filmer. Men jag känner ju själv vad jag tycker och tänker om saker jag upplever. Den här scenen fattade jag inte alls vad det var för viss med den första gången jag såg den, men pappa förstod tydligen direkt. För när vi såg den så spolade han tillbaka för att se om den igen, med surroundsystemet på högsta volym. Sen spolade han tillbaka igen. Och igen. Jag gick på toaletten och kom tillbaka, och han höll fortfarande på. 

Det var inte förrän efter filmen och några dagar senare som jag sökte på filmen på youtube för att titta på trailern, som jag gillar att göra ibland efter att jag sett en film. Kanske för att försöka sammanfatta upplevelsen igen. Men den här kom upp igen och när jag klickade på den så tror jag att jag förstod var pappa höll på med. Det var inte så att jag satt och grinade, eller inte ens så att mungiporna drogs uppåt. Men jag klickade också om den igen och igen, och kände hur själen brann.

Likes

Comments