View tracker

​Det finns en början och det finns ett slut. 

Jag trodde dock aldrig att slutet av oss skulle bli nu. För att vara ärlig, trodde jag aldrig vi skulle bli ett slut.

Jag hade stora drömmar och visioner om hur mitt liv skulle vara, med honom. 

Men allting blev precis raka motsatsen, hela jag vändes upp och ner, in och ut. 

Det finns en första gång av allt.

Första riktiga kyssen, dagen som du längtat efter. Den känslan! 

Första natten tillsammans, sovandes bredvid varann med händerna sammanflätade.

Första frukosten ihop.

Första gången du hör att du är hans. Och han äntligen är din. 

Första gången ni säger dem tre orden. 

Första gången som ni är utan varann, känslan av saknad efter din bättre hälft.

Första morgon-smset.

Första godnatt-smset 

Första gången personen får se dig gråta.

Första julafton ihop. Allt som spelar så stor roll. 

Jag hade det.


Men istället-

Har jag fått uppleva den första natten, utan honom, vetskap att han längre inte är min. Och jag inte är hans.

Första morgonen utan ett sms från honom.

Första gången gråtandes och inte får lov att krypa upp i hans famn. 

Min första dag- utan att vara hans. Och han längre inte är min. 


Jag förlorade mig själv, i någon annan. 

Vi förlorade oss själva i varandra, någonstans förlorade vi oss och de vi en gång var.

Jag kan inte svara på vart det gick så fel, det kan nog ingen av oss göra. 

Det enda jag vet nu- är att jag saknar han, det vi hade, dem vi var. 

Jag saknar att vakna upp till ett sms, lika mycket som jag saknar att somna till ett.

Saknar att höra om hans dag, vetskapen att jag var den första han tänkte på att ringa till.

Jag saknar hans förståelse, hans kramar, hans skratt. Hans närhet, hans doft och hans trygghet. Jag saknar hela han. Jag saknar oss. Saknar min bästa vän, stöttepelare och livskamrat. Jag saknar allt det där vi en gång var. Allt det vi faktiskt hade. 


Vår separation-

Min bearbetningsprocess.

Att bearbeta saker och ting, ser olika ut för alla. Vissa kommer ur det snabbt, för andra tar det månader, kanske tom år.


Tja, jag är ju en känslomänniska. 6 månader har nu passerat och jag är fortfarande lika ledsen nu som då.

Jag släpper ju inte in någon hur som helst i mitt liv. Men när jag väl vågat släppa in någon, för att låta han lära känna varje del av mig, vågat bli älskad. Och älska tillbaka, helhjärtat och villkorslöst. Så är det en stor omställning att helt plötligt sitta där och veta att vi avslutat det finaste jag visste och hade.


Men det visade sig- att personen som jag alltid trodde skulle finnas vid min sida, personen jag alltid trodde jag skulle få vara nära, inte ville samma som jag.


Så, jag vill inte höra att allt kommer bli okej. 

Jag avskyr den meningen, innerst inne vet jag ju att jag en dag kommer bli okej. Men mitt i all hjärtesorg och tårar är det de sista jag vill höra.

Ge mig en kram istället och säg hur bra jag är, ge mig komplimanger om hur fin människa jag är, vad som- men inte att det kommer bli okej.

För just nu, enda sen den dagen jag förlorade vårt vi- har jag inte känt mig okej. Inte någonstans! 


Det värsta av allt är, att vara kär i personen fortfarande och hans känslor helt plötsligt försvunnit. 

Att vara kär i sin själsfrände med vetskapen om att han inte är det i mig. Det gör ont och det kommer ta tid att förstå. Det kommer ta tid att ta sig ur det. 


Det gör mig rädd.

Jag är inte redo att släppa in någon ny i mitt liv. Jag vill inte älska någon annan.

Framförallt vill jag inte bli älskad av någon. 

Jag är inte redo att släppa taget.


För jag är inte den som ger upp, jag ger inte upp om dem jag älskar.

Jag ger inte upp om det jag tror på.

Och jag tror på oss, forfarande. 

Vilket kan anses vara att skada sig själv. 

Men jag kallar det kärlek. 

Jag älskar någon, inte vem som helst- utan min största kärlek. 

Han som jag gått igenom eld och vatten med, han som trott på mig när jag inte orkat göra det själv. Han som jag alltid trott på. 

Så.. Hur tar jag mig vidare? Hur slutar en bara hoppas? 






Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tjabba tjena hallå, välkomna hit - igen.
God morgon, god middag, god kväll..


Ni kanske trott att jag återigen valt att dumpa min blogg, men så är inte fallet.
Jag valde bara att ta en välbehövlig paus från skrivandet, här.
För skriver, ja, det gör jag nästintill varje dag.
Jag ska försöka ta mig i kragen och bli bättre på att publicera. Framförallt för min egen del.

Det handlar om att finna vardag, i vardagen.
Om att älska, älska livet.
Det handlar om att prioritera, prioritera rätt.
Att välja, välja bort det som känns mindre.
Att känna, känna efter på riktigt. Att känna mer.
Det handlar om att finna marken under sina fötter, bägge fötterna. Från tå till häl, hela fotdynan ska ha smak av asfalt.
Det handlar om att välja en väg, sin egna väg. Det handlar om vilka fotsteg du tar och varför du tar dem.
Det handlar om att stå stadigt, när världen runtomkring är ostadig.
Det handlar om att se, se sig om.
Det handlar om att våga, att ha något att våga för.
Det handlar om att drömma, att drömma stort.
Det handlar om att förverkliga.
Det handlar om att lära, lära sig hantera.
Det handlar om att lära sig skilja på då och nu, nu och då.
Det handlar om nu, nuet.
Det handlar om att hitta lyckan, lyckan i sig själv.


Tacosvejsan - på återseende

Likes

Comments

View tracker

​Jag tänker ständigt på livet. 

Jag är fullt medveten om att man ska leva här och nu, lämna det förflutna bakom sig och hålla fokusen framåt.
Man ska vara tacksam för livet.

Men ibland så kommer dessa hinder fram, ibland stora, ibland små. Vad är egentligen meningen med dem?

Är det en lärdom, en erfarenhet som vi ska bli smartare av?
Det sägs att man lär sig något nytt varje dag, enda tills man inte lever mer.
Visst är det så, det kan väl vem som helst intyga.

Jag tror framförallt att man blir en djupare person av händelser.
Jag har stått i ett vägskäl många gånger, jag är ju trots allt 23år nu. Men jag är mer osäker än vanligt, jag vill göra det som känns bäst, men det har jag inte kommit underfund med, vad som är bäst, för dig, för oss, för dem.. – för mig?
Jag kämpar, det är ju trots allt en styrka inom mig, allt som jag genomgått i alla år, har format mig till den jag är.

Men hon jag känner mig som nu, är helt främmande.
Känns inte alls som jag. Och det är skrämmande, för jag har inte kontrollen över mig själv.
Och jag har tappat bort mig någonstans på vägen, vart gick jag fel?

Antagligen är detta en del av livet, lärdomar.
Bemöta dem, motgångar som medgångar.

Men jag vet inte hur jag ska tänka, känna eller hur jag ska vara.

Likes

Comments

Jag tror inte folk har en aning om hur stressigt det kan vara att försöka förklara vad det är som sker i sitt huvud, när man inte ens kan greppa det själv. Sen finns det dem som ställer frågan varför jag har det svårt med att lita på människor, varför jag inte litar på de som sägs vara dem man kan anförtro sig till.
Jag ställer en motfråga istället: Varför är det så svårt att hålla ett löfte?
Löften är inte till för att brytas. Så när du lovar, lovar du på riktigt?

Hur kommer det säg att just läkare, sjuksköterskor och diverse andra "sjukhusfolk" är de man kan lita på?
Är det något förutbestämt eller?


Jag vill påpeka en viktig detalj här: Nej, jag drar inte alla i denna vida värld över en kant, utan jag talar utifrån mina möten under alla dessa år. (Och det är många)

Som tillexempel
: De som inte varit intresserade av att ta ansvar för mig, min hälsa och smärtproblematik.
De som hånat mig rätt upp i ansiktet. De som sagt att jag ljuger för uppmärksamhets skull.
De som skickar hem mig utan svar på mina frågor. De som påstår att jag har ostabilt psyke.
Listan kan bli skrämmande lång.

Jag vill även tillägga: Att jag givetvis är glad, samt en aning avundsjuk för andra som fått rätt hjälp och vård, för det betyder ju att det kanske finns hopp för sjukvården trots allt.

Men, jag är inte den som tänker be någon om ursäkt för att de inte kan hantera mig på rätt sätt, för det är ingen som ber mig om ursäkt för att de behandlat mig som skit. Det är lite som att ge och ta, är du snäll mot mig, så är jag snäll mot dig. Väldigt enkelt, eller?

Underskatta mig inte.
Jag vet mer än jag säger, tänker mer än jag talar, märker mer än ni inser.
Men det krävs mod att få ner det till ord, som sedan ska bilda meningar.
Jag har viljan, lusten som krävs för hårt arbete.
Men, jag undrar bara varför jag ska ge hela mig själv till någon/några som inte ens vill ge en bråkdel av sig till mig?
Jag är faktiskt också viktig!





Likes

Comments

Det handlar om att finna vardag, i vardagen. Om att älska, älska livet.
Det handlar om att prioritera, prioritera rätt.
Att välja, välja bort det som känns mindre.
Att känna, känna efter på riktigt. Att känna mer.
Det handlar om att finna marken under sina fötter, bägge fötterna. Från tå till häl, hela fotdynan ska ha smak av asfalt.
Det handlar om att välja en väg, sin egna väg. Det handlar om vilka fotsteg du tar och varför du tar dem.
Det handlar om att stå stadigt, när världen runtomkring är ostadig.
Det handlar om att se, se sig om.
Det handlar om att våga, att ha något att våga för.
Det handlar om att drömma, att drömma stort.
Det handlar om att förverkliga.
Det handlar om att lära, lära sig hantera.
Det handlar om att lära sig skilja på då och nu, nu och då.
Det handlar om nu, nuet.
Det handlar om att hitta lyckan, lyckan i sig själv.

Likes

Comments

Mitt liv med EDS.

Vi föds och vi dör, någonstans där i mellan ska vi lära oss leva.

Och jag lever och det har jag gjort i 23 år (snart 24) med en främmande sjukdom, som resulterat i att jag blivit stammis hos läkarna, sjukgymnaster, terapeuter, arbetsterapeuter och akuten. Alla resor till olika kommuner i hopp om att hitta en läkare som ska hitta felet. Men det går alltid snabbast för dem att skriva ut lite alvedon och säga åt en att ta det lugnt i ett par dar.
Jag kan inte förstå hur de kan läsa i flera år för att bli läkare, när de inte ens är de minsta intresserade av sitt arbete eller ens att ta ansvar. Men förvisso är det ju mäktigt att ha ordet Dr framför sitt namn. Och gör ju CV't mer intressant. Synd bara de inte klär upp för vad läkare egentigen innebär. Vissa behöver skolas om, det bara är så.
Kalla mig bitter, men sjukvården är under all kritik. (Ja, jag vet precis hur det är)

Jag har alltså kämpat på sedan barnsben och det var först i april 2014 jag fick beskedet som förändrade hela livssynen, som gav mig en ny smak på hur det verkligen är att leva, leva på nytt. Att lära sig leva med EDS. Att lära sig leva med ständig smärta, (missförstå mig inte, smärtan har alltid varit där men bit ihop och le har varit som vardagsmat) att aldrig veta vad morgondagen innebär, att behöva lära sig att tänka annorlunda. Att behöva planera sin vardag, från morgon till kväll, från kväll till natt, från natt till morgon igen.

Hela min kropp har drabbats, inifrån och ut, utifrån och in. Från topp till tå.
Mina hud, mina inre organ, mitt hjärta. Mina leder, mina muskler, slemhinnor och blodkärl. Jag har inte det byggnadsmaterial som kroppen behöver för att fungera normalt. Jag producerar inget kallogen och min bindväv förtvinar. Och som om inte det vore nog, jag har en mage som inte kan ta emot all näring som den behöver, den klarar inte av att bryta ner maten som den ska.

Lever även med ständig migrän, D-vitamin brist, domningar i ansiktet. Och mina leder som kan hoppa ur led, hur som helst, när som helst. Den ständiga tröttheten jag behöver fajtas med då min kropp arbetar på hög nivå, närmare bestämt 300% exakt hela tiden. Nu sitter du där och tänker: "Omg 300%? Knappast, 100% är ju maxgränsen". Men ICKE! Det är inte som jag överdriver, det är så sant som det är sagt!

Kramper, yr, öm, töjbar hud, eksem, torra ögon och sämre syn, infektionsrisker,
-Jag sa väl att hela min kropp blir drabbad?

Men jag är ju en clown, vars smärtan sitter i huvudet och bara en terapeut är räddningen. Jag är en som hittar på, som vill må dåligt, som vill skolka från gympan, som vill förlora "vänner". Som vill vara ensam, som vill missa mycket i skolan på grund av lathet. Ja det är i varje fall så lärarna, eleverna, läkarna och en del av min omgivning sett och fortfarande ser på mig. När jag i själva verket är Stephanie, en glad och godhjärtat tjej, som lever med en obotlig sjukdom.

Det är ju så att:
Folk är hastiga på att döma, mycket snabbare än vad de är villiga och förstå.
Hur hade det sett ut om vi tänkt efter? (Ja, vi. Du, jag, hon och han. Den och den) Du vet jag har rätt.
Vi har alla någon gång tänkt utan att egentligen tänka efter före. Men hur vore det om vi tänkte till en eller kanske faktiskt två gånger extra innan vi verkligen tänker (?)
Ögonen väljer vad de vill se, man väljer vad man vill tro på. "Hon har verken kryckor eller rullstol, inget bandage eller gips" Eller meningen som tyvärr blivit som vardag för mig. "Du ser ju inte sjuk ut" Om jag bara kunde sätta ord på hur mycket jag egentligen hatar den meningen!

Det kanske är så att jag ser frisk ut, för min sjukdom och min smärta syns inte utanpå. Såvida man inte granskar mig väldigt noga på nära håll och vet vad EDS är och innebär. Eller om man lever med det själv. 
Men vet ni verkligen vad jag går igenom varje minut, varje timme, varje dag och natt? Har ni testat på att leva mitt liv? Vara i min kropp och känna det jag gör? Vet ni något jag inte vet om? Snarare är det tvärtom. Jag har blivit expert på mig själv och min diagnos. Jag vet vad jag får stå ut med varje dag, jag vet hur mycket jag måste kämpa, jag vet vad jag behöver för att klara av min vardag. Jag vet vad jag måste tänka på i minsta detalj. Det är inte bara för mig att stiga upp ur sängen och bege mig till jobbet. Min vardag och mitt liv är inte som en frisk 23 årig tjej. Jag är en 23 åring fast i en EDS kropp. Tänk er känslan av att inte kunna känna sig som just den unga tjej, man egentligen är.
MEN det är ju faktiskt så att allt inte syns utanpå.
Det är en ständig kamp, min ständiga kamp att hela tiden behöva försvara mig själv i mitt mående och hälsa.
Att gång på gång behöva vara starkare än vad man redan är.

Nu i skrivande stund, när jag smakar på orden, förstår jag hur töff jag verkligen är. Allt som är sant får man säga.
Ja, i varje fall om sig själv.. Jag är helt enkelt väldigt töff (tuff). Och du är rätt så töff också. Nej du behöver inte tacka mig för komplimangen. Ta åt dig istället och le. Unna dig lite egokärlek! Det behöver vi alla då och då.

Nej nu skiner solen, fortsättning följer.

Tacosvejsan






Likes

Comments

Talar jag oklart? Hör ni dåligt? Blundar ni? Vart är hjälpen? Är det inte ert jobb att finna faktorn till vad som orsakar detta. Skall inte ni i vita rockar vara en trygghet? Det är väl ändå ett ansvar ni har, när ni har Dr före ert namn. Eller har din licens kommit i brevlådan?

Varför fälla krokben på den som är precis vid mållinjen? Det kallas fusk! Hur ska jag kunna vinna en match när ni aldrig startade uret. Som att springa på ett löpband utan ström. Som att bli utmattad i alla grenar i os, fast utan publik. Utan heja-klack. Som att existera men inte synas. Som att bli osynlig, igen. Det är inte okej, det är inte okej någonstans. Det är ingen utveckling, det är att vara tillbaka på ruta ett. Samma historia, samma smärta. Lika mycket tårar, lika mycket frågor. Trapporna blev till mardröm, Att välja byxor blev helt plötsligt jobbigt igen. Att gå från "denna smärtan klarar jag av" från positiv, glad i livet och en ljusare framtid. Till ledsen, frustrerad och fruktansvärd smärta. Jag har smakat på orättvisa förr och det var tydligen inte nog.

Falla 7, s
tå upp 8?

Likes

Comments

Teknikens värld, den är bra när allt fungerar som du vill. Men raka motsatsen när den gör precis allt den inte ska.
Som nu! Finslipade ett långt djupt inlägg, varpå jag är väldigt noga med att spara med jämna mellanrum samt att det sparas automatiskt när jag skriver här. Och varför finns här då inget långt inlägg? Jo för att allting, precis allt försvann. Och blev ersatt med en bild. JAG BLIR SNART FLINTSKALLIG. Seriöst? Jag som var på topp och kände mig ett med mina känslor och den kreativa sidan. Nu blev allt kört i botten istället.

Likes

Comments

Vad kul att just du tittade in, Vill vara artig och hälsa dig välkommen, välkommen in i min galna värld,
Jag tänker inte börja mitt första inlägg med att
skriva en milslång presentation om mig själv, det kan jag återkomma till senare.
Just idag tänkte jag väl mest berätta att jag varit en on/off bloggare tidigare, men valt att stänga ner dem, för att sedan starta nya i hopp om att vara aktiv igen, Men gång på gång svikit mig själv och de få trogna läsare jag hade. Men jag tänkte ge mig själv en chans (igen) och återuppta mitt intresse till skrivandet.
Kanske jag känner större driv nu, för jag tänker blogga naket. (Nej, inte bokstavligen)
Rätt ordval är väl egentligen: Personligt. Men jag är lite udda! Vilket ni kanske redan märkt, annars lär ni märka det vid senare inlägg. Eller kanske det inte ens är en endaste själ som snubblar in på min blogg (?) Men det återstår ju att se.
Anledningen till att jag börjar blogga igen och mer personligt än vars kanske kan tyckas vara okej, är för att avlasta mig själv, från tankar och känslor. Försöka nå ut till andra, samt bli hörd. Som mig själv med min diagnos och framförallt för att sätta diagnosen på kartan. För att inte falla in på min presentation tänker jag kortfattat berätta att jag lever med en medfödd, sällsynt och obotlig sjukdom. Som heter Ehlers-Danlos syndrom, men kommer skrivas med förkortningen EDS i fortsättningen. För er som inte vet, är Zebror en del av vår kännedom, Därav mitt val av namn till bloggen. Lugn, jag återkommer med mer info även om det. 
Jag avrundar här, för tillfället. 

Tacohej! 
Kärlek från Steffa Zebran Kela 


Likes

Comments